PROSTEN OTTO OTTANDER

PROSTEN OTTO OTTANDER Östervålas Gutenberg Uppsats skriven av Kiell Tofters Otto Ottander fotograferad år 1886 av Carl Nilsson, Norrköping. 1

Under många år har jag varit intresserad av prosten och väckelseprästen Otto Ottander, som under 32 år tjänade i Östervåla församling. Min far Simon berättade att Ottander också hade ett litet tryckeri. Vid kyrkan har jag många gånger studerat familjen Ottanders gravsten. Första bekantskapen för mig var sonen Gustaf, när han åren 1947-48 producerade sina skrifter om sitt eget språk Hoykoy på Tofters Tryckeri. Under 1960-talet studerade jag vid Grafiska Institutet och dess rektor var Chris Ottander, barnbarn till Otto Ottander. I slutet av 1990-talet fick jag kontakt med Olle Lundgren (1918-2004), Västerås, vars mor var dotter till Otto Ottander. Olle hade hand om arkivet efter Otto Ottander och många gånger besökte jag Lundgrens för att studera arkivet, som i dag finns hos Arkiv Västmanland, Stadshuset, Västerås. När jag år 2000 berättade för Ted Wallin, dåvarande ordförande i Ottanders släktförening, Toftenorden, att hans anfader Otto Ottander hade infört boktryckarkonsten i Östervåla, proklamerade Ted: Otto Ottander Östervålas Gutenberg! Olle Lundgren gav mig följande innehållsförteckning av Otto Ottanders arkiv: År 1895 kom prästen Otto Ottander (1842 1926) till Östervåla med sin stora familj och sitt lilla tryckeri. Ottander hade för tjugo år sedan börjat med ett litet tryckeri för att skaffa sig extrainkomster samt att kunna trycka egna förlagda produkter. Även i Östervåla gick tryckpressen under många år och grannen Per Johan Pettersson, Åbylund, blev intresserad och skaffade sig 1917 egen tryckutrustning. Otto Ottander var en katalysator och pionjär för tryckeriverksamhet i Östervåla. 2

Kiell Tofters i Olle Lundgrens källare juli 1998 studerande Otto Ottanders arkiv. Begåvad ung man Otto föddes 6te oktober 1842 i Edshults församling i Jönköpings län. Fader var husar och skräddare med soldatnamnet Strid. Otto var yngst av fem syskon. När han var 17 år kom Otto till sin äldre bror Anders Magnus i Jönköping, Brodern var handelsman och tog hand om Otto. Otto hade stort läsintresse och Anders Magnus hjälpte honom till studentexamen. Under skoltiden ändrade Otto sitt efternamn till Ottander genom att kombinera sitt förnamn Otto och broderns förnamn Anders. Under sommarferierna arbetade Otto som informator. Efter studentexamen åkte Otto till Uppsala, där han på rekordkort tid, 1,5 år, klarade av sina teologistudier. December 1869 tog Otto sin examen och 24de januari 1870 prästvigdes han i Linköping. Sin första tjänst som präst hade Otto i Krokek och Vånga. Under denna tid läste han in pastoralexamen och avlade den för Linköpings domkapitel 1874. Smålandsår År 1874 sökte Otto och fick komministertjänst i Hässleby, nära Vimmerby. De första åren var tunga och svåra för den unge och nye prästen i Hässleby, som var både i andligt och världsligt mörker. Men efter några arbetsamma år, blev det en lycklig tid för Otto Ottander, som nu fick epitetet läsarpräst. O A Ottander predikade frimodigt och rakt mot synder och laster. Han fick se frukt av sitt arbete. De sista åren i Hässleby utbröt där en kraftig andlig väckelse. O A Ottander var också flitigt använd i kyrkorna i grannsocknarna. Hela 13 år tjänade den unge prästen i denna församling. År 1874 gifte sig också Otto med den 19-åriga Ossie Törnblom, som var mycket vacker, kärleksfull och begåvad. Ossie skänkte sin make Otto 13 barn två 3

flickor och elva pojkar varav endast en pojke dog som tvååring. Äldsta dottern Anna (1875 1946) skrev 1932 en berättelse om sin far. Annas son Olle Lundgren (f. 1918), Västerås, har renskrivit berättelsen och låtit mig ta del av den och mycket annat material om O A Ottander och hans stora familj. Tryckare Det var fattigt att vara präst. Lönen i Hässleby var mycket liten och bestod endast av tionde i säd och mjölk. Kontanterna för detta uppgick till cirka 350 375 riksdaler. För att överleva materiellt, måste Otto skaffa sig extrainkomster. Otto införskaffade en liten tryckpress och sätteriutrustning. Med denna tryckeriutrustning tryckte Ottander visitkort och annat familje- och accidenstryck. Accidenstryck har varit en vanlig benämning på trycksak av mera tillfällig karaktär, visitkort, bjudningskort, cirkulär o. dyl. Dottern Anna skriver i sin anteckningsbok 1924 minnesbilder från hennes föräldrars tid och hennes första föräldrahem i Hässleby: I nya prästgården i pastorns rum är liv och arbete. Fåglarna i burarna svarar på pastorns muntra visslingar. Under tiden arbetas ivrigt med stilsättning och snällpress. Allt detta måste bli färdigt idag, tänker pastorn, för i morgon har jag textutredningen. Det här är min bästa inkomstkälla, för lönen i tionde går inte till mer än 360 riksdaler om året och nu är det sex barn att tänka på. Förläggare Otto var psalm- och sångförfattare samt började ge ut skrifter och böcker regelbundet, vilket han också tryckte i sitt eget tryckeri. Nu var prästen också tryckare, förläggare, författare och kompositör. Under åren i Hässleby skrev O A Ottander många sånger. Mest känd blev O A Ottander för Luthers lilla katekes, som han utformade och utgav tillsammans med prästen i Kristdala, Ch Meurling. Katekesen antogs av Kungl Maj:t 1878 och kom ut i en mängd upplagor ända in på 1930-talet. Årligen gav O A Ottander ut häftet Korsblomman, där han publicerade sina dikter och sånger. Från 1888 till 1913 tryckte och förlade också O A Ottander årligen skriften Barnens Lilla Julkärve. Han översatte från danska J Traasdals Andlige brytningar, tryckte och utgav på svenska. Östra Smålands Missionsförening År 1863 bildades Östra Smålands Missionsförening (nordöstringarna), som verkade som väckelserörelse inom Svenska kyrkan. Man slog vakt om den gamla evangelisklutherska läran och bekännelsen. I sin 25-årsskrift skriver föreningen: Vittnesbördet om lag och evangelium, synd och nåd, bättring och tro och ett kristligt leverne har varit och är föreningens uppgift att befrämja. Det var en varm evangelisk anda i föreningen och här kom Otto Ottander fullt till sin rätt. Han blev föreningens fjärde ordförande från 1877 till 1883, och samtidigt redaktör för dess tidskrift. Maggie Ottander berättade vid Toftenordens sammankomst i Östervåla 9 september 2000 om läsarprästen Otto Ottander. 4

Det var en pastor Ahlberg som kom till Hessleby och sådde det första fröet där och en missionsförening bildas, och när Otto som ung komminister kommer till församlingen, engagerar han sig med `särpräglat nit, som det står i en minnesskrift. Det står också att Otto var ítänd för rörelsen. Ossie Ottander fotograferad av Sven Lundin, Östervåla, vid mitten av 1890-talet. 5

Maggie Ottander, gift med Gösta (född 1928), som var son till David Ottander (1880-1958), bodde sedan 1970-talet i Vimmerby. År 1997 skrev Maggie ett brev till Olle Lundgren, Västerås, och berättade om Nordöstringarna. Sångförfattaren Otto Ottander skrev enkla läsarsånger. Ofta fick han uppslag till sånger genom dikter, sånger eller notiser, som han fann i olika tidningar och skrifter. Utöver sånger skrev Ottander också religiös poesi. En ofta sjungen sång av Otto Ottander var Vi bo ej här, vi blott här nere gästa. Hymnologen Oscar Lövgren skriver: Många kristna i Sverige har känt en stark gemenskap med denna enkla och troskyldigt öppenhjärtiga läsarsång. Säkert beror detta på det frodiga bildspråket och att den å ena sidan så realistiskt och oförbehållsamt talar om den egna skröpligheten och å andra sidan så enkelt och trohjärtat vittnar om tillförsikt till Guds nådefulla ledning genom Jesus Kristus. 6

Maggie Ottander: Allra närmast kommer man den unge Otto när man läser hans psalmer och sånger. Det finns glöd och kraft och man kan ana med vilken hänförelse han står i predikstolen och formligen bombarderar församlingen med sitt budskap. Han var modig, Otto, kanske var det arvet från hans krigiska förfäder som låg i hans gener. Som ung och oprövad kom han till en församling, dit väckelsen nått, men också motståndet var starkt mot frireligiösa strömningar. Den rörelse som växte fram och fick namnet Nordöstra Smålands Missionsförening bröt sig emellertid aldrig ur statskyrkan och fortfarande predikar deras predikanter i många kyrkor fast de aldrig har tillåtits att göra altartjänst. Kyrkan sedd norrifrån under Otto Ottanders tid i Östervåla. Till höger i bilden ses den vita prostgården. I missionsföreningens nuvarande sångbok finns fortfarande tio av Otto Ottanders sånger. Vi bo ej här, vi blott här nere gästa Vi bor ej här, vi blott här nere gästa En liten tid på resa till vår vän. Låt ingenting, o Gud, vårt hjärta fästa Som hindra färden till vårt rätta hem. Vad gör det väl om resan är besvärlig, Den varar blott en liten, liten tid, Och sedan skall så mycket mera härlig Guds rolighet och vila för oss bli. 7

