Vem får jaga och fiska? Historia, folkrätt och miljö

Vem får jaga och fiska? Historia, folkrätt och miljö Delbetänkande av Jakt- och fiskerättsutredningen Stockholm 2005 SOU 2005:79

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss Tryckt av XGS Grafisk Service Stockholm 2005 ISBN 91-38-22428-3 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet Regeringen beslutade den 3 april 2003 att tillkalla en utredare för att se över några jakt- och fiskefrågor i renskötselområdet. Samma dag förordnade statsrådet Ann-Christin Nykvist f.d. generalsekreteraren Sören Ekström som särskild utredare. Sakkunniga och experter biträder utredningen. Sakkunniga är departementsrådet Birgitta Eilemar (Justitiedepartementet) och ämnesrådet Bjarne Örnstedt (Jordbruksdepartementet). Experter är förbundsordföranden Per Gustav Idivuoma (Svenska Samernas Riksförbund), gårdsbrukaren Håkan Jonsson (Sametinget), renägaren Lena Ruth Jonsson (Sametinget), chefsjuristen Lars-Göran Lövgren (Skogsindustrierna), generalsekreteraren Stefan Nyström (Sportfiskarna), handläggaren Lotta Samuelson (Världsnaturfonden), f.d. förbundsordföranden Bo Toresson (Svenska Jägareförbundet), ombudsmannen Börje Waldebring (Lantbrukarnas Riksförbund) och programchefen Tomas Willebrand (Sveriges Lantbruksuniversitet). Carina Nyström (Jägarnas Riksförbund) deltog i utredningens arbete fram till våren 2005. Hon ersattes då av marknadschefen Solveig Larsson. Hovrättsassessorn Nina Nordengren och näringshandläggaren Bror Saitton är sekreterare respektive biträdande sekreterare i utredningen. Utredningen publicerade i februari 2005 ett delbetänkande, Vem får jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen. I detta lämnade professorn och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, f.d. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm, jur. dr. Kaisa Korpijaakko Labba samt chefsjuristerna Fredrik Bonde/ Lars-Göran Lövgren och förbundsjuristen Håkan Weberyd i fristående rättsutlåtanden sin syn på frågan om jakt- och fiskerätten i området. Avsikten var att rapporterna skulle utgöra ett viktigt diskussionsunderlag.

Utredningen har nu inhämtat ytterligare rapporter om historia, folkrätt och miljö. Docenten i historia, Lennart Lundmark har skrivit en rapport om Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år. Gudmundur Alfredsson (professor i internationell rätt och föreståndare för Raoul Wallenberginstitutet), Mattias Åhrén (jurist och ledare för Samerådets människorättsavdelning) och Göran Ternbo (kansliråd i Jordbruksdepartementet) har skrivit varsin folkrättsligt inriktad rapport om samernas rätt till jakt och fiske. Slutligen har docenten Lennart Nyman och handläggaren Lotta Samuelson, Världsnaturfonden WWF skrivit en rapport om uthålligt nyttjande av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet. Vi publicerar dessa rapporter i detta delbetänkande. Syftet är att sprida kunskap om viktiga förutsättningar för våra kommande förslag. Dessa kommer alltså att publiceras i vårt slutbetänkande i december 2005. Stockholm i september 2005 Sören Ekström /Nina Nordengren /Bror Saitton

Innehåll 1 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år... 9 Av Lennart Lundmark, docent i historia Giller och snaror... 10 Småvilt och rovdjur... 12 Rättigheter före 1749... 13 Svenskt folk i Lappmarken... 14 Ny nybyggesförordning... 16 Oklara gränser... 17 Få tvister nybyggare-samer... 18 Lappskattelanden försvinner... 20 Svårfångad praxis... 22 Rätten förutsatt... 24 Sammanfattning... 27 Källor och litteratur... 29 5

Innehåll SOU 2005:79 2 Ursprungsfolkens markrättigheter och kulturella rättigheter enligt internationell rätt...31 Av Gudmundur Alfredsson, professor i internationell rätt vid Lunds universitet och föreståndare för Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Medlem av FN:s underkommission för främjande och skydd av mänskliga rättigheter och FN:s arbetsgrupp för minoriteter Inledning...31 Mänskliga rättigheter och icke-diskriminering på lika villkor...32 Särskilda bestämmelser för minoriteter i de internationella instrumenten och i tidigare rättspraxis...34 Särskilda åtgärder...35 Autonomi...38 Individuella rättigheter och grupprättigheter...41 Några sammanfattande kommentarer...42 3 Jakt och fiske i ett globalt perspektiv...45 Av Göran Ternbo, kansliråd i Jordbruksdepartementet Bakgrund...45 Nationella rättsregler...45 Internationella rättsregler...48 4 Samernas rätt till jakt och fiske enligt folkrätten...59 Av Mattias Åhrén, jurist och ledare för Samerådets människorättsavdelning Samernas traditionella områden...59 Samiska jakt- och fiskerättigheter som en del av skyddet för den samiska kulturen...59 Samisk egendomsrätt till jakt och fiske...63 6

SOU 2005:79 Innehåll Självbestämmanderätten... 69 Urfolksrättigheter under utveckling... 72 Sammanfattning och avslutande kommentarer... 73 5 Uthålligt nyttjande av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet... 77 Av docent Lennart Nyman och Lotta Samuelson, Världsnaturfonden WWF 5.1 Fjällens och de fjällnära områdenas ekosystem... 77 Geologi... 77 Klimat... 77 Biologi... 78 Djurarternas invandringshistoria... 79 Ekosystemen fördelningen av land- och vattenlevande djur... 81 5.2 Mänsklig påverkan på renskötselområdets ekosystem... 83 5.3 Uthålligt nyttjande av vilt och fisk... 87 Generellt om uthålligt nyttjande... 87 Teori och praktik... 89 Maximum Sustained/Sustainable Yield MSY (maximal uthållig avkastning)... 89 Kvot, ansträngning eller tröskelbeskattning?... 90 5.4 Produktionens och avkastningens storlek... 91 Viltet... 92 Fiskarna... 95 5.5 Jaktens och fiskets påverkan på rödlistade arter... 100 5.6 Hur kan man åstadkomma ett uthålligt nyttjande av vilt och fisk i renskötselområdet?... 102 Styrande dokument... 102 Förslag till åtgärder som kan åstadkomma ett uthålligt nyttjande av vilt och fisk inom renskötselområdet... 104 5.7 Förslag till litteratur... 112 7

