Livet i Kristus och i församlingen

Transkript

1 Livet i Kristus och i församlingen 1 Alltings sammanfattning Guds egentliga syfte är att sammanfatta allting i Kristus. Detta uttryck finns visserligen bara i Ef 1:10, men samma tanke uttrycks på olika sätt i hela NT. Den ursprungliga enheten i skapelsen, som störts av synden, ska restaureras genom Kristi gärning. Det som varit åtskilt ska förenas i Kristi fullhet. Församlingen är förstlingsfrukten av den nya mänskligheten i Jesus Kristus, den är en del av den nya skapelsen. Församlingen är den nya människan, den nya mänskligheten. Där försonas de mest motsatta elementen. De bittraste mänskliga fienderna blir en ny människa tillsammans (Ef 2:15). Det första tecknet på att denna Guds plan börjat förverkligas är judarnas och hedningarnas förening i Kristus. De utgör en sammansmältning till en ny människa med Kristus som gemensamt huvud. De tidigare oförenliga elementen kan nu leva i en ny organism. Detta ser Paulus som något att storligen förundra sig över. Det har nämligen skett genom ett evangelium, som var en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. De som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit (2 Kor 5:17). Det är en fråga om två världar, i frälsningshistorisk mening. "Det gamla" står för världen utanför Kristus, "det nya" gäller den ny-skapelse som påbörjats genom Jesu uppståndelse. Den kristne tillhör denna Guds nya värld. Detta kallar Paulus för en "hemlighet" (Rom 16:25-26, Kol 1:26, Ef 1:9-10, 3:4-5, 1 Kor 2:7 ). Enligt NT:s språkbruk betecknar detta en Guds sanning som inte längre är fördold utan som är uppenbar för den som vill ta emot sanningen. Men att den nu uppenbaras innebär inte att det bara ges information om den utan också att den blir en historisk verklighet. Gud ska återställa hela universum till en helhet. För detta har han ett speciellt program, det som Paulus i Ef 1:10 kallar en oikonomia, en hushållningsplan. Gud betraktar denna värld som sitt hus. Visst kan vi ibland tycka att presidenter och generaler får husera väl fritt i barnkammaren, men kristen tro hävdar att Gud har den yttersta kontrollen. När tiden är mogen, ska han upprätta en ny ordning, med Kristus som huvud. Ordet "sammanfatta" betyder egentligen, "göra till någons huvud". Vid addition satte man nämligen inte summan nederst utan överst och kallade summan för "det lilla huvudet". En gång ska Gud sätta sig ner med historiens fullklottrade blad, räkna samman allt som varit och som är och låta allt få sin summa i Jesus. Eller som Giertz uttrycker denna sak: "Gud har gjort upp sin hushållsplan, han har beräknat riskerna och behållningen, innan han skapade världen. Det hela kommer att stanna på plus tack vare Kristus." Allt ska alltså summeras och förenas i Kristus. Församlingen som den nya människan Det finns då, enligt Paulus, några som redan har insett vad denna nya tidsålder kommer att innebära. Dessa människor bör alltså inte betraktas som några klantskallar. De gör det som alla till sist måste göra, men då utanför frälsningens möjlighet, nämligen erkänner Kristus som Herre. I församlingen har Kristus den ställning som egentligen tillkommer Honom. Han är där redan Herre. Församlingen är "en pånyttfödd mikrokosmos som tillhör det eskatologiska makrokosmos av nya himlar och en nya jord" (Snyder).

