KOM(2000) 277 slutlig

SV KOM(2000) 277 slutlig

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den 3 maj 2000 KOM(2000) 277 slutlig RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN KONVERGENSRAPPORT 2000 SV (sammanställd i enlighet med artikel 122.2 i fördraget)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TABELLER... 4 DIAGRAM... 5 1. INLEDNING OCH SAMMANFATTNING AV DE VIKTIGASTE RESULTATEN... 6 1.1. Inledning... 6 1.2. Sammanfattning av de viktigaste resultaten... 10 1.2.1. Grekland... 10 1.2.2. Sverige... 11 2. GREKLAND... 13 2.1 Den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och stadgan för det europeiska centralbankssystemet... 13 2.1.1. Bedömning av förenligheten 1998... 13 2.1.2. Lagstiftningsåtgärder som vidtagits sedan 1998 och en översikt över gällande lagstiftning... 13 2.1.3. Bedömning av förenligheten... 14 2.2. Prisstabilitet... 14 2.2.1. Inflationsutveckling... 14 2.2.2. Underliggande faktorer och förutsättningarna för en hållbar inflationsutveckling... 16 2.3. Situationen för den offentliga sektorns finanser... 20 2.3.1. Förfarandet vid alltför stora underskott... 20 2.3.2. Rådande budgetläge och prognoser... 21 2.4. Växelkursstabilitet... 26 2.5. Långfristig ränta... 29 2.6. Övriga faktorer... 31 2.6.1. Resultat av marknadsintegrationen... 31 2.6.2. Betalnings- och bytesbalansen... 33 2.6.3. Enhetsarbetskostnader och andra prisindex... 34 3. SVERIGE... 35 3.1. Den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och stadgan för det europeiska centralbankssystemet... 35 3.1.1. Bedömning av förenligheten 1998... 35 3.1.2. Lagstiftningsåtgärder som vidtagits sedan 1998 och en översikt över gällande lagstiftning... 35 2

3.1.3. Bedömning av förenligheten... 36 3.2. Prisstabilitet... 37 3.2.1. Inflationsutveckling... 37 3.2.2. Underliggande faktorer och förutsättningarna för en hållbar inflationsutveckling... 39 3.3. Situationen för den offentliga sektorns finanser... 40 3.3.1. Förfarandet vid alltför stora underskott... 40 3.3.2. Rådande budgetläge och prognoser... 41 3.4. Växelkursstabilitet... 44 3.5. Långfristig ränta... 46 3.6. Övriga faktorer... 47 3.6.1. Resultat av marknadsintegrationen... 47 3.6.2. Betalnings- och bytesbalansen... 49 3.6.3. Enhetsarbetskostnader och andra prisindex... 49 BILAGA A: DE NATIONELLA FÖRFATTNINGARNAS FÖRENLIGHET MED FÖRDRAGET... 50 BILAGA B: INFLATIONSKRITERIET... 52 B.1. Bestämmelserna i fördraget... 52 B.2. Referensvärdet för inflationen... 52 B.3. Den senaste metodologiska utvecklingen i fråga om HIKP... 56 B.4. Ytterligare tabeller över andra pris- och kostnadsindikatorer... 58 BILAGA C: UPPGIFTER OM DE OFFENTLIGA FINANSERNA... 61 C.1. Övergång till ENS 95 och ändring av förordning (EG) nr 3605/93... 61 C.2. Ytterligare tabeller avseende de offentliga finanserna... 63 BILAGA D: VÄXELKURSKRITERIET... 66 D.1. Fördragets bestämmelser och ERM II... 66 D.2. Tillämpningen av växelkurskriteriet under andra etappen av EMU... 66 D.3. Tillämpningen av växelkurskriteriet under tredje etappen av EMU... 68 D.4. Uppfyllelse av växelkurskriteriet inom ramen för denna granskning... 70 BILAGA E: KRITERIET OM DE LÅNGFRISTIGA RÄNTORNA... 71 3

TABELLER Tabell 2.1 Tabell 2.2 Tabell 2.3 Grekland: genomsnittlig inflationstakt (HIKP) jämförd med referensvärdet Grekland: övriga inflations- och kostnadsindikatorer Grekland: överskott/underskott i de offentliga finanserna, offentlig skuld och offentliga investeringar Tabell 2.4 Grekland: budgetkonsolideringens sammansättning under perioden 1995 1999 Tabell 2.5 Grekland: utvecklingen för BNP-tillväxten, saldot för de offentliga finanserna och den offentliga skulden enligt det uppdaterade konvergensprogrammet Tabell 2.6 Grekland: kursavvikelse för GRD gentemot medianvalutan i ERM och euron Tabell 2.7 Grekland: de långfristiga räntesatserna Tabell 2.8 Grekland: produktmarknader Tabell 2.9 Grekland: externa indikatoren Tabell 3.1 Sverige: genomsnittlig inflationstakt (HIKP) jämförd med referensvärdet Tabell 3.2 Sverige: övriga inflations- och kostnadsindikatorer Tabell 3.3 Sverige: överskott/underskott i de offentliga finanserna, offentlig skuld och offentliga investeringar Tabell 3.4 Sverige: budgetkonsolideringens sammansättning under perioden 1995-1999 Tabell 3.5 Sverige: utvecklingen för BNP-tillväxten, saldot för de offentliga finanserna och den offentliga skulden enligt det uppdaterade konvergensprogrammet Tabell 3.6 Sverige: de långfristiga räntesatserna Tabell 3.7 Sverige: produktmarknader Tabell B.1 Inflationskonvergens - HIKP Tabell B.2 Jämförelse mellan medlemsstaternas genomsnittliga inflationstakter (HIKP) och referensvärdet Tabell B.3 Utvecklingen över tiden av inflationsreferensvärdet och inflationstakten i de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet Tabell B.4 Prisdeflator för privat konsumtion i EU:s medlemsstater Tabell B.5 Arbetskraftskostnader i EU:s medlemsstater Tabell B.6 Importpriser i EU:s medlemsstater Tabell C.1 Överskott/underskott i de offentliga finanserna i EU:s medlemsstater Tabell C.2 Offentlig skuld i EU:s medlemsstater Tabell C.3 Utvecklingen för saldot för de offentliga finanserna i medlemsstaterna enligt de uppdaterade stabilitets/konvergensprogrammen Tabell E.1 De långfristiga räntesatserna i EU:s medlemsstater 4