Innehåll SOU 2005:79 Bilaga Kommittédirektiv...115 8

1 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år Av Lennart Lundmark, docent i historia Man har ålagt historien uppgiften att fälla domar över det förflutna för att vägleda samtiden till gagn för kommande tider. Föreliggande arbete har inte vågat ta på sig så betydande uppgifter. Det vill bara tala om hur det egentligen var. Leopold von Ranke (1824) Det är svårt att fastställa omfattningen av jakt och fiske i Norrlands inland under äldre tid. Lösryckta uppgifter ger sällan vederhäftig historisk kunskap. Först från 1800-talet finns någorlunda kontinuerlig information från tillförlitliga observatörer. En viktig källa är landshövdingarnas femårsberättelser. 1 De är sammanställda på basis av uppgifter från tjänstemän, kronofogdar och andra. Från 1859 finns också skogsstyrelsens årsredogörelser baserade på skogstjänstemännens uppgifter. 2 Den grundläggande studien är fortfarande Sven Ekmans innehållsrika Norrlands jakt och fiske från 1910. 3 Fiskets betydelse kan knappast överskattas. Det bedrevs huvudsakligen med nät och not och var helt avgörande för en stor del av befolkningen. 4 Landshövding efter landshövding betonar att fisket är absolut oundgängligt för överlevnaden i Lappmarken, särskilt för fattigare samer och nybyggare. 5 1 Från 1820 till 1905 finns landshövdingarnas redogörelser för länens tillstånd tryckta i Bidrag till Sveriges offentliga statistik (BiSOS) serie H. För Jämtlands del är de nyutgivna under senare år som Jämtland och Härjedalen, 1999 samt Industrisamhällets, 2000. Femårsberättelserna anges i fortsättningen enbart med LF, länsbokstav och årtal (t ex LF BD 1885). 2 BiSOS, serie Q. Citeras i fortsättningen som SS samt årtal. 3 Omtryckt i faksimil 1983 4 Redan under senare delen av 1500-talet bytte samerna i Lappmarken sitt pälsverk mot bland annat ansenliga mängder hampa. Lundmark 1982 5 Se t ex LF BD 1822, 1828 9

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 För Jämtlands del var omdömena mer återhållsamma. Landshövdingens rapporter under 1800-talet kan sammanfattas med det var bättre förr. 6 Anledningen till det försämrade fisket ansågs vara flottningen och dess anläggningar samt hänsynslöst fiske under lektiden. Men det är tveksamt om fiskets roll var annorlunda i Jämtland än i Lappmarken. Länsstyrelsen i Jämtland propagerar intensivt för fiskodling och kan ha nedvärderat det naturliga fiskets betydelse av den anledningen. Det bör också understrykas att tvister om fiskevatten är relativt vanliga i domböckerna fram till mitten av 1800-talet. 7 Giller och snaror Jakt eller snarare fångst bedrevs vanligen med hjälp av giller, flakar, falltaksfällor, fångstbås, nät, fångstgropar, självskott, tänger och så småningom saxar. Särskilt vanliga var snaror som kunde sättas ut i oerhörda mängder. Dessa fångstredskap hade en långt större betydelse än lodbössorna. Det mest eftertraktade viltet var sällsynt. Vildren förekom bara fläckvis efter mitten av 1700-talet. I slutet på 1800-talet fanns den bara kvar i små bestånd i Härjedalen och längst uppe i nordligaste Sverige. 8 Bävern var i stort sett utjagad i hela området redan i början av 1800-talet. 9 Älg fanns förmodligen i Lappmarken i forntiden, men inte under senare delen av 1500-talet. Då förekom älghudar i skinnhandelsregistren enbart hos Ångermanna lappar, dvs. i nordligaste Ångermanland. 10 I Åsele lappmark hittar man notiser om älghudar i domböcker under senare delen av 1600-talet. 11 Enstaka älgar kan ha strövat längre upp i Lappmarken, men några bestånd fanns inte där förrän under senare delen av 1800-talet. Ett problem för älgen var att man kunde ränna ikapp den på skidor under snörika vintrar, särskilt om det bildats skare. När älgen 6 LF Z 1843 1905 7 Att gå igenom alla domböcker för Lappmarken och Jämtland-Härjedalen är ett gigantiskt arbete. Numera finns dock så pass mycket återgivet i rättegångsinlagor och forskarrapporter att man kan bilda sig en ganska god bild av de allmänna förhållandena. 8 Se karta ur Ekman, Bilaga 1. Med försvunnen eller utrotad menas här att arten inte förekom i bestånd som fortplantade sig i området. 9 Den sista bävern i Sverige ansågs ha dödats vid Mattisudden utanför Jokkmokk 1867 eller 1868. Ekman 1910, s 211 10 Observationen gjordes i samband med ett arbete om Lule lappmark där alla skattelängder för Lappmarken granskades. Lundmark 1982 11 Dombok Åsele 1664, 1680, RA 10

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år sjönk samman av utmattning sköt man den eller slog ihjäl den med en yxa. Jakten på skidor medförde att älgbestånden varierade kraftigt. I Jämtland var det ont om älg under 1820- och 1830-talet. I slutet av 1850-talet var den talrik, men efter den stora snövintern 1860 61 i stort sett utrotad. 12 Tio år senare beskrivs tillgången som riklig och 1876 konstaterar skogsstyrelsen att älgjakten på skidor minskar år för år och ersätts av jakt med hund under lovlig tid. 13 Älgens invandring i Norr- och Västerbotten är tämligen väl dokumenterad av länsstyrelserna och skogsstyrelsen. 14 Under 1850-talet visade sig de första älgarna i Lycksele socken. Från Blajkfjäll i Stensele och från Vilhelminafjällen rapporteras livskraftiga bestånd 1875 och 1876. 15 Men vintern 1877 78 var snörik och huvuddelen av stammen utplånades av tjuvjakt. Det ledde till en fridlysning 1879. Efter en stark tillväxt av älgbeståndet upphävdes fridlysningen 1887. Åren närmast därefter var snörika och älgstammen började åter krympa. Därför beslutades om en ny fridlysning 1895. Den varade till 1900. Därefter kan älgstammen betraktas som stabil i hela Västerbotten. I Norrbotten uppehöll sig en fast stam älgar mellan Kalix älv och Ängesån 1872. Sju år senare fanns älgen dessutom i Tärendö och Gällivare socknar. Fridlysning påbjöds 1879. Den första älgen i Jukkasjärvi redovisas 1880, då fanns också två älgar i Pajala samt ett bestånd i Tärendö. Samma år rapporteras att stammen växte i Gällivare samt att älg hade setts flera gånger i Jokkmokks och i Arjeplogs socknar. Älgen uppgavs vara allmänt spridd från kusten ända upp i fjällandet 1893 då fridlysningen upphävdes i Norrbotten. Myndigheterna klagade ständigt över att respekten för jaktlagar och förordningar i stort sett var obefintlig i Lappmarken och Jämtland. Trots det fälldes ett inte obetydligt antal tjuvjägare i domstol under senare delen av 1800-talet. Främst blev de gripna på grund av att de angavs av grannar och bekanta. Tidvis fanns särskilda älgpoliser. På länsnivå och i socknarna bildades allt fler jaktvårdsföreningar från 1870-talet och framåt. De utsåg frivilliga uppsyningsmän, som fick myndigheternas stöd för att bekämpa tjuvjakten. Dessutom utfäste landsting och socknar belöningar till dem som avslöjade tjuvjakt på älg. 12 Ekman 1910, s 32 13 SS 1870, 1876 14 LF BD och AC 1870 1905, SS 1878 1891 15 SS 1875, 1876 11

