BURMA Interna konflikter och regional säkerhet. Karin Valtersson

Transkript

1 BURMA Interna konflikter och regional säkerhet Karin Valtersson 1

2 2 Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen är en religiöst och partipolitiskt obunden organisation som verkar för stabil fred mellan grupper och länder i världen. Svenska Freds ser som sin uppgift att utveckla och sprida kunskap om orsaker till krig och rustningar och om en alternativ freds- och säkerhetspolitik. Vi bildar opinion och påverkar politiker. Vi tror att hållbar fred bäst kan åstadkommas utan användning av väpnat våld och utgår ifrån att människor kan och vill leva i fred om deras levnadsomständigheter befrämjar det. Föreningen ska verka för att stimulera människors intresse och engagemang för fredsfrågor och för en seriös och allsidig freds- och säkerhetspolitisk debatt. Svenska Freds bildades 1883 och är Sveriges största och världens äldsta fredsorganisation.

3 BURMA Interna konflikter och regional säkerhet Karin Valtersson 3

4 Svenska freds- och skiljedomsföreningen Box 2088, Stockholm BURMA Interna konflikter och regional säkerhet Karin Valtersson Författaren och Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2010 Skriften har arbetats fram i samarbete med Svenska Burmakommittén och med ekonomiskt stöd från Folke Bernadotteakademin. Omslagsbild: Sara Holmgren Soldater i Karen National Liberation Army står uppställda under 60-årsfirandet av revolutionsdagen. Grafisk form: Eva Kellström Froste Tryck: 2010 ISBN:

5 INNEHÅLL FÖRKORTNINGAR...7 BENÄMNINGAR...7 INTRODUKTION...9 BAKGRUND...11 VAPEN, KONFLIKTER OCH MR-BROTT...15 BURMAS PÅVERKAN PÅ REGIONEN...41 SITUATIONEN I BURMA EN FRÅGA OM SÄKERHET...55 REKOMMENDATIONER TILL SVERIGES RIKSDAG OCH REGERING...59 REFERENSLISTA...61 FOTNOTER

6 6

7 FÖRKORTNINGAR AFPFL: Anti-Fascist People s Freedom League ASEAN: Association of Southeast Asian Nations CEDAW: Committee on the Eradication of Discrimination Against Women CPB: Communist Party of Burma DVB: Democratic Voice of Burma DKBA: Democratic Karen Buddhist Army IAEA: Internationella atomenergiorganet KIA: Kachin Independence Army KNLA Karen National Liberation Army KNU: Karen National Union NCGUB: National Coalition Government of the Union of Burma NDF: National Democratic Front NLD: National League for Democracy SIPRI: Stockholm International Peace Research Institute SPDC: State Peace and Development Council SLORC: State Law and Order Restoration Committee SSA: Shan State Army TBBC: Thailand Burma Border Consortium UNHCR: United Nations High Commission on Refugees UNICEF: United Nations Children s Fund UWSA: United Wa State Army BENÄMNING AV PLATSER OCH GRUPPER 1989 döpte militärjuntan om Burma till Myanmar. Fortfarande kallar dock den demokratiska oppositionen och ledarna för de etniska minoriteterna landet för Burma, eftersom juntans namnändring inte anses vara legitim. Den demokratiska oppositionen uppmuntrar det internationella samfundet att fortsätta kalla landet för Burma. Även städer, delstater och divisioner döptes om av juntan i samma veva, så att till exempel Rangoon blev Yangon. I denna rapport refereras alla platser till med sina gamla namn. En viktig skillnad att hålla i åtanke är den mellan burmeser och burmaner. Burmeser syftar på alla som bor i Burma, oavsett folkgrupp, medan burmaner är den etniska majoritetsgruppen i Burma. 7

8 8

9 INTRODUKTION Burma. Det isolerade landet med de paranoida generalerna. Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, demokratiförkämpe och oftast bakom stängda dörrar i husarrest. Rödklädda munkar som protesterar och skjuts ner. Ett instängt land så väldigt långt borta. Burma. Etniska arméer i väpnat motstånd mot juntan, sköra vapenvilor med densamma. En av världens största stående arméer. Kanske också: Burma, kärnvapenstaten. Burma. I nuläget drygt tvåtusenetthundra politiska fångar. Ett av Asiens fattigaste länder. Ett av Asiens rikaste länder. Ett av världens mest korrupta styren. Mediecensuren. Misstankarna mot det egna folket och mot omvärlden. Den stundtals obekväma samexistensen med länderna i närregionen. Den oftast väldigt bekväma. Burma. Pariastaten. Embargostaten. Militärstaten. Över levarstaten är det val i Burma, för första gången på 20 år. Valet är hårt kontrollerat av juntan och kommer troligtvis inte att leda till några större förändringar. Det är enbart ett sätt för juntan att försöka få ökad legitimitet, både på hemmaplan och internationellt, för sitt eget styre. Men i valets kölvatten vänds åter världens blickar mot Burma. Och vad ser vi då, i slutet av år 2010? Är det vad bilderna ovan utmålar? Eller finns det andra verkligheter i Burma, som vi inte lika ofta ser? Svenska freds- och skiljedomsföreningen vill här visa den djupt militariserade stat som Burma i dag har blivit, där militären rustas upp på bekostnad av människors välstånd och där konflikter med de etniska minoriteterna pågått sedan självständigheten. Vi vill lyfta fram några av de grövsta människorättsbrott som regimen gör sig skyldig till, och visa hur relationen ser ut med grannländerna. Avslutningsvis kommer 9

10 vi att diskutera vad situationen i Burma i dag betyder för säkerheten i regionen, men också för säkerhet ur ett bredare perspektiv och hur det internationella samfundet ska förhålla sig till det som sker i Burma. Vilka säkerhetspolitiska analyser kan vi dra av situationen i och kring Burma i dag? Allra sist erbjuder vi några rekommendationer till Sveriges riksdag och regering i förhållande till Burma. Målet är att ge en övergripande bild över situationen i Burma för en svensk publik utifrån nämnda områden och tillgängliggöra information som tidigare främst funnits på engelska. Vad rapporten inte handlar om och hur den har tagits fram Burma uppmärksammas oftast internationellt i och med det politiska förtrycket och hur man behandlar den demokratiska oppositionen, inte minst demokratiledaren Aung San Suu Kyi. Just därför handlar inte den här rapporten primärt om detta, även om det så klart finns med i bakgrunden. Vi vill i stället flytta blicken mot de etniska konflikterna, Burmas många olika brott mot mänskliga rättigheter och hur relationen ser ut med grannländerna. Inte heller är västs EU:s och USA:s förhållningssätt till Burma huvudfokus, även om vi i slutet av rapporten ger rekommendationer till Sveriges regering om hur Sverige bör förhålla sig till diktaturstaten. Rapporten är en kartläggning av situationen i Burma i dag, baserad på källor både från grupper som jobbar inne i Burma och på gränsen, men också andrahandskällor i form av akademiska skrifter och andra böcker om Burma. Prioriteringar och utgallringar har hela tiden varit tvungna att göras. 10