2 Men det bör observeras att vid varje tillfälle som Paulus talar om Guds plan börjar han med individens frälsning i Kristus. Men denna personliga frälsning sätts alltså ibland in i ett kosmiskt perspektiv. Här ligger skillnaden gentemot icke-kristna miljö- och fredsrörelser. Människors individuella frälsning är själva centrum men inte hela periferin. Oftast zoomar Paulus in sig på individen men ibland filmar han med vidvinkel och ger oss en kosmisk vision. Försoningen i objektiv mening gäller nu individen, men den ska också gälla i andra relationer, även den skapade världen. Ett eskatologiskt begrepp Församlingen som den "nya människan" gäller alltså som ett eskatologiskt begrepp. För judarna skulle ändens tid innebära en återställelse av den ursprungliga skapelsen. Gud ska göra ett nytt förbund med sitt folk (Jer 31:31), han ska ge ett nytt hjärta och en ny ande (Hes 11:19). Även i NT har "det nya" en eskatologisk prägel. Gud ska skapa nya himlar och en ny jord (Upp 21:1), han ger nytt vin till festen (Mark 14:25), hans folk får ett nytt namn (Upp 2:17). Allt ska nämligen bli nytt (Upp 21:5). Hela frälsningshistorien har sitt slut i en ny skapelse. Men detta gäller i tron redan nu för den som är i Kristus. Vi lever i en paradoxal tillvaro av "redan nu och ännu inte". Detta nya förbund har redan börjat. Vi är nya skapelser i Jesus Kristus (Ef 2:10). Paulus kan alltså å ena sidan tala om det nya som brutit in. Men han är också medveten om den nuvarande onda tidsåldern. Men denna tid är då den yttersta. Den nya världen kommer (Ef 1:21). Det väntar alltså en fullkomning. Frälsningens verkligheter har redan nu kommit men den gamla tidsåldern består även nu. Det har skett ett substantiellt helande, men inte ett totalt helande (Schaeffer). Men inför framtiden finns ingen noggrann tidtabell hos Paulus. Framtiden är redan nu närvarande med sina krafter. Men det ges ingen förklaring till förhållandet mellan redan nu och ännu inte i form av ett eskatologiskt system. Paulus är ingen spekulativ teolog utan en förkunnare av den Jesus som kommit och som ska komma. Allt är eskatologiskt präglat. Liv och Ande är exempelvis eskatologiska begrepp. Vi äger dem redan fast de egentligen hör fullheten till. Den betyder inte att den existerande ordningen redan har förändrats. Men för den kristne är den egentligen död. Genom korsets verk har den på ett slutgiltigt sätt blivit förstörd. Den nya skapelsen är alltså också sammanknippad med en händelse i det förgångna: Jesu död och uppståndelse. I Kristus dog den gamla skapelsen och en ny uppstod. I den är allt Kristus-centrerat. Det finns alltså två världar, en gammal som är död, en ny som är levande. Individuellt och kollektivt Vi har alltså här använt "gammal och ny människa" i deras kollektiva betydelser. Ofta tas ju dessa ord i mer individuell betydelse. Gammal och ny får då beteckna tiden före och efter omvändelsen. Men egentligen anger de inte på det sättet olika stadier inom en frälsningsordning. De gäller egentligen i frälsningshistorisk mening om det som skett i Kristus. Detta är ju innebörden i Rom 6:6. Det gamla sättet att existera i synd dömdes och dödades. Därför handlar det inte främst om vad som bör ske hos den troende utan om vad som objektivt sett skedde med den gamla människan, när den en gång för alla korsfästes på Golgata. Det syndiga sättet att leva har nu förlorat sin kontroll över dem som är i Kristus. De har förts över till ett nytt sätt att leva. 2

