Polishunden. 1. När och hur får poliser använda polishund? 2. Vad gäller för uppgiften? 3. Vad är ringa tjänstefel och därmed straffritt?

Transkript

1 RÄTTSFALL [85] Polishunden Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill. Kamomillalagen i överkonstapel Bastians visa. I Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjørn Egner. Högsta domstolen har sagt sitt. En polis får inte använda tjänstehund för att ta fast en flyende klottrare. Här har en gräns dragits. Det slog domstolen fast i NJA 2017 s. 491 (Polishunden). Målet gällde olika frågor om polisers rätt att använda våld och det straffbara området för tjänstefel enligt 20 kap. 1 brottsbalken. För att en polis ska kunna dömas för tjänstefel efter ett ingripande med våld, till exempel en tjänstehund (polishund), krävs att polisen åtminstone av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Ansvaret förutsätter vidare att gärningen inte är att anse som ringa. Tre frågor infinner sig direkt: 1. När och hur får poliser använda polishund? 2. Vad gäller för uppgiften? 3. Vad är ringa tjänstefel och därmed straffritt? Målet är unikt. Det är det första vägledande rättsfallet om gränsen för polisers våldsanvändning efter polislagens tillkomst Det är också det enda fallet från Högsta domstolen om polisers rätt att använda våld med hjälp av polishund. Det är dessutom ett av få prejudikat om gränsen mellan tjänstefel och ringa tjänstefel som gäller aktivt handlande vid myndighetsutövning. Och domen ger önskad vägledning för rättstillämpningen. Den här artikeln handlar om de olika problemen och hur Högsta domstolen såg på saken. 1 Men först en genomgång av fallet. 2 Det kan sammanfattas så här. 1 För synpunkter på texten tackar jag jur.dr Andreas Anderberg vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2 I detta sammanhang kan några ord om etik vara på sin plats. Jag har inte sökt tillstånd för att kunna skriva denna rättsfallskommentar. Det kan betraktas som ett brott mot lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Men artikeln handlar om rena rättsfrågor och bygger på redan offentliggjorda uppgifter, bland annat på Högsta domstolens hemsida. Och de personer som ändå förekommer i domarna nämns inte med namn eller andra identifierbara uppgifter. Jag har således tagit hänsyn till de inblandade på det sätt som Vetenskapsrådet rekommenderar i sin bok God forskningssed från Det bör räcka här.

2 [86] RÄTTSFALL 1. Händelsen En polis fick i sin tjänstebil ett radioanrop om att två personer klottrade i en gångtunnel vid ett centrum. Väl där såg han klottrarna i andra änden av tunneln. Så fort de fick syn på polisen sprang de bort från honom. Polisen följde efter med sin tjänstehund i koppel. Han ropade flera gånger: Stanna, eller jag skickar hunden! Båda klottrarna fortsatte att springa. När polisen kom ut ur tunneln beordrade han på nytt klottrarna att stanna och varnade för att han annars skulle släppa hunden. När klottrarna skildes åt och sprang vidare släppte han hunden och kommenderade den att stoppa en av dem, en man. Hunden sprang ifatt och bet mannen, som fick sårskador och kände smärta. 2. Tingsrätten och hovrätten Polisen åtalades för misshandel eller i andra hand för tjänstefel. Tingsrätten utgick från att klottret innebar skadegörelse av normalgraden. Den ansåg därför att beslutet att släppa hunden hade utgjort ett oaktsamt överskridande av polisers laga befogenhet att använda våld enligt 10 polislagen. Polisen dömdes för tjänstefel till sjuttio dagsböter. Hovrätten gjorde i princip samma bedömning som tingsrätten men ansåg att gärningen var att bedöma som ringa och ogillade därför åtalet för tjänstefel. Riksåklagaren överklagade domen och justerade gärningsbeskrivningen till följande: Polisinspektören LS tjänstgjorde den 2 mars 2014 som hundförare vid dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län. LS har nämnda dag vid Fruängsgatan inom Stockholms kommun vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att använda oförsvarligt våld i samband med gripandet av LP genom att beordra sin tjänstehund Eddy att stoppa LPs flykt från platsen och därigenom också beordra hunden att angripa och bita LP. Våldsanvändningen har varit oförsvarlig då LP varit misstänkt för ett brott där normalpåföljden är böter. Den fråga som enligt riksåklagaren var av intresse ur prejudikatsynpunkt var huruvida den gärning polisen hade gjort sig skyldig till och som var att bedöma som ett tjänstefel skulle anses som ringa och därmed inte föranleda straffansvar. 3 Även om polisen haft rätt att tillgripa visst våld för att gripa klottraren ansåg Riksåklagaren, i likhet med hovrätten, att beslutet att sätta in hunden varit oför- 3 Åklagarmyndigheten, Överklagande av en hovrättsdom tjänstefel, ÅM 2016/1814 s. 2.