11 BAKGRUND Burmas styre efter självständigheten och andra centrala politiska händelser 1948 Självständighet. Året innan har landsfadern tillika Aung San Suu Kyis pappa, Aung San, mördats. Burma styrs av the Anti-Fascist People s Freedom League (AFPFL) under ledning av U Nu Militären tar tillfälligt över styret i Burma under general Ne Win Nya parlamentsval hålls. AFPFL vinner igen och U Nu kan återgå som premiärminister Militären tar över makten helt under general Ne Wins styre. Projektet Burmas väg till socialism börjar, med bland annat en allt större internationell isolering och en ekonomi styrd av staten Ny konstitution som befäster den makt Ne Win och militären redan har. Begränsat självstyre för de etniska staterna, som fanns med i 1947 års konstitution, finns inte längre kvar, och den nya konstitutionen begränsar även användandet av minoritetsspråk och kulturutövning Protester sprider sig runt Burma mot regimens vanstyre. Ne Win avgår. En ny grupp generaler under namnet State Law and Order Restoration Committee (SLORC) tar över makten. Massaker på protesterande civila. Många fängslas eller flyr. Samtidigt har Aung San Suu Kyi återvänt till Burma och framträder mer och mer som oppositionens ledare Aung San Suu Kyi sätts i husarrest Parlamentsval hålls. National League for Democracy (NLD) under ledning av Aung San Suu Kyi vinner 392 av 485 platser i det nya parlamentet. NLD:s etniska allianspartier vinner de flesta andra platser. SLORC vinner enbart 10 platser. Efter valresultatet ändrar SLORC 11

12 förutsättningarna för valet, och säger att målet inte var att välja ett nytt parlament, utan en nationell församling som ska ta fram en ny konstitution. Det valda parlamentet tillkallas aldrig. Många valda parlamentariker arresteras. Andra flyr till områden kontrollerade av etniska rebellgrupper och bildar National Coalition Government of the Union of Burma (NCGUB) Aung San Suu Kyi släpps ur husarresten. NLD lämnar konstitutionsförsamlingen SLORC blir SPDC State Peace and Development Council, efter uppmuntran av amerikanskt PR-företag. Det är dock bara paketeringen som ändras, inte innehållet Mordförsök på Aung San Suu Kyi i Depayinmassakern. Många av hennes anhöriga dödas. Aung San Suu Kyi själv sätts Inseinfängelset, sedan i husarrrest Saffransrevolutionen. Landsomfattande protester initierade av munkar, ursprungligen på grund av skenande bensin- och dieselpriser efter att juntan tagit bort vissa rabatter. Juntan möter protesterna brutalt. Många demonstranter sätts i fängelse, misshandlas och dödas. Hur många som dör till följd av protesterna är ännu oklart, många talar om hundratals. Den officiella siffran är 13. Antalet politiska fångar dubbleras till omkring stycken En folkomröstning genomförs om den nya konstitutionen. Den lägger grunden för ett framtida parlament kontrollerat av militären. Folkomröstningen genomförs bara dagar efter cyklonen Nargis, som dödat människor och gjort miljoner hemlösa. Regimen hävdar att 98 procent röstar, och att 94 procent röstar ja. Före omröstningen har det varit olagligt att kritisera konstitutionen offentligt. Val i Burma sätts till Val hålls för första gången på 20 år i Burma. Processen anses av de flesta bedömare som helt riggad av militärjuntan och som ett sätt för dem att befästa sin makt. Valet är en del av det som militärjuntan kallar sina Sju steg till en disciplinerad demokrati och som man antog efter att man vägrat ge ifrån sig makten till det valda parlamentet på 90-talet. Rykten florerar om att Aung San Suu Kyi ska släppas från sin husarrest. 12

13 Rikt land fattigt folk Från att ha varit ett av de länder som vid självständigheten spåddes den bästa utvecklingen, är Burma nu ett av regionens fattigaste (Lintner. 1999: v). Detta trots att man som land har enorma naturresurstillgångar, bland annat i form av teakskog och ädelstenar, men främst olja och gas. Burma rankas som tia i världen när det gäller naturgasreserver (Shwe Gas Movement. 2009: 1) De militärregimer som mer eller mindre avlöst varandra under de senaste 50 åren har dock varit mycket mer intresserade av att berika sig själva och sina närstående än att satsa på en generell välfärd för befolkningen. De stora tillgångar som Burma får in till följd av försäljningen av gas och olja har förutom att hamna i generalernas fickor gått till att utöka och beväpna armén, som nu är en av regionens största. Dessutom har man kunnat genomföra vansinnesprojekt som att anlägga en helt ny huvudstad mitt i djungeln, i hemlighet, och sedan flytta hela administrationen och militärens högkvarter dit, vilket skedde i slutet av 2005 (Bissinger. 2010; Defiant Burmese Junta unveils new capital. 2006). Andelen av Burmas BNP som går till hälsa och utbildning är däremot en av de minsta i världen spenderade regimen enbart 1,8 procent av landets totala utgifter på hälsa, eller sju dollar per capita. Andra talar om att enbart 3 procent av budgeten går till hälso- och sjukvård och 8 procent till utbildning, att jämföra med procent till militära utgifter. (Back Pack Health Worker Team. 2010: 10; Havel et al. 2005: 11). Enligt FN är ett av tre barn undernärda och tusentals barn dör varje år från botbara sjukdomar innan de fyller fem år ( Myanmar s military ambitions. 2010). Än värre är situationen i områden som domineras av etniska minoriteter. I östra Burma är barnadödligheten dubbelt så hög som officiella nationella siffror, och mödradödligheten nästan tre gånger högre (Back Pack Health Worker Team. 2010: 6). Under Burmas diktatoriska styre är självklart både yttrande- och mötesfrihet starkt begränsat, tillsammans med en rad medborgerliga och politiska rättigheter. När den amerikanska tankesmedjan Freedom House gjorde sin årliga rankning 2010 över hur fria världens länder är med avseende på politiska 13

