KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 Aktuellt F. Vasilij Zenkovskij Religiös fostran inom familjen (fortsättning) Om bruket av heliga ting Vårt liv Ärkeprosten arkimandrit Johannes besök i Stockholm Nunnevigning i Vavd Möte inom det skandinaviska prosteriet den 2-3 november oktober 2012 januari 2013 Det andra församlingsmötet den 2 december Kristi födelse, rysk ikon från sena 1600-talet.
Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Se vår hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1000:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6
K R I S T I F Ö R K L A R I N G S O R T O D O X A K Y R K A oktober 2012 januari 2013 АKTUELLT RELIGIÖS FOSTRAN INOM FAMILJEN (fortsättning) III. MEDEL FÖR RELIGIÖS UPPFOSTRAN I FAMILJEN Vad har familjen för förutsättningar för religiös uppfostran av barn? Familjens andliga rikedom är ofta betydligt större än vi är medvetna om; vi kan inte, och vill stundom inte, nyttja allt det som familjen samlar inom sig. Jag talar givetvis inte om de fall då familjelivet misslyckas och utvecklas till ett drama eller rent av en tragedi. Om detta är helt enkelt inget att säga; vår uppgift består i att reda ut vilka förutsättningar en god, ordnad familj har för religiös uppfostran. Under den tidiga barndomen är familjen den enda sociala miljö som är nära, nödvändig och dyrbar för barnet, vilket uppfattar hela världen genom familjen. I självmedvetandets gryning finner sig barnet vara en del av en familj, som givits barnet som en naturlig, begriplig och outbytbar social miljö. Mycket långsamt lär sig barnet koncentrera sig på sig själv som en separat varelse, och denna process går aldrig till slut banden till familjen, så som de utvecklas för oss under den tidiga barndomen, bevaras av oss hela livet som ett oförbrukbart kapital, som en källa till livskrafter, till vilken vi tyr oss i de allra bittraste och svåraste stunderna i livet. I barnets religiösa mognad intar familjen en särställning därför att den utgör den huvudsakliga bäraren av religiösa känslor. Att de religiösa bilderna och känslorna är beroende av barnets familjeerfarenhet står utom allt tvivel. För barnet utstrålar familjen ett religiöst ljus. Den övre sfären Gud, helgonen, änglarna framstår för barnasjälen som en sorts utfyllnad av familjen. Det ljus, som för barnet utgår från familjen, som skapar familjepoesins hela oförglömlighet, dess sötma, dess enda lyckliga lugn, är öppet
för barnasjälen därför att den ser på familjen med en andlig blick. Under den tidiga barndomen ger familjen (jag talar naturligtvis hela tiden om ordnade familjer) barnet andlig näring och utvecklar dess religiösa styrka utan att veta om det. Från familjen kommer någon sorts enastående arom som barnasjälen har behov av och hämtar näring från. Just i en kristen familj utvecklas med enastående kraft den stora hemligheten, som aposteln Paulus säger hemligheten om dess andliga väg som en väg till Gud. Äktenskapets sakrament, som det ortodoxa medvetandet förstår det, är inte bara en enkel välsignelse av familjelivet, utan öppnandet av den andliga kraft som alltid finns i ett äktenskap men som utan välsignelse inte kan verka i en familj. En kristen familj bär inom sig en outtömlig välsignelse, som finns i äktenskapet och strålar ut genom alla slags familjerelationer. Från denna välsignelsens outtömliga kraft, som finns i det kristna äktenskapet, härrör hela familjens djupa religiösa betydelse för barnets andliga mognad. Allt som för familjerelationerna bort från denna andliga, välsignade grund försvagar också familjens inflytande över barnets religiösa mognad. Vi närmar oss nu från ett nytt håll det som kallats den religiösa pedagogikens axiom : i samma mån som familjen bibehåller den religiösa kraft den fått genom äktenskapets sakrament kan den i sin vardag utan särskilda ansträngningar uppfostra barnen religiöst. Och tvärtom: om den andliga, välsignade grunden för äktenskapet förloras, försvagas eller framför allt medvetet avvisas (så vanligt nu för tiden) döms familjen till kraftlöshet vad gäller religiöst inflytande. Den bästa metoden för religiös uppfostran av barnen består i att familjen bevarar den välsignade grunden, förblir religiös till sin natur. Den livgivande verkan som kommer från en familj som inte förlorat eller avvisat den välsignade kraften i äktenskapets sakrament är ofta omärklig och avstannar även emellanåt, som paralyserad av dåligt inflytande på barnet från miljön utanför familjen. Så kan det vara, men de frön som sås i barnasjälen under de tidiga åren, då barnet lever sitt liv i