St Andreas Notfiskarnas skyddshelgon i Särkilax

Transkript

1 1 St Andreas Notfiskarnas skyddshelgon i Särkilax Östen Bucht

2 2 St Andreas som skyddshelgon i Särkilax. Aposteln Andreas var född i Betsaida vid Galileiska sjön (Joh. 1:44). Både han och hans bror Petrus var fiskare till yrket, därav traditionen att Jesus kallade dem att bli hans lärjungar genom att säga att han skulle göra dem till människofiskare. Se bilden ovan. Enligt kyrkohistorikern Origenes( född cirka 185,död cirka 254, bibeltolkare, teolog och kyrkofader) sägs Andreas ha predikat i Mindre Asien och i Skytien, längs Svarta havet och så långt som till floden Volga och Kiev. Därför blev han Rumäniens och Rysslands skyddshelgon. Det sägs att Andreas blev korsfäst i Patras, Achaea, på ett Crux decussata, X-format kors, som därför kallas andreaskors. Han är därför sedermera Patras skyddshelgon.(wikipedia) Men Andreas var inte Särkilax skyddshelgon tack vare någon koppling hos lokalbefolkningen till Novgorod eller Ryssland. Rysk/Novgorodska ambitioner att försöka behärska Tornedalen och Kvänland hade redan på 800-talet framgångsrikt motverkats genom det samarbete som etablerats mellan Hålogalänningen Torolf Kveldulfsson och kvänen Faravid. (Islänningen Egils saga). Under följande århundraden upprätthölls samma motståndskraft mot de rysknovgorodska ambitionerna och kyrkan var i det sammanhanget en kraftfull allierad. Den katolska kyrkans strävanden riktades på att föregå och motverka den även norrut expanderande konstellationen Novgorod och rysk-ortodoxa kyrkan. Flera påvebullor uppmanade till motstånd mot ortodoxins ( chismatikernas ) klosterexpansion norrut. Från Åbo och Uppsala kyrkornas sida gick de katolska klostren i fronten mot denna expansion vilket inom den västra sidan av Bottenviken tog sig uttryck i form av cisterciensernas i Uppsala/Sigtuna av kungahuset donerade laxfisken, medan klostercentret kring Raumo/Nådendal/Åbo erhöll av kungahuset tilldelade fiskeplatser på den östra sidan om Bottenviken. Notfiske vid Bottenviken enligt Olaus Magnus (Gainofiske)

3 3 Under Magnus Erikssons tid samordnades frontarbetet med de klosterägda etableringarna av heliga Birgitta och hennes goda vänner och medarbetare, biskop Hemming i Åbo och ärkebiskop Hemming i Uppsala. Vid pass 1346 träffades de båda biskoparna vid Kompanasund och kom överens om gränsen för de båda stiften. Här kom senare också gränsen för Västerbottens respektive Österbottens län att ligga. (Om klosterägda tillgångar längs nuvarande finska sidan av Bottenviken hänvisas till A. Luukko: Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia (osa II, sivut ) samt till K. Tarkiainen: Sveriges Österland, Stockholm 2008). Under tider då de karelska besöken inte uppträdde som kortvariga räder så förekom de mellan varven i form av privata fredligt kringvandrande handelsmän. Målet var då marknadsplatser under de årstider då även andra handelsmän samlats för främst byteshandel. Men det sätt varpå senare berättelser, presentationer och bedömningar framställts av den karelska penetrationen av området i norr, har gjort att många frestats nästan automatiskt utgå ifrån att det hela lett till ett väldigt stort karelskt inslag i befolkningen. Inte minst framgår denna uppfattning i de slutsatser man gjort om förändringar i befolkningsinslaget i trakten av nedre Kemi älvdal och berörande Kaihnuunkylä/Helsingbyn vid Torne älv (främst K.Julku respektive T. Wallerström). En av Jarl Gallén (1968: ) utförd noggrann genomgång av de urkunder som speglar rysk penetration i Bottenviks-området sammanfattar: Dessa ger överhuvudtaget lite som uttryckligen omnämner karelare. De äldsta beläggen är först från 1300-talet. Här finns således inga tecken på någon karelsk överhöghet. Den karelska inflyttning som tveklöst förekom var till karaktären av långsamt slag och verkligheten har visat att den aldrig blev så dominerande att den resulterade i ett genomslag för den grekiskortodoxa religionen. Detta vare sig i trakten av Liedakkala/Sigtuna vid Kemi älv eller i trakten av Helsingbyn. Detta konstaterat som motsats till vad som hände i regionen uppåt Vita havet, Kolahalvön och Pomorkusten, där en rysk överhöghet etablerades. Just detta faktum utgör den slutliga bekräftelsen på att de novgorod-ryska inflytelserna på Tornedalen varit utan praktisk eller religiös betydelse. Att St Andreas framträtt som Särkilax kyrkas skyddshelgon har således inget att göra med att Andreas också varit eller är ortodoxins och Rysslands skyddshelgon. Däremot var Andreas laxfiskarnas skyddshelgon och då speciellt notfiskarnas. I jordaboken från år 1543 var Petrus (Per, även han fiskarnas skyddspatron) ett vanligt namn just i Övertorneå.

