EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 16.8.2013 COM(2013) 592 final KOMMISSIONENS ARBETSDOKUMENT Vägledande dokument. Begreppet lagligen saluförd i förordning (EG) nr 764/2008 1 (Text av betydelse för EES) 1 Detta dokument är inte rättsligt bindande. Varken Europeiska kommissionen eller någon person som agerar för kommissionens räkning kan ställas till ansvar för hur informationen i dokumentet kan komma att användas eller för eventuella felaktigheter som kan förekomma trots noggrann redigering och kontroll. Det slutgiltiga ansvaret för tolkning av EU-rätten vilar på EU-domstolen. SV SV
INNEHÅLLSFÖRTECKNING KOMMISSIONENS ARBETSDOKUMENT Vägledande dokument. Begreppet lagligen saluförd i förordning (EG) nr 764/2008... 3 1. Inledning... 3 2. Principen om ömsesidigt erkännande... 3 3. Förordning (EG) nr 764/2008... 4 4. Begreppet lagligen saluförd... 5 5. Skyldigheter enligt förordningen om ömsesidigt erkännande... 6 6. Bevismedel...7 6.1. Rättigheter och skyldigheter... 7 6.2. Underlåtenhet att meddela den ekonomiska aktören... 8 7. Kontaktpunkter för produkters roll... 8 8. Slutsats... 10 SV 2 SV
KOMMISSIONENS ARBETSDOKUMENT Vägledande dokument. Begreppet lagligen saluförd i förordning (EG) nr 764/2008 1 (Text av betydelse för EES) 1. INLEDNING Den 15 juni 2012 antog kommissionen sin första rapport om tillämpningen av förordning (EG) 764/2008 2 (nedan kallad förordningen om ömsesidigt erkännande) och föreslog en nära övervakning genom rådgivande kommittén för ömsesidigt erkännande av bl.a. de svårigheter som ekonomiska aktörer står inför när de försöker visa att en produkt är lagligen saluförd i en annan medlemsstat. Syftet med detta vägledande dokument är att ge användarvänlig vägledning om begreppet lagligen saluförd i förordningen om ömsesidigt erkännande. Det kommer att uppdateras så att det speglar erfarenheter och information från medlemsstater, myndigheter och företag. 2. PRINCIPEN OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE Den fria rörligheten för varor är en av EU:s största framgångar. Den har bidragit till den inre marknaden, som är till fördel för företag och medborgare i Europa och som har en central position i EU:s politik. Hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstater kan olagligen skapas av medlemsstaters behöriga myndigheter som i avsaknad av harmoniserad lagstiftning tillämpar tekniska regler med krav som måste uppfyllas av produkter som är lagligen saluförda i andra medlemsstater. Tillämpningen av sådana regler på produkter som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat kan utgöra ett brott mot artiklarna 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, även om de tillämpas utan åtskillnad på alla produkter. Principen om ömsesidigt erkännande, med ursprung i Europeiska unionens domstols rättspraxis 3, har stor betydelse för den inre marknadens funktion och innebär att fri rörlighet för varor är tillåten i avsaknad av harmoniserande EU-lagstiftning. I detta vägledande dokument fastslås att enligt förordningen om ömsesidigt erkännande måste den medlemsstat som mottar en produkt 4 tillåta att en produkt som lagligen har saluförts i en 1 2 3 4 Detta dokument är inte rättsligt bindande. Varken Europeiska kommissionen eller någon person som agerar för kommissionens räkning kan ställas till ansvar för hur informationen i dokumentet kan komma att användas eller för eventuella felaktigheter som kan förekomma trots noggrann redigering och kontroll. Det slutgiltiga ansvaret för tolkning av EU-rätten vilar på EU-domstolen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG, EUT L 218, 13.8.2008, s. 21. Principen härrör från Cassis de Dijon-domen av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral AG mot Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, REG 1979, s. 649). Från 1980 drog kommissionen upp ett antal riktlinjer för tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande från domstolens rättspraxis, i synnerhet kommissionens meddelande om konsekvenserna av domstolens dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Cassis de Dijon (EGT C 256, 3.10.1980). I detta vägledande dokument definieras en produkt som en flyttbar vara som i sig kan vara föremål för kommersiella transaktioner: domstolens dom av den 21 oktober 1999 i mål C-97/98, Peter Jägerskiöld mot Torolf Gustafsson, REG 1999, s. I-7319. Enligt domstolens rättspraxis omfattas varor som transporteras över en gräns som ett led i en kommersiell transaktion av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, oavsett transaktionens beskaffenhet: se särskilt skäl 20 i domstolens SV 3 SV
annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) 5 släpps ut på marknaden, utom om de formella kraven för att neka ömsesidigt erkännande i förordningen är uppfyllda. En omfattande diskussion om de motiveringar som medlemsstater kan använda för att rättfärdiga nationella åtgärder som hindrar gränsöverskridande handel (de undantag som anges i artikel 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) finns i kommissionens Handledning för tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor 6. 3. FÖRORDNING (EG) NR 764/2008 Förordningen om ömsesidigt erkännande trädde i kraft i maj 2009 och syftar till att reglera principen om ömsesidigt erkännande. Förordningen gäller enbart produkter eller vissa egenskaper hos dem som inte är föremål för harmoniseringsåtgärder på EU-nivå. I förordningen definieras rättigheter och skyldigheter för behöriga nationella myndigheter och företag som i en medlemsstat vill sälja produkter som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat, när myndigheterna avser vidta restriktiva åtgärder rörande produkten i enlighet med nationella tekniska regler. Förordningen om ömsesidigt erkännande fokuserar på bevisbördan genom att fastslå formella krav för att neka ömsesidigt erkännande. Förordningen om ömsesidigt erkännande gäller i alla medlemsstater liksom i de Efta-stater som är fördragsslutande parter till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Principen om ömsesidigt erkännande gäller även relationerna mellan EU och Turkiet 7, men själva förordningen om ömsesidigt erkännande gäller inte där 8. I förordningen om ömsesidigt erkännande fastställs de regler och förfaranden som ska följas av en medlemsstats behöriga myndigheter när de fattar eller avser fatta ett beslut i enlighet 5 6 7 8 dom av den 28 mars 1995 i mål C-324/93, The Queen mot Secretary of State for Home Department, ex parte Evans Medical Ltd and Macfarlan Smith Ltd, REG 1995, s. I-563. Vid tidpunkten för det här dokumentets utarbetande är Island, Lichtenstein och Norge de Efta-stater som är fördragsslutande parter till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) består alltså av EU:s medlemsstater plus dessa tre länder. Förordningen om ömsesidigt erkännande infördes i EES-avtalet genom Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 126/2012 av den 13 juli 2012 om ändring av bilaga II (Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering) till EES-avtalet (EUT L 309, 8.11.2012, s. 4). Vissa speciella anpassningar gäller: förordningen gäller enbart produkter som omfattas av artikel 8.3 i avtalet och gäller inte Lichtenstein vad avser produkter som omfattas av bilaga I, kapitel XII och XXVII i bilaga II och protokoll 47 till avtalet, i de fall då tillämpningen av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz om handel med jordbruksprodukter utsträcks till Lichtenstein. Beslutet trädde emellertid i kraft först den 1 april 2013 på grund av förseningar med att meddela uppfyllandet av konstitutionella krav från Norges och Islands sida. Alla hänvisningar i detta vägledande dokument till medlemsstater inbegriper alltså även dessa tre länder. Dokumentet finns online på: http://ec.europa.eu/enterprise/policies/single-marketgoods/files/goods/docs/art34-36/new_guide_sv.pdf. Artikel 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt diskuteras från s. 26 och framåt. Skyldigheten att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande på produkter som lagligen tillverkats och/eller saluförts i Turkiet bygger på artiklarna 5 till 7 i beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet för EG och Turkiet av den 22 december 1995 om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen (EGT L 35, 13.2.1996), som innehåller bestämmelser om avskaffande av kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan mellan EU och Turkiet. Enligt artikel 66 i beslut 1/95 ska artiklarna 5 till 7 för genomförande och tillämpning rörande varor som omfattas av tullunionen tolkas i enlighet med relevanta beslut av Europeiska gemenskapernas domstol. Principerna från domstolens rättspraxis i frågor som rör artiklarna 34 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i synnerhet Cassis de Dijon -målet, gäller därför även Turkiet. Se ovan. Det bör nämnas att Turkiet har antagit en nationell förordning om ömsesidigt erkännande inom icke-harmoniserade områden som trädde i kraft den 1 januari 2013. SV 4 SV