14 och medborgerliga rättigheter fick Burma det sämsta betyget på båda områden, en 7:a, och statusen Not free. Ett så dåligt betyg delade man med bara åtta andra länder och ett territoriellt område i världen 1 (Freedom House. 2010). 14

15 VAPEN, KONFLIKTER OCH MR-BROTT Burmas militärregim har de senaste 20 åren arbetat hårt för att göra Burma till en mycket militariserad stat, där armén som kallas för Tatmadaw dominerar det politiska livet och har de vapenresurser som behövs för att styra befolkningen med järnhand och slå ner eventuella uppror. Armén har visat sin brutalitet när den slog ned protesterna 1988 och det munkledda upproret 2007, vilket lett till fördömanden från omvärlden. Men den burmesiska armén är konstant aktiv, och varje dag pågår strider med etniska arméer i landet. Dessutom, och som en följd av detta, utsätts den egna befolkningen för olika sorters brott mot mänskliga rättigheter, varje dag. Det mesta av det här sker bortom omvärldens radar. Eller, det som sker finns dokumenterat, men når sällan våra ögon här. Vi ska titta närmare på dessa tre aspekter av Burmas interna situation i detta kapitel vapnen, konflikterna och MR-brotten. Alla dessa tre punkter är nära sammankopplade och förstärker varandra. Upprustning, vapenköp och kärnvapendrömmar In analysis of the ethnic and political aspects of conflict, it is often overlooked that post-colonial Burma has become one of the most militarized states in the world. (Smith. 2007: 20). Burma militär regim i en beväpnad stat Burma har haft en rejäl militär upprustning sedan slutet av 80-talet, detta trots att både USA och EU har vapenembargo riktat mot Burma, EU sedan 1988 och USA sedan I dag anses landet ha en armé bestående av runt soldater, även om det finns de som hävdar att de kan vara så många som , eller så få som Den vedertagna siffran bland de flesta observatörer verkar dock vara Detta är en fördubbling av antalet soldater sedan slutet av 80-talet (McCartan, 2009; Smith. 2007: 18; Rogers. 2010: 137; Tucker. 2001: 229) bekräftade den burmesiska 15

16 regimen att ambitionen var att i slutet av århundradet ha en armé bestående av soldater (Rogers. 2010: 137). Även om den ambitionen troligtvis inte har uppnåtts, är det ett mycket skrämmande scenario. Den stora upprustningen av Burmas militär och den följande militariseringen av hela landet började efter massprotesterna 1988, som ledde till att diktatorn Ne Win avgick och att parlamentsval hölls i Burma. Valresultaten hedrades som bekant inte, och dagens militärregim, som då gick under namnet SLORC, cementerade sin makt över landet. Militären var skakad efter protesterna, och var dessutom i behov av påfyllning av vapenförråden efter att ha mött demonstrationerna med våld, och började därför göra stora vapeninköp. Första land att bistå Burma i denna fråga var Singapore. Sedan har länder som Ryssland, Ukraina, Indien och Pakistan sålt krigsmateriel till Burma under olika tidsepoker. Den som försett Burma med allra mest militär utrustning är dock Kina (Ibid: ). En titt på Sipris register över vapenförsäljning till Burma visar att olika typer av vapen sålts från Kina till Burma sedan 1989; Ryssland är på en distanserad andraplats med 410 stycken 2. Vad som är anmärkningsvärt är att två europeiska länder med EU-aspirationer, Serbien och Ukraina, sålt vapen till Burma så sent som 2006 respektive Än mer anmärkningsvärt är att två EU-länder, Tyskland och Italien, sålt militär utrustning till Burma, trots att det finns ett vapenembargo mot Burma i EU. I Tysklands fall rör det sig om dieselmotorer för militärt bruk som såldes 2003, i Italiens om naval guns, som beställdes 1997 men levererades Enligt kampanjorganisationen Burma Campaign UK säljs det material som har flera användningsområden till Burma från EU, vilket inte verkar vara ett brott mot vapenembargot. (Burma Campaign UK. 2010:2). Även svenska vapen har kopplats samman med Burma avslöjade Amnesty International att Indien höll på att sälja attackhelikoptrar till Burma, som innehöll delar som tagits fram både på fabriker i EU och i USA. Sex EU-länder var inblandade, däribland Sverige genom Saab. Detta ansåg Amnesty och en rad andra organisationer som ställde sig bakom rapporten vara ett brott mot både EU:s och USA:s sanktioner mot Burma (Amnesty International UK & Saferworld. 2007: 3). Försäljningen av helikoptrarna har ännu inte gått igenom, enligt Sipris databas, även om Indien direkt efter avslöjandet 16

17 hävdade att den skulle göra det. Amnesty can say what it likes, but what we are dealing with is the reality( ), sa en indisk tjänsteman då (Loudon. 2007). Sverige har även tidigare sålt granatgeväret Carl Gustaf till Burma, som har använts i stridigheterna mellan regimen och de etniska minoriteterna (Lindahl. 2006: 14-15). Logiken bakom Burmas enorma upprustning sedan slutet av 80-talet går inte enbart att finna i militärens skräck över att förlora makten efter 88-demonstrationerna. General Than Shwe själv brukar framhålla hoten som den burmesiska regimen utsätts för, det vill säga från de beväpnade etniska grupperna (Rogers. 2010: 136). Men inte heller enbart där går det att finna svaret på den enorma upprustning som skett. Arméns utbredning och militärens makt över fler och fler delar av samhället, är en central del i juntans plan för hur Burma ska styras. Militären är centrum för det politiska livet; det politiken och staten ska utgå ifrån. Detta är kopplat till en stark nationalism och tron på att det enbart är militären som är kapabel att styra staten. De som kritiserar militärstyret framhålls som makthungrande, under utländskt inflytande och med målet att krossa staten (Ibid: ). Kärnvapenavslöjandena och regimens andra militära planer I början av sommaren 2010 kom avslöjandet som många fruktat. Dokumentation som samlats in över flera år pekar på att Burma med Nordkoreas hjälp försöker att framställa kärnvapen. I den 45 minuter långa dokumentären från Democratic Voice of Burma (DVB), som visades på Al Jazeera den 4 juni, berättar avhoppade majoren Sai Thein Win, som tidigare var ingenjör och missilexpert inom försvaret i Burma, om planer att utveckla både missiler och kärnvapen. They really want to make the bomb, that is their main objective, säger Thein Win i dokumentären ( Myanmar s military ambitions. 2010). Enligt Bertil Lintner, en av de största Burma experterna när det gäller säkerhetsanalys, verkar det inte som om Burma ännu lyckats tillverka sina egna missiler, men att de troligtvis kommer att kunna göra det i framtiden. Knäckfrågan, menar Lintner, är vad man laddar missilerna med, där massförstörelsevapen självklart är det mest skrämmande scenariot. Vid en annan anläggning försöker militärregimen bygga en kärnreaktor och berika uran för att användas till vapen. Förutom hjälp från 17

