Del 2 i Örebro Fältrittklubbs jubileumsserie 2017

Del 2 i Örebro Fältrittklubbs jubileumsserie 2017 RIDSKOLEVERKSAMHETEN - före och efter Örebro Fältrittklubbs bildande ÅREN 1860-1920 Det har berättats att militären lät bygga ett ridhus på tomten hörnet Slottsgatan/Olaigatan i Örebro i början av 1860-talet. På den tiden låg allt mer centralt så också häststallarna. De låg faktiskt på tomten mittemot det som nu heter Henry Allards park, tidigare Centralparken. Detta kom att vara av stor betydelse för ridundervisningen i Örebro och det var inte bara husarerna som undervisades utan även skolungdomar och andra som hade lust och råd att mot viss betalning lära sig rida. Någon gång på 1880-talet ska en stallmästare Sundström ha börjat med sådan undervisning i ridhuset vid Slottsgatan. Ridhuset vid Slottsgatan 2 Örebro Fältrittklubbs samlingar. Fotograf Ulf A Eriksson Stallmästare Sundströms ridskola lär ha blivit mycket populär. Mats Kihlmark berättar i sin berättelse från 1947 att Sundström ska ha varit mycket tydlig i sina tillrättavisningar, idag skulle vi kanske säga övertydlig med eftertryck. Lektionerna bedrevs för mer avancerad ungdom på morgnarna och för övrig skolungdom m.fl. på kvällarna. Stallmästare Sundström med officerskamrater m.fl. Bildkälla: Karlsborgs fästningsmuseum

Säkra uppgifter på när Sundström upphörde med sin undervisning har jag inte hittat men efter honom kom, runt sekelskiftet, ryttmästaren vid Livregementets husarer Gustaf Örn på den goda idén att starta en kombinerad rid- och körskola för örebroarna i ridhuset och på planen framför den. Ryttmästare Örn var en ambitiös ridlärare som ordnade med bland annat kadriljridning till musik i ridhuset. Han fick glädjande många elever och höll på med verksamheten till några år in på 1900- talet då han överlät den till fanjunkaren vid husarerna, Julius Eriksson. Julius Eriksson var en driftig man som samtidigt med undervisningen startade en förnicklingsfabrik. Kanske p.g.a. detta hade han inte riktigt tid med ridskolan utan överlät undervisningen till ryttmästaren Reinhold Magnus Swartling. Som hjälp i undervisningen anställdes samma år en tidigare stamanställd, Th. Sundin. Mats Kihlmark minns Swartling som en mycket skicklig instruktör och ryttare. En energisk hästmänniska som bland annat hade en häst som hette Don Orlando som var något särskilt. Om jag inte har fel så är det här fråga om Reinhold Magnus Swartling som tillhörde Kungliga Lifregementets husarcorps och som syns till häst här nedan. Han hade fått utbildning bland annat vid kavalleriskolan i Saumur, Frankrike. Swartling grundade så småningom Swartlings ridskola i Stockholm år 1905. Undervisningen i Örebro övertogs av baron Fredrik von Friesendorff. Ryttmästare Swartling. Bildkälla Karlsborgs fästningsmuseum. Fotograf B Hakelier