med nationella tekniska bestämmelser som hindrar den fria rörligheten för en produkt som lagligen har saluförts i en annan medlemsstat och som omfattas av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 4. BEGREPPET LAGLIGEN SALUFÖRD I förordningen om ömsesidigt erkännande definieras inte begreppet lagligen saluförd för de produkter som den omfattar, dvs. produkter som inte är föremål för harmonisering. Det finns inte heller någon rättspraxis om begreppet från domstolen. Begreppen tillhandahållande på marknaden och utsläppande på marknaden definieras emellertid i förordning (EG) nr 765/2008 9. Tillhandahållande på marknaden definieras som varje leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på gemenskapsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis 10 och utsläppande på marknaden avser tillhandahållande för första gången av en produkt på gemenskapsmarknaden 11. Gällande produkter som omfattas av förordningen om ömsesidigt erkännande anser kommissionen därför att begreppet saluföring avser varje leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Kommissionen anser sålunda att begreppet lagligen saluförd innebär att leveransen som avses i föregående stycke ska äga rum i: en annan medlemsstat i enlighet med gällande nationell lagstiftning eller en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet i enlighet med gällande nationell lagstiftning. Produkter som saluförs på EU:s marknad som är avsedda för (eller som kan användas av) konsumenter är dessutom föremål för de krav och säkerhetskriterier som fastställs i direktivet om allmän produktsäkerhet. 12 Vad gäller produkter som importeras från tredje land måste de lagligen saluföras i en medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet för att omfattas av ömsesidigt erkännande. En ekonomisk aktör importerar produkter från ett tredje land till en medlemsstat i EU eller en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. När de släpps för fri omsättning 13 anses dessa produkter vara gemenskapsvaror. Från den tidpunkten får dessa produkter 9 10 11 12 13 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, EUT L 218, 13.8.2008, s. 30. Artikel 2.1 i förordning (EG) nr 765/2008. Artikel 2.2 i förordning (EG) nr 765/2008. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, EGT L 11, 15.1.2002, s. 4. I artikel 79 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen fastslås att Övergång till fri omsättning skall ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som gemenskapsvaror. Övergången skall medföra att handelspolitiska åtgärder tillämpas, att andra formaliteter för import av varor uppfylls och att lagenliga tullar debiteras. SV 5 SV
saluföras i en annan EU-medlemsstat eller Efta-stat som är en fördragsslutande part till EESavtalet enligt bestämmelserna i förordningen om ömsesidigt erkännande. 5. SKYLDIGHETER ENLIGT FÖRORDNINGEN OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE En väsentlig princip i EU-lagstiftningen är att en produkt som är föremål för förordningen om ömsesidigt erkännande har tillgång till den grundläggande rättigheten om fri rörlighet som garanteras av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, förutsatt att den mottagande medlemsstaten inte har fattat ett motiverat beslut om att neka den detta utifrån proportionella tekniska regler. 14 Den grundläggande rättigheten till fri rörlighet för varor är inte en absolut rättighet: ömsesidigt erkännande är föremål för den mottagande medlemsstatens rätt att bedöma behovet av att tillämpa en teknisk regel enligt förordningen om ömsesidigt erkännande. I förordningen om ömsesidigt erkännande ges därför ekonomiska aktörer möjlighet att förse ansvariga myndigheter i den mottagande medlemsstaten med information om laglig saluföring av produkten i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. Om den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten kräver en utvärdering av om den i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet lagligen saluförda produkten överensstämmer med dess egna tekniska regler ska detta ske i enlighet med bestämmelserna i förordningen om ömsesidigt erkännande. I artikel 4 i förordningen om ömsesidigt erkännande finns bestämmelser om insamlande av information om produkten. Enligt denna artikel kan myndigheten, med tillbörligt beaktande av proportionalitetsprincipen, begära att den ekonomiska aktören tillhandahåller relevant information om produktens egenskaper eller relevant och lättillgänglig information om laglig saluföring av produkten i en annan medlemsstat. 