18 Nordkorea har även många ur den burmesiska armén varit i Ryssland och utbildats i kärnfysik; man hävdar att det är för civila ändamål. Bilder från en annan fabrik inifrån Burma visar maskiner som enligt Thein Win används för att dels bygga missiler, dels för att konstruera delar till en maskin som ska användas till att berika uran. Till denna fabrik har två tyska företag levererat och installerat maskiner. Tyskarna hävdar att man enbart sålt maskiner för utbildning och att de inte alls används till vapenframställning, och att flera inspektioner som man gjort inte gett några som helst indikationer på att maskinerna använts till vapenframställning. Journalister vid DVB har dessutom under flera års tid fått dokument djupt inifrån den burmesiska armén som visar kartor och ritningar över ett enormt tunnelsystem som armén håller på att bygga i hela Burma. Tunnlarna eller bunkrarna grävs antingen ner i jorden eller sprängs in i bergen, och fyller olika funktioner. Vissa av tunnlarna innehåller kablar till ett kommunikationsnätverk som ska täcka större delen av landet; andra ska fungera som högkvarter och som skydd för generaler och militär utrustning, inklusive flygplan, om USA anfaller. Förebilden till tunnlarna kommer från Vietnamkriget. Tunnlarna ska även ge skydd åt militären att flytta trupper mellan olika platser utan att det märks. Förutom att skydda militärjuntan mot anfall utifrån, något som generalerna på riktigt fruktar, är tanken att de också ska skydda dem från den egna befolkningen, om det blir ett ordentligt uppror i Burma. Vissa bedömare tror att juntan lagt ner så mycket som 3,5 miljarder dollar på tunnelbygget mellan 2001 och Detta alltså i ett land som har en av världens mest fattiga befolkningar. Som väntat förnekade Burmas regim att landet skulle ha några som helst planer på att utveckla kärnvapen och i ett uttalande poängterade juntan att Burma är ett fredsälskande land ( Burma Denies Nuclear Weapons program. 2010). Om det skulle gå att föra i bevis att Burma håller på att utveckla kärnvapen, skulle det legitimera FN-sanktioner mot landet, eftersom Burma skrivit på icke-spridningsavtalet och är medlem i Internationella Atomenergiorganet (IAEA). Det finns också de som varnar för att avslöjandena om att Burma håller på att ta fram kärnvapen kan gynna den burmesiska regimen, när fokus flyttas från Burmas människorättsbrott till säkerhetspolitik och 18

19 FOTO: SARA HOLMGREN Sai Than Nyaw är ett av många offer för de personminor som lagts ut i Burma. I Burma är sjukvården bristfällig. Han har därför fått färdas en lång väg, till gränsstaden Mae Sot i Thailand, för att få vård på Mae Tao Clinic, där det bland annat finns en verkstad för tillverkning av proteser. kärnvapenavveckling. Nordkorea och Iran är exempel då detta tidigare har hänt (Farmaner. 2007). Det finns även de som hävdar att regimen har använt biologiska och kemiska vapen i sina attacker på de etniska minoriteterna (Rogers. 2010: ). Beväpnade motståndare De många etniska arméerna i Burma, som till och från legat i strid med den burmesiska militärregimen, har även de lyckats hålla sig bra beväpnade genom årtiondena. En av anledningarna till att Tatmadaw aldrig ordentligt lyckats trycka tillbaka och besegra de etniska arméerna anses vara att de har hållit sina trupper dels tillräckligt stora och dels tillräck- 19

20 ligt beväpnade. Uppskattningsvis har de etniska arméerna uppgått till soldater sammanlagt, vilket har varit nog för att hålla Tatmadaw stången. Källorna till vapnen har varit många: tidigare genom Kina som beväpnade Communist Party of Burma (CPB), överblivna vapen från krigen i Vietnam och Kambodja som funnits lättillgängliga på Thailands svarta marknad, och tidigare överblivna vapen från andra världskriget. Det händer också att de etniska arméerna attackerar Tatmadaw och tar vapen från dem (Smith. 2007: 18). Burmas militärregim och de etniska minoriteterna Den burmesiska militärregimen ligger i konflikt med en rad olika etniska grupper, framförallt i gränsområdena. Vissa av dessa konflikter har pågått i decennier och kan karaktäriseras som inbördeskrig, inte minst i östra Burma. Dessa konflikter spelar inte roll bara för Burma, dess befolkning och möjligheterna för landet att utvecklas i positiv riktning, utan spelar också in i relationen med de angränsande länderna. Människor som flyr Burma för att undkomma stridigheterna och juntans brutalitet påverkar Burmas relation med bland annat Thailand, Kina, Indien och Bangladesh. Detta kommer att tas upp mer ingående i ett senare kapitel. Nedan ges en kort överblick av de mångfacetterade etniska konflikterna som pågår i Burma, dess orsaker och dynamik, samt en mer ingående analys av en av dessa konflikter, den i östra Burma och främst i Karenstaten. Låt oss dock inleda detta avsnitt med att undersöka hur Burmas etniska karta ser ut. Etnicitet i Burma Burma är hem till en rad olika etniska grupper. Majoritetsgruppen är burmaner som främst bor i centrala Burma, vars landområde är uppdelat i sju divisioner. De etniska minoriteterna, som beräknas utgöra runt procent av befolkningen, bor främst i staterna i Burmas gränsområden. Staterna bär namn efter de etniska majoritetsgrupperna i respektive stat: Shan, Kachin, Chin, Karen, Karenni, Mon och Arakan (Irish Centre for Human Rights. 2010: 22; Havel et al. 2005: 13, Amnesty International. 2008: 8). Totalt finns det 135 olika etniska grupper i Burma (Amnesty International. 2008: 8) och de etniska grupperna 20

