C. M Uppdragsarkeologi AB B
2 C. M Uppdragsarkeologi AB B
3
Med anledning av beslut från Länsstyrelsen i Skåne län inför anläggande av vindkraftparken Höge väg inom fastigheterna Maltesholm 1:5 och Kungsoran 3:1 i Kristianstads kommun, har CMB Uppdragsarkeologi AB genomfört en arkeologisk förundersökning och två slutundersökningar. Fältarbetet genomfördes mellan den 4 mars och den 28 april 2015. Uppdragsgivare var Vattenfall Vindkraft Sverige AB. Vindkraftparken planeras att anläggas inom ett flera hundra hektar stort område på Maltesholms gods ägor. Parken berör ett antal fornlämningar som främst utgörs av fossil åkermark, gravar och hålvägar. Vid platserna för exploatering förundersöktes och slutundersöktes ett gravröse inom fornlämning nr 346. Inom fornlämning nr 346 och 405 slutundersöktes delar av de fossila åkermarkerna. Inom fornlämning nr 346 kunde fyra olika röjningsfaser beläggas, under perioderna yngre romersk järnålder, folkvandringstid, hög-/senmedel -tid och ytterligare en senare fas i historisk tid. Fig. 1. Aktuell socken för undersökningen, Östra Sönnarslövs socken, visas med rött. Inom fornlämning nr 405 kunde fem troliga röjningsfaser konstateras, under perioderna folkvandringstid, vendeltid, sen vikingatid/tidig medeltid, senmedeltid/ tidig, historisk tid (1700-1800-tal). Graven inom fornlämning nr 346 daterades till 300-talet f. Kr, det vill säga mitten av förromersk järnålder. Den gravlagde var en äldre individ, möjligtvis en kvinna. 4 Fig. 2. Platsen för Vindkraftparken är markerad med blå ring på utdrag ur Vägkartan. Skala 1:100 000.
Vattenfall Vindkraft planerar att uppföra vindkraftparken Höge Väg på Maltesholms gods marker i södra delen av Kristianstads kommun. Inom vindkraftparken planeras, inom ett arbetsområde omfattande cirka 20 hektar, 18 vindkraftverk med tillhörande vägar, kabelschakt samt ytor för kranplatser, montering samt lagring, uppföras. Området har under 2013 inventerats och beskrivits av Pär Connelid, Kula HB, i en kulturhistorisk utredning (Connelid 2014). Enligt den kulturhistoriska utredningen krävdes ytterligare antikvariska insatser inom sex områden som i Vattenfall Vindkrafts ansökan kallas fornlämningspassage 1-3 och fornlämningspassage 10-12. CMB Uppdragsarkeologi AB genomförde under 2014 en arkeologisk utredning steg 2 i samarbete med Kula HB. Utredningen genomfördes dels som en sökschaktsgrävning efter under mark dolda fornlämningar och dels som en detaljkartering av ovan mark synliga fornlämningar. Inga lämningar dolda under mark påträffades vid utredningen. Vid detaljkarteringen kunde det inom fornlämning nr 346 konstatera ett misstänkt gravröse som berörs av byggnationen. Ett antal röjningsrösen berörs också. Rösena bedömdes ha ett förhistoriskt eller medeltida ursprung. Flera olika brukningsfaser finns inom fornlämningen. Vid tiden för utmarksodlingen eller i ett tidigt skede av den agrara revolutionen har inom vissa områden sekundär röjning genomförts. Vid detaljkarteringen av fornlämning nr 405 konstaterades det att lokalen har ett synnerligen varierat forminnehåll med avsevärd kronologisk spännvidd. Inom lokalen finns röjningsrösen från förhistorisk tid och medeltid. Element som terrasseringar, hålvägar, gravar, kolbottnar och bandparcellsåker från tidig medeltid karterades. Flertalet röjningsrösen berörs av byggnationen. Vindkraftparken ska anläggas uppe på urbergshorsten Linderödsåsen. Denna geologiska formation utgjorde förr gräns mellan Skånes tidigare två län och når som högst upp till omkring 200 meter över havet. Åsens graniter och gnejser reser sig tvärt över sedimentbergarterna nedanför. Godsbebyggelsen vid Maltesholm är lokaliserad till kanten av höjden, där den av frodiga lövskogar dominerade sluttningen ned mot slätten tar sin början (Connelid 2014a). Terrängen inom vindkraftparken är tämligen flack. Jordarten i området utgörs i princip helt av morän och inslaget av berg i dagen är mycket begränsat. Endast några få områden med tunna eller osammanhängande ytlager av torv finns i området. Några fosfatuppmätningar har inte gjorts i området (Arrhenius Fosfatkarta, Jordartskartan). Skogen utgörs till största delen av produktionsbestånd av gran men med större eller mindre inslag av bok. Den planerade vindkraftparken berör terrängavsnitt som på de äldre lantmäterikartorna främst används som utmark. Norra hälften av parken ligger på mark som under 1700- och 1800-talen drevs direkt under huvudgården Maltesholm. Södra hälften av parken utgjorde utmark under kyrkbyn Östra Sönnarslöv. Viss odling har dock skett i anslutning till några torp i mellersta delen av parken och en extensivt utnyttjad åkeryta längst i öster berördes endast i begränsad omfattning av åkerbruk (Connelid 2014a). Den övergivna odlingsmarken i östra delen av vindkraftparken är till stor del av karaktären röjningsröseområden, det vill säga miljöer där de synliga lämningarna främst utgörs av rösen innehållande den bortröjda stenen från intilliggande åkerytor. Denna typ av agrara lämningar förekommer i stora delar av södra Sverige och dominerar fornlämningsbeståndet i många områden, inte minst uppe på Linderödsåsen. Arealmässigt rör det sig här om länets i särklass 5
vanligaste fornlämningstyp. De senaste decenniernas arkeologiska undersökningar i norra delen av Skåne har visat att röjningsröseområdena ofta har ett förhistoriskt ursprung och många gånger representerar komplexa fornlämningsmiljöer, som utöver välbevarad åkermark ofta även innehåller både boplatser under mark och synliga gravar (se t ex Carlie 2002 och Lagerås 2013). Detaljerade undersökningar i några av de skånska röjningsröseområdena visar att odlingen ibland har en synnerligen komplicerad och lång historia. Åkermarken har av allt att döma ofta tagits i anspråk under äldre järnålder, ibland redan under bronsålder. Många områden övergavs under mellersta järnålder (500-600-tal), eventuellt i samband med förändringar i markanvändningen och en övergång till ett mer intensivt odlingssystem. Det verkar emellertid som om de i hög grad kom att åternyttjas under senare perioder, till exempel i samband med den stora bebyggelse- och odlingsexpansionen under tidig medeltid (Connelid 2014a). I den här aktuella delen av Skåne brukades och återbrukades många av de förhistoriska odlingsområdena bland annat inom ramen för ett lite speciellt system med sällanodlade åkrar på utmarkerna under 1600- och 1700-talen. Brukandet innebar att man under några få år odlade i inhägnade lyckor på utmarken utan att gödsla och sedan lät marken vila under en längre period. Odlingssystemet är framför allt känt från slättbygden kring Kristianstad men finns belagt även i Östra Sönnarslövs socken (Dahl 1989). De senaste årens fynd av oregelbundet utformade hägnadssystem inom flera av Linderödsåsens röjningsröseområden talar för att utmarkerna här A05, RAÄ 405 A04, RAÄ 346 6 Fig. 3. Utsnitt ur 1758-59 års karta över Maltesholm. Gården och dess inägomark återfinns i övre, högra delen av kartbilden. Vindkraftverken (blå stjärnor) berör utmark och annan betesmark längre söderut. De röda stjärnorna markerar vindkraftverken inom fornlämning nr 405 och nr 346. Kartan är orienterad mot norr och består av tre ihopmonterade blad. Akten (akten K174-6:1) i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet.
delvis användes på ett likartat sätt (jfr Connelid 2002b). Vindkraftparken berör i sin helhet mark som på de äldsta bevarade kartorna från 1700-talets mitt och tidigt 1800-tal fungerar som utmark. Området ligger under tidsperioden strax före den agrara revolutionen alltså utanför åker- och ängsmarkerna på de närbelägna inägorna vid Maltesholms gård i norr och kyrkbyn Östra Sönnarslöv i öster. Som framgår av kartan på föregående sida återfinns den norra hälften av vindkraftsparken (åtta verk) på den del av utmarken som under 1700-talet låg direkt under huvudgården. I figur 3 återges merparten av en vacker karta från åren 1758-59 som omfattar Maltesholms gård med all des därunder lydande enskylta ägendom. Kartan finns även bevarad i ett exemplar på Maltesholms gård. Gården syns uppe till höger, där den omges av en hel del åkeroch ängsmark, bland annat i Farhultawången (markerad med bokstaven B), Lyckeshåla (S) och Östre wång, även kallad Nywången (O). Mellan de båda förstnämnda ligger det så kallade Helveteskärret (U). Den viktigaste slåttermarken finns i Stora ängewången (M) som breder ut sig mot söder. Här växer ganska ymnigt med ek och bok men av kartans trädmarkeringar framgår att trädbestånden är betydligt tätare i ängsgärdena norr om gården. Här rör det sig främst om bokskog men även en hel del al i fuktigare partier. Ängsmarken sägs i beskrivningen avkasta uppemot 580 lass hö årligen, vilket är en för tiden stor volym. Den bästa åkermarken - benämnd kornjorden - återfinns i fem vångar (=gärden) och markeras på kartan med gul färg. Den brukas med hand-årrd, det vill säga årder och ett par dragare. Odlingssystemet verkar inte vara det för området annars vanliga tresädet, där en tredjedel av marken trädas årligen. Istället anges en växtföljd som efter trädesåret innebär att det sås först med Larsmässoråg, sedan Winterråg och sidst Korn samt hafra. Det kan här röra sig om fyrsäde eller femsäde, där alltså antingen en fjärdedel eller femtedel av marken vilar varje år. De fem vångarna är dock inte likstora, så odlingsrytmen svarar inte mot denna indelning. Utöver kornjorden finns ett antal vångar med bovetejord (bokstäverna F-K), ogödslad mark av sämre kvalitet som ofta brukas två år och trädas i fem eller sex år. Dessa återges med rosaaktig färg på kartan. Där sås första året just bovete, det andra råg. Det är här fråga om sällanodlade åkrar av det slag som nämndes ovan, men i detta fallet belägna på inägomarken. Som framgår av kartan på föregående sida berör vindkraftparken de grönfärgade ytorna sydväst om inägorna. Undantaget ett par mindre torp längs gränsen mot Sönnarslövs utmark finns här 1759 nästan ingen åkermark alls. Huvuddelen av detta område har utmarkskaraktär men det är likväl uppdelat på flera inhägnade ytor. Närmast inägorna finns den stora Hästhagen (Q), Stora Stenlyckan (P) och Qvigehagen (M). Den förstnämnda är glest bevuxen med bok men sägs mest bestå av Enebackar och ahlekärr. Qvigehagen har nyligen brukats som bovetejord och har således tidigare haft samma karaktär som den närbelägna Kohagen (F) strax nordväst därom (Connelid 2014a). Huvuddelen av marken inom vindkraftparken utgörs 1759 dock av Toare skog, markerad med bokstaven R. Denna beskrivs av lantmätaren på följande sätt: Utmarcken eller den så kallade Toare skog, hvilcken uti Sydväst ifrån gården är belägen, har tillförne varit lydande under de till gården anslagne hemmanen Toaröd och Åkarp, samt tills för 13 eller 14 åhr sedan, då de blef med stengärd intagen, altid legat till ett almänt bästa, består af god gräsmarck uti Kärren och dälderne, samt af höga steniga backar beväxte med god bokeskog, nyttias hit till Gården, dock åboen på No 1 Åkarp obehindrad at få nyttia mullbetet för alla sina Creatur Utmarken Toare skog är alltså bevuxen 7
med rejäl bokskog men betas också. På flera ställen finns små inhägnade ytor på några få tunnland. Här rör det sig om högavkastande äng, i de flesta fall på fuktig mark. De små lyckorna har ofta namn efter personen/yrket som innehar nyttjanderätten, till exempel Trädgårdsmästareängen och Sadelmakareängen. Åkermark finns, som redan nämnts, på utmarken endast i anslutning till torpen Toarehuset och Getahuset intill gränsen mot Sönnarslöv. Toarehuset, (Toarödshus) är sannolikt identiskt med hemmanet Toaröd i citatet ovan. Namnet är belagt redan i senmedeltida källor och verkar tidigare ha utgjort en gård som lagts in under Maltesholm (Connelid 2014a). Sätesgården Maltesholm uppfördes på sin nuvarande plats åren 1635-38 och namngavs efter grundaren Malte Juel. Den uppfördes på platsen för en mindre by (tre gårdar) med namnet Farolt. Det är detta namn som ingår i Farhultawången som nämndes ovan, belägen omedelbart söder om gården. Under etableringsfasen köpte och bytte ägarna till sig ett stort antal gårdar, en strategi som till slut innebar att bl a hela den intilliggande kyrkbyn Östra Sönnarslöv kom att höra till godset (Jeppsson 2006). Den andra hälften av vindkraftparken berör terrängavsnitt som på de äldre kartornas tid fungerade som utmark till Östra Sönnarslöv. Byn, som under 1700-talet bestod av cirka 30 gårdar, var med sina inägor belägen nedanför Linderödsåsen. Utmarken sträckte sig emellertid en halvmil upp på åsen. Den äldsta kartan över området upprättades i samband med enskiftet åren 1815-16. Kartan återanvändes dock i samband med laga skiftet år 1862. I figur 4 återges ett utsnitt ur laga skiftesakten med verkspositionerna markerade (Connelid 2014a). I övre, högra hörnet av kartbilden syns en del av åkermarken i Norra Vången, d v s inägomark. Längre ned till höger finns flera olikstora odlingsytor som ligger på A05, RAÄ 405 A04, RAÄ 346 Långakullsfallet Fig. 4. Utsnitt ur 1862 års laga skifteskarta över Östra Sönnarslövs by, baserad på enskiftesakten från åren 1815-16. Vindkraftverken (blå stjärnor) berör utmarken. De röda stjärnorna markerar vindkraftverken inom fornlämning nr 405 och nr 346. I öster syns åkermark på utmarkens inre delar och (överst till höger) inägorna. Kartbilden är orienterad mot norr. Akten K174-13:3 i Lantmäteristyrelsens arkiv. 8