3 RÄTTSFALL [87] svarligt med hänsyn till vad som kunde uppnås därigenom. Kort sagt: våldet hade inte omfattats av den laga befogenheten. Som hovrätten anfört ansåg även riksåklagaren att polisen borde ha bildat sig en bättre uppfattning av klottrets omfattning, och därmed dess begränsade straffrättsliga allvar, i stället för att omedelbart, och vid två tillfällen, släppa hunden på klottraren. Riksåklagaren delade däremot inte hovrättens bedömning att gärningen skulle bedömas som ringa, bland annat med hänsyn till de skador som hunden orsakat. Polisen hade således av oaktsamhet gjort sig skyldig till ett tjänstefel, enligt riksåklagaren. Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd. 3. Högsta domstolen Högsta domstolen ansåg att polisen handlat oförsvarligt och oaktsamt när han släppte hunden i den konkreta situationen (särskilt som hunden inte tidigare hade använts i tjänst på det aktuella sättet). Annorlunda uttryckt: polisen hade åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Vid denna bedömning beaktade domstolen dels att klottrandet avbröts när polisen kom till platsen, dels att polisen varken behövde freda sig själv eller någon annan mot våld. Och viktigt. Det rörde sig endast om ett brott av mindre allvarligt slag. I domen heter det: Det enda skäl som fanns till att släppa hunden var således att möjliggöra lagföring för den skadegörelse som klottret i gångtunneln innebar. Ett ingripande med endast det syftet motiverade inte en åtgärd som medförde en beaktansvärd fara för personskada. Att polisen trodde att de båda klottrarna gjort sig skyldiga till grov skadegörelse föranledde ingen annan bedömning. Det gjorde inte heller invändningen att han handlat under tidspress. Polisen hade lång erfarenhet som polis och hundförare. Hans personliga förutsättningar att bedöma det befogade i att släppa hunden var alltså goda. Syftet motiverade inte att hunden släpptes. Det borde polisen ha förstått. Utrymme fanns för en ytlig besiktning av tunnelväggarna och ett snabbt övervägande av vikten av att gripa den flyende klottraren. Risken för personskada var för stor. Slutsatsen blev att polisen borde ha insett att han åsidosatte vad som gällde för uppgiften. Han hade därmed varit oaktsam. Förhållandena var inte sådana att han kunde gå fri från ansvar på grund av excess (24 kap. 6 brottsbalken). Och gärningen kunde inte bedömas som ringa. Vid en samlad bedömning ansåg Högsta domstolen att det var fråga om en situation där polisen självständigt haft att ta ställning till huruvida han skulle använda sin tjänstehund och därigenom utöva våld mot en person. Det fanns en

4 [88] RÄTTSFALL påtaglig risk för att åtgärden skulle medföra skada. Även om graden av oaktsamhet inte var betydande räckte den för straffansvar. Polisen dömdes för tjänstefel. Påföljden stannade vid fyrtio dagsböter. 4. Polisers rätt till våld I 10 polislagen anges under vilka förutsättningar och i vilka situationer en polis har rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Här regleras alltså polisers, som det heter, laga befogenhet att använda våld. Och polisers rätt till våld förutsätter alltid stöd i lagen. Får våld inte användas, får inte heller hjälpmedel som tjänstehund användas. Den laga befogenheten utgör i straffrättslig mening en ansvarsfrihetsgrund, som utesluter ansvar för våld som annars är otillåtet (till exempel misshandel). Men den laga befogenheten är starkt begränsad, och våldet måste hålla sig inom gränsen för det tillåtna. Den enskilde polisen riskerar straff i varje fall för tjänstefel om han eller hon går för långt. 4 Som allmän regel anges att en polis får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Formuleringen markerar att polisen alltid ska välja den minst ingripande åtgärden för att lösa en uppkommen situation. 