DIAGRAM Diagram 2.1 Diagram 2.2 Diagram 2.3 Diagram 2.4 Diagram 2.5 Diagram 2.6 Diagram 2.7 Diagram 3.1 Diagram 3.2 Diagram 3.3 Diagram 3.4 Diagram 3.5 Diagram 3.6 Diagram 3.7 Grekland - årlig inflationstakt (HIKP) Grekland - jämförelse mellan den genomsnittliga inflationstakten (HIKP) och referensvärdet Grekland - den trendmässiga inflations- och löneutvecklingen Grekland - offentligt underskott och offentlig skuld Kursavvikelse för GRD gentemot medianvalutan i ERM och euron Långfristiga räntesatser - Grekland och EUR-11 Grekland - jämförelse mellan de genomsnittliga långfristiga räntesatserna och referensvärdet Sverige - årlig inflationstakt (HIKP) Sverige - jämförelse mellan den genomsnittliga inflationstakten (HIKP) och referensvärdet Sverige - den trendmässiga inflations- och löneutvecklingen Sverige - offentligt överskott/underskott och offentlig skuld SEK/EUR växelkurs Långfristiga räntesatser - Sverige och EUR-11 Sverige - jämförelse mellan de genomsnittliga långfristiga räntesatserna och referensvärdet 5

1. INLEDNING OCH SAMMANFATTNING AV DE VIKTIGASTE RESULTATEN 1.1.Inledning Övergången till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och införandet av den gemensamma valutan, euron, den 1 januari 1999 var ett viktigt steg framåt i den europeiska ekonomiska integrationen. Den hade föregåtts av flera års framgångsrika, men ofta svåra, insatser från medlemsstaternas sida under den andra etappen av EMU i syfte att anpassa sina ekonomier för att uppnå den höga grad av hållbar konvergens som krävs för deltagande i EMU för att den nya valutan skall bli stabil och framgångsrik. Rådets beslut 1, som fattades på stats- och regeringschefsnivå i Bryssel den 3 maj 1998, om de elva medlemsstater som redan från början uppfyllde de nödvändiga villkoren för att delta i det gemensamma valutasamarbetet hade i enlighet med fördraget (artikel 121.4, f.d. artikel 109j.4) 2 förberetts av Ekofinrådet på rekommendation från kommissionen med stöd av de båda konvergensrapporter som överlämnats av kommissionen 3 och Europeiska monetära institutet (EMI) 4. I dessa rapporter, som utarbetats i enlighet med artikel 121.1 i fördraget (f.d. artikel 109j.1), undersöktes mycket ingående om medlemsstaterna uppfyllde konvergenskriterierna och de lagstadgade kraven 5. De medlemsstater som år 1998 bedömdes inte uppfylla de nödvändiga villkoren för införandet av den gemensamma valutan betecknas som medlemsstater med undantag. Två medlemsstater placerades i denna kategori, nämligen Grekland och Sverige, och det är dessa länder som behandlas i denna rapport. I artikel 122.2 (f.d. artikel 109k.2) i fördraget fastställs bestämmelser och förfaranden för en förnyad granskning av situationen i medlemsstater med undantag (se faktaruta: artikel 122.2). Minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, skall kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) utarbeta nya konvergensrapporter för sådana medlemsstater. Grekland begärde den 9 mars 2000 att dess konvergenssituation skulle granskas på nytt. Det har nu förflutit två år sedan kommissionens och ECB:s senaste rapporter (den 25 mars 1999) och sedan rådets beslut om vilka medlemsstater som skulle införa euron från start (den 3 maj 1998), och det är därför nu tid för en förnyad granskning av både Grekland och Sverige. I artikel 122.2 anges dessutom det förfarande enligt vilket rådet skall besluta om att en medlemsstat med undantag, som vid en viss tidpunkt bedöms uppfylla de nödvändiga villkoren, skall upptas i det gemensamma valutasamarbetet (se faktaruta). Etapperna i detta förfarande skiljer sig något från dem som följdes för beslutet av den 3 maj 1998, för vilket den rättsliga grunden var artikel 121.4. 1 2 3 4 5 EGT L 139, 11.5.1998, ss. 30-35. I och med att Amsterdamfördraget trädde kraft den 1 maj 1999 ändrades artikelnumreringen i fördraget. Rapport om konvergenssituationen samt rekommendation inför övergången till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen, KOM(1998)1999 slutlig, 25 mars 1998. Konvergensrapport, Europeiska monetära institutet, mars 1998. Ingen formell bedömning gjordes beträffande Danmark och Förenade kungariket, eftersom dessa länder hade valt att ställa sig utanför eurosamarbetet. 6

FAKTARUTA: Artikel 122.2 (f.d. artikel 109k.2) Minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, skall kommissionen och ECB rapportera till rådet enligt förfarandet i artikel 121.1. Efter att ha hört Europaparlamentet och efter överläggningar i rådet, som skall sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå, skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen besluta om vilka medlemsstater med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren på grundval av kriterierna i artikel 121.1 samt upphäva de berörda medlemsstaternas undantag. Två andra medlemsstater, Danmark och Förenade kungariket, deltar inte i eurosamarbetet. Danmark och Förenade kungariket förhandlade fram beslut om undantag innan Maastrichtfördraget antogs (protokoll nr 26 (f.d. 12) resp. 25 (f.d. 11)). Fram till dess att de båda medlemsstaterna anmäler att de önskar delta i den tredje etappen och ansluta sig till den gemensamma valutan, är de inte föremål för någon granskning från rådets sida av huruvida de uppfyller de nödvändiga villkoren. Även om 1998 års konvergensrapport innehöll en betydande mängd information om konvergenssituationen i Danmark och Förenade kungariket, gjorde kommissionen inte någon bedömning av om de uppfyllde kriterierna och hade uppnått en hög grad av varaktig konvergens. Den rapport från kommissionen som nu överlämnas är begränsad till Grekland och Sverige och behandlar varken Danmark eller Förenade kungariket. De rapporter kommissionen och ECB skall utarbeta styrs, liksom de tidigare rapporterna, av artikel 121.1 (se faktaruta). Detta innebär att det krävs att rapporterna omfattar en granskning av den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och med Europeiska centralbankssystemets (ECBS) stadga. Rapporterna skall även innehålla en granskning av om en hög grad av varaktig konvergens uppnåtts, vilket skall ske genom en analys av i vilken mån länderna uppfyller de fyra konvergenskriterierna, som gäller prisstabilitet, de offentliga finansernas ställning, stabila växelkurser och den genomsnittliga långfristiga räntan. Även några ytterligare faktorer skall beaktas vid analysen 6. De fyra konvergenskriterierna och de perioder under vilka de skall iakttas definieras ytterligare i ett protokoll som är fogat till fördraget (se faktaruta: protokoll (nr 21 (f.d. 6)) om konvergenskriterierna). Ingående förklaringar av tolkningen och tillämpningen av kriterierna gavs i 1998 års konvergensrapport. 6 En av de ytterligare faktorer som skall beaktas i rapporterna är ecuns utveckling. Den 1 januari 1999 ersattes alla hänvisningar till ecun med hänvisningar till euron med förhållandet en ecu = en euro. Eftersom inga länderspecifika element ingår i denna faktor, granskas den inte ytterligare i denna rapport. 7

