Gåramålning av Västerhaninge kyrka Olof Olssons verk från 1917, signerad O. Olsson. Han kallades ibland Hed Olof, Hed Olle men också Rättviks Olof. 1917 befann sig Olof Olsson bl.a. på Södertörn söder om Stockholm, vandrade runt i de olika socknarna och förevigade ett stort antal gårdar. Här ett något ovanligare motiv, inte en enda privatbostad är synlig i bilden, och man kan undra vem som beställt målningen. Kanske var den ett uppvisningsobjekt, för att demonstrera sina färdigheter inför en presumtiv beställare av en gåramålning. Någon Västerhaningebo okänt vem måste i alla fall ha fattat tycke för demonstrationsexemplaret eftersom det tillsammans med en hel del målningar av traktens gårdar blivit kvar i och i dag ingår i Haninge Hembygdsgilles samlingar. Han var född på gården Hedbacken i Vikarbyn år 1855 och avled i Stockholm 1940. Hans sista kända tavla är från Västergötland 1930.
Målningen föreställer: Västerhaninge kyrka från söder. Framför och något till höger om den ser vi sockenstugan, som också kallades Kaplansgården, eftersom församlingens komminister fram till slutet av 1800-talet också hade sin bostad där. Längre bort skymtar Prästgården, d.v.s. kyrkoherdebostället. Till vänster om kyrkan ser vi tingshuset med tillhörande byggnader ett öppet vagnslider, en uthuslänga samt längst ut till vänster i bilden häradstjänarens bostad med arrestlokal. I tingshuset hölls tingen i Sotholms härad fram till 1916, då verksamheten flyttade in till Stockholm. Endast två av byggnaderna i bilden finns kvar i dag det är kyrkan i sitt utförande från det omfattande uppbyggnadsarbetet efter branden 1831, samt tingshuset från 1734 (påbyggt med en våning 1820) och som 1970 flyttades ca 20 meter längre in på tomten och bort från landsvägen. Gåramålare var ursprungligen en skånsk dialektal benämning på på självlärda bygdemålare som drog runt på landsbygden och mot en mindre ersättning eller kanske bara mat och logi målade av gårdar, boställen och kyrkor. Verksamheten började i mitten på 1800-talet och pågick in i mellankrigstiden då flygfotografering tog vid. Målningarna har ofta en naiv karaktär och kännetecknas av en stor detaljrikedom, ofta förskönades motiven; saknades det gardiner i fönstren målade gåramålaren ändå gardiner för att gården skulle se ståndsmässig ut. Ibland förvrängdes perspektivet för att alla byggnader skulle synas på tavlan och att boningshuset framhävdes. Förutom tavlan ovan finns ett antal kända verk från Västerhaninge, bl.a av två Ribbygårdar, Ribbyholm, Vadet i Tungelsta och Hammarby i Österhaninge Känner du kanske till något lokalt motiv, hör av dej får vi fotografera!
Millimeter-Kalle, yrkesman en verklig Ett gediget hantverk! Hängrännor och stuprör i trä När Axel Carlsson i början på 20-talet byggde sin villa på Tungelstavägen i Västerhaninge, norr om ICA, finns fortfarande kvar, tillverkade han dessa av solitt trä. Lämpliga stammar borrades ur för stuprören, på samma sätt gjordes hängrännorna men delades på längden. Ett fantastiskt hantverk! Även inomhus fanns komplicerade konstruktioner, vindsluckan med inbyggd trappa öppnades med ett lätt handgrepp och med hjälp av balanserade tyngder uppe på vinden gled luckan upp och trappan ner med ett vinande ljud som
påminde om hydraulik. Villan på Tungelstavägen, foto från 2003 Axel Carlsson född 1876 i Madesjö, avliden 1956 i
Västerhaninge Du kan läsa mer här! Ormsta By En by med anor från vikingatiden Norra Skattegården Byn ligger öster om vägen mellan Fors och Årsta Havsbad och markerna i öster gränsar mot gamla Österhaninge socken.
Haningegillets ordförande Per Stavfors bor sedan 1976 i den Norra Skattegården, troligen byns äldsta bevarade boningshus. Han berättar här om byns historia.: Berättelsen om Ormsta Ryskan i Marieberg
Helena Sofia Olsdotter-Johansson-Fredlund 1834-1921 Denna märkliga kvinna hette vid födseln 1834 i Västerhaninge Helena Sofia Olsdotter, fadern var bonden Olof Mattson i Gryt. Hon gifter sig, oklart när,
Johansson, och flyttar med maken till den ryska staden Astrachan men återkommer via Åbo i Finland 1899 till Stockholm och blir änka 1901 då maken, maskinisten, avlider i Ryssland. År 1911 flyttar hon ut till Nedre Marieberg i Fors med fosterdottern Anna Leckström född 1893. Hon tar nu namnet Fredlund. Änkan Fredlund lever ett ganska lyxigt liv med stort umgänge på Nedre Marieberg. 1920 flyttar hon till ålderdomshemmet och avlider där 1921. Hon kallas på trakten Ryskan i Marieberg. Fosterdottern Anna gifter sig senare (1918) med sliparen Viktor Vicke Jansson, känd fotbollsprofil i både Djurgården och landslaget, fastigheten tillhör fortfarande familjen men är sedan länge fritidshus och numera i mycket dåligt skick.