5 Den laga befogenheten förutsätter alltså inte att poliser ska använda våld, utan att de får göra det. Vad det är fråga om är att en polis kan bli tvungen att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd som polisen är skyldig att fullgöra. Det kan vara berättigat att använda våld, men det kan också vara i sin ordning att låta bli. Av intresse här är att en polis har rätt att använda våld för att verkställa ett laga frihetsberövande, om den som ska tas om hand försöker undkomma eller 4 Högsta domstolen har endast i sju avgöranden prövat frågor om polisers rätt att använda våld mot person, men förutom fallet Polishunden handlar dessa inte om gränsen för våldsanvändningen. Tre av fallen är från tiden före polislagens tillkomst och därmed av begränsad betydelse. Två av dem handlade om rena övergrepp: NJA 1968 B s. 29 (Misshandel och åsidosättande av tjänsteplikt) och NJA 1982 s. 143 (Försök till grovt olaga tvång). Av viss betydelse är dock NJA 1971 s. 42 (Avvisiteringen), med friande domar för tjänstefel. Det kommenteras i fotnot 41. Bland senare fall märks NJA 1987 s. 655 (Skeppsholmsfallet), med ett ogillat åtal och två fällande domar för olaga tvång. Av intresse är främst ett notisfall, NJA 2006 N 26 (Tryckte upp flicka mot räcke), med en friande dom för tjänstefel. Jag har kommenterat fallet i Norée, Annika, Högsta domstolen om polisvåld. Artikeln ingår i Norée, Annika (red.), Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, Norstedts Juridik, 2007 s Av visst intresse är också fallet NJA 2013 s. 33 (Prejningen), med en fällande dom för tjänstefel. Det kommenteras i fotnot Se Norée, Annika, Laga befogenhet, Polisens rätt att använda våld, Jure, 2000 s. 143.

5 RÄTTSFALL [89] polisen annars möts av motstånd, som det står i lagtexten (10 första stycket andra punkten polislagen). 6 Med att någon gör motstånd avses här inte bara aktivt motstånd i form av fysiskt våld, utan också passivt motstånd, som att den som ska berövas friheten vägrar att lyda en befallning från polisens sida. Motståndet måste dock ha manifesterats på något sätt. 7 En polis får alltså inte använda våld redan för att förekomma ett befarat motstånd när någon ska gripas eller omhändertas. 8 Poliser som möts av våld eller hot om våld har alltid rätt att använda våld. Den laga befogenheten följer i sådana fall redan av 10 första stycket första punkten polislagen. Liksom i paragrafen i övrigt kan motståndet innefatta våld både från den som är föremål för tjänsteåtgärden och från utomstående personer. Det kan handla om ett försök att frita den som ska berövas friheten. Dessutom har poliser samma rätt som alla andra att använda våld i nödvärn, bland annat för att försvara sig själva och för att försvara andra mot ett påbörjat eller överhängande angrepp på person (24 kap. 1 brottsbalken). 9 I nödvärn får man till och med använda mer våld än nöden kräver bara våldet inte är uppenbart oförsvarligt. 10 Nödvärnsrätten ska dock inte behandlas här. En polis som använt otillåtet våld riskerar att dömas för ett allmänt brott, förutsatt att rekvisiten för detta är uppfyllda. Oftast handlar det om misshandel eller vållande till kroppsskada. 11 Härutöver riskerar polisen att dömas för tjänstefel eller grovt tjänstefel. Poliser är således underkastade ett särskilt straffansvar. 6 Med laga frihetsberövande avses ett faktiskt omhändertagande med fysiska maktmedel som har stöd i lag, det kan till exempel handla om ett gripande. Angående gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra inskränkningar av rörelsefriheten se till exempel Norée, Annika, Polisers rätt till våld, Norstedts Juridik, 2008 s. 61 ff. 7 Se JO 1990/91 s. 70 (Strupgrepp på misstänkt sväljare). 8 Någon generell rätt för poliser att använda våld mot personer som vägrar att följa deras tillsägelser finns inte. Om polisers rätt att meddela befallningar se Norée, Annika, Från befallning till batong. Ingår i Heuman, Lars (red.), Festskrift till Suzanne Wennberg, Norstedts Juridik, 2009 s Möjligheten att undgå straff för våldsanvändning gäller alla som hjälper någon som har rätt till nödvärn, nöd eller laga befogenhet. De har samma rätt. Det framgår indirekt av lagtexten det sägs till exempel inte att det endast är den angripne (eller den som just riskerar att bli angripen) som har rätt till nödvärn och anges numera även i 24 kap. 5 brottsbalken. 