3 Församlingen är alltså "den fullkomliga människan" (Ef 4:13), den är en enda människa i Kristus Jesus (Gal 3:28). Men denna nya människa människa ska också bli märkbar i en individuell mening. Men den enskilda människan är här betraktad i sin relation till församlingen. Detta gäller även om andra begrepp i NT, exempelvis uppbyggelse, men det får inte leda till att den kollektiva synpunkten blir absolut. Kollektiv uppbyggelse Karl Barth säger om relationen individ-församling: "I modern tid har vi, under pietismens inflytande, kommit att tänka i termer av individuella kristnas uppbyggelse - i betydelsen deras inre inspiration och uppmuntran. Allt detta förnekas inte utan det är verkligen inbegripet i begreppet uppbyggelse. Men det är bara inbegripet. Som sammanfattning är det helt omöjligt... NT talar alltid om församlingens uppbyggelse. Jag kan uppbygga mig själv i den mån jag uppbygger församlingen." NT känner alltså ingen uppbyggelse av individen i pietistisk mening. Hela ordvalet i 1 Kor 14 visar att uppbyggelse används på gemenskapen. Detta gäller även i v 25, där den "uppbyggde" individen ska upptas i församlingen och därigenom befordra dess uppbyggelse extensivt. Uppbyggelse är således berättigad om individen blir fastare infogad i församlingens helhet, om den "uppbyggde" individen blir en mer trogen del av församlingsbyggnaden. Egentligen bör den enskildes uppbyggelse inte stå i motsats till gemenskapens uppbyggelse. Paulus ser nämligen församlingen som ett enhetligt helt genom dessa enskilda medlemmar. Men allas uppbyggelse har företräde framför individens. Helheten är det viktiga. Det kristna livet bygger visserligen på ett individuellt ansvar men det kan bara levas i en gemenskap. Man kan nämligen inte vara kristen i ett vacuum, utan bara i det historiska sammanhang, som är oss givet i församlingen. Så som fornkyrkan uttryckte detta: "Församlingen är alla troendes moder". "Utanför församlingen finns ingen frälsning." Verkligt kristet liv är liv i en gemenskap. Vår tids uppbyggelse tycks vara att sväva i enskild upphöjdhet flera meter över de övriga besvärliga kristna. Detta salighetsrus i egoistiska självhävdelse utan kontakt med den Kristi församling man tillhör är inte uppbyggelse i nytestamentlig mening. En kristen är uppbyggd, om hon läggs som en sten tillsammans med de övriga, buren av andra, omsluten av alla (Ef 2:21-22). Låt mig sammanfatta denna avdelning med några påpekanden av Howard Snyder i boken "The Community of the King": "Alltför ofta har man betraktat församlingen mer som en samling frälsta själar än som en gemenskap av personligheter, som står i ömsesidig växelverkan. Kristen tillväxt har blivit en fråga om individens själskultur mer än uppbyggandet av Andens gemenskap." "Detta betyder inte att man behöver gå till den andra extrema sidan och upplösa individens identitet i gruppen. The individual emphasis is a biblical one, but a partial one."det är alltså inte den kristne individen som sådan som uppbyggs, utan församlingen, i dess individuella medlemmar och genom deras ömsesidiga tjänst. 3

4 Den siste Adam 4 Nära förbunden med föreställningen om den nya människan är Paulus undervisning om att Kristus är den siste Adam. Adamstypologin spelar en betydelsefull roll i Paulus tänkande, även när han inte direkt nämner om den. Et sådant exempel kunde möjligen var Fil 2:5-11. Adam blev högmodig över sin likhet med Gud och blev olydig vid kunskapens träd. Han fick därför ett namn lägre än änglarnas och i det namnet bör ingen böja knä. Men Jesus är Adam i omvänd ordning. Han går motsatt väg. Han reparerar skadan som Adam åstadkom och återför mänskligheten till frid med Gud. Detta ger oss ett exempel på det s k inklusiva eller korporativa tänkandet. Mänskligheten ses som en organisk enhet, en enhetlig kropp under ett gemensamt huvud. Jesus är den universella eller inklusiva eller korporativa personligheten. Kristus är mer än Adam I Rom 5:12-21 försöker Paulus förklara hur en endas död kan medföra allas frälsning. För judarna stod Adam som den representativa människan. Alla var skapade i honom. Stoft från jordens alla hörn hade använts. Adam består av anatole (öst), dusis (väst), apktos (norr) och mesembria (söder). Genom denne ende har synd och död kommit in i världen. Alla dog genom en endas överträdelse (Rom 5:15). Men Jesus är huvudpersonen i Rom 5. Jämförelsen gentemot Adam haltar egentligen. Paulus utgår inte från Adam utan från Kristus. På ett sätt är de nämligen varandras motsatser: Jesu välsignelse är ojämförligt mycket större. Jesus