Helsing vad är förklaringen till benämningen helsing.

1 Östen Bucht 2017

2 Helsing vad är förklaringen till benämningen helsing. Benämningen helsing förekommer på många håll i Skandinavien såsom platsnamn i anslutning till havs- älv- eller sjövatten. Det förkommer dessutom i miljöer där fiske varit ett särskilt viktigt näringsfång. I södra Skandinavien finns namnet vid Öresund i form av Helsingborg, Helsingör och på Själlands nordkust i östra Danmark ligger kommunen Helsinge. Fiskrika havsvatten längs Östersjön, Ålands hav, Bottenhavet, Hälsingekusten och Bottenviken(i norska källor från 800-talet omnämnd som Helsingabotn) har även lockat folk när man sökt livsutrymme och exploateringsmöjligheter. På det sättet har namnet fungerat som en traditionsbärare längs havsvattnen/havskusterna från sydligaste Skandinavien upp till Bottenvikens innersta delar och Torne älvdal. Bilden visar en urgammal fångstmetod - fiske med not illustrerad i Magnus Erikssons landslag från 1430-talet. Noten är ett nät, som släpas efter grusbotten(ören) och dras ihop, öras vid stranden. Överst syns en man som deltar vid fisket stötande en så kallad puls.

3 Längst söderut hittas helsingbenämningen i Helsingör och Helsingborg. Helsingör (danska: Helsingør) är som bekant en hamnstad på Själland i Danmark. Helsingör nämns för första gången som köpstad 1231 i Kung Valdemars Jordebog. Den låg då strax söder om den senmedeltida staden, invid borgen Flynderborg. Den 2 juni 1426 fick staden utvidgade stadsrättigheter av Erik av Pommern, och utvecklades tidigt till en viktig sjöfartstad. År 1429 införde kungen Öresundstullen som haft ett avgörande inflytande i Helsingörs historia. Borgen Krogen byggdes som en direkt följd av tullen. På 1500-talet byggdes det nuvarande slottet Kronborg på platsen för den gamla borgen. Helsingborg (stavat Hälsingborg mellan 1912 och 1970) är idag centralort i Helsingborgs kommun och ligger i Skåne vid Öresunds smalaste del, där endast 3 750 meter skiljer staden från Helsingör i Danmark. Helsingborg är en av Nordens äldsta städer. Dess historia sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Den viktiga plats där Öresund är som smalast har gett staden en strategisk position under lång tid. I ett gåvobrev från den danske kungen den 21 maj 1085 skrivs staden som Helsingaburg. Detta datum har i sen tid fått stå som stadens officiella födelsedag. Såväl Helsingörs som Helsingborgs namn tros härledas från ordet "helsing" som anses vara en avledning från ordet hals och betecknar på det sättet den smala passagen i Öresund mellan de två städerna.. Helsingborg ritat 1589 av den tyske prästen Georg Braun i verket Civitates orbis terrarum Det största vattendraget i staden är Råån, som flyter genom det gamla fiskesamhället Råå i södra Helsingborg. Året runt utgår båtarna från Råå och gör turer till de berömda fiskeplatserna runt Ven och Helsingborg. Under höstmånaderna fiskas det stor, fet sill i enorma stim blandat med fint torskfiske. På vintermånaderna fiskas det stortorsk i och runt

