Ett starkt försvar för att säkra Sverige

Ett starkt försvar för att säkra Sverige

Innehåll 1 Inledning 3 1.1 Bakgrund 3 1.2 Vår vision 4 1.3 Den politiska dimensionen 5 1.4 Omvärldsläget 6 1.5 Moderaternas övergripande prioriteringar 8 1.6 Färdigställ den beslutade organisationen 10 1.7 Strategisk inriktning 12 2 Stridskrafterna 14 2.1 Arméstridskrafterna 14 2.2 Marinstridskrafterna 16 2.3 Flygstridskrafterna 19 2.4 Cyber (militär) 21 2.5 Underrättelsemyndigheterna 23 2.6 Hemvärn 24 3 Personal, materiel och logistik 26 3.1 Personal 26 3.2 Materiel och logistik 28 4 Internationella samarbeten 32 4.1 Ett svenskt Natomedlemskap 32 4.2 EU-försvar och nordiskt samarbete 35 4.3 Internationella insatser 37 5 Totalförsvar 40 5.1 Totalförsvar och samhällets robusthet 40 5.2 Civil-militär samverkan 41 5.3 Cyber (totalförsvar) 43 5.4 Psykologiskt försvar och valpåverkan 44 5.5 Kontroll av utländska investeringar 45 6 Försvarsindustri och forskning 47 6.1 Försvarsindustri 47 6.2 Forskning och utveckling 49 7 Organisation och ledning 52 7.1 Nationellt säkerhetsråd stärkt krisledning 52 7.2 Organisation och ledning regeringen och försvarsmyndigheterna 54 8 Genomförande 57 8.1 Åtgärder 2018-2020 57 8.2 Försvarsbeslutsperioden 2021-2025 58 8.3 Försvarsbeslutsperioden 2026-2030 59 2

1 Inledning Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred. Moderaterna kommer att göra Försvaret starkare, mer tillgängligt och modernare. Förbanden skall vara fullt utrustade, bemannade, övade och användbara. Sverige skall ha ett försvar som har förmåga att säkra freden i en tid av ökat hot från Ryssland, asymmetriska vapensystem, påverkansoperationer, cyberattacker, artificiell intelligens och globala utmaningar. 1.1 Bakgrund Sveriges försvar befinner sig vid ett vägskäl. Försvarsöverenskommelserna 2015-2017 har varit ett försök att bryta den negativa spiral med minskad förmåga som präglat Sveriges försvar de senaste dryga 20 åren. Resurser har tillförts och Försvarsmakten har kunnat göra en viss återtagning. Det har också varit helt nödvändigt för att behålla en trovärdighet i ett fortsatt försämrat säkerhetsläge. Dock har det visat sig att de tillskott som försvaret har fått har varit otillräckliga för att kunna bygga en rimlig förmåga. Det är ett faktum att det tar lång tid att bygga upp något som nedprioriterats och eroderats under en längre tid. Dessvärre har en lång rad beslut byggda på kortsiktiga antaganden lett till att fokus legat på att lappa och laga än att bygga långsiktig förmåga. De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga. Några förbandsavvecklingar genomfördes dock inte, vilket annars präglade svensk försvarspolitik decenniet före 2006. Det är dock viktigt att hålla i åtanke att Socialdemokraterna inte en gång under alliansåren presenterade en budget där man ville lägga mer pengar på försvaret än regeringen. 2010 gick man istället till val tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att dra ner försvarsanslaget med två miljarder kronor. 3

Källa: SIPRI, Military Expenditure Database Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet. När frågor som väljarna uppfattar som de viktigaste rankas så hamnar försvarsfrågorna i normalläget långt ner, men den dagen något allvarligt händer som den ryska aggressionen mot Ukraina, en allvarlig incident eller exponerad påverkansoperation som påverkar svensk handlingsfrihet så kommer vi hållas ansvariga för Sveriges säkerhet. Med Moderaternas tydliga besked om två procent vill vi främst medverka till en ökning av den militära förmågan snarare än bara en diskussion om procent, promille och kronor. Vi ser också Försvarsberedningens rapport Motståndskraft, om totalförsvaret med åtskilliga konkreta förslag, som en viktig del i en försvarsdiskussion med fokus på substans. Frågan kommer alltid vara öppen för på vilken detaljnivå politiken ska lägga sig i försvarspolitiken, men genom denna rapport vill Moderaterna ge en bild av vad vi ser som prioriterade reformer för det svenska försvaret i en tid av osäkerhet och där Sveriges försvarsförmåga behöver stärkas. 1.2 Vår vision Vi söker inte kriget, vi säkrar Sverige. Det ska vara Moderaternas portalparagraf för den upprustning av försvaret som vårt parti står för. Det finns inget självändamål i att öka Sveriges försvarsförmåga om inte hotbilden ändrats och det finns ingen offensiv ambition mot något land. Vi strävar efter att skapa ett försvar som både säkrar Sveriges gränser, men som även är med och bidrar till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt och som därmed bidrar till att säkra landets intressen. Sverige ska även ha en långsiktig försvarspolitik som bygger på ett brett politiskt underlag. Försvaret ska oavsett det säkerhetsläge som råder ha en god förmåga att värna Sveriges gränser och intressen. Vi kan inte låta lyckokalkyler om utvecklingen 4

i världen eller egen felräkning styra utformningen av det svenska försvaret. De senaste 20 årens ryckiga försvarspolitik måste vara en läxa för framtiden. Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden. Liksom på andra områden i samhället så måste skattebetalarnas pengar respekteras och användas på bästa sätt. Sverige ska bygga säkerhet tillsammans med andra likasinnade länder och organisationer. I en allt mer föränderlig och komplex värld måste vi bygga allianser med de länder med vilka vi delar västliga värderingar för att bättre kunna stå emot trycket från auktoritära och illiberala strömningar. Nato och EU är centrala organisationer i denna strävan. Den transatlantiska länken ska upprätthållas och utvecklas. 1.3 Den politiska dimensionen Den ryska aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014 har bidragit till att flytta i princip alla riksdagspartier mot en mer försvarsvänlig position. Den förflyttningen banade i sin tur vägen för tre breda försvarsuppgörelser under perioden 2015-2017. Moderaterna har intagit en under det rådande parlamentariska läget pragmatisk position för att tillförsäkra att försvaret har fått tillskott med ambitionen att ge resultat för svensk förmåga här och nu. De slutsummor som uppgörelserna landat i är i stort sett identiska med de krav som Moderaterna ställt och som legat på en acceptabel nivå för att överhuvudtaget få till breda överenskommelser. Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem. Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit sammanlagt 18 miljarder kronor under perioden 2019-2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland. Allianspartierna är eniga kring att Sverige måste gå mot två procent av BNP till försvaret och alla partierna tillför också extra resurser till försvaret i sina respektive 5