Th. Sundin var av allt att döma kvar i ridskoleverksamheten, för 1909 övertog han i sin tur densamma för att under 18 år hålla igång ridundervisningen i ridhuset och i trakten runt om Örebro. Sundin red ganska ofta ut med sina elever för att rida i terräng eller på Hjälmarens is. Att rida på Hjälmarens is var populärt och bra för hästarna. När isarna bar kunde man gå ned vid Hjälmarviken och gå upp längre bort exempelvis vid Hjälmarsberg. Litet vågat kunde det bli ibland. Det berättas att vid något tillfälle höll isen på att brista och om inte Sundin haft is i magen nog att sprida ut gruppen hade det gått illa. Sundins undervisning var allmänt uppskattad bland både skolungdom och känt folk i staden, bland andra lär gamle Johan Behrn vid sporadiska tillfällen ha dragit på sig ridstövlarna. Den som vill läsa mer om ridning från seklets början kan läsa i Carl-Axel Carlssons bok Örebro-glimtar i minnets backspegel kapitlet I gamla ridhusets glansdagar. Kapten Gustaf Malmros med ryttare från Örebro Fältrittklubb framför ridhuset, Slottsgatan 2. Bildkälla: Örebro Läns Museum, fotograf Samuel Lindskog ÅREN 1930-1950 I början av 1930-talet undervisade löjtnanten Zielfelt och därefter löjtnant Uno von Burén. Sedan tycks det ha blivit litet knackigt med ridning och hästhållning, men under Mats Kihlmarks ledning löste man under ett par år hästfrågan genom inlåning av hästar från K3 och uppstallning av dessa i Örebro bryggeris stall. Sedan kom kriget och klubben dog nästan, men år 1945 då allt blev optimistiskt igen vände det hela. Med inlåningen av arméns hästar dvs. en slags foderavtal där man hade kronans hästar uppstallade på egen bekostnad, fick man tillgång till ridhästar. Man hade också ett stort samarbete med Blå stjärnan från slutet av 1940-talet. Ridundervisningen fick under de första åren efter andra världskriget tydligen inga regelbundna och samlade fomer, dock gjorde fanjunkare CV Ohlsson stora insatser för utbildningen som instruktör fram till 1951. Det året engagerades ridläraren Helge Nilsson som fick hand om Örebro Ridskola och nu blev det fart på undervisningen. Genom att det blev litet fastare former blev engagemanget ännu större och det ledde i sin tur till att klubben fick en ungdomssektion 1953 som verkade på Örebro Ridskola. Den kom att kallas Sporren och finns kvar än i dag och som kommer att behandlas under ett särskilt avsnitt.

Under de här åren stod hästarna uppstallade i gamla Pettersbergsstallet och reds från stallet via Längbrogatan, Södra Lillåstrand och Slottsgatan in till ridhuset, med en till två hästar för hand till och från ridhuset. De som red hästarna fram och tillbaka kallades upp- och nerryttare. Slottsgatan var grusbelagd en bit så när man inte hade någon häst för hand kunde det bli ganska bra galopp minns Olle von Elern som var med redan på den tiden. Ibland höll man istället till på Österängen som låg helt nära och öster om Pettersbergstallet. Bra galoppsträcka utanför ridhuset vid Slottsgatan, ÖFK:s samlingar Arkivcentrum Ridkärare Helge flyttade till Malmö och klubben MCR 1953 eller 1954 och så småningom startade han en egen ridskola under namn Ellenborgs ridskola som han drev till 1975. Efter Helge Nilsson förestod Jörgen Holm Örebro ridskola. ÅREN 1955-1975 Efter långt förarbete av styrelser och kommittéer begåvades föreningen 1955 med ett nytt ridhus i Pettersberg vilket blev ett stort lyft för klubben. Lektionsuppställning utanför stallet i Pettersberg 1965, Christina Hedbergs fotoarkiv

Pettersbergsstallet till vänster och ridhuset till höger med Barren i förgrunden. Slutet 1970-talet ÖFK:s fotosamlingar Sedan koncentrerade man sig på att få ett stall i direkt anslutning till ridhuset. Under dessa år förändrades ridsporten till att bli en till övervägande del en ungdomssport dvs. fler ungdomar än vuxna gick på ridskolan. Interiör från stallet i Pettersberg. Örebro fältrittklubbs bildarkiv Från 1957 var Raoul Silckerodt ansvarig för Örebro Ridskola. Han ska ha infört en mer noggrann ordning i stall och ridhus. Raoul Silckerodt hade fått sin utbildning på kavallareiskolan i Hannover och spred nya idéer till klubben. Han introducerade också s.k. handikappridning i klubben, en verksamhet som fortfarande pågår i klubbens regi. Silckerodt hade hästar på ridskolan och på somrarna var de på St.. Ässkog. Raoul Silckerodt tog också föl på en del av ridskolans märrar. Handikappridning i Pettersbergs ridhus 1969 under Raoul Silckerodts ledning. Örebro fältrittklubbs fotosamlingar Arkivcentrum källa Örebrokuriren