21 talar ofta ett eget språk, även om burmanska är nationalspråket (Havel et al: 13). Som författaren Shelby Tucker poängterar är etnicitet något flytande där människor från olika grupper konstant blandas med varandra, kulturella seder och språk ändras med mera. Detta förtar dock inte etnicitetens betydelse och upplevelsen av att tillhöra en särskild grupp: Burma s demography has been further complicated by cultural assimilation and cross-breeding. As these diverse peoples swept over the land, as their power and influence ebbed and flowed, they exchange language, modes of dress, customs, beliefs, ideas and blood. ( ) However mixed, these various peoples nevertheless consider themselves to be discrete races. (Tucker. 2001: 11) Burmas militärregim har dock under många år fört en medveten politik som ska syfta till burmanisering, det vill säga skapandet av en nationell identitet som är i linje med den burmanska majoritetsgruppens traditioner på bekostnad av olika etniska minoritetsidentiteter. Denna burmaniseringsprocess kan ta sig olika uttryck och vara olika brutal. Bland annat hävdas att den utbredda våldtäktsfrekvensen bland militären mot kvinnor från de etniska minoriteterna inte bara är ett led i att terrorisera och bestraffa människor, utan även ett sätt att tvinga dessa kvinnor att föda mer burmanska barn. Det finns även exempel på hur kvinnor tvingats gifta sig med våldtäktsmännen som ett led i denna process (Havel et al: 24). Som vi kommer se längre fram i rapporten gällande förföljelsen av minoriteten rohingyas så har även denna tydliga spår av en burmaniseringsprocess: A prominent manifestation of discrimination against the Rohingyas is the widespread restrictions on their freedom of religion (an issue that is obviously closely linked to the foregoing discussion on marriage restrictions). Such restrictions are a central pillar in the SPDC s decades-long drive to ethnically, culturally, and religiously homogenize the minority regions of the Union, a policy otherwise known as Burmanization. (Irish Centre for Human Rights. 2010: 132). Etniska konflikter i Burma Burmas etniska konflikter är många, långvariga och komplicerade. Sedan självständigheten från det brittiska kolonialväldet har väpnade konflikter pågått mellan diverse etniska arméer och Burmas olika regimer, både det tidiga parlamentariska styret efter självständigheten och 21

22 FOTO: SARA HOLMGREN Soldater som tjänstgjort under många år i Karen National Liberation Army i östra Burma tilldelas pris under firandet av 60-årsdagen för revolutionsdagen. de efterföljande militärdiktaturerna. Målet har varit antingen självständighet eller starkare autonomi för de av etniska majoriteter dominerade delstaterna (Amnesty International. 2008: 7). Ur ett historiskt perspektiv har det område som i dag utgör Burma styrts av olika etniska grupper som under perioder dominerat de andra. Den brittiska koloniseringen som för första gången samlade Burmas folk under samma styre förstorade vissa av de etniska konflikterna som fanns, genom att förfördela vissa grupper gentemot andra. Dessutom lämnade man stora delar av gränsområdena med sina etniska minoriteter mycket åt sig själva och under eget styre, medan man utövade mer strikt kontroll över de centrala delarna av landet, där majoritetsgruppen, burmanerna, till största del finns. Detta spädde på de konflikter som redan fanns mellan majoritets- och minoritetsbefolkning (Smith. 2007: 83). Vad som är viktigt att hålla i åtanke när man betraktar dagens konflikter mellan den burmesiska regimen och de etniska arméerna är dock 22

23 att det inte handlar om en konflikt mellan den etniska majoritetsgruppen burmaner och de etniska minoriteterna, utan att det är just en konflikt mellan regimen och de etniska minoriteterna. Representanter för de etniska minoriteterna är ofta noga med att poängtera detta, och framhålla att alla människor i Burma, oavsett etnicitet, lider under det diktatoriska styret och att ett avsättande av den burmesiska regimen skulle innebära en förbättring för alla människor (Phan. 2009: 86). Enligt analytikern Martin Smith har konflikterna mellan de etniska arméerna och juntan förändrats över tid och konflikternas logik har varierat i olika tidsperioder. When Burma descended into political violence in the mid-20th century, there were few predictions that its post-colonial instabilities would outlast those of all its Asian neighbors. (Smith. 2007:15). Att det är just det som skett i Burma, att konflikterna mellan etniska grupper och regimen fortsatt från självständigheten fram till dags dato, ser Smith sex anledningar till. Han menar att grievance förtryck inte ensamt kan förklara 60 år av konflikter, även om det politiska förtrycket varit närvarande i alla olika regeringsperioder sedan självständigheten. Men för att förstå hur konflikterna kunnat hållas vid liv så länge, den extrema militariseringen av den burmesiska staten och de etniska gruppernas förmåga att upprätthålla parallella institutioner till staten under så lång tid, måste man titta djupare än så. Smith pekar ut följande: 1) Arvet av inter-etniska konflikter och militära erfarenheter från avkoloniseringskrigen. Vad olika grupper lärde sig där var lätt att översätta till att revoltera mot staten när väl Burma fått sin självständighet; 2) att en mängd olika etniska och oppositionella grupper hela tiden funnits parallellt, och där man lärt av och samarbetat med varandra; 3) Burmas geografi med framförallt otillgängliga områden längs gränserna, som anpassade för gerillakrig; 4) relationen med grannländerna, som både gjort det möjligt för rebellgrupper att röra sig över gränserna och som också på olika sätt blandat sig i och förstärkt konflikterna i Burma; 5) tillgången till vapen och lättheten att få tag på dessa för de etniska rebellgrupperna; och 6) ekonomiska faktorer. I och med Burmas ekonomiska kollaps, orsakad av bland annat nationaliserandet av industrier och utvisandet av utlänningar som var viktiga för ekonomin, så blomstrade den svarta marknaden. Denna kontrollerades 23

24 i gränsområdena av olika etniska arméer och dessa kunde således dra in de pengar som behövdes för att underhålla den militära konflikten med juntan (Smith. 2007: 15-19). The deep forests and rugged highlands of Burma have been ideal terrain for waging guerilla war. With support from local communities and government infrastructures frequently non-existent, until the 1990s insurgent groups were able to move around relatively freely in as much as one third of the country. (Smith. 2007: 17) Ceasefire Groups och Border Guard Forces Den största etniska armén i Burma i dag är United Wa State Army (UWSA) (Moe. 2010). Andra framträdande etniska arméer är Shan State Army (SSA), Karen National Liberation Army (KNLA), Kachin Independence Army (KIA) och Democratic Karen Buddhist Army (DKBA). Dessa arméer är kopplade till politiska organisationer som har en någon annorlunda bokstavskombination Karen National Union (KNU) är till exempel den organisation som KNLA tillhör. De senaste 20 år har Burmas regim försökt sluta avtal om vapenvila med de etniska arméerna, och i dag finns det avtal med 17 sådana arméer. Dessa avtal är dock mycket skakiga och återfall till konflikt sker ofta (Irish Centre for Human Rights. 2010: 88-89). Under upptakten till valet i november 2010 har militärregimen dessutom försökt att omvandla de etniska arméerna som man har vapenviloavtal med till en så kallad Border Guard Force, det vill säga gränsvakter under den burmesiska militärens kommando. Deadline för detta var den första oktober Men eftersom kravet om att omvandla sig själva från självständig armé till en del av den burmesiska militären inte har innehållit några garantier för framtida autonomi och för de etniska minoriteternas rättigheter, det vill säga det som de etniska arméerna stridit för i alla år, så har de allra flesta nobbat förslaget, däribland KIA, KNLA och UWSA. DKBA har splittrats över beslutet att tacka ja, där ledarna anklagas för att ha gått med på förslaget på grund av egen ekonomisk vinning. För vad som däremot funnits i potten för dem som valt att anta förslaget är ekonomiska fördelar till ledarna. Burmesiska armén har hotat med förnyade attacker mot de arméer som inte ställer upp på förslaget ( Conflicts of Interest. 2010). Detta har fått som följd att de etniska 24