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 Småvilt och rovdjur I sina femårsberättelser behandlar landshövdingarna respektive näring. Som sådan ger de inte småviltsjakten särskilt högt betyg. Tillgången på småvilt var mycket ojämn. Detta måste man hålla i minnet när man möter enstaka sifferuppgifter om att enorma mängder fraktats till marknader på olika håll. Året därpå kunde hönsfågel och hare vara praktiskt taget försvunna från markerna. Men under goda fågelår [i Lappmarken] hängiver sig i stort sett hela den manliga befolkningen åt skytte och fångst, skriver landshövdingen i Norrbotten 1890. 16 Med fångst menas här främst snarning. Men flera landshövdingar understryker att näringen inte är beständig. Tillgången på småvilt är ojämn även i vår tid, men växlingarna kan ha varit större när jakten inte reglerades och enorma mängder snaror sattes ut under fågelåren. Från 1860-talet börjar en viss sportjakt förekomma. I särskilt Jämtland fick den tämligen stor omfattning mot slutet av seklet. 17 Vid den tiden såldes en hel del ripa till utlandet under goda år. Till Storbritannien fraktades fågel via Norge. 18 Landshövdingen i Norrbotten påpekar 1890 att ripfångsten kan vara en avsevärd förvärvskälla men förhållandena är långt ifrån konstanta och landshövdingen i Jämtland anser att tillgången på vilt är mycket medelmåttig med avseende på de stora arealer det rör sig om. 19 Jakten på småvilt gav extrainkomster, men utan tillsats av fett var det magra småviltet knappast någon eftertraktad föda. Det vanliga var att man kokade soppa på det och i bästa fall kunde lägga i lite potatis eller några klimpar av mjöl. Från mitten av 1800-talet redovisar länsstyrelserna utbetalade skottpengar för rovdjur. Man kan anta att statistiken är tämligen rättvisande eftersom jägarna knappast ville gå miste om inkomsten. Några inskränkningar i rätten att jaga rovdjur fanns inte i det område som angår oss här, det bör närmast ha betraktats som en plikt. 20 Under den första femårsperioden redovisas följande siffror för de tre länen sammanslagna. 21 Då dödades 384 björnar, 148 vargar, 148 lodjur, 636 järvar och 7 424 rävar. Till detta skall läggas 5 588 hermeliner i Norr- och Västerbotten samt 2 551 rovfåglar i Jämtland. 16 LF BD 1890 17 LF AC 1900, LF Z 1905 18 LF BD 1890 19 LF BD 1890, LF Z 1905 20 Ekman 1910, passim. 21 Perioden 1856 1860. Redovisad i LF BD 1860, LF AC 1860, LF Z 1880 12

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år Pälsverket från rovdjur kunde ge en vacker extraslant, men någon näring var jakten knappast. Samer jagade de stora rovdjuren intensivt för att skydda renhjordarna. 22 Räv, mård och hermelin jagades för skinnen skull. Dessutom gav ekorrskinn inkomster. Men pälsdjursjakten under 1700- och 1800-talet var ändå relativt obetydlig jämfört med storhetstiden under andra hälften av 1500-talet. 23 Rättigheter före 1749 Den äldsta samhällsorganisation vi känner till hos samerna brukar kallas siida-samhället. Det bestod av ett antal byområden där familjerna utnyttjade olika resurser beroende på årstiden. Ett byråd beslutade om vilka som skulle få vistas inom byns gränser och var respektive familjegrupp skulle fiska, jaga etc. 24 När kronans fogdar började agera i Lappmarken blev de enskilda familjerna skatteobjekt. Till att börja med angavs vilka fiskevatten respektive same skattade för. Fiskskatten blev sedan en schablonsumma. 25 Lappbyn blev skatteenhet 1695 och samerna fick själva fördela skatten inom byn. Vid mitten av 1500-talet gjorde kustbönderna långa fiskefärder upp mot fjällen. De kunde vistas ett 20-tal mil in i Lappmarken i någon månad. 26 Detta betraktade samerna som ett intrång. Inte heller kronan var särskilt trakterad av böndernas fjällfiske. Den tidens härskare såg helst att var och en ägnade sig åt sin egen näring. Omkring 1560 mångfaldigades skatten för böndernas fiske i fjällträsk. Det gjorde att fiskefärderna blev färre. Tendensen förstärktes på 1600-talet då missväxter och knektutskrivningar ledde till folkbrist i kustlandet. 27 Undantaget var Torne lappmark där böndernas fiske i fjällsjöarna fortsatte i större skala några decennier in på 1700-talet. 28 De sjöar som låg i gränstrakterna mellan kustbygd och lappmark var föremål för ständiga tvister. Detta ledde till att lappmarksgränsen drogs upp i mitten av 1700-talet. 29 22 Se till exempel LF BD 1852 23 Lundmark 1982 24 Lundmark 1982, s 67 ff 25 Se dock den inventering som gjordes i Umeå lappmark 1609. Norrlands handlingar. Lappmarken 1609:5, RA 26 Göthe 1929, s 1 (Umeå lappmark); Bylund 1956, s 33 (Pite lappmark); Hultblad 1968, s 158 f (Lule lappmark); Arell 1977, s 127 ff (Torne lappmark) 27 Göthe 1929, s 4 ff 28 Arell 1977, s 127 ff, s 144 ff, s 164 ff 29 En undersökning av lappmarksgränsens tillkomst och betydelse lämnades till Gränsdragningskommissionen för renbetesområdet 25/2 2005. 13