6. BEVISMEDEL I förordningen om ömsesidigt erkännande specificeras inte vilka bevismedel som ekonomiska aktörer kan använda för att visa att en produkt lagligen har saluförts i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. Detta är ett sätt att undvika ytterligare administrativt arbete utan att begränsa de bevismedel en ekonomisk aktör kan överlämna som en del av den information som nämns i artikel 4 b till myndigheterna i den mottagande medlemsstaten. Det ska också noteras att medlemsstaterna använder mycket olika system för utsläppande av produkter på marknaden, och de reglerar detta genom ex ante- (förhandsgodkännande) eller ex post-mekanismer (marknadsövervakning) i de flesta fall kan en produkt lagligen saluföras utan att behöva godkännas på förhand. All bevisning, t.ex. produktfakturor, produktetiketter, katalog med bevis för datum, försäljnings- eller skatteregister, registreringar, licenser, korrespondens med myndigheter, certifieringar, utdrag ur offentliga register osv. bör alltså anses tillräckliga för att visa den faktiska saluföringen av produkten i en annan medlemsstat eller en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. 14 Enligt direktivet om allmän produktsäkerhet får medlemsstater vidta snabba restriktiva åtgärder avseende produkter som är farliga eller som kan vara farliga, i enlighet med artiklarna 8, 11 eller 12 och 18 i direktivet. SV 6 SV
6.1. Rättigheter och skyldigheter Enligt artikel 4 b i förordningen om ömsesidigt erkännande kan behöriga myndigheter i den mottagande medlemsstaten begära att den berörda ekonomiska aktören tillhandahåller relevant information om tidigare laglig saluföring av produkten i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. Mer specifikt: Om den ekonomiska aktören har bevis för efterlevnad av den nationella lagstiftningen i den andra medlemsstaten eller Efta-staten som är en fördragsslutande part till EES-avtalet där produkten faktiskt saluförs (t.ex. skriftlig bekräftelse från den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten 15 ) anser kommissionen att det vore praktiskt att dessa bevis överlämnas till den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten. Det är också praktiskt om den ekonomiska aktören tillhandahåller hänvisningar till gällande lagar i en annan medlemsstat eller Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet. Om detta inte är möjligt bör den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten i stället beakta möjligheten att inhämta sådan information direkt från myndigheterna i dessa stater via kontaktpunkten för produkter (se punkt 7). Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten kan begära att de dokument som den ekonomiska aktören lämnar in översätts, om nödvändigt. Det vore emellertid orimligt för en medlemsstat att begära att översättningen är certifierad eller auktoriserad av en konsulär eller administrativ myndighet 16, eller att sätta en orimligt kort tidsgräns för inlämnandet av översättningen, utom då det finns särskilda omständigheter som motiverar detta. Kommissionen anser också att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten bör identifiera vilka delar av dokumentet som behöver översättas. Myndigheten bör också undvika att begära översättningar om dokumenten ifråga finns tillgängliga på ett annat språk som myndigheten kan förstå. 