25 arméerna förbereder sig på nytt krig i kölvattnet av Burmas val. En allians av sex etniska grupper 3 förbereder sig på nya attacker från regimen, och menar att det i nuläget inte finns något alternativ till att fortsätta den beväpnade kampen. Burmas nya konstitution, som träder kraft i och med valet, innehåller inga garantier för de etniska minoriteterna när det gäller självstyre och minoritetsrättigheter (Weng. 2010). Samarbete mellan olika etniska grupper mot den burmesiska armén är inget nytt; 1976 bildades National Democratic Front (NDF), som var en sammanslutning av tio etniska organisationer. Det var inte det första försöket till samarbete, men det var det mest lyckosamma (Lintner. 1999: ), och de finns kvar än i dag. Olika etniska arméer har också legat i konflikt med varandra från tid till tid, inte minst DKBA och KNLA ( Conflicts of Interest. 2010). Försök till politiska lösningar på konfl ikterna Året före självständigheten, 1947, kom ledare för Shan, Kachin och Chin-minoriteterna överens med Aung San, som lett självständighetskampen, om att de skulle stödja formerandet av den nya staten i utbyte mot viss nivå av självstyre för deras områden (Lintner. 1999: 432). Detta kallades för Panglongavtalet. Avtalet infriades aldrig och innefattade ändå bara tre etniska grupper. Nya försök att hitta lösningar på konflikterna kom till ett abrupt slut när militären tog makten genom Ne Win (Shan Human Rights Foundation & Shan Women s Action Network. 2002: 10). De senaste vapenviloförsöken av den nya juntan har inte inneburit några egentliga politiska försök till lösningar på konflikternas grundproblem, utan enbart syftat till att minska militära attacker mot varandra. Konflikten i Karenstaten och situationen i östra Burma Som exempel på en av alla de konflikter som pågår i Burma mellan SPDC och beväpnade etniska grupper kan konflikten i Karenstaten i östra Burma nämnas. Efter Shanfolket är karenerna den näst största minoritetsgruppen i Burma och enligt officiella beräkningar finns 3,5 miljoner karener, varav bor i Karenstaten. Året efter självständigheten från britterna, 1949, bildades KNU och dess beväpnade falang KNLA för att kämpa för självständighet från Burma eller i alla fall för 25

26 FOTO: SARA HOLMGREN större autonomi inom unionen. I östra Burma har således ett 60 år långt inbördeskrig härjat med följden att hundratusentals, kanske miljontals, människor har drivits på flykt över gränsen och att minst människor befinner sig som interna flyktingar där. Sedan 996 har människor från runt byar tvångsförflyttas i östra Burma. Detta är jämförbart med situationen i Darfur i Sudan (Thailand Burma Border Consortium. 2009: 3). Åtminstone 235 bataljoner från SPDC finns stationerade i östra Burma och militariseringen i staten är den största anledningen till människornas svåra situation där. Armén attackerar civila för påstått stöd till de etniska arméerna och tvångskonfiskerar land för eget bruk, en policy som används i alla Burmas konfliktområden. Befolkningen påverkas också av ett storskaligt naturgasprojekt (Ibid: 2). En rad etniska arméer har slutit vapenviloavtal med den burmesiska regimen, men KNU och KNLA har aldrig gjort detta. KNLA:s möjligheter att utföra storskaliga attacker mot Tatmadaw har däremot minskat under åren och under de senaste åren har de framryckningar som gjorts mest bestått av småskaliga attacker. Den burmesiska armén har således förskansat till sig mer territorier som tidigare låg under Unga karener i traditionella kläder ska utföra en dans under ett firande av revolutionen. Inbördeskriget har pågått i över 60 år i Karenstaten i östra Burma. 26

27 KNU/KNLA:s kontroll uppnåddes en provisorisk vapenvila mellan KNU och SPDC (Amnesty International. 2008: 6-7). Trots den provisoriska vapenvilan inledde Tatmadaw 2005 en offensiv i Karenstaten och i Pegodivisionen, riktad mot den karenska civilbefolkningen. Under två år blev enligt Amnesty International karener mördade, torterade, tvångsförflyttade, utsatta för sexuellt våld, tvingade till arbete, eller utsatta för andra systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna (Ibid: 1-2). Inte förrän 2006 deklarerade SPDC officiellt att vapenvilan var bruten alltså ett år efter att man inlett attackerna. Under 2007 bildades en utbrytargrupp ur KNLA med cirka 300 beväpnade styrkor och dessa slöt ett eget fredsavtal med SPDC, och hjälpte därefter till i attackerna mot KNLA längs den Thai-burmesiska gränsen (Ibid: 7). Enligt Amnesty International är det mycket tveksamt om attackerna var en offensiv mot KNU och KNLA över huvud taget, utan det primära målet verkar ha varit civila. De skriver: It is far from clear, however, that the current offensive is being fought in the counter-insurgency context at all, as civilians have been the offensive s primary targets - rather than just collateral damage - while the KNLA has often been overtly avoided by the tatmadaw. (Amnesty International. 2008: 2). Efter den militära offensivens slut 2007 har sporadiska militära attacker mot karenerna fortsatt och människor fortsätter att befinna sig på flykt internt och fly över gränsen till Thailand (Thailand Burma Border Consortium. 2009: 3). De människorättsbrott som den burmesiska regimen utsätter den civila befolkningen för ska vi gå in på närmare i nästa avsnitt. Regimens MR-brott i Burma As the Special Rapporteur stated in previous reports, there is a pattern of gross and systematic violation of human rights which has been in place for many years and still continues. Given the extent and persistence of the problem, and the lack of accountability, there is an indication that those human rights violations are the result of a State policy, originating from decisions by authorities in the executive, military and judiciary at all levels. (Quintana. 2010: 2). I sin rapport till FN:s människorättsråd i mars 2010, framhöll Tomás Ojea Quintana i sin roll som FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, att de övergrepp som sker i Burma av regimen och 27