bryter sönder alla modeller. Han gör "ännu mycket mer". Han är alltså en korporativ personlighet i större mening än Adam (v 16). Efter mångas överträdelse kan de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus ( v 17). Jesus blir representanten för den nya mänskligheten. De som tillhör Honom tillhör den nya tidsåldern med dess frihet och liv. Det är därför också ett eskatologiskt begrepp. I trons sfär, om än inte i samhället, har det gamla försvunnit. Vi är fortfarande i den gamle Adam, för vi dör, och vi delar skapelsens fall. Men frälsningshistoriskt sett har vi gått över till en annan ordning och vi upplever den tillkommande världens krafter. Det finns ett nytt välde i denna värld - men det är fördolt. I 1 Kor 15 återvänder Paulus till Adamstypologin men mer i förbigående. Den första människan är av jorden ( v 47), den andra människan är av himlen ( v 47). Kristus är den som gör levande ( v 45) och de som burit den jordiska Adams bild ska till sist få bära den himmelska Adams bild, den som är Guds avbild. Adam är alltså detsamma som mänskligheten., även om han samtidigt är en historisk person för Paulus. Han representerar den mänsklighet som gjort uppror mot Gud. Alla har Adams karaktär. Syndafallet är sant om människan som sådan, samtidigt som det inträffat i historien. Men detta får inte förväxlas med moderna teorier om "grupptänkande" eller "hjordinstinkter". Uttrycket ska nämligen förstås som mer än en bild. Det handlar mer om individer som representerar sin nation. Man kan jämföra med Churchill eller Gandhi. Samtidigt är det något mer. Adam är mänskligheten. Hans handlingar räknade in alla hans ättlingar. Detsamma gällde om patriarkerna. Deras liv är en del av varje judes personlighet.

5 Israel lever på nytt i varje jude. Han deltog i de gångna tidernas händelser, eftersom han är "i Adam, i Abraham, i Israel". De är en i många och många i en. Detta gäller också om den kristne i Kristus. Men i honom samlas alla till en fridens enhet. Han ger uppståndelsens liv. "Liksom alla dör genom Adam, ska också alla få nytt liv genom Kristus( 1 Kor 15:22). Nu återstår inte heller fler möjligheter. Eftersom Jesus är den siste Adam, inte den andre, kan det inte finnas någon mer. Valet står mellan Adam eller Kristus, död eller liv. I deras handlingar och öden ligger vårt öde, eftersom vi räknas in i dem. Dödens och livets herravälden står emot varandra. Men Gud har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike (Kol 1:14). I Kristus Efter det att vi nu sett på begreppen "den nya människan" och "den siste Adam" är det möjligt för oss att förstå uttrycket "i Kristus". Varje författare har vissa favorituttryck som han använder utan att alltid tänka på det. För Paulus gäller det om "i Kristus". Det summerar hela hans tro. I kompendieartad form ger det innehållet i hans kristna tro. Det finns medtaget i alla brev han skrev (utom 2 Tess). Dess betydelse berikades och intensifierades med åren med redan från början av hans kristna liv var detta centrum för hans erfarenhet och lära. Begreppet förekommer 164 gånger hos Paulus (plus 8 ggr i Pastoralbreven). Det är säkert av paulinskt ursprung även om liknande tankar finns också hos andra i NT (främst Johannes). Kristusmystik? Man har antagit att "i Kristus" skulle höra samman med Paulus mysticism under påverkan av mysteriereligionerna. Dessa hade som centrum en dramatisering av en berättelse om en gud som dog och uppstod. Innan man fick delta skulle man gå igenom fasta och annan träning. Även själva akten var inriktad på att driva till hysterisk extas. Ljussättning, rökelse och sensuell musik skulle förhöja den emotionella atmosfären för att den troende skulle uppnå fullständig identifikation med guden och kunna säga: "Jag är du och du är jag". Deismann har då menat att Paulus "Kristus-Ande" hade en kropp som bestod av gudomlig ljusglans. Den är att jämföra med luft. Som det är med luft så är det också med Kristus: vi är i Honom och Han är i oss. Men för Paulus är det rakt inte något