Visst fruktar jag ibland ja, riktigt fasar, När stridens rökmoln skymma bort mitt land, Men som Rebecca let på Eleasar Jag litar på Guds gode Helge And. Han är min ledare, han mig hugsvalar Och är mig när på resan varje dag. Uti min sorg han om min Jesus talar, Och vid det talet blir jag åter glad. Du ser på mig du undrar: Kan det vara Ett barn åt Gud, en Herrens Jesu brud? Men ack, du ser ju blott min resdräkt bara, Du ser ej än min sköna bröllopsskrud. Får se, när döden en gång har avtagit Det sista plagget av min resedräkt (2 Kor. 5:8) Då när mitt hjärta sista gången slagit, Och när mitt ögas ljus har blivit släckt. Då skall jag se n som själva solen skina Ja, mera härligt än dess middagsglans, När Jesus samlat in mig till de sina, Där jag för evigt skall förbliva hans. Helt för Jesus, helt från världen Helt för Jesus, helt från världen Är vårt fälttågs rop. Genom kamp och strid går färden För hans lilla hop. Hjälten är dock alltid nära, Skyddar själv sin hjord. Han har lovat. Jag skall bära! Tack, min herde god! Uti Jesus har jag seger, Liv och kraft och mod. Idet namnet allt jag äger, Herren, himmel, jord. Vad kan jag önska mera, När jag äger allt? Då är tid att triumfera, Gud det ock befallt. Nu med skäl så kan man fråga: Var din udd, o död? Synd och djävul må väl plåga, Nu är ingen nöd. Ty jag härskar uti livet Genom Jesus Krist, Uti Boken står så skrivet. Amen, det är visst. Hymnologen Oscar Lövgren skriver: Ofta fick Ottander uppslag till sånger genom dikter, sånger eller notiser, som han fann i olika tidningar och skrifter. Andra sånger av Otto Ottander är: I Jesu namn där är min frälsning. Sjung nu vår Jesus ära och pris. Håll dig vid klippan, dyrköpta själ! Kom till oss, o himmelska duva. 8

Se när Herren är dig nära. Lov, ära och pris, o min Frälsare kär. Kom låtom oss sjunga om Jesus. Jesu, du, som dig förbarmar, se till dina arma små. Utsikt från Tallbacken, Östervåla, söderifrån. Till vänster ser vi prästgården och till höger kyrkan. Norrköpingsåren Tiden var nu över för Otto Ottander och hans familj i Småland. År 1886 fick O A Ottander en tjänst som komminister i S:t Olai församling i Norrköping. Nu fick man lämna farmor, som varit en del av familjen. Hon ville inte flytta till storstaden. Nu blev det en ny arbetssituation för prästen Ottander. Han fick en stab av medarbetare och en expedition. I Norrköping fick nu familjen nya erfarenheter. De trivdes i Norrköping och kyrkan. Otto var en god förkunnare och många lyssnade på honom. I Norrköping fanns ett rikt ekumeniskt arbete, som O A Ottander deltog i. Här började också Otto att engagera sig i KFUM:s arbete. Varje fredag hade man gemensam söndagsskoletextutredning tillsammans präster, pastorer och predikanter. Där deltog metodister, baptister, frälsningssoldater, missionsförbundare och statskyrkans tjänare. O A Ottander var en missionsvän både i Sverige och utomlands. Han började engagera sig för Kinas inlandsmission. I Norrköping lyckades Otto att engagera 500 600 människor, som bidrog till detta missionsarbete. O A Ottanders predikosamling Under åren 1964 1966 studerade jag på Grafiska Institutet, Stockholm. Som lärare i psykologi hade jag Chris Ottander (f. 1933), barnbarn till Otto och Ossie Ottander. 9

Chris var då rektor för Institutet för Högre Reklam och blev sedan också rektor för Grafiska Institutet under många år efter Bror Zachrisson. Chris blev en mycket god ambassadör för Tofters tryckeri i Östervåla. Efter en del år ringde Chris, som i sin bostad hade en stor samling av Otto Ottanders predikningar och tal. Han ville att dessa skulle förvaras i Östervåla. Under många år hade vi detta skåp med tusentals predikningar i tryckeriets arkiv. Simon Tofters gick igenom arkivet och gjorde en förteckning över O A Ottanders arkiv. De flesta av dessa predikningar och tal är från tiden i Småland och Norrköping, men förekommer även från Östervålatiden. Ottander förberedde sina predikningar väl och var en bibeltrogen förkunnare. Jag har även studerat O A Ottanders bibel. Kvar i den finns predikningar hållna vid Kanickebo 1896, Tierp 1901, Horrskog 1905 och Aspnäs 1905. I sin predikobibel har Otto Ottander skrivit denna text. I minnesartikeln i Sala Posten efter Otto Ottander står det att han var en framstående predikant. Kraften och värmen i hans predikan framsprungo ur en eldig själv. Hans begåvning och arbetsförmåga vidgade ock fältet för hans verksamhet, som sträckte sig långt utom hemförsamlingen. Prosten Ottander ägde en stark vilja, och det på samma gång oböjliga och omedelbara i hans natur gjorde, att hans och andras tankar och åsikter ofta bröto sig skarpt mot varandra. En stark vilja följer ju ej alltid de banade vägarna. Till Östervåla Efter åtta år i staden Norrköping fick familjen Ottander flytta till Östervåla. De längtade ut på landet igen. I Östervåla hade både frikyrko- och statskyrkofolk lärt känna läsarprästen Ottander genom tidningen Sanningsvittnet. Från båda håll ville man ha O A Ottander till Östervåla. Det kom ett brev från Östervåla, där man kallade O A Ottander att vara fjärde provpredikant. Barnen kunde inte förstå var Östervåla låg, i Småland eller Östergötland. De fann en kartbok, och där fann de Östervåla i Uppland. Dottern Anna skrev om denna provpredikodag. 10

En av januaris värsta yrvädersdagar 1893 finner vi pastorn i en by mellantierp och Våla. Vid den öppna spisen i köket i en stuga sitter han och värmer sig efter en mils färd och pulsande i snödrivorna. Ingen vågar ut. Gammelmor i stugan säger till slut till sonen. Du, Anders, lär väl ändå hjälpa prästen. Och så blev det. Prästen kom fram i tid till Östervåla kyrka och predikade. Till vänster: Bokskåpet med Otto Ottanders predikningar. Till höger: Kartong med Böndagars predikningar. 11

Manuskript till predikan hållen i Östervåla kyrka 4de böndagen 1917 med texten Rom. 8:35-39. Manuskriptet var ett 12-sidigt häfte, som var linnetrådhäftat i ryggen. Bilden till vänster visar inledningen av predikan. Bilden till höger visar avslutningen. 12

13

14

Vita byggnaden till vänster är missionshuset (bönhuset) i Östervåla, vilket byggdes 1877 och var mötesplats för den stora väckelsen i Saliga Hörnet. Gråa byggnaden till höger är predikantbostaden, som byggdes 1863 och var bönhus för Östervåla missionsförening innan nya missionshuset byggdes. Den frikyrkliga väckelsen var mycket stor i Östervåla, och det var dessa läsare, som ville att läsar- och väckelseprästen Otto Ottander skulle bli kallad till 15

kyrkoherde i Östervåla. Väckelsefolket hade läst Ottanders skrifter. Stor-Olof Olsson var föreningens predikant 1890-99. Otto Ottanders provpredikan gillades väl och hans fick kallelsen som kyrkoherde i Östervåla. För barnen blev det annorlunda med skolgången. I staden Norrköping hade de nära till folkskola och läroverk. Nu fick makarna Ottander ordna skolhushåll i Uppsala till sina många barn under 20 års tid. Dottern Anna skriver: Det var den 12 juni 1895 som Otto med sin stora familj och hela sitt hem nådde Tierps station tre mil från Östervåla. Där mötte våla-folk, som hjälpte till att frakta allt och alla till den nya bostaden. Det var en egendomlig och glad entré vi gjorde där. Allt såg ljust och gott ut, även om två av barnen råkade vara lite sjuka och den minsta bara var tre månader gammal. Övre bild: Östervåla prästgård med serverings- och kökshus till vänster. Nedre bild: Prästgården från baksidan (trädgården). 16

Vänster bild: Ossie Ottander utanför prästgårdens köksbyggnad. Höger bild: Otto och Ossie Ottander framför prästgården. Samarbetet med Missionsförsamlingen Från början var det ett gott samarbete med den stora missionsförsamlingen, men snart började det att skära sig. Prästen Otto Ottander och predikanten Stor-Olle Olsson hade olika kynnen, samt att Stor-Olle var rädd att tvingas in i ett 17

statskyrkosystem. Både Ottander och Stor-Olle Olsson ville samarbeta men, det drog åt olika riktningar. Ottander blev mer luthersk högkyrklig i Östervåla, än vad han hade varit tidigare, då han blivit känd som en varm evangelisk väckelsepräst. Tidigare hade Otto slitits mellan den nya läran, som företräddes av Waldenström och missionsvännerna i Östervåla samt den lutherska kyrkliga läran i Svenska kyrkan. Nu blev Ottander alltmer luthersk och skiljde sig från väckelsefolket. Olle Lundgren berättade för mig: Otto ville från början ha samarbete med Missionsförbundets predikant och församling. Så blev det också, men snart nog ville predikanten forma sin egen verksamhet utan hänsyn till Svenska kyrkan. Då Otto ändrade gudstjänsttiden på söndagarna till klockan 11 för att inte hålla gudstjänst samtidigt med Missionsförsamlingen, ändrade man där till samma tid. Vid två söndagseftermiddagar utsatte predikanten tid för O A Ottander att predika i Prästfamiljen Ottander i Östervåla år 1898. Sittande Otto och Ossie Rosalie med Jonas. Längst till vänster står Martin och bredvid sitter Anna, Olle och Folke. Bakom dem på altanen står Georg och Axel. I mitten står Eric och bakom prästparet står från vänster Gustav, Lissie och David. 18