Malin Hallberg som varit med i klubben i många år och sedan flera decennier sitter i Handikappsektionens och klubbens styrelse minns sina första år på 50-talet så här: 1957 började jag som 12-åring rida på ridskolan i Pettersberg. Jag hade ridit några år i Gävle där jag bodde tidigare. Jag red i ridhuset i Pettersberg, som var fint med en kortsidesläktare, men mycket kallt på vintern. Det fanns ingen som helst värmeanläggning så man fick vara ordentligt påklädd. Vilket var bra eftersom vi ramlade av ganska ofta, så det var bra att vara vadderad. På Pettersberg fanns bara stora hästar på 50-talet. De hästar jag minns är Lyra, Lilian, Mambo och Highland. Ridskolechef var ryttmästare Raoul Silckerodt, med Spanska Hovridskolan på sitt CV. En sträng man som man hade mycket stor respekt för. Han höll lektioner i blanka ridstövlar och kavaj. Som ridlärare arbetade Cajsa Silfverswärd, också ganska barsk. Det fanns några grupper som red voltige och jag var med i en sådan. Det gick till så att man red i en grupp på åttta ryttare på hästar som hade en filtvojlock med en täckjord (ingen voltigejord med handtag). Hästarna longerades inte utan var och en red sin häst, som man hoppade upp och stod på samtidigt som man höll i tyglarna och styrde hästen. För att stå i galopp satt man ned, fattade galopp och hoppade sedan upp till stående, höll i tyglarna för att kunna styra och sakta ned vid behov. Och de flesta hästarna fungerade bra för detta. Uteritter ordnades ibland på söndagarna. Det gick ganska vilt till med många avramlingar och hästar som skenade hem till stallet med eller utan ryttare. Motorvägen mot Stockholm byggdes på den här tiden och ett tag under byggtiden då den var grusad var den en fantastisk galoppsträcka. Man red också på Österängen nära ridhuset. Det ordnades hopptävlingar och dressyrtävlingar vid ridskolan. Det fanns ett par lite äldre killar som var duktiga och tävlade och som vi småtjejer beundrade oerhört. Jag minns Anders Fredzell och Harry Larsson. 1960 slutade jag rida och ägnade mig åt andra idrotter, flyttade från Örebro, för att femton år senare fortsätta rida på Pettersberg och senare på Karlslund. Jag som skriver denna artikel (Ulf A. Eriksson) besökte själv ridhuset i Pettersberg 1957 för att få börja rida men befanns vara för liten men det som etsat sig fast i minnet är detta uppseendeväckande att ryttarna stod på hästarna precis som Malin berättar.

Cajsa Silfverswärd som Malin nämner ovan, undervisade på ridskolan under 1950- och1960-talet. Cajsa Silfverswärd på Hamnplan leder ponny 1955. K. Holmgrens fotoarkiv samt i Pettersbergs ridhus 1966.C. Hedbergs fotoarkiv Per Johansson som red på ridskolan från början av 1960-talet minns att det inte bara var ridning som stod på programmet. Mycket häst- och persedelvård tillsammans med andra ungdomar förkom också. Cajsa skickade också stallmaffian på dansskola för en mer allsidig uppfostran. Så här minns Per 1960-talet: Raoul Silckerodt var Ryttis med alla barn och ungdomar i stallet. Ridningen under den här perioden präglades av stor noggrannhet i utbildningen av både häst och ryttare, starkt inspirerad av Ryttis utbildning vid kavalleriskolan och även av att han gått kurs vid Spanska Ridskolan i Wien. För ryttarens del innebar det bland annat en stor portion sitsträning på inspänd häst. Alla nybörjare red på lätt inspända hästar som gick i en relativt lång och låg form, till den dag då man hittade en egen kontakt och inspänningstyglarna kunde tas bort. I utbildningen ingick också att alla barn skulle lära sig att rida voltige på inspända hästar i avdelning. En annan rolig del var dressyrgruppen som fick lära sig att rida på kandar och brukade rida kadrilj vi den årliga Lucia-uppvisningen, som ju då också innebar en voltigeuppvisning. Andra inslag vid Lucia kunde vara dressyr, ofta i form av en Pas de Deux, där den ena ryttaren red i damsadel. Även en figurativ hoppuppvisning kunde förekomma. Mer försigkomna ridskoleryttare kunde få möjlighet att delta i utbytestävlingar mot ryttare från andra ridskolor runt om i Mellansverige, både i dressyr och hoppning. Om somrarna var ridskolehästarna på sommarbete på Ryttis gård Stora Ässkog, öster om Örebro, där man fick rida i härlig terräng, det som numera är Markaspåret. Där hade också Ryttis uppfödning. För de som var intresserade fanns möjlighet att delta i arbetet runt tillblivelsen av nya hästar, från koll av brunster och betäckning via hantering av föl, till inridning och utbildning av unghästar. Grundläggande för det här var att allt skulle ske på ett sätt där föl och unghästar skulle känna trygghet och förtroende i processen och på ett lekfullt sätt lärde sig att utvecklas tillsammans med sin ryttare. Hästarna skulle lära sig att tänka själva på ett positivt sätt och fick bland annat lära sig