10 Om denna säkerhetsmarginal också ska gälla för poliser som handlar i nödvärn är inte klarlagt. En tanke som framförts är att man får ställa högre krav på poliser än på andra i en nödvärnssituation. Se till exempel Jareborg, Nils, Brottsbalken kap m.m. Iustus, 1985 s. 77 ff. Tanken bygger på ett både olyckligt och missvisande uttalande i förarbetena till polislagen. Något lagstöd för en åtskillnad mellan poliser och andra individer finns inte. Det betyder att bedömningen måste bli densamma oavsett vem som åberopar nödvärn. Däremot kan det finnas skäl att ställa högre krav på en polis vid bedömningen av om han eller hon svårligen kunde besinna sig. Se Norée, Annika, Polisers rätt till våld, Norstedts Juridik, 2008 s f. 11 För att den som förövat en straffbar gärning även ska kunna dömas för brottet krävs alltid någon form av uppsåt, såvida det inte framgår av lagtexten att det räcker med oaktsamhet. Det framgår av 1 kap. 2 första stycket brottsbalken.

6 [90] RÄTTSFALL När det gäller frågan om en polis har begått tjänstefel blir den laga befogenheten att använda våld aktuell redan vid bedömningen av om polisen åsidosatt vad som gäller för uppgiften, och alltså inte som en ansvarsfrihetsgrund. Möjligheten att undgå ansvar på grund av excess måste emellertid anses gälla också i denna situation. Det förklarar även Högsta domstolen i fallet Polishunden (p. 20). Det innebär att en polis som använt mer våld än tillåtet kan vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig. 5. Polishundar som hjälpmedel När och hur en polis får använda tjänstehund (polishund) som hjälpmedel vid ett ingripande är inte reglerat i lag. 12 En polishund får därför användas under samma förutsättningar som annat våld mot person. 13 Rätt använd är hunden ett verksamt medel. Men att använda hund innebär alltid en risk för personskador, hur väl dresserad hunden än är. Hundar bör därför utnyttjas restriktivt. 14 Högsta domstolen förklarar i domen (p. 23): Avgörande blir om andra mindre ingripande eller riskfyllda medel eller åtgärder är otillräckliga, och om den våldsanvändning som ligger i användandet av hunden med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Det måste tas i beaktande att när en tjänstehund används som hjälpmedel vid polisens våldsanvändning kan det leda till personskador. Risken för sådana skador måste vägas mot vad som kan uppnås vid ett ingripande. I allmänhet finns det anledning att iaktta ett betydande mått av återhållsamhet innan en tjänstehund släpps för våldsanvändning, fastän situationen är sådan att viss våldsutövning är befogad. Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) har i sin författningssamling meddelat föreskrifter och allmänna råd om polisens hundverksamhet (RPSFS 2011:2, FAP 214-1) och om prövning av polisens hundar (RPSFS 2000:5, FAP 214-2). Dessa reglerar dock inte under vilka omständigheter och på vilket sätt polishundar får användas som hjälpmedel vid ingripanden. Det är en klar brist. 12 Som tjänstehund betraktas endast hundar som dresserats och utbildats för att användas i polistjänsten. Tjänstehundar får användas enbart av poliser som är utbildade till hundförare. 13 Begreppet våld mot person omfattar inte bara sådana fysiska angrepp som annars är straffbara som misshandel, till exempel att någon tillfogar någon annan kroppsskada eller smärta. Under begreppet faller även lättare eller kraftigare beröring av någon annan, det vill säga ett sådant våld som normalt straffas som ofredande. En polis som använder sin tjänstehund mot en annan person utövar alltså våld. 14 Se Norée, Annika, Laga befogenhet. Polisens rätt att använda våld, Jure, 2000 s. 181 ff., och Boucht, Johan, Polisiär våldsanvändning. En straff- och offentligrättslig undersökning, Iustus, 2011 s. 157 ff.