Prästfamiljen Ottander i Östervåla år 1900. I mitten sitter makarna Ossie Rosalie och Otto. Längst bak står från vänster Christer, Martin, Gustav och David. Sittande Lissie och Anna. Pojkarna längst fram från vänster är Georg, Olle, Folke, Jonas, Axel och Eric. Missionshuset, men meddelade aldrig Otto om detta. Senare kom ordföranden i Missionsförsamlingen till Otto och förehöll honom hur orätt han gjort som inte kommit till samlingarna. Predikanten blev tvungen erkänna att han hållit tyst i avsikt att svärta ner Otto. Detta var bara ett av alla exempel på hur missförhållanden skapades mellan kyrka och missionsförsamling. 19

Familjen Ottander samlad vid Ottos 80-årsfirande 1922. Övre raden från vänster: Anna Lundgren, Joel Lundgren, Jonas, Lissie, Eric, Christer, Berta (Jonas fru), David. Nedre raden från vänster: Ossie Ottander, Otto A. Ottander, Olle Lundgren (Annas son). Gå å läsa som dom kallar de Den 8 maj 1982 intervjuade jag snickaren och musikanten Olle Eriksson, Stärte, Östervåla. Du, när byggdes Stärte skola, vet du de på ett ungefär? Byggdes den på 90-talet, eller? Jaa, det var nog 1890-talet tror jag, de var e nog. Var skolan en samlingspunkt i byn förut? Jaa, sen hon blev byggd så. De var ju liksom en, jag vet inte om de var nå av kommunalt där precis, men religiöst var e ju, å kom predikanten, så vare ju till skolan. Å sen var e ju husförhör, kanske där. Men jag minns nå husförhör hemma. Jag minns en gång när jag var riktigt liten, å de var väl nå extra, eftersom jag kommer ihåg et, förstår jag. Vad minns du av det? Neej, jag minns ingenting av et, utan att det var. Jag tyckte de va nå konstigt i alla fall. 20

Julkort sänt julen 2004 från Otto och Ossie Ottander och barnen, Var det samlat från hela byn då? Jaa det minns jag inte heller, se, jag var för liten då. Ja det är svårt å komma ihåg sånt där. Det var Ottander som var präst då? De var Ottander som var präst, ja, å de minns jag väldigt bra. Jag skulle gå å läsa som dom kallar de, för Ottander, å far var väl sån som fäll inte var nå vidare kyrklig av sej. Men i alla fall så kommer jag ihåg att Ottander, han Georg Wiklund från samma årsklass, han gjorde fäll nå fuffens, förstår jag, hade nå fyr för sej. I alla fall så kom Ottander in, å han var het å arg, så han klappa till Georg om käften så han ramla ur bänken å ner på golve. Å de där tala jag om för farsan när han kom hem. Å då sa han: Du behöver inte gå nå mer om du inte vill, sa han. Jaa, tack, sa jag och gick inte dit, så var e gjort me de. Å far han gick ju mest i missionshuse han, om han gick nå. Men han var inte med i missionsförsamlingen, far din, eller? Joo då, han var ju med i den där manskören å sjöng, till gammalt, som dom, Anders Nilsson, å Wennström hette basgubben, tala han om. Å Anders Nilsson å far sjöng första tenor, å sen var de Lindblom, en från Bjurvalla, som sjöng. Ja, de var en dubbelkvartett, i alla fall. 21

Östervålamordet Det tragiska Östervåla-mordet 19 februari 1896, då postmästaren Johan Åkerlund mördades, blev också en vattendelare. När prästen efter någon tid trodde att han närmaste medarbetare skolläraren och klockaren Petrus Blomberg, fick han folket i missionsförsamlingen emot sig. När Blomberg frikändes och kom hem till Östervåla möttes han av en stor massa människor och sång. Utanför prästgården kunde unga människor gå på kvällarna och sjunga nidvisor. Eftersom mordet inte blev klarlagt fanns en stor misstänksamhet kvar i Östervåla. Misstänksamheten lade sig kvar som en mörk dimma över bygden. Det förhållandet födde ett arbetsklimat som tidvis nästan var outhärdligt. Om rättegångar och orättvisor som pågick under de 12 första åren har det talats mycket alltför mycket. När Otto fyllde 70 år hade dock `dimman lättat. (Olle Lundgren 1998). Vem var mördaren? Under 12 år pågick rättegångar och orättvisor, som gjorde att arbetsklimatet för Otto Ottander blev nästan outhärdligt. Familjen Ottander har sagt att de 32 åren i Östervåla blev på många sätt en lidandets tid för Otto och familjens äldre medlemmar. O A Ottander sökte att leva ett sant kristet liv och med åren blev det återupprättelse och försoning i bygden. Otto och Ossie var föredömen för alla gällande praktisk kristendom och att vandra i Jesu fotspår. Det blev också försoning mellan Otto Ottander och Petrus Blomberg. Blomberg kom att visa tillgivenhet och stor förståelse för Ottander. Han var ofta bjuden till prästgården och var rörd till tårar över makarna Ottos och Ossies ständiga vänlighet. När makarna Ottander i kyrkan firade sitt guldbröllop 1924, så tjänade Blomberg för sista gången vid orgeln. Östervålastol i familjen Ottanders ägo. Den hamnade sedan hos dottern Lissie Åfeldt. I Östervåla har det tillverkats stolar och andra möbler sedan slutet av 1700-talet. Redan under 1790-talet levererade snickare i Östervåla stolar till Stockholms slott. Snickeriverksamheten var som störst i slutet av 1800-talet, men den fortsatte under hela 1900-talet. 22

23

Otto och Ossie Ottander under 1910-talet i Östervåla. Gott samarbete och gemenskap med missionspastorn i Östervåla Den 26 mars 1981 intervjuade jag den då 96-åriga Maria Johansson, som bodde på söder i Stockholm. Åren 1915 1919 hade hennes make Albert August Johansson var pastor i Östervåla Missionsförsamling. Maria berättade att det hade varit gott samarbete mellan prosten Otto & Ossie Ottander samt missionspastorn Albert & Maria Johansson. Vi var mycket bekanta med prosten, och Ottander-familjen. Fru Ottander var den första som Maria talade med i telefonen i Östervåla. Då ringde hon, då Albert och Maria nyss hade flyttat in. Hon hälsade Albert och Maria välkomna, 24

och sade att det var roligt, och bjöd hem Albert och Maria, som kom hem till Ottanders. De blev goda vänner, vilket de också senare blev med prästen Engbom. Det var ett bra samarbete mellan missionspredikanterna och statskyrkoprästerna. Albert predikade i statskyrkan. Och Otto Ottander predikade i missionshuset. Det var ett bra samarbete. Ottander hade varit i Småland när den stora väckelsen bröt ut, så han visste vad väckelse var. Albert Johansson, Marias make och pastor i Östervåla missionsförsamling 1915 1919. Albert August Johansson var född 1876 i Korsberg, Västergötland. Han gifte sig 1908 med Anna Maria Andersson, född 1985. Albert genomgick missionsskolan 1911-1913. Albert & Maria var pastorspar i Hallsbo och Oskarström 1906-1914, Södra Vi 1915, Östervåla 1915-1919, Ansgariikyrkan Stockholm 1919-1938. Östervålamordet Maria berättade om Östervålamordet vid intervjun. Marias far var så intresserad av Östervålamordet. Han följde med i tidningarna. Man trodde att organisten Blomberg var mördaren. Först kvällen Maria var i missionshuset i Östervåla såg hon en man och frågade vilken det var. Det var skollärare Blomberg. De var sedan goda vänner med Blombergs. Han blev frikänd pga bristande bevis. Det var ledsamt. Fru Blomberg hade hoppats att han skulle bli frikänd pga att de fått tag i mördaren. Barnen reste till Amerika. Advokaten var de också goda vänner med. Maria var också sjuksköterska och den första som Karlgren-Bäck erkände för var för Maria Johansson, när han hörde att hon bott i Östervåla. Jag måste bekänna en sak, annars tror jag att jag inte blir salig. Då bekände han precis hur han gjorde. Nu sade han att han ångrade sig. Så frisknade han till. Då sade han att det han sagt inte var han. Så blev han sjuk en gång till med en tid emellan. Då bekände han en gång till. Han bekände för Maria. Då talade han om hur han hade 25