grundläggande frihetsdressyr, löshoppning, longering och ridning, inklusive tävling. En del av dessa hästar kom senare att ingå i ridskolan, medan andra såldes som tävlingshästar. Örebro Ridskola var förstås förbunden med Örebro Fältrittklubb som ägde fastigheten och ridhusanläggningen tills den för en tid överläts på stiftelsen Örebro ridhus. Under somrarna anordnades läger. Under några år hyrde man anläggningen Fisklösen utanför Karlskoga och tog hästar och elever dit. Ridskoleverksamheten rullade på under årens lopp. I slutet av 1960-talet importerades åtta ponnyer från England för att bättre passa de yngre ryttarna. Detta möjliggjordes genom en donation till RBU i Örebro län från föreståndaren på Olaihemmet, Inga Werner. Ponnyerna var i första hand tänkta att användas till Olaiskolans rörelsenedsatta ryttare, men skulle också vara tillgängliga till alla barn. Christina Hedberg på hästen Intrig (Nusse) 1966 Fisklösen; C Hedbergs fotoarkiv. År 1972 togs driften av ridskolan över av Örebro fältrittklubb. Klubben kom nu i en roll som arbetsgivare och som ridskolechef anställdes Bo Ljungqvist. Under en övergångstid mellan Silckerodt och Ljungqvist anställdes Bengt Frasse Nilsson som stallchef för att hålla i ridskolehästar och lektioner under ett par terminer. Verksamheten växte kraftigt under åren från 1972 och framåt. Ridskolechef Bo Ljungkvist tillsammans med bl.a. Atti von Elern; ÖFK:s fotosamlingar

Verksamheten växte kraftigt under dessa år. Under 1970-talet såg man att många som ridit på Pettersberg som barn på 50-talet återvände för en förnyad karriär som ridskoleryttare. Anders Karmbo berättar Jag red på ridskolan i Pettersberg från 1959 till mitten av 60-talet. Sedan blev det uppehåll av olika anledningar, jag bytte hästen mot moped. I början av 70-talet hade jag en tjej som red och i ett svagt ögonblick en sen lördagkväll råkade jag skryta med mina färdigheter som ryttare (ganska obefintliga just då). Detta skedde i närvaro av ridskolechefen Bosse. Han sa till mig att komma sent på måndag kväll då styrelsen hade fri ridning och hoppning. Jag hade nu svårt att krypa ur det hela. När måndagkvällen närmade sig kände jag mig tvungen att ta mig till ridskolan för att inte förlora ansiktet. Där fick jag låna ridkläder och korsningsponnyn Sputnik. Det blev en ganska lustig tillställning men jag överlevde och blev fast i sporten för många år framåt ja faktiskt fortfarande. Sådana förnyade ridskolekarriärer har fortsatt under decenniernas lopp ofta föranledda av att barnen man fått börjat rida. ÅREN 1976-1982 Kostymen blev för liten och 1976 startade föreningen en ponnyridskola i Karlslund. Ponnyridskolan fick stor uppmärksamhet i pressen. Ett klipp ur Örebrokuriren 15 september 1976; Bland hästar, dynga och sågspån lär sig ungarna ta hänsyn var rubriken och vidare i artikeln kunde man läsa att på ridskolan (i Karlslund) tillbringar hundratals Örebrobarn sin fritid och finner en meningsfull sysselsättning. Snoriga och med sotaransikten dräller de omkring i stallet. Kratsar rent hovar, ryktar och SNACKAR. Ponnyerna stallades upp i spiltorna intill runda ridhuset och i södra delen av Diedens stall, i den blå delen, samt så småningom i gamla hönshuset som gjorts om till ponnystall (i dag kallat Lennarts stall). Invigning ponnyridskolan 1976; bildkälla Örebro Stadsarkiv