budgetar. Socialdemokraterna har endast en vag skrivning om ökade resurser till försvaret i sitt kongressbeslut, men har inte i skrivande stund tillfört några extra medel utöver det som beslutats i den senaste försvarsöverenskommelsen.. 1.4 Omvärldsläget Det svenska försvaret ska dimensioneras efter hur hotbilden mot vårt land ser ut, men samtidigt måste Sverige alltid över tid kunna ha en långsiktigt hållbar försvarsförmåga som inte får komprometteras. Sveriges säkerhet är en kärnuppgift för staten. Sveriges närområde är osäkert. Svensk säkerhet utmanas redan idag av externa krafter som vill påverka oss, utmana oss eller stjäla från oss. Vi behöver ständigt vara på vår vakt och försvara våra intressen, även i relativ fredstid. Östersjöregionen befinner sig återigen i fokus för en omfattande militär förmågetillväxt som drivs på av Ryssland. Ryssland har redan idag en stor militär förmåga jämfört med grannländerna och man har bevisat att man gång på gång vill påverka, provocera och retoriskt hota sina grannar i Östersjöregionen. Försvarsberedningen gör bedömningen att Rysslands militära förmåga i absoluta termer kommer fortsatt öka under hela den kommande tioårsperioden. Den pågående ryska aggressionen mot Ukraina visar också på att Ryssland inte väjer för att använda militära medel mot sina grannländer för att uppnå strategiska mål. Maktdemonstrationer och krigföring i Syrien signalerar en ambition att stötta odemokratiska stater och visa upp sin militära makt. Rysslands ekonomi är i växelkurstermer endast tre gånger större än Sveriges, eller motsvarande hela Norden, och tungt beroende av energiexport. Landet står inför betydande demografiska utmaningar och få satsningar har gjorts på innovation, diversifiering av ekonomin, utbildning, infrastruktur och sjukvård. Ryssland har få vänner och 42% av deras handel är med Europa. Men de ryska försvarssatsningarna har nästan fördubblats på tio år och är idag 12 gånger större än Sveriges försvarssatsningar eller tre gånger mer än vad Norden plus de baltiska staterna levererar. Inget talar för att försvaret blir en mindre viktig del av den ryska självbilden eller att det militära instrumentet kommer att användas mindre. Tvärtom, det är ett av de få verktygen landet har för att påverka sin omvärld. Det är viktigt att notera att Ryssland satsar betydande medel på asymmetrisk krigföring, avancerade högteknologiska vapen, cyberförmågor och påverkansoperationer. Den ryska 6

krigsmakten är helt annorlunda, och mycket mer potent, än vad som var fallet vid Georgienkriget 2008. Ryskt agerande har påkallat ett svar från Nato i form av utplacering av trupp och materiel samt skapande av nya högkvarter hos Natoländerna i östra Europa. Bland annat så har Nato placerat ut fyra multinationella bataljoner i de tre baltiska staterna samt Polen. Förhandlingar pågår mellan USA och Polen om en permanent amerikansk bas. Ryssland, tillsammans med Kina, pekas ut i USA:s nya nationella säkerhetsstrategi som en militär och politisk huvudkonkurrent. Natos agerande har varit resolut och försvarsalliansen har visat att man är beredd att leva upp till sina åtaganden gentemot sina medlemmar. Kriget i Ukraina har också inneburit att Nato tydligt återigen lägger tonvikten på sitt kollektiva försvar efter en period av mer fokus på internationella insatser som den i Afghanistan. Trots farhågor gällande den nya administrationen i Washington har USA ett fortsatt starkt engagemang för säkerhet och stabilitet i Europa. Idag har USA endast tre och en halv brigader i Europa, av totalt 53 brigader. Men denna närvaro har nyligen förstärkts med stridsvagnar samt fler och skarpare övningar. USA kommer att återupprätta Andra Flottan (för Norra Atlanten, nedlagd sedan 2011), just med hänvisning till det ryska hotet. Mycket av USA:s säkerhetspolitiska fokus ligger dock i Asien. Beroende på relationerna med Kina, utvecklingen med och i Nordkorea, kan det inte uteslutas att USA kommer satsa ännu mer på asiatisk säkerhet. Kinas ökade ekonomiska och säkerhetspolitiska inflytande har globalt genomslag, vilket även är av vikt för Sverige, och dramatisk militär utbyggnad och hårdare agerande och retorik har lett till ökade spänningar i östra Asien. USA är tydligt med att Sverige och de nordiska grannarna har huvudansvar för sin egen säkerhet och att det finns ett mått av geografisk arbetsfördelning. USA är beredd att förvara Natoallierade, och stödja partners som Sverige, men det är viktigt att Sverige har expertis om närområdet och har förmågan att ta ansvar för sina egna intressen och sin omgivning. USA, som är den enda som Ryssland har militär respekt för och står för den yttersta försvarsgarantin till sina allierade, kommer endast att ta Östersjöregionens försvar på allvar så länge länderna själva gör detsamma. Sammantaget innebär denna utveckling att Europa, och vi i Norra Europa, kommer att behöva ta ett större ansvar för vår egen säkerhet. Det finns positiva tecken på att detta också sker. Till exempel har flera länder i Europa ökat sina försvarsanslag. Många har deklarerat att Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifter som del av BNP ska uppnås och vissa har redan uppnått målet. Dessutom har EU:s försvarssamarbete inom ramen för Pesco tagit fart på allvar den senaste tiden, främst pådrivet av Tyskland och Frankrike. Dock återstår mycket arbete att göra. Att EU inom en överskådlig framtid skulle kunna uppnå något som liknar strategisk autonomi avseende tillexempel ledningsförmåga, underrättelseinhämtningsförmåga, elektronisk krigföring, precisionsbekämpning 7

