Hus av vedkubb i Västerhaninge Jakobsdal, Nödesta 1:7, efter Lugnetvägen. Det är en viss namnförbistring på denna fastighet, kallas ibland Ådala i äldre handlingar. Troligen byggs det på 1850-talet av Anders Edvard Månsson, han kallas nybyggare i husförhörslängden. Huset är tillbyggt i omgångar men den ursprungliga delen mot vägen är uppfört av kubbar. Att bygga hus av sågade vedkubbar och foga med lera och halm eller murbruk var en teknik som användes från 1840-talet. Det talas till och med om att man använde dynga från fähuset för fogning. Tekniken kommer säkert från mycket äldre tid men detta har inte kunnat dokumenterats. De allra flesta kubbhusen i landet byggdes mellan 1870 och 1900. Det finns delar av kubbhus kvar i vår trakt. Vid en inventering 2008 med Länsstyrelsens expert och Gillet besöktes några av dessa, bl.a. Jakobsdal i Lugnet som då ägdes av vår medlem Urban Sondell. Man kunde med säkerhet konstatera att den ursprungliga delen var byggd med denna teknik. Ett annat hus som enligt Bengt Fagerström från Länsstyrelsen är uppfört med
kubbar är det mycket vackra fd Apoteket i Östnora, numera kallat Alphyddan. Det fanns dock inte 2008 möjlighet att få detta bekräftat men detta har senare skett. Alphyddan, Östnora 2:7, var traktens apotek till början av 1900-talet. Uppfördes på 1870-talet. Vid ett besök hos en fastighetsägare i Vreta i ett utpekat kubbhus blev experten och redaktören bryskt avvisade. Ägaren upplevde tydligen byggmetoden som nedsättande och ville inte få det bekräftat. Numera försvunna byggnader av kubb var ex.vis mjölnarbostaden i Håga och det lilla ursprungliga huset på småbruket Ribbyberg. Detta hus kallades f.ö. i folkmun för Knubbstugan.
Bostadshuset på småbruket Ribbyberg efter Nynäsvägen byggdes som statarbostad till Ribby och kallades inledningsvis Nybygget Bengt Fagerström skriver i en artikel för tidningen Ledungen 2008 bl.a. : Bengt Fagerström som hade Länsstyrelsens uppdrag att inventera och dokumentera kubbhusen i länet.
Här vid besöket i Västerhaninge 2008. En kubbkonstruktion kan närmast beskrivas som en vedtrave med murbruk mellan varje varv, lagd så att kubbens längd ger väggens tjocklek. Denna kan vara 15 till 50 centimeter, allt i ett ramverk, se skiss. Vedkubben kan vara rund, grovt eller fint kluven och av olika träslag. Tall- och granved är vanligast men lövved liksom blandved kan förekomma, även så återvunnet virke. En princip för konstruktiv bärning i kubbhus. En bärande träkonstruktion och murad kubb som fyllning i väggfälten. Stolparna är fästa i en syll som vilar på husets grund. Ett alternativ är en konstruktion med hörn och öppningar lagda i förband. Den kan muras på en kraftig, underifrån fuktisolerad syll eller direkt på exempelvis en lagd stengrund. Vid murning användes lerbruk med tillsatser såsom sågspån och växtfibrer. Grunden måste vara mycket stabil. Kubbhusen är lerklinade eller panelade. En del kalkputsade och avfärgade. Materialet var billigt, tekniken arbetskrävande men enkel. Det var därför säkerligen torpare med tillgång till fri lera och ved byggde de första husen. Brist på timmer och höga transportkostnader gjorde att även större hus började