Till en början fanns det ca sju ponnyer på ponnyridskolan i Karlslund och man hade ungefär 250 uppsittningar fördelat på 37 grupper samt drop in-ridningar. Ganska många uppsittningar per ponny alltså men lektionerna kunde vara kortare än idag. Åldern på eleverna var 5-12 år. Runda manegen och ponnypaddocken. Fotograf Ulf A Eriksson Som lektionsmaneger användes Runda ridhuset, ponnypaddocken och ridstigar som ställts iordning. Många föräldrar har stått huttrande i gluggen och tittat på sina barn som under kyliga vinterkvällar ridit runt runt i ridhuset för att lära sig ridningens ädla konst från grunden. De stora hästarna var än så länge kvar i Pettersberg. Det var vid den här tiden 21 lektionshästar. Nu hade klubben två anläggningar på några kilometers avstånd från varandra. Förutom att det var ett opraktiskt arrangemang kom staden allt närmare Pettersberg så en flytt blev till slut en tidsfråga. Ponnystallet(senare benämnt Lennarts stall). Örebro fältrittklubbs samlingar Arkivcentrum Ingående diskussioner, utredningar och planeringar ägde rum för att få till en ny ridanläggning och det stod så småningom klar att Karlslund skulle bli platsen. De gamla byggnaderna skulle användas till detta. Planerna var långt framskridna. Men i oktober 1979 brann gamla oxstallet och rian (torkhus) ned till grunden medan kostallet och skullen gick att rädda. Planerna fick göras om.

Rian med oxstallet i bakgrunden. Bildkälla Stadsarkivet Örebro Oxstallet från 1829 brinner i oktober 1979. Bildkälla Örebro stadsarkiv, fotograf okänd

Örebro kommun beslöt att bygga nytt ridhus på brandtomten och göra iordning en stallbyggnad. 1982 stod anläggningen klar och i augusti reds hästarna över från Pettersberg och verksamheten kunde hållas på en plats. På anläggningen fanns nu plats för 52 hästar i ridskolestallet, ca 20 privathästar i Diedens stall och ytterligare några platser i de mindre stallutrymmen som fanns vid denna tid. Köerna kunde nu kortas något och ridskoleverksamheten växte enormt. Bo Ljungqvist hade 1980 antagit ett erbjudande från Strömsholm varför det blev aktuellt med nyanställning. ÅREN 1982-2017 Lennart Lindelöw, då aktiv hoppryttare, anställdes som ridskolechef 1982 inför den nya verksamheten i Karlslund och fungerade som sådan fram till 1989. Därefter var Karin Svantesson ridskolechef några år. Den allt större verksamheten ledde till behov av en reguljär kanslisttjänst och 1988 inrättades sådan. Ulla Åkerstrand anställdes som kanslist och hon firar således 30 år på jobbet nästa år. Andra trogna anställda på ridskolan är ridlärarna Fia Krügel, första anställningen från 1980, och Anna Skog (Edlund) från 1991. Lennart Lindelöw. ÖFK:s digitala fotosamlingar. Fotograf Ulf A. Eriksson Genom att man fått tillgång till större ridutrymmen kunde fler och större grupper fungera samtidigt. Ett treparallelligt gruppsystem infördes med 7-13 personer per grupp. Lektionerna var för de stora hästarna 50 minuter långa medan småponny hade kortare pass. 50- minuterspass gällde för de större ponnyerna. 1991 anställdes Sia Alenfelt, som arbetat bl.a. på Flyinge, som ny chef för Örebro Fältrittklubb. 1993 byggdes ytterligare ett ridhus (20x80m) på anläggningen, i dagligt tal benämnt nya ridhuset. På så sätt fick klubben tillgång till en större manege än runda manegen för ponnygrupperna. Runda manegen stod alltså till tjänst under 17 år som ponnyridskola. Kanske kan den åter få en renässans i knatteridningen.