och autonoma vapensystem, och att agera utan hjälp av USA, ter sig minst sagt svåruppnåeligt. Utöver de ökade spänningarna i Sveriges närområde så utgör sönderfallet och radikaliseringen i Europas södra grannskap Mellanöstern och Nordafrika - en stor utmaning mot svensk och europeisk säkerhet. De flesta trender pekar på fortsatta och förvärrade regionala tvister och spänningar. Klimatförändringar och en mycket ung befolkning, kopplat till begränsad ekonomisk diversifiering, korruption och konflikter, innebär att spänningar och migrationsflöden sannolikt kommer öka. Slutligen är det värt att peka på den ökade komplexiteten i hotbilden. Sverige står inte bara inför traditionella militära hot, utan vi möter en lång rad både militära och civila hot som ställer stora krav på vårt totalförsvar. Hoten kommer från ickestatliga aktörer, terrorister, organiserad brottslighet samt ibland statliga aktörer. Det handlar bland annat om cyberattacker, informationskrigföring, tillgången till energi som politiskt påtryckningsmedel, cyberstölder och spionage. Nervgasattacken i Salisbury är ett skrämmande exempel på ett okonventionellt hot. Både Ryssland och Kina har intresse att påverka Sverige på sätt som påverkar vår säkerhet och våra intressen. Därutöver kommer svenskarnas säkerhet att påverkas av naturkatastrofer, strategiska olyckor eller internationella tvister som ibland är bortom vår kontroll, men där försvaret indirekt spelar en viktig roll för att öka vår nationella säkerhet och trygghet. Sverige behöver en god samlad nationell försvarsförmåga ett fungerande totalförsvar för att möta dagens och framtidens hotbild. Vi måste även samverka med andra likasinnade länder och organisationer ytterligare stärka vår förmåga att solidariskt försvara västliga intressen och värderingar. 1.5 Moderaternas övergripande prioriteringar Ökad nationell förmåga: två procent av BNP till försvaret Sveriges nationella förmåga har urholkats under en lång rad år under regeringar med olika partibeteckningar. Nu får vi betala priset för den nedprioriteringen. De återkommande propåerna från Försvarsmakten för att kunna uppfylla ambitionen i försvarsbeslutet från 2015 är till stor del en direkt konsekvens av detta. Senast i budgetunderlaget för 2019 varnar Försvarsmakten för en sjunkande försvarsförmåga om inte mer resurser skjuts till. För att återställa en god nationell försvarsförmåga verkar Moderaterna för det övergripande målet att försvarsanslaget ska uppgå till två procent av BNP. 8

Ambitionen är att uppnå målet på tio års sikt. Den beslutade organisationen ska färdigställas först samtidigt som planering för ökad förmåga påbörjas. Alla stridskrafter ska stärkas. Att bygga ut Sveriges försvarsförmåga kommer att kräva god kostnadskontroll, spårbarhet och uppföljning för att garantera att de extra resurserna också ger effekt. Frågan om försvarsdepartementets instruktioner till, och dialogen med försvarsmaktsledningen, kommer att behöva ses över i en växande försvarsekonomi med fokus på förmågeuppbyggnad. Ett svensk Natomedlemskap Ett medlemskap i Nato är tillsammans med en ökad nationell förmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Som medlem i försvarsalliansen skulle Sverige vara en del i Natos kollektiva försvar med solidariska försvarsgarantier med 29 andra länder och med en gemensam försvarsplanering för snabbt agerande vid en eventuell kris. Vi skulle även få sitta med vid bordet och påverka beslut som oavsett medlemskap eller ej påverkar Sveriges säkerhet. För ett land som med självklarhet deltar aktivt i internationella organ som EU, FN, Nordiska Rådet, OSSE, Europarådet med flera vore det naturligt att också fullt ut delta i det etablerade och väl fungerande säkerhetssamarbetet inom Nato. Nato är USA:s sätt att försvara och säkra Europa och det är en tydlig skillnad mellan att försvara en allierad och att stödja en partner. Den amerikanska närvaron och säkerhetsgarantin är det främsta skyddet mot rysk aggression. Därutöver skulle ett Natomedlemskap göra det betydligt lättare att samarbeta, samordna och arbetsfördela i Östersjöområdet, inte minst gentemot Norge, Danmark, Polen, Tyskland och Estland, Lettland och Litauen. Moderaterna kommer fortsatt driva frågan om ett svenskt Natomedlemskap och tillsammans med Alliansen i valrörelsen 2018 söka ett tydligt mandat för ett medlemskap. Vid en alliansregering efter valet 2018 ska vi tillse att alla militära, politiska och juridiska förberedelser för ett svenskt inträde i Nato finns på plats samt att en svensk Natooption kommer på plats. En fungerande krisledning Säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen har blottlagt grundläggande brister när det gäller beslutsfattande och rutiner vid större nationella kriser. Slutsatsen från denna händelse och andra större påfrestningar på samhället under senare år klargör behovet av tydligare ansvarsfördelning och mandat hos centrala aktörer i den svenska krisberedskapen. Moderaterna vill därför inrätta ett nationellt säkerhetsråd som ska utgöra den centrala statliga krisledningsorganisationen knutpunkt i frågor om rikets säkerhet i bred bemärkelse och som ser till att viktiga frågor verkligen fångas upp och 9

utreds. Rådet ska ligga under statsrådsberedningen och ledas av statsministern. En central funktion för cybersäkerhet med ett relevant mandat bör inrättas för att knyta samman de offentliga och privata aktörer som arbetar med cybersäkerhet. Inre och yttre säkerhet Globaliseringen och teknikutvecklingen gör att det längre inte är möjligt att separera frågor i en enkel uppdelning i försvar mot inre och yttre hot. Vi måste i större utsträckning göra samlade analyser kring hur olika händelser hemma och borta påverkar svensk säkerhet. En god förmåga att möta yttre militära hot kommer även framgent utgöra basen för svensk försvarsförmåga, men den måste kompletteras med en kapacitet att möta det som kan destabilisera landet inifrån. Ett nationellt säkerhetsråd kommer att stärka förmågan att göra samlade bedömningar av säkerhetsaspekterna av olika kriser, men det är viktigt att även på andra nivåer se hur olika myndigheter kan stödja varandra för gemensam nytta. Moderaterna vill därför stärka samarbetet mellan Försvarsmakten och Polisen. Ett större och mer autonomt hemvärn som finns i hela landet har en viktig roll att fylla för att fungera som en brygga mellan det civila och det militära. 1.6 Färdigställ den beslutade organisationen Ambitionen i försvarsbeslutet från 2015 måste uppnås. De extra medel Moderaterna skjuter till fram till 2021 ska användas för att den beslutade krigsorganisationen ska färdigställas och kompletteras för att bli krigsduglig. Parallellt med detta ska planering för utökad förmåga inledas Källa: Försvarsmakten 10