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 När den svenska häradsrätten började döma i Lappmarken döptes samernas familjeområden till lappskatteland. 30 Dessa lappskatteland utgjorde ett system för landbesittning och landindelning inom lappbyns ram. Rätten till landet var tämligen stark och kunde jämställas med böndernas skattemannarätt. Men systemet var med nödvändighet flexibelt på grund av renskötselns instabilitet. Under 1600- och 1700-talet fick samen så kallad inrymning på sitt skatteland av häradsrätten och hade ensamrätt till jakt och fiske på landet. 31 Många tvister om fiskerätt samer emellan finns registrerade i domböckerna. Mellan skattelanden kunde det finnas allmänningsområden. Där var jakt och fiske fritt för så kallade sprintarlappar, dvs. samer utan skatteland. Från omkring 1700 ville länsstyrelsen ta hela kontrollen över lappskattelanden. Häradsrätten kämpade emot, men fick ge upp vid seklets slut. Sedan började lappskattelanden betraktas som kronojord, innehavarnas särskilda rättigheter försvagades och försvann efterhand. Svenskt folk i Lappmarken I samband med gruvdriften under senare delen av 1600-talet väcktes tanken att lösa transportproblemen genom att svenskt folk fick bosätta sig i Lappmarken. I myndigheternas ögon var ett lappskatteland orimligt stort jämfört med en vanlig bondes ägor. Därför ansågs det fullt i sin ordning att samen fick avstå odlingsbara delar till nybyggare. Kungl. Maj:t utfärdade 1673 och 1695 kungörelser för att locka folk från kustbygden att bosätta sig som odlare i Lappmarken. 32 Villkoren var ganska obestämt utformade. Myndigheterna trodde att samer och nybyggare kunde samexistera utan konflikter eftersom de skulle ägna sig åt skilda näringar. Samerna hade en så stark rätt till sina skatteland att de inte såg det som ett hot att nybyggare fick bruka smärre, odlingsbara delar av landet. 30 En redogörelse för lappskattelandens historia lämnas till Gränsdragningskommissionen för renbetesområdet 31/5 2005. Frågan behandlas mer ingående i boken Lappskattelandens historia som beräknas utkomma under första kvartalet 2006. 31 Inrymning kunde också kallas immission eller införsel. I sin vidaste mening innebar det att en myndighet satte någon i besittning av något (oftast jord). Ordet i sig anger inte vilken typ av rättighet mottagaren fick, det berodde på vilken myndighet som gjorde inrymningen och på vilka villkor. 32 Tryckta i Poignant 1872, s 33 f, s 35 f 14

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år Förordningarna gav varken jakt- eller fiskerätt åt nybyggarna. Myndigheterna underströk att dessa rättigheter var samernas och att nybyggarna skulle ägna sig åt jordbruk och nötboskapsskötsel. I den mån de ville jaga och fiska fick de försöka komma överens med samerna. Landshövdingen i Västerbotten skriver 1722 att nybyggaren inte får utan lappmannens vilja bruka mera, än vad som han till åker och äng upprödjat och det som skattelappen dessutom i skog och vatten honom tillåter. 33 Detta verkar ha fungerat ganska bra. Tvister mellan samer och nybyggare om fiske (eller jakt) förekommer knappast under 1600-talet och första hälften av 1700-talet. Kustböndernas fiske i Lappmarken drogs däremot ganska ofta inför häradsrätten. Även om landshövdingarna redan under 1700-talet började hävda att lappskattelanden var kronojord ifrågasatte de inte samernas överordnade jakt- och fiskerätt. 34 Gabriel Gyllengrip skriver 1739 att nybyggare och samer skall försöka samsas om fisket i Lappmarken. Men om de därom intet kunna åsämjas, kan intet betagas ägaren, nämligen lappmannen dess ägande rättighet, såvida lapplandet intet är övergivet. 35 Tre år senare skriver samme landshövding att nybyggarna inte skall ägna sig för mycket åt jakt och fiske vilket näringssätt dock allena lappmännen tillhörer. 36 Även den inflytelserika Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk underströk vid samma tid att jakt och fiske enligt plakaten 1673 och 1695 endast tillhörer lappmännen. 37 Angående förhållandena i Jämtland-Härjedalen presenterades ett mycket stort material av parterna i det så kallade Skattefjällsmålet. Någon forskning som går utöver detta material har det inte funnits utrymme för här. Samerna på skattefjällen hade av allt att döma samma rättighet till jakt och fiske som samerna i Lappmarken. Utifrån det omfattande utredningsmaterialet drog Högsta Domstolen 1981 slutsatsen att samerna hade ensamrätt till fiske på skattefjällen före 1886 års lag. Jakt nämns inte uttryckligen i dokumenten, men man får anta att detsamma gällt för den. 38 33 Göthe 1929, s 327 34 Det enstaka undantaget var landshövding Jacob Grundel som 1726 hävdade att lappskattelanden är skattejord. Han blev genast tillrättavisad av Kammarkollegium, som påpekade att Lappmarken enligt dess mening var kronojord. Kammarkollegii arkiv. Kansliet. Protokoll A I a, Vol 134. 20/7 1726, f 4633-4635, RA 35 Dombok Lycksele 1739. Se även Göthe 1929, s 319 36 Cit. Göthe 1929, s 415 37 Cit. Göthe 1929, s 423 38 Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1981: 235 15

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 Ny nybyggesförordning En ny och betydligt mer detaljerad nybyggesförordning för Lappmarken utfärdades 1749. 39 Där fortsatte myndigheterna att visa sin avoga inställning till nybyggarnas jakt och fiske. Paragraf 8 inleds med att nybyggares vidlyftiga fikande och farande i skogarna efter vilt [ ] har hittills mycket hindrat Jordens och Landets uppodlande. Lappallmogen skattar för sådant och nogsamt medhinner, att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrare skinnvaror kommer. Nybyggare har hädanefter sig ej vidare därmed att befatta än allenast inom en halv mil från deras hemvist. Inte ens i förhållande till andra nybyggare fick nybyggaren tillägna sig något enskilt ägande rättighet till något djur- och fågelfänge [ ] utan nyttja det gemensamt. Men var och en som tog upp ett nybygge skulle där fiskevatten finnas, äga frihet, att fiska till husbehov ( 14). Förordningen innebar inte att samerna förlorade någon jakt- och fiskerätt, inte ens inom den halvmil som låg närmast nybygget. Tidigare hade nybyggare fått fiska enbart efter tillstånd av den som innehade lappskattelandet. Nu kunde nybyggaren få rätt att fiska till husbehov inom halvmilen med stöd av förordningen, men någon ensamrätt fick han inte. Allt skulle ske utan intrång i samens rätt. 40 Fiskets skulle enbart vara ett stöd till nybygget, särskilt under frihetsåren då själva anläggningsarbetet ägde rum. Men odlingsintresset vägde tyngre än jakt och fiske. Den ofta refererade striden om Lappträsket i Arvidsjaurs socken är ett illustrativt exempel. 41 Vid sjön hade en skogssame sitt huvudviste. Där fanns också två nybyggare. Samen anmälde nybyggarna för intrång i hans fiske vid flera tillfällen under 1770-talet. Häradsrätten gav samen rätt. Sedan ville nybyggarna bygga en kvarn vid bäcken som rann ut i sjön och därefter dika ut sjön för att vinna åkermark. Då segrade jordbruksintresset, sjön sänktes, fisket förstördes och samen tvingades flytta sitt huvudviste till annan plats. Från senare delen av 1700-talet och framåt vann nybyggarna i regel de mål där de kunde hänvisa till jordbruksintresset. 39 Tryckt i Poignant 1872, s 37 ff 40 Dombok Lycksele 1750, 1751. Se även Göthe 1929, s 404 f. 41 Den grundläggande framställningen är Bylund 1956, s 231 ff 16