åkt. Karlgren-Bäck berättade att han kastat nyckeln i bäcken. Han trodde att skatter hade inbetalats till posten, men så var det inte utan kassan var tom. Han fick inte mer än fem kronor. Det var ett otäckt mord. Maria tyckte att Ottander var nog litet konstig, som arbetade för att det var Blomberg som var mördaren. Otto Ottander sade till Albert Johansson att han trodde det var Blomberg. Då stod det i tidningen och att han varit riktig säker att Blomberg mördat Åkerlund. Det trodde man, och trodde också jag när jag kom till Östervåla. Men när jag såg Blomberg på kvällen, visste jag att den karlen hade inte slagit ihjäl någon. Då måste man ha ett annat utseende. Mördaren Karlgren Bäck gick förbi många gånger, där vi bodde vid missionskyrkan. Han bar på en fyrkantig låda och ville alltid ha mat. Jag minns en gång när jag stekt strömming, och han kom förbi och kände lukten och ville ha mat. Så gav jag honom. Han såg så äcklig ut. Han var så otäck. Han tog hela strömmingen och stoppade den i halsen och svalde. Jag var så rädd för honom. Vi hade en hund, som vaktade mig och stod vid min sida när Karlgren Bäck kom. Fru Blomberg var så ledsen att det inte blev uppklarat vem som var Åkerlunds mördare. Maria var hos henne när fru Blomberg dog. Hon var så ledsen. Så hon fick inte uppleva det, men Petrus Blomberg fick uppleva vem som erkände sig som mördare. Vi blev goda vänner med advokaten, som vann målet. 26

När den frikände Blomberg kom hem till Östervåla, mottogs han av denna stora hop av vänner i Östervåla, som hade samlats vid infarten till Blombergs hus, som låg vid Kyrkskolan. Foto tagit från kyrktornet i Östervåla i nordlig riktning. Huset längst till höger är kantorns bostad. Till vänster om det fanns det lilla postkontoret, där mordet skedde. Norr om postkontoret fanns Kyrkskolan. Bortom Kyrkskolan gick vägen österut in i samhället Åby. Den vänstra vägen gick till gården Hov. Huset i bakgrunden var Blombergs bostad. 27

Familjen Ottander framför prästgården i Östervåla. Från vänster: Christer (ingenjör), Eric (major), Anna Lundgren, Axel (veterinär), Otto A. Ottander, pojken Olle Lundgren (reklamman), Margit (Folkes fru), Ossie Ottander (Ottos fru), Lissie Åfeldt, Karin (Olles fru), Olle (läkare), David (postmästare). Längst bak: George (kapten, syssloman), Olle (läkare), Manne Åfeldt (veterinär). 28

29

30

Gamla prästgården juldagen 1923. Otto & Ossie Ottanders sista år på Tallbacken De sista sex åren av sitt liv var prosten Otto svag, mindes inte så mycket och behövde mycket hjälp och omsorg. Och det fick han av hustrun Ossie. Det var också en stor familjesammanhållning i den stora familjen. Sonen Christer ritade ett nytt och 31

vackert hus, som byggdes på Tallbacken nära den gamla och nedslitna prästgården. Huset invigdes när makarna Otto och Ossie firade guldbröllop 1924. Det blev också hem en kort tid för sonen Christer. Sonen Gustav bodde ensam kvar i det stora huset på Tallbacken i drygt 30 år. Vänster bild: Otto och Ossie Ottander vid guldbröllopsdagen 30 juni 1924. Höger bild: Familjen Ottander gående på Uppsalavägen till kyrkan vid guldbröllopsdagen. Vägen är bredare och asfalterad idag. Vänster bild: Guldbröllopsparet lämnar kyrkan. Höger bild: Familjen Ottander vid prästgården guldbröllopsdagen. 32

Första tryckeriet i Östervåla Otto Ottander förde med sig sitt tryckeri till prästgården i Östervåla. Produktionen fortsatte och flera av barnen hjälpte till. Detta var det första tryckeriet i Östervåla, ett accidenstryckeri. Min far Simon Tofters har berättat för mig om Ottanders tryckeri och om Wallmons tryckeri. I Ottanders tryckeri i prästgården fanns det sätteriregal med flera kaster blytyper och en liten tryckpress. Av ett befintligt exemplar av en debetsedel, som nog trycktes i Ottanders tryckeri, framgår att papperet är tillrivet efter linjal. Någon skärmaskin fanns förstås inte. En slags jultidning, ett häfte om några sidor litet större än ett julkort, utgavs i samarbete med folkskollärare Johan Wallmon, som också hade ett litet tryckeri i Aspnäs. Efter Ottos död 1926 och Ossies död år 1927 såldes bland annat tryckeriinventarierna på auktion. Per Johan Petterssons tryckeri i Åbylund tryckte bjudningskorten till makarnas guldbröllopsfest 1924 samt makarnas sorgprogram. Ottanders Tryckeri i Prästgården Wallmon hade också samarbete med Ottander, som också hade en tryckerirörelse, som hans barn fick hålla på med. Äldsta dottern Anna har berättat hur mycket hon fick sätta och trycka. Ottander hade tidigare startat tryckerirörelsen, när han bodde i Småland. Nu i Östervåla var det mest barnen som fick sköta den. Ottander gav ut en liten skrift i A 6. Den fanns också i Åbylund. Då hade han Wallmon till hjälp att sätta och trycka skriften. En slags jultidning var det. Det nybyggda Tallbacken 1924. Johan Wallmons tryckeri i Aspnäs Ur tal av prosten O A Ottander vid Johan Wallmons bår den 4de maj 1911: Vännen Johan Wallmon var född i Börstils församling av Stockholms län den 20 september 1852. Bland åtta syskon var han den äldste. Han avlade sin folkskollärareexamen den 4 juni 1875 och blev i december samma år enhälligt vald till lärare vid Lindsbro och Aspnäs ambulatoriska skolor. Den 24de sistlidna april på f m insomnade han stilla och fridfullt i en ålder av 58 år, 7 månader och 4 dagar. 33

Protokoll, hållet vid Kyrkostämma med Öster Wåla församling den 5 December 1875. Då vid 3dje ansökningstidens slut till lärarebefattningen vid Aspnäs och Lindsbro Folkskola blott en sökande sig anmält, nemlingen nuvarande vikarierande läraren vid nämnde Skola Johan Wallmon, hade Skolrådet vid hållet Sammanträde beslutat, att till Kyrkostämmans afgörande öfverlåta, att antaga den ende sökanden, emedan sannolikt vore, att om tjensten ännu en gång annonserades ledig, ingen sökande skulle ytterligare anmäla sig. Detta Skolrådets förslag, blef nu församlingen förelagdt, och då Skolläraren Johan Wallmon vore kompetent och hade godt vitsord om sig blef han utan votering enhälligt antagen till lärare vid omskrefne Skola. Och skulle honom, såsom fullmakt å tjensten, utdrag af detta protokoll meddelas. Efter att i början ha varit ambulerande lärare tjänstgjorde J Wallmon sedan till sin död i Aspnäs fasta skola, där han förutom sin lärargärning utövade bokbindning och tryckeriverksamhet. Johan Wallmon hade en linjeringsapparat med ett antal pennor, som han använde till att linjera pappersark, vilka han häftade ihop till skrivböcker, som såldes för användning i skolorna. Elever och lärare vid Aspnäs skola tidigt 1900-tal. Det var många statare och jordbruksarbetare som arbetade vid Aspnäs säteri. Dessa hade många barn, som gick i Wallmons skola. Wallmons Tryckeri i Aspnäs Wallmon hade börjat med bokbinderi. Det finns en hel del bokband som Wallmon har bundit. Längre tillbaka gavs böcker ofta ut häftesvis. Det kom ett häfte då och då. Det var avbetalningsköp på detta sättet. På slutet fick läsaren köpa en pärm, och han gick till en bokbindare som band ihop alla häftena med pärmen. Det var omständligt. Det var ett sätt att få folk att köpa böcker. Wallmon band för en del bokköpare häften 34

på detta sätt. Han hade en hemmasnickrad linjeringsmaskin, som sedan kom till Åbylund efter köpet. Den användes inte i Åbylund, utan blev uppställd på verkstadsvinden. Så efter bokbindningen började Wallmon också att trycka. Först köpte han den lilla handpressen, som sedan stått i Tofters tryckeri. Den hade också tryckeriet i Åbylund i början. Sedan skaffade han den här tramppressen, som också köptes av Per Johan. Wallmon hade sin verkstad och tryckeri en trappa upp ovan bostaden i Aspnäs skola. Det var en grop i golvet, där Wallmon stått och trampat i digeln. Emil i Öndbo, svärfar till Sture Edlund, som arbetade 50 år i tryckeriet, berättade för Simon att Wallmon inte hade tid att sköta skolan. Det fick hans döttrar göra. Wallmon var då på vinden ovan bostaden och sysslade med sitt. En dotter gick på seminariet i Uppsala och blev sedan lärare under många år i Kanikebo småskola, Östervåla. Simon trodde knappast att eleverna utnyttjades för tryckeriet. Den första tryckpressen i Wallmons tryckeri var mycket liten och mycket enkel. Den användes placerad på en bänk eller ett bord. På maskinen står med ingjutna bokstäver, att den (Modell Snällpress N: 3) är tillverkad i Köping av W. Hallström. Inre ramvidden är endast 22 x 15 cm. Den saknade färgverk och formvalsar. Tryckformen infärgades med en handvals för varje tryck. Denna press köptes sedan av Per Johan Pettersson, Åbylund, och finns idag hos Pär-Inge Larsson, företaget People & Solutions, Östervåla. Otto Gottfrid Hallström, 1813-1880, var ingenjör och gjutmästare. Köpings Mekaniska Verkstad grundades av Hallström 1856 och utvecklades till en världsberömd industri. Idag ägas företaget av Volvo Transmission, som bland annat gör axlar till lastbilar och bussar. Grundaren hade fem söner. Den äldste, Hjalmar, startade en verkstad för att göra tryckpressar. Han köpte små hand- resp. tramppressar från Amerika. En uppgift från 1885 säger att Hallströms småpressar tillverkats och sålts i cirka 400 exemplar. Rosenlöfs Tryckeri & Museum i Kungsgården har ett exemplar. Bo Berndal En lite större tryckpress, PEARL (trampdigel), tillverkad AV Golding & Co i Boston, USA, tillkom sedan. På en fastnitad skylt på maskinen står bland annat ett tillverkningsdatum 15 Januari 1895, varför maskinen måste ha kommit till Aspnäs efter detta datum. Så Wallmons tryckeri var troligen det andra tryckeriet i Östervåla. Men boktryckarkonsten är över ett sekel gammal i Östervåla. Maskinen drevs med en trampanordning och hade färgverk och två formvalsar. Det fanns också en färgkista, som föll bort under någon av flera transporter. Typförrådet var inte stort. Det fanns i ett antal kaster (lådor) med fackinredning, som inte var av någon tryckeristandard. Tryckpressarna, typförrådet och övriga tryckeri- och bokbinderiinventarier inköptes sedan av Per Johan Pettersson i Åbylund år 1917. Sture Edlund, Öndbo, har berättat att hans svärfar, som gick i skolan i Aspnäs för Johan Wallmon, berättat att Wallmon hade sitt tryckeri på skolvinden. Inför jularna fick eleverna hjälpa till där och trycka julkort. Karl Eklund, Lagbo, berättade att hans granne, moster Tilda Andersson, sagt att när hon gick i Aspnäs skola då, kunde 35

