Var det så, Ella? Bar du hela världen på dina unga axlar? Inte bara din egen tsunami utan också våran. (2005-02-02) 1
Tisdag 1 februari Stressad av planering sover jag mycket lite, trött, trött måndag kväll. Tisdag förmiddag föreläser jag för studenterna i lärarutbildningen. Rutinen gör att föreläsningen blir bra, skyndar mot Götaplatsen för att hinna med bussen mot stationen och jobb i Örebro. Stilla på hållplatsen blir jag knockad av bilderna igen: Bruden! Bussen kommer, halvsover på tåget mot Örebro. Ut till universitetet för kvällslektion där. Rutinen gör även här att jag är samlad, fokuserad, engagerad, glad! Beror förstås även på studenterna. Får skjuts till stationen. Bussen till Lyan. Friden där. Ställer ner julljusstakarna på golvet. (Vad ska grannarna tycka om adventsstakar i februari?) Men Jan har i alla fall tagit av de röda luvorna på de blå porslinsfåglarna i fönstret. 2
Onsdag 2 februari Vill inte gå upp. Vill inte iväg. Men tar mig ut i duschen efter morgon- TV och kaffe. Bussen klockan nio mot Örebro. Vidare mot Göteborg. Åter på jobbet. Planerar för kvällen. Meddelar Stockholm: Kommer inte nästa vecka. Drar till Företagshälsan. J möter i väntrummet, men mår dåligt. Får träffa Jans kontakt A i stället. Utgjuter mig. Även om Anton. A har idé om att Jan och jag ska komma dit tillsammans och kanske någon mer som varit med. Jag talar om att vi kanske blir tre Irma också. Men vet inte om jag vill träffa någon mer. Erfarenheterna vill jag bara dela med dem som var med vid South Sea. Kanske så småningom terapi, antyder A. Spårvagnen hemåt, hämtar tentor, åter till jobbet, trycker upp artiklar, samlar anteckningar, går igenom upplägget inför kvällens föreläsning. När en student knackar på dörren och talar om att Ella inte lever längre. Ella är död. 3
Ellas väg Ella är död. Hon tog sitt liv i måndags. Får telefonnummer till den kurskompis Ella brukar samåka med. Det är hon som ringt och jag ringer upp henne. Innan jag går ner till de väntande studenterna. Efter stunden med studenterna gick jag upp till mitt arbetsrum igen. Tog fram studentmatrikeln. Hur gammal blev du, Ella? Jag hajade till inför hennes födelsedatum. Hon fyllde tjugofem tsunamidagen. Tjugosjätte december. Mejlet hon hade skickat veckan innan. Hennes omtanke: Du håller väl ihop? Hade hon frågat mig! Morgonen efter beskedet om Ellas död vaknade jag för första gången efter tsunamin inte i bilder av vällande vågor utan i bilder av Ella. Och morgonen efter som till en alldeles vanlig morgon. Det var tomt, det var lugnt. Alla bilder var borta. Som om bilderna av vågor och Ellas död slagit ut varandra. 4
Torsdag 3 februari I morgon ska jag förmedla detta på jobbet. Och titta i den instruktion vi fick vid mötet i aulan efter Sydostasien: Hur vi ska hantera dödsfall bland anställda och studenter. A på Företagshälsan gav mig tiden 3/3 klockan 9 trodde det var tid som Jan och hon bestämt, men, nej. Och inte är hon kurator heller? Det står A J, organisationskonsult på visitkortet. Först en beteendevetare och nu en organisationskonsult. Är det en sådan vi ska gruppsamtala med om våra upplevelser i Thailand? Eller om Ellas död? Jan har ringt Resebyrån. Frågat om statusen på hotellen vid oss. Mycket skadade. Han undrade säkert över skrädderiet. Och vår safetybox. Får veta att vi ska polisanmäla förlusten av grejerna i safetyboxen. Förlust av innehållet i safetybox i rum 412, South Sea. Nej, än är det inte klart med alla papper. Och än är inte kniven, en liten vågtandad, inköpt. Och någon skit har dragit ner i lungorna känns det som. Fixar honungsvatten med ingefära och ginseng. 5
Fredag 4 februari På jobbet gjorde jag det: Lånade nya filmdoktorandens rum, stängde dörren om mig och slog Ellas nummer. 6