Fokus i den svenska försvarspolitiken har de senaste åren varit allt för kortsiktigt. Försvarsmakten har inte kunnat uppfylla målen för försvarsbesluten och har med korta intervall fått återkomma till politiken med nya äskanden om mer resurser. Det ständiga omprioriterandet samt lappandet och lagandet inverkar negativt på försvarets möjligheter att utveckla operativ förmåga både på kort och på lång sikt. Att lösa detta kommer att kräva såväl ett större politiskt ansvarstagande och långsiktighet, men även en bättre struktur och organisation med god ekonomisk kontroll. Målet är att stärka den svenska försvarsförmågan och den operativa kapaciteten. I den ingår ökade volymer av tillgängliga, fullt utrustade, bemannade och utbildade förband som är tillgängliga. För detta krävs ökade ekonomiska resurser men också bättre materielanskaffningsprocesser, mer fokus på stridande och rörliga förband samt hårdare koll på ekonomin och uppfyllnad av målen. Försvarsmaktens förmåga att kunna attrahera kompetent personal försämras och nödvändiga långsiktiga beslut om materielanskaffningar skjuts på framtiden. Vi har sett detta när det gäller svårigheten att fylla upp krigsorganisationen och ett ständigt större materielunderskott, som skjutits på framtiden. Nu har en punkt nåtts där situationen inte längre är hållbar. Den historiska skulden måste regleras för att kunna skapa långsiktighet och framtidsfokus. I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 äskar myndigheten sammanlagt 18 miljarder extra fram till 2021 att kunna genomföra det innevarande försvarsbeslutet och för att försvarets förmåga inte ska sjunka relativt omvärlden. Försvarsmakten har redan gjort ett antal omprioriteringar och reduceringar för att hålla den ekonomiska ramen och lyfter fram bland annat minskad köpkraft och ökade kostnader för vidmakthållande som orsaker för behovet av mer resurser. Moderaterna anser att Försvarsmakten måste få de resurser som man behöver för att genomföra ambitionen i försvarsbeslutet från 2015. Vi kommer att ta höjd för detta i vår budget. Huvudfokus för försvaret måste nu ligga på att faktiskt genomföra det som har beslutats för att skapa lugn och långsiktighet i det svenska försvaret. Vissa kompletteringar när det gäller logistik och ledning måste också genomföras för att göra organisationen krigsduglig. Parallellt med detta ska planering för ökad förmåga efter 2020 påbörjas. Samtidigt måste den ekonomiska styrningen förbättras. En sak som behöver ses över är de problem med ökade kostnader som Försvarsmakten har dragits med på grund av att materielaffärer inte har valutasäkrats och att kostnaderna därmed skenar i takt med en för Sverige sämre dollarkurs. Det måste bli ordning i försvarets ekonomi och kostnaderna ska vara förutsägbara. Det kan inte vara rimligt att en myndighet varje år återkommer med nya stora krav på extra resurser för det som redan har beslutats och räknats på. Vi utvecklar tankar på hur organisation, styrning och uppföljning kan förbättras i ett senare kapitel, men redan här är det värt att lyfta Försvarsberedningens förslag att införa 11

en ny självständig myndighet som ges i uppgift att granska, utvärdera och följa upp verksamheten inom totalförsvaret i sin helhet, vilket inkluderar både det militära och det civila försvaret. 1.7 Strategisk inriktning Moderaterna vill: säkerställa förmågan att försvara Sverige och vitala svenska intressen. att Sverige ska stärka försvarsförmågan och för att åstadkomma detta öka försvarsutgifterna så att de närmar sig två procent av BNP. Ambitionen är att göra detta under en tioårsperiod. Det försämrade säkerhetsläget kräver ett starkare försvar och därmed mer resurser det är en politik som är rätt i sak och en diskussion som inte kan undvikas. Försvarsberedningen konstaterar i sin senaste rapport från 2017 att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det speglar den verklighet vi nu befinner oss i. Ur Försvarsberedningens delrapport Motståndskraft : Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Parallellt konstaterar Försvarsmakten att med den nuvarande anslagsutvecklingen kommer den svenska förmågan att sjunka relativt de satsningar som görs i närområdet, och specifikt i Ryssland. Utvecklingen accentueras efter 2020. Förmågan att försvara Sverige måste säkerställas. Sveriges försvarsutgifter ska därför närma sig två procent av BNP. Ambitionen är att göra detta under en tioårsperiod. Detta för att kunna möta det försämrade säkerhetsläget och även för att kunna uppfylla åtaganden som medlem i Nato. Tillväxten sker stegvis och med hänsyn till det säkerhetspolitiska läget och det ekonomiska läget. Fokus för styrketillväxten ska ligga på närområdet och att Sverige ska kunna försvaras. Särskilt viktigt kommer försvaret av Östersjön, och framför allt Gotland, att vara. Utöver Östersjön är exempelvis ökad försvarsförmåga runt Göteborg särskilt prioriterad. Även Öresundsregionen, västra Svealand samt delar av norra och mellersta Sverige kommer vara av stor betydelse när det gäller förmågan att ge och ta emot hjälp vid en kris. Målet är att försvaret ska vara krigsavhållande och avskräcka en eventuell motståndare från att angripa Sverige. Samtidigt 12

måste försvaret ständigt kunna hävda vår suveränitet och territoriella integritet. Påverkansoperationer och cyberangrepp måste hanteras kontinuerligt. Centralt i sammanhanget är att bygga förmågan utifrån krigsorganisationen och kärnuppgiften att kunna försvara mot ett väpnat angrepp. Att kunna hantera en gråzonsproblematik där Sverige kan utsättas för en kombination av olika militära och civila verktyg ska adderas till kärnuppgiften för att försvaret ska kunna hantera hela konfliktskalan. Det svenska försvaret ska vara interoperabelt med andra likasinnade länders för att kunna ge och ta emot militär och civil hjälp i händelse av kris och krig. Vi bör också utgå ifrån att en motståndare känner väl till våra styrkor och svagheter och, utifrån erfarenheter i andra delar av världen, är sannolikheten stor att morgondagens krigföring kommer att innehålla betydande asymmetriska element, inklusive autonoma vapensystem, självlärande artificiell intelligens, rymdbaserad övervakning och vapen, superhöghastighetsrobotar, miniatyrisering och svärmteknik, ett brett spektrum av cyberrelaterade vapen samt specialförband. Trovärdigheten i Sveriges försvar handlar också om att vi har en uthållighet att kunna möta såväl ett skymningsläge eller ett angrepp som pågår under en längre tidsperiod. Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara under en kortare period, men att landet kommer vara utsatt för kraftiga störningar och påfrestningar en period både före och efter. Här spelar det civila försvaret och ett väl fungerande totalförsvar en viktig roll för att kunna åstadkomma uthållighet. Försvarsberedningen har presentat en rad konkreta förslag för att stärka totalförsvaret. Att bygga ut Sveriges försvarsförmåga kommer att kräva god kostnadskontroll, spårbarhet och uppföljning för att garantera att de extra resurserna också ger effekt. Vi vill därför se en ordnad process med tydliga kontrollstationer som tar hänsyn till behovet av att stärka försvaret men också den ekonomiska utvecklingen. De ytterligare resurser som satsas måste ge kontinuerligt ökande försvarsförmåga och det måste ske ett fortsatt effektiviserat resursutnyttjande inom Försvarsmakten. Att närma sig försvarsutgifter som omfattar två procent av BNP skulle i praktiken innebära en fördubbling av Sveriges försvarsutgifter jämfört med dagens nivå och är därmed en historisk nationell ambitions- och förmågeökning. Just därför är möjligheter till uppföljning och utvärdering centrala. 13