familjen, kan inte utrotas, och förr eller senare går själens ljusa krafter i strid med de mörka, och själen kommer åter att söka Gud. Det väsentliga för oss är att utvecklingen av barnets andliga krafter i den tidiga barndomen inte kräver några särskilda ansträngningar om familjen själv lever ett andligt liv. Å andra sidan är denna utveckling nästan omöjlig om familjen är andligt tom. Under den tidiga barndomen får utvecklingen av barnets andliga liv utomordentligt stöd i barnasjälens renhet och oskuld. Barnets inre värld är ännu öppen och har vanligen full frihet i sina yttringar. Även om man vid observation av barn redan i den tidiga barndomen kan konstatera begynnande tendenser till lömskhet, anpassning och lögn är detta i sig självt obetydligt och upptar ingen stor plats i barnets själ. Det är mycket viktigt att redan vid denna tid lära barnet att handla i enlighet med sina djupa och uppriktiga känslor, att låta hjärtat vara inspiratör för handlingarna. Detta förtar dock alls icke betydelsen av förnuftet, som för vissa naturer redan vid denna tid spelar en ej obetydlig roll i uppförandet. Men kristendomen ser i hjärtat personlighetens centrum. I uppfostran av barn i vår tid uppträder jämt och ständigt de gammaltestamentliga motiven: barnen ska lära sig lagen ett system av regler som de ska orientera sig efter. Om dessa regler införs, men inte som en grund för kontroll och reson (vilket är rätt), utan som motiv för uppförandet, leder det redan under tidig barndom till en synnerligen farlig
dualism mellan barnets uppriktiga önskningar och strävanden å ena sidan och dess gärningar å den andra. Om det uppstår en klyfta och en splittring mellan dessa två sfärer utsätts utvecklingen av ett normalt andligt liv för en svår, emellanåt nästan obotlig skada. Det andliga livet är i sin utveckling underställd lagen om frihet, som vi redan sett. Eftersom frihetens väg har just med det andliga livet att göra kan man inte känna igen den och beträda den genast. Den förutsätter att människan gradvis bestämmer sig för vad dess hjärta ska leva av. Jag vill självfallet inte säga att frihetens väg bestäms bara av hjärtats böjelser; det existerar eviga, orubbliga morallagar som avgör frihetens gränser. Icke allt som föds i hjärtat är gott. Hjärtats verksamhet måste man förhålla sig till med ytterlig uppmärksamhet och med förstånd, men det kristna livet bestäms ändå av hjärtats motiv, inte av lagar och regler. För oss är detta viktigt därför att det andliga livet är helt och hållet förbundet med hjärtat (utan att de därför vore detsamma); en människas andliga anlete bestäms av vad som döljs i hjärtat. Därför är det av yttersta vikt att det inte redan under tidig barndom uppstår en dualism mellan den inre världen och det yttre uppträdandet. Det är viktigt att barnet uppfostras till frihet och i frihet. Yttre gränser för vårt beteende måste finnas, men det är hjärtats röst som ska få en att fritt finna dem. Om dessa gränser måste sättas utifrån täpps källan till barnets andliga utveckling till. I formandet av barnets andliga liv är det synnerligen viktigt att detta andliga liv inte tar form i det fördolda, vilket alltid sedan skapar en jordmån för lögn, hyckleri och dylikt, utan i frihet. Ett exempel är psykologin för barns ånger; vilken skaparkraft har inte denna ånger när den föds i själen fritt och uppriktigt, och hur fruktlös och onödig, ofta även skadlig, är den inte när den tvingas fram av föräldrarna? Just i dessa år, då allt i själen ännu är så naivt och primitivt, jagar vi ned barnets andliga liv, dess inre, slutna värld i själens källare, samtidigt som vi försöker inpränta de yttre vanor vi önskar se Det är inte lätt att uppfostra barn i frihet och till frihet. Det behövs mycket tålamod, förstånd och klarsynthet för att få barnasjälen att själv inse det orätta i en gärning och för att särskilja friheten från egenmäktigheten och godtycket. Men utan att uppfostra till frihet och ansvar kan man inte ge utrymme för någon förstärkning av barnets andliga liv. Den familjens välsignade verkan som ovan beskrivits och som oupphörligt för in ljus och godhet i barnasjälen kan paralyseras helt av yttre kontroll och ordning; om barnets uppförande har bestämts i förväg av kända regler kan gudakraftens hela utstrålning i familjen inte leda till något. Det ämne vi nu talar om är djupt och svårt. Ännu har det berörts så lite att det inte kan uttömmas. För att kunna överblicka de grundläggande frågorna i vår artikel vänder vi oss nu till frågan om vad familjen kan bidra med till utvecklingen av barnets religiösa medvetande.