Sigrid Numan och kameran Den gamla bälgkameran Med denna kamera dokumenterade Sigrid Numan Västerhaninge, ffa Fors, från mitten på 1920-talet!
Sigrid Numan i folkdräkt Sigrid Numan, f. Eriksson år 1898 i Stockholm, flyttade med maken Ragnar f 1896 till Vreta år 1923 och sedan vidare till Fors By och Gästgivargården år 1926. Man hade gift sig 1920 och fått sonen Olle i Katarina Församling 1922. Bokbindaren Ragnar Numan bedrev tidvis bokbinderi och grafisk verksamhet i den lilla smedsstugan i Fors och hustrun Sigrid var behjälplig i mån av tid. Utan Sigrids bilder skulle den omfattande Forsdokumentationen vara betydligt fattigare, utöver de lokala bilderna från Fors har hon dokumenterat mycket av Scoutrörelsen i Västerhaninge, hon och Ragnar var pionjärer i dessa sammanhang. Med denna raritet togs tusentals bilder genom åren varav hundratals nu finns i Gillets arkiv (många på nätet) och skänker glädje åt moderna Haningebor. Kamera är tillverkad i Dresden i Tyskland mellan åren 1910-35 av företaget ICA som år 1926 blev Carl Zeiss, den var ursprungligen avsedd för glasplåtar i storlek 9 12 men kunde enligt uppgift även användas med film.
Kameran skänkt till Gillets samlingar av Olle Numan i september 2008 och finns till beskådande på Tingshuset. Hur Folkhögskolan Västerhaninge.. kom till
Skolan från Nynäsvägen på lite senare år Folkhögskolan i Västerhaninge var under nästan hundra år en viktig institution i samhällets utveckling. Här kan du läsa om hur den kom just hit på 1910-talet och om hur de dåvarande kommunala förtroendemännen visade en förvånansvärd framsynthet i en tid då många stora satsningar gjordes. Något för oss moderna medborgare att vara tacksamma för! Läs Lars Grundström artikel här: Folkhögskolan, de första åren. Krögarfamiljen Öhman i
Västerhaninge Gästgiveriet i Fors, okänt år. Personerna kan vara Svante Vitus Carlsson, SvinKalle kallad och hans familj. Gästgiverierna var viktiga funktioner i det äldre samhället. De reglerades och kontrollerades av myndigheterna. Här berättas om krögarfamiljen Öhman som drev sin rörelse både i Fors och i Tingshuset. Läs Keth Anderssons artikel här: Krögarfamiljen Öhman-
Torpet Vidäng på Fors Vid fyrvägskorset efter efter nuvarande Årsta Havsbadsvägen, på vägen mot Bergaskolorna, låg torpet Vidäng, ibland Vidängen. Idag finns bara några grundstenar kvar intill Vitsåns västra sida. Olle Numan berättar här lite om Vidäng på 1930-talet, hans sagesman är skolkamraten Svea Öhman, född Steen. Det var en fin stuga som låg på backkrönet (nu är det utjämnat och plant sedan vägen till Örlogsberga byggdes) när man kom över ån, då på en spång. Det gick en väg från Vitsa förbi logen nere på gärdet utefter skogen och ån och den fortsatte till Vitså kvarn. Den vägen kunde man gå till Vidäng. På höger sida om vägen åt skogen till låg en källare med ett rum ovanpå. Stora huset hade rum och kök och ett rum på vinden. Stugan ägdes av fru Vidman men jorden tillhörde Berga. Hon var ensam när vi kom till Vitsa den 14 mars 1930 från Lövvreten på Årstas marker. Hon hade en dräng som bodde där och han hette Anders. Jag var ju så liten sa jag kan inte redogöra för hur det verkligen var, men jag vet att han hade en släkting som bodde i Håga, Hon hette Dagny men man hörde aldrig något efternamn och det var likaså med en dotter till fru Vidman. Hon hette Hulda och bodde i Gansta. Tant Vidman, som vi barn sa, var mycket snäll. Man fick alltid något när vi gick
ett ärende till henne. Hon hade goda bullar och saft. Anders, drängen, var litet butter men också snäll. Han hade en hund och en gång fick vi en valp av honom. Vi hade den ett bra tag men ju äldre den blev ju mer jagade den. Du vet så mycket djur vi hade häromkring Vitsa så vi fick inte ha den kvar. Här har vi fakta ur församlingsboken: Olle avslutar sin lilla artikel med följande: En rektorsdotters minnen: Inga Nilsson, med morsnamnet Wallerstedt var dotter till rektor Erik Nilsson vid Västerhaninge Folkhögskola, rektorn som var med och startade Haninge Hembygdsgille och senare blev dess ordförande. Han hyrde under många år Vidäng som sommarstuga, stora semesterstugan till familjen, källaren med rummet på var hans arbetsrum, Gyllene Freden, som han döpte den till! Där fanns inga bråkiga ungar och inga andra fick heller störa pappa där. Här kommer min skolkamrat Svea Steen in i bilden igen, när hon hade konfirmerats och var 15 år 1937 fick hon arbete som barnflicka hos rektor Nilsson och därmed var hon åter på Vidäng.