utmarken. Troligen rör det sig här om sällanodlade åkrar av samma typ som vid samma tidpunkt förekommer i stor omfattning på utmarken till den närbelägna byn Borrestad. En av ytorna, kallad Långakullsfallet, når nästan ända fram till läget för verket A05 och återfinns inom den fossila åkermarken 346, se figur 4. I övrigt finns endast, precis som på Maltesholms utmark längre norrut, några spridda små lyckor innehållande fuktig slåttermark. Vägen i mellersta delen av kartbilden, som löper omedelbart norr om Långakullsfallet, sammanfaller nästan helt med hålvägen 103, se pil i figur 4. Den sista kartbilden som presenteras är ett utsnitt ur den så kallade Häradskartan från omkring år 1930, figur 5. Där framgår att lövskogen, främst i form av bok, ännu dominerar stort på de gamla utmarksområdena söder om Maltesholm. De stjärnformiga markeringarna ( snöflingorna ) visar dock att barrskogen börjat breda ut sig i vissa delar. På Maltesholmssidan har åkermarken kring torpen Getahuset, Korrehultet och Toarödshus utökats avsevärt. Uppodlingen har varit särskilt omfattande vid Toarödshus, vilket stärker den ovan framförda misstanken om att det här är fråga om en tidigare, större gård. Samtliga verkspositioner berör mark som 1930 är skogbevuxen (Connelid 2014a). Kända fornlämningar inom och strax utanför vindkraftparken utgörs i första hand av fossil åkermark i parkens östra del, fornlämning nr 107, nr 339, nr 346 och nr 405 i Östra Sönnarslövs socken, fig. 6. Inom fornlämning nr 107 finns även två förhistoriska gravar, nr 85:1-2, ett skålgropsblock nr 126 samt en eventuell stensättning nr 125. A05, RAÄ 405 A04, RAÄ 346 Fig. 5. Häradskartan från omkring år 1930. I mellersta delen har parken vid denna tidpunkt utökats med en hel del åkermark kring torpen Toarödshus, Korrehultet, Getahuset och Nytäppet. Åkrarna berör dock i liten utsträckning verk eller vägar. De röda stjärnorna markerar vindkraftverken inom fornlämning nr 405 och nr 346. 9
Mellan de fossila åkerområdena fornlämning nr 107 och nr 346 finns hålvägen nr 103 och en möjlig gravhög nr 361. Inom fornlämning nr 346 finns hålvägen nr 104. Inom den fossila åkermarken fornlämning nr 339 kunde det verkliga läget för stensättningen, nr 338:1, Tobbe rör troligtvis fastställas. Inom den fossila åkermarken finns ytterligare en stensättning fornlämning nr 338:2, vid inventeringen bedömdes stensättningen vara av tveksam art och utgick. I den norra delen av fornämning nr 339 finns minnesstenen, nr 86, över friherre Carl Palmstierna 1900-1966 Malstesholm, skogens nydanare. Övriga registrerade lämningar i området utgörs av enstaka objekt, belägna framförallt i parkens södra del. Fornlämning nr 320 och nr 317 utgörs av namngivna, stora flyttblock. En möjlig stensättning nr 321 finns nära verket längst i söder. Öster om fornlämning nr 346:1 finns ett gravröse nr 322. Mitt i parken finns en stensättning nr 348 (Connelid 2014a, FMÌS). Inom vindkraftparken har en kulturhistorisk utredning och en arkeologisk utredning steg 2 genomförts (Connelid 2014a, Hulting Lindgren et al 2014). Vid den kulturhistoriska utredningen konstaterades, förutom ovan nämnda lämningar inom parken även stenmurar, hålvägar, stensträngar/vallar, röjningsrösen samt flera ålderdomliga fossila åkermarker. Välbevarade bebyggelselämningar efter torpet Korrehultet påträffades också. Ett förhistoriskt ursprung för stora delar av Fig. 6. Fornlämningar, Vattenfalls fornlämningspassager (FP) och vindkraftverken inlagda på utdrag ur Fastighetskartorna 61E 9dN och 61E 9dS. Skala 1:20 000. 10
den fossila åkermarken inom och strax utanför vindkraftparken vid Maltesholm kan förutsättas och indikeras både av formspråket i sig och de redan kända gravarna. Vissa avsnitt verkar ha varit föremål för intensiv stenröjning under 1800-talets agrara revolution, vilket resulterade i att äldre röjningsrösen avlägsnades och nya, stora odlingsytor skapades. Problemet är dock att endast delar av de äldre röseområdena berördes av 1800-talets ambitiösa röjningar. Exempelvis har det stora området nr 346 endast delvis sentida prägel; i övrigt har miljön mycket ålderdomligt utseende. Det gäller även miljön 405, där i stort sett hela ytan består av röjningsrösen (och en del andra former) med ett varierat men överlag ålderdomligt utseende. När det gäller nr 346 konstaterades i samband med inventeringen 2013 att bland annat avsnittet närmast omkring verket A04 har ålderdomlig prägel (Connelid 2014a). Många av norra Skånes röjningsröseområden är således inte bara komplexa arkeologiska miljöer i den meningen att de även innehåller boplatser under mark, grav etc. De är också synnerligen innehållsrika agrara miljöer, där odlingsmarkens utveckling ofta kan studeras detaljerat. Röjningsröseområdena innehåller ofta även andra typer av strukturer, exempelvis bandparceller, vilket innebär att begreppet som sådant är direkt missvisande och därför problematiskt. Detta faktum illustreras med all önskvärd tydlighet i fallet Östra Sönnarslöv 405, där det under inventeringen 2013 befanns att stora delar av området innehåller ett regelbundet utformat parcellsystem (Connelid 2014a). Vindkraftparken med anslutningsvägar berör sex fornlämningspassager, 1-3 och 10-12. Vid den arkeologiska utredningen steg 2 detaljkarterades de fossila åkerlämningarna inom fornlämningspassagerna. En sökschaktgrävning genomfördes inom passagerna 2, 10-12. Inga lämningar under mark påträffades. Inom fornlämningspassagerna 1, 3 och 12 föreslogs, efter utredningen, inga ytterligare arkeologiska åtgärder i de fall våra rekommendationer presenterade i åtgärdsförslagen följdes. Ingreppen i lämningarna beräknas då bli så ringa att ytterligare dokumentation av lämningarna inte kan anses tillföra någon ny kunskap. Inom fornlämningspassagerna 2 (verk A04), 10 (verk A05) och 11 föreslogs ytterligare arkeologiska åtgärder. Passage 11 utgick eftersom vägsträckningen har förändrats till förmån för fornlämningen. Fornlämningspassage 2 berör den fossila åkermarken fornlämning nr 346 och gravröset. En arkeologisk utredning steg 2 har tidigare genomförts som en detaljkartering och en sökschaktsgrävning (Hulting Lindgren et al 2014). Detaljkarteringen, som genomfördes med totalstation, omfattade dels en större yta längs anslutningsvägen upp mot verk A04 och kring själva verkspositionen, dels en kortare sträcka med fossil åkermark längs anslutningsvägen från nordöst. Lämningarna i anslutning till verket återfinns i den västligaste delen av det stora fossila åkerområdet fornlämning nr 346 och består till största delen av ganska tätt liggande röjningsrösen av olika karaktär. Sammanlagt karterades ett knappt 50-tal anläggningar. De karterade rösena väster om den befintliga delen av anslutningsvägen utgör yttergräns för hela den fossila åkermarken. De inmätta rösena är överlag 3-5 meter i diameter och 0,3-0,5 meter höga. Utseendet varierar emellertid en hel del, från lite mindre och flacka i öster till högre och större i väster. Flera av de karterade rösena är flacka och verkar inte ha berörts av sekundär röjning. I några fall rör det sig om påtagligt små, endast ett par meter breda, och mycket flacka stenfyllningar. Här kan det dock vara fråga om bottenpartier efter bortplockade rösen. I området finns ett tydligt skikt med äldre rösen som troligen har ett medeltida eller äldre ursprung. Marken bland de mer ålderdomliga rösena har bitvis inte röjts så väl. I några av de största anläggningarna är stenmaterialet tydligt blandat, vilket torde hänga samman med att de kastats ihop under ganska kort tid. Detta har skett i samband med en uppstädning bland 11
A04 Fig. 7. Resultatet från detaljkarteringen längs med anslutningsväg och vid verk A04, fornlämningspassage 2. 12
äldre rösen vid någon tidpunkt, sannolikt inom ramen för utmarksodlingen som beskrevs inledningsvis eller i ett tidigt skede av den agrara revolutionen. På platsen för verket fanns även en gravliknande anläggning, belägen på höjdens högsta punkt. Från gravhöjden sluttade marken först mot norr för att sedan plana ut. Anläggningen är cirka sex meter i diameter och 0,5 meter högt. Den yttre metern har karaktären av ett bräm. Mot bakgrund av gravläget och den homogena runda formen kunde det inte uteslutas att anläggningen är en grav. På karteringskartan syns en tydlig avsaknad av röjningsrösen inom en radie från den möjliga graven. Omedelbart öster om en täktgrop intill vägen finns rester efter ytterligare en misstänkt grav, möjligen en stensättning som mäter 5-6 meter i diameter. Anläggningen, som ligger på en markerad, mindre höjd, kommer emellertid inte att beröras av vägbyggnationen. Inom platsen för verket och anslutningsvägen grävdes 10 sökschakt. I schakten i nordväst vid den nya anslutningsvägen i en nordvästlig sluttning fanns markfasta block direkt under mossan och förnan. Schakt grävdes vid det eventuella gravröset som är beläget uppe på kullen vid platsen för själva verket. Marken var här tydligt stenröjd och under mossan och förnan fanns ett tunt lager grå podsol. Under podsolen utgjordes alven av brunorange grus utan sten och block. Inga under mark dolda fornlämningar påträffades vid sökschaktsgrävningen (Hulting Lindgren et al 2014). Fornlämningspassage 10 berör den fossila åkermarken inom fornlämning nr 405 - tidigare registrerat som röjningsröseområde och på oklara grunder klassificerat som övrig kulturhistorisk lämning. I samband med de arkeologiska utredningarna kunde det konstateras att lokalen har ett synnerligen varierat forminnehåll med avsevärd kronologisk spännvidd. Av denna anledning har den antikvariska statusen ändrats till fast fornlämning (jfr Connelid 2014a). Den arkeologiska utredningen steg 2 genomfördes som en detaljkartering och en sökschaktsgrävning (Hulting Lindgren et al 2014). Sammanlagt 65 röjningsrösen av olika karaktär karterades med totalstation vid byggplatsen för verk A05 samt längs den befintliga vägen som kommer att breddas och användas som tillfart. Som framgår av fältkartan finns här också, några terrasskanter, 0,3-0,4 meter höga, en hålväg, ett par korta stensträngar och två knappt tio meter stora kolbottnar. De båda sistnämnda torde vara sentida, kanske rent av från 1900-talet. På det högsta partiet längs vägen finns också rester efter en möjlig grav. Det rör sig här antingen om en mindre stensättning eller en rest efter en ganska stor sådan, som kan ha varit över tio meter och täckt större delen av vägområdet. Röjningsrösen i detta avsnitt har samma varierade utseende som på många andra platser inom vindkraftparken. Flertalet har ålderdomligt utseende och är relativt flacka, 2-5 meter i diameter och 0,2-0,4 meter höga. I flera fall, särskilt norr om infartsvägen, har de påverkats av sentida odlingsaktiviteter och innehåller ett sekundärt deponerat stenmaterial. Ett medeltida eller förhistoriskt ursprung för stora delar av den fossila åkermarken kan förutsättas. Strax söder och väster om - utanför planerat byggområde - påträffades under utredningarna välbevarade rester av ett regelbundet utformat parcellsystem, så kallade bandparceller. Strukturen förekommer uppe på Linderödsåsen och torde ha ett ursprung i markplanering under tidig medeltid (jfr Connelid 2002a). Ett antal tio meter breda parceller, huvudsakligen avgränsade av 0,5-1,0 meter breda stensträngar, karterades inom ramen för denna undersökning. Ett stycke längre västerut uppträder stensträngarna med endast fem meters mellanrum. I södra delen av de karterade parcellbegränsningarna löper en delvis tydlig hålväg i öst-västlig riktning (antydd genom korta avbrott bland stensträngarna). 13