byggas. Kubbhus har samma typer av planlösning, fasad och detaljer som andra hus från respektive tidsperiod och geografiskt område. Därför är de svåra att känna igen, som framgår av bilderna. Lera och trä ger goda egenskaper för lagring och reglering av värme och fukt, vilket ger låg energiåtgång, behaglig inomhustemperatur och är brandhämmande. Kubbhusen var vanliga i Skandinavien och Nordamerika 1870 till 1920 och är kända i flera länder i Europa. I Sverige finns nu 74 kända hus byggda med kubbteknik men det har funnits flera hundra, bl a ca 40 i Sundbyberg. De flesta nu bevarade, 26 stycken, finns i Stockholms län som bostadshus. I Värmland främst som fähus. År 1875 experimenterade arkitekten Törnqvist med ett kubbhus på Klippan i Nacka. Tekniken är en del av vår byggnadstradition. I Norge finns ca 800 hus, men det kan ha funnits flera tusen. Många av de kvarstående bostadshusen i kubbteknik är, trots en ålder på 100 år eller mer, fortfarande i praktisk användning som bostäder. Ett bevis om något att tekniken fortfarande bör kunna användas. Varför inte prova med en friggebod eller bastu? Lera finns att köpa i säck. Kändisar har bott/bor i kubbhus. Elsa Beskow bodde i ett knubbhus på Husarö när hon skrev Puttes äventyr i blåbärsskogen. Länkar för vidare info om kubbhus: Bengt Fagerströms hemsida Kubbhus.se
Materialet var billigt, tekniken arbetskrävande men enkel. Det var därför säkerligen torpare med tillgång till fri lera och ved byggde de första husen. Brist på timmer och höga transportkostnader gjorde att även större hus började byggas. Kubbhus har samma typer av planlösning, fasad och detaljer som andra hus från respektive tidsperiod och geografiskt område. Därför är de svåra att känna igen, som framgår av bilderna. Lera och trä ger goda egenskaper för lagring och reglering av värme och fukt, vilket ger låg energiåtgång, behaglig inomhustemperatur och är brandhämmande.
Kubbhusen var vanliga i Skandinavien och Nordamerika 1870 till 1920 och är kända i flera länder i Europa. I Sverige finns nu 74 kända hus byggda med kubbteknik men det har funnits flera hundra, bl a ca 40 i Sundbyberg. De flesta nu bevarade, 26 stycken, finns i Stockholms län som bostadshus. I Värmland främst som fähus. År 1875 experimenterade arkitekten Törnqvist med ett kubbhus på Klippan i Nacka. Tekniken är en del av vår byggnadstradition. I Norge finns ca 800 hus, men det kan ha funnits flera tusen. Många av de kvarstående bostadshusen i kubbteknik är, trots en ålder på 100 år eller mer, fortfarande i praktisk användning som bostäder. Ett bevis om något att tekniken fortfarande bör kunna användas. Varför inte prova med en friggebod eller bastu? Lera finns att köpa i säck. Kändisar har bott/bor i kubbhus. Elsa Beskow bodde i ett knubbhus på Husarö när hon skrev Puttes äventyr i blåbärsskogen. Lars Olof Persson, lite om Ribby
Lars Olof Persson 1945-2005. Största delen av centrala Västerhaninge ligger på Ribbymark. Från de ursprungliga gårdarna påbörjades en avstyckning i början på 1900-talet när järnvägen kommit till. Inledningsvis nere vid stationsområdet men vartefter växte småhusbebyggelse upp på båda sidor av järnvägen på Ribbymark samt i mitten på 50-talet även flerfamiljshus i HSB:s regi. För många Västerhaningebor står dock Ribby för den del av samhället som är beläget söder om kyrkan på östra sidan av Gamla Nynäsvägen. Det var ju också här som de ursprungliga Ribbygårdarna låg. Idag är de flesta byggnaderna där borta med ett undantag, östra frälsegårdens mangårdsbyggnad, som nu med rätta helt enkel kallas Ribby Gård. Det var den sista gården som brukades och sista ägarfamiljen Persson kom dit för 100 år sedan från Hesslingby i Österhaninge.