4 4 St Andreas och Jesus med storfångst i notnäten St Andreas med sina symboler: det X-formade korset och en korg med fiskar Det är väl bekant att just laxfiske med not varit den allenarådande fiskemetoden i framför allt Helsingbyområdet (d.v.s Övertorneå kommun).

5 Där har det urgamla samiskfinska namnet för not gaino/kainu - till och med gett byn Kainuunkylä dess finska namn. Det svenskspråkiga namnet för området nuvarande Kainuunkylä, Niemis/Luppio, Hietaniemi, Päkkilä, ochvitsaniemi är Helsingbyn. Detta sagt med stöd av professorn i samiska Olavi Korhonen (1987) som funnit de många kainu-namnen i svenska Lappland. Detta anmärkningsvärt nog i eller i anslutning till sjöar och med en naturlig härledning till fiskeredskapet not! 5

6 6 Till det kan läggas etnologen Samuli Paulaharju som i sina Lappmarksminnen (från 1922) sid 183 redovisar exempelvis följande tankeväckande om begreppet kainu:. Många saivosjöars rån är av lappskt ursprung. Vid Paarnajärvi inom Kittilä hade Tepsas gamle gubbe en gång sett en renskinnspälsad lappgumma springa på stranden med nottillbehören under armen och hört henne ropa: Paarneh vuolkin kainutta, paarnai vuolkam kainukoita! (Kittiläbons lappska:.pojkarna for utan not, jag är på väg till dem med notlinor!) Till detta hittar vi paralleller i Egentliga Finland i området Åbo-Nystad där gamla byar såsom Kainu och Helsinki ligger väl lokaliserade för det i trakten dominerande kustfisket som av tradition skett med just not kainu!! Notdragarskulptur i Rimito(Rymättylä) I Finland omnämns Andreas (Antti) i samband med fiske vid sidan av sin broder Petrus. Enligt professor Kustaa Vilkuna sid i Kulturhistorisk lexikon för Nordisk medeltid (Malmö 1956) är Andreasdagen i Rimito fortfarande storfiskarnas samlings- och festdag, då man avtalar om vinterns notlag. Vidare sägs att såsom rådare över fisken nämnes Andreas i ramsan :Anna Antti ahvenia, Pekka pieniä kaloja. (Anders giv oss abborrar, Petrus giv oss småfisk). Elias Lönnroth tog med Andreas i sitt Kalevalaepos i skepnad av Antero Vipunen d. v.s Antero gillraren som satte upp giller och snaror. Grunden för den uppfattningen skulle ha legat i Andreas-symbolen, det sneda korset, som man såg i kyrkomålningarna. Kustaa Vilkuna säger att vi kunna alltså antaga att den i dikterna nämnda Antero Vipunen var den medeltida folkliga benämningen för Andreas. Annars uppfattas Andreas bara i samband med fiske