A05 Fig. 8. Resultatet från detaljkarteringen vid väg och verk A05 inom fornlämning nr 405, fornlämningspassage 10. Ett, troligtvis, förhistoriskt åkerområde har här således återbrukats både inom ramen för storskalig markplanering under tidig medeltid, senare extensiv utmarksodling och den agrara revolutionens nyröjningar. I samband med detaljkarteringen påträffades för övrigt två tidigare ej kända gravar, ett röse och en stensättning, på en höjd drygt hundra meter norr om verkspositionen. Dessa mättes in med GPS och är inte heller sedan tidigare registrerade i FMIS. Inom platsen för verket och inom området för breddning av vägar grävdes 14 sökschakt. Vid platsen för verket, en flack yta, fanns en hårdgjord vändplats. Under ett 0,4 meter tjockt lager med bärlager och matjord utgjordes alven av brunröd sand som var tydligt vattenpåverkad. Väster och söder om verket är terrängen lägre och där visar växtligheten på fuktigare mark. I det flacka området kring och strax öster om planerat verk är området stenröjt medan det längre österut finns betydligt mer sten i alven. Sökschakt grävdes på små lokala höjdlägen, inom dessa lägen finns spår av podsolisering under mossan och förnan. Inga under mark dolda fornlämningar påträffades vid sökschaktsgrävningen (Hulting Lindgren et al 2014). 14
Syftet med förundersökningen av graven var primärt att fastställa anläggningens status, det vill säga om den utgjorde en grav eller inte. Resultatet från förundersökningen skulle vara ett fullgott planerings och beslutsunderlag för länsstyrelsens handläggning och ett underlag för länsstyrelsens förfrågningsunderlag inför en slutundersökning och som planeringsunderlag för exploatören. Syftet med den särskilda undersökningen av de fossila åkermarkerna var att med dokumentation av god vetenskaplig kvalitet fördjupa kunskapen om lämningarna som tas bort. Kunskapen om odlingslandskapets långsiktiga utveckling i den här aktuella delen av Skåne är bristfällig. Undersökningen inriktades på markanvändningshistorik, det vill säga återbrukandet av marken och dess långsiktiga utveckling. Resultatet från undersökningen ska ingå i en långsiktig regional kunskapsuppbyggnad. För att uppnå sådana resultat måste det rumsliga perspektivet vidgas och inbegripa delar av fornlämningen som ligger utanför arbetsområdena via detaljkartering. Ambitionsnivån för undersökningen avseende de fossila odlingslämningarna var hög. Undersökningarna inom vindkraftparken Höge väg berör mindre delar av två jämförelsevis stora områden med fossilt odlingslandskap, vilka är registrerade i FMIS som fornlämning 346 respektive 405 i Ö Sönnarslövs socken. I båda fallen rör det sig om lokaler som tidigare beskrivits som "röjningsröseområden" och varit klassificerade som övrig kulturhistorisk lämning. Inom ramen för tidigare utredningsetapper har det dock visat sig att miljöerna är mycket komplexa och uppvisar en avsevärt större formvariation än vad som vanligtvis avses med det lite olyckliga epitetet röjningsröseområde. Den stora morfologiska variationen och tidsdjupet som i realiteten präglar dessa miljöer illustrerar också en stor antikvarisk problematik. Åtskilliga områden med ett liknande innehåll och osäker antikvarisk status finns i Skåne, inte minst uppe på Linderödsåsen. Utredningarnas analyser av äldre kartor, inventeringar och detaljkarteringar visar att stora delar av den fossila åkermarken inom vindkraftparken sannolikt har varit utnyttjad under mycket lång tid och inom ramen för vitt skilda odlingssystem och landskapsorganisatoriska strategier. Ett ålderdomligt formspråk med flacka röjningsrösen och dåligt röjd mark liksom närvaron av förhistoriska gravar indikerar starkt att den odlade marken i många områden har ett förhistoriskt ursprung, i de flesta fallen troligen i äldre järnålder. En första röjningsfas redan under bronsålder kan emellertid inte uteslutas på en del platser, exempelvis kring graven Tobbe rör, fornlämning 338 och 339, strax väster om fornlämning 346. Under utredningarna påträffades ytterligare möjliga gravar, vilka ytterligare bidrar till att förstärka komplexiteten inom den här typen av fornlämningsmiljöer. Odlingen i flera av de fossila åkerområdena inom vindkraftparken torde alltså ha påbörjats under någon av (den sena) bronsålderns eller järnålderns kända agrara expansionsperioder. Dateringar från några nyligen genomförda platser längs E22 uppe på Linderödsåsen visar att stenröjningen har en första tydlig kronologisk tyngdpunkt i romersk järnålder (Stark 2014), en period som för övrigt ständigt återkommer i samband med undersökningar i "klassiska" röjningsröseområden i södra Sverige (jfr Mascher 1993, Connelid 2006 och Lagerås 2013). Inom den fossila åkermarken, fornlämning 405, påträffades under den kulturhistoriska utredningen sommaren 2013 ett större område med bandparceller. En mindre del 15
av detta karterades i samband med den arkeologiska utredningen steg 2 under 2014 (Hulting Lindgren et al 2014). De bandparcellerade ytorna, huvudsakligen avgränsade av stensträngar och terrasskanter, visar återigen att det bakom begreppet röjningsröseområde i FMIS kan dölja sig olikartade strukturer. Bandparcellerna förekommer över stora delar av södra Sverige och har av allt att döma en viss kronologisk spännvidd (och olika samhällelig bakgrund). I den skånska kontexten torde de i första hand vara resultatet av storskalig markplanering under sen vikingatid och tidig medeltid (jfr Connelid 2002c). Bandparcellerna fick stort genomslag och kom på många platser, genom stendeponeringen och kolluviebildningen i de enskilda parcellgränserna, att rent fysiskt ligga kvar som en grundstruktur i odlingslandskapet under mycket lång tid. Bandparcellerna har sin största utbredning i de skånska skogs- och mellanbygderna och förekommer i särskilt stor omfattning uppe på Linderödsåsen (se Connelid 2000 och 2002b). Odlingsmarken inom de stora fornåkerområdena på Linderödsåsen har i många fall utnyttjats för odling även under historisk tid. En påtaglig morfologisk och strukturell variation avslöjar att återbrukandet ägde rum under flera olika perioder. Den avslutande fasen inföll i regel under 1800- talets och det tidiga 1900-talets agrara revolution. Ett viktigt skede i återanvändandet av den fossila åkermarken inom åtminstone den här delen av Linderödsåsen ligger något före den agrara revolutionen. Det verkar som om bitvis ganska stora landarealer på utmarkerna och i perifera delar av inägorna (både uppe på åsen och i byarna närmast nedanför, vilka hade sina utmarker på åsen) odlats extensivt i ett system som uppvisar stora likheter med de "vännevångar", "sandfall", "lyckemarker" etc som ännu under första hälften av 1700- talet var i bruk i flera av Kristianstadslättens byar. I det sistnämnda området användes stora delar av utmarkerna för odling men i ett system med långtidsträda, där man vanligen sådde grödor två år och sedan lät marken vila (bete) i varierande grad ända upp till tjugo år. Odlingssystemet ansluter till vad som på kontinenten brukar beskrivas med den engelska termen infield-outfield (Connelid 2002a). De senaste årens inventeringar och agrarhistoriska undersökningar på Linderödsåsen tyder på att många av röjningsröseområdena utnyttjats inom ramen för ett infield-outfield-brukande. Detta kan avläsas dels genom att enskilda rösen över stora arealer uppvisar tydliga spår av sekundär stendeponering, dels genom förekomsten av klena stensträngar/låga murar vars rumsliga utbredning starkt påminner om hägnadsstrukturerna på utmarkskartor från det tidiga 1700-talet i exempelvis Bromölla området (Connelid 2002a och 2002b). Genomgången ovan visar att den fossila åkermarken inom vindkraftparken, liksom på Linderödsåsen i stort, redan utifrån ett snävt agrarhistoriskt perspektiv kan sägas vara innehållsrika och delvis mycket komplexa kulturmiljöer. I arkeologiskt hänseende är naturligtvis komplexiteten än större om man betänker att det på många platser också finns boplatser och gravar som kan knytas till en eller flera förhistoriska perioder. Sannolikt har en del områden även utnyttjats under senare delen av medeltid, vilket innebär att även bebyggelse som övergivits under den senmedeltida agrarkrisen kan förväntas. Sådan har påträffats på flera platser inom röjningsröseområden i södra Sverige (Åstrand 2007, jfr även Connelid 2014b). Åkermarken har sannolikt i de flesta större områden en mycket lång historia, där de ursprungligen förhistoriska investeringarna i form av att röja marken från sten, gödsla etc har återanvänts vid flera tillfällen, under kortare eller längre perioder. Rent hypotetiskt är det rimligt att räkna med att marken återröjts och delvis strukturellt förändrats både tre, fyra och fem gånger under knappt två tusen år. Återbrukandet av marken inom de stora fossila åkerområdena på Linderödsåsen är således ett grundläggande tema i regionens markanvändningshistorik. Insikten om att 16
marken vid skilda tillfällen återröjts och brukats på nytt, delvis med helt olikartade samhälls- och jordbruksmässiga utgångspunkter, är helt avgörande för att kunna analysera och förstå dessa miljöer. Återbrukandet av odlingsmarken avspeglar betydelsen av det markbundna kapitalet (eng. landesque capital). Med denna term förstås hur löpande investeringar i form av stenröjning, upparbetning och vidmakthållande av biologisk aktivitet i matjord, hägnadsstrukturer etc utgör en resurs som styr ett framtida utnyttjande av marken (jfr Widgren 2007). Det markbundna kapitalet är platsspecifikt och har gång efter annan påverkat hur marken kommit att användas, t ex valet av odlingssystem, storleken på gödselgivorna, såtäthet etc men säkerligen i viss mån även sådant som bebyggelsens lokalisering. Kunskapen om odlingslandskapets långsiktiga utveckling i den aktuella delen av Skåne kan sägas vara bristfällig. Få arkeologiska undersökningar är utförda och har i mycket liten utsträckning skett mot bakgrund av de perspektiv som beskrivits ovan. Även mindre undersökningar, som det här är fråga om, förväntas ge värdefull information och kan ses som viktiga byggstenar i en långsiktig kunskapsuppbyggnad där det också är viktigt att ha ett regionalt perspektiv. Den samlade erfarenheten av 20-25 års agrarhistoriska undersökningar i södra Sverige visar på stora regionala likheter men också på viktiga lokala skillnader, vilka måste fångas upp. Ett exempel på det sistnämnda är utbredningen av infield-outfield-systemet utanför "centralområdena" i Kristianstadsområdet. Ett annat gäller utformningen och omfattningen av bandparcellsystemen. I vissa områden i norra Skåne har parcellsystemen en säregen prägel genom att teggränserna svänger fram och tillbaka. Några sådana platser har tidigare påträffats uppe på Linderödsåsen (Connelid 2002c). Kunskapsuppbyggnaden berör temat återbrukandet av marken. Undersökningarna förväntas kunna besvara frågor kring: Markanvändningshistoriken inom fornlämning 346 och 405. Vilka odlingssystem har använts? Vilka morfologiska och strukturella variationer finns det inom fornlämningarna? Hur och när har odlingsmarken återbrukats? Vilka landskapsorganisatoriska strategier har använts? Kan ett infield-outfield system beläggas? De förestående undersökningarna inom vindkraftparken vid Maltesholm berörde endast mindre ytor inom relativt stora fossila åkerområden. På båda platserna har de inledande inventeringarna och karteringarna avslöjat att flera av de ovan beskrivna strukturerna finns representerade. De arkeologiska undersökningarna av enskilda formelement, främst röjningsrösen, kommer troligen mest att kunna belysa den inledande, förhistoriska odlingen. Urvalet av former som undersöktes, styrdes så att en eller flera av de efterföljande faserna kunde belysas. För att nå ett steg längre i analysen av den fossila åkermarken var det dock nödvändigt att vidga det rumsliga perspektivet något och inbegripa delar av miljön utanför arbetsområdena vid turbinpositioner och längs anslutningsvägar. De enskilda formelementen som berördes har ju ingått i större tidsrumsliga helheter som i vissa fall omfattat flera tiotals hektar. Det finns därför ofta värdefull information att hämta om utvecklingen i ett område strax intill de berörda lämningarna (jfr Connelid 2014b). För att optimera analysen av den fossila åkermarken inom respektive arbetsområde kompletterades de arkeologiska undersökningarna med utökad detaljkartering och inventering. Fornlämning nr 346 inventerades översiktligt. Beträffande fornlämning nr 405 genomfördes en komplettering beträffande inmätningen av bandparcellerna och övriga förekommande element. En fördjupad inventering i detta område inriktades på att försöka förstå vilken utbredning de regelbundna parcellstrukturerna tidigare har haft. Bandparcellerna 17