Religiositet kan inte vara blott emotionell och intuitiv. Den måste uttrycka sig i religiöst medvetande, som även hos barn skapas av bilder och idéer. De idéer som är tillgängliga för barnets religiösa medvetande är betydligt fler än det vanligen förefaller: vi låter oss ofta lura av den naiva sagoform som barnen uttrycker sina religiösa funderingar i. Men den som har gåvan att kunna förstå barn, inte bara i yttre mening samla deras ord och handlingar, måste instämma i att barn på sitt sätt har tillgång till idéerna om Gud som skapare, Guds förkroppsligande, frälsning, försoning, synd, återuppståndelse Dessa idéer måste ovillkorligen förbindas med religiösa bilder och givetvis i första hand med bilden av Kristus, Frälsaren. Det finns otaliga vittnesmål om den enorma betydelsen av de religiösa bilder barnet bekantar sig med i familjen och hur djupt in i barnasjälen de går. Här måste göras en anmärkning. Föräldrar och pedagoger försöker icke sällan utnyttja idén om Gud i nyttosyften. Vi kan höra detta i form av hot om att Gud ska straffa för att någon vanligen mindre viktig begäran inte efterkommits. Det kan ge intrycket av att Gud småaktigt kontrollerar allt barnen gör. Allt detta inte bara sänker det religiösa livet till vardagsmoralens nivå, utan skapar också en jordmån för de första yttringarna av skepticism och förminskar de heliga bildernas betydelse. Merparten av misstagen vid religiös uppfostran har ändå att göra med den tredje sidan av det religiösa livet, dess uttryckssfär. Föräldrar och pedagoger skyndar sig att få barnen att tillägna sig en rad yttre vanor, men förbinder dem inte med barnets inre värld och ignorerar ofta denna helt. Vi kan ta bönen som ett exempel. Små barn upprepar mycket gärna böner, korsar sig och kysser ikoner enligt vuxnas exempel. Bakom dessa yttre handlingar uppstår lätt i den andligt ogrumlade och rena barnasjälen inre rörelser som svarar mot dem. Men man måste också öppna barnets själ för bönen, inte bara munnen. Den psykiska utfyllnad som vanligen uppstår i barnets själ vid bön eller korstecken förbinder ändå inte dessa med den inre världen. Det bästa sättet att besjäla barnet med det som svarar mot bönens ord och korstecknets betydelse är att själv be tillsammans med barnet, d.v.s. att inte bara närvara vid barnets bön, och lägga all sin kraft och hela sin själs eld i bönen. Föräldrarnas bön går så djupt in i barnets själ att den blir en sann bärare av religiös erfarenhet för barnet. Det har många gånger sagts att kärnan i religionen för vissa religiösa människor är tron på Gud, för andra tron på andras tro på Gud. Klarare uttryckt: Vissa har sin egen religiösa erfarenhet, medan andra har en kyrklig religiös erfarenhet, som kommer till själen från kyrkan och andra människor. Föräldrars bön tillsammans med barnen ger barnen en kyrklig religiös erfarenhet, som skapar en andlig jordmån för en egen religiös erfarenhet.