6.2. Underlåtenhet att meddela den ekonomiska aktören Kommissionen anser att en begäran om information från den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten (och/eller den behöriga myndighetens undersökning av produkten) inte kan medföra att saluföringen av en produkt i den mottagande medlemsstaten förblir vilande på obestämd tid, eller under en lång tidsperiod, i väntan på ett motiverat beslut om saluföring från den behöriga myndigheten 17, utom 15 16 17 Bevis från den behöriga myndigheten i den medlemsstat där EES-produkten lagligen saluförs är bara en av flera möjligheter: den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten kan inte kräva detta. Se skäl 63 i dom av den 8 maj 2003 i mål C-14/02, ATRAL mot Belgiska staten, där domstolen slog fast att införandet som ett villkor att det ska intygas att EES-produkter överensstämmer med tekniska normer eller bestämmelser som garanterar en skyddsnivå motsvarande den som krävs av den importerande medlemsstaten strider mot artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Se domstolens dom av den 17 juni 1987 i mål 154/85, Europeiska gemenskapernas kommission mot Italienska republiken, REG 1987, s. 2717. I den ovanliga situationen med ett förhandsgodkännande får saluföring enbart ske efter att godkännandet har inhämtats. Det måste understrykas att, såsom påpekas i skäl 12 i förordningen om ömsesidigt erkännande, ett krav på att utsläppandet av en produkt på marknaden ska vara föremål för förhandsgodkännande bör inte i sig utgöra en teknisk regel i den mening som avses i denna förordning, varför ett beslut att utestänga eller avlägsna en produkt från marknaden enbart med motiveringen att den inte har giltigt förhandsgodkännande inte bör utgöra ett sådant beslut som denna förordning är tillämplig på. SV 7 SV
då en nödfallsåtgärd antas efter en varning enligt direktiv 2001/95/EG 18 eller förordning 178/2002. 19 Av detta följer att, så som fastställs i artikel 6.4 i förordningen om ömsesidigt erkännande: Om den behöriga myndigheten underlåter att underrätta den ekonomiska aktören om ett beslut som avses i artikel 2.1 inom den period som anges i punkt 2 i den här artikeln, ska produkten anses som lagligen saluförd i den medlemsstaten när det gäller tillämpningen av den tekniska regel som avses i punkt 1 i denna artikel. 7. KONTAKTPUNKTER FÖR PRODUKTERS ROLL Huvuduppgiften för kontaktpunkterna för produkter är att tillhandahålla information om tekniska regler för produkter till ekonomiska aktörer och behöriga myndigheter i andra medlemsstater eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet, och även kontaktuppgifter till dessa myndigheter. I förordningen om ömsesidigt erkännande är detta ett sätt att bemöta problem som påverkar dialogen mellan nationella förvaltningar inom det ickeharmoniserade området. I och med inrättandet av kontaktpunkter för produkter har kontakterna mellan nationella myndigheter i EU gällande produkter inom det ickeharmoniserade området avsevärt förenklats. Kontakter mellan nationella förvaltningar är ofta också nödvändiga för att inhämta mer information om produkten och de tekniska reglerna i en annan medlemsstat eller i en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet, även information om huruvida produkten är lagligen saluförd där. Den informationsverksamhet som kontaktpunkterna för produkter bedriver minskar alltså det administrativa arbetet för både enskilda ekonomiska aktörer och nationella myndigheter. I förordningen om ömsesidigt erkännande fastställs flera uppgifter för kontaktpunkter för produkter avseende information som ska lämnas på begäran av ekonomiska aktörer eller behöriga myndigheter i andra medlemsstater eller i en Efta-stat som är fördragsslutande part till EES-avtalet. I synnerhet föreskrivs i artikel 10.3 i förordningen följande: "Kontaktpunkterna för produkter i den medlemsstat där den berörda ekonomiska aktören lagligen har salufört den ifrågavarande produkten får tillhandahålla den ekonomiska aktören eller den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 6 relevant information eller synpunkter." Kontaktpunkterna för produkter åläggs alltså inga skyldigheter i förordningen om ömsesidigt erkännande, men det ges en möjlighet för dessa organ att bistå ekonomiska operatörer eller myndigheterna i en annan medlemsstat eller en Efta-stat som är fördragsslutande part till EES-avtalet genom att tillhandahålla relevant information, om sådan finns tillgänglig, angående laglig saluföring av en produkt. Fallstudie 1: Administrativt samarbete En ekonomisk aktör har släppt ut en produkt på marknaden i en medlemsstat eller i en Eftastat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet där inga specifika skyldigheter finns vad avser dess saluföring, och nu försöker den ekonomiska aktören lansera den även i en annan medlemsstat. Myndigheterna i mottagarlandet vill kontrollera om några rättsliga förfaranden 18 19 Se fotnot 13. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. SV 8 SV