utgör ett spännande, för den övergripande förståelsen av landskapsutvecklingen inom området som helhet, helt nödvändigt tema att fördjupa (se Connelid 2014a). Detaljkarteringen utfördes med totalstation och med samma ambitionsnivå som under utredningens steg 2 (se Hulting Lindgren et al 2014). Syftet med den särskilda undersökningen av graven var primärt att dokumentera och analysera graven. Ambitionsnivån för undersökningen avseende gravröset var hög. Graven sattes in i sitt sammanhang med omgivande fossil åkermark och frågeställningarna kring denna. Kunskapen om odlingslandskapets långsiktiga utveckling i den aktuella delen av Skåne är bristfällig. Slutundersökningen av den fossila åkermarken har inriktats på markanvändningshistorik, det vill säga återbrukandet av marken och dess långsiktiga utveckling. Resultatet från undersökningen ska ingå i en långsiktig regional kunskapsuppbyggnad. Vid slutundersökningen av de fossila åkermarkerna vidgades det rumsliga perspektivet och inbegrep delar av fornlämningen som låg utanför arbetsområdena via detaljkartering. Gravröset sattes in i detta sammanhang och ingick i tolkningen av markanvändningshistoriken och återbrukandet av marken. Möjligheten att fånga upp fler gravar var stor vid karteringen. Inom de karterade ytorna i vindkraftparken har det vid flera lokaler påträffats gravar på markerade höjder inom den fossila åkermarken. Det är dock enbart inom fornlämning nr 346 som tillfälle ges för undersökning av en grav. I områden med fossil åkermark och röjningsrösen finns det flera exempel på att tolkade gravar är förlagda inom ett och samma område. En del forskare (Emilsson 2009) menar att det finns en symbolisk koppling mellan röjningsrösen och gravar. Detta går även att se som en funktionell koppling där områden med fossil åkermark kan vara indikationer på att såväl boplatslämningar som gravar kan finnas i närheten. Har materialet sten i olika sammanhang tillskrivits egenskaper med symboliska förtecken? Stenens evighet och permanens var säkert en del som tilltalade förhistoriens människor och materialet brukades i såväl redskap som i tydliga rituella sammanhang som exempelvis gravar. Stenens användning i sådana rituella kontexter kan tyda på att även stenen hade och fick en speciell tillskrivelse. Finns möjligheten att även sten i röjningsrösen fick en symbolisk betydelse, kanske i samband med att stenen lämnade jorden och åkern för att lämna plats åt grödan. Sten från samma plats kan bygga upp gravar såväl som röjningsrösen. Kerstin Cassel (1998) diskuterar betydelsen av sten som material i stensträngar och husgrunder. Valet att använda sten i dessa kontexter menar Cassel (1998) inte bara behöver ses som en funktionell orsak, utan att stenen representerade en oföränderlighet och permanens och kan ses som en sätt att förhindra förändring och bevara gården in i framtiden. Cassel menar att människor i alla tider har tillskrivit material olika egenskaper och bruket av sten i stensträngar och husgrunder speglar en symbolik som kan kopplas till bruket av sten i gravar. I och med att sten hade använts till att täcka gravarna hade stenen som material fått en laddning och betydelse som sedan fördes över till det nya sammanhanget de användes i och en koppling bakåt till förfäderna (Cassel 1998). Detta resonemang förutsätter att gravarna tillkommit före första odlingen. Men om marken odlats innan gravens tillblivelse hur förklaras då kopplingen mellan gravröse och röjningsrösen i odlingsmarken. Om stenens kontext är viktig och om stenen kom från åkern borde det ha inneburit att denna fick en tillskrivelse utifrån detta. Vissa forskare (Högrell 2002, Carlie 2002b, Emilsson 2009) menar att det kanske var en fruktbarhetstanke som tillskrevs denna sten i åkermark, som sedan användes i gravar. Stenens hårdhet och till synes eviga existens är troligen en orsak till att den nyttjades i exempelvis gravar. Om röjningsrösen kan visa på en hävd av marken så kunde gravarna förstärka denna hävd av marken genom att dessutom föra in förfäderna i den. 18
Det finns även svårigheter med att skilja röjningsröse från grav i en fossil åkermark. Martin Hansson (2008) har diskuterat problemet med att kunna skilja röjningsrösen och gravar. Hansson (2008) menar att det finns en förhandsuppfattning innan en anläggning undersöks huruvida det är en grav eller inte. Det i sin tur påverkar undersökningsmetodiken såväl som tolkningen av lämningen. Då en lämning anses vara en grav undersöks den ofta för hand och dokumenteras mycket noggrant. En undersökning av ett på förhand tolkat röjningsröse sker ofta genom att lämningen snittas med grävmaskin och sedan dokumenteras profilen och eventuella prover tas. Vid en sådan undersökning kan troligen inte en tänkbar gravläggning hittas. Det vill säga då en anläggning grävs som en grav blir den ofta tolkad som en grav och ett röjningsröse tolkas som ett röjningsröse. En reflektion på detta är att arkeologer måste kunna försöka tolka lämningar på förhand, vilket oftast sker idag. Problemet med röjningsrösen är att det finns så många av dem, vilket gör att bara några få av dem undersökts inom varje område. Som det påpekas går det inte alltid att skilja en grav från ett röjningsröse. Men att undersöka alla röjningsrösen som gravar är en tidskrävande och dyr och för att inte säga nästan övermäktig uppgift. Hansson (2008) påpekar även att på förhand säkra gravar som grävs ut men som inte innehåller någon gravläggning istället blir tolkade som kenotafer. Hansson (2008) vänder sig både mot grav och röjningsrösebegreppet och menar att båda kategorierna måste problematiseras mer. Vad det gäller gravar påpekar han att det i många fall påträffas en relativt liten benmängd i gravarna, det vill säga en benmängd som är mycket mindre än vad som kan ses som en hel enskild individ. Vidare begravdes inte alla människor i arkeologiskt synbara gravar. Hansson (2008) menar att det kanske kan vara så att både gravar och vissa röjningsrösen delvis kan representera något annat. Gravröset kommer att sättas in i sitt sammanhang i förhållande till omkringliggande fossil åkermark fornlämning nr 346. Undersökningen av gravröset kan belysa den sedan tidigare uppställda problematiken för den fossila åkermarken i området, det vill säga återbrukandet av odlingsmarken men även förhållandet mellan gravar och omkringliggande fossil åkermark och dess symboliska innebörd. Undersökningen av graven förväntas kunna besvara frågor kring: Hur förhåller sig graven kronologiskt sett gentemot den omgivande fossila åkermarken? Hur förhåller sig graven rumsligt sett gentemot den omgivande fossila åkermarken? Har gravröset återanvänts i funktionen av grav? Har graven återanvänts i funktionen av odlingsröse? Var marken odlad då gravröset anlades? Vilken grundläggande information om individen/individerna, såsom ålder, kön, kroppslängd och sjukliga eller andra skelettförändringar kan en osteologisk analys belysa? Finns det djurben i graven? Hur är förhållandet i antalet djur-arter/djurbensfragment i gravgömmorna? Finns det några spår efter individens status i graven? Finns det spår efter rituella handlingar? 19
Undersökningarna har föregåtts av en genomgång av i ärendet tillgängliga handlingar, en kulturhistorisk utredning (Connelid 2014), en arkeologisk utredning steg 2 (Hulting Lindgren et al 2014) och av äldre kartmaterial som kartor över Maltesholm från 1758-1759, Laga skifteskarta 1862, Häradskartan 1930-talet, Arrhenius Fosfatkarta, Jordartskartan och Riksantikvarieämbetets fornminnesregister FMIS. Att det röse som bedömts som en grav, inte är en grav. Gravröset delundersöktes för att söka konstruktioner, gravgömmor och andra spår efter rituella handlingar. Vid den arkeologiska förundersökningen av graven inom fornlämning 346 avtorvades en kvadrant, cirka 7 m 2, av röset. Då röset är detaljkarterat med totalstation dokumenterades endast den avtorvade kvadranten i detalj i plan i skala 1:20. Av resterande del dokumenterades enbart rösets utbredning. Digital fotografering gjordes löpande. Den avtorvade kvadranten grävdes dels för hand lagervis och dels med hjälp av minigrävare för att söka efter gravkonstruktioner. Då några sådana inte påträffades efter kvadrantgrävningen undersöktes ytterligare en kvadrant av röset. Röset beskrevs och fotodokumenterades digitalt. Insamling av fynd/provmaterial, företrädesvis ben från gravgömma genomfördes. Datering med 14 C-analys kunde göras av fyndmaterialet för att få ett så komplett underlagsmaterial som möjligt. Beslut om analys togs i samråd med Länsstyrelsen. Då slutundersökningen skulle genomföras inom en snar framtid beslutades det att vänta med analyser till detta tillfälle. Antalet fynd förväntades vara lågt. Då endast en kvadrant skulle undersökas av den eventuella graven förväntades endast en liten mängd fynd. Det var därför av största vikt att samtliga fynd togs tillvara. Fynden kunde spegla bevaringsförhållandena i graven, men även bidra med dateringar. Fyndinsamlingsmetoden var handplock. Den arkeologiska slutundersökningen av den fossila åkermarken genomfördes dels som en detaljkartering och inventering och dels som en undersökning av enskilda åkerelement, röjningsrösen. Fokus låg på att klargöra röjningsrösenas uppbyggnad och datering. Röjningsrösen grävdes i sektion med hjälp av minigrävare. Undersökta anläggningar dokumenterades i sektion i skala 1:20 och med digital fotografering. Med denna typ av metod kunde eventuella röjningsfaser spåras. Stenmaterialet kan ibland indikera att sekundära röjningsinsatser förekommit. En högre röjningsambition vid nyröjning innebar ofta att större stenmaterial röjdes bort och deponerades överst i rösena eller i någon särskild del av anläggningarna. Ur undersökta anläggningar tillvaratogs träkol. Själva utgångspunkten för 14 C-datering av träkol för 14 C- analys i fossila odlingsformer är att röjningen av åkermark förr i tiden i de flesta fallen föregicks av användandet av eld, det vill säga man genomförde en brandröjning. De arkeologiska undersökningarna av enskilda formelement, främst röjningsrösen speglar vanligtvis den inledande, förhistoriska odlingen. Urvalet av rösenas utseende och form som undersöktes, styrde, så att möjligheten till att en eller flera av de efterföljande faserna kunde belysas. Träkolet vedartsbestämdes, dels för att kunna välja ut lämpliga prover för datering med avseende på träslag och egenålder (kvist eller stamved), dels ger själva artbestämningen värdefull information om vegetationen som bränts vid röjningstillfället (Connelid 2014b). 14 C- analysen förväntades ge svar på när 20
röjning av åkermarken genomfördes, medan analysen av rösenas uppbyggnad förväntas ge svar på röjningsfaser och återbrukandet av åkermarken. Inom fornlämning nr 346 berördes elva rösen helt eller delvis, av dessa planerades åtta röjningsrösen undersökas. Vid undersökningstillfället hade anslutningsvägen förskjutits cirka 10-15 meter österut och platsen för vingupplaget modifierats till fornlämningens fördel och tio rösen berördes av exploateringen. De sju rösen, inom exploateringsområdet, som inte var störda av sentida aktiviteter undersöktes. Det exakta antalet 14 C-analyser avgjordes efter vedartsanalys, ritningsanalys och karteringsanalysen. Från fornlämning nr 346 genomfördes tre vedartsanalyser och tre 14 C -analyser. Vedartsanalyserna genomfördes av MAL vid Umeå universitet och 14 C-analyserna genomfördes av Laboratoriet för 14 C-datering vid Lunds universitet. Inom fornlämning nr 405 berördes 19 rösen helt eller delvis, av dessa planerades tio röjningsrösen att undersökas. Exploateringsområdet kring verket hade dock minskats och endast elva röjningsrösen berördes av exploateringen. Av dessa undersöktes sju rösen. Det exakta antalet 14 C- analyser avgjordes efter vedartsanalys, ritningsanalys och karteringsanalysen. Från fornlämning nr 405 genomfördes sex vedartsanalyser och sex 14 C-analyser. Vedartsanalyserna genomfördes av MAL vid Umeå universitet och 14 C-analyserna genomfördes av Laboratoriet för 14 C- datering vid Lunds universitet. Agrara lämningar innehåller sällan fynd. Fynden kan spegla bevaringsförhållandena men kan även bidra med dateringar av röjningsrösen. Typologiska förändringar, val av råmaterial, tekniskt utförande etc. som över tiden avspeglas i det arkeologiska fyndmaterialet utgör viktiga analysredskap i tolkning och bearbetning av de arkeologiska resultaten. Recenta fynd, efter 1850, tillvaratas ej. Fyndinsamlingsmetod var handplock. Då slutundersökningen inriktades på markanvändningshistorik, det vill säga återbrukandet av marken och dess långsiktiga utveckling, vidgades det rumsliga perspektivet. Undersökningen inbegrep delar av fornlämningen som låg utanför arbetsområdena med inventering och detaljkartering. Resultatet från undersökningen ska ingå i en långsiktig regional kunskapsuppbyggnad. De arkeologiska undersökningarna av enskilda formelement, främst röjningsrösen speglar vanligtvis den inledande, förhistoriska odlingen. För att nå ett steg längre i analysen av den fossila åkermarken var det nödvändigt att vidga det rumsliga perspektivet något och inbegripa delar av miljön utanför arbetsområdena vid turbinpositioner och längs anslutningsvägar. De enskilda formelementen som berördes har ingått i större tids-rumsliga helheter som i vissa fall omfattat flera tiotals hektar. Det finns därför ofta värdefull information att hämta om utvecklingen i ett område strax intill de berörda lämningarna (jfr Connelid 2014b). För att optimera analysen av den fossila åkermarken inom respektive arbetsområde genomfördes inventering och utökad detaljkartering där de enskilda lokalerna avgränsades och beskrevs mer detaljerat. Inom fornlämning nr 346, planerades en detaljkartering inom området i anslutning till vindkraftplatsen. Efter samråd med Länsstyrelsen beslutades det att en översiktlig inventering skulle göras inom fornlämning nr 346 till förmån för en mer omfattande detaljkartering inom fornlämning nr 405 som uppvisade en mer komplex fornlämningsbild än förväntat. Inmätningar vid inventeringen inom fornlämningen (nr 346) gjordes med handburen GPS. Inom fornlämning nr 405 genomfördes en fördjupad detaljkartering som inriktades på att försöka förstå vilken utbredning de regelbundna parcellstrukturerna tidigare har haft. Bandparcellernas utbredning var större än förväntat. Fornlämningen uppvisade en stor komplexitet och innehöll även gravar, vägar, hålvägar, terrasseringar, hak etc. Bandparcellerna utgör ett spännande och för den övergripande förståelsen av landskapsutvecklingen inom området som helhet helt nödvändigt tema 21