Östra frälsegården Ribby i vinterskrud 2005. Det var Olof Persson, född 1857, med ursprung från Sorunda, med hustru och två barn. När han avled 1943 tog sonen Albert över. Men samhällets behov av mark för utbyggnad gjorde att arealerna för odling minskade och Albert Persson, välkänd profil i samhället, var den sista som satt plogen i marken på Ribby! Sonen Lars Olof fortsatte dock den månghundraåriga agrara traditionen i Perssonfamiljen och utbildade sig på SLU och arbetade med utredningsverksamhet både på nationell och internationell nivå. Han bodde kvar i föräldrahemmet fram till sin död 2005. Lars Olof Persson var starkt engagerad i kommunens utveckling och hade många kritiska synpunkter på detta. Han var också aktiv i Haningegillet, bla. som ordförande. Han tillförde via tidningen Glimtar mycket kunskap om Västerhaninge och dess innevånare. Här följer några korta artiklar från hans penna, en om verksamheten på gården på 30-talet med utgångspunkt från en liten anteckningsbok han hittade på vinden efter sin farfar, och en målande beskrivning om Västerhaninge på 40-50-talet. Fragment från 30-talet
Västerhaninge i slutet på 40-talet Från tvåtakt till turbo, korta versionen Embryot till det jag ovan menar var en garagelänga på Ruben Ramströms villatomt efter Nynäsvägen i Västerhaninge, längan nådde man med bil från Blåkullavägen. Tyvärr saknas bilder från denna tid och plats. Där startade redaktören och Stig Johansson år 1961 en liten verkstad som ursprungligen arbetade med jordbrukstraktorer av märket Ferguson. Vi hade båda en bakgrund inom denna bransch, ett IC-OK ägt företag i Stockholm sålde och servade Ferguson och Massey-Harris på Rosenlundsgatan på söder och senare på Sofielundsplan i Enskede. Vårt företag fick det pampiga namnet Haninge Bil & Traktor!
Stig Stickan Johansson på lite äldre dar. Fergusontraktorerna var marknadsledande i Sverige på den tiden och det fanns fortfarande en del jordbruk på Södertörn. Inledningsvis fick vi många uppdrag av vår fd arbetsgivare att rekonditionera inbytestraktorer inför försäljning. Ett problem uppstod dock efter något år, alla traktorer skulle ha störtbåge av säkerhetsskäl! Då fick vi inte in dom i verkstan, för höga! Generalagenten för Ferguson i Sverige var AB Farming, ett dotterbolag till AB Nyköpings Automobilfabrik (ANA). Bolaget hade köps av SAAB år 1960 och koncernen övertog Philipsons i Stockholm som sålt SAAB-bilar sedan 40-talet. Det fanns alltså ett samband mellan Fergusontraktorn och den puttrande tvåtaktaren, det var troligen anledningen till att det blev SAAB på Blåkullavägen! På den tiden var nybilsförsäljningen hårt distriktsindelad och södra Södertörn tillhörde område Södertälje där återförsäljaren Motorkompaniet fanns nere vid Maren. Ägare var franskättade gentlemannen Henry Faurshau som en gång varit järnhandlare på Nynäsvägen i Handen. Det blev ett samarbete med honom och efter en liten ombyggnad blev det plats även för en säljlokal i längan, så här i efterhand rent obegripligt hur allt fick plats! Under några år hade vi en försäljare på plats från Motorkompaniet, Ture Lekander, en trivsam gotlänning!
Vår först anställda mekaniker blev Nisse Bergman och några år senare Jack Winberg. Nisse Bergman, först anställd i firman, okrönt raggarkung på den tiden! Tiden på Blåkullavägen var trivsam men långtifrån bekymmersfri, trångt och eländigt och vi fick jobba utomhus ibland för att klara av det ökande servicebehovet. Tvåtaktarna var lyckligtvis enkla att hantera, det mesta handlade om att byta tändstift, fördelarlock, brytarspetsar och topplockspackning Reservdelar måste hämtas nästan dagligen i Södertälje, undrar hur många gånger jag i alla väglag körde den numera s.k. Slingerbulten över skogen? Faktiskt utan någon incident men många gånger var det nära. Att jag blev reservdelshämtare berodde säkert på att jag själv insåg att jag var sämsta mekanikern i gänget! Motorkompaniet drog sig ur samarbetet och vi fick ett direktkontrakt med SAAB- ANA Stockholm både på service och försäljningssidan och fick närmare till reservdelarna, nu gällde deras anläggning i Folksamhuset i Farsta. Redaktören inledde sin bana som bilförsäljare! Med varierande framgång! Men det är en annan historia, kan dock med rent samvete faktiskt påstå att jag aldrig medvetet lurat någon bilköpare! Däremot blev jag många gånger själv lurad av kunderna, vissa drog sig inte för att efter invärdering av bytesbilen sälja de
relativt skapliga däcken till grannen och sätta på dennes totalslitna. Stig, Stickan, skötte verkstaden och det rullade på ganska skapligt under 60- talet. Vi hyrde en lokal på Ringvägen 24 i Åby och kunde få till ett acceptabelt reservdelslager och en något märkligt försäljningskontor bakom ett draperi. Inget automobilpalats men det funkade trots allt. Största problemet var garagehyrarna i längan intill som blev vansinniga när våra kunder parkerade där. Under den här tiden hade vi ett gott samarbete med Ribbyskolan och dess yrkesvalslärare och vi fick ett antal PRYO-PRAO elever och några s.k. skoltrötta ynglingar som med varierande resultat skulle skolas in i yrkeslivet! Några som det gick bra för var Janne Strandlund, Kari Karjalainen, Bernt Burmeister, Taxi-Leffe Petterson och Benne Blixt.