4 djuphålorna. Rekordet för torsken i Öresund är 31,5kg. När vår och försommaren kommer blir torsken något mindre. Under juni, juli och augusti fångas många olika arter tex. stora gråsejar och torsk uppblandat med fint torskfiske till 10 kilos vikt. När strömmarna passar kommer markrillen in i sundet. Fram till mitten av 1800-talet kunde Helsingborg betecknas som en småstad och hade innan detta en befolkning på endast runt 1 000 invånare. Men idag är Helsingborg tätort befolkningsmässigt Sveriges nionde största tätort och hade år 2015 104 250 invånare.. Helsinge i Danmark. Den lilla kustorten Helsinge ligger någon mil söder om Själlands norra kust. Området kring staden är populärt bland turister sommartid. Fram till 2005 hade Helsinge kommun 19.473 inv. Men sommartid kunde den närvarande befolkningen öka till över 36.000 tack vare besöksnäringen. Helsinge finns kvar som ortsnamn. Helsingorter i Finland. Helsinginranta ligger i närheten av en by vid namn Helsinki. Fråga är inte om Helsingfors för byn ligger vid kusten inte lång från Nystad (Uusikaupunki) i Egentliga Finland. Vid Åbolands kust inte långt från byn Helsinki ligger på ön Livonsaari (Ödleön) där byn där notfiskarna nordväst om Åbo namn gav namn åt byn Kainu(a) på denna ö. Det ligger därför snubblande nära att rent etymologiskt koppla även det svenska begreppet hälsing till just fiske och fiske med not. Detta även om betydelsekärnan skulle finnas i verbet hala alternativt hals som någon del av noten. Äldre sill- eller torskfiske med not tycks således utgöra grunden även till förleden hälsing i Hälsingör och Hälsingborg. Men benämningen kainu som notfiskeplats förekommer även i Savolax där det inte finns någon havskust. Däremot har Savolax haft en tidig befolkning av samer vilka senare efter hand till största delen assimilerats i den övriga befolkningen. Helsinge Tövsala, Egentliga Finland. Helsingaby 1386. Hælsingaby 1444. Helsingh 1696 I samma kusttrakt nordväst om Tövsala finns den lilla byn Helsinki, en trakt om vars befolkning säger den initierade Agricola (1548) att den härstammade från Sverige. Historikern Kustaa Vilkuna har i sin forskning : Kainuu Kvänland, ett finsk-norsk svenskt problem (1969), uppmärksammat bl.a parallellnamn på kainu-hälsing ända i sydvästra Finland (Raumotrakten). Rimito (Rymättylä) i Nådendal

5 Notdragarstatyn i Rymättylä Kimito i Egentliga Finland. En känd svensk sed var de långa fiskeresorna på sommarhalvåret. Enligt en notis i 1555 års fogderäkenskaper gick det 228 fiskedagar på ett år. Från Stockholm gick fiskefärder till Huvudskär öster om Utö och längre norrut till Svenska Högarna. Ännu längre reste borgarna i Norrköping och Enköping som höll till i Norrland och borgarna i Strängnäs, vilkas årliga mål var Kimito (fi Kemiö) i Egentliga Finland, när de inte fiskade utanför Hälsinglands och Ångermanlands kuster. Husfäder, drängar, pigor och barn var med på dessa månadslånga kombinerade handels- och fiskefärder (Källa: Den svenska historien del 3(1977:139). S:t Andreas kyrka är en kyrka på Kimitoön. Den tidigare kyrkan av trä finns omnämnd 1445 men vid utgrävningar har man hitta mynt från 1300-talet. Stenkyrkan är helgad åt S:t Andreas (notfiskarnas skyddshelgon) och blev troligen klar 1469. Kimitoön har svenskspråkig majoritet.(källa Wikipedia). Helsinge i sydvästra Finland. På 1100 1200-talen antagligen ännu tidigare - bosatte sig nybyggare från Sverige på Vandaområdet längs med Helsinga, nuvarande Vanda å. Kungsvägen från Åbo till Viborg gick genom Vanda och byar uppstod längs med vägens sträckning, till exempel Helsinge kyrkoby. Helsinga nämns för första gången år 1351, när Sveriges kung Magnus Eriksson gav Padise kloster i Estland rätt till laxfiske i Vanda å. Även i detta fall är namnet helsing lokaliserad intill en viktig näring d.v.s fiske och fiske med not. Helsinge är numera en före detta kommun i Nyland, Finland och heter Vanda stad sedan 1972. Näringen återspeglas i stadens vapen. Namnet omnämns också som Helsinge år 1428. Vanda/Helsinges betydelse minskade successivt efter att Helsingfors längre söderut grundades år 1550 och blev regionens tyngdpunkt. Före 1933 utgjorde finlandssvenskarna flertalet av dåvarande Helsinge kommuns befolkning.