2 Stridskrafterna 2.1 Arméstridskrafterna Moderaterna vill: att kärnan i arméstridskrafterna mot 2025 ska utgöras av tre mekaniserade brigader kompletterade av en lättare brigad i Stockholmsområdet samt en förstärkt stridsgrupp på Gotland. prioritera att de två existerande armébrigaderna uppfylls personellt och vad gäller materiel samt att deras krigsduglighet säkerställs. att införande av en tredje armébrigad i Skåne påbörjas under nästa försvarsbeslutsperiod. att Försvarsmakten anskaffar och förbandssätter alla 48 Archerpjäser som utvecklats tillsammans med Norge samt ser över hur dessa kan kompletteras med annat artilleri på kort och lång sikt. utvidga och förstärka renoveringsprogrammet för arméns stridsvagnar och stridsfordon. understryka vikten av att ett nytt medelräckviddigt luftvärnssystem anskaffas i närtid samt att detta kompletteras av fler förband med andra typer av luftvärn. se över behovet av drönare och attackhelikoptrar framgent. säkerställa att det finns fungerande logistik- och ledningsstrukturer. Detta är en fråga om både personal och materiel. Arméstridskrafterna används för en rad olika ändamål där grunden är att försvara mot väpnat angrepp. Det kan röra sig om allt från försvar mot större angrepp mot vårt territorium till att i ett gråzonsläge skydda samhällsviktig verksamhet. Arméstridskrafterna utgör den numerärt största delen av Försvarsmakten och innehåller även en större del tidvis anställd personal, och i framtiden pliktpersonal, än flyget och marinen. Det finns idag stora behov som måste åtgärdas inom denna försvarsgren. Ett centralt fokus i den försvarsöverenskommelse som träffades 2017 var att stärka krigsdugligheten i de två armébrigaderna. Det handlar såväl om att tillföra 14

mängdmateriel och standardfordon som att öka övningsverksamheten och förmågan att snabbt kunna mobilisera vid behov. Utifrån Moderaternas fokus på att färdigställa den beslutade organisationen så bör uppfyllnad och krigsduglighet av de befintliga brigaderna vara prioriterat innan nya förband adderas. Den av Moderaterna föreslagna inventeringen och förbättringen vad gäller försörjningen av mängdmateriel kommer också vara en viktig del i att säkra förmågan hos arméstridskrafterna här och nu. Kärnan i arméstridskrafterna ska mot 2025 utgöras av tre mekaniserade brigader. Vi vill därför se att en tredje armébrigad upprättas i Skåne, vid sidan av de två i Norrland och Skaraborg. En utökning med en tredje brigad kommer innebära en betydande ökning av arméns förmåga att kunna verka i flera riktningar. Att den svenska markstridsförmågan förstärks är av stor vikt för att höja den krigsavhållande förmågan i det svenska försvaret. Införande av den tredje armébrigaden bör påbörjas under nästa inriktningsperiod. Det pågående renoveringsprogrammet för arméns stridsvagnar och stridsfordon bör i enlighet med förslaget i materielutredningen (Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov, SOU 2018:7) utökas till att inkludera samtliga fordon samt att även ökad förmåga när det gäller eldkraft och skydd läggs till. Detta bör inledas under nästa mandatperiod för att kunna säkra att de mekaniserade brigaderna har till gång till relevant utrustning. Stridsgrupp Gotland bör på sikt utökas och försvaret av huvudstaden och Mälardalen stärks genom att upprätta en lätt mekaniserad brigad. Möjligheten till att öka utbildningsnumerären i Arméns jägarförband i Arvidsjaur och i Karlsborg är prioriterad. Jägarförbanden har en hög beredskap och förmåga och är därför mycket användbara i ett modernt konfliktscenario med ett snabbt förlopp. På sikt bör ett stärkt försvar i södra Norrland beaktas. Ett tillräckligt antal lednings-, logistik- och ingenjörsförband måste säkerställas. Förmågan att både kunna ge och ta emot hjälp utifrån i händelse av en konflikt är beroende av att det finns en fungerande och välövad logistikkedja. Överhuvudtaget är rörlighet en viktig faktor för att markförbanden ska kunna lösa sina uppgifter. Här spelar transportflyget och helikoptrarna en viktig roll. Tillgång till attackhelikoptrar är en förmåga som Försvarsmakten saknar idag. Effekten av att ha den förmågan var något som uppmärksammandes under den stora multinationella övningen Aurora under hösten 2017. Ett eventuellt framtida behov av attackhelikoptrar samt hur arméförbanden kan utveckla sitt användande av drönare är något som måste ses över. För att stärka förmågan till indirekt eld så vill Moderaterna bland annat att Försvarsmakten även anskaffar de 12 artilleripjäserna av typen Archer som för närvarande ska gå på export. Vi vill därmed se att samtliga 48 pjäser som utvecklats tillsammans med Norge nu anskaffas och förbandssätts av den svenska försvarsmakten i närtid. 15