extatiskt eller ens något emotionellt att vara i Kristus. Det är istället något som berör varje del av det vanliga livet. Det är inte heller något övergående utan något som består. Paulus var nämligen mycket angelägen om den etiska följden av sin lära. En troende är inte en som väntar på att extatiskt föras till en andlig nivå. Man erfar istället en etisk förändring genom att vara i Anden. Det som Kristus gjorde i det förgångna skulle nu överföras till moralisk handling. Att vara i Kristus är verkligt inte bara i vissa sublima ögonblick utan detta faktum kan Paulus hänvisa till vid alla tillfällen i livet. Det handlar alltså inte om subjektiva erfarenheter utan om ett objektivt förhållande, som upprättats genom tro och dop. Det visar sig därför att bara en enda gång används uttrycket vid en mystisk erfarenhet, nämligen i 2 Kor 12:2, men det är då ett undantag. Relationen till Kristus är inte mystik utan tro. Vi är förenade med Kristus i tro. De som tror på honom utgör nu den korporativa personligheten hos Kristus. Betoningen på det korporativa blir mycket tydlig i vissa uttryck. Det finns en kropp i Kristus (Rom 12:5), alla kristna är ett i Kristus (Gal 3:28), 5

6 hedningar och judar har del i samma löfte i Kristus (Ef 3:6). De som tror är i Kristus inte bara som individer utan som ett folk. Denna ecklesiologiska användning finns också på en mängd andra ställen. Vid andra tillfällen används uttrycket "i Kristus" om de objektiva frälsningsgärningarna som Gud har utfört. Gud har utvalt oss i Kristus (Ef 1:54), återlöst oss (Rom 3:24), och helgat oss (1 Kor 1:2). Rättfärdiggörelsen sker i Kristus (Gal 2:17). Utöver dessa juridiska uttryck om Guds gärning använder Paulus "i Kristus" för den kristnes liv i vardagen. Han talar i Kristus och gör upp sina planer i Kristus. Detta gäller också hans fångenskap (Fil 1:13) men också ett otal andra exempel. Hela hans liv sker i Kristus (1 Kor 4:17) och till sist dör han i Kristus (1 Kor 4:16). Det sammanhållande i denna mångfald av användningsområden ligger i tanken på en solidaritet mellan en och många men också i motsatsen mellan Adam och Kristus. Den naturliga människan är i Adam, den pånyttfödde är i Kristus. Ibland tycks uttrycket då enbart betyda ungefär "kristen". Men detta blir ändå en färglös och knappast helt adekvat översättning. Själva prepositionen "en" ( grek) betyder inte bara "i" utan också "genom". Det har alltså inte enbart en lokal innebörd utan också en instrumental och en kausal. Då blir Kristus genom detta uttryck den kraft som gör det möjligt att leva det kristna livet. Visst blir det en förståelig mening att översätta exempelvis med "kristen". Men samtidigt kvarstår en känsla av att "i Kristus" betyder mer än så. Andra översättningar låser inte upp alla dörrar. Bakom några av dessa oöppnade dörrar finns de verkliga skatterna i det kristna livet. Död och uppståndelse i Kristus Detta allra djupaste innehåll i tanken på vår förening med Kristus kommer troligen fram i Rom 6. Där undervisar Paulus om dopet som en delaktighet i Jesu död och uppståndelse. Vi får del av hans försoningsverk. Här finns tydligt den korporativa tanken. Genom att vi döps in i Kristus och så tillhör Honom blir det som ägde rum i Honom också giltigt för Hans egna. En har dött för alla, alltså har vi alla dött ( 2 Kor 5:14). Vi är inbegripna i försoningsgärningen. Vi behöver bli varse denna identifikation inte bara vad gäller vår rättfärdiggörelse utan också gentemot syndens fortsatta anspråk. Vi har dött från synden, därför ska vi inte tjäna den längre. I Kristus är ni döda för synden men lever för Gud. (6:11). Men samtidigt har vi också uppstått med Kristus. Vi har fått frihet från synd för att leva för Kristus (Rom 7:4). Detta nya liv har sin början i Jesu uppståndelse. När Kristus dog, dog också vi. Vi identifieras med en död som redan ägt rum. Det syndiga livet har dött på korset och har inte längre auktoriteten över de kristna. Men det kan fortfarande göra oss hinder. Därför behövs helgelse, som är den process där man applicerar ett fullbordat faktum på den troendes erfarenhet. Vi ska därför hålla före att vi är döda för synden och lever för Gud (Rom 6:11). Att dö från synden betyder att synden förlorat sitt herravälde. Men fri från synden är inte detsamma som syndfri. Syndfrihet utgår från en moralistisk syn där synd blir lika felsteg. Men synden är en makt och fri från Synden betyder att Synden är störtad från sin tron. Vi kan säga nej till syndens maktanspråk på oss. Vi har inte tjänsteplikt längre hos härskaren Synden. 6