6 Helsingbyar i Österbotten Helsingby är en svenskspråkig by cirka 10 kilometer sydost om Vasa i Finland. Byn tillhör Korsholms kommun. Sevärt i byn är bland annat Finlands nästäldsta stenbro. Grannbyar är Toby, Vikby, Rimal och Karkmo. Helsingbys fotbollslag heter IF Hoppet. Flera byanamn har förleden Hälsing-, t.ex. Helsinge < Helsingå. Det har förts en längre diskussion om namnets betydelse. Det är fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. En uppfattning är att de innehåller en personbeteckning fsv. helsinger eller helsingi person från Hälsingland. Mera troligt är att samtliga helsinganamn i Skandinavien har samma betydelsekärna, v.v.s hals och att de är lokaliserade vid något vatten, havsvatten, älvvatten och sjövatten. De har sedan traderats även som gårdsnamn och tillnamn. Utförlig diskussion av betydelsen finns hos Granlund 1956:13 ff. (Se även i historieboken Det svenska Finland 1922:60). Hälsingön är en ö nordväst om Jakobstad och Väster om Larsmo. Kainu är en ö i norra Östenbotten. Den ligger i Bottenviken närmare bestämt i kommunen Kalajoki.. Laxen finns i även denna kommuns vapenbild. Det långväga fisket längs Norrlandskusten/Hälsingekusten inleddes betydligt före 1400-talet. Från början kom fiskarna inte bara från Gävle utan även från Köping, Södertälje, Norrtälje, Strängnäs och Uppsala. Med tiden övergav de sydligare fiskarna området och Gävleborna blev ensamma kvar. År 1557 fick fiskarborgarna i Gävle, som då var den enda staden i Norrland, kungligt privilegium på allt strömmingsfiske längs Norrlandskusten mot att de i tull erlade var tionde tunna fisk till kronan. Hälsingerunor vid Hälsingtuna kyrka

7 En beskrivning av dessa långväga färder har publicerats av Krister Westerdal genom hans marinarkeologiska rön(i årsboken Norrbotten 1980-81) och genom hans rekonstruktioner från 1998. Ett tidigt hälsingskt inslag från Mellannorrland stöds, även av ElseBritt Lindbloms forskning(1988) om önamnen i Luleå skärgård och nordvart åt Kalix, där tecken tyder på att det redan före 1300-talets rikssvenska penetration i Norrbotten (Piteå-Luleå), uppenbarligen fanns fast boende nordbor i kustområdet i norr. Motsvarande uppgifter står att finna i bl.a Olof Hederyds(1980) undersökningar längs kustområdena ända uppåt Torne älvs mynning. Liknande exempel finns utanför Kemi älv. Den befolkningen bör ha varit tidiga norrgående hälsingar vid den så kallade Helsing Haff och Helsingabotn som området heter i 800-talets Fundin Noregrsagan. Längst upp i norr dit 1300-talets rikssvenska penetration inte nådde samma styrka som exempelvis i Luleåområdet, bevarades inslaget av de tidiga norrgående hälsingarna kvänerna-kainulaiset bäst i Kalix älvdal och i Hälsingbyområdet i Torne älvdal. Befolkningen i Hälsingbyområdet i Tornedalen och folket i Kalix älvdal är, härlett på detta sätt, ursprungligen norrgående hälsingar. Språkforskningen har främst genom slutsatser i B. Hesselmans och V.Janssons arbeten huvudsakligen visat östsvenska och mellannorrländska (österbottniska, hälsingska, ångermanländska) inslag i den dialekt som talas i Nederkalix och Överkalix (se även M. Källskog: Om dialekten i Överkalix. Överkalix del2,1986). Det troligaste sägs vara att nederkalix- och överkalixmålen ursprungligen varit samma språk. (Ö.Bucht 2014:98-129: Birkarlar och norrgående hälsingar). Slutsatsen om befolkningens i Kalix älvdal hälsingska anor styrks förvisso också av den i Tornedalen sedan ett otal generationer tillbaks kända lika betydelsen mellan beteckningarna hälsing respektive kainulainen. Den tidsperiod under vilken de norrgående hälsingarna redan bebor nämnda områden längst uppe i norr bör kunna härledas till just den tid då ländermannen i Hålogaland Torolf Kveldulfson och kvänen Faravid var aktiva. Det måste ha skett före år 1100. När säsongsfiskande folk från Mälarområdet - ett cistercienserkloster i Sigtuna omkring år 1158 fick laxfiske i Kemi älv och byn Sihtuna sitt namn en by belägen väster om Kemi älv fyra mil från kusten - var Helsingbytrakten redan ockuperat av hälsingar/kainulaiset. (C. G. Starbeck: Berättelser ur den svenska historien; Första bandet 1885-1886). Fiskrika havsvatten längs Östersjön, Ålands hav, Bottenhavet, Hälsingekusten och Bottenviken(i norska källor från 800-talet omnämnd som Helsingabotn) har således lockat folk som sökt nytt livsutrymme och nya exploateringsmöjligheter. På det sättet har namnet fungerat som traditionsbärare längs havsvattnen/havskusterna från sydligaste Skandinavien upp till Bottenvikens innersta delar och Torne älvdal (Hälsingbyn). Redan den finska historievetenskapens fader Henrik Gabriel Porthan (1780) var övertygad om saken citat: Ehuru man ej med säkerhet ve, om Helsingarnes fordom i Norra Österbotten fast beständiga hemvist: så är dock ostridigt, at de, för Fiskets skull i de norra Elvarne (Torno, Kemi, Io och Ulo) sträct alt dit sit lands gränsor, och åtminstone under sommartiden sig där uppehållit. Om Henrik Gabriel Porthans föreläsning år 1800 inför Kungliga Vetenskapsakademien, se nedan sidan 19.