Erfarenheterna från striderna i Ukraina visar att förmågan till indirekt eld har haft en stor påverkan på utgången av striderna. Med tanke på detta så bör artilleriet efter 2025 utvidgas numerärt med pjäser av mindre komplexitet än Archer-systemet. På sikt så bör även materielutredningens förslag om anskaffning av långskjutande raketartilleri beaktas. Den pågående anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärn för att ersätta det gamla systemet Hawk som faller för åldersstrecket är helt nödvändigt för att stärka Sveriges möjligheter att försvara mot ballistiska robotar, kryssningsrobotar och flygstridskrafter. För att komplettera det nya medelräckviddiga luftvärnet bör antalet förband med övriga luftvärnssystem ökas samt att det fortsatt funktionella systemet Robot 70 används av såväl armén som hemvärnet. En utökad organisation kommer i framtiden att innebära att nya utbildningsförband kommer att etableras. Var, när och hur blir en fråga för kommande år. För oss är det viktiga nu att delta i uppbyggande av förmåga och inte i löften om kommande nya förbandsorter. 2.2 Marinstridskrafterna Moderaterna vill: att kärnan av marinstridskrafterna initialt ska utgöras av sju korvetter och fyra ubåtar. Under följande försvarsbeslutsperioder utökas antalet ubåtar och ytstridsfartyg. på sikt tillföra ytterligare ubåtar till marinen. att Försvarsmakten påbörjar processen mot att anskaffa nästa generations ytstridsfartyg. Möjligheten att ansluta till den finska anskaffningen bör beaktas. prioritera behovet av förstärkt minröjningskapacitet för att kunna hålla farleder och hamnar öppna. prioritera behovet av att kunna lägga sjöminor för att kunna spärra farleder för en motståndare. tillföra robotluftvärn till korvettsystemet för bättre självskydd, men även för att korvetterna ska kunna skydda andra fartyg och förband samt fasta installationer. 16

att den gemensamma svensk-finska marina styrkan ska användas som en resurs för Natos sjöövervakning i Östersjöområdet. utöka amfibieförbanden för att främst stärka försvaret av Västkusten. säkerställa att det finns fungerande logistik- och ledningsstrukturer. Detta är en fråga om både personal och materiel. Marinen står inför omfattande utmaningar de kommande åren. Den militära hotnivån har ökat i Östersjöregionen de senaste åren. Östersjön är återkommande skådeplats för stora marinövningar. Under den senaste tiden så har Ryssland genomfört stora övningar i Östersjön och sommaren 2017 deltog även Kina i en gemensam övning med Ryssland. De marina stridskrafterna ska användas för försvar mot väpnat angrepp, hävdande av vår territoriella integritet och bidra till att säkra handelsflöden. Men samtidigt så måste gråzonsproblematiken hanteras. Fokus för den svenska marinen ligger främst på Östersjön. En viktig aspekt av den marina förmågan i Östersjön är den gemensamma svensk-finska marina styrkan, Swedish Finnish Naval Task Group, som håller på att byggas upp Framgent behöver även försvaret på Västkusten utvecklas för att stärka flödessäkerheten. Detta inte minst mot bakgrund av att Göteborg är Skandinaviens största hamn och central för både export och import. Inte bara Sverige är beroende Göteborgs hamn, utan även Norge och Finland. Det behövs omfattande satsningar på marinen under de kommande åren. Både utifrån behovet att stärka den svenska förmågan, men även utifrån att många av de relativt få fartyg som marinen besitter idag kommer att falla för åldersstrecket eller kommer att behöva halvtidsmodifieras under 2020-talet. När det gäller marinen lyfter materielutredningen fram tre observationer om tillståndet inom marinstridskrafterna och som bör utgöra grunden för framtida prioriteringar: Ett flertal olika fartygstyper har en hög ålder och bör av tekniska och operativa skäl omsättas efter 2025. Amfibiessystemet har relativt tekniskt ålderstigen materiel och har dessutom behov av förbättringar bl.a. vad avser bekämpningssystem, luftvärn och förmåga till maskering. Samtliga fartyg, inklusive Visbykorvetterna, saknar robotluftvärn vilket tillåter en angripare att från medelhög höjd ohotad göra vapeninsatser mot fartygen. Utöver de saker som nämns ovan vill Moderaterna peka på behovet av att på sikt addera ytterligare ubåtar. Det skulle stärka försvarets förmåga till sjöstrid, kunna förhindra eventuella motståndare att få tillträde till svenskt territorium och är en 17

strategisk resurs. Ubåtarna fyller även en viktig funktion för underrättelseinhämtning. I nästa försvarsbeslutsperiod bör ubåten Halland halvtidsmodifieras för att därmed utöka antalet operativa ubåtar till fem stycken. På sikt, i ett andra steg, bör anskaffning av ytterligare två ubåtar påbörjas. Möjligheten att dessa nya ubåtar ska kunna bära kryssningsrobotar, så som framförts i Försvarsmaktens perspektivstudie, och därmed öka förmågan till långräckviddig bekämpning är något som bör undersökas. Frågan om kryssningsrobotar, och när de är lämpliga att användas, är dock komplex och måste genomlysas noggrant i ett större militärstrategiskt perspektiv. Nuvarande sju korvetter ska bibehållas under nästa försvarsbeslutsperiod genom att nödvändiga modifieringar och förlängningar genomförs. På sikt ser Moderaterna även att antalet fartyg i marinen kan utökas. Anskaffning av nästa generations ytstridsfatyg är en fråga som kommer att behöva förberedas i närtid. Finland ligger något före i den processen och är nu på väg att beställa nya fartyg. Sverige bör se över möjligheten att ansluta till den finska anskaffningen för leverans under försvarsbeslutsperioden 2025-2030. I anskaffningen bör behovet av luftvärn och skydd mot anti-access vapen till nästa generations korvetter vara prioriterat. För Vibykorvetterna bör målsättningen vara att addera luftvärn under nästa period 2020-2025 i samband med halvtidsmodifieringen av korvetterna. Behovet av att utöka amfibieförbanden är något som Försvarsmakten pekar på i sin perspektivstudie. Den förstärkningen bör främst komma försvaret av västkusten till del i form av att en egen amfibiebataljon skapas där. Framgent måste förmågan att hantera asymmetriska hot i form av obemannade undervattensfarkoster, motmedel mot svarmangrepp och elektronisk krigföring öka. Slutligen behövs åtgärder för att bidra till att öka den svenska flödessäkerheten. Det handlar bland annat om att stärka hemvärnet för att förbättra skyddet av baser och hamnar och förstärkt förmåga till minröjning. Det är dock viktigt att konstatera att vid en större konflikt så kommer möjligheten till att upprätthålla ett större flöde av varor via sjövägen vara begränsade. 18