7 Men i bilden ligger egentligen betoningen på det uppståndna livet för den troende. Även detta gäller både kollektivt och individuellt. Det som församlingen har gått in i av uppståndelseliv ska också förverkligas hos individen. Alla som tillhör Kristus har varit med Honom i dödsstadiet. Detta gäller alltså i frälsningshistorisk mening. Den existentiella aspekten har sedan sin plats och betydelse men den måste förstås utifrån den frälsningshistoriska. Människan kan inte vara fri i absolut bemärkelse. Men frågan är i vilkens tjänst jag står. Friheten från synden måste kvalificeras med att jag nu tjänar Kristus. Den kristne har också del i uppståndelsestadiet. Det som ägt rum i Kristus har också ägt rum med hans folk p g a vår korporativa enhet med Honom. Värt liv är Kristus. I den mån vi är inkluderade i Honom har vi del av det liv som förts fram i ljuset. Dopet är denna gränslinje och tron är beslutet att dö från synden och leva för Gud. Personlig förening med Kristus I den bok som George Whitefield läste före sin omvändelse stod om att sann religion är människans förening med Gud, en verklig delaktighet i Guds väsen eller med apostelns ord: Kristus i oss. Detta är egentligen själva definitionen på en kristen. Det är inte dop, församlingstillhörighet, andeutrustning eller kärlekstjänster - som visserligen alltsammans är väsentligt - utan att vara i Kristus, vara förenad med Honom. "Andra företeelser i det kristna livet är inte så mycket isolerade händelser som sidor av den enda verkligheten, inte parallella linjer utan radier i samma cirkel, där Kristus är centrum" (J Stewart). Själva hjärtpunkten ligger i detta personliga förhållande. Samtidigt är det en relation till en gemenskap. Det är inte så att dessa döpta sedan upptäcker att dopet är en gemensam grund. om kan vara lämplig att forma en gemenskap på. Tvärtom har församlingen på ett korporativt sätt dött med Kristus och varje enskild kristen räknas in i detta. De döps in i en enda kropp (1 Kor 12:13). Evangeliet om församlingen Den tydligaste fascinationen inför Guds plan med församlingen åter-finns i Ef 3. Där står aposteln Paulus inför den församling som han ser som en del av evangeliet. Evangeliet om församlingen innehåller då tre punkter: församlingen vittnar om Kristi outrannsakliga rikedom, den lägger i dagen Guds hemlighet och den visar makterna på Guds visdom. Visserligen hade Paulus i Ef 1 sagt att en hemlighet är uppenbarad men det betyder inte annat än att Kristi rikedom fortfarande är out-rannsaklig. Den är "omöjlig att spåra". Om jag tar upp jakten på den kan jag inte fånga den. Augustinus mötte en gång en pojke på havsstranden. Vid en fråga om vad han gjorde svarade pojken att han tömde havet i sin lilla grop! Så är vår teologi om Kristus och församlingen. Den är en grop - kvar finns havet med dess outtömliga djup. Vi kommer inte att få läsa sista sidan om Kristus och församlingen. Gud kommer aldrig att säga:jag har visat dig allt. Paulus vill också lägga i dagen Guds hemlighet. I sin förkunnelse leder han inte bara till frälsningens tro. Han vill också ge upplysning om Guds oikonomia. Han förkunnar Kristus på ett sådant sätt att Guds plan blir känd, så att man ser konsekvenserna av evangeliet. En sådan konsekvens är församlingen. Evangeliet handlar inte bara om Kristus utan också om Hans kropp. Denna nya gemenskap är en del av glädjebudskapet. Jag kan då inte acceptera evangeliet och undvara dess konsekvenser. Jag kan inte acceptera Huvudet men förkasta 7