FAKTARUTA: Artikel 121.1 (f.d. artikel 109j.1) 1. Kommissionen och EMI skall rapportera till rådet om hur medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter skall omfatta en granskning av i vilken utsträckning som varje medlemsstats nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig med artiklarna 108 och 109 i detta fördrag och med ECBS-stadgan. I rapporterna skall också granskas om en hög grad av varaktig konvergens har uppnåtts; detta skall ske genom en analys av i vad mån varje medlemsstat har uppfyllt följande kriterier: En hög grad av prisstabilitet; detta skall framgå av att inflationstakten ligger nära den i de (högst tre) medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn; detta skall framgå av att den offentliga sektorns finanser inte uppvisar ett alltför stort underskott enligt bestämmelserna i artikel 104.6. Ett iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till någon annan medlemsstats valuta. En varaktighet i den konvergens som medlemsstaten har uppnått och i dess deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, såsom det kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån. De fyra kriterier som nämns i denna punkt och de tider under vilka de skall uppfyllas, anges närmare i ett protokoll som är fogat till detta fördrag. Kommissionens och EMI:s rapporter skall också beakta ecuns utveckling, resultaten av marknadsintegrationen, situationen för och utvecklingen av bytesbalansen samt utvecklingen av enhetsarbetskostnader och andra prisindex. En av principerna vid utarbetandet av denna rapport har varit att medlemsstater med undantag, som ännu inte ingår i euroområdet, så långt möjligt skall bedömas på samma sätt som den första gruppen av deltagarländer. Detta är en princip om likabehandling, som innebär att fördragets bestämmelser om konvergenskriterierna alltid när så är möjligt skall tolkas och tillämpas på samma sätt som 1998. Vid bedömningen av vissa av konvergenskriterierna måste man dock ta hänsyn till införandet av euron. Detta gäller särskilt växelkurskriteriet. I och med att euron infördes i stället för ecun och den ursprungliga växelkursmekanismen ersattes med den nya ERM II i början av år 1999, ändrades referensramarna för det kriteriet. Det nya euroområdets enhetliga monetära politik kan också medföra konsekvenser för bedömningen av inflationsutvecklingen. I de fall då det har varit nödvändigt att ändra de metoder som tillämpades i 1998 års rapport redovisas detta ingående i denna rapport och dess bilagor. 8

FAKTARUTA: Protokoll (nr 21 (f.d 6)) om konvergenskriterier enligt artikel 121 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA SOM ÖNSKAR fastställa närmare bestämmelser för de konvergenskriterier som skall vägleda gemenskapen då den beslutar om övergång till tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen enligt artikel 121.1 i detta fördrag, HAR ENATS om följande bestämmelser som skall fogas till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen: Artikel 1 Kriteriet om prisstabilitet enligt artikel 121.1 första strecksatsen i detta fördrag innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen skall uppvisa en hållbar prisutveckling och en genomsnittlig inflationstakt som inte med mer än 1,5 procentenheter överstiger inflationstakten i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Inflationen skall mätas med hjälp av konsumentprisindex på en jämförbar grund, med beaktande av skillnader i nationella definitioner. Artikel 2 Kriteriet om den offentliga sektorns finanser enligt artikel 121.1 andra strecksatsen i detta fördrag innebär att medlemsstaten vid tidpunkten för granskningen inte får vara föremål för något beslut av rådet enligt artikel 104.6 i detta fördrag om att ett alltför stort underskott föreligger. Artikel 3 Kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism enligt artikel 121.1 tredje strecksatsen i detta fördrag innebär att kursrörelserna för en medlemsstats valuta skall ha legat inom det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren före granskningen. Särskilt skall medlemsstaten inte på eget initiativ ha devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till någon annan medlemsstats valuta under denna period. Artikel 4 Kriteriet om konvergens i räntesatserna enligt artikel 121.1 fjärde strecksatsen i detta fördrag innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen skall ha haft en genomsnittlig långfristig nominell räntesats som inte med mer än två procentenheter överstiger motsvarande räntesats i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Räntesatserna skall beräknas på grundval av långfristiga statsobligationer eller jämförbara värdepapper, med beaktande av skillnader i nationella definitioner. 9

Artikel 5 Kommissionen skall tillhandahålla det statistiska underlag som skall användas för tillämpningen av detta protokoll. Artikel 6 Rådet skall enhälligt på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet, och allt efter omständigheterna, EMI eller ECB, samt den kommitté som avses i artikel 114, anta lämpliga bestämmelser om den närmare utformningen av de konvergenskriterier som anges i artikel 121 i detta fördrag; de bestämmelserna skall därefter ersätta detta protokoll. Efter detta inledande avsnitt ägnas återstoden av detta kapitel åt en sammanfattning av de viktigaste resultaten, när det gäller konvergenssituationen i Grekland och Sverige. Därefter följer två centrala kapitel i rapporten, ett om Grekland och ett om Sverige. I vart och ett av dessa kapitel redogörs för uppfyllandet av de enskilda konvergenskriterierna och de övriga kraven med samma disposition som i artikel 121.1. Gemensamt material och annan bakgrundsinformation som inte är specifik för Grekland eller Sverige, men som är relevant för bedömningen, återfinns i en serie bilagor som avslutar rapporten. I hela rapporten hänvisas ofta till kommissionens konvergensrapport 1998, och den bedömning som nu lämnas måste ses mot bakgrund av den tidigare rapporten. I denna rapport upprepas inte i detalj förklaringarna i 1998 års rapport. Vi har föredragit att inrikta oss på de specifika situationerna i Sverige och Grekland och Sverige och på att redovisa förändringar av metoderna för tillämpningen av kriterierna och faktainhämtandet. 1.2.Sammanfattning av de viktigaste resultaten 1.2.1. Grekland Kommissionens bedömning i 1998 års konvergensrapport var att Grekland inte uppfyllde något av de fyra konvergenskriterierna. Den grekiska lagstiftningen befanns dock vara förenlig med fördraget och ECBS-stadgan, trots vissa brister i tidsplanen för centralbankens integration i ECBS. Under de två senaste åren har Grekland gjort uppseendeväckande framsteg på vägen mot konvergens, och den bedömning som ges i denna rapport är positiv. Den grekiska lagstiftningen är fortfarande förenlig med fördraget och ECBS-stadgan, och när väl ytterligare lagförslag har antagits av parlamentet kommer även de tidigare påvisade bristerna att avlägsnas. Den genomsnittliga inflationstakten i Grekland under de tolv månaderna fram till och med mars 2000 var 2,0%, vilket ligger under referensvärdet 2,4%. Sedan december 1999 har inflationstakten i Grekland varit lika med eller lägre än referensvärdet. Den förbättrade prisstabiliteten har en sund bas, men det finns risker som sammanhänger med de sjunkande kortfristiga räntesatserna och drakmans kursrörelser i riktning mot omräkningskursen inför en anslutning till euroområdet. Det kommer att bli nödvändigt att hålla fast vid en stram budgetpolitik och att säkerställa fortsatt återhållsamhet i lönebildningen för att förhindra ett eventuellt förnyat inflationstryck. Grekland uppfyller kriteriet om prisstabilitet. 10