7 RÄTTSFALL [91] Det står dock klart att polishund är ett hjälpmedel som innebär ett kraftigt våld och som i princip är avsett att användas i situationer där våld måste användas och där andra metoder inte är ändamålsenliga. Det förklarar också att polishund hamnar högt på den våldstrappa som används under polisutbildningen. Enligt trappan kan polishund jämställas med användande av batong. 15 Våldstrappan saknar dock betydelse för den juridiska bedömningen av vilket våld som lagligt sett kan vara behövligt och försvarligt. Den bedömningen får i stället avgöras från fall till fall, där våldet måste ses i sitt sammanhang. Det gäller oavsett vilket maktmedel en polis har använt. Våldstrappan kan möjligen fylla en pedagogisk funktion, men i en domstol gäller enbart juridik. Varje hund genomgår en utbildning i skyddsdressyr där hunden bland annat får lära sig att skydda sin hundförare i olika situationer, till exempel vid överfall. Hunden får också lära sig hur den ska agera såväl på kommandon som på signaler. Vid ett angrepp mot hundföraren ska det inte behövas något kommando. Om hunden är utanför förarens kontroll handlar den instinktivt eller tack vare den dressyr som lagts på den. Det är därför viktigt att hunden är så dresserad att den i en given situation, som regel på förarens kommando, handlar på ett försvarbart sett. Hundföraren är ansvarig för hunden och ska se till att oskyldiga personer inte angrips och att hunden vid en attack inte brukar mer våld än vad som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Hunden måste ovillkorligen vara så dresserad att den inte angriper en stillastående person. Hundföraren bör så långt det är möjligt försöka undvika att hunden går till bett genom att föra den i kort koppel. 16 Ett beslut om att utnyttja hunden som hjälpmedel måste bygga på hundförarens förmåga att bedöma situationen, med utgångspunkt från de omständigheter som motiverar och begränsar användningen av våld och vad hundföraren vet om hunden och dess egenskaper. Detta innebär att särskilda krav ställs på en hundförare. Det gäller särskilt hundförarens bedömning av skaderisken. Det finns lägen som en hundförare inte kan råda över eftersom det behövs så lite för att en hund ska reagera. Vad en hund uppfattar som ett angrepp det vill säga kroppsrörelser varierar från hund till hund. Har hunden på förarens kommando eller av annan anledning gått till angrepp måste den dock ofrånkomligen vara så dresserad att den släpper greppet när den angripne stannar och förhåller 15 Se till exempel Svea hovrätt , mål nr B (Kommenderade hundbett). Friande dom för misshandel. 16 En hundförare anses ha kontroll på sin hund även om den inte är kopplad, se till exempel Svea hovrätt , mål nr B (Ingrep med polishund). Också den gången gällde misstanken skadegörelse av normalgraden, men hovrätten ansåg inte att hundföraren varit oaktsam när han använde sin polishund som hjälpmedel för att gripa den misstänkte. Friande dom.