2.3 Flygstridskrafterna Moderaterna vill: att kärnan av flygstridskrafterna ska utgöras av sex kompletta stridsflygdivisioner. I perioden efter 2030 kan det bli aktuellt att utöka krigsorganisationen till åtta divisioner. ge Försvarsmakten uppdraget att göra en uppdaterad bedömning av vilket antal Jas Gripen-plan som bör finns i försvaret samt hur ombeväpningen från den nuvarande C/D-versionen till den nya E-versionen kan genomföras på bästa sätt. i närtid ta beslut om att behålla ett antal av den nuvarande Jas Gripen C/D-versionen längre än planerat för att kunna upprätthålla sex kompletta divisioner. att frågan om att öka krigsdugligheten i hela Jas Gripen-systemet gällande logistikkedja och lagerhållning prioriteras. stärka hela sensorkedjan och påbörja planering inför anskaffning av nytt flygburet sensorsystem. avdela ytterligare resurser för möjlighet till spridning av flygstridskrafterna på flera baser. säkerställa att det finns fungerande logistik- och ledningsstrukturer. Detta är en fråga om både personal och materiel. Sveriges luftförsvarsförmåga är ett system av system, som måste vara i balans för att kunna fungera optimalt. Det handlar om såväl stridsflygsystemet Jas Gripen, sensorer som luftvärn och telekrig. Dessutom spelar faktorer som en fungerande logistikkedja och möjligheten att kunna sprida stridskrafterna på flera baser en viktig roll. I det försämrade omvärldsläget i Östersjöregionen är luftförsvaret viktigt för vår förmåga att i händelse av kris och krig hävda vårt territorium. Frågan om antalet stridsflygplan i den framtida krigsorganisationen har med all rätt legat högt på agendan. När beslut togs 2012 om att Sverige skulle anskaffa nästa generations Jas Gripen var Försvarsmaktens bedömning att försvaret skulle behöva 60-80 nya Jas Gripen E. Beslutet blev sedermera att 60 stycken Jas Gripen skulle beställas. Försvarsberedningen 2014 pekade på att ytterligare 10 skulle behövas, men hittills har inget beslut om exakt antal tagits. 19

Sedan bedömningen 2012 har omvärldsläget kraftigt försämrats och det är nu ett större militärt fokus på Östersjöregionen från rysk sida. Mycket av det underlag som användes var dessutom av äldre datum än 2012. Konflikten i Ukraina har varit en vattendelare. Dessutom sker en omfattande teknikutveckling på flygsidan, inte minst gäller det obemannade luftfarkoster, så kallade drönare. Det föreligger därför ett tydligt behov av att uppdatera analysen av stridsflygsystemet. Många bedömare har pekat på att flygvapnet bör behålla ett antal av dagens Jas Gripen C/D längre än vad som var tänkt för att kunna hålla uppe numerären och för att införandet av den nya E-versionen ska gå smidigare. I materielutredningen föreslås bland annat att medel ska tillföras för att 70 stycken Jas Gripen C/D ska kunna behållas fram till år 2030. Moderaterna anser att försvaret bör behålla ett antal Jas Gripen C/D för att överbrygga införandet av den nya E-versionen och att målet bör vara att flygvapnet initialt ska förfoga över sammanlagt ca 80 operativa Jas Gripen E när versionen är fullt ut införd. Det är även intressant att se över behovet av en tvåsitsig version av Jas Gripen E. Dels för utbildningssyfte, men dels också som operatör för telekrig. För att kunna fullt uppfylla de sex beslutade stridsdivisionerna så måste åtminstone 30 Jas Gripen C/D behållas för att komplettera de beslutade 60 stycken Jas Gripen E. Ska antalet divisioner upp till åtta stycken så bör antalet C/D som behålls snarast uppgå till 60 stycken. Med hänsyn till de ekonomiska ramarna så kan C/D-versionen fasas ut och ersättas av E-versionen när denna blir operativ. Samtidigt är det en komplex fråga där ett flertal faktorer måste tas hänsyn till till exempel hur förekomsten av andra system som sensorer och luftvärn påverkar behovet av stridsflygplan och vilken bedömning som görs av den framtida teknikutvecklingen. Obemannade system som till exempel drönare kommer att bli ett allt viktigare inslag i Försvarsmakten när det gäller alla försvarsgrenar. Det gäller såväl attackdrönare som drönare som används för att inhämta underrättelser. Med anledning av ovanstående vill Moderaterna se ny en samlad bedömning av Försvarsmakten av hur många nya Jas Gripen E som behövs och i vilket tidsspann de bör införas. På en övergripande nivå så kommer studie- och forskningsverksamheten behöva förstärkas framgent inom flygområdet. Detta för att kunna göra relevanta bedömningar av teknikutvecklingens hot och möjligheter och för att avgöra viktiga vägval när det gäller olika system som ska anskaffas och integreras tillsammans med redan befintliga system. En utökning av krigsorganisationen från sex till åtta stridsflygdivisioner bör på sikt innebära att ytterligare ett utbildningsförband upprättas, vilket då skulle bli Sveriges fjärde flygflottilj. Detta förband skulle kunna placeras i Uppsala där det finns existerande infrastruktur. Det skulle även stärka försvaret av huvudstaden. 20

Ytterligare baser och basområden är en annan viktig faktor för att kunna sprida flygstridskrafterna och göra dem mindre sårbara. Resurser för detta har avsatts i försvarsbeslutet, men mer behöver göras. En rimlig ambition bör vara att det ska finnas två baser per stridsflygdivision i en krigssituation. Tillgängligheten i Jas Gripen-systemet i Sverige är förhållandevis låg jämfört med vissa andra länder som också ha köpt eller leasat Jas Gripen. Detta är inte acceptabelt med tanke på det försämrade säkerhetsläget. Därför måste tydligare krav ställas. Krav på krigsduglighet handlar inte bara om hur många plan som ska kunna finnas i luften. För att uppnå en större krigsduglighet krävs även förbättringar i logistikkedjan och större lagerhållning av förnödenheter, reservdelar och ammunition, samt en utökad basorganisation och utbildning av baskompanier med pliktpersonal. 2.4 Cyber (militär) Moderaterna vill: skapa en cyberdoktrin för Sveriges aktiva cyberförmåga. inrätta ett nätverk för cybersäkerhet med frivilliga där både militär och civil kompetens ingår. undersöka möjligheten att inrätta ett operativt cybercentrum i Försvarsmakten. utveckla samarbetet mellan Försvarsmakten och civila IT-företag för att knyta tidvis anställda IT-experter till försvaret. att försvaret ska kunna teckna hemvärnsavtal med cyberexperter samt använda värnplikten för att hitta och utbilda personal till cyberförbanden. utred möjligheten att inrätta en elitutbildning inom cybersäkerhet för värnpliktiga att jämföra med modellen för dagens tolkskola. Sverige måste ha ett trovärdigt cyberförsvar inklusive en aktiv cyberförmåga. Det gör att nationella strategier för cybersäkerhet kontinuerligt tas fram och utvecklas. Den aktiva cyberförmågan kräver också att det tas fram ett förhållningssätt för hur, var och när den i så fall ska användas. Behovet av en svensk cyberdoktrin är tydlig. När nationella strategier för cybersäkerhet tas fram är det viktigt att de utgår ifrån tydliga analyser om vad som är skyddsvärt och fokus på kraftfulla insatser där de gör mest nytta, snarare än analyser som utgår från den senaste krisen och insatser 21