att fördjupa. En viss tid ägnades åt besiktning av den genom markberedning nyligen delvis förstörda östra delen av miljön (se Connelid 2014a). Detaljkarteringen av enskilda objekt utfördes med totalstation. Ambitionsnivån var hög. Detaljkarteringen utfördes i samarbete med kulturgeograf Pär Connelid vid Kula HB. Det historiska kartmaterialet har i tidigare utredningar rektifierats i GIS-miljö och analyserats i stora drag. Vindkraftparken ligger, enligt 1700- och 1800-tals kartorna, i utmarksmiljö. En detaljanalys av de inmätta miljöerna gentemot det historiska kartmaterialet eftersträvades. Vi bedömde att det fanns goda förutsättningar att belysa samtliga frågor kopplade till den vetenskapliga inriktningen. De källkritiska aspekter som kan komma att påverka resultaten i negativ riktning är: Eftersom röseområdena är fragmenterade av senare tiders markanvändning är deras ursprungliga storlek inte känd. Att någon reell brandröjning inte ägt rum vilket föranleder källkritiska aspekter vid analyserna. Representativsproblem då SU-områdena utgör små utsnitt ur större miljöer, strukturer och sammanhang. Lämningarna inom de fossila åkermarkerna består utöver röjningsösen av bandparceller med stensträngar, röjda ytor, terrasseringar, åkerhak, hålvägar och röjda ytor. Fokus lades vid analys av områdenas innehåll och rumsliga organisation, som en grund för tolkning av markanvändning och odlingssystem. Spår efter infield-outfieldsystemet kan klargöras. Inom båda fornlämningspassagerna prioriterades undersökning av rösen som utifrån sin placering i förhållande till röjda ytor kan antas tillhöra olika tidskeden. Även rösen som utifrån storlek/höjd förväntas innehålla flera faser av stenröjning prioriterades. Välbevarade rösen prioriterades framför skadade. Röset dokumenterades genom plan och sektionsritningar i skala 1:20, beskrivningar och digital fotografering. Vid den arkeologiska slutundersökningen av gravröset inom fornlämning nr 346 avtorvades resterande del av röset. Sammanlagt avtorvades cirka 14 m 2. Röset dokumenterades i plan. En sektion av röset togs fram vid förundersökningen, denna rensades upp och dokumenterades. Resterande del av gravröset undersöktes lagervis, en mittsektion sparades för att kunna dokumentera motstående sektion. Slutligen undersöktes mittdelen av röset lagervis och dokumenterades. Stenarna plockades bort för hand, stora stenar togs bort med hjälp av minigrävare. Total grävdes cirka 6 m 3 sten bort. Insamling av fynd- och provmaterial genomfördes. Antalet fynd förväntades vara lågt, då det ofta är så i denna typ av grav. Benen förväntades vara till största delen kremerade och fragmentariska. Samtliga fynd tillvaratogs. Fyndinsamlingsmetoden var handplock och försiktig sållning i sil för att inte ytterligare fragmentera benen. Gravgåvor kunde finnas och gravfyllningen metalldetekterades för att fånga upp även små metallfynd. Fynden kan bidra med dateringar, men även belysa ekonomiska och rituella aspekter. Ur gravfyllningen togs jordprov för makrofossilanalys som skickades till MAL vid Umeå universitet. Graven daterades med 14 C-analys av ben. Analysen genomfördes av Ångströmslaboratoriet för 14 C- datering vid Uppsala universitet. Osteologisk analys av benen genomfördes av SAU. Gravröset är sedan tidigare detaljkarterat med totalstation och mättes enbart in med GPS vid undersökningstillfället. Vi bedömer att det finns goda förutsättningar att belysa uppställda frågeställningar. Källkritiska aspekter är dock att osteologen är begränsad i sin analys när det gäller det kremerade materialet på grund av dess ofta kraftiga fragmentering. En annan aspekt är att gravfyllningen inte är tillräcklig för en makroanalys. 22
Gravröset undersöktes och dokumenterades kontextuellt för att söka konstruktioner, gravgömmor och andra spår efter rituella handlingar. Makro-, 14 C- och osteologiska analyser prioriterades. Gravröset kommer att sättas in i sitt sammanhang, det vill säga den omkringliggande fossila åkermarken och ingå i analysen beträffande återbrukandet av marken och dess långsiktiga utveckling. Röset var beläget på i princip högsta punkten av ett markerat krön, 165 m.ö.h. Röset var välvt, övertorvat och 5,2x4,8 meter stort i nord-sydlig riktning och 0,40-0,45 meter högt. Stenstorleken i röset varierade mellan 0,2x0,2--0,3-0,4x0,4 meter. På rösets topp var stenen något mindre, 0,1x0,1-0,2 meter stora. Den nordöstra kvadranten av röset avtorvades och dokumenterades. Någon kantkedja kunde inte konstateras. Kvadranten grävdes ut lagervis dels för hand och dels med hjälp av grävmaskin. Någon gravkonstruktion eller gravgömma påträffades inte vid undersökning av den nordöstra kvadranten. Vid detta tillfälle gjordes bedömningen att röset troligtvis inte utgjorde någon grav varvid fortsatt lagervis utgrävning av den sydöstra kvadranten gjordes och centralt i röset påträffades då brända ben. Någon regelrätt gravgömma fanns dock inte utan benen påträffades spridda i rösets centrala del. Det kunde konstateras att benen var av human karaktär. Kontakt togs med Länsstyrelsen som beslöt att arbetet skulle avbrytas. Graven täcktes med presenning och grus. Om gravröset inte kan undantas vid exploatering rekommenderas en slutundersökning. Fig. 9. Gravröset som inte ser så märkvärdigt ut men var beläget på toppen av höjden. Foto mot öster. 23
Fig. 10. Foto av gravröset taget uppifrån. Ser fortfarande inte så märkvärdigt ut. Fig. 11. Den avtorvade kvadranten. Någon kantkedja kunde inte konstateras. Foto mot sydväst. 24
Inom fornlämning nr 346 undersöktes totalt sju röjningsrösen till hälften. Någon brandröjning hade inte företagits inom området varför endast enstaka träkolsprover kunde tillvaratas ur röse 3, 5 och 7. Träkolsproverna från rösena har genomgått vedartsbestämning och 14 C-analys. Resultatet från undersökningen visas i tabell 1. Röjningsröse Dimension m Höjd m Övertorvningsgrad Röjningsfaser Vedart 14 C-datering 1σ Koordinater m.ö.h. Röse 1 6,40x5,70 0,72 Helt 3 E 436019 N 6192826 Röse 2 5,45x4,20 0,69 Helt 2 E 436015 N 6192809 Röse 3 4,40x3,65 0,46 Helt 2 MAL 15-013-001 LuS 11710 E 436023 Lövträd (pil/sälg) 1315-1420 AD N 6192800 Röse 4 5,00x4,55 0,62 Helt 1 E 436033 N 6192830 Röse 5 4,55x3,75 0,55 Helt 2 MAL 15-013-002 LuS 11712 E 436000 Ek 260-395 AD N 6192781 Röse 6 5,45x2,10 0,50 Helt 1 E 435922 N 6192759 Röse 7 3,65x1,95 0,34 Helt 1 MAL 15-013-002 LuS 11711 E 435998 Ek 425-535 AD N 6192750 Tabell 1. De undersökta röjningsrösena inom fornlämning nr 346, redovisade i tabellform. 161 163 163 161 164 165 165 Vedartsanalysen visar på lövträdsfauna med ek och pil/sälg som dateras till yngre romersk järnålder (röse 5), folkvandringstid (röse 7) och övergången högmedeltid till senmedeltid (röse 3). 14 C- Ritningsanalys kombinerat med datering visar på minst fyra olika röjningsfaser, se fig. 15. Röjningsfaserna är yngre romersk järnålder, folkvandringstid, högsenmedeltid och ytterligare en senare fas i historisk tid. Tre dateringar från skilda tidpunkter samt ytterligare en yngre fas påvisas i röse 3, där ursprungsröset dateras till medeltid, men ytterligare en röjningsfas kunde konstateras vid analys av rösets uppbyggnad. Tidigare undersökningar har visat att fornlämningsutbredningarna på de fossila åkermarkerna inte har varit korrekt. Vid inventering av fornlämning nr 346 kunde bristerna i FMIS illustreras ytterligare. De norra, nordvästra och östra avgränsningarna av den fossila åkermarken inom fornlämning nr 346 kontrollerades i detalj. Resultatet av denna inventering redovisas i figur 13. Som framgår av kartbilden är diskrepansen mellan den fossila åkermarkens faktiska utbredning och uppgifterna i FMIS bitvis mycket stor. Åtskilliga hektar i framför allt östra delen som redovisas i FMIS innehåller inga former alls. Omvänt letar sig åkermarken i norra delen på flera ställen ett bra stycke utanför FMIS-ytan ända upp till fornlämning nr 107. Utgör de båda fornlämningarna ett och samma fornlämningsområde? Sannolikt är bristen på överensstämmelse delvis likartad i söder och sydväst. Därtill kommer att åkermarken inom vissa delar av området är starkt präglad av den senaste odlingsfasen, där vissa ytor helt rensats på sten och äldre röjningsrösen plockats bort. Frågan är hur dessa partier ska registreras. Sammantaget torde det dock röra sig om en i grunden förhistorisk miljö, vilket både indikeras av resultaten från de arkeologiska undersökningarna vid verket A04 och formspråket rent allmänt inom de mer ålderdomliga delarna av området. 25
Under revideringsinventeringen påträffades dessutom i norra delen av fornlämning nr 346 två tidigare ej kända stensättningar, vilka ytterligare förstärker denna bild. Den södra mäter cirka tio meter i diameter och intar ett mycket bra läge i terrängen. Efter samtliga genomförda undersökningar har totalt fyra nya gravar konstaterats inom fornlämningen. Fornlämningen bedömdes vara mer komplex än tidigare angivet i FMIS och fornlämningsstatusen rekommenderas att ändras till fast fornlämning. Fig. 12. Den sydligast belägna av de två nyupptäckta gravarna som påträffades vid inventeringen. Inom fornlämning nr 405 undersöktes totalt sju röjningsrösen till hälften. Kranplanen hade flyttats något österut och antalet röjningsrösen som påverkades av exploateringen reducerades, varför antalet undersökta rösen också reducerades. Någon brandröjning hade inte företagits inom området och endast enstaka träkolsprover kunde tillvaratas ur röse 4, 5, 6 och 7. Samtliga utom ett av träkolsproverna från rösena har genomgått vedartsbestämning och 14 C-analys. Resultatet från undersökningen visas i tabell 2. Vedartsanalysen visar på en barr och lövskogsfauna. (ek röse 6, tall/gran röse 5). Ett påträffat fröfragment, Galium, (röse 4) tillhör ett släkte i familjen måreväxter som omfattar cirka 400 arter. Arterna är örtartade och både ettåriga och fleråriga arter finns. Mårorna känns igen på att deras blad vanligen bildar en krans runt stjälken. Blommorna är oftast vita eller gula och sitter i klasar på stjälkens topp. Den äldsta dateringen var i folkvandringstid av ett obestämbart trädslag. Datering av träkol från ek var i nästa arkeologiska period, vendeltid. Fröfragmentet daterades till senmedeltid/tidig historisk tid, medan dateringen av tall/gran där tyngdpunkten av det kalibrerade värdet landade i 1700-1800-tal (röse 5 1795-1895 och 1715-1885). 14 C-datering från röse 4 fas 2 hade tyngdpunkten i det kalibrerade värdet i slutet av 1800-talet/början 1900-talet. 26
Fig. 13. Kartan visar samtliga nyupptäckta fornlämningar och nya fornlämningsavgränsningar som gjorts inom trakten för verk A04 och A05. Blå färg visar de ursprungliga fornlämningarna innan nu genomförda undersökningar. Rosa skraffering visar nya fornlämningsutbredningar. Röd linje visar den egentliga utbredningen av fornlämning nr 346 i norr, öster och nordväst. Kartan illustrerar tydligt bristerna i FMIS. Utdrag ur Fastighetskartorna 61E 9dN och 61E 9dS. Skala 1:10 000. 27
28 Fig. 14. De undersökta röjningsrösen är markerade med anläggningsnummer R1-R7.
Fig. 15. Renritning av röjningsröset 1 i skala 1:35 och röjningsrösena 3 och 5 i skala 1:30 och röjningsröse 7 i skala 1:20. 29