8 Olaus Magnus: Exportum Maxi från Torneå, Laxaström(Lohiniva?), Pirki(Pirkkiö,) Helsingaby(Kainuunkylä), Helsingavall(Kainuun maaraja, Hälsingbyns gränsvall?) Här har på 1400-talet av samma anledning som i Kimito, (se sid 5) notfiskarnas skyddspatron St Andreas förärats med en kyrka St Andreas Kyrka i Särkilax. Vad som gällt världen över är att de folkgrupper som haft möjlighet att förflytta sig längs havskusterna har spritt sig snabbast och geografiskt längst jämfört med folk som brett ut sig till lands utan tillgång till öppna vattenleder. På östra sidan om Bottenhavet mitt emot Gästrikland, syns tidigt en på strömmingfiske etablerad Rantakansa strandbefolkning (källa: Mikael Agricola 1528) i regionen Kaland i sydvästra Finland, som efter hand expanderade norrut efter havskusten. På västra sidan fanns tidigt den inom Bottenhavs- och Bottenviksregionen den utan konkurrens främsta resursmässiga kapaciteten för ett uppträdande norröver d.v.s i Mellannorrlands maktcentra i Hälsingland och Medelpad vilka på ett tydligt sätt klargjorts av inte minst P.H Ramqvist och Stefan Brink (Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14, 1987 resp nr 27, 1994). Båda dessa befolkningsgrupper var språkligt närbesläktade. Mikael Agricola omtalar att dessa Calandis skulle ha varit svensktalande. Det arkeologiska materialet har tolkats så att den svenska och finska bosättningen i Kaland skulle ha varit blandad(matti Klinge 1985:42 Östersjövälden). Det var detta sjöfarar- och fiskarfolk som etablerade det mångomtalade Kvänland i den innersta delen av Bottenviken Helsingabotn. Egils sagas berättelse om Torolf Kveldulfsson och kvänen Faravid visar att detta folk kvänerna fanns redan bofasta i denna trakt vid den tidpunkten då karelerna figurerade såsom inträngande utifrån.

9 Beträffande Novgorods maktposition i norr får man inte glömma att det var först 1278 (Harrison 2005: Gud vill det ) som karelerna av furst Dimitrij tvingades erkänna sig som Novgorods undersåtar. Innan dess agerade karelerna självmant och erövrade sålunda inte Kvänland eller kvänerna åt någon annan herre. I annat fall hade det inte funnits någon anledning till Dimitrijs åtgärd. Bortsett från tidvisa räder utåt Bottenviken bestod de ihållande karelsk-ryska besöken av från by till by farande landköpmän - laukkuryssät. Dessa blev dock inte så många att de förmådde etablera den rysk-ortodoxa religionen i Bottenviksregionen eller i Torne älvdal. Deras stråk till Bottenviken(Kayano More) gick dels via Kajani Ule älvdal och dels från Alakurtti/Kandalaks via Tengeliö älvdal och sjöar till Helsingbyn/Kainuunkylä och vidare till Torneå marknad. Detta stråk, Tengeliö, benämns i norska källor från 800-talet (Torolf Kveldulfsson) som den övre vägen till av kareler behärskat område. Där slog också den rysk-ortodoxa religionen omedelbart rot. Det 600-åriga Solovetskiklostret i Fjärrkarelen

10 (Källa till kartunderlaget: Sten Wikström. Tornedalica nr 38. 1982.)