28 som ostraffat fått hålla på så länge kan utgöra brott mot mänsklig heten och krigsbrott. Enbart misstanken om detta, menade Quintana, var anledning nog för att FN skulle överväga att inrätta en kommission med uppdrag att söka fakta för att belägga om krigsbrott och brott mot mänskligheten förekommer (Quintana. 2010: 29). Detta är den starkaste rekommendationen hittills av en FN-rapportör till Burma. Den välkomnades av exilburmesiska grupper och andra ideella organisationer som arbetar med Burma världen över, och i oktober 2010 hade även 13 nationella regeringar ställt sig bakom förslaget om en kommission, en så kallad Commission of Inquiry (COI). Juntans svar lät inte vänta på sig. I ett anförande inför FN:s människorättsråd menade Wunna Maung Lwin, Burmas ambassadör till FN, att rapporten var farlig och hotade Burmas, och i förlängningen andra staters, suveränitet. Han menade att anklagelserna om brott mot mänskligheten och krigsbrott var ogrundade och baserade på icke-verifierade källor, samt att Quintana lagt fram dessa anklagelser enbart för att kunna driva tesen om att en oberoende kommission är nödvändig. Burma fick stöd av Nordkorea i sin kritik (Allchin. 2010). 28 Never in the history of the Human Rights Council had such line of action been warranted on the situation of human rights in the particular country. This will set a dangerous precedent for all the developing countries. (Wunna Maung Lwin, Burmas ambassadör till FN). (Allchin 2010) I sin rapport pekar Quintana på en rad olika faktorer som gör att misstankar om krigsbrott och brott mot mänskligheten förkommer i Burma. Bland dessa finns de många konflikterna mellan juntan och de etniska arméerna, vilka bland annat leder till rekrytering av barnsoldater och sexuellt våld. Vidare tar han upp tvångsförflyttning och tvångsarbete som ett problem. Quintana är inte den första att efterfråga en kommission på FN-nivå för att undersöka om krigsbrott och brott mot mänskligheten förekommer i Burma. The International Human Rights Clinic vid Harvard Law School menar också att en sådan kommission bör inrättas (Goldstone et al. 2009: iv). I sin rapport fokuserar författarna på fyra olika områden: tvångsförflyttningar, sexuellt våld, utomrättsliga avrättningar och tortyr samt en genomgång av det juridiska systemet. Genomgången av östra Burma har redan visat på existensen av flera

29 av dessa brott. Här följer en mer ingående genomgång av MR-brott i hela Burma. Dessutom ges en mer ingående beskrivning av förföljelsen av den muslimska gruppen rohyngias i Arakanstaten på gränsen till Bangladesh. På många sätt skiljer sig förtrycket av rohingyas mot förtrycket av andra etniska grupper i Burma. En central skillnad är att det inte pågår några väpnade konflikter i Arakanstaten, vilket annars brukar fungera som en ursäkt för Tatmadaw att förfölja de etniska minoriteterna. Avsaknaden av konflikt hindrar dock inte militärregimen från att motivera förföljelsen av rohingyas i termerna av krig mot islamistiska terrorister. Detta får fungera som täckmantel för SPDC:s ambition att helt ändra den etniska sammansättningen i norra Arakanstaten (Irish Centre for Human Rights. 2010: 90-91). Tvångsförflyttningar och IDP:s interna flyktingar Sedan 1996 har upp till en miljon människor i Burma blivit tvångsförflyttade på grund av konflikter mellan etniska grupper och den burmesiska militärregimen. De flesta av dessa människor finns i östra Burma och människor har blivit borttvingade från sina byar under det att deras hus och förnödenheter har bränts ned. De som vägrar flytta på regimens order och i stället gömmer sig riskerar militära attacker (Quintana. 2010: 17). Dessutom mineras byarna oftast efter fördrivningen för att hindra återvändande (Irish Center for Human Rights. 2010: 87). Traditionen av att tvångsförflytta människor och bränna ner deras byar med allt däri har sin grund i en policy som togs fram 1968 av förre diktatorn Ne Win; Four Cuts Policy. Den syftade till att avskärma de etniska rebellgrupperna från civilbefolkningen genom att strypa deras tillgångar till rekryter, förnödenheter, pengar och information (Tucker. 2001: 226). Under nuvarande militärregim har användandet av Four cuts policyn intensifierats och följts av den allt större militariseringen av de etniska områdena (Irish Centre for Human Rights. 2010: 88) fanns åtminstone interna flyktingar enbart i östra Burma, där människor befann sig i temporära läger i områden där vapenvila råder och som kontrollerades av etniska minoritetsgrupper, människor gömde sig eller var i temporära byar och hade blivit förflyttade till relocation sites av militären (Goldstone, et al. 2009:41). I Shanstaten i östra Burma, där konflikter mellan olika etniska arméer 29

30 och den burmesiska juntan pågått i 40 år, skedde ett omfattande tvångsförflyttningsprogram , i vilket över människor från över byar tvingades till nya platser, nära den burmesiska arméns baser, så att de skulle kunna hålla en bättre uppsikt över befolkningen. De flesta av dessa människor har inte fått återvända hem, och uppskattningsvis har hälften av dem flytt till Thailand (The Shan Human Rights Foundation & The Shan Women s Action Network. 2002: 10). Den burmesiska regimen vägrar dessutom att erkänna existensen av interna flyktingar i landet och förhindrar aktivt FN-organs och biståndsorganisationers möjligheter att nå dessa människor med hjälp (Goldstone et al: 40). Burmas ständiga representant vid FN:s människorättsråd, U Nyunt Maung Shein, hävdade 2006 att eftersom Burma inte befinner sig i några konflikter, finns det heller inte något större antal interna flyktingar i landet (Irish Center for Human Rights. 2010: 87). Ett resonerande som går igen på flera områden. Tvångsarbete Tvångsarbete är extremt vanligt förekommande i Burma. SPDC har en policy som säger att varje bataljon ska vara självförsörjande, vilket har fått till följd att armén konfiskerar land i områden där de befinner sig, och tvingar lokalbefolkningen att sköta jordbruket åt dem. Det är också väldigt vanligt att armén tvingar lokalbefolkningen till att bära saker åt dem i konfliktområden, bland annat ammunition och mat, och de struntar i att betala folk för detta (Women and Child Rights Project. 2005). Men det är inte bara konflikterna mellan regimen och de etniska minoriteterna som leder till tvångsarbete. Även genomförandet av stora infrastrukturprojekt som att anlägga gasledningar och bygga dammar medför både tvångsförflyttningar och tvångsarbete för människorna som råkar bo där regimen bestämt sig för att genomföra sådana projekt. Armén får en större närvaro i sådana områden på grund av att regimen och de ansvariga företagen vill skydda projekten, och till följd av detta begås grova MR-brott, där tvångsarbete enbart är ett (Earth Rights International. 2010: 1). I genomförandet av Yadana- och Yetagunprojekten, som förser Thailand med naturgas från Burma, identifierades en rad olika former av tvångsarbete, bland annat påtvingat säkerhetsarbe- 30