7 7 och i den finska dikten om Skaparens båtfärd är både Andreas och Petrus tillsammans till sjöss. Andreas är med om att utrusta båten och förfärdigar åror och roder.se vidare i Kulturhistorisk lexikon för Nordisk medeltid (Malmö 1956). Slutligen kan nämnas en tornedalsk barnramsa om Andreas som fiskare: Antti kantti karvajalka, lähti kerran onkele (Anders ludenfoten begav sig ut på fiskefärd..). Munkar - missionerande pionjärer Den portugisiske affärsmannen och kosmopoliten Damianus á Goes skriver i sin reseskildring(1540) att i St Andreas kyrka i Särkilax verkar i heliga skrifter kunniga män, vilka ansetts ha varit prästmunkar som fördrivits från Vadstena kloster. Men i och med att reformationen inleddes i Sverige startade också ett utbyte av katolskt lärda med följden att Gustav Vasa år 1526 gav en av prästmunkarna - Petrus Petri tillstånd att bege sig till Norrbotten för att tjänstgöra som kaplan i Luleå. Fyra år senare, 1530 då Särkilax blev egen församling, blev han placerad i Särkilax ( Källa: T. Fornberg,2005: Madonnan på Nordkalotten. Men etableringen av Särkilax kan med största säkerhet sättas i ett sammanhang med klostermissionen längs båda sidor av Bottenviken. Det ekonomiskt viktiga incitamentet till den missionen, var det givande laxfisket i älvarna och älvmynningarna. Heliga Birgitta verkade på påvens uppmaning i samma strävan. I sitt stora verk Berättelser ur svenska historien /Första bandet ( ) nämner Carl Georg Starbäck i samband med sin relation om efterföljderna på 1150-talet av Erik den heliges korståg till Finland att ett kloster i Sigtuna skall till och med hafva fått ett laxfiske vid Kemi elf, och byn Sigtuna vid samma elf deraf sitt namn. Det har beträffande en del av Starbäcks historiska uppgifter varnats och rekommenderats om försiktighet vad gäller tilltron. Men den saken kan vetenskapligt prövas med en kontroll på plats, varvid man finner att uppgiften om ett klosterfiske där sammanfaller helt med vad det kollektiva minnet i aktuell trakt av Kemi älv faktiskt bevarat. Inte långt från dagens Sihtuna (i Tervolatrakten) det ursprungliga Sigtuna anses av finska forskare ha bytt sitt namn till dagens Liedakkala finns vid den lilla biälven Louejoki fiskeplatsrelaterade namn med förleden munk, som talar om vilken resurs som nyttjats. Här finns också platsnamn vilka upplyser oss om Kaihnuunkyläs (Hälsingbyns) vid Torne älv utmarker. Dessa platsnamn tyder på att man i Kaihnuunkylä kände väl till de som verkade på fiskeplatserna.

8 8 Munkarna antagligen cisterciensmunkar från Viby vid Sigtuna var lekbröder, så kallade gråmunkar(ej kormunkar), som inte var tvungna att utöva korbön och läsning, kunde ägna tid åt praktiskt arbete på klostrets utgårdar såsom nyodling, brytande av mark, jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske (N.Folin/H.Tegnér(1985): Medeltidens ABC). De behövde inte permanent vistas vid sina laxfisken då de kunde mot ersättning in natura anlita yrkesfolk lokalt, men varför inte även från den runt 25 km västerut liggande Torne älvdal och givetvis också från hemtrakterna i Mälardalens Sigtuna. Till sin hjälp kan de således även haft köpmän, köpsvenner och vanligt arbetsfolk. I så fall behövde munkarna besöka Liedakkala/Sigtuna endast kortvarigt för tillsynens skull. Deras handel med lokalbefolkningen längs Kemi älvdal och dess närområde har lämnat spår efter sig i form av de många frisiska mynt som hittats i samiska offerkällor. Mälardalens Sigtuna var för de tyskättade svenskarna och friserna rättsligt och ekonomiskt sett en frizon i förhållande till agrarbygden runtom och länge en kristen enklav i en hedniskt präglad omgivning (Arvid Hellström, 1996). Där fanns bl. a ett särskilt frisiskt gille. Cistercienserna kom att utöva stort inflytande i Sverige och till deras vänner räknades på 1300-talet även heliga Birgitta och hennes man. Klostret i Mälardalens Sigtuna etablerade med sitt laxfiske en fast replipunkt redan i 1200-talets Liedakkala/Sigtuna. Det är rimligt att anta att folk i Hälsingby- Särkilaxtrakten tagit intryck av den klosterrelaterade verksamheten i det nära Sigtuna vid Kemi älv och det levnadssätt och gudstro munkarna

