Meddelad i Luleå 1 KLAGANDE XX MOTPART Länsstyrelsen i Norrbottens län 971 86 Luleå ÖVERKLAGAT BESLUT Länsstyrelsen i Norrbottens läns beslut den 4 april 2017, dnr 523-2123-17 (se bilaga 1) SAKEN Dispens för terrängkörning enligt terrängkörningslagen (1975:1313) och terrängkörningsförordningen (1978:594) FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE Förvaltningsrätten upphäver länsstyrelsens beslut och beviljar XX dispens för en (1) tur fram och åter till färdmålet under älg- och björnjaktsäsongen år 2017. Förvaltningsrätten överlämnar handlingarna i målet till länsstyrelsen för vidare åtgärder med anledning av detta avgörande; särskilt gällande vilka ytterligare villkor som eventuellt bör gälla för turen. Dok.Id 91489 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 849 Skeppsbrogatan 43 0920-29 54 90 0920-22 04 59 måndag fredag 971 26 Luleå E-post: forvaltningsrattenilulea@dom.se www.domstol.se/forvaltningsratt 08:00 16:00
2 BAKGRUND XX i Y ansökte om dispens för att få köra fyrhjuling med vagn i terräng på barmark. Han uppgav att det gällde en tur till och från färdmålet cirka 25 kilometer från närmaste farbara väg under september 2017 för älg- och björnjakt. Den sträcka han sökte dispens för avser område inom Z kommun. Länsstyrelsen avslog dock XX ansökan med motiveringen att hans färd inte ska ske till en övernattningsstuga. Länsstyrelsens motivering fram-går av det överklagade beslutet (se bilaga 1). PARTERNAS INSTÄLLNING Vad XX framför XX yrkar att han ska medges sökt dispens. Till stöd för sin talan framför han följande. Hans jaktområde är beläget på statens mark, inom K sameby i Z kommun. Sedan över fyrtio år arrenderar han älgjakt av länsstyrelsen inom detta område. Han har aldrig haft möjlighet att uppföra någon jaktstuga eller annan fast byggnation för övernattning i jaktområdet, då dylika bygglov aldrig skulle bevil-jas på statlig mark i renskötselområdet. Därför anser han att länsstyrelsens beslut och riktlinjer är rent diskriminerande mot honom, då man avslagit på grund av att övernattningsstuga saknas. Hans ansökan gäller för en resa under september 2017, då han bland annat ska medföra en tältkåta för vistelsen. Han anser att kåtan kan jämställas med en övernattningsstuga. Kåtan kommer att vara uppsatt på samma ställe under hela jakten. Avstånd från farbar väg till tänkta lägerplatsen för kåtan är cirka 25 kilometer. Han är 66 år och hans jaktkamrat är 70 år, varför det inte är motiverat att göra längre strapatser med tung packning till jaktområdet.