1.2.2. Sverige Rådets beslut av den 26 september 1994 om det då alltför stora underskottet i Grekland upphävdes 1999 (rådets beslut av den 17 december 1999). Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna har underskottet i den offentliga sektorns finanser i Grekland minskat från 10,2% av BNP under 1995 till 1,6% 1999, vilket ligger under referensvärdet 3%. Den offentliga skulden nådde sin högsta nivå på 111,3% av BNP under 1996 och har därefter minskat varje år. 1999 motsvarade den 104,4% av BNP. Skuldkvoten förväntas fortsätta att minska och hamna under 100% av BNP under år 2001. Grekland uppfyller kriteriet om den offentliga sektorns finanser. Den grekiska drakman har deltagit i ERM från och med mars 1998 till och med december 1998 och i ERM II sedan januari 1999, dvs. under en tidsperiod som överstiger två år vid tidpunkten för denna granskning. Under denna tid har drakman inte varit utsatt för några allvarliga spänningar. Den bilaterala centralkursen för den grekiska drakman revalverades mot euron i januari 2000. Under den granskade perioden har drakman för det mesta handlats utanför bandet på ±2.25% kring centralkursen (till en början mot ERM:s medianvaluta och därefter, från januari 1999 mot euron). Avvikelserna för drakman har dock skett över centralkursen. De gav bl.a. uttryck för det högre ränteläget i Grekland och indikerade inte några allvarliga spänningar under granskningsperioden. Grekland uppfyller växelkurskriteriet. Den genomsnittliga långfristiga räntesatsen låg under tolvmånadersperioden fram till och med mars 2000 på 6,4%, vilket är under referensvärdet 7,2%. Under 1998 och 1999 räntedifferentialerna minskat, och den grekiska genomsnittliga räntan har därvid gradvis sänkts och den har, sedan oktober 1999 och framåt, legat under referensvärdet. Grekland uppfyller kriteriet om konvergens för räntesatserna. Med stöd av sin granskning av hur konvergenskriterierna har uppfyllts finner kommissionen att Grekland har uppnått en hög grad av varaktig konvergens. I 1998 års konvergensrapport gjorde kommissionen bedömningen att Sverige redan uppfyllde tre av konvergenskriterierna (om prisstabilitet, den offentliga sektorns finanser 7 och konvergens för räntesatserna) men däremot inte det fjärde, växelkurskriteriet. Den svenska lagstiftningen ansågs dessutom inte vara förenlig med fördraget och ECBS-stadgan. I november 1998 antogs ny svensk lagstiftning om ändring av regeringsformen och av författningar som berör Riksbanken. Denna skilde sig inte väsentligt från de lagförslag som granskningen i 1998 års konkurrensrapport byggde på. Därefter har lagstiftningen på det aktuella området förblivit oförändrad i Sverige. Bedömningen i den föregående rapporten av den rättsliga konvergensen är därför fortfarande giltig: den svenska lagstiftningen är inte förenlig med fördraget och ECBS-stadgan. Under tolvmånadersperioden till och med mars 2000 var den genomsnittliga inflationstakten i Sverige 0,8%, vilket ligger under referensvärdet 2,4%. Sverige var för övrigt en av de tre medlemsstater som hade de bästa resultaten som ligger till grund för beräkningen av detta referensvärde. Den svenska inflationstakten har sedan 7 Under förutsättning att rådet godkände kommissionens rekommendation, som lämnades samtidigt med antagandet av 1998 års konvergensrapport, om att upphäva beslutet om att ett alltför stort underskott förelåg. 11

december 1996 hela tiden legat under referensvärdet. Sverige uppfyller kriteriet om prisstabilitet. Rådets beslut av den 10 juli 1995 om det då alltför stora underskottet i Sverige upphävdes 1998 (rådets beslut av den 1 maj 1998). Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna har det offentliga underskottet minskats från 7,9% av BNP 1995 till 2,0% 1997, och under 1998 och 1999 uppnåddes i stället ett överskott i de offentliga finanserna på 1,9%. Den offentliga skuldkvoten nådde sin kulmen 1994 och har sedan dess minskat varje år och var 1999 lika med 65,5% av BNP. Skuldkvoten väntas fortsätta att sjunka under år 2000 och de därpå följande åren. Sverige uppfyller kriteriet om den offentliga sektorns finanser. Den svenska kronan har aldrig deltagit i vare sig ERM eller ERM II. Under de två år granskningen omfattar har kronans värde fluktuerat i förhållande till ERM-valutorna och euron, bland annat till följd av det inte finns något uppsatt växelkursmål. Sverige uppfyller inte växelkurskriteriet. Den genomsnittliga långfristiga räntan i Sverige var under tolvmånadersperioden fram till och med mars 2000 5,4%, vilket är under referensvärdet 7,2%. Referensvärdet har aldrig överskridits sedan december 1996. Sverige uppfyller fortfarande kriteriet om konvergens för räntesatserna. Kommissionens slutsats är att denna granskning inte föranleder någon ändring av Sveriges ställning som medlemsstat med undantag. 12

2. GREKLAND 2.1.Den nationella lagstiftningens förenlighet med fördraget och stadgan för det europeiska centralbankssystemet 8 2.1.1. Bedömning av förenligheten 1998 I december 1997 antog det grekiska parlamentet lagstiftning som syftar till att landet skall uppfylla kraven i fördraget och stadgan. Ändringarna i den nya lagen infördes i Greklands centralbanks stadga av aktieägarna i Greklands centralbank i december 1997. Den ändrade stadgan antogs slutligen av parlamentet i maj 1998. I konvergensrapporten 1998 ansåg kommissionen att lagstiftningen i Grekland var förenlig med fördragets och ECBS-stadgans krav. En brist som uppmärksammades var att den ändrade centralbanksstadgan innehöll befogenheter för Greklands centralbank som banken endast kommer att ha så länge Grekland inte har infört euron och banken inte är en integrerad del av ECBS. Detta gällde två punkter: Dels den grekiska centralbankens befogenhet att föreskriva minimireserver och påföljder om dessa inte respekteras en bestämmelse som inte beaktar ECB:s befogenhet på detta område, dels bankens deltagande i internationella monetära och ekonomiska organisationer utan att ECB:s rätt att godkänna omnämns. 2.1.2. Lagstiftningsåtgärder som vidtagits sedan 1998 och en översikt över gällande lagstiftning Den lagstiftning som bedömningen grundades på 1998 har fortsatt att gälla sedan dess. Den 25 april 2000 beslutade Greklands centralbanks bolagsstämma om ett antal förslag till ändringar i centralbankens stadga. De flesta gällde tekniska anpassningar i enlighet med ECBS ram för penningpolitiken. Bland ändringsförslagen finns de två punkter som framhölls som brister i 1998 års konvergensrapport. Den nya stadgan kommer att erkänna ECB:s befogenhet på detta område från det datum då Grekland ansluts till euroområdet. De föreslagna ändringarna förväntas antas av parlamentet före utgången av år 2000. Mål Greklands centralbanks huvudsakliga målsättning skall vara att säkerställa prisstabilitet. Utan att det påverkar huvudmålet skall banken stödja regeringens allmänna ekonomiska politik. När Grekland inför den gemensamma valutan skall banken som en del av ECBS eftersträva huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet i enlighet med villkoren i artikel 105.1 i fördraget. 8 Se bilaga A för en kort beskrivning av fördragets krav inom detta område, i synnerhet när det gäller centralbankernas oberoende. 13