30 Fig. 16. De undersökta röjningsrösen är markerade med anläggningsnummer R1-R7.
Ritningsanalys, fig. 17 och 18, kombinerat med 14 C-dateringarna visar på minst fyra röjningsfaser under perioderna folkvandringstid, vendeltid, senmedeltid/tidig, historisk tid (1700-1800-tal). Detaljkarteringen uppvisar ytterligare minst en fas i form av bandparcelleringen som troligtvis skett under sen vikingatid och tidig medeltid (jfr Connelid 2002c). Inom RAÄ 405 detaljkarterades fornlämningens södra och västra delar. I dessa områden karterades stensträngar i ett bandparcellsystem, röjningsrösen, hålvägar, en äldre väg, tre gravar, terrasskanter och en stenmur, se fig. 19. Till denna fornlämningsbild ska tidigare karteringar läggas till med ytterligare en grav och kolbottnar. Fornlämningen bedömdes vara mer komplex än tidigare angivet i FMIS och fornlämningsstatusen rekommenderas ändras till fast fornlämning. För att kunna svara på uppställda frågeställningar var det av vikt att ritningsdokumentera sektionerna av rösena för hand och inte enbart med fotodokumentation som börjar bli en alltmer vanlig dokumentationsmetod. Genom att rita sektionerna rensas rösets uppbyggnad upp från jord och rötter och förenklas i viss mån, vilket är nödvändigt för att kunna urskilja eventuella olika röjningsfaser. Genom enbart fotodokumentation där det sedan redovisas var de olika proverna för analys är tagna, reducerar röset till ett instrument för provtagning. Då är det enbart de naturvetenskapliga analyserna som ligger till grund för tolkningen. Det finns en hel del källkritiska aspekter beträffande naturvetenskapliga analyser i röjningsrösen. I samband med 14 C- dateringar så talar man ofta om provernas egenålder. Egenålder innebär att det material som man vill datera redan hade en ålder vid det tillfälle som man är intresserad av. Om man t ex vill datera en härd så vill man ju att dateringen ska gälla när härden eldades. Men det gör den sällan när man använder träkol. Dateringen man får gäller nämligen det ögonblick när koldioxiden genom fotosyntesen bands i trädets stärkelsemolekyler och senare vedceller. Det är då man så att säga nollställer 14 C- uret och åren börjar ticka. I en nyhuggen trädstam med låt säga 100 årsringar uppstår då situationen att den innersta årsringen som är äldst innehåller kolatomer där klockan har tickat i hundra år medan den yttersta årsringen innehåller kolatomer som bara har åldrats ett år. Röjningsröse Dimension m Höjd m Övertorvningsgrad Röjningsfaser Vedart 14 C-datering 1σ Koordinater m.ö.h. Röse 1 1,70x2,50 0,45 Delvis 1 E 435657 N 6193414 Röse 2 2,95x3,10 0,50 Helt 2 E 435665 N 6193420 Röse 3 3,00x3,10 0,65 Delvis 1 E 435627 N 6193401 Röse 4 2,80x4,40 0,45 Delvis 2 MAL 15-013-005 LuS 11713 E 435633 Fröfragment cf. 1695-1920 AD N 6193399 Galium LuS 11714 1520-1665 AD Röse 5 2,15x4,40 0,55 Delvis 1 MAL 15-013-006 Tall/gran LuS 11715 1680-1940 AD E 435615 N 6193391 MAL 15-013-007 LuS 11716 Gran/tall 1665-1950 AD Röse 6 3,20x3,75 0,55 Delvis 1 MAL 15-013-008 LuS 11717 E 435636 Ek 640-685 AD N 6193403 Röse 7 3,10x3,75 0,45 Delvis 2 MAL 15-013-009 LuS 11718 E 435610 Ej bestämbart 425-545 AD N 6193421 Tabell 2. De undersökta röjningsrösena inom fornlämning nr 405, redovisade i tabellform. 144 144 147 146 147 146 147 31
32 Fig. 17. Renritning av röjningsrösena 2, 4 och 5 i skala 1:20.
Fig. 18. Renritning av röjningsrösena 6 och 7 i skala 1:20. Man kan inte säga att egenåldern för ett träd är si eller så många år. Däremot kan man säga att om man daterar träkol från t ex en tall eller en ek så finns risken att en del av veden kan ha åldrats flera hundra år innan trädet avverkades bränts. Daterar man däremot på t ex hassel som inte blir mer än 60 år så finns inte heller risken att veden var äldre än så vid eldningstillfället. Om man inte har tillgång till makrofossil eller annat material med garanterat låg egenålder måste man ha egenåldern med i beräkningarna. 33
34 Fig. 19. Inmätningsresultatet från fornlämning nr 405.
Utifrån de få dateringar inom förhållandevis stora fornlämningar, har en möjlig odlingsetablering skett inom fornlämning nr 346 under romersk järnålder (200-400- talet e. Kr.). Denna sammanfaller med äldre järnålderns kända agrara expansionstid, en period som ständigt återkommer i samband med undersökningar i röjningsröseområden i södra Sverige. Det är därför inte helt otroligt att denna etablering även skett inom fornlämning nr 405. Under denna period saknar åkrarna ägoindelningar och man har använt sig av ett hackebruk. Man röjde marken på sten och samlade dem i rösen. I undantagsfall svedjade man åkrarna för att få näring till dem. Man flyttade runt inom stora områden och odlade den stenröjda mark som låg inom räckhåll för boplatsen. (jfr Stark 2014, Mascher 1993, Connelid 2006 och Lagerås 2013, Cserhalmi 1998). Nästa fas som finns belagd inom båda fornlämningarna är folkvandringstid (400-550 e. Kr.). Denna period anses ha utgjort en nedgångsfas i den agrara expansionen (Myrdal 1999), men finns dock belagd inom båda fornlämningarna. Strukturerna inom de båda fornlämningarna utgörs vid tidpunkten främst av röjningsrösen. Inom fornlämning nr 346 kunde ett åkerhak skönjas vid röse 7, vilket visar att man har börjat använda sig av årder. Ett åkerhak bildas i den övre begränsningen av en åkermark i en sluttning när man vänder med ådret. Åkerhaket tyder också på att man har valt att hålla ett respektfullt avstånd till graven, se fig 14 och 20. Generellt fanns en inledande fas av nyodling som varade från 700-talet till 1000- talet. Den kan beskrivas som en återhämtning efter en nedgångsfas i mitten av järnålder. En del tekniska nyheter av arbetsbesparande art infördes, men den mera grundläggande tekniska omvandlingen kom först efter millenieskiftet. Odlingen kunde nu sträcka sig till jordar och områden som tidigare lämnats orörda, till exempel fuktigare jordar eller stora skogar (Myrdal 1999). Under yngre järnålder börjar ägomarkeringarna uppträda även inne i odlingarna. Stensträngar, rösen, jordvallar och terrasskanter formar bandparceller och jorden har blivit en egendom. Marken har blivit något man brukar enskilt. En social förändring har skett som kan ha sin förklaring i en försörjningskris eller som en kontroll av markinnehav och avkastning av en styrande klass (Cserhalmi 1998, Welinder et al 1998). Bandparceller i den skånska kontexten är troligtvis resultatet av en storskalig markplanering under sen vikingatid och tidig medeltid (jfr Connelid 2002c). Denna storskaliga markplanering har kunnat beläggas inom fornlämning nr 405 Fig. 20. Bilden visar en sluttning i genomskärning som visar jordförflyttningar vid ärjning. Jorden som friläggs kanar ner i sluttningen och hejdas av slutfåran. Där bygger det flyttade materialet upp en vall som förstärks och blir kraftigare år efter år tills den brukade ytan blivit helt plan. Då upphör jordförflyttningen. A=åkerhak. B=terrasskant. 35
men inte inom fornlämning nr 346. Bandparcellerna, inom fornlämning nr 405, har rent fysiskt legat kvar som en grundstruktur i odlingslandskapet och nyttjats även under senare odlingsfaser. En parcell är den minsta avgränsbara enheten i en åker och indelningen i parceller tyder på en ägostruktur. Bandparceller avslutas vanligtvis av terrasskanter, vilket syns inom fornlämningens sydöstra del söder om kolbottnarna, se fig. 19. Terrasseringarna visar att man har använt sig av årder, se fig. 20. Åkrarna är fasta och uppbrutna för att brukas mer än en gång, Stenröjningen är noggrannare utförd och arbetet blev därmed en investering. Detta tyder på en storskalig markplanering med en permanent, stratifierad socio-ekonomisk befolkningsgrupp. Vid någon senare tidpunkt har bandparcelleringen tappat sin betydelse i form av ägostruktur vilket visar sig i att hålvägar skär stenvallarna som ramar in parcellerna, se fig. 19. Under äldre medeltid, 1000-1350, skedde en omvälvande social och ideologisk förändring där staden, kyrkan, staten och byarna tog sin form. En fastare social skiktning framträdde, med adelns etablering som ett särskilt stånd som krävde väldiga kostnader och baserades på att jordbruket utvecklades språngvis, ett nytt agrartekniskt komplex tar form. I centrum för detta stod nyodlingar och en förbättrad jordbearbetning (Myrdal 1997). Inom fornlämning nr 346 har ett röse daterats till 1300-tal/början 1400-tal. En nyröjning har skett, dock kan inga andra former än röjningsrösen beläggas inom undersökt området. Någon agrarteknisk utveckling eller markplanering kan inte skönjas inom fornlämningen, utan röseodlingen figurerar även under denna expansionstid. Under senmedeltiden drabbades Sverige av digerdöden vilket ledde till att befolkning och bebyggelse minskade för att nå en botten i början av 1400-talet. Denna plötsliga nedgång brukar kallas senmedeltidens agrarkris, eftersom särskilt landsbygden drabbades. Agrarkrisen är dock inte samma sak som pesten. Pestepidemierna under senmedeltiden utlöste en händelsekedja som först fördjupade krisen och därefter gav en väg ut ur den. En agrarteknisk omvandling skedde trots detta och arbetsproduktiviteten förbättrades. De sociala omvandlingarna var också betydande under perioden. Minskad produktion medförde skärpta sociala motsättningar som hur det krympande överskottet skulle fördelas. Bondebefolkningen stärkte sin sociala och politiska kraft under denna period (Myrdal 1997). Under just denna period har ingen odling kunnat beläggas inom fornlämningarna. Frånvaron av odlingsspår kan spegla nedgången. Under 1500-talet stod nyodling och jordbearbetning i centrum. Under 1600-talet medförde den starka statens stormaktsambitioner att en krigsekonomi upprättades, vilket drabbade befolkningen på flera sätt med en stagnation i åkerbruket som följd. Under 1700-talet skedde en agrar revolution med en snabb folkökning och bönderna gjorde sig gradvis fria från adeln och statens hårda tryck. Från årtiondena omkring 1800 övergick den agrara expansionen i teknisk omvandling. Den viktigaste tekniska nyheten var järnplogen, plogen med en vändskiva av järn (Myrdal 1997). Inom fornlämning nr 405 finns dateringsnedslag under 1500 till 1600-talet och 1700 till 1800-talet. På detaljkarteringskartan över fornlämning nr 405 syns tydliga brott i stensträngsparcellerna där man har nyröjt, brutit upp stensträngarna och samlat upp sten i röjningsrösen, se fig. 19. Denna uppstädning och nyröjning kan troligtvis kopplas till denna sena röjning under 1700 och 1800-talen. Inom fornlämning nr 346 finns också en trolig röjningsfas under 1700 till 1800-talet. Marken har återanvänts under dessa perioder, dels strax före den agrara revolutionen, men även under den agrara revolutionen. Odlingen har skett på utmarkerna och troligtvis odlats extensivt i ett system som uppvisar stora likheter med de "vännevångar", "sandfall", "lyckemarker" etc som ännu under första hälften av 1700- talet var i bruk i flera av Kristianstadslättens byar. Utmarkerna har använts för odling men i ett system med långtidsträda, 36
där man vanligen sådde grödor två år och sedan lät marken vila (bete) i varierande grad ända upp till tjugo år. På kontinenten beskrivs odlingssystemet med den engelska termen infield-outfield (Connelid 2002a). Då enskilda rösen över stora arealer uppvisar tydliga spår av sekundär stendeponering, som efter undersökningarna troligtvis kan beläggas till tidsperioden, finns möjligheten att odlingarna vid tidpunkten inom de båda fornlämningarna kan ha utgjort det beskrivna odlingssystemet, infield-outfield. Återbrukandet med sekundära röjningar kan synas i det enskilda röset, där ursprungsröset är cirka 1-3 meter i diameter och under halvmetern högt, medan vid den sekundära röjningen så flyter röset ut och blir 4-5 meter stora i diameter och över halvmetern höga. Man har i regel fyllt på röset från det ena hållet så den sekundära röjningen inte täcker hela ursprungsröset, se fig. 15 och 17. Några boplatslämningar som kan kopplas till de olika odlingsskedena har inte kunnat beläggas vid undersökningarna. Detta beror till stor del att det endast varit begränsade ytor att undersöka i förhållande till stora ytor av fossil åkermark. Inga ytterligare arkeologiska åtgärder rekommenderas vid planerad exploatering. Fig. 21. Sektion av röse 2 inom fornlämning nr 405. Foto mot söder. 37