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år Oklara gränser Nybyggesprojektet i Lappmarken fick inte den välordnade utformning som var kronans avsikt. Därför kan det vara missvisande att ställa beteckningen nybyggare mot beteckningen same efter 1749. Det är långt ifrån säkert att alla som betalade lappskatt var samer som levde på renskötsel. Många samer synade in ett nybygge på sitt lappskatteland, men fortsatte att betala lappskatt. Efter frihetsåren förekom det inte sällan att renskötaren/nybyggaren betalade både lappskatt och nybyggesskatt. Då var det lättare att skydda området från intrång av andra. Det var inte ovanligt att en same hade nötboskap och viss odling på sitt lappskatteland i flera år innan han insynade ett nybygge. 42 En annan variant var att en renskötare som insynat ett nybygge fortsatte med enbart renskötsel under lång tid utan att bry sig om sina plikter som nybyggare. (Då skulle han förlora nybygget, men tillsynen och tillämpningen av föreskriften var sällan särskilt noggrann.) Far och son kunde bruka ett område tillsammans för både ren- och nötboskapsskötsel. Fadern stod för lappskatten, sonen för nybyggesskatten. Nybyggarnas största tillgång var ofta en renhjord. Ibland skötte de den själva, ibland fanns den som skötesrenar hos någon annan. Så kallade fiskarlappar kunde vara tämligen fast bosatta. De var dessutom ofta initiativtagare till nybyggen. Först slog de sig ned vid en givande fiskesjö, sedan kunde de skaffa sig några getter och kanske en ko samt successivt bygga hus. Efter en period på kanske 10 20 år insynades området som ett nybygge. 43 I skogtrakterna fanns knappast några nybyggen som inte hade renar och knappast några lappskatteland utan viss odling och/eller nötboskap. Att de administrativa beteckningarna långt ifrån alltid motsvarade verkligheten bekräftas av specialjordeboken 1825. 44 För Åsele lappmark skriver kronofogden: Öde lämnade lappland, för vilka nybyggare numera betala lappskatt, finnes inom Åsele lappmarks alla socknar. För Umbyns lappby antecknar han: Består av 20 stycken lappland, av vilka endast fyra innehavas av lappar, men de övriga av nybyggare, mest i Lycksele socken, och vilka tillsammans med lapparna erlägga [skatt]. 42 Se till exempel Laestadius 1833, s 210, 246, 404 43 Exemplen bygger på Bylund 1956, s 9, 112, 210 ff 44 Specialjordebok 1825. Västerbottens län, Vol. 3. Lappmarkerna, RA. 17

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 Länsstyrelsen hade under hela 1700-talet (med det angivna undantaget 1726) ifrågasatt häradsrättens behandling av lappskatteland och bland annat kallat den ett ofog 45. Häradsrätten menade å sin sida att länsstyrelsens intrång i hanteringen av lappskatteland var olagliga och borde ställas under aktors tilltal. 46 Omkring sekelskiftet 1800 segrade länsstyrelsen i maktkampen och kunde mota ut häradsrätten från behandlingen av lappskattelanden. Det fanns inga lagar och förordningar om hur länsstyrelsen skulle hantera lappskattelanden. Därför blev administrationen tämligen godtycklig. I Västerbotten tog länsstyrelsen ifrån samen skattelandet om han förlorade sina renar. I Norrbotten utfärdades inrymningar med villkoret att samen måste lämna landet om det kunde användas till något nyttigare än renskötsel. På skattefjällen i Jämtland-Härjedalen övertog länsstyrelsen inrymningarna några decennier tidigare än i Lappmarken. 47 Där blev utvecklingen en annan. När avvittringen inleddes 1820 förlorade samerna stora områden, som blev tillagda enskilda hemman. Efter protester avbröt Kungl. Maj:t avvittringen 1841 och beslutade att skattefjäll måste avsättas för samernas behov. Följden blev att det utfärdades upplåtelsebrev till enskilda samer på deras rätt till ett visst skattefjäll. De juridiska frågorna kring innebörden av dessa upplåtelser var kärnan i Skattefjällsmålet. Ingen av parterna ifrågasatte dock att samerna hade ensamrätt till jakt och fiske på skattefjällen både före och efter 1841. Det förekom också att samer upplät dessa rättigheter till andra. Under 1860-talet började länsstyrelsen begränsa samernas upplåtelserätt i inrymningsresolutionerna. 48 Få tvister nybyggare-samer När en nybyggare i Lappmarken fick insyna ängsmark till slåtter långt från nybygget kunde han inte förmenas rätt till fiske intill de stränder där han idkar höslog eller odling. 49 I Arjeplog fick en nybyggare rätt att fiska på över en mils avstånd från nybygget 1822. Men han fick inte någon ensamrätt. 50 45 Cit. Olofsson 1974, s 339 46 Häradshövding C F Furtenbach i Dombok, Arjeplog 1794. 47 NJA 1981:72 48 NJA 1981:236 49 Bylund 1956, s 270 50 Dombok. Arjeplog 1822 18

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år Vid en tvist om fisket vid Gullön i Storavan 1840 ville nybyggaren ha ensamrätt till fisket inom en fjärdedels mil från nybygget. Häradsrätten tog direkt avstånd från detta försök att skaffa sig monopol. Den grundläggande principen var att innehavaren av lappskatteland hade den egentliga fiskerätten även om fiskevattnet kunde brukas gemensamt. Men nybyggare kunde få ensamrätt till fiske från stranden vid själva nybygget. Principen att lappskattelandet rätt var överordnad följdes alltid av de dömande och decisiva myndigheterna när fiskerättstvister anhängiggjordes hos dem. 51 Denna slutsats gäller Pite lappmark fram till mitten av 1800-talet. För Torne lappmarks del har Arell konstaterat att det inte förekom några tvister mellan nybyggare och samer om fisket under perioden 1730 65. Under perioden 1780 1809 ökar tvisterna mellan nybyggare och samer, men häradsrätten ger inte nybyggare ensamrätt till fisket gentemot samer. Tvisterna under perioden 1840 78 utspelar sig enbart nybyggare emellan. 52 En genomgång av domböckerna för Gällivare 1820 1845 visar att det inte förekom några fisketvister där under den perioden. 53 Filip Hultblad har granskat domböckerna för Lule lappmark och redovisat dem i notisform. 54 Mellan 1711 och 1851 gäller 37 tvister enbart innehavare av lappskatteland. I 27 av fallen ålägger häradsrätten parterna att samsas om vattnet. (Det utesluter inte att de är tillbaka nästa år med samma tvist.) 55 I tio fall ogillas den ena partens talan. 56 Mål mellan lappskattelandsinnehavare och nybyggare är sällsynta, men i två fall angående ett laxfiske i Lule älv uppmanas parterna att samsas. 57 I Lule lappmark är mål om jakt ytterst sällsynta i häradsrätten. I ett fall tvistar samer om vildrensjakt. Ett fall gäller den halvmil där nybyggaren har rätt att jaga, i ett annat anmäler en nybyggare en same för att ha gjort åverkan på skogen med giller. En nybyggare 51 Dombok. Arvidsjaur 1840. Bylund 1956, s 268 f. 52 Arell 1977, s 145 f, s 168 ff, s 181 ff. Om tvister i Torne lappmark se även Korpijaakko- Labba 1994, s 129 (1741), s 145 (1737), s 154 (1758) där häradsrätten förespråkar förlikning samt s 168 (1758) då ena parten utestängs från fisket. I samtliga mål förekommer endast samer. En kaplan förbjuds göra intrång på samernas fiske 1758, s 168. 53 Nilsson 1998, s 83 54 Hultblad 1968, s 354 ff 55 Beläggen finns i Dombok. Jokkmokk 1711, 1712, 1714, 1715, 1731, 1732 (2 st), 1735, 1737 (2 st), 1747, 1753, 1754 (2 st), 1756, 1758, 1759, 1761, 1762, 1767, 1771, 1785, 1792, 1794, 1795, 1838, 1851 56 Dombok. Jokkmokk 1712, 1733, 1774, 1762, 1766, 1777, 1824, 1825, 1826, 1827 57 Dombok. Jokkmokk 1799, 1806 19