11 Längs de stora älvarna, som rinner ut i Bottenviken, och på kusten har laxfisket varit ett av huvudnäringarna. Laxen gav betydande fångster, som huvudsakligen såldes till Stockholm och Åbo. I de stora älvarnas lugnvatten utnyttjades flytnot eller kolknot, ett slags not utan strut för lax- och sikfiske. Lättare var lillkolken eller flytnätet. I Torneälvens, tidigare även Kemiälvens forsar användes en långskaftad håv för sik- och också för laxfiske. Fisken fångades med håven från bottnens skyddade ställen i forsen. Med de minsta ryssjorna fångades gädda och lake i bäckar och sjöar. Strandnot användes även vid laxfiske men också för att fånga sjösik.. Ljustring eller fångst av fisk i mörker med huggjärn är en urgammal fiskemetod. I båtens för fanns ett lysjärn (arina), där man brände tjärved. Fisken, som blev förvirrad av ljuset, stannade i skenet och stöttes i nacken med ett långskaftat ljuster. Det fanns två fångstperioder. Den första började redan på våren så fort isen gått och fortsatte till juni. Den andra perioden började på sensommaren, då vattnet blivit svalare och grumlat av höstfloden. Då kunde man förutom lax även få öring med drag. Laxen som huggit och tröttats ut lyftes i båten med en håv eller med en huggkrok. Krokfisket representerar ett förhistoriskt sätt att fiska. Enkla träkrokar, som bl a användes vid lakfiske, tillverkades av en grenklyka av björk eller en. Även järnkrokar böjdes hemma av järntråd. Reven tvinnades av hästtagel, hampa eller lin. Ända till förra sekelskiftet knöts näten hemma av hemgjort hamp- eller lingarn. Knytningen och lagningen av näten gjordes på en låg ställning eller nätstol. Vid knytningen användes en bindnål av trä, där garnet snoddes och knutarna knöts. Nätmaskan knöts med hjälp av en nätkavle av trä. Professorn i finskugriska språk Olavi Korhonen har specialstuderat den språkliga innebörden av benämningen kainu och då funnit övertygande rön om att ordet betecknar notens dragrep. Som ovan framkommit av detta namns geografiska lokalisering så förekommer den oftast parallellt med benämningen helsing. Korhonens kompetenta upptäckt av vad kainu/gainu egentligen är d.v.s notens dragrep, bör vara klargörande för alla tveksamheter. Se vidare på sidorna 11-18 nedan. Lokalt på plats verkar dessutom kainu och helsing smälta in i samma association. Det får nämligen noteras att lokalbefolkningen har varit helt klar över vad kainu betyder. Etnologen Samuli Paulaharju redovisar i sina Lappmarksminnen (från 1922) sid 183 exempelvis följande tankeväckande om begreppet kainu: Många saivosjöars rån är av lappskt ursprung. Vid Paarnajärvi inom Kittilä hade Tepsas gamle gubbe en gång sett en renskinnspälsad lappgumma springa på stranden med nottillbehören under armen och hört henne ropa: Paarneh vuolkin kainutta, paarnai vuolkam kainukoita! (Kittiläbons lappska:.pojkarna for utan not, jag är på väg till dem med notlinor!).