Källarstugan, kallad Gyllene Freden Erik Nilsson
Barnmorskan som vägrade sluta Bernhardina Berta Lundvall-Berglund (1851-1932) Kom till Västerhaninge 1879 från Uppsala, bodde först i gamla Klockargården, sedan på Mulsta men flyttade 1881 in i Sockenstugan på Kaplansgården. Hon gifter sig samma år med skomakaren Alfred Berglund som på vindsvåningen har sitt skomakeri. Sockenstugan, här bodde de i lägenheten t.h. I provinsialläkarberättelsen står att hon har fri bostad och vedbrand och 200 kr i årslön samt för hvarje förrättning minst 1 Krona. Samtliga barnmorskor i Sotholms distrikt uppges vid denna tid vara examinerade i instrumenters bruk med undantag av den över 20 år äldre barnmorskan på Utö.
Provinsialläkaren Gustaf Gagner som rapporterar till Medicinalstyrelsen 1888 och uttrycker sin belåtenhet med barnmorskeväsendet i distriktet: Examinerade samt af kommunerna antagna och aflönade barnmorskor finnes i alla församlingar inom distriktet med undantag af Nämdö kapellförsamling. (281 innevånare) De synas samtligen med påpasslighet och duglighet fullgöra sina åligganden. Serskildt gäller detta om barnmorskorna i de större fastlandskommunerna, der sedan ett tiotal år en ny uppsättning tillkommit som mycket fördelaktigt utmärker sig mot deras företräderskor. Såsom exempel på denna olikhet kan anföras, att medan det förut ej var sällsynt att förlossningsfall förekommo, der antingen ett oriktigt läge ej iakttagits eller rätta tiden att förändra detsamma, försummats, något sådant numera ej någonsin förekommit. Berta Berglund efterträddes 1917 av Elin Gustavsson och det blev omgående problem mellan de två kvinnorna både på privat och yrkesmässiga grunder, båda bodde i Kaplansgården. Gamla Berta fortsatte nämligen med sin verksamhet, man kanske skulle kunna säga att hon extraknäckte, och tog förtjänsten från sin efterträdare som ändå stod ut i två år innan Ester Fredelius kom till Västerhaninge. Ester skriver då i ett brev: Har en collega som förstugogranne bara jag vänder ryggen till är hon framme och kniper dem. Hon har som det så vackert heter troget tjänat församlingen i 40 år men det oaktat är hon nog pigg att pina lifvet ur sin efterträderska Ester Fredelius klarar samvaron bara under ett år och ersätts 1920 av Sigrid Nettelbladt som blir kvar ända till 1946. I ett välkomnande brev till henne från kommunalfullmäktiges ordförande David Weijber på Berga står: Jag hoppas varmt att Fröken måtte komma att trifvas med oss och finna sig tillrätta med förhållandena här. Rummen äro ju ej så stora, men de äro varma och nyreparerade invändigt äfven om byggnaden för öfrigt är af mycket gammalt datum. Han försäkrar att fru Berglund absolut ska draga sig tillbaka från allt.
Sigrid Nettelbladt hade inga problem med gamla Berta, de kom väl överens och svartjobben avslutades. Fakta: Margareta Bowallius Faktasamling: Sonja Borggren, Sune Nilsson Foto tillhör: Margareta Bowallius Vår gamle prost! David Froste var kyrkoherde i Västerhaninge i 30 år, han kom till församlingen 1921. Från 1934 var han också kontraktsprost på Södertörn. Han var mycket omtyckt av församlingsborna och mycket socialt engagerad. Här berättar en skolkamrat och god vän om sina kontakter med vår prost. Läs här: David Froste, en vänberättelse