rasterna bli långa ibland därför att läraren Wallmon höll på uppe på vindsrummet med tryckeriverksamheten. PEARL-pressen, som artikelförfattaren Kiell Tofters lärde sig att trycka i. Under många år användes tryckpressen till tryckning av offerkuvert. Trampdigeln finns nu hos mågen Pär-Inge Larssons företag People & Solutions, Östervåla. Byggmästare Sven Pettersson minns Den 8de mars 1981 intervjuade jag byggmästare Sven Pettersson och bland annat hans uppväxttid i Aspnäs. I skolan i Aspnäs, gick du för Wallmon då? Nej, jag gick bara ett år eller en klass och gick för Edit Andersson. Hon kom ifrån Gräsbo dit till Aspnäs. Har du nåt minne av Wallmon ändå? Inte utav Wallmon annat än att han hade nåt tryckeri, och sen när han flytta ut eller han var död och dom rev ut efter honom. Men alla fall, dom hade ju sophögar, det fanns ju inte sopsäckar som det finns nu. Så hade han en massa tryckerifärg, nästan varenda unge var nedsmetad med sån där färg. Det var nymodigt att se färg i en burk. Det var inte för oss att titta på. Skolbarn i dag och på den tiden är inte 36

att jämföra. Vi var så nyfikna på de där burkarna, så vi gick väl och plocka med dom och peta i dom och då var det ju sån där tryckerifärg på dom. Det var grönt, rött och svart har jag för mej. Och så skita vi ner kläderna. Kyrkan fotograferad söderifrån. Till vänster syns den vita prostgården. Ärkebiskopsbesöket 1925 År 1925 var det visitation i Östervåla av ärkebiskop Nathan Söderblom. Det var ett mycket uppmärksammat besök. Tidigare hade Östervåla besökts fyra gånger av ärkebiskopar. År 1825 besökte ärkebiskop von Rosenstein Östervåla. Ärkebiskop Reuterdahl besökte Östervåla två gånger, 1858 och 1864. År 1872 besöktes församlingen av ärkebiskop Niklas Sundberg. Det hade nu gått 40 år sedan det var ärkebiskopsbesök i Östervåla. Ärkebiskop Nathan Söderblom visade en stor omsorg om prosten Otto Ottander, och i januari 1926, då Ottander var mycket svag fick han ett varmt, handskrivet brev från ärkebiskopen. Välgörare och vän! skrev Nathan Söderblom. Anna Ottander-Lundgren skrev en lång och utförlig berättelse om ärkebiskopsbesöket. Ärkebiskopsfamiljen bodde i Tallbacken hos Ottanders från lördag till tisdag. Nathan Söderblom var intresserad av Dillners sångkör som hade sjungit i huset i Tallbacken 20 år tidigare. Ärkebiskopen var intresserad av Esbjörn och lade blommor på hans grav i Östervåla. Ärkebiskopsparet hade ju varit till Amerika och Augustana och upprättat förbindelsen mellan Svenska kyrkan och Augustnasynoden. Ärkebiskopinnan 37

berättade att hon höll just på att ge ut en bok om Esbjörn, hans liv och verksamhet. Denna bok har ännu inte utkommit. 38

Prosten Johan Dillner (1785 1862) var präst i Östervåla 1839 1862. Dillner arbetade för att förbättra kyrkosången genom uppfinnandet av instrumentet psalmodikon. Han ledde körsång i Östervåla kyrka och stod i koret och dirigerade hela församlingen, som sjöng i fyrstämmig kör. Dillners sångkör hade sjungit i huset i Tallbacken omkring 1905. Ärkebiskopen berättade både om Esbjörns och biskop Landgrens livsgärning. Landgren var ju född i Östervåla. Nathan Söderblom hade vänlig ord till både prosten Ottander och hans hustru Ossie. Han tackade Ossie i enrum med barnen. Han sade att han aldrig träffat en personlighet som det var så roligt att lära känna som mor Ottander. Otto fick erkännande ord av ärkebiskopen. Han hade strävat så, och hade ett stort livsverk bakom sig. Vid denna tid orkade inte Ottander så mycket längre. Vid senare ärkebiskopsbesök 1981, besökte ärkebiskop Olov Sundby Tofters tryckeri. Sala Allehanda skriver att Tofters tryckeri har en modern teknisk utrustning och rundvandringen på det företaget intresserade ärkebiskopen mycket. Barnen Ottander Barnen Ottander, tio söner och två döttar, var många och mycket begåvade på olika områden. De lät tala om sig på många områden och på olika delar av Sverige och 39

utomlands. Framförallt fanns de i Uppsala under studietiden. Hemmet i Östervåla var viktigt och dit kom de ofta. Det var mycket glädje och uppfinningsrikedom, när hela familjen möttes vid de stora högtiderna. Prostinnan Ossie Ottander klippte ur tidningarna mängder av artiklar och notiser, som handlade om barnen. Anna (1875 1946) utbildade sig till slöjdlärare och gifte sig med Joel Lundgren. De fick sonen Olle ( Lill-Olle ) (f. 1918), som i det mesta gällande familjen Ottander är min sagesman. År 1925 beställde Anna Lundgren, född Ottander, visitkort hos Petterssons tryckeri i Åbylund. Då var alltså Ottanders tryckeri nedlagt och Petterssons startat för sju år sedan. År 1944 gifte sig Olle med Eva. Sin bröllopsresa gjorde de till Ottanders stuga vid Toften. Men det var kopiöst med mygg, så det blev outhärdligt för det nygifta paret. Olle fick anknytning till den grafiska branschen genom att vara reklamman, tecknare och skribent. Christer på väg till Toften. Han går på bron över ån, som går från Toften till Korsån i Åby. Denna bro finns norr om byn Kartan. Christer (1876 1926) var utbildad el-ingenjör och tjänstgjorde i Berlin. Han flyttade sedan hem till Östervåla år 1913, där han var el-kontrollant under många år. Christer byggde sig en jaktstuga vid sjön Toften, på vad som kallades för Ingenjörsudden. Där föddes idén att bilda en släktförening, som instiftades 1921 och fick namnet Toftenorden. År 2000 gjorde Toftenorden en utflykt till Östervåla och besökte också sjön Toften. Christer ritade också det nya huset på Tallbacken som pensionärsbostad åt sina föräldrar. Villan på Tallbacken invigdes 1924, då Otto och 40

Ossie firade guldbröllop. Vid Tallbacken finns en staty, som föreställer Olle Lundgren som liten pojke. Christer dog redan 1926 och sörjdes av befolkningen i Östervåla. Christer begravdes i Otto Ottanders familjegrav vid södra sidan av kyrkan i Östervåla. Martin (1878 1962) utbildades till officer. Under en manöver, 1910, blev han sjuk (hjärnhinneinflammation), vilket yttrade sig i sinnessjukdom under drygt 50 år. Detta var en prövning för familjen, som dock ofta tog hem Martin från Ulleråker, Uppsala. Det talades tyst om Martin och hans sjukdom. Sinnessjukdom var något man inte pratade om. Gossarna Ottander och Berta vid gamla Flustret i Uppsala. Från vänster: Axel, George, Eric, Berta (som blev Jonas fru), Jonas, Christer. Mannen mellan Berta och Jonas tillhör ej sällskapet, utan sitter vid ett bakre bord. David (1880 1958) blev posttjänsteman och blev chef för posten i Stocksund, där familjen bodde. David var en skicklig konstnär och gift med Elsa. David gjorde porträttet på gravsten i Östervåla. Toftenordens Stormästare Ted Wallin är barnbarn till David Ottander, som hade tre barn: Gunnel, Maj och Gösta. Gunnel gifte sig med Industriförbundets Skattejurist Frank Wallin, och de flyttade till Schweiz. Toftenorden är familjen Ottanders släktförening. 41