Oberoende Det centrala beslutande organet är det penningpolitiska rådet som skall "utforma och genomföra penningpolitiken och besluta i frågor som hänför sig till växelkurspolitiken, betalningssystemets funktion och sedelutgivning". Det penningpolitiska rådet består av centralbankschefen, två vice centralbankschefer och tre andra ledamöter. Deras ämbetstid är sex år. Det allmänna rådet det andra beslutande organet svarar för de uppgifter som tilldelats detta organ genom centralbankens stadga, förutom när det gäller frågor som tillhör ECBS behörighetsområde för vilka centralbankschefen är ansvarig. I artikel 5A i den grekiska centralbanksstadgan anges att "...varken Greklands centralbank eller någon medlem av dess beslutande organ skall begära eller ta emot instruktioner från regeringen eller från något annat organ. Varken regeringen eller någon annan politisk myndighet skall försöka påverka bankens beslutande organ". Integration i ECBS och annan lagstiftning Från och med den dag Grekland inför den gemensamma valutan skall centralbanken handla i överensstämmelse med ECB:s riktlinjer och instruktioner enligt artikel 105.2 och 105.3 i fördraget och artiklarna 3 och 14.3 i ECBS stadga. Artikel 12.17 i lagen som trädde i kraft i december 1997 innehåller en generalklausul för att säkerställa förenligheten. Den har följande lydelse: Från och med den dag då euron införs som nationell valuta skall varje rättslig bestämmelse som är oförenlig med EG:s primär- eller sekundärlagstiftning om ECBS och/eller ECB:s verksamhet upphöra att gälla". 2.1.3. Bedömning av förenligheten Lagstiftningen i Grekland är förenlig med kraven i fördraget och ECBS-stadgan. Den brist som framhölls i konvergensrapporten 1998 kommer att ha avlägsnats om ändringsförslagen till centralbanksstadgan antas i sin nuvarande form. 2.2.Prisstabilitet 9 2.2.1. Inflationsutveckling Situationen när konvergensrapporten 1998 offentliggjordes Grekland uppfyllde inte kriteriet för prisstabilitet när 1998 års konvergensrapport offentliggjordes. Den genomsnittliga inflationstakten (HIKP) i Grekland under de 12 månaderna fram till och med januari 1998 var 5,2%, vilket är klart över referensvärdet på 2,7%. Den grekiska inflationstakten hade överskridit referensvärdet under hela perioden från december 1996, även om skillnaden hade minskat. 9 Se bilaga B för beräkning av referensvärde, en diskussion om andra inflationsmått och en kort beskrivning av förbättringarna av det harmoniserade indexet för konsumentpriser (HIKP). 14

Den senaste utvecklingen Den trendmässiga nedgången i inflationen i Grekland, vilken enligt det harmoniserade indexet för konsumentpriser (HIKP) har varit tydlig sedan 1996, har fortsatt under de senaste två åren. Denna trend bröts under en kort period i mitten av 1998 till följd av devalveringen av drakman när dengickmediermimars 1998. Från och med de sista månaderna 1999 har den årliga inflationstakten ökat, huvudsakligen på grund av oljeprisökningarna, vilket också har varit fallet i andra medlemsstater. Diagram 2.1 Grekland - årlig inflationstakt (HIKP) (procentuell förändring av månatligt index jämfört med föregående år, M/M-12) 11 10 % EL 9 8 EUR-11 7 6 5 4 3 2 1 0 01 96 05 09 01 97 Källa: Eurostat. 05 09 01 98 05 09 01 99 05 09 01 00 Respekt för referensvärdet Den genomsnittliga tolvmånadersinflationstakten, som är det mått som används vid konvergensbedömningen, har sjunkit stadigt sedan slutet av 1996 när den låg så högt som på 8% (se tabell 2.1). Skillnaden i förhållande till referensvärdet har minskat successivt för att i december 1999 uppgå till noll. Under de efterföljande tre månaderna fram till och med mars 2000 har den genomsnittliga inflationstakten i Grekland legat under referensvärdet (se diagram 2.2). Diagram 2.2 Grekland - jämförelse mellan den genomsnittliga inflationstakten (HIKP) och referensvärdet (%) 8 7 6 5 4 3 2 1 0 12 96 % Referensvärde Genomsnitt för de tre bästa resultaten 03 97 06 09 12 97 03 98 06 09 12 98 EL 03 99 06 09 12 99 Anmärkning: Det gråa fältet representerar intervallet på 1,5 procentenheter mellan den genomsnittliga inflationstakten i de tre medlemsstater som har de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet (fältets undre gräns) och referensvärdet (fältets övre gräns) Källa: Eurostat, kommissionens enheter. 03 00 15