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 åläggs att inskränka sina giller för vildrenar med snaror och spjut eftersom de även drabbar tamrenar. 58 Det bör noteras att en same sålde halva brukningsrätten till sitt lappskatteland med fiskerätten i sjöar samt fågel- och djurfångstställen till en klockare 1788. En annan same sålde sin andel i fisket på ett lappskatteland till en nybyggare 1803. 59 Lappskattelanden försvinner Rättigheterna till jakt och fiske var tämligen välordnade under 1700-talet och ett stycke in på 1800-talet. Den som hade ett lappskatteland hade den överordnade rätten till jakt och fiske på landet. Denna rätt kunde inskränkas genom att en nybyggare som inrymts på en del av landet fick rätt att jaga och fiska till husbehov, dock inte längre än en halv mil från nybygget. Genom att syna in slåtterängar längre från nybygget kunde nybyggaren få fiskerätt även där. Men han hade aldrig ensamrätt, annat än möjligen till fisket från stranden vid det egna nybygget. Mellan lappskattelanden fanns allmänningsland. I domboksmaterialet finns inga tecken på att någon fällts för att ha jagat eller fiskat på allmänningsland. Sedan länsstyrelsen tagit över hanteringen av lappskattelanden förändrades hela rättighetssystemet i Lappmarken. Men processen blev utdragen och lappskattelanden avskaffades inte av samma anledning överallt. 60 Man kan ange åtminstone fyra anledningar till att lappskatteland försvann ur skattelängderna: 1) en same synade in ett nybygge på sitt lappskatteland, 2) ett land blev öde, men länsstyrelsen inrymde ingen ny innehavare, 3) samen berövades skattelandet därför att han förlorat sina renar (Västerbotten) eller därför att länsstyrelsen ansåg att det kunde användas till något nyttigare (Norrbotten), 4) samerna själva övergav systemet med lappskatteland på grund av förändringar i renskötseltekniken. Avvecklingen av lappskattelanden var först fullbordad längst i norr. I Torne lappmark fanns inga lappskatteland 1882, inte heller i Gällivare. 61 Här kan man inte utesluta att den invandring av Kauto- 58 Dombok. Jokkmokk 1712, 1756, 1776 59 Dombok. Jokkmokk 1788, 1803. 60 Frågan kommer att behandlas utförligt i boken Lappskattelandens historia (utkommer i början av 2006) 61 Riksdagen 1886. Bihang till riksdagens prot. 2 saml. 2 avd. 1 band. Uppgifterna är hämtade från den så kallade 1882 års lapputredning. Man bör inte underskatta dess kompetens. Ordförande var Norrbottens landshövding H A Widmark. Han var uppvuxen i Norrbotten 20

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år keinosamer som inletts efter 1852 kan ha spelat en viktig roll. Deras extensiva renskötselteknik kunde knappast förenas med det gamla lappskattelandssystemet. I Jokkmokk fanns en del av det gamla systemet kvar 1882. Samerna fördelade vissa land inom byn efter gammal sedvana. I andra delar av Norrbotten var indelningen i lappskatteland högst levande trots att länsstyrelsen slutat att utfärda inrymningar 1862. I Arjeplog anges 38 land vara i bruk i en längd som gjordes upp i samband med avvittringen 1884. 62 Inrymningarna var från tiden före 1862, men många var villkorliga, dvs. innehavaren måste lämna landet om länsstyrelsen krävde det. I Arvidsjaur och Malå fanns 36 lappskatteland registrerade 1882. I Västerbotten tillämpades indelningen i lappskatteland fram till 1886 års renbeteslag. Då slutade en del samer att respektera lappskattelanden, medan andra ville behålla dem. Det ledde till motsättningar och oreda i renskötseln. För att skapa ordnade förhållanden fick lappfogden 1898 en möjlighet att återinföra lappskattelanden i så kallade byordningar. 63 Detta skedde och renskötseln i Västerbotten blev åter ordnad. Men länsstyrelsen hade slutat att utfärda nya inrymningar på lappskatteland 1897. Några år in på 1920-talet var ungefär hälften av de samer som stod upptagna för lappskatteland döda eller hade upphört med renskötsel, men ingen fick inrymmas i deras ställe. Detta orimliga tillstånd ledde till att lappskatten avskaffades 1928. Då försvann också de sista resterna av indelning i lappskatteland. Endast den som innehade ett lappskatteland kunde ha någon ensamrätt till jakt och fiske. Landshövdingen i Västerbotten skrev till Kungl. Maj:t 1828 att praxis i länet blivit att den som förlorar sina renar också går miste om sitt lappskatteland där han har tillgång till fiske, fågel, djurfångst. 64 och utbildad lantmätare. Han var 1861 1873 anställd vid Norrbottens läns ekonomiska kartverk. En avsevärd del av den tiden ägnade han åt att kartlägga Lappmarken. 62 Listan är återgiven i Prawitz 1967, Odlingsgränsen, s 56 ff 63 I 1898 års renbeteslag (9 ) står att lapparna inom byn skall lämnas tillfälle att uppgöra förslag till byordning. Länsstyrelsen, kronobetjäningen och lappfogdens skall yttra sig och sedan fastställa byordningen. Böter på 1 200 kronor kand sedan utdömas vid överträdelser. I 1928 års renbeteslag ( 11) var samernas inflytande inskränkt. Byordningen skulle utfärdas av Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande. Böterna för överträdelse sattes där till 2 500 kronor. 64 Brevet återgivet i Prawitz 1966, s 26. Landshövding af Schmidt tyckte inte att detta var något bra system, men enligt egen uppgift tillämpade han det utan att veta när och varför det en gång införts. Han hade då varit landshövding i 11 år. 21