8 [92] RÄTTSFALL sig stilla. Men det är inte alltid lätt att veta om kommandot riktar sig till hunden, till den angripne eller till båda två. 17 Hundens instinkter medför att det inte fullt ut går att kontrollera dess beteende. Detta vet alla hundförare. Om en hundförare låter hunden gå till attack med insikt om att han eller hon därigenom överskrider sin laga befogenhet, kan ansvar för misshandel komma i fråga. Hundföraren riskerar också att fällas till ansvar för tjänstefel. Då räcker det med oaktsamhet. Högsta domstolen skriver i domen (p. 24): Vid bedömningen av om en användning av tjänstehund som våldsmedel var oaktsam på grund av risken för personskada, måste hänsyn tas till vad den hundförande polisen kände till om hunden och dess egenskaper. Skaderisken kan uppenbarligen variera med såväl ingripandesituationen som hundens träning, erfarenhet och kynne samt samspelet mellan hund och förare. En hundförande polis måste därför noggrant överväga den skaderisk som i det enskilda fallet kan vara förenad med att hunden används som våldsmedel. Men om hundföraren väl känner sin hund och gör en med hänsyn till omständigheterna erforderligt övervägd bedömning, så måste i allmänhet dennes bedömning av skaderisken godtas. Tjänstefel kan föreligga om hundföraren använder hunden utan stöd i lag och gärningen inte är att anse som ringa. Några särskilda föreskrifter om när hunden får sättas in finns visserligen inte. Men att lagstöd måste finnas framgår tydligt av praxis Nödvändigt och försvarligt våld Den laga befogenheten att använda våld begränsas av två allmänna principer för polisingripanden: principerna om behov och proportionalitet. Dessa principer beskrivs närmare i 8 polislagen men framgår också av 10 polislagen. Att principerna är allmänna betyder att de ska beaktas vid alla polisingripanden. 17 I FAP 214-2, 2 kap. 11 sägs angående upphörande med angrepp: Vid alla moment där angrepp från hunden ingår skall hunden upphöra med angreppet på förarens kommando och/ eller när figuranten blir passiv. Se till exempel Svea hovrätt , mål nr B (Hundattacken), där åtalet mot en hundförare för misshandel ogillades. Hovrätten fann det inte visat att hunden gått till attack på kommando av polisen. 18 Ett exempel är den fällande domen i Svea hovrätt , mål nr B (Lät polishund spåra), där en polis använt sin hund uteslutande i spårningssyfte. Någon rätt att använda våld föreligger inte i en sådan situation, då en hund regelmässigt inte heller ska angripa någon. Med hänsyn till risken att en oskyldig ändå kan bli biten ansåg domstolarna att polisen varit oaktsam då han inte använt sig av ett kort koppel eller en mycket kort spårlina.

9 RÄTTSFALL [93] Kraven motsvarar vad som gäller enligt Europakonventionen om mänskliga frioch rättigheter. 19 Behovsprincipen innebär att ett ingripande med våld får ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås. Proportionalitetsprincipen innebär att ingripandet med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter dessutom måste vara försvarligt. 20 Det måste föreligga en rimlig proportion mellan medel och mål. Den laga befogenheten innebär att våld får användas endast i den mån andra medel är otillräckliga för att polisen ska kunna genomföra en tjänsteåtgärd. Våld får således användas endast när det är nödvändigt och när våldsanvändningen kan väntas leda till det avsedda resultatet. Av behovsprincipen följer att en polis över huvud taget inte får använda våld om tjänsteåtgärden kan lösas på annat sätt, till exempel genom en tillsägelse. Och i valet mellan olika maktmedel, alltså mellan egna kroppskrafter och särskilda hjälpmedel, är en polis alltid skyldig att ingripa med minsta möjliga medel. Kravet på minsta möjliga medel kan illustreras som en maktbarometer som sträcker sig från övertalning till omedelbart fysiskt våld och användande av hjälpmedel. 