3 Vad länsstyrelsen framför Länsstyrelsen motsätter sig att överklagandet bifalls. I yttrande framförs dessutom följande. Markskador orsakade av terränggående fordon har ökat markant under de senaste åren, i och med en ökad användning av denna typ av fordon. För att begränsa den negativa påverkan på naturen som körning med motordrivet fordon på barmark innebär har länsstyrelsen blivit mer restriktiv vid prövning av dispenser för terrängkörning. Under år 2016 har därför länsstyrelsen uppdaterat sina riktlinjer kring prövning av dispenser för barmarkskörning i terräng. En av ändringarna innebär att dispenser för körning i samband med storviltsjakt med lång färdväg som särskilt skäl, endast beviljas om körning ska ske i samband med övernattning i stuga där kortast lämpliga sträcka från väg till färdmål överstiger cirka 10 kilometer. Anledningen är att länsstyrelsen bedömer att en jaktstuga medför en starkare rätt till det specifika jaktområdet jämfört med en tältkåta och att det därför är svårare att motivera att jakten kan arrenderas eller bedrivas på annan plats. Det går således inte att jämställa en tältkåta med en övernattningsstuga. Detta då en stuga är en permanent anläggning medan en tältkåta går att flytta till en annan plats. XX har även hänvisat till sin ålder. I Naturvårdsverkets råd uppges att rörelsehinder kan vara ett särskilt skäl, men att som rörelsehinder inte bör räknas enbart hög ålder. RÄTTSLIG REGLERING Körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk är förbjuden i hela landet 1. på barmark, 2. på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen,
4 3. på snötäckt jordbruksmark, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken. Inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer är körning i terräng med motordrivet fordon förbjuden även på annan mark än som anges i första stycket (1 terrängkörningslagen). Länsstyrelsen får, om det finns särskilda skäl, föreskriva om ytterligare undantag eller besluta om undantag i enskilda fall från bestämmelserna i 1 terrängkörningslagen (12 terrängkörningsförordningen). I förarbetena till terrängkörningslagen uppges följande. Barmarkskörning kan knappast ske någonstans i terrängen utan att komma i konflikt med naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen. Olägenheterna till följd av barmarkstrafiken visar sig främst på mark och vegetation, men även för friluftslivet och vissa andra allmänna intressen utgör denna trafik i vissa fall störningsmoment. Körning i samband med jordbruks- och skogsnäringen samt renskötseln bör generellt vara undantagen från förbuden och de inskränkande föreskrifterna. Klart är också att körning för nödvändig polis-, ambulans- och räddningstjänst samt därmed jämförlig körning alltid bör vara tillåten. Annan trafik än den som generellt undantagits i lagen eller i beslut med stöd av denna bör kunna undantas efter individuell prövning (prop. 1975/76:67 s. 11 och 15). I senare förarbeten anges även följande. Terrängkörningslagen är en förbudslag som syftar till att skydda allmänna intressen mot skador och störningar som orsakas av trafik med motordrivna fordon. Mark och vegetation ska skyddas mot skador samt störningar på fauna och friluftsliv minimeras. Systemet bygger på att en restriktiv hållning intas när det gäller dispenser för att syftet med regleringsområdena ska uppfyllas och berörda riksintressen enligt naturresurslagen tillgodoses. Nuvarande praxis har getts en alltför generös inriktning. Den innebär att det i regleringsområdena inte har kunnat upprätthållas den kvalitet i fråga om tystnad och ostördhet som varit avsikten (prop. 1995/96:226 s. 23 och 29).
5 I Naturvårdsverkets allmänna råd till terrängkörningslagen och terrängkörningsförordningen (NFS 2005:1) uppges följande om att rörelsehinder kan vara särskilda skäl. Rörelsehinder bör kunna vara ett särskilt skäl för dispens. Dispens bör inte regelmässigt medges enbart på grund av rörelsehinder och för vilken typ av körning som helst. Myndigheten bör i varje enskilt fall ta ställning till ändamålet med körningen och tyngden i den enskildes behov i förhållande till områdets känslighet och allmänna naturvårds- och friluftslivsintressen. I de fall körning medges bör endast körning inom visst avgränsat terrängområde medges, exempelvis nära bostad, kring en fiskesjö eller i ett jaktområde. Undantag för större områden, t.ex. hela län, bör inte medges. Undantag bör inte heller medges för körning inom skyddade områden. Dispensen bör vara tidsbegränsad till förslagsvis tre till fem år, eller den kortare tid som rörelsehindret kan förväntas kvarstå. Åberopat rörelsehinder bör styrkas med läkarintyg som innehåller en beskrivning av rörelsehindret och en bedömning av rörelseförmågan i terräng samt behov av hjälpmedel. Som rörelsehinder bör inte räknas enbart hög ålder. SKÄLEN FÖR FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE Frågan i målet är om det finns särskilda skäl att bevilja XX dispens från förbudet att framföra motordrivet fordon i terräng på barmark. Av gällande rätt följer alltså att det råder ett generellt förbud mot barmarkskörning i hela landet för andra ändamål än för viss angiven nyttokörning. Endast om det föreligger särskilda skäl kan undantag från förbudet medges. Möjligheterna att bevilja dispens ska samtidigt tillämpas restriktivt. XX har alltså ansökt om dispens för endast en (1) tur under sep-tember 2017. Syftet med körningen är att kunna delta i älg- och björnjakt. Kör-ningen är tänkt att ske till hans jaktområde där han ska övernatta i en tältkåta. Om-rådet som avses ligger inom K sameby i Z kommun. Han åberopar som särskilt skäl för dispens, rörelsehinder på grund av ålder samt att han har lång resväg från närmaste farbara väg till färdmålet.