Verksamhetschef Sia Alenfelt, ÖFK:s fotosamlingar. Verksamheten låg nu stadigt på 700 800 ridskoleritter i veckan. Även siffran 900 har nämnts. Antalet anställda på ridskolan var ca tio personer. 1997 tillträdde Cicci Brage som verksamhetschef och verkade som sådan under några år. År 1999 anställdes Ulf A. Eriksson som verksamhetschef. Han avslutade sin tjänst och gick i pension 2016. Han efterträddes av Lotta Löfstrand som kom från Nyby-Torshälla ridklubb. Den personal som fanns på ridskolan under dessa år fördelade sig på en kanslist, 6-7 ridlärare, en fritidsledare samt verksamhetschef plus helgpersonal. I olika perioder har vi haft gårdsvaktmästare. De senaste 25 åren har varit stabila sett till beläggningen på ridskolan. En del mindre variationer har förekommit i antalet ridande. En förändring som gjordes under slutet av 1990-talet var att upphöra med 25-minuterslektioner. I början av 2000-talet sänktes antalet i ridgrupperna generellt från 13 eller 14 till 10/11 elever per storhästgrupp och tio elever i de större ponnygrupperna. Antalet i småponnygrupperna blev högst åtta. Totalt innebar detta att färre platser fanns till förfogande. Utökning av antalet grupper gjordes så småningom så förlusten i antalet platser kompenserades. Under åren från 2000 har antalet ridande på grupplektion legat på ganska stadiga knappt 750 i veckan med några tillfälliga dalar och toppar vad gäller antalet därutöver. Antalet så kallade extraridningar, dvs ridning i mindre grupper och enskilt på ridskolehäst ökade markant under de senaste tio åren. Småponnygrupp på Karlslund 2010. Fotograf Ulf A. Eriksson

Policyn var länge att för att få börja rida på lektion skulle man fylla 7 år under kalenderåret. Lotta Löfstrand, ny verksamhetschef 2016, kom med många friska idéer och införde ny policy i och med att man sedan hösten 2016 skapat grupper för yngre barn med bland annat knatteridning från 3 år samt ridlekis. En mer fast form för prova-på-ridning är också under utveckling. Antalet ridande på ridskolan ökar för närvarande och i skrivande stund är det över 800 per vecka som rider. Fokus på ridskolans utveckling är starkare än någonsin i samklang med Ridsportförbundets riktlinjer. 90 grupper per vecka och löpande ridskola veckorna 32 25 samt dagridläger två veckor på sommaren och dessutom mycket extraaktiviteter året om. Uppsittning på stallplan. Örebro Fältrittklubbs samlingar. Fotograf Ulf A. Eriksson FRAMTIDEN FÖR KLUBBENS RIDSKOLA Vi ser en god utvecklingspotential för ridskolan vid Örebro Fältrittklubb. Klubben står allt bättre rustad för att möta ökad efterfrågan på ridskoleridning i olika former. Personalen på ridskolan har i stora delar varit densamma under lång tid, och utbildningsmässigt har nivån höjts, framför allt under senare år.

Vad som bland annat behövs för att vara en ridskola av mordernare snitt är en ytterligare utveckling av stall-, ridhus- och utemaneger. Diskussioner förs med Örebro kommun. Mer i detalj i ett senare avsnitt. Antalet hästar i ridskoleverksamheten är idag ca 50 fördelat ganska lika mellan ponny och häst. Behov av fler hästar finns. Klubben disponerar bra uteytor för bete sommartid och utevistelse vinterhalvåret intill anläggningen. En utökning av hästantalet är möjlig ur den aspekten särskilt om det kan finnas möjlighet till ytterligare markinnehav. Den stora barn- och ungdomsverksamheten utgör Örebros största ungdomsgård och har hållit denna plats alltsedan Pettersbergstiden. Olle von Elern, ridskolryttare sedan 1953 Yngre ryttare i aktion Den som börjar med ridning riskerar att fortsätta länge Nästa artikel i början av maj kommer att behandla handikappsektionens verksamhet.