Janne, Kari, Bernt och Benne! Även Stickans söner, Leif och Rolf, hamnade i verksamheten på senare år. Dessutom bl.a. Tony Lorentzen, Benny Pettersson, Bengt Ösmo Pettersson. Efter förhandlingar med Håga Verkstad, herrarna Westman och Spjut, kunde vi senare flytta in i anpassade lokaler på Förrådsvägen i industriområdet. De byggde om den fd trappfabriken Vinotrappan till bilverkstad med inhägnad gård, en fantastisk förbättring för oss. Det är den byggnad som nu används av Bärgningskåren. Av olika skäl sålde vi företaget 1982 till Bil AB Lennart Persson. Stig Johansson startade om på Dåntorpsvägen med sönerna, jag jobbade kvar hos Lennart till 1986 då jag började på Folksam.
Lennart Persson köpte 1984 fd Wellgardslokalen som senare såldes till Håga Bildemontering. Personalen på Håga 1984. Kari Karjalainen, Micke Carlsson, Bengt Pettersson, Leif Johansson, Kjell Pettersson, Jack Winberg och Sune Nilsson När landsfiskalen fyllde 50 år.
Kronolänsmannen, senare landsfiskalen, Emil Wahlroth, 1874-1931. Ett porträtt målat av okänd konstnär, kanske till hans 50-årsdag. Tavlan finns i Tingshuset, När landsfiskalen Emil Wahlroth fyllde 50 år den 27 oktober 1924 var det troligen en stor fest på länsmansgården i Mulsta,
Den vackra Länsmansgården i Mulsta. Här bodde Wahlroths änka Frida Hauffman kvar till sin död 1957. Foto Stefan Jansson. Samhällets toppar var säkert på plats, ett upprop hade vandrat runt på bygden om bidrag till jubilaren och skramlingslistan är ett tidsdokument värt att studera. Emil Wahlroth hade kommit som kronolänsman 1906 och efterträtt den olycklige Hjalmar Fahlborg som tagit sitt liv genom opiumförgiftning efter en rad misslyckade affärer och obestånd. Hjalmar var bror till församlingens uppskattade präst Atle Fahlborg och man kan lätt inse att detta var en svår situation att hantera för den gode Gudsmannen. Se listan och lite ytterligare fakta!
Granhammar, torp på Berga Granhammar, ursprungliga torpet. Oklart när denna byggnad kom till. Efter G:a Nynäsvägen söder om Fors, mittemot nya infarten till Berga, går Marielundsvägen in mot kommunens reningsverk. Namnet har vägen fått efter ett numera försvunnet torp under Berga. Dock finns en stor jordkällare kvar i skogskanten. Det enda som finns kvar av torpet Marielund, en källare!