eller någon marknadsövervakning har genomförts i den medlemsstat där produkten faktiskt har saluförts, med hänvisning till påstådda säkerhetsbrister i produkten. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat eller Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet där den ekonomiska aktören försöker lansera produkten ska då kontakta kontaktpunkten för produkter i ursprungsstaten, direkt eller via deras egen kontaktpunkt. Denna kontaktpunkt för produkter förser dem då med kontaktinformation till relevanta myndigheter och/eller vidarebefordrar begäran till dem. Med administrativt samarbete kan offentliga myndigheter identifiera sina motparter i andra medlemsstater så att de enkelt kan inhämta information från, och påbörja en dialog med, behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Fallstudie 2: Oproportionerliga krav För att godkänna vissa typer av produkter som lagligen saluförda i andra medlemsstater accepterar myndigheterna i medlemsstat A enbart officiella certifieringar utfärdade av statsförvaltningen i ursprungsmedlemsstaten. De beaktar över huvud taget inte några andra typer av dokument, eftersom de anses vara lätta att förfalska. För produkter som saluförs i medlemsstater där sådana certifieringar existerar medför det här kravet inga problem, eftersom certifieringarna kan användas till att omedelbart bekräfta att produkterna är lagligen saluförda där. För produkter som har saluförts i medlemsstater som inte utfärdar sådana certifieringar (t.ex. för att man enbart använder sig av mekanismer för marknadsövervakning), däremot, utgör detta villkor ett oöverstigligt hinder. Ett sådant villkor är oproportionerligt och utgör en åtgärd med en effekt motsvarande kvantitativa restriktioner, vilket strider mot artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Fallstudie 3: Förhandsgodkännanden Vissa ekonomiska aktörer tror att en produkt som lagligen har saluförts i en medlemsstat inte behöver godkännas i den mottagande medlemsstaten. Så är inte nödvändigtvis fallet. Faktum är att sådana nationella förfaranden fortfarande kan tillämpas i den mottagande medlemsstaten, och även om de anses begränsa den fria rörligheten för varor kan de motiveras om de försvarar ett allmänintresse som erkänns i EU-lagstiftningen och om de uppfyller proportionalitetsprincipen. 8. SLUTSATS Förordningen om ömsesidigt erkännande är konstruerad för att garantera att principen om ömsesidigt erkännande följs på den inre marknaden och i de Efta-stater som är fördragsslutande parter till EES-avtalet, särskilt genom att ett dialogförfarande inleds i de fall då åtkomst till marknaden förhindras. I diskussionerna om begreppet lagligen saluförd uppstår de flesta problem på grund av de svårigheter ekonomiska aktörer upplever i inledningen av denna dialog, när de strävar efter att finna lämpliga bevismedel, eller när dialogen redan har inletts, på grund av ytterligare krav från myndigheterna när de redan har lämnat in viss dokumentation. Vad gäller lämpliga bevismedel handlar problemet till största delen om information, eftersom ekonomiska aktörer inte alltid är medvetna om att de kan använda nästan vilket dokument som helst från den normala affärsverksamheten i en annan medlemsstat eller en Efta-stat som är en fördragsslutande part till EES-avtalet för att visa att deras produkter är lagligen saluförda där. SV 9 SV
Vad gäller ytterligare krav ska myndigheterna när de undersöker och bedömer en produkt, särskilt om den är lagligen saluförd i en annan medlemsstat, vara medvetna om att enligt artikel 5 i förordningen och domstolens etablerade rättspraxis ska medlemsstaten eller Eftastaten som är en fördragsslutande part till EES-avtalet visa att åtgärden (eller kravet) är nödvändig och, i förekommande fall, att saluföringen av den ifrågavarande produkten utgör en risk och att åtgärden (eller kravet) följer proportionalitetsprincipen. Det är alltså upp till den berörda staten att visa att åtgärdens eller kravets uttalade mål inte kan uppnås med något annat medel som i mindre utsträckning hindrar handeln. SV 10 SV