I mars 2000 låg referensvärdet på 2,4% beräknat som det aritmetiska medelvärdet av den genomsnittliga tolvmånadersinflationstakte n i de tre medlemsstaterna som har det bästa resultatet (Frankrike, Österrike och Sverige) plus 1,5 procentenheter. Motsvarande genomsnittliga inflationstakt i Grekland uppgick 2,0%, vilket var lägre än referensvärdet (se tabell 2.1). Resultat i förhållande till andra inflationsmått Tabell 2.1 Grekland: genomsnittlig inflationstakt (HIKP) jämförd med referensvärdet a) (förändring i% ) 1996 1997 1998 1999 Mars 2000 EL 7,9 5,4 4,5 2,1 2,0 EU-11 2,2 1,6 1,1 1,1 1,4 EUR-15 2,5 1,7 1,3 1,2 1,4 Referensvärde b) 2,5 2,7 2,2 2,1 2,4 a) Mätt som det aritmetiska medelvärdet av indexen för de senaste tolv månaderna jämfört med det aritmetiska medelvärdet av indexen för den föregående periodens tolv månader. b) Oviktat aritmetiskt medelvärde av inflationstakten i de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet plus 1,5 procentenheter. Samma metod som den som användes i konvergensrapporten från 1998, se tabeller i bilaga B. Källa: Eurostat, kommissionens enheter. Den gynnsamma inflationsutvecklingen i Grekland bekräftas om man använder sig av andra möjliga mått på prisstabilitet (se bilaga B). Ett referensvärde som beräknats på grundval av de tre medlemsstater som har bäst resultat i euroområdet (det vill säga exklusive Sverige men inklusive Tyskland) skulle till exempel ligga på 2,5% vilket innebär att det grekiska relativa resultatet är något bättre. Den genomsnittliga inflationstakten i Grekland befinner sig för närvarande vid den övre gränsen för ECB:s definition av prisstabilitet och ligger 0,6 procentenheter över genomsnittet i euroområdet. Det är värt att notera att två av de medlemsstater som ingår i euroområdet för närvarande har en genomsnittlig inflationstakt som är högre än Greklands. 2.2.2. Underliggande faktorer och förutsättningarna för en hållbar inflationsutveckling Sedan det tidiga 1990-talet har en stabilitetsinriktad ekonomisk politik där målet varit att gradvis uppnå nominell konvergens, haft en central roll i den grekiska processen mot en minskad inflationstakt. Från att ha legat på närmare 20% 1990 mer än halverades konsumentprisernas ökningstakt (deflator för privat konsumtion) i mitten av 1990-talet. Fram till 1996 grundade sig inflationsbekämpningsstrategin i första hand på den så kallade hårda drakmans politik, det vill säga penningpolitikens huvudsakliga mål var att minska inflationen genom det intermediära målet att hålla fast vid en i stort sett stabil genomsnittlig växelkurs för drakman i förhållande till ecun. Samtidigt konsoliderades budgeten med hjälp av lägre skuldtjänst samt åtgärder för att förbättra skatteintäkterna och bekämpa skatteflykten. Underskottet i den offentliga sektorns finanser som låg på nästan 16% av BNP 1990 minskades till 7,8% av BNP 1996. I slutet av 1996 inleddes en ny fas när det visade sig att en stramare och mer balanserad makroekonomisk politik krävdes. Att använda växelkursen som en nominell bas hade visat sig vara en framgångsrik strategi när det gällde att minska 16

inflationen i Grekland, men med ökande aktivitet intensifierades arbetskostnadstrycket vilket ledde till en kraftig uppgång av den effektiva växelkursen i reala termer och följaktligen till förlorad konkurrenskraft. Inom ramen för budgeten 1997 inriktades budgetstrategin klart på nedskärningsåtgärder för att kontrollera de löpande primära utgifterna. År 1999 hade det offentliga underskottet minskats till 1,6% av BNP och det primära överskottet ökade betydligt till 5,8% av BNP (se avsnitt 2.3). Penningpolitiken var förhållandevis stram även efter 1996. Inflationen, mätt som deflatorn för privat konsumtion, minskades med ytterligare 5,7 procentenheter till 2,5% 1999. Löner och arbetskostnader Efter en period av måttliga ökningar 1990 93 steg enhetsarbetskostnaderna allt snabbare under åren framtill och med 1997. Löneökningarna inom den offentliga sektorn, som låg klart över den i förväg fastställda gränsen för den perioden, ledde till löneökningar i den privata sektorn som drog nytta av den ökande aktiviteten och höga vinster. När den grekiska drakman hade gått med i ERM i mars 1998 förstärktes inkomstpolitikens roll ytterligare som en nyckelfaktor i inflationsbekämpningsstrategin. Den restriktiva inriktningen på lönepolitiken i den offentliga sektorn förstärktes under 1998 genom införandet av en norm för löneökningarna på 2,5% för det året och ökningar i förhållande till den förväntade inflationen under de Diagram 2.3 följande åren. I maj 1998 Grekland - den trendmässiga inflations- och undertecknades ett löneutvecklingen (Treårigt glidande medelvärde av den årliga procentuella förändringen) tvåårigt nationellt 20 löneavtal för den privata minimilöneökningar som inte skulle kompensera för produktivitetsvinsterna sektorn. Detta avtal medgav 15 10 5 under 1998 och 1999 och 0 innehöll en 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 (*) kompensationsklausul Deflator för privat konsumtion för inflation som Arbetskraftskostnader per producerad enhet översteg de fastställda Ersättning per anställd målen för slutet av varje (*) Ekonomisk prognos våren 2000. år. Avtalet sågs som ett Källa: Kommissionens enheter. viktigt första steg emot att skapa en återhållsam lönebildning i Grekland. Avtalet fick till följd att ökningstakten i den nominella ersättningen till de anställda och enhetsarbetskostnaderna bromsades 1998 och 1999 trots förhållandevis dynamisk ekonomisk aktivitet och aktivering av kompensationsklausulen (se tabell 2.2 och diagram 2.3). 17

Externt inflytande på de nationella priserna Den fasta växelkurspolitiken har hjälpt till att säkerställa att den importerade inflationen inte har varit en betydande källa till inflationstryck under det senaste decenniet. På senare tid har processen mot minskad inflationstakt underlättats av låga eller till och med negativa importprisökningar som till stor del beror på sjunkande råvarupriser (exklusive olja). Dessutom var inflationseffekterna av drakmans devalvering i mars 1998 enbart tillfälliga, eftersom de hade absorberats fullt ut under loppet av andra halvåret 1998. Stigande oljepriser ledde till ökande konsumentpriser i slutet av 1999, men tenderade att påverka varupriserna snarare än tjänstepriserna (vilket till en del avspeglar viss avreglering av mer skyddade sektorer i ekonomin). Förändringar i indirekt beskattning Tabell 2.2 Grekland: övriga inflations- och kostnadsindikatorer (årlig förändring i%) 1995 1996 1997 1998 1999 2000* Deflator för privat konsumtion EL 8,9 8,2 5,5 4,7 2,5 2,5 EUR-11 2,9 2,5 1,9 1,3 1,4 1,8 EU-15 2,9 2,6 2,0 1,6 1,6 1,9 Arbetskraftskostnader: Nominell ersättning per anställd EL 12,9 8,8 12,4 5,8 4,8 4,7 EUR-11 3,4 3,1 2,4 1,5 2,2 2,5 EU-15 3,4 3,3 2,9 2,3 2,7 3,0 Arbetsproduktivitet EL 1,2 2,8 3,8 0,3 2,2 2,5 EUR-11 1,8 1,3 1,8 1,3 1,0 2,0 EU-15 1,7 1,3 1,8 1,3 1,0 2,1 Nominella arbetskraftskostnader per producerad enhet EL 11,5 5,9 8,4 5,5 2,5 2,1 EUR-11 1,6 1,8 0,5 0,2 1,2 0,5 EU-15 1,6 2,0 1,0 1,0 1,7 0,9 Importpriser** EL 6,8 5,0 2,2 5,0 0,6 6,1 EUR-11 3,0 0,6 2,6-1,2 0,0 3,5 EU-15 3,5 0,4 1,1-1,9-0,3 2,8 * Ekonomisk prognos för våren 2000. ** Deflator för import av varor och tjänster. Källa: Kommissionens enheter. Under det sista kvartalet 1998 och under 1999 sänkte regeringen flera gånger de indirekta skattesatserna vilket fick ner den uppmätta inflationstakten genom de mekaniska effekterna på konsumentpriserna. Dessa åtgärder var inte avsedda att tas bort i ett senare skede vilket innebar en permanent effekt på prisnivån. Den totala direkta effekten av sänkningarna av de indirekta skatterna under förutsättning att dessa förändringar i indirekta skatter i sin helhet övervältras på konsumentpriserna beräknas på årsbasis uppgå till 0,7 procentenheter 1998 och 0,95 procentenheter 1999. En del av effekterna av de åtgärder som antogs 1999 påverkar fortfarande den uppmätta inflationstakten. Det är viktigt att påpeka att dessa åtgärder, som till största delen vidtogs i slutet av varje år, också hade indirekta fördelaktiga effekter på löneutvecklingen eftersom de medförde att inflationstakten minskade, vilken låg till grund för beräkningarna enligt ovanstående kompensationsklausul. 18