Söder om denna väg ligger ett gammalt hus, torpet Granhammar, intill finns ett brandskadat uthus och norr om vägen en modern villa. Granhammar omnämns i HFL under hela perioden 1690-1895. I jordeboken från 1740 står Granhammar som oskattlagt torp. Stället nämns som torp under åren 1812-45. Därefter beboddes Granhammar av änkan Eva Jansdotter, f 1797. Hon bodde där till sin död 1874. De följande 15 åren står stugan obebodd. Omkring 1889 blev Granhammar statarbostad under Berga gård. Från 1946 bodde här fd ladugårdsförmannen Johan Litzén med hustru Idag fungerar stället som sommarbostad. Förutom det gamla huset finns ett (numera skadat) mindre uthus och en jordkällare med överbyggnad. Där idag den nybyggda villan finns fanns tidigare en relativt modern arbetarbostad som exteriört är infogad i denna byggnad. Där bodde från från 1928 slaktaren Adolf Vidlund med sin familj till år 1949. Dit kom då fd Bergaträdgårdsmästaren Johan Andersson. Granhammar,statarbostaden. Författarna Bo & Anita Stjernströms som 2001 gav ut boken Liv och Död på Näringsberg skriver: Granhammar var ett torp vid gamla landsvägen under Berga gård som beboddes av arbetare på gården. Den sista var Per Erik Jansson som bodde där många år med sin hustru Maria. På äldre dar fick han bidrag från Berga med mjölk, 3 sädesslag, vedbrand, och en liten kontant ersättning.
På våren 1934 knackade gårdfarihandlaren och södertörnskildraren Viktor Petterson på hos den 87-årige Per Erik och fick berättelsen om att Per Erik som 8-åring tagit sig till Galgstenen och upplevt den sista offentliga halshuggningen i Haninge 1855 då en av mördarna från Näringsberg avrättades Som kuriosa står Per Eriks skottkärra i Bergas lantbruksmuséum. Huset såldes och det är tyvärr nu illa medfaret, bland annat är skorstenen borttagen. Häcken och tomten är vildvuxna. På västra sidan finns källaren fortfarande kvar men ladan som stod vid avfartsvägen mot Stav brann ner för många år sedan. Följande bildtext finns i boken: Viktor Petterson på väg att intervjua Per Erik Jansson på Granhammar. Akvarell av Åsa Halin. Om du vill köpa boken Liv och död på Näringsberg, klicka här:
Berga Slott och Helges minneshus
Helge Ax:son Johnson (1878-1941). Slottsherre, generalkonsul, hovjägmästare, mecenat, konstsamlare och donator. Sveriges yngsta slott, Berga, byggdes på 1910-talet av Helge Ax:son-Johnson som var son till industrimagnaten Axel Johnsson, grundare bl.a. av Avesta Jernverk och Rederi AB Nordstjernan.
Slottet stod klart 1915, kostade då 850.000 kronor och omges av en påkostad park. Sedan 1944 i statens ägo, här huserar nu militären. Han arbetade inledningsvis i familjeföretagen men vid faderns död 1910 inledde han en egen affärsverksamhet och köpte bl,a, Berga Gård år 1912 och lät arkitekten Torben Grut rita ett slott på höjden ovanför Hårsfjärden. Slottet blev klart 1915. Han grundade också lantbruksskolan på Berga i konkurrens med Årsta och anlade en stor inhägnad viltpark. Han umgicks med kungafamiljen och år 1922 utnämndes han av Gustaf V till hovjägmästare. Han var också generalkonsul för Siam, nuvarande Thailand från 1911 och en stor konstmecenat och samlare. Han avled ogift 1941 och Berga (och Näringsberg som han köpt) såldes till staten och stora delar av egendomen övertogs av försvaret. Han hade redan under sin livstid påbörjat byggandet av ett minneshus över sig själv på ett avstyckat område väster om slottet. Huset blev dock inte klart förrän tre år efter hans död.
Minneshuset, väl värt ett besök! Om man kommer in? Här samlades mycket intressant material och konst och här kan du nedan läsa en artikel från 2005 om både minneshuset och slottet. Under marinens tid på Berga kunde Gillet vid jämna mellanrum visa dessa objekt för sina medlemmar men efter Amf1:s övertagande ges tyvärr väldigt få tillfällen till detta.
Kapten Ulf Lundberg på trappan till Minneshuset vid en visning år 2004. Läs artikeln här! Vill du köpa Bo & Anita Stjernströms bok om Bergakungen Klicka här!