8 kroppen. Men "många har sökt efter när-mare gemenskap med Herren - och inte funnit den, eftersom de ville ha Huvudet ensamt utan kroppen. Detta måste klart förstås, Kristus måste älskas, äras, tjänas och kännas i sina lemmar"( Murray). Församlingens uppgift är också att visa på Guds visdom. Om man tänker sig att makterna som nämns ( i Ef 3:10) är av ond natur skulle detta ge följande tolkning: Det är först när Gud skapat denna försoningens gemenskap, som makterna förstått vad som skett. Men då är det försent. Då är en kraft satt i rörelse gentemot det ondas försök att så splittring och bygga barriärer. Guds visdom i upprättandet av försoningens gemenskap har lurat det onda. Paulus kallar denna visdom "mångfärgad". Ordet är ett ovanligt ord som mest användes i poesi. Palus blir alltså lyrisk när han beskriver församlingens härlighet. Bön om kärlek Samtidigt är det naturligt att hans bön i Ef 3 är inriktad på kärleken. Kärleken är jorden som rötterna går ner i, den är grunden som församlingen bygger på. Det är därför viktigt att vi får kunskap om kärleken, "så lära känna Kristi kärlek". Det är en uppnbar fara att vår tro enbart blir en intellektuell kunskap. Sann kunskap, d v s sådan kunskap som behövs för att leva det här livet, uppnås inte utan kärlek. Men den kärleken kan inte omfattas av en individ utan "tillsammans med alla de heliga". Man kan inte nå andlig fullhet om man isolerar sig. Man kan inte fatta innebörden i Jesu kärlek om man inte älskar andra kristna. "Hat är en andlig dimma, i vilken t o m Kristi kärlek döljs. Genom kär-leken till varandra kan vi fatta kärleken bakom universum. Illvilja och självömkan försvagar den andliga insikten medan kärleken är ett slags extra öga, som gör det möjligt att se andliga sanningar" (Mitton). Vår dåliga förståelse av Guds trd beror ofta på att vi saknar en gemenskap i kärlek. Paulus talar då paradoxalt nog om en kärlek som "övergår all kunskap". Egentligen står det att kärleken "kastar längre än kunskapen". Det pågår en tävling mellan kunskapen och kärleken. Kunskapen har i vår tid kastat mycket långt: till universums yttersta galaxer och till atomens innersta delar. Men Paulus säger: Om du - mot förmodan - skulle ha nått gränsen för mänsklig kunskap, kan du ändå vara försäkrad om att Kristi kärlek kastar längre. Eller som Pleijel uttrycker det: " Om jag hade alla nobelpristagares samlade kunskap, om jag kände till innehållet i samtliga böcker på Stadsbiblioteket, om jag vore programmerad med alla datamaskiners fakta men inte kände till Kristi kärlek, då hade jag kommit långt på sidan om verkligheten." Men egentligen är inte ens denna kunskap om Jesu kärlek det yttersta utan att "bli helt uppfylld av all Guds fullhet". Det handlar inte om stora gåvor från Gud utan om att bli fylld till måttet av Gud själv. "Ej dina gåvor heller ha värde utan dig, blott Du mig tillfredsställer, blott Du är nog för mig". Det fanns på Paulus tid kristna som skröt med sin kunskap. De gjorde anspråk på att känna till både himmel och jord. Man kan se ett småleende på Paulus läppar när han skriver detta. Han säger: Ni får väl hålla på med allt det där. Jag nöjer mig med Jesus. I Hans kärlek finns Gudomens fullhet. Men sedan kan han inte nå längre i sin bön. Nu kan han bara lova Gud (Ef 3:20). Denna lovprisning tycks å andra sidan vara alltför djärv. Han lovar en Gud som kan göra mer än vad någon kan bedja eller tänka! För detta konstruerar han ett eget ord: ett super-superlativ. Egentligen säger han: Gud kan göra över-över-överflödande mer än vad vi kan bedja eller tänka. Eftersom den kraft som är verksam är Kristi kärlek. 8

9 Gud handlar inte i förhållande till vad vi orkar bedja eller vad vi mäktar förstå. Han handlar i förhållande till sin egen väldiga kraft och sin egen ofattbara kärlek. Det finns då ingen gräns för Guds kärleks kraft - det är bara människors tankar om den som är begränsade. Denne Gud tillhör härligheten i Kristus Jesus och i församlingen! Per-Axel Sverker 9