Under den tidiga barndomen finns inga särskilda svårigheter gällande kyrkobesök. Barnen går själva gärna till kyrkan om föräldrarna gör det. Vid denna tid är allt tvång onödigt; så gärna besöker barn kyrkan. Saker som starkt fördjupar barnets religiösa upplevelser är omsorgen om ikoner i barnkammaren, tändning av oljelampan, dekorationer med blommor inför högtider o.s.v. Om allt detta görs inte bara i uppfostringssyfte (barn lär sig förr eller senare att förstå detta, och då kan det leda till ett snabbt fall för det religiösa livet) utan svarar mot familjens levnadssätt är det till stor hjälp för barnen. De yttre aspekterna av firandet av stora högtider, som också ger barnet väldigt mycket, har stor betydelse. Det har redan nämnts att familjens deltagande i barnens religiösa mognad inte begränsar sig till förskoleperioden; tvärtom blir det med tiden allt seriösare och viktigare. Därför ska vi i mycket allmänna drag beröra ytterligare två perioder, som kallas den andra barndomen och tonåren. (fortsättning följer) Om bruket av heliga ting Heliga ting är materiella ämnen som på ett outsägligt och mystiskt sätt har mottagit den Helige Andes himmelska helgande kraft. Genom det kroppsliga intagandet av de heliga tingen mottar en troende helgelse från Gud, inte bara av själen utan också av kroppen. En icke-troende särskiljer inte de heliga tingen av två orsaker: 1. Helgelsen förändrar inte på ett synligt sätt den helgade materiens natur utan endast genom nåd och andlig verkan. 2. Nåden verkar inte av tvång utan endast genom tro och frivilligt samtycke hos den människa som mottar eller inte mottar den. Vid helgelsen omgärdas tinget eller ämnet av beskrivande böner i vilka nedkallas nåd från den Heliga Treenigheten, vår Gud som är En och som helgar. På så sätt åtskiljs en liten del av ämnet från sin naturliga omgivning och blir separat, något annat (hebr. kadosh), ovanligt - heligt. Det finns olika ordningar, man kan säga grader av helgelse. Begreppet grad är naturligtvis här symboliskt, eftersom man inte kan förklara, mäta eller inordna ett mysterium i kategorier. Det gör bara en viss allmän åtskillnad mellan helgelse i kyrkliga Sakrament och helgelse genom vanlig välsignelse och personlig bön. Men även i sakramenten och välsignelserna gör vi skillnad mellan olika djup och grader. Så till exempel kallas inte nattvardsbrödet efter helgelsen längre bröd utan Kristi Kropp, och det skiljer sig i högsta grad andligen från annat välsignat bröd. En annan välsignelse får brödet vid litanian eller vid måltider... Då vi särskiljer vanlig föda från välsignad så intar vi dem vanligen åtskilt, varvid vi ger företräde och särskild vördnad åt en liten mängd helgad materia. Därför får man inte kasta helgade föremål och produkter. Om vi måste göra oss av med heliga ting som har samlats och inte använts så bränner vi dem, eftersom elden enligt kyrkans tradition förstör deras materiella sammansättning utan att vanhelga dem.
Vid sidan av beränning kan man även gräva ned en del produkter ( t. Ex. påskägg), eller hälla ut helgat vatten i rena källor eller vattna blommor med det. För övrigt vanhelgas inte helgat vatten när det faller på marken eller golvet vid bestänkning, det har egenskapen att avdunsta och helgar därigenom hela rummet. Man måste emellertid understryka att bränning eller nedgrävning av heliga ting inte får utvecklas till daglig praxis utan bara ske i yttersta nödfall. De heliga tingen har givits oss framför allt till förbrukning. Man skall använda dem och inte se på dem som välsignade "souvenirer", spara dem och därigenom tillåta att de förstörs. Särskilt bör man om möjligt förbruka prosfora, antidoron och allt som invigts vid Liturgin så att det inte blir några rester. Bruket att sända eller medföra prosfora som en religiös souvenir från en pilgrimsfärd är felaktigt! Icke desto mindre kan man ge prosfora till någon sjuk som inte haft möjlighet att personligen närvara vid Liturgin. Om man inte har tagit nattvarden eller av någon anledning har ätit före gudstjänsten bör man ta med sig prosforan och snarast äta den på fastande mage, ännu hellre tidigt på morgonen följande dag. Vigvatten, särskilt från Kristi dop bör man såväl använda (dricka, bestänka, insmörja sig med) som förvara på en ren plats hela året. Själva förvaringen och dess närvaro i huset helgar vår hemmiljö. Härav följer att det måste råda en viss måttlighet i användandet av vatten från Kristi dop och rätt förståelse av dess innebörd och ändamål. Rester av vigd olja kan man förbränna, såväl på en bomullstuss som i lampadan eller använda i födan. Olja som invigts vid 'soborovanie' tar prästen hand om. Särskild uppmärksamhet och