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 I takt med att lappskattelanden försvann blev jakten och fisket i Lappmarken formellt sett fritt. Det uteslöt inte att det fanns överenskommelser, som gjordes upp lokalt eller regionalt. Enligt den riksomfattande fiskestadgan av år 1852 var fisket fritt i de delar av större insjöar till vilka strandägarerätten sig icke sträcker ( 1) samt på hemman som är anlagda på kronomark där delning, dvs. avvittring, icke har skett. ( 6) 65 Jaktstadgan av år 1864 hade en liknande innebörd. 66 Där står ( 4) att på oavvittrad skog samt oss och kronan vid avvittring i de norra länen tillfallen överloppsmark är jakten tillsvidare fri för varje svensk man. Men om det är annorledes bestämt genom urminnes hävd så gäller detta. ( 5) Hela Lappmarken var oavvittrad. Frågan om urminnes hävd gavs inte någon betydelse i sammanhanget. Något särskilt förbehåll rörande lapparnas jakträtt förekommer icke därstädes [d vs i lagen], utan synes deras urgamla rätt hava bortglömts, konstaterade 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga. 67 I Jämtland-Härjedalen hade lappskatten avskaffats redan 1893. Men där hade samernas rätt markerats när de tilldelades skattefjäll efter 1841. Svårfångad praxis Här uppstår en viktig fråga. Vissa lappskatteland avvecklades inte officiellt förrän 1928, men hur länge hade innehavarna en enskild jakt- och fiskerätt? I existerande referat av domböcker kan man hitta en del svar, men det bör understrykas att de inte är uttömmande eftersom tidigare undersökningar inte varit inriktade på just den frågan. Nils Arells genomgång av häradsrättens utslag i Torne lappmark 1840 78 tyder på att indelningen i lappskatteland var under upplösning där vid den tiden. Sjön Kelottijärvi hade ända sedan 65 SFS 1852:30 66 SFS 1864:6 67 Utredningen tillsattes ursprungligen för att överväga vissa fridlysningsfrågor. Detta skedde 1915, alltså 29 efter det att 1886 års renbeteslag trätt i kraft. Flera av förhållandena både före och efter lagens tillkomst bör ha varit bevarade i levande minne vid den tiden. I utredningen ingick bland andra jägmästare Arvid Montell från Luleå. Han var en mycket god kännare av Lappmarken och hade bland annat 1910 deltagit i en av de kommissioner som undersökte renbetet i Torne lappmark. Till utredningen knöts också Lennart Berglöf, som ända fram till 1940-talet var regeringens främste expert på samefrågor. Efterhand fick utredningen allt fler uppgifter inom jakt- och fiskeområdet. Dess betänkanden fick beteckningen SOU 1922:16 (jakt) och SOU 1923:58 (fiske). Utredningens arkiv (7 volymer) finns i Riksarkivet, signum YK 202. 22

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år 1600-talet givit namn åt ett vidsträckt lappskatteland, som fått sin särskilda rätt bekräftad i tvister bland annat 1740, 1758 och 1760. En klockare i Maunu ville syna in sjön under sitt nybygge 1843. Då beskrevs den som krono och odisponerad. Samma år behandlades sjön Sautosjärvi vid tinget. Även den hade varit centrum i ett lappskatteland i mitten av 1700-talet. Nu beskrevs även den som krono och odisponerad. Några tvister om vildrenar förekommer även under perioden. Arell drar slutsatsen: Gällande praxis var tydligen att de vildrenar, som kom in på byns område, delades mellan [lapp]bymedlemmarna. 68 I Lule lappmark avgjordes ett mål 1827 enligt principen om att innehavaren av lappskatteland hade den övergripande rätten till fiske. Fem år senare fick en same rätt att begagna sitt gamla fiske när han kom ner från fjällen. I ett mål 1838 hävdar en innehavare ensamrätt till fiske på sitt lappskatteland. Häradsrätten rekommenderar förlikning enligt vedertagna normer. Förlikning enligt de gamla principerna för rätten på lappskatteland ingås även i ett mål 1851. 69 Som tidigare nämnts upprätthöll häradsrätten lappskattelandets rätt vid en tvist om fiske i Storavan i Pite lappmark 1840. Erik Bylund har också observerat fiskefrågorna i en del av länsstyrelsens inrymningar av nybyggare i det området under 1850-talet. Vid en inrymning i Arvidsjaur 1853 får nybyggaren rätt till husbehovsfiske i vissa sjöar, men inget nämns om ensamrätt. Detsamma gäller inrymningar i Arjeplog de två följande åren. 70 Vi kan alltså konstatera att lappskattelandens särskilda rätt respekteras i en del mål vid häradsrätter i Norrbotten ännu under 1850-talet. Sådana utslag kan ha förekommit även senare. I Västerbotten levde lappskattelanden kvar längst, men vi har ingen forskning som ger någon information om hur häradsrätten behandlade jakt- och fiskerätten under senare delen av 1800-talet. Det är mycket tidsödande att ta reda på om det ens är möjligt att finna några svar. I stort sett hela länsstyrelsens arkiv försvann vid Umeå stadsbrand 1888. I de få inrymningar som är bevarade från senare delen av 1800-talet nämns inte jakt- och fiskerätt, men den kan ha varit förutsatt. För att ta reda på om problemet är lösbart måste man gå igenom alla domböcker för området och perioden samt ha turen att finna rätt sorts mål i protokollen. Enstaka domstolsutslag kan också ha tagits fram i lokalhistoriska undersökningar 68 Arell 1973, s 183 ff, citatet s 186 69 Hultblad 1968, s 393, s 397, s 399, s 423 med hänvisning till domböckerna för respektive år 70 Bylund 1956, s 271 23