Utsikter på medellång sikt De senaste årens avsevärda framsteg när det gäller att minska inflationen vittnar om att grunderna för prisstabilitet har lagts i Grekland. De monetära förhållandena kommer förmodligen att lättas upp under upptakten till eurons införande, till följd av att räntesatserna närmar sig euroområdets nivåer, växelkursen går mot omräkningskursen och reservkraven sänks. Samtidigt som denna lättnad i de monetära förhållandena kan förväntas stimulera inhemsk efterfrågan bör dess effekter dämpas i den utsträckning förändringarna i de inhemska räntesatserna och växelkursen har diskonterats av de ekonomiska aktörerna. Den långfristiga räntan har redan sjunkit avsevärt i väntan på att euron skall antas. Eftersom inkomsteffekterna av de lägre räntesatserna är avsevärda bör den efterföljande nedgången när det gäller hushållens disponibla inkomster dessutom dämpa impulser till ökad efterfrågan. En stor del av den offentliga skulden består faktiskt av lån med rörlig ränta från inhemska hushåll. Enligt den grekiska centralbankens uppskattningar kommer konvergensen i räntesatserna att minska hushållens inkomster med 3% av BNP. På lång sikt kommer dock effekterna av de låga räntesatserna i kombination med tillgång till omfattande och likvida eurobaserade finansiella marknader förmodligen att ha en stimulerande effekt på efterfrågan. Mot bakgrund av detta bör den övriga ekonomiska politiken kraftfullt bidra till att slå vakt om prisstabiliteten. I sitt yttrande om det uppdaterade grekiska konvergensprogrammet som omfattar perioden 1999 2002 10 uppmanade rådet den grekiska regeringen att stärka inflationsbekämpningsinslaget i de ekonomiskpolitiska instrument som den förfogar över, bland annat finans- och inkomstpolitiken. I det uppdaterade konvergensprogrammet 1999 framhålls tydligt de grekiska myndigheternas avsikt att fortsätta den stabilitetsinriktade politiken på medellång sikt för att lägga ytterligare band på inflationen. Finanspolitikens roll skall stärkas; en finanspolitisk åtstramning planeras, i synnerhet för 2001, när effekterna av de expansiva penningpolitiska förhållandena förmodligen kommer att märkas. I det uppdaterade konvergensprogrammet grundas även inflationsbekämpningsstrategin på fortsatt återhållsamma löneökningar i både den offentliga och privata sektorn. I budgeten för 2000 hålls löneökningstakten i den offentliga sektorn kvar på 2,3%. Inom den privata sektorn pågår fortfarande löneförhandlingarna för de två kommande åren. Ett lämpligt tvåårigt nationellt löneavtal år 2000 skulle hjälpa till att hålla nere enhetsarbetskostnaderna. Regeringen har åtagit sig att främja en sådan överenskommelse och det skatte- och bidragspaket som beslutades i september och som medger en ökning av den disponibla inkomsten kan underlätta måttliga löneavtal. Strukturpolitiken förväntas komplettera ansträngningarna att upprätthålla prisstabiliteten. Det uppdaterade konvergensprogrammet upprepar regeringens åtaganden för att påskynda reformtakten för att åstadkomma förbättrade konkurrensvillkor och bättre fungerande arbets-, varu- och kapitalmarknader. Även om det i allmänhet tar tid att uppnå påtagliga resultat när det gäller strukturreformer kommer avregleringen av elektricitets- och telekommunikationsmarknaderna i början 10 EGT C 60, 2.3.2000, s. 4. 19

av 2001, till följd av gemenskapslagstiftningens genomförande, att påverka den kortfristiga prisutvecklingen och även medföra att prisstabiliteten bibehålls. På det hela taget förväntas en viss ökning av konsumentpriserna i Grekland under de kommande kvartalen. Det är dock troligt att denna utveckling är övergående och inte är av den storleksordningen att den kan underminera prisstabiliteten på medellång sikt. Kommissionen prognosticerar för närvarande att konsumentpriserna i Grekland, mätt med hjälp av HIKP, skall öka från 2,1% 1999 till 2,3% 2000 och 2001. Under förutsättning att finanspolitiken hålls stram och löneökningarna är återhållsamma verkar Greklands kraftigt förbättrade inflationsresultat hållbart. Grekland har respekterat referensvärdet för inflation sedan december 1999. Grekland uppfyller kriteriet för prisstabilitet. 2.3.Situationen för den offentliga sektorns finanser 2.3.1. Förfarandet vid alltför stora underskott När konvergensrapporten offentliggjordes 1998 uppfyllde inte Grekland kriterierna för den offentliga sektorns finanser. Grekland var fortfarande föremål för ett beslut om att det förelåg ett alltför stort underskott (rådets beslut av den 26 september 1994). Även om det offentliga underskottet hade minskat mycket kraftigt från 13,8% av BNP 1993 till 4,0% 1997 låg underskottet fortfarande klart över referensvärdet på 3%. Den offentliga skuldkvoten var hög och hade nått en topp på 111,6% av BNP 1996 innan den under ett år sjönk till 108,7% 1997. Under de två senaste åren har Grekland gjort ytterligare framsteg när det gäller att minska det offentliga underskottet och den offentliga skuldkvoten. På grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga hösten 1999 11 bedömdes det att det offentliga underskottet hade minskat till 2,5% av BNP 1998 och väntades minska ytterligare till 1,9% av BNP 1999. Den offentliga skuldkvoten sjönk ytterligare till 106,0% av BNP 1998 (cirka 6 procentenheter lägre än den högsta nivån 1996) och förväntades falla till 104,5% 1999. På kommissionens rekommendation beslutade rådet den 17 december 1999 att upphäva det tidigare beslutet om att det förelåg ett alltför stort underskott i Grekland. 12 Eftersom Grekland inte längre är föremål för ett rådsbeslut om att det föreligger ett alltför stort underskott enligt artikel 104.6 i fördraget uppfyller Grekland nu kraven när det gäller den offentliga sektorns finanser. Den återstående delen av detta avsnitt kommer den aktuella situationen och utsikterna för den offentliga sektorns finanser i Grekland att behandlas med utgångspunkt i de senast tillgängliga uppgifterna. 11 12 Uppgifterna grundade sig fortfarande på ENS 79 som även användes vid upphävandet av besluten om att det förelåg ett alltför stort underskott i andra medlemsstater. I dessa uppgifter beaktades den information som tillhandahållits av de grekiska myndigheterna i september 1999 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 3605/93. Eurostat kontrollerade att uppgifterna stämde överens med ENS-bestämmelserna och andra Eurostat-rekommendationer och godkände Greklands uppgifter. EGT L 12, 18.1.2000, s. 24. 20