som ska åtgärda alla hot oavsett storlek. Om Sverige ska ha en trovärdig nationell säkerhetsstrategi kommer cybersäkerhet utgöra en mycket viktig beståndsdel i denna. Därför blir också behovet av en tydlig strategi som utgår från vad som är skyddsvärda svenska intressen central. Intressanta exempel på arbete med cybersäkerhet finns i bland annat Estland där även Natos Center of Excellence för cybersäkerhet ligger. I Estland arbetar man dessutom brett i samhället med cybersäkerhetsfrågor där representanter för både Försvarsmakten, myndigheter och näringsliv samverkar tätt. I denna samverkan ingår också ett nätverk av frivilliga experter som arbetar med frågan. Detta exempel bör också kunna vara en modell som kan användas i Sverige, särskilt mot bakgrund av den höga kompetens som finns i IT-sektorn i Sverige. Tyskland har nyligen beslutat att upprätta ett militärt cyberkommando som ska utvecklas till en helt egen försvarsgren i förlängningen. Möjligheten att även Försvarsmakten i Sverige kan etablera ett cybercentrum med operativ förmåga bör utredas. Cyberarenan kommer bli allt viktigare i framtiden och Sverige måste ligga i framkant för att såväl kunna freda försvarsmaktens system från angrepp som att ha en god aktiv cyberförmåga. Det finns en stor potential att utnyttja de som i dag är tidvis tjänstgörande soldater när det gäller cybersäkerhet. Detta sker redan i viss utsträckning genom samarbeten mellan större IT-företag och försvaret där de anställda delar sin tid mellan de två arbetsgivarna. Dessa samarbeten bör utvidgas och i förlängningen leda till upprättandet av cyberförband som står under cybercentrumets befäl. Möjligheten att knyta upp civil IT-kompetens genom motsvarande hemvärnsavtal och via frivilliga försvarsorganisationer bör också undersökas. I förlängningen skulle detta kunna leda till etablerandet av digitala hemvärnsförband och en frivillig försvarsorganisation med koppling till cyberförmågan. När nu värnplikten återinförs är det rimligt att den i delar uppdateras och utnyttjas för att möta också den moderna hotbilden. Mönstringen bör kunna användas för att identifiera fallenhet och intresse för frågor kopplat till informations- och cybersäkerhet eller IT generellt. En tänkbar vidareutveckling är en uppföljande befattningsutbildning med fokus på teknisk cybersäkerhet som blir grundläggande för fortsatt arbete inom försvaret. Uppdragsutbildningar likt detta är ingen ny företeelse inom försvaret. Tolkskolan är den tydligaste parallellen där Försvarsmakten idag söker människor med ett utpräglat intresse och fallenhet för språk, kommunikation och interkulturella möten. Efter avslutad grundläggande militärutbildning (GMU) kan utbildning till specialistofficer/militärtolk sökas. 22

2.5 Underrättelsemyndigheterna Moderaterna vill: se över hur myndighetsstrukturen för underrättelsemyndigheterna kan förbättras. ge ett tilläggsdirektiv till utredningen om vissa säkerhetsskyddsfrågor att beakta behovet av en egen myndighet för säkerhetsskyddsfrågor. Underrättelsemyndigheterna får en allt viktigare och mer omfattande roll. Försvarets radioanstalt (FRA), Säkerhetspolisen (Säpo) och den militära underrättelsetjänsten (Must) får i takt med detta fler och mer komplexa uppdrag. Det handlar om allt från att övervaka den ökade militära övningsverksamheten i närområdet och bemöta industrispionage mot svenska företag till att utveckla cybersäkerheten. Den svenska underrättelseverksamheten är också något som ger Sverige möjligheter att stärka vårt säkerhetspolitiska inflytande. Vår goda tillgång till underrättelser och särskilt vår kunskap om Ryssland gör Sverige till en uppskattad samarbetspartner. Underrättelsemyndigheterna har också fått ökade resurser de senaste åren för att kunna utveckla sina verksamheter. Som läget ser ut idag så kommer omfattningen av underrättelsemyndigheternas verksamhet att ytterligare utvidgas. En viktig uppgift är till exempel att kunna göra säkerhetsbedömningar av såväl utländska investeringar som vid utkontraktering av samhällsviktig verksamhet. Därför är det viktigt att de har en tillräcklig kritisk massa när det gäller kompetens för att kunna utföra sina uppgifter. Det är centralt att underrättelsemyndigheterna fungerar effektivt och att informationsdelningen sinsemellan dem fungerar. Generellt kan flera länder vittna om att man haft information eller uppgifter i sina system, men antingen saknades förmågan att knyta ihop dem eller så nådde inte viktig information fram till rätt nivå eller rätt beslutsfattare. Därför bör det tas ett helhetsgrepp för att undersöka hur vi ytterligare kan stärka underrättelseförmågan i Sverige. Det handlar bland annat om att se på om dagens myndighetsstruktur är optimal för bästa effekt, hur samverkan mellan militära och civila resurser kan bli bättre, hur samverkan med andra nationer ser ut och hur man säkerställer att rätt information inklusive analys når rätt beslutsnivå i tid. Samtidigt bör ett rättssäkert skydd för personlig integritet fortsatt beaktas. En uppgift som kommer att öka de kommande åren är säkerhetskyddsanalyser för att bedöma vad som är skyddsvärt i en verksamhet och hur det kan skyddas. Inte minst har denna fråga aktualiserats i spåren av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen. Frågan har lyfts att det kan behövas en särskild säkerhetsskyddsmyndighet som har säkerhetsskyddsfrågorna som huvuduppgift. 23