31 FOTO: SARA HOLMGREN Gränsen. Den dimhöljda fl oden skiljer Thailand och Burma åt. Många burmesiska fl yktingar lever illegalt i Thailand. te, jobb på arméns odlingar och tvångsskatter till armén (Earth Rights International. 2009: 19). Tvångsarbete för också med sig andra typer av människorättsbrott. Bland annat utsätts kvinnor som tvingas arbeta som bland annat bärare åt den burmesiska armén ibland även för sexuellt våld (The Shan Human Rights Foundation & The Shan Women s Action Network. 2002: 7; Women and Child Rights Project. 2005; Karen Women s Organisation. 2004). Tortyr och utomrättsliga avrättningar Också som en följd av konflikterna med och attackerna mot de etniska minoriteterna, använder sig den burmesiska armén av tortyr och utomrättsliga avrättningar, oftast mot civila som anklagas för att stödja rebellerna. Förekomsten av tortyr och utomrättsliga avrättningar anses dessutom ha ökat sedan början av 2000-talet (Goldstone et al. 2009: 64 65). 31

32 Barnsoldater Det finns sex länder i världen där man har kunnat belägga att regeringen eller regeringsstödda trupper har rekryterat barnsoldater. Burma är ett av dessa länder (US State Department. 2010: 10). En rapport från 2002 framtagen av Human Rights Watch hävdade att det då fanns barnsoldater i Burma; det totala antalet i världen tros ligga mellan och Dessa siffror har aldrig varken verifierats eller förkastats, men klart är att rekryterandet av barnsoldater är ett utbrett problem. Ungefär en tredjedel av Burmas barnsoldater tros gå med frivilligt i armén, en tredjedel luras in och en tredjedel tvingas. Trots att Burma har en lag som förbjuder rekryteringen av barnsoldater och har agerat när bevis på rekrytering av barnsoldater lagts fram, tros en av orsakerna till att rekryteringen av barnsoldater fortsätter vara regimens ambition att ha Sydostasiens största armé, vilket sätter press på officerare att rekrytera offensivt. Låg moral och många deserteringar inom armén tros också vara anledningar till att barnsoldater fortsatt rekryteras (Roughneen. 2010). Barnsoldater kan rekryteras från väldigt ung ålder. Yan Aung blev intvingad i armén som 11-åring, men var tvungen att skriva på ett papper som försäkrade att han var 18 och gick med i armén frivilligt. Efter fem olika uppdrag i strider mot olika etniska arméer, bestämde han sig för att fly och finns nu i Thailand, skild från vänner och familj (Human Rights Education Institute in Burma. 2008: 9). Hans historia är bara en av tusentals liknande i Burma. Burma kritiseras för att göra mycket lite när det gäller att stoppa rekryteringen av barnsoldater. Rekryteringen av barnsoldater är förbjuden enligt lag och kan innebära fängelse upp till ett år eller böter. I december 2009 rapporterade den burmesiska militären om en kapten som fått sparken från armén efter att han rekryterat barnsoldater och att han blivit dömd till ett år i civilt fängelse för detta det första fallet av en brottmålsdom mot en representant från militären. Två meniga blev även dömda i samma utredning, till tre månaders respektive en månads fängelse var (US State Department. 2010: 97). Det finns dock också exempel på fall där burmesiska barnsoldater satts i fängelse när de deserterat från armén. Dessutom ger inte den burmesiska regimen möjlighet för internationella organisationer som UNICEF att kontakta 32

33 tidigare barnsoldater för uppföljningsprogram (Ibid: 98). Så sent som 2007 hävdade dessutom en högt uppsatt person inom Burmas utrikesdepartement följande: Myanmar is not a country of conflicts. The Myanmar Army does not recruit soldiers under the age of 18 and the military service is purely voluntary with appropriate facilities provided to the soldiers. (Ye Min Thein, Assistant Director, International Organization Department Myanmar Minister of Foreign Affairs, citerad i Human Rights Education Institute of Burma. 2008). Som fallet med Yan Aung visade, tvingades han att skriva under ett papper som försäkrade det ovanstående: att han var över 18 och gick med frivilligt. Denna praxis ger uppenbart militärstyret möjligheten att sticka huvudet i sanden gällande den brottsliga användningen av barnsoldater. Inte bara den statliga armén rekryterar barnsoldater, utan även en majoritet av de etniska arméer som finns i Burma gör detta. Detta kan ske genom allt från frivilliga inskrivningar till att den stridande gruppen tvingar varje familj att lämna ifrån sig ett barn till militära tjänster (Roughneen. 2010). Sexuellt våld Widespread and systematic rape and other acts of sexual violence against women are used as tools of war by the regime to demoralize ethnic communities (...). (Women s league of Burma. 2010) Användandet av sexuellt våld i Burma kan utgöra brott mot mänskligheten och krigsbrott. Det finns flera anledningar till detta: att utbredningen och nivån av sexuellt våld anses hög, även om enbart en bråkdel av fallen rapporteras; att det har pågått under lång tid (sexuellt våld har rapporterats från hela Burma av olika FN-instanser sedan 1992); att de fall som rapporteras uteslutande handlar om militärer som förgriper sig på civila, och dessutom civila enbart från etniska minoriteter; att det sexuella våldet anses användas dels som ett sätt att bestraffa kvinnor för stöd till etniska rebellgrupper och som ett sätt att terrorisera dessa grupper till underkastelse; och att dessa brott omgärdas nästan helt av en kultur av straffrihet. Också det faktum att sexuellt våld och våldtäkt anses vara del av en statlig plan eller policy att hålla vissa befolknings- 33