6 Föreligger det rörelsehinder? Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd kan rörelsehinder utgöra särskilt skäl att bevilja dispens. Sådant rörelsehinder bör styrkas med läkarintyg, men där enbart hög ålder inte bör räknas som rörelsehinder. XX har inte åberopat något läkarintyg eller i sig beskrivit att han är rörelsehindrad, varför det helt saknas bevisning härom. Förvaltningsrätten finner därför att han inte kan erhålla dispens på grund av rörelsehinder. Är kriterierna uppfyllda för lång resväg från närmaste farbara väg till färdmålet? Länsstyrelsen har bedömt att XX har lång resväg från närmaste farbara väg till färdmålet i samband med jakt, i hans fall cirka 25 kilometer, och att detta skulle kunna utgöra särskilda skäl för att medge honom dispens i sam-band med övernattning. Förvaltningsrätten instämmer i denna del. Länsstyrelsen menar dock att det i sådana fall även krävs att färden sker till en stuga. Frågan i målet är därför om det är tillräckligt att XX övernatt-ning ska ske i en tältkåta. Förvaltningsrätten konstaterar att länsstyrelsens riktlinjer inte är bindande för rättens prövning. Samtidigt måste uppmärksammas att all dispens måste meddelas med stor restriktivitet; utifrån vad som framgår av bestämmelser, förarbeten och praxis. Förvaltningsrätten har emellertid inte hittat stöd för att endast den som har en övernattningsstuga, skulle kunna beviljas dispens under dessa förhållanden. XX uppger vidare att han aldrig skulle få bygglov för att upp-föra en stuga i det aktuella jaktområdet, vilket länsstyrelsen inte har bemött. Grundprincipen för att det ska föreligga särskilda skäl för just denna form av dispens lång resväg från farbar väg till färdmålet vid jakt måste vara just över-nattningen, inte i vilken form övernattningen sker.
7 Förvaltningsrätten finner sammantaget att det finns sådana särskilda skäl som krävs för att medge XX sökt dispens, på grund av lång resväg från närmaste farbara väg till färdmålet vid jakt och då övernattning sker i sam-band med resan. Vidare noterar förvaltningsrätten att det saknas uppgifter om att föreslagen färdväg ändå inte bör tillåtas utifrån områdets känslighet och allmänna naturvårdsoch friluftsintressen. Exempelvis framgår inte att den aktuella färdvägen går igenom skyddade områden eller annars redan skadade områden. Överklagandet bör därför bifallas. Förvaltningsrätten noterar att det i målet inte har framkommit uppgifter om att det kan vara nödvändigt att förena dispensen med ytterligare villkor, men att det eventuellt skulle kunna vara så. Vidare har förvaltningsrätten inte alls tagit ställning till den del av ansökan som avsåg frågan om tillstånd att medföra vapen, då länsstyrelsen i det överklagade beslutet inte prövade denna fråga. I dessa delar bör i stället handlingarna i målet överlämnas till länsstyrelsen för vidare utredning och beslut. HUR MAN ÖVERKLAGAR Detta avgörande kan överklagas. Information om hur man överklagar finns i formulär DV 3109/1 C (se bilaga 2). Susanne Johansson rådman Nämndemännen Staffan Eriksson, Bengt Strand och William Torikka har också deltagit i avgörandet. Anna Öder har föredragit målet.