Porträtt av Otto och Ossi Ottander på deras gravsten vid Östervåla kyrka. Olle Lundgren, 1997: Prostinnan Ossie hade väl så stor betydelse för arbetet i Våla som maken. Hennes stående, ständiga uttryck, som fastnat också i mitt minne, var `Det ska vi vara så tacksamma för, så! Ossie Törnblom kyrkoherdedotter från Ingatorp var endast 19 år som en älsklig, vacker och begåvad brud. Hon födde 12 barn. Äldsta dottern Anna skrev: Allt ifrån deras första äktenskapsår och in i det sista stod hon hjälpande och stödjande vid sin makes sida såväl andligt som lekamligt. Det var mycket bön i äktenskapet och prästhemmet. Lördagskvällar innan söndagens predikan hade Otto ångest, kamp och tvivel. Söndagskvällar efter predikan tackade Otto för att predikan gick väl. Otto dog 30 juni 1926 efter flera år av svaghet han kunde inte predika de sex sista åren Ossie dog 10 januari Vid Fars grav 3 juli 1926 av Georg I höga valv jag hört min Faders ord, Än eka de kring hembygds jord Och bjuda frid och soning. Från predikstol n och altarring Du manade med bud och goda ting Ditt hjärta var en Herrens boning. Kring Mor vi stå vid ömt farväl I saknad av din rena, ädla själ. Vi gömma invid Kyrkohäll Vårt starka värn, vår hjälp vårt hala hjärta Och veta väl att mycket utav livets smärta Vi bringat dig till sena levnads kväll. 42

Ty den man älskar bjudes smärta mest om glädje, lycka dock känns bäst. Du glädje mången stund förnummit I socknen och vid hemmets härd. Ditt stora längtans mål mot högre värld Du och i glädje vunnit. Från oss du somnat, till ro står öppnad grav. Vi tänka, att som lön nog Herren Himlen gav Vår starka, kära pappa. Då jordlivets brus ditt öra ej når Då ovan synkrets ur livet du står. Det blir dock kvar, du gav oss som Gåva, offer och kärlek I frid må du sova. Sonen Gustaf och Tofters tryckeri Gustaf (1882 1959) var den av barnen, som utöver Christer verkade och levde längst i Östervåla. Gustaf utbildade sig till notarie. Han var ett språkgeni och kom att behärska ett tjugotal språk. Gustaf hade en omfattande internationell korrespondens. Många unga Östervålabor lärde sig främmande språk av Gustaf. Han bodde kvar i huset i Tallbacken till sin död 1959. Regelbundet gick han i kyrkans högmässor, trädde in exakt klockan 11.00 och satt alltid på sista bänk. Mellan Gustaf och Tofters tryckeri blev det en nära kontakt och samarbete genom att Gustaf konstruerade ett språk, som han satte och lät trycka på tryckeriet. Lissie (1884 1983) gifte sig med veterinären i Östervåla, Emanuel Åfeldt. Lissie var den som oftast besökte brodern Gustaf, som övriga i familjen betraktade som enstöring. Maken Emanuel blev senare stadsveterinär i Stockholm. Lissie var som barn bortskämd, dels därför att hon var söt och skojfrisk, dels därför att hon var andra flickan i den stora, mansdominerade familjen. På henne ställdes inte samma hushålls- och extramoderskrav som på Anna. (Olle Lundgren.) Paret fick inga egna barn, varför de adopterade dottern Barbro (född 1910), som först på gamla dar fick veta hon var adopterad. Manne var en mycket trevlig person (Chris Ottander, 10 juli -12). Framstående idrottsmän Ofta finner man flera av barnen Ottander i de idrottsliga prislistorna under 1910 1920-talen. De tävlade i friidrott, gymnastik, skidåkning och fotboll. Trots att bröderna som unga bodde i Östervåla och Uppsala tävlade flera av dem i skidbackhoppning och i skidlängdlöpning. I Tidningen Uppsala 25de februari 1907 kan man läsa: Särskilt intresse tilldrogo sig de båda småväxta säkra bröderna Ottander, som också blefvo placerade. Det finns här i staden fem bröder Ottander, och alla äro de 43

förstklassiska åkare. Bröderna Axel och Folke deltog i skolungdomens skidtävlingar i Fiskartorpsbacken i Stockholm, där de hoppade långt. Eric (1886 1980) tävlade mest i vintersporter som skidåkning, backlöpning, militär femkamp och fältridning. Eric var framgångsrik i dessa sporter. Han blev militär i Östersund och Skövde. År 1924 deltog han i militär femkamp i Olympiska vinterspelen i Chamonix. Eric fick i sitt äktenskap med Sigyn sonen Chris (född 1933), som blev rektor för Institutet för Högre Reklam och Grafiska institutet. Vidstående fotografi visar Eric Ottander fotograferad i Östervåla av fotografen Sven Lundin. Simon Tofters besökte Eric och Sigyn Ottander under 1970-talet, då han intervjuade dem om familjen Ottander och i synnerhet deras tryckeri. Georg (1888 1958) tjänstgjorde vid I 8 i Uppsala som militär. Han var gift två gånger, Märta och Gurli. Georg valdes efter brodern Christers död till Stormästare i Samfundet Toftenorden. Till jularna 1915-1926 brukade kapten Georg Ottander sända julbrev till föräldrahemmet i Östervåla. Julbreven kopierades av syskonen. Oftast var det syster Anna som gjorde det till sina bröder. Vidstående fotografi visar Georg Ottander fotograferad i Östervåla av fotografen Sven Lundin. 44

I 1920 ÅRS JULBREV FÅR Martin Åberg berätta om sina ungdomsminnen i Östervåla Prostgård, där han som ung tjänade som dräng. Martin Åberg var född i byn Kanikebo år 1887. Han blev med tiden en känd konstnär. 1910-11 blev Martin frielev hos Carl Wilhelmsson och gick ett par år på Valand i Göteborg. En av de första köparna av hans tidiga verk var prins Eugén. Martin Åberg studerade även i Tyskland, Österrike, Florens och Frankrike. Hans första separatutställning var hos Gummessons 1927. Axel (1889 1891) blev endast två år. Den andre Axel (1892 1958) blev veterinär i Smedjebacken och gift med Frideborg. Axels specialintresse var insekter. Axel deltog 1910 i Skolungdomens Nordiska Vinterspel. I backhoppning i åldersklassen 17 20 år segrade Axel med 16 poäng och hopplängd 20,3 meter. Olle (1893 1955) tävlade för Uppsala-Kamraterna i friidrott och var en av de bästa i landet i 60 meter, 100 meter, 200 meter och 400 meter. Ofta sprang Olle på Stockholms stadion. Han var svensk mästare på 60 meter. Olle tävlade också i skidor. Olle var sedan öron-näsa-halsläkare i Stockholm och gift med Karin. 45

Olle hade en mycket stark slutspurt på sprinterdistanserna. 1915 vid Akademiska mästerskapstävlingar på 100 meter segrade Olle. På de sista meterna gick Ottander fram med en kraftig finish, och passerade målet som segrare ½ meter framför Holmström. Vid Stadiontävlingar samma år på 200 meter. I finalen ledde Sundell ännu ett stycke från målet, men på sista 15-20 meterna kom Ottander upp med en rasande fart och passerade målet som säker segrare. Tiden blev 23,6. Vid tävlingar i september 1915 segrade Olle på 200 meter med tiden 23,2 och på 100 meter med tiden 11,2. Båda tiderna är mycket bra. Olle tävlade också på 60 meter och har fortfarande svenska rekordet med 6,7 sekunder. Folke (1895 1992) var försäkringsman i Göteborg och gift med Margit. De byggde upp ett sommarparadis på Köpstadsö, vilken blev en samlingsplats för familj och släkt. I februari 1907 var det Vinteridrottsfest i Uppsala med tävling i backlöpning. Särskilt intresse tilldrogo sig de båda småväxta säkra bröderna Ottander, som också båda blefvo placerade. Det finns här i staden fem bröder Ottander, och alla äro de förstklassiska åkare. Segrade gjorde Folke med längsta hoppet och 21 ¼ poäng. Vid Skolungdomens Vintertävlingar i Fiskartorpsbacken i Stockholm segrade också Folke. Ett vackert hopp. Ovanstående vackra bild är tagen från skolungdomens skidtävlingar i söndags i Fiskartorpsbacken i Stockholm. Det präktiga hoppet gjordes av skolynglingen Folke Ottander, Uppsala. 46

47

Jonas (1896 1964) var veterinär i Göteborg, gift med Berta samt jaktintresserad. Vidstående fotografi visar Jonas Ottander fotograferad i Östervåla av fotografen Sven Lundin. Sju söner Ottander går på händerna vid firandet av föräldrarnas guldbröllopsdag 1 juli 1924. Det är David (44 år), Eric (38), Axel (32), Folke (29), Olle (31), Christer (48) och Jonas (28). Även vid hög ålder var sönerna Ottander spänstiga. Toftenorden och namnet Tofters En mil norr om Östervåla tätort i det stora skogsområdet som går upp mot Dalälven och gränsen mot Norrland ligger sjön Toften. Vid den vistades ofta familjen Ottander. Simon Pettersson, Åbylund, var också ofta vid Toften. Med inspiration av namnet Toften ville Simon byta efternamnet Pettersson till Toften. Kungl.Maj:ts resolution, given Stockholms slott den 3 januari 1931, å nedan omförmälda ansökning. Med skrivelse den 11 december 1930 har länsstyrelsen i Västmanlands län överlämnat en ansökning, däri typografen Simon Andreas Pettersson från Öster-Våla församling anhållit att få såsom släktnamn anta namnet Tofters. Kungl. Maj:t finner gott att bifalla ifrågavarande ansökning. Det skulle visa sig att namnbytet var ett framsynt genidrag av Simon både för familj och firma. 48