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 av studiecirklar eller enskilda amatörforskare. En inventering av sådana studier kan eventuellt ge utdelning. Att jakten och fisket i Lappmarken ansågs bli fritt när lappskattelanden försvann är anledningen till att myndigheterna inte engagerade sig nämnvärt i frågan. Men att samernas rätt glömts bort i jaktstadgorna betydde inte att de ansågs vara rättslösa i förhållande till staten. I förarbetet till 1873 års avvittringsstadga betonade flera juridiskt högt kvalificerade riksdagsmän att samerna hade en rätt, som kronan inte fick kränka. 71 I Första kammaren underströk juristen Karl Hasselrot att kronan inte har fullständig äganderätt till Lappmarkens jord. Mark kan inte överlåtas till nybyggarna med bättre rätt än Kronan själv äger den, och i detta avseende med en inskränkt rätt. 72 Juristen Fredrik von Sydow framhöll att Kronan själv icke har full och oinskränkt dispositionsrätt till dessa marker. Kronan har nämligen redan förut upplåtit en del av denna dispositionsrätt till lappbefolkningen. 73 I andra kammaren framhöll justitierådet Richard Carlén att kronan inte har rätt att avvittra i Lappmarken som på andra platser därför att den inte får kränka lapparnas rätt. Han menade att svenska statens rätt att till enskilda bortskänka skogstrakter i lappmarken måste inskränkas av statens skyldighet mot lapparna att uppfylla deras rättsanspråk på detta land. 74 Även juristen Aron Philipson understryker att samerna har den äldsta rätten i Lappmarken och kronan kan icke avhända sig bättre rätt än vad den själv äger. 75 Men i den avvittringsstadga som utfärdades samma år manifesteras än en gång myndigheternas ointresse för jakt- och fiskefrågorna. De nämns över huvud taget inte i stadgan. Rätten förutsatt I anslutning till de svenska samernas rättigheter i Norge hamnar jakten och fisket sent omsider på regeringens och riksdagens dagordning. Frågan nämndes helt kort i samband med ett lagförslag som föll 1871, men återkom i debatten inför den lag som trädde i 71 SFS 1873, nr 26. Stadgan var inte lag i den meningen att den lagstiftande församlingen fått ta ställning till texten. Regeringen bröt bara ut två delfrågor och lät riksdagen behandla dem. Sedan utfärdade Kungl. Maj:t stadgan. Inte heller i avvittringsstadgan för Luleå lappmark 1850 nämns jakt och fiske. 72 Riksdagen 1873. FK I, s 442 73 Riksdagen 1873. FK I, s 437 74 Riksdagen 1873. AK II, s 247 75 Riksdagen 1873. AK II, s 255 24

SOU 2005:79 Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år kraft 1883. Där heter det att å de trakter, vilka vartdera rikets lappar efter gammal sedvana hitintills hava besökt hade de rätt till jakt och fiske lika med rikets egna undersåtar. I Norge gällde detta månaderna maj september. Kort därefter avlämnades det betänkande som låg till grund för 1886 års renbeteslag. Där står att 1883 års lag gäller ej allenast norska flyttlappar under deras uppehåll härstädes, men jämväl de svenska, mellan rikena flyttande lapparna, då dessa vistas här i landet. 76 Betänkandet observerade också att samernas rätt till jakt och fiske i Lappmarken inte varit reglerad i lag under senare delen av 1800-talet. Det skriver att samerna av ålder utövat jakt och fiske på den mark där de vistats. Deras befogenhet därtill har inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. Efter gällande rätt är fördenskull omfånget av nämnda befogenhet obestämt och tarvar att närmare angivas. 77 Därför borde samernas rättighet att jaga och fiska på de för lapparna avsatta land skrivas in i lagen. Detta gjordes också i 1886 och 1898 års renbeteslagar. Den provisoriska odlingsgränsen hade fastställts 1871 och den definitiva 1890. Trots detta skedde inga förändringar i praxis när 1886 och 1898 års renbeteslagar trädde i kraft. Samerna hade redan före 1886 års lag kunnat utöva jakt och fiske å enskild mans ägor opåtalt av denne. 78 Den bofasta befolkningen fortsatte att uppfatta jakten som fri. Kännedomen om renbetesförfattningarnas specialstadganden synes ha vunnit föga utredning bland den bofasta befolkningen, skriver 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga. Inte ens de tjänstemän som tillsatts för att övervaka lagarna kände till dem, enligt utredningen. Denna okunskap verkar ha funnits även på högsta länsnivå. Landshövdingen i Norrbotten skriver 1890 att i länets avlägsna fjälltrakter ligga oerhörda vidder av bästa ripmark öppna för varje svensk jägare. 79 Fem år senare skriver en ny landshövding i samma län att villebrådet inom Lappmarken betraktas som ett commune bonum [en allmän egendom] och att det skall bli bättre ordning när avvittringen är avslutad. Han verkar helt omedveten om att jakten ovanför odlingsgränsen är reglerad i en nio år gammal lag. 80 I Jämtland-Härjedalen hade landshövdingen åren närmast före 1905 agerat helt enligt lagen: Inom renbetslanden utarrenderas rätt till jakt 76 Riksdagen 1886. Bihang till protokoll 2 saml. 2 avd. 1 band, s 77 77 A.a, s 105 78 SOU 1922:16, s 84 79 LF BD 1890 80 LF BD 1895 25

Jakt och fiske i Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år SOU 2005:79 och fiske på de områden där dessa förmåner ej anses böra reserveras uteslutande för lapparnas behov. Avgifterna på 28 795 kronor hade redovisats till jämtländska lappväsendets fond. 81 Sedan Lappmarken blivit avvittrad kunde jaktstadgan från 1864 inte ens formellt åberopas som ett medgivande för fri jakt. Till detta kom renbeteslagarna 1886 och 1898, som fastslog samernas ensamrätt till jakt på vissa områden. I 1912 års jaktlag lade man dessutom till en förtydligande formulering om att jakten bara var fri på oavvittrad mark, som ej blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad ( 7). 82 Men det fick ingen effekt förrän något år in på 1920-talet, skriver 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga. Allt intill senaste tid [1922], då viss ändring härutinnan försports, har intet åtgjorts för att göra allmänheten uppmärksam på gällande föreskrifter, vilka även delvis synes hava varit tjänstemännen främmande. 83 Det borde ytterligare markeras att jakten inte var fri i Lappmarken, menade utredningen. Så skedde också genom att man ändrade jaktlagen 1927 och tog bort alla hänvisningar till fri jakt på oavvittrad mark i paragraf 7. 84 Året därpå kom den nya renbeteslagen, vilket bör ha gett samernas särskilda rättigheter ytterligare genomslag hos tjänstemän och befolkningen i övrigt. Fiskerätten förändrades på i stort sett samma sätt som jakträtten. När lappskattelanden försvunnit kunde man hänvisa till 1852 års fiskeristadga som föreskrev att hemman hade fritt fiske på allmänna kronovatten till dess delning [avvittring] skett. 85 Detta gällde Lappmarken, i Jämtland hade samerna även i fråga om fiske en starkare ställning på sina skattefjäll efter 1841. I 1896 års fiskerilag betonades i paragraf 13 att för lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat (dvs. i renbeteslagen 1886). 86 Men i Lappmarken verkar de som ville fiska fritt ha skjutit paragraf 7 i samma lag i förgrunden. Där fanns samma formulering som i 1852 års stadga om att fisket var fritt för hemman som var anlagda på oavvittrad mark. Enligt 1915 års jakt- och fiskesakkunniga tolkades denna paragraf ibland som om fisket var fritt så länge minsta del av en socken var oavvittrad. 87 Även ifråga om 81 LF Z 1905 82 SFS 1912:289 83 SOU 1922:16, s 84 84 SFS 1927:434 85 SFS 1852:30 86 SFS 1896:42 87 SOU 1923:58, s 76 26