9 9 representerade från 1200-talet och vidare fram till tiden för valet av St Andreas som notfiskarnas/laxfiskarnas skyddshelgon i Kirkonpirkkiö (kyrkbjörkön) vid Särkilax. I Liedakkala/Sigtuna med utmarker förekom rätt många tysk-frisiska efternamnen såsom Frijs(1386) och Bruntz, Flenck, Enevald, Holtz, Gesth m.fl ännu i 1500-talets (Vahtola 1980:421). Detta medan det i Hälsingby-Matarengitrakten figurerade personer som Gertrud, Klaus,Vinick, Frantz, Dordi, Urban, Botvid, Tidick, Lucia, Hintza, David, Staffan, Hemming, Karin, Anund, Ivar, Elin, Stigher, Margareta, Ingel, Ingeborg. Alla dessa och språkligt liknande namn påminner om långväga relationer i de handelsnätverk som gick längs Bottenvikens och Bottenhavets kuster. Modell av havsgående Norrlandsbåt från aktuell tid Biskoparna Hemming i Åbo och Hemming i Uppsala möttes 1346 i Bottenvikens Kompanasund men var således inte först i dessa nordliga trakter.men de injiserade. ytterligare religiös kraft i befolkningen ovanpå det som cisterciensmunkarnas närvaro lockat fram i Bottenvikens innersta delar i trakten av deras laxfisken i Sigtuna vid Kemi älvdal. Denna logik leder onekligen till hypotesen att St Andreas kapell i Särkilax etablerades ett bra tag före 1482 eller före det år då den redan uppförda kyrkan av ärkebiskop Jakob Ulfsson förärades med sina numera bekanta helgonbilder. Det var en självklar handling efter att biskopen förlänats kyrkans inkomster.

10 10 Exportum maxi enligt Olaus Magnus ::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::: Funderingar om Särkilax kapells forna utseende. Hur Särkilax kyrka kan ha sett ut kan man egentligen bara spekulera om. Men även spekulationer kan byggas på sammanställda fakta. Om man får tro Kongl Kommissariernas till Lappmarken underdåniga relation från juli vilket man bör göra - så borde Enontekis kyrka ha byggts upp precis som den redan byggda kyrkan i Särkilax. Men prosten Erik Grape säger i sin beskrivning över Enontekis socken 1803 att redan på 1530-talet fanns en kyrka i Rounala där det också funnits en Tings- Stad. Om man nu enligt nämnda kommission från juli 1607 höll på att bygga en kyrka i Enontekiö så måste Rounala vid den tidpunkten ha varit övergiven. Det är möjligt att timret från Rounala förflyttats till att bli en själastuga i Siilastupa. En själastuga var en övernattningsstuga för resande i obygder. I själastugorna kunde resenärerna övernatta gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. I anslutning till själastugorna kunde det också finnas ett kapell. En sådan stuga har det funnits på ett ställe som senare benämnts Siilastupa. Grape talar nämligen om en gammal och förfallen Träd-Kyrka eller Stufva 11 ¼ aln (6,75 m) lång. 7 ½ aln (4,50 m) bred och 4 ½ aln (2,70 m) hög,