Med utgångspunkt från Toften bildade syskonen Ottander i början av 1920-talet släktföreningen Toftenorden, som fortfarande är i funktion. Initiativtagare var Christer, som byggt en stuga vid Ingenjörsudden. När syskonen Ottander under årens lopp kom på besök i Östervåla, reste de ofta upp till Toften. Det var i regel mer mödosamt då, eftersom det inte fanns vägar som idag. För familjen Ottander var Toften en sagoomspunnen sjö. År 1897 fick bröderna Georg och Eric första gången följa med prästgårdens arrendator till Prästbols fäbodar uppe vid sjön Toften. Om detta besök och Toftenordens historia berättas i släktföreningens minnesskrift vid 75- årsjubileet år 1996. Översta bilden: 3 juli 1924 vid Toftens jakstuga. Mellersta bilden: Berta och Christer synar fiskefångst. Understa bilden: Jonas och Berta i båten Kickan. 49

Georg och Gullan samt Agnes Palone vid Toften. Den 9de september 2000 hade ättlingarna till prosten Otto Ottander, Samfundet Toftenorden, en utflykt till Östervåla och upp till stugan vid Toften. En del hade inte varit till Toften på decennier. En del hade aldrig varit dit. Man kom både från Schweiz och Frankrike. Släkten besökte också Tallbacken, kyrkan, Ottanders grav, HantverksCentrum och Gästgivaregården. Det var en återförening. Kiell Tofters fungerade som värd och guide denna dag. Chris Ottander (sonson till Otto och tidigare rektor för Grafiska Institutet och Institutet för Högre Reklamutbildning) berättade om Tofters tryckeris framsynthet att tidigt satsa på avancerad produktionsteknik och djärv marknadsföring. Företaget var en pionjär och föregångare. Chris Ottander (född 1933), son till Eric och Sigyn Ottander. Chris är generalceremonimästare i Toftenorden. Han var rektor för Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, IHR, 1965 1998 och för Grafiska Institutet, GI, 1973 1998. År 1977 förstatligades IHR och GI och blev egen högskola. År 1994 inlemmades de i Stockholms universitet och blev en enhet inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Chris Ottanders pris instiftades 50

1999 och delades ut första gången till Evert Gummesson, nestor inom relationsmarknadsföring. Priset utdelas sedan vart annat åt. Olle (kallad Lill-Olle ) och Eva Lundgren vid Ingenjörsudden i sjön Toften vid utflykten år 2000. År 1944 gifte sig Olle och Eva samt firade då bröllopsnatt vid denna myggrika udde. Denna stuga ägdes senare av familjen Stilander. Olle Lundgren var under många år den drivande kraften i släktföreningen Toftenorden. Olle Lundgrens mor, Anna Ottander, gifte sig med Joel Lundgren, som kallade sig godsägare. Joel försvann efter en tidig skilsmässa ur släkten. Sonen Olle Lundgren återupptog kontakten med fadern efter Annas frånfälle. GRIGÖLGA JO FRAPA VÖY - BYGG UPP EN NY VÄRLD Gustav Ottander & Tofters tryckeri Gustav Ottander (1882 1959) var en av Otto och Ossie Ottanders många barn. Gustav var en enstöring, bodde drygt trettio år ensam i det stora huset på Tallbacken i Östervåla, men var ett språkgeni. Han konstruerade ett eget språk Hoy-Koy, vilket uttalas hong-kong. Åren 1947 1948 arbetade Gustav Ottander hos Simon Tofters tryckeri med att själv handsätta två böcker, som handlade om detta unika språk. Eftersom det var ont om stil handsatte Gustav en arksida, som trycktes. Därefter fick Gustav lägga tillbaka alla blytyper i rätt fack och sätta upp nästa tryckarkssida. Gustav valde inte husets romerska antikvastil utan ville ha en mera utmärkande och elegant stil. Det blev därför Zarte Bernhard mager, som det inte fanns så mycket av. Bokstavskonstnären Lucian Bernhard hade tecknat denna antikvastil, som stilgjuteriet Bauersche Giesserei i Frankfurt am Main graverade 1925 och lät gjuta. 51

Zarte Bernhard är en mager stil med stor kontrast mellan hårstreck och grundstreck. Man kan få intryck av att den är graverad i stål. Elegant är den, vilket Gustav Ottander ville ha i sina språkböcker. Detta var också innan år 1951, då Simon investerade i Monotype, varvid tryckeriet kunde gjuta egna stiltyper. Hos Carolinabiblioteket Uppsala finns Häfte 1(8 sidor) från den 6 juni 1947 och Häfte 2 (20 sidor) från den 20 april 1948. 52

Gustav Ottanders båda Hoykoy-häften består till största delen av grammatik samt därtill några översättningsexempel såsom Den fula ankungen. Det är ett mycket säreget språk, som inte har några släktskap med våra indoeuropeiska språk. 53

Tryckeriet en kulturhärd Gustav Ottander var en renlevnadsman, men det var inte så noga med hygienen på sätteriet. Typografen Sture Edlund sade åt Gustav att han kunde få blyförgiftning om han åt sina medhavda äpplen utan att tvätta händerna. Det blev en snabb avsköljning och strax fortsatte Gustav med att äta äpplet. Trots att jag var ett litet barn minns jag Gustav Ottander i tryckeriet dessa år. Han hade en stor cykel. Efter avslutat arbetspass tog Gustav fram cykeln och hoppade upp på den bakifrån genom att stiga på en metallpinne vid bakaxeln. Gustav Ottander producerade och förlade två volymer om Hoykoy-systemet. Det blev inte så stor försäljning av böckerna, men jag har funnit dem i Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Ett tryckeri är en kulturhärd och människorna som arbetar där får möta intressanta människor och arbeten, som bygger upp vetandet. För Tofters tryckeri har det genom åren varit 54

många kontakter både i Sverige och utomlands som har varit stimulerande, utmanande och utvidgat kunnandet och förmågan. Intervju med Sture Edlund 1999 om Gustav Ottander Gustav Ottander var till Simon och ville göra en beställning på sitt nya världsspråk. Jag är en av hela världens befolkning som kan några ord på Ottanders språk Hoy-Koy. Det är Grigölga Jo Frapa Vöy Jag frågade Gustav vad det betydde. Bygg upp en ny värld. Simon sade åt honom att det blir för dyrt, det går inte att trycka det. Men du får sätta själv. Ja, gubben kom hit och började sätta. Han valde ut en stilkast, som han tyckte var bra. Han lärde sig snart att hitta i kasten. Han fick en mall som visade var de olika bokstäverna låg.. Så satte han upp en sida och så tryckte de den åt honom. Därefter fick Gustav lägga tillbaka typerna i rätt fack. Simon tog inget betalt för sättningen. Jag sade åt honom att han måste tvätta sig, för detta är bly och det är livsfarligt. Han tittade på händerna och de var svarta. Han hade alltid frukt med sig, som han åt på rasterna. Han drack inte kaffe, möjligen kallt vatten. Han var råkostare. Tvätta dig för blyförgiftningens skull, sade jag. Jasså, är det farligt, sade han. Blötte händerna och torkade av sig på rocken och fortsatte att äta äpplet. Men Gustav var pigg och vi skojade med honom. Han hade det torra och förnäma gubbskrattet. Han var ju notarie, så det var en lärd man. Han hade nåt jobb i Roslagen, men nån sade att han var förläst. Hur det var med det vet jag inte. Och Liss-Luther, som vi sa, uppe från Upplanda i Kilgränden och Gustav Ottander brukade lösa världsgåtorna på Lindbloms kafé efter gudstjänsten i kyrkan. Luther och Gustav gick alltid i kyrkan. De tog en halva kaffe efter kyrkan och diskuterade politik och religion. De blev så ivriga ibland. Luther som var liten sprang upp på golvet och gick omkring bordet. Gustav Ottanders Curriculum Vitae Gustav Ottander studerade vid Uppsala Enskilda Läroverk, Skrapan. Därefter blev det Uppsala Universitet, där han studerade juridik och tog kansliexamen. Detta fyllde Gustav på med ett flertal utbildningskurser: Kurs i trädgårdsskötsel, Folkskolexamen i Linköping 1908 1909, Näs slöjdseminarium 1910, Schartaus Praktiska Handelsinsitut 1912 1913, Nordiska lantbruksskolan 1919. Gustav prövade också många yrken: Landskanslist vid Länsstyrelsen i Jönköping, kammarskrivare vid Tullverket i Stockholm och Oskarshamn, och huvudsakligen som folkskollärare i Övertorneå. Efter föräldrarnas död flyttade Gustav hem till Tallbacken, Östervåla, där han ägande sig åt trädgårdsodling och språkstudier. Omfattande språkintresse I Tornedalen lärde sig Gustav finska perfekt. Ryska och många andra språk kunde han sedan tidigare. Gustav köpte mycket utländsk språklitteratur, var medlem i flera utländska språkföreningar samt hade flitig kontakt med utlandet. Han hade särskilt intresse för esperanto, avlade prov och fick goda vitsord. Under de ensamma åren i Tallbacken utarbetade Gustav ett helt nytt världsspråk, som han kallade Hoy-Koy. 55