andakt bör råda när små barn mottar nattvarden. Man måste vara mycket försiktig så att barnet inte av vana stoppar fingrar i munnen omedelbart efter nattvarden. Man måste också se till att nattvardselementen inte hamnar på barnets kläder. Om detta likväl händer måste man omedelbart ta av plagget och ge det åt prästen för särskild förvaring eller bränning. Men man måste naturligtvis på alla sätt bemöda sig så att sådana situationer inte uppstår. Man skall inte ge barnet mat omedelbart före nattvarden eller gå fram till nattvarden om barnet ännu har mat i munnen (det har inte med fasta att gör utan för att vanlig föda inte skall blandas med andlig). Man bör också ha ett omdömesgillt förhållande till ikoner. Idag trycks ett ofantligt antal ikoner av olika kvalitet. Trycket är billigt och vi köper dem i stora mängder - åt oss själva eller för att ge bort. Här måste man också visa visst omdöme och måttlighet. Härom vittnar de stora högar av ikoner som samlats till förbränning - det är inte det de är till för... Slutligen några ord om att det tyvärr bland kristna iakttas en dålig vana saom man på alla sätt måste utrota: man ger heliga ting till sina husdjur, hundar, katter o.d. Ibland sker detta med en mycket "viktig" förevändning: hunden är sjuk... Ingenting
ursäktar en sådan synd! De heliga tingen är givna åt människan såsom varande ett särskilt väsen, ställt över naturen och i stånd att med sin odödliga själ motta Guds oförgängliga nåd, omsätta den i sitt eget liv och bära andlig frukt. Dett är förbundet med att endast människan av Gud har kallats till att bli gudalik såväl till kropp som själ. På grund av denna kallelse är människan unik. Hennes själ skiljer sig från djurens genom att den är odödlig och änglalik och från änglarnas därigenom att den är förbunden med kroppen. På så sätt helgas av människan både den andliga och den materiella skapelsen; hela världsskapelsen förenas med Gud. Men att jämställa människan med djuren och inte särskilja människans kropp från djurens det är ett teckan på fall, en frukt av avgudadyrkan och en stor symd. På ett mer praktiskt plan påminner vi alla som av oförståelse har givit vigvatten, prosfora eller andra heliga ting till hundar och katter att uttrycka ånger, bikta sig och aldrig mer begå sådana missgärningar av fruktan för att bli utestängda från nattvarden. F. Angel VÅRT LIV Ärkeprosten arkimandrit Johannes besök i Stockholm Vårt stifts ärkeprost för Skandinavien arkimandrit Johannes, kyrkoherde i den Helige Nikolajs församling i Oslo, besökte Stockholm den 25-27 september 2012 tillsammans med munkdiakonen Serafim. På festen för det Heliga Korsets Upphöjelse den 27 september koncelebrerade arkimandrit Johannes och prosten fader Angel och munkdiakonen Johannes den Gudomliga Liturgin i närvaro och bönegemenskap med många församlingsmedlemmar. Efter gudstjänsten fortsatte samvaron kring ett måltidsbord i en varm atmosfär. NUNNEVIGNING I VAVD Under ärkeprosten arkimandrit Johannes besök i Sverige vigdes syster Johanna till nunna. Sedan tre år tillbaka har hon levt som novis i Korsupphöjelsens skete i Vavd. Efter välsignelse från Hans Högvördighet Ärkebiskop Gabriel av Komana, Ekumeniske patriarkens exark, utförde arkimandrit Johannes ceremonin i närvaro och bönegemenskap med kyrkoherden fader Angel och munkdiakonen Serafim. Vi gratulerar syster Johanna till vigningen. Under många år har hon levt ett liv i fromhet utan särskild vigning, och vi ber om Guds nåd och hjälp för henne. Under många år!
Möte inom det skandinaviska prosteriet Den 2 och 3 november 2012 kommer ett möte för kyrkotjänare och lekmän inom hela det skandinaviska prosteriet att äga rum i vår församling enligt följande dagordning: Fredagen den 2 november 17.00 vigilia. Efter vigilian följer det första sammanträdet. Lördagen den 3 november 08.00 det andra sammanträdet och frukost. 12.00 Åminnelse av de döda (Demetrioslördagen). Allmän panichida och koncelebrering av prosteriets hela prästerskap. Alla som så önskar inbjuds att deltaga. DET ANDRA FÖRSAMLINGSMÖTET ANGÅENDE EKONOMISKA FRÅGOR DEN 2 DECEMBER 2012 Den 13 maj 2012 samlades medlemmarna i Kristi Förklarings Ortodoxa församling för det årliga församlingsmötet. Av flera giltiga skäl kunde detta möte inte granska församlingens ekonomiska situation. Helt i enlighet med församlingens stadgar kommer nu ett andra möte äga rum, enbart gällande ekonomiska frågor. Dagordning: 1. Församlingens räkenskaper för år 2011 2. Budget för år 2012 Redogörelsen för år 2011 och budgeten för år 2012 kan erhållas i kyrkan. Alla medlemmar som vill delta i mötet bör i förväg bekanta sig med församlingens finansiella läge. 3. Revisionsberättelsen