11 11 belägen på en Bergsfot vid Veivijoki fram till 1796, då hon försåldes Till Torneå Borgerskap,som förflyttat henne till Vittangi.. En första föreställning om utseendet av 1600-talets kyrka i Enontekiö kyrka kan man få utifrån Clarkes teckning från 1799 av den dåvarande byggnaden. Enligt Erik Grapes beskrivning (Tornedalica 1969) så hade kyrkan från 1799 (som stod kvar under Grapes tid 1803) följande mått: längd 33 1/2 alnar(20,10m), bredd 12 1/4 aln(7,35m), höjd 6 ¾ aln(4,05m). Den hade förlängts till denna längd från 1728 års version då längden var 20 ¾ aln(12,45 m) Men Grape säger också följande: Ehuru ock en Kyrka före den nuvarande varit här vid Enontekis, har jag dock icke funnit mer än 2:ne anteckningar derom, hvilka likväl icke utreda mera, än att Kyrkan haft en liten reparation 1698, och blifvit spånlagd Den kyrkobyggnad (ej Rounala) som 1698 reparerades, torde ha varit den som uppfördes 1607/1608 då den, enligt nämnda kommission, gavs samma utseende som kyrkan i Särkilax. Denna första Enontekiö-kyrka var med största sannolikhet inte längre än 1728 års nybyggnad som ju var 20 ¾ aln eller 12,45 meter enligt Grape. Detta är en uppgift att tänka på när utseendet av Särkilax kapell diskuteras. Sannolikheten är således stor att denna första kyrka i Enontekiö var kortare än vad som framgår av Clarke men knappast lägre. Clarke skulle nämligen, enligt Tornionlakson vuosikirja 1976 (Tornedalens årsbok 1976), ha experimenterat med sin varmluftsballong inne i kyrkan vilket artikelförfattaren kommenterar med att kyrkorummet måste ha haft någorlunda högt till taket eftersom ballongen med sin höjd av 4,8 m skulle ha nått upp till taket. Det verkar också skymta ett vapenhus i Clarkes teckning.

12 12 Som bekant besökte Johan Bure Särkilax år 1600 där han bl. a omtalar att prästen bodde i en rökstuga. Han säger inget om kapellets storlek även om han talar om små fönster och tre altare. Om tre altare (Bure) funnits i Särkilax så torde kyrkobyggnaden inte ha varit kortare än 12,5-13,0 meter. Men det är rimligt att utgå ifrån att kapellet var längre och högre än prästens rökstuga. Ett autentiskt rökstuga (sautupa) finns än idag i Hepokangas. Dess mått är inklusive farstudel och pörte: längd 7,80m, bredd 5,28m. En rimlig slutsats är därför att Särkilax kyrka var ca 12,5m i längd, 7,0-7,5 meter bred och med ett innertak på ca 4,5 meters höjd. Exteriört med taklutning enligt Clarkes teckning vilket kan jämföras med den på talet förfallna gamla kyrkan i Sodankylä som förevigats i Paulaharjus bok Lappmarksminnen. Frågan är var de tre altarna varit placerade. Ett huvudaltare tillägnad St Andreas längst fram mot gavelväggen och ett i särskild nisch mot vardera långvägg. Sven Heikkilä har i sin Tornedalens Historia IV en tänkt skiss. Rumsdispositionen har han tagit fram efter vad äldre personer i trakten hört berättas. Ett huvudaltare längst fram mot gavelväggen och en i särskild nisch mot vardera långvägg.