2.3.2. Rådande budgetläge och prognoser 13 Underskottet i de offentliga finanserna År 1999 minskades underskottet i de offentliga finanserna ytterligare till 1,6% av BNP. Finanspolitikens inriktning stramades åt för att hålla tillbaka inflationstrycket från justeringen av växelkursen när drakman gick med i ERM i mars 1998 och dessutom planerades ytterligare nedskärningar av de primära utgifterna. De slutliga resultaten visade dock att förbättringen av den offentliga sektorns finanser 1999 till största delen härrörde från ökade offentliga intäkter medan en minskning av skuldtjänsten till en del kompenserade de offentliga investeringarna som var högre än förväntat. De primära löpande utgifterna sjönk marginellt som en andel av BNP och det primära överskottet uppgick till 5,8% av BNP. Tabell 2.3 Grekland: överskott/underskott i de offentliga finanserna, offentlig skuld och offentliga investeringar (som% av BNP) 1995 1996 1997 1998 1999 2000* Den offentliga sektorns finansiella sparande (+) / (-) EL -10,2-7,8-4,6-3,1-1,6-1,3 EUR-11-4,9-4,2-2,6-2,0-1,2-0,9 EU-15-5,1-4,2-2,4-1,5-0,6-0,4 Offentlig skuld brutto EL 108,7 111,3 108,5 105,4 104,4 103,7 EUR-11 71,4 74,7 74,5 73,0 72,2 70,3 EU-15 69,5 72,1 71,0 69,0 67,6 65,1 Offentliga investeringar ** EL 3,2 3,2 3,5 3,7 4,2 4,3 EUR-11 2,7 2,6 2,4 2,4 2,5 2,5 EU-15 2,6 2,5 2,3 2,2 2,3 2,3 * Ekonomisk prognons för våren 2000. ** Den offentliga sektorns fasta bruttoinvesteringar. Källa: Kommissionens enheter. Budgeten för 2000 siktar på ett underskott i de offentliga finanserna på 1,2% av BNP vilket ligger i linje med prognoserna i det uppdaterade konvergensprogrammet. Kommissionens avdelningar prognosicerar underskottet i de offentliga finanserna till 1,3% av BNP för år 2000. Det primära överskottet förväntas ligga kvar på en hög nivå. Lägre skuldtjänst förväntas kompensera lägre offentliga intäkter. 13 Från och med mars 2000 används uppgifter på grundval av ENS 95 när det gäller förfarandet vid alltför stora underskott och budgetuppföljning i allmänhet (se även bilaga C). Övergången till ENS 95 medför att underskottet i Grekland 1998 måste justeras upp med 0,7 procentenheter enligt Eurostat. Justeringen beror huvudsakligen på att offentliga transaktioner med statliga företag behandlas på ett tydligare sätt i ENS 95. Vissa transaktioner som tidigare betraktades som finansiella transaktioner har klassificerats om till kapitaltransaktioner vilket påverkar underskottet. 21

Diagram 2.4 Grekland - offentligt underskott och offentlig skuld 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 Faktiskt och konjunkturrensat underskott (procent av BNP) 1995 1996 1997 1998 1999 2000 (*) Faktiskt underskott Konjunkturrensat underskott Referensvärde Offentlig skuld (procent av BNP) 130 120 110 100 90 80 70 60 50 1995 1996 1997 1998 1999 2000 (*) (*) Ekonomisk prognos för våren 2000. Källa : Kommissionens enheter. 22

Konjunkturcykelns inverkan Under perioden 1995-99 härrörde den största delen av framgångarna när det gäller att minska underskottet i de offentliga finanserna i Grekland från diskretionära åtstramningsåtgärder och lägre räntekostnader snarare än från konjunkturcykelns inverkan. Enligt de beräkningar som gjorts av kommissionens avdelningar har BNPgapet minskat under perioden fram till 1999 och förväntas bli positivt från och med 2000. När minskningen av underskottet hade justerats för konjunkturcykelns inverkan var minskningen marginellt mindre än förändringen i det faktiska saldot. Konjunkturcykelns positiva effekter på underskottet i de offentliga finanserna under perioden 1995-99 är mindre än 1 procentenhet av BNP av totalt 8,6 procentenheters förbättring i det faktiska saldot. Tabell 2.4 Grekland: budgetkonsolideringens sammansättning under perioden 1995 1999 (konjunkturrensad, som% av trend-bnp) Förändring av totala saldot varav : Varav : Förändring av primärt saldo Förändring av ränteutgifterna Förändring av inkomster Förändring av primära utgifter (1)=(3)-(2) (3)=(4)-(5) (2) (4) (5) EL 7,7-3,5 4,2 5,2 1,0 EUR-11 4,0-1,3 2,7 1,2-1,5 EU-15 4,7-1,3 3,4 1,1-2,3 Källa: Kommissionens enheter. Saneringsåtgärdernas omfattning och sammansättning Den minskning av underskottet i de offentliga finanserna som ägt rum från och med 1995 har kunnat dra nytta av att ränteutgifterna ständigt har minskat i procent av BNP. Detta blev möjligt genom räntesatsernas progressiva nedgång till följd av minskad inflation, aktiv skuldförvaltning och den inledda minskningen av skuldsättningskvoten. Denna effekt förstärktes dock av förnyade stabiliseringsinsatser som har lett till en betydande konsolidering i synnerhet från och med 1996. Sedan 1995 har konsolideringen av de offentliga finanserna byggt på korrigeringsåtgärder av vilka en del hade antagits tidigare och andra hade antagits under olika stadier och vidtagits i olika takt. Inledningsvis vidtogs åtgärder 1994 i syfte att bredda skattebaserna och bekämpa skatteflykten samt att effektivisera taxeringen och skatteuppbörden. Sedan vidtogs en rad åtgärder under 1996 97. som bedömdes vara av strukturell natur. Bland annat gällde det åtgärder för att förbättra skatteinkomsterna i syfte att bredda skattebaserna ytterligare, däribland en minskning eller ett avskaffande av ett antal skattelättnader, en ökning av bolagsskatten för 23