Några episoder från en bondedotters ungdom Några minnen från 40-talet i Västerhaninge. Anna Birgitta, Anna-Britta, är född Lindström på Skarplöt 1927. Föräldrarna var Erik och Britta Lindström, född Nilsson. Hon gifter sig 1946 med Nils Petersson och de brukar familjegården under många år och bor fortfarande kvar. (2015) När lantmästaren Nils Petersson på Skarplöt fattade pennan för tio år sedan och
delade med sig av sitt liv till Västerhaningeborna försökte jag få hans hustru Anna-Brita att göra likadant. Hon gjorde motstånd i många år, har inget att berätta! Slutligen åstadkom hon en liten artikel om några spridda minnen, personligt och trevligt framställt, bl.a. om när hon blev Västerhaninges lucia 1945 och om smygrökning, dans på Ringhagen och på Håga. Läs berättelsen här! Västerhaninges vackra lucia 1945.
Ivar Lo i vinterväder! Denna bronsstaty i naturlig storlek av Ivar Lo-Johansson står utanför stationen i Tungelsta sedan 2001. Intill finns en relief i granit med olika symboler för författarens litterära verk.
Dessa är gjorda av konstnären Sam Westerholm född 1947 i Finland och verksam i Ösmo på Djursnäs gård. Har skolats av bla Bror Marklund och har ett stort antal verk på offentliga platser, se hans hemsida här: Sam Westerholm Motivet, författaren Ivar-Lo, bodde i sin ungdom med föräldrarna på jordbruket Djurgårdsgrind i Tungelsta.
Elinslund på 1980-talet Elinslund på 2010-talet, till vänster den 20 m långa torkladan. Elinslund, ett litet lantbruk öster om Lyngsta på Välstamark, med fastighetsbeteckningen Välsta 2:18, odlades upp av den ofärdige skomakaren och spelmannen Johan Erik Bergman omkring 1895 på mark som då tillhörde familjen Upmark på Hammar. Skomakaren Bergman hade ett olyckligt äktenskap, hustrun var sinnessjuk och vistades på hospital. De två barnen flyttade ut mycket unga, dottern Elin som fick ge namn till stället. flyttade som lillpiga till Nedersta men avled redan vid 17 års ålder. Fastigheten köptes 1932 av August Berg, säljare var då Anders Edvard Johansson på Välsta 2. August Berg hade bott här sedan början på 1900-talet, som hyresgäst och arrendator.
År 1936 startade sonen Eskil, nygift med Greta f. Larsson, landstvätt på Elinslund. Tjugo år senare övertog han det lilla hemmanet efter fadern och var aktiv till början på 1980-talet. Gården ägs nu av sonen Bengt född 1939. Ulla Nilsson 1917-2013. Kunnig på blommor och blader, skötte Tinghustomtens flora under många år. Duktig skribent. Ulla Nilsson, mycket aktiv forskare i Haningegillet, besökte familjen Berg 1982 och skrev denna artikel för Glimtar, Läs den här!
Livet på Krigslida Margareta Hjalmarsson- Mattson berättar om sin barndom
Huvudbyggnaden med delar från 1600-talet blev lågornas rov på 1990- talet. Margareta är dotter till Sven Hjalmarsson, vars föräldrar var Hjalmar och Julia Jansson som ägde Krigslida gård. Det fanns ytterligare två söner, Gustav och Gunnar. Bröderna tog efternamnet Hjalmarsson enligt en gammal god tradition. Sven kom att ägna sig åt tvätteriverksamhet, Gustav blev åkare i Västerhaninge och Gunnar övertog föräldragården 1946.
Hjalmar och Julia Jansson med de två äldsta sönerna Sven och Gustav. När Margareta föddes 1936 hade föräldrarna sin verksamhet på Krigslida men flyttade senare till Dalby söder om Berga. Gården Krigslida bestod av flera byggnader, stora huset, två flyglar och ett litet fjärde hus mellan flyglarna som tillsammans bildade en fyrkantig gård mellan husen. Det stora huset med anor från 1600-talet brann tyvärr ner på 1990-talet. Alla husen hade samma standard och det bodde folk i alla lägenheterna. Läs om hennes barndom här!