12. Olavi Korhonen om en samisk och norsk betydelse för kainu/gaino.

13

14

15

16

17

18

19

20 Var kvenene opprinnelig helsinger? Det var i alle fall tanker den tidlige finske forskeren Henrik Gabriel Porthan fremsatte i år 1800. Han tok utgangspunkt i at begrepet kvener ikke fantes i svenske handlinger og derfor at ordet kan ha kommet til norrønt fra samisk fordi pitesamene kalte norske og svenske menn for kainolats/kainahaljo og norske og svenske kvinner for kainahalja. Pitesamene kalte finlenderne med deres egenbetegnelse suomelats. Han mente også å se støtte for dette i finsk språk ved at Helsingbyen utenfor Torneå kaltes Kaino-Kyla. Han foreslo derfor at kvenene opprinelig var helsinger, men at disse etter hvert ble forttrengt av den finske ekspansjonen og overtok begrepet kvener. Henrik Gabriel Porthans föreläsning inför Kongl Vitterhetsakademien år 1800. Försök at uplysa Konung Ælfreds Geographiska Beskrifning ofver den Europesiska Norden Utdrag ur originaltexsten: Dette ställe, i synneret när det jämföres med hvad som ännu längre fram förekommer, tyckes vara afgörande i tvisten, om de fordne kveners bonigs-ort. När K. Ælfred säger, at de bodde norr om svenskarna (som i vester gränsade södra Norrige, och ifrån hvilka Lapparne lågo i nordvest) och skildes genom fjällen ifrån nordliga delen av det bebodda Norrige: så är det omöjeligt at söka dem annorstädes, än i vårt Norrland. Förmodeligen voro de samma folk med de fordna Helsingar, och altså af den Germaniska, men icke at den Finska folkestammen? Just dette samme land hafva Helsingarne af ålder bebodt. Namnet Kvener förekommer i inga Svenska Handlingar: det synes härröra ifrån Lapparne, af hvilke Nordmännerne det lånt, och sedan fortplantat? Lapparne kalla ännu både Svenskar och Norrmän gemensamt Kainlats; och at samma namn äfven beteknat Helsingarne (Lapparnes granner åt denna sidan), bestyrkes jämväl deraf, at en by vid Torneå, på Svenska kallad Helsing-byn, hos Finnarne derstädes heter Kainu Kylä. Jfr det af Hrr. Lindahl och Öhrling författade Lappska Lexicon. Stock. 1780, 420 p. 114. Ty at Kainu är samma namn som Kvän eller Kven, lärer ej kunne dragas i tvistvelsmål. Dette namn har sedan af Lapparna blifvit tilagdt ej allenast Helsingarnas släktningar de Svenske og Norrske, utan ock de Finnar som vid Botniska Viken östra och norra strand småingom uträngde Helsingarne och intogo deres rum. Finnarne kalles annars på Lappska med et egen namn Suomelats. Ehura man ej med säkerhet vet, om Helsingarne fordom i Norra Österbotten, jast beständiga hemvist: få är dock ostridigt, at de, för Fiskets skull i de norra Elvarne (Torno, Kemi, To och Ulo) sträct alt dit sit lands gränsor, och åtminstone under sommartiden sig där uppehållit. Fördenskull, när sedan Finnarne ifrån det nästgränsande Karelen och Savlolax efter hand hade dragit sig hit up och bosatt sig på denne ort, blefvo jämväl de af Lapparne (ock efter desses exempel af Norrmännerne) kallade med samma namn (Kainolats, Kainu, Kväner), som landets förra innehafvare Helsingarne; da deres egne slägtingar och grannar i Karelen och Savolax antogo småningom samme sed, och kalla ännu (Norra) Österbotten för Kainu, kainun-maa, och dets invånare for Kainulaiset, (hvoraf uten tvifvel jämväl Kajana upkommit): men desse skjuta sjelfve ifrån sig detta namn på sine grannar (både Finske och Svenske), i Vesterbooten. Detta alt cykes nogsamt utvisa namnes rätta ursprung. Norrmännerna kalla ock ännu ej allest norre Österbotningarne, som äro Finnar, uten jämväl Vesterbotningarne, som äro Svenskar, met et gemensamt nam för Qväner, indelandes dem fördenskul i Öst- och Vest-Qväner. Jfr. Vidare om detta ämne Perinskiöld. Monum. Upland. T.I. p.2-7 (Hans Hammends Nordiske Misjons Historia (Kiöb 1787, 810.) p. 908 sq. 923 och 927. O. Eneroths Dusp. (under Canc. Råd. Och Riddaren Ihres innseende) de Quenlandia antiqua (Ups. 1767, 40); och om så behagas, H:r Wegelii Disp. de antiqua gente Qvenorum (Ab. 1788,4:0).

21 Källor i övrigt: Bucht Ö. 2014 Birkarlar och norrgående hälsingar. Den svenska historien del 3 1977:139, del 4 1978:142-143 Bonniers Förlag, Stockholm Hvarfner Harald 1975:155-198 Jakt och fiske. Norrbottens museum, Luleå. Klinge Matti 1985 Östersjövälden, Borgå Medeltidens ABC. 1985:122-124 Statens historiska museum, Stockholm Nicander Gabriel 1922:60,82 Det svenska Finland I, Stockholm Nicander Gabriel 1923:48-56 Det svenska Finland II, Stockholm Wikipedia Kort om orter med namnet Helsing i Danmark, Finland och Sverige Wikström Sten 1982:10 Norrbotten en studie om gränser. Tornedalica 38, Luleå Övre Norrlands historia I 1962. Norrbottens och Västerbottens landsting