Slutundersökningen av graven genomfördes tre veckor efter förundersökningen, se sid 23. Resterande del av röset torvades av och dokumenterades. Den påbörjade sektionen rensades fram för hand och dokumenterades. Därefter undersöktes graven lagervis. En yttre båtformig begränsning av graven konstaterades, det var dock inte någon regelrätt kantkedja. Det var också tydligt att odlingssten i efterhand lagts upp på röset. Förutom mossa och förna överst på graven kunde fyra lager definieras från topp till botten i följande ordning: L3: ett 0,05-0,10 meter tjockt lager med förna. L4: ett 0,10-0,45 meter tjockt lager med brungrå humös sandig morän som fanns i hela röset. L1: Centralt i röset fanns en gravfyllning som mätte 1,80 meter (N-S) riktning. Gravfyllningens mäktighet var som mest 0,36 meter och utgjordes av mörkgrå humös sandig morän. Enstaka träkol. L2: I rösets botten fanns ett nerlakningslager 0,05-0,10 meter som utgjordes av grå sandig morän. Nerlakningslagret fanns i större delen av röset. Enstaka träkol. L6: I en utsträckning på 1,10 meter parallellt med gravfyllningen, L1, fanns ett gråvitt sandigt moränlager. L5: Alv som utgjordes av orangeröd sandig morän. Någon gravgömma fanns inte utan de brända benen var spridda i tre olika lager (L1, L2 och L4) i större delen av röset. Centralt i rösets botten kunde ett lager definieras som gravfyllning, L1. Lagret utgjordes av mörkgrå humös sandig morän. En stor del av stenen syntes dock ha varit utsatta för eld då de var skärviga och gick i sönder. Det fanns dock inga kol eller sotrester på stenarna. Gravfyllningen metalldetekterades men inga metaller påträffades. Flintavslag påträffades i L1, och L4. Totalt samlades 1328 benfragment med en total vikt av 399,8 gram in (Sjöling 2016). Från L1, det lager som tolkats som gravfyllning, insamlades 1194 benfragment med en vikt på 257,9 gram. Från L2 ett underliggande nerlakningslager insamlades 15 benfragment med en vikt på 6,4 gram. Från L4 som låg över L1 men under mossa och förna, det vill säga i rösefyllningen samlades 32 benfragment med en vikt på 11,5 gram in. Från förundersökning och slutundersökning samlades 87 benfragment in som inte med säkerhet kunde föras till något av ovanstående lager. Den sammanlagda vikten av dessa ben är 24 gram. Vid den osteologiska analysen (Sjöling 2016) kunde 83% av benvikten eller 333,3 gram identifieras till människa. Fler än en individ har inte gått att konstatera i graven och det är troligt att benen från de olika lagren härrör från samma individ. Benen bedömdes härröra från en medelålders vuxen individ eller eventuellt en äldre individ, det vill säga 40-59 år gammal, eventuellt äldre än 60 år. Ett könsindikerande fragment från övre ögonhålsranden har bedömts till möjligt kvinnligt drag. Tyvärr fanns inte tillräckligt material för en sammantagen könsbedömning av individen. Graven med 400 gram brända ben består av en relativt liten mängd ben. Vid en modern kremering resulterar en vuxen individ i cirka 1,6-3,6 kg brända ben. Alla kroppsregioner är dock representerade i benmaterialet. L1 innehåller ben från alla kroppsregioner, L2 representeras mest av långa rörben och L4 representeras av långa rörben och skalltak. Färgen på benen antyder att förbränningsgraden varit hög. Benmaterialet består av relativt små benfragment. Det genomsnittliga fragmentet uppskattas till cirka 5 mm med en vikt på mindre än 0,3 gram. Det största benfragmentet, ett långt rörben från L1, uppmätte 48,4 mm (Sjöling 2016) Ben från L1, L2 och L4 plockades ut av osteolog Emma Sjöling för datering med 14 C-analys (Possnert 2015). Analysen från de tre lagerna var inte helt samstämmig. Benen från L1 och L2 har i princip fått samma datering medan ben från det översta av dessa lager, L4, kan ha varit något yngre. Dock har endast en individ kunnat beläggas varvid dateringen av 38
individen troligtvis hamnar i första hälften av 300-talet f. Kr., det vill säga mitten av förromersk järnålder. För ben daterar proven den tid då tillväxten har skett, det vill säga när cellerna i benvävnaden bildades, vilket innebär många år före dödsdagen (Sten et al 2016). Gravröse Lager 1 Lager 2 Lager 4 14 C-datering BP 2268 ± 40 2306 ± 41 2166 ± 40 14 C-datering 1σ Ua-51566 400-230 BC Ua-51567 410-230 BC Ua-51568 360-160 BC 14 C-datering 2σ Ua-51566 400-200 BC Ua-51567 490-200 BC Ua-51568 370-90 BC Tabell 3. Resultatet av 14 C-analyserna av gravröset. Jordprover togs från L1 och skickades för makrofossilanalys. Inga förkolnade fröer eller växtdelar kunde plockas fram ur proverna. Mängden träkol var även den mycket mager och enbart ett fåtal fragment kunde noteras. Vid analysen kunde 90 ml ben plockas ut. En möjlig förklaring till det förkolnade materialets frånvaro är att benen tvättats och separerats innan nedläggning i graven (Östman 2015). Gravröset ligger inom fornlämning nr 346 och den äldsta odlingsfasen, röse 5, kan enligt 14 C-dateringarna härledas till yngre romersk järnålder, 300-talet e. Kr., det vill säga cirka 600 år senare än när graven anlades. Nu är ju bara en ytterst liten del av de många röjningsrösen som finns inom fornlämningen som undersökts. Röse 5 låg cirka 30 meter nordväst om graven. Röse 7 som daterades till folkvandringstid, 400-500-talet e. Kr. låg knappt 20 meter väster om graven. Detta röse låg närmst graven. Det är tydligt att det har hållits ett visst avstånd till graven vid röjningarna, de närmsta rösena ligger mellan 20-30 meter från graven som låg solitärt på högsta höjden. Ett åkerhak, som är åkerytans övre kant, fanns cirka 15 meter väster om graven. Detta kan indikera att odling inte skett i direkt anslutning till graven utan ett visst avstånd till graven har respekterats under dessa tidiga odlingsfaser. Den osteologiska analysen visar att gravröset inte har återanvänts i funktionen av en grav, då benmaterialet endast indikerar en individ. 14 C-analyserna är dock inte helt samstämmiga. Analysen av ben från L4 gav en något yngre datering. Det måste dock påpekas att från L4 har endast 9 gram ben identifierats som människa (Sjöling 2016), vilket knappast representerar ytterligare en individ. Gravrösets uppbyggnad uppvisar inte flera faser med gravläggningar. Benen var spridda i röset vilket snarast kan förklaras med djuraktiviteter. Större delen av benen återfanns dock inom ett lager, L1. Vid den första inledande avtorvningen av en kvadrant under förundersökningen kunde ingen kantkedja eller annan gravliknande uppbyggnad av röset konstateras. Vid den senare avtorvningen av hela röset kune en båtformig yttre begränsning av graven konstateras. Det var dock tydligt att sten har slängts på röset i senare skede både uppe på röset, se sektion fig. 23 (utvik längst bak i rapporten) och i dess ytterkanter, se plan fig. 22 (utvik längst bak i rapporten). Då marken har återanvänts även under hög och senmedeltid och under historisk tid kan respekten för och inställningen till gravröset suddats ut och gravröset enbart uppfattats som ett röjningsröse. Marken har mest troligt inte odlats då gravröset anlades. Någon brandröjning eller matjordslager kunde inte konstateras under gravröset eller i anslutning till gravröset. Den osteologiska analysen visade att en äldre individ, möjligtvis en kvinna gravlagts efter kremering. Alla kroppsregioner är representerade i materialet men hela individen var inte gravlagd, endast cirka 15% av hela skelettmaterialet från en individ fanns i graven. Några sjukliga eller andra skelettförändringar har inte kunnat konstateras. Endast ett benfragment av djur har kunnat konstateras, i L4, dock av obestämd art. Då materialet har hög fragmenteringsgrad finns en del ben, 16%, som inte kunnat identifierats. 39
Gravfyllningen metalldetekterades men några metallfynd påträffades inte. I L1, i gravfyllningen påträffades två flintavslag av Kristianstadsflinta och en måsvinge ett ythuggningsavslag i samma flintsort. Det sistnämnda avslaget är lossat med hornklubba eller mjuk knacksten, vilket är ovanligt när det gäller bearbetning av noduler i sämre kvalitet. Har en hornklubba använts dateras avslaget till senneolitikum/ bronsålder (cirka 2 000-1 000 f. Kr.). Har en mjuk knacksten använts kan dateringen mycket väl stämma med 14 C-dateringen av benen (muntlig uppgift Knarrström 2016). I L4 påträffades två ohuggna lätt bränd flintor, en del av ett spån av den sydskånska danien/senonflintan som inte förekommer naturligt i trakten. Ytterligare Kristianstadsflintor, dock inte slagna, påträffades i gravröset i L1 och L4. Om ythuggningsavslaget är samtida med gravläggningen och med tanke på att det ena avslaget var importerat kan flintorna ha spelat en rituell roll vid gravläggningen. Spår efter rituella handlingar finns då stenen i gravröset utsatts för eld då de var skärviga och gick i sönder. Det fanns inte kol eller sotrester på stenarna och inte heller träkol i de olika lagerna. Något förkolnat material i makrofossilproverna fanns inte heller. Detta tyder på att både ben och stenar tvättats innan gravläggningen. Sten har varit ett viktigt material för människa i alla tider. Många forskare har argumenterat för betydelsen av och synen på sten under förhistorien (Cassel 1998, Kaliff 1999, Bradley 2000, Hauptmann Wahlgren 2002, Nilsson 2003, Tilley 2004). Kerstin Cassel (1998) menar att stenen representerade en oföränderlighet och permanens och sten som använts till att täcka gravar hade gett stenen en laddning och betydelse. Anders Kaliff (1999) menar att i flera kulturer förekommer uppfattningen att sten anses ha andliga egenskaper eller en inneboende själskraft. Att lägga gravröse över den döde i förhistorien menar Kaliff kan vara kopplat till animistisk tro, att den dödes själ kan ta en sten eller stensättning som hemvist, gravröset är en plats som den dödes själ kan komma tillbaka till. Kaliff menar också att elden vid kremeringen kan ses som att den väcker den eld/själ som finns inne i stenen samtidigt som elden tar upp den dödes själ och för en del av den till stenen (Kaliff 1997). Rituella sammanhang med sten menar Kaliff (2008) bland annat kan härledas till skörbränd och skärvig sten och dess eldpåverkan vilken han menar är i analogi med hur den döda kroppen sönder dela av elden vid kremeringen. Den möjliga inblandningen av vatten för att få eldutsatta stenar att spricka är ett uttryck för att föra samman de olika elementen (Kaliff 2008). Björn Varenius (1994) ser elden som ett viktigt inslag beträffande gravrösen och fossil åkermark. Elden i gravsammanhang och i bränningen av den döda kroppen var till för pånyttfödelse. Samma sak skedde då man brände marken inför odlingen och livet uppstod i den aska som bildades. Enligt detta synsätt förstärks kopplingen mellan gravar och fossil åkermark (Varenius 1994). Utifrån dessa synsätt kan rituella handlingar kopplas till gravläggningen och gravröset. Det faktum att den döde brändes och att benen tvättades och sorterades och att sten bränts och tvättats/kylts av visar på en animistisk trosuppfattning. Att man sedan anlagt en åkermark i gravens närhet och hållit ett respektfullt avstånd till graven visar på gravrösets betydelse i rummet. Inga ytterligare arkeologiska åtgärder rekommenderas vid planerad exploatering. 40