13 13 Längden 33 alnar eller 19,8 m verkar en aning lång jämfört med den första icke förlängda kyrkan i Enontekiö, 20 ¾ alnar eller 12,45 meter, medan bredden i Enontekiö var12 1/4 aln(7,35meter) inte 16,8 alnar som i Heikkiläs tänkta skiss. Allt talar också för någon typ av utanför huvudbyggnaden liggande klockstapel. Det lilla huset i Clarkes teckning varifrån spiran går, verkar vara en liten rätt låg klockstapel. Bilden i Paulaharjus bok av den gamla förfallna Sodankylä kyrka visar även ett litet vapenhus. Även Särkilax kyrka kan mycket väl ha haft ett vapenhus - ett sådant skymtar även i Clarkes teckning och fanns enligt bilden ovan också i Sodankylä. Detta är naturligtvis bara funderingar, men vad man borde kunna göra i Särkilax är att på lämpligt sätt uppmärksamma St Andreas och varför man vigt kyrkan åt just han. Idag vet inte många vad St Andreas förknippas med, nämligen jakten och fisket d.v.s är fångstens skyddshelgon. Tornedalens viktigaste näringsfång vid sidan om boskapsskötsel var ju laxfisket och jakten på pälsbärande djur. Det var således naturligt att ägna kyrkan åt St Andreas. En intressant fråga är när kyrkan i Särkilax kan ha uppförts. Den portugisiske affärsmannen och kosmopoliten Damianus á Goes skriver i sin reseskildring(1540) att i St Andreas kyrka i Särkilax verkar i heliga skrifter kunniga män, vilka senare ansetts ha varit prästmunkar som fördrivits från Vadstena kloster. Men i och med att reformationen inleddes i Sverige startade också ett utbyte av katolskt lärda med följden att Gustav Vasa år 1526 gav en av dem - Petrus Petri tillstånd att bege sig till Norrbotten för att tjänstgöra som kaplan i Luleå. Fyra år senare, 1530, blev han placerad i Särkilax ( T. Fornberg(2005): Madonnan på Nordkalotten).

14 Etableringen av Särkilax kan med största säkerhet sättas i ett sammanhang med klostermissionen längs båda sidor av Bottenviken. Det ekonomiskt viktiga incitamentet till den missionen, var det givande laxfisket i älvarna och älvmynningarna. I sitt stora verk Berättelser ur svenska historien /Första bandet ( ) nämner Carl Georg Starbäck i samband med sin relation om efterföljderna på 1150-talet av Erik den heliges korståg till Finland att ett kloster i Sigtuna skall till och med hafva fått ett laxfiske vid Kemi elf, och byn Sigtuna vid samma elf deraf sitt namn. Det har beträffande en del av Starbäcks historiska uppgifter varnats och rekommenderats om försiktighet vad gäller tilltron. Men den uppgiften jan vetenskapligt prövas med en kontroll på plats, varvid man finner att uppgiften om ett klosterfiske där sammanfaller helt med vad det kollektiva minnet i aktuell trakt av Kemi älv faktiskt bevarat. Inte långt från dagens Sihtuna ( i Tervolatrakten) det ursprungliga Sigtuna anses av finska forskare ha bytt sitt namn till dagens Liedakkala finns vid den lilla biälven Louejoki fiskeplatsrelaterade namn med förleden munk, som talar om vilken resurs som nyttjats. Här finns också platsnamn som upplyser oss om Hälsingbyns (Kaihnuunkyläs) vid Torne älv utmarker som tyder på ett samband med byn Kaihnuunkylä(Hälsingbyn). Bilden nedan visar den replika av kyrkan som den ideella föreningen Särkilax kyrkas vänner uppfört sommaren Som framgår är replikan placerad i den naturmiljö som är känd under namnet Kirkonpirkkiö (Kyrkbjörkön). 14

15 15 Passande vore att erinra riksantikvarien Johan Bures ord efter hans besök på platsen år 1600 : Ther såg sagh Träkapellet, som är S:t Andreas k:a och säghs vara älder än Torne kyrkia, som är af steen; ther voro tre altar och många beläten, små fenster. Prästen själv bodde i rök stughu som alle gemene böndren, men för vägfahrande hadhe han som andre the rikaste stugur medh skorsten, glasfenster, bord och sängar. Hur prästens rökstuga såg ut kan ses i Hepokangas, Juoksengi, där en sådan är renoverad och daterad dendrokronologiskt till 1670-talet. Ö. Bucht

16 16