Det var helt skilt från esperanto och uppbyggt på indoeuropeiska och mongoliska språkstammar. Detta språk tryckte Gustav Ottander hos Simon Tofters tryckeri. Sala Allehanda skriver 12 januari 1948: En av de markantare Östervåla-profilerna är notarie Gustav Ottander, vars göranden och låtanden kommenterats (ofta mycket beskt) både i radion och av snart hela svenska pressen. I tidigare artiklar i Sala Allehanda har meddelats att hr Ottander konstruerat ett nytt världsspråk, som han kallar hoy-koy och som han väntar sig mycket av. Under 1930- och 1940-talen undervisade Gustav också ett antal unga Östervålaelever i olika språk. Och Gustav lärde invandrade Östervålabor att begripa det för dem nya, svenska språket. Gustaf Ottander vid huset i Tallbacken. 56

SE-reportage av Rune Moberg År 1956 besöktes Tallbacken av Rune Moberg, som skrev en artikel för tidningen SE med bilder på Gustav Ottander. Rune Moberg skriver att Gustav Ottander är uppmärksammad i amerikanska facktidskrifter, varjämte han blivit medlem av den stora internationella polyglottsammanslutningen. Notarie Gustav Ottander är ingen rik man. Tvärtom. Han har offrat mer än de flesta på drömmen om ett medel för internationell förståelse. Rune Moberg skriver att när han gjorde referatet så begrep endast fyra människor i hela världen rubriken Grigölga Jo Frapa Vöy. Det var den 70-årige Gustav Ottander och tre barn som studerat språket för honom. Men det stämmer inte. Typografen Sture Edlund, som arbetade samtidigt som Gustav i sätteriet, kunde det också. När vi var på gemensamma resor för Tofters tryckeri under 1970-talet till Guinea Bissau, så citerade Sture Hoy-Koy-språket. 57 När man konstruerar ett nytt språk, brukar man utgå ifrån ordstammar från redan existerande. Så gör t.ex. esperanto, som har starka inslag av romanska språk, d.v.s. latinets avkomlingar bland moderna språk, såsom franska och italienska. Men Gustav Ottander gjorde det svårare än så för sej, när han skulle skapa sitt hoy-koy, med vilket han drömmer om att kunna erbjuda ett bindemedel för den mänsklighet, som håller på att falla sönder. Han skapade helt nya ord. Gjorde dem själv. Det är bara några tekniska internationella termer, som han låtit står kvar. Han måste börja med att bryta sönder det vanliga alfabetet och göra ett nytt. Har ni satt er in i vad det betyder av arbete och skapande fantasi att på detta sättet göra ett nytt språk? Ord efter ord? Men så har också Gustav Ottander hållit på i tjugo år innan han blev färdig. Vad ska det vara bra för? Att sitta och knåpa ihop nya uttryck för allt vad en människa möter, sysslar med och säjer i sitt dagliga liv. Jo, säjer Gustav Ottander, vi måste lära människorna förstå varandra. Det har gått så mycket hat och prestige och så många fördomar i nationalspråken, att de måste kopplas loss från denna uppgift att ge människorna ett nytt språkligt kommunikationsmedel. De gamla språken kan inte ens användas som byggnadsmaterial för det nya. Det byggs med nya stenar. Det har hatats och dömts och dödats så mycket på de gamla språken. Man börjar förstå. Detta ska bli ett människokärlekens språk. Ett språk för god vilja, en bro över hatets gränser. Hur låter det? Gustav Ottander läser: vi käqö nixa tvoy, qa slakömä slosmi blarä. Te vi dvaqä julgö jisö krqil, va tw (w=nasalt ä-ljud) vi spatmö grosä dö li kora kraqiläkeho, va dre nisu kåa qnoto (T=ts). Det betyder: Han låg i mossen, då solen började lysa varmt. Då plötsligt lyfte han sina vingar och så brusade han fram med kraftiga vingslag, och nu var han i en stor trädgård. (Ett litet stycke ur Den fula ankungen.) Gustav Ottander läser. Han bor i ett kråkslott, lever enstöringens liv, bland böcker och papper och dupliceringsapparater och vykort, som fästs med häftstift på väggarna. Mörkt och skräpigt och slitet är det, men två saker njuter man av. Det ena är blomdoften, sommarens ljumme, ljuva blomdoft, som svävar älvalikt i rummet som om den letade efter en enda vacker sak att famna. Det andra är Gustav Ottanders röst, när han läser på sitt eget språk. Ni kanske tycker att det ser löjligt ut i tryck, för det tyckte jag. Men när Gustav Ottander läser det är det vackert. Hans röst är mjuk och det ligger en vädjan i den. En vädjan och en bön: Tyck inte att jag är löjlig. Säj inte att jag är tokig, som inte tar något nyttigare före. Skriv inte att jag kastat bort mitt liv på en chimär.

Men fantast får jag väl kalla honom? En fantast som har ställt nya krav på hur ett språk ska vara uppbyggt. Som vill att formen ska rätta sej efter innehållet, betydelsen. Som exempelvis indelar verben efter vilket livsområde de tillhör och ger dem dess form därefter. Där har vi Brödkakans verb och Månens verb och allt vad de heter. En fantast, som anser, att ordens innehållsliga släktskap skall komma till uttryck i deras former enligt bestämda lagar. Har man verbet vakan (sigdi), skall man ur det på egen hand kunna bilda ord som vara vaken (gädi), väcka (jugdi), somna (spudgi), sova (bugdi), söva (bjugdi), födas (svugdi), leva (vugdi), föda (vjugdi), dö (sogdi), vara död (logdi) och döda (gogdi). Logiskt är ett av hans älsklingsord. Ett språk ska vara logiskt. Hans tycks vara järnhårt logiskt, hur mjukt det än låter. Han läser och drömmer. Om en dag, då öst och väst ska hälsa varandra med vackra ord på hoy-koy, språket som är människokärlekens språk. Det första steget är ju taget. Folkbildningskretsar i Östervåla har låtit honom lära ut språket till nio barn. Tre höll ut. Tre har han alltså redan vunnit. Det betraktar han som en avsevärd framgång. Fantasten är stor i drömmen och liten i anspråk. Han läser och drömmer och man lyssnar och tänker, att det finns fantaster, som har lyckats och det finns fantaster som har misslyckats, men att det viktigaste ändå är att det finns fantaster. Han läser och drömmer och drömmen och blomdoften i rummet klingar till slut samman till en sällsam atmosfär, där den fattiga fula ankungen lyfter sig på starka vita vingar att flyga ut och hägna en värld och man tänker, att hur hård och prosaisk världen än blir, så måste det här och där stå ett kråkslott som en tillflykt för den drömmens blomdoft, som vi inte kan vara utan. Gustav Ottander läsande i sitt kombinerande arbetsrum och sovrum i huset på Tallbacken. Bild ur tidningen SE. 58

Gustav Ottander vid tidningens SE:s besök. Minnet efter Otto Ottander Uppsala stifts herdaminne, Fjärdhundra kontrakt 1593-1991, utgiven i Uppsala 1997 av Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, skriver på sida 513: I minnesteckningen 1927 nämns att han [Ottander] tillhörde en lågkyrklig riktning och verkade för väckelse i själavården samt hade en lutning åt det frikyrkliga hållet. `Man torde hava goda skäl misstänka att han ångrade att han antog kallelsen till Öster Våla. Vålatiden blev ej vad han hade väntat. Men detta oaktat skötte han sin prästerliga uppgift med nit och trohet. Hans läggning som predikant var starkt evangelistisk. Stilla och fridsam gick han bland sina församlingsbor. Hans sista år torde hava varit rätt så tunga, då han bemöttes av dem, som han dock innerst delade tro med, med mer eller mindre dold fiendskap. Prästmöteshandlingar 1927, Minnesteckning av O. Bäckström, sida 294f. Även SKT 1926, sida 287. Enligt de uppgifter jag har och som har berättats i denna uppsats, särskilt intervjun med pastorsfru Maria Johansson, var relationerna till Östervåla Missionsförsamling goda åtminstone från 1915. Det var troligen inte någon dold fiendskap från missionsförsamlingen mot prosten Otto Ottander under hans sista år. Relationerna till grannarna Per Johan och Kristina Pettersson i Åbylund var goda, som min far och hans syskon har berättat. Per Johan var ju både sekreterare i missionsförsamlingens 59

styrelse samt körledare och allestädes mötesnärvarande organist. Per Johan och hans familj lärde mycket om tryckerikonsten hos familjen Ottander i Tallbacken och innan dess i prästgården. När ärkebiskop Nathan Söderblom 1925 visiterade Östervåla församling, var pastorn i missionsförsamlingen, Oscar Winqvist (pastor och församlingsföreståndare i Östervåla 1919-1928), inbjuden och deltog. Det fanns inte någon dold fiendskap! När Petrus Pettersson, Åbylund, 1932 skulle avresa till Kongo som missionär, hölls avskedsfest i missionshuset den 14 juni. Kyrkoherde Ernst Engbom, Otto Ottanders efterträdare, deltog och gav ett minnesord från hembygden: 1 Mos. 28:15, jämte psalmen Så kasta vi alla bekymmer på dig. Prosten Otto Ottander fotograferad under sin krafts dagar i Östervåla. Medaljen på bröstet visar att Otto Ottander var ledamot av Vasaorden, LVO 1914. 60