Vid förundersökningsskedet av gravröset och slutundersökningsskedet av den fossila åkermarken bjöds en intresserad allmänhet in via gruppen som följer Bengt Ahlstedts kulturhistoriska vår- och höstvandringar i Maltesholm in för en rundtur i området och visning av de pågående utgrävningarna. Visningen föll in så väl att gruppen kunde närvara vid konstaterandet av gravröset. Visningen omfattade utgrävningsplatserna inom fornlämningarna 346 och 405 samt nya och gamla Tobbe rör, fornlämning nr 338. CMB deltog även vid ett, av Vattenfall Vindkraft arrangerat, informationsmöte för de närboende. Arkeologin och de preliminära resultaten presenterades. En frågestund hölls även för arkeologin. Rapporten alternativ länk till rapport kommer att läggas ut på Vattenfall Vindkrafts hemsida, på Huaröds byalags hemsida, föreningen Bevara Linderödsåsen och FK Åsen. Den sistnämnda arrangerar kulturhistoriska vandringar i Maltesholm. En webbartikel beträffande undersökningen och dess resultat kommer att läggas ut på CMB s hemsida under 2016. CMB Uppdragsarkeologi och Kula HB ska gemensamt göra en vetenskaplig spin-off och genomföra en detaljkartering av resterande del av fornlämning nr 405. Planen är också att förmedla resultatet vidare till intresserade föreningar i bygden. Den arkeologiska förundersökningen av gravröset och de särskilda undersökningarna inom fornlämning 346 och 405 samt av gravröset kunde genomföras inom tids och kostnadsram för både fält och rapportarbete. Syftet med förundersökningen av graven var primärt att fastställa anläggningens status, det vill säga om den utgjorde en grav eller inte. Det uppställda målet uppfylldes. De uppställda frågeställningarna beträffande fornlämningarna 346 och 405 kunde i princip belysas. Den sammantagna utbredningen av fornlämning nr 346 kunde inte fastställas i helhet då den visade sig vara ytterst komplex och växte ihop med ytterligare en fornlämning i norr. Inventeringen påvisade de stora bristerna som finns i FMIS beträffande fornlämningstypen. Källkritiska aspekter var att röseområdena är fragmenterade av senare tiders markanvändning och deras ursprungliga storlek är inte känd. Någon reell brandröjning hade inte ägt rum vilket föranleder källkritiska aspekter vid analyserna, speciellt 14 C-analyserna. Det fanns även ett representativsproblem då undersökningsområdena utgjorde små utsnitt ur större miljöer, strukturer och sammanhang. De uppställda frågeställningarna beträffade gravröset kunde till stora delar belysas. Osteologen var, på grund av det kremerade materialets kraftiga fragmentering, begränsad i sin analys. Gravfyllningen var inte tillräcklig för ett givande resultat av makroanalysen. De planerade förmedlingsinsatserna kunde genomföras. CMB deltog även vid ett av av Vattenfall Vindkraft arrangerat, informationsmöte för de närboende. Rapport alternativ länk till rapport kommer att läggas ut på intressenters hemsidor. Resultatet från undersökningarna kommer att presenteras i en webbartikel på CMB s hemsida. En vetenskaplig spin-off kommer att genomföras inom fornlämning nr 405. 41
Riksantikvarieämbetet Fornminnesregistret FMIS Lantmäteriet Fastighetskartan 61E 9dN och 61E 9dS Häradskartan 1926-1934 Karta över Maltesholm 1758-1759 Laga skifteskarta 1862 Sveriges Geologiska Undersökningar Arrhenius Fosfatkarta 1929-1934 Jordartskartan Bradley, R. 2000. An archaeology of natural places. Routledge. London. Carlie, A. 2002. Människor och landskap. Om förhistoriska samhällen i nordskånsk inlandsbygd. Skånska regioner-tusen år av kultur och samhälle i förändring (A. Carlie, red). Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter 40. Cassel, K. 1998. Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland. Stockholm Studies in Archaeology 16. Stockholm. Connelid, P. 2002A. Åker, toft och vång. Landskapsförändringar i skånsk skogsbygd från vikingatid till cirka 1800. Skånska regioner-tusen år av kultur och samhälle i förändring (A. Carlie, red). Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter 40. Connelid, P. 2002B. Fossilt odlingslandskap i Liarum. Kula HB, rapport 2002-12-19. Arbete utfört på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län. Connelid, P. 2014. Landskapshistoria på Maltesholms utmarker. Kulturhistorisk utredning inom vindkraftparken Höge väg, Kristianstads kommun, Skåne län. Kula HB, rapport 2014-02 -16. Varberg. Dahl, S. 1989. Studier i äldre skånska odlingssystem. Meddelande serie B 69. Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Hauptmann Wahlgren, K. 2002. Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap i mordöstra Östergötland. Stockholm. Hulting Lindgren, C. et al 2014. Arkeologisk utredning steg 2, 2014. Maltesholm 1:5 och Kungsoran 3:1. Vindkraftpark Höge väg. Östra Sönnarslövs socken, Kristianstads kommun i Skåne. CMB Uppdragsarkeologi AB. Rapport 2014:40. Hög. Jeppsson, G. 2006. Arvskiften och nätverk. Vittskövle i fokus under 1500 och 1600-talen. Gods och bönder från högmedeltid till nutid. (M. Olsson, S. Skansjö & K. Sundberg, red). Lund. Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. Aun 24. Uppsala. Kaliff, A. 1999. Objekt och tanke. Speglingar av bronsålderns föreställningsvärld. Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Red. Olausson, M. Stockholm. Kaliff, A. 2008. Himmel och jord, eld och vatten. Kosmologi och rituell praktik i indoeuropeisk belysning. Gropar och monument. En vänbok till Dag Widholm. Red. Goldhahn, J. Kalmar. Knarrström, B. 2016. Muntlig uppgift beträffande datering av flintavslag 160307. 42
Lagerås, P. 2013. Agrara fluktuationer och befolkningsutveckling på sydsvenska höglandet tolkade utifrån röjningsrösen. Fornvännen 108. Stockholm. Myrdal, J. 1997. En agrarhistorisk syntes. Agrarhistoria. Larsson, M.P.B, Morell, M., Myrdal, J. (red.). Stockholm. Myrdal, J. 1999. Jordbruket under feodalisman 1000-1700. Det svenska jordbrukets historia. Sten, S. et al 2016. Erik den heliges skelett. Fornvännen. Journal of swedish antiquarian research. 2016/1. (L. Larsson, red.). Uppsala. Tilley, C. 2004. The materiality of stone. Exploration in landscape phenomenology. Oxford. Varenius, B. 1994. Monument och samhällig reproduktion. Landskapets andliga dimensioner. Kulturmiljövård nummer 5/1994. Red. Antell, E. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Nilsson, B. 2003. Tingens och tankarnas landskap. Försök i naturumgängets arkeologi med exempel ur Blekinges och Smålands förflutna. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8 o No. 44. Stockholm. 43
Fyndnummer Sakord Typ Material Del Antal Frag ment Vikt Anläggning Lager Datering Beskrivning 1 Människa Extremiteter Ben Radius (strålben) 1 2 3 Gravröse 1 diafys 2 Människa Extremiteter Ben Radius (strålben) 1 1 1 Gravröse 1 under tuberositas radii (dx) 3 Människa Extremiteter Ben Radius/Ulna 1 15 8,1 Gravröse 1 diafys (strålben/ armbågsben) 4 Människa Extremiteter Ben Humerus (överarmsben) 1 1 1,1 Gravröse 1 distal; Fusionerad 5 Människa Extremiteter Ben Radius/Ulna/ Fibula (strålben/ armbågsben/ vadben) 1 8 5,3 Gravröse 1 diafys 6 Människa Extremiteter Ben Tibia (skenben) 1 14 38,6 Gravröse 1 diafys 7 Människa Extremiteter Ben Femur (lårben) 1 1 5,2 Gravröse 1 diafys 8 Människa Extremiteter Ben Femur (lårben) 1 1 1,2 Gravröse 1 distal 9 Människa Extremiteter Ben Fibula (vadben) 1 5 5 Gravröse 1 diafys 10 Människa Extremiteter Ben Patella (knäskål) 1 4 1,9 Gravröse 1 11 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 244 157, Gravröse 1 400BC-230BC diafys; Ett fragment rörben) 8 kalibrerat 1 sigma (1,94 gram) utplockat till C14; Maxfragm.: 48,4 mm 12 Människa Bål Ben Costa (revben) 1 3 0,9 Gravröse 1 13 Människa Bål Ben Axis (andra halskotan) 1 1 0,4 Gravröse 1 dens axis 14 Människa Bål Ben Vertebra (kota) 1 4 1 Gravröse 1 15 Människa Hand Ben Metacarpus 1 1 0,7 Gravröse 1 (mellanhandsben) 16 Människa Hand/Fot Ben Metapodium (mellanhandsben/ mellanfotsben) 1 2 0,8 Gravröse 1 17 Människa Hand Ben Phalanx 1 manus 1 2 1,2 Gravröse 1 (fingerben 1) 18 Människa Fot Ben Phalanx 1 pedis 1 1 0,2 Gravröse 1 (tåben 1) 19 Människa Hand/Fot Ben Phalanges manus/pedis 1 4 0,6 Gravröse 1 (fingerben/tåben) 20 Människa Fot Ben Tarsus 1 1 0,7 Gravröse 1 (fotrotsben) 21 Människa Fot Ben Talus 1 1 0,7 Gravröse 1 (språngben) 22 Människa Hand/Fot Ben Carpi/tarsi, os (handrots-/ fotrotsben) 1 6 1,7 Gravröse 1 23 Människa Kranium Ben Calvarium (skalltak) 1 100 39,9 Gravröse 1 24 Människa Kranium Ben Dens (tand) 1 1 0,1 Gravröse 1 rot till framtand (incisiv) 25 Människa Kranium Ben Maxilla 1 3 0,5 Gravröse 1 (överkäke) 26 Människa Kranium Ben Mandibula (underkäke) 1 2 0,6 Gravröse 1 44
Fyndnummer Sakord Typ Material Del Antal Frag ment Vikt Anläggning Lager Datering Beskrivning 27 Människa Kranium Ben Frontale, os 1 1 0,4 Gravröse 1 pars nasalis (pannben) 28 Människa Kranium Ben Frontale, os (pannben) 1 1 0,7 Gravröse 1 margo supraorbitalis (dx) 29 Människa Kranium Ben Occipitale, os 1 1 1,9 Gravröse 1 (nackben) 30 Människa Kranium Ben Temporale, os (tinningben) 1 1 0,1 Gravröse 1 pars petrosafragm. 31 Människa Kranium Ben Temporale, os (tinningben) 1 1 1,5 Gravröse 1 proc. mastoideusfragm. 32 Människa Kranium Ben Temporale, os 1 2 3,1 Gravröse 1 fragm. (sin + dx) (tinningben) 33 Människa Kranium Ben Cranium 1 6 1,5 Gravröse 1 34 Människa Ben Obestämt benslag 1 29 11,5 Gravröse 1 35 Oidentifierad art Ben Obestämt benslag 1 724 59 Gravröse 1 36 Människa Extremiteter Ben Radius (strålben) 1 1 0,8 Gravröse 2 37 Människa Extremiteter Ben Tibia (skenben) 1 2 2 Gravröse 2 410BC-230BC kalibrerat 1 sigma Ett fragment (1,33 gram) utplockat till C14 38 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 6 3,2 Gravröse 2 rörben) 39 Oidentifierad art Ben Obestämt benslag 1 6 0,4 Gravröse 2 40 Människa Extremiteter Ben Radius/Ulna (strålben/ armbågsben) 1 1 0,5 Gravröse 4 41 Människa Extremiteter Ben Tibia (skenben) 1 1 1,9 Gravröse 4 360BC-160BC kalibrerat 1 sigma Fragmentet (1,9 gram) utplockat till C14 42 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 8 3,4 Gravröse 4 rörben) 43 Människa Kranium Ben Calvarium 1 6 3,2 Gravröse 4 (skalltak) 44 Ev. djur Ben Obestämt benslag 1 1 0,6 Gravröse 4 Sannolikt djurben, dock ej bestämt vilket benslag 45 Oidentifierad art Ben Obestämt benslag 1 15 1,9 Gravröse 4 46 Människa Extremiteter Ben Scapula (skulderblad) 1 1 0,8 Gravröse? margo 47 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 17 9,2 Gravröse? rörben) 48 Människa Hand/Fot Ben Metapodium 1 1 0,3 Gravröse? (mellanhandsben/ mellanfotsben) 49 Människa Hand/Fot Ben Carpi/tarsi, os 1 1 0,3 Gravröse? (handrots-/ fotrotsben) 50 Människa Kranium Ben Mandibula 1 1 0,3 Gravröse? (underkäke) 51 Människa Kranium Ben Frontale, os (pannben) 1 1 0,4 Gravröse? 45
Fyndnummer Sakord Typ Material Del Antal Frag Vikt Anläggning ment Lager Datering Beskrivning 52 Människa Kranium Ben Calvarium 1 6 2,8 Gravröse? (skalltak) 53 Människa Kranium Ben Cranium 1 1 0,2 Gravröse? 54 Oidentifierad art Ben Obestämt benslag 1 29 2,7 Gravröse? 55 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 1 0,4 Gravröse? rörben) 56 Människa Extremiteter Ben Os longum (långa 1 8 3,4 Gravröse? rörben) 57 Människa Kranium Ben Calvarium 1 4 0,6 Gravröse? (skalltak) 58 Människa Ben Obestämt 1 4 0,7 Gravröse? benslag 59 Oidentifierad art Ben Obestämt benslag 1 12 1,9 Gravröse? 60 Avslag Ythuggningsavslag Flinta 1 1 <1 Gravröse 1 Tidigneolitikum/bronsålder alt. 300-tal BC Kristiandstadsflinta 61 Avslag Avslag Flinta 1 1 <1 Gravröse 1 Kristiandstadsflinta 62 Avslag Avslag Flinta 1 1 <1 Gravröse 1 Kristiandstadsflinta 63 Avslag Avslag Flinta 1 1 7 Gravröse 4 Kristiandstadsflinta 64 Avfall Avfall Flinta 2 2 28 Gravröse 4 Brända. Kristianstadsflinta 65 Avslag Avslag Flinta 1 1 3 Gravröse 4 Senon/ danienflinta 46
Med anledning av beslut från Länsstyrelsen i Skåne län inför anläggande av vindkraftparken Höge väg inom fastigheterna Maltesholm 1:5 och Kungsoran 3:1 i Kristianstads kommun, har CMB Uppdragsarkeologi AB genomfört en arkeologisk förundersökning och två slutundersökningar. Fältarbetet genomfördes mellan den 4 mars och den 28 april 2015. Slutundersökningen av den fossila åkermarken genomfördes i samarbete med Kula HB. Uppdragsgivare var Vattenfall Vindkraft Sverige AB. Vindkraftparken planeras att anläggas inom ett flera hundra hektar stort område på Maltesholms gods ägor. Parken berör ett antal fornlämningar som främst utgörs av fossil åkermark, gravar och hålvägar. Vid platserna för exploatering förundersöktes och slutundersöktes ett gravröse inom fornlämning nr 346. Inom fornlämning nr 346 och 405 slutundersöktes delar av de fossila åkermarkerna. Inom fornlämning nr 346 kunde fyra olika röjningsfaser beläggas, under perioderna yngre romersk Fig. 1. Aktuell socken för undersökningen, Östra Sönnarslövs socken, visas med rött. järnålder, folkvandringstid, hög/senmedeltid och ytterligare en senare fas i historisk tid. Inom fornlämning nr 405 kunde fyra olika röjningsfaser beläggas, under perioderna folkvandringstid, vendeltid, senmedeltid/tidig, historisk tid (1700-1800 -tal). Graven inom fornlämning nr 346 daterades till 300-talet f. Kr, det vill säga mitten av förromersk järnålder. Den gravlagde var en äldre individ, möjligtvis en kvinna. Fig. 2. Platsen för Vindkraftparken är markerad med blå ring på utdrag ur Vägkartan. Skala 1:100 000. 47