21 Ett ingripande som orsakar den enskilde större skada, lidande eller intrång än vad som är nödvändigt för att uppnå det aktuella syftet är inte tillåtet. Även om våld är nödvändigt är det inte säkert att en tjänsteåtgärd på ett försvarligt sätt kan genomdrivas med våld; vilken tjänsteåtgärd som helst kan inte motivera våldsanvändning. 22 Av proportionalitetsprincipen följer att våldet dessutom måste vara försvarligt. Kravet på att våldet ska vara försvarligt innebär att en avvägning måste göras mellan graden av våld och tjänsteåtgärdens vikt. Samma grad av våld får alltså inte brukas till exempel när det gäller att gripa en mindre farlig förbrytare och en verkligt farlig sådan. Om våldet står i missförhållande till behovet av tjänsteåtgärden är det inte försvarligt. Av proportionalitetsprincipen följer vidare att våld över huvud taget inte får användas om den aktuella tjänsteuppgiften inte har sådan betydelse att det framstår som befogat att genomföra den med våld. När det är befogat med våld måste poliser under hela händelseförloppet ge akt på att aldrig använda mer våld än vad som är rimligt i förhållande till vad som därigenom kan uppnås En genomgång av grundläggande krav och principer för polisens arbete finns i Myhrer, Tor- Geir och Anderberg, Andreas, Polisrätten samhällsskydd och rättssäkerhet. Ingår i Larsson, Paul, Granér, Rolf och Gundhus, Helene O. I. (red.), Polisvetenskap en introduktion, Studentlitteratur, När det gäller tillämpningen av dessa principer se till exempel JO 1987/88 s. 64 (Husrannsakan och hämtning till förhör), JO 1987/88 s. 101 (Förföljde med polisbil) och JO 1990/91 s. 70 (Strupgrepp på misstänkt sväljare). 21 Norée, Annika, Polisers rätt till våld, Norstedts Juridik, 2008 s Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus förlag 2001 s Berggren, Nils-Olof och Munck, Johan, Polislagen, En kommentar, 12 uppl., Wolters Kluwer, 2017, s. 85 f.

10 [94] RÄTTSFALL Proportionalitetsprincipen har alltså avgörande betydelse beträffande arten och måttet av det våld som i det enskilda fallet kan vara tillåtet. Vilket våld som kan vara tillåtet kan skifta med hänsyn till syftet med polisingripandet. De skador och olägenheter som ett ingripande kan medföra får inte stå i missförhållande till syftet med ingripandet. 24 Detta förklarar också hur Justitieombudsmannen såg på användandet av polishund i ett ärende från 2017, där en polis släppt en polishund efter tre personer som sprungit från en bil som polisen förföljt. 25 Hunden kom ifatt en av passagerarna och bet henne i ryggen. Justitieombudsmannen som bedömde att det vid ingripandet inte funnits grund för misstankar om några andra konkreta brott än vissa trafikförseelser och vårdslöshet i trafik ansåg att det inte varit försvarligt att släppa hunden. Den bedömning som polisen gjort låg inte inom ramen för vad som är godtagbart. Han fick därför kritik. 26 Ett aktivt säkerhetstänkande kan inte i sig legitimera att poliser får använda våld i polislagens mening. Det betyder till exempel att en polis inte får använda våld med hjälp av polishund bara för att polisen misstänker att någon döljer ett vapen. 27 Det måste finnas ett konkret hot. Att poliser inte får bära sig åt hur som helst framgår av flera fällande domar Prövningen av ifrågasatt våld Gränsen för polisers rätt att använda våld sträcker sig inte längre än vad principerna om behov och proportionalitet medger. Av lagtexten framgår emellertid inte vad poliser och jurister ska ta hänsyn till vid en försvarlighetsbedömning, det vill säga för att få veta vilket våld som lagligt sett är behövligt och försvarligt. Av de rättsfall och den myndighetspraxis som finns på området framgår emellertid att man får och bör ta hänsyn till 24 Prop. 1983/84:111, Förslag till polislag m.m., s JO , dnr (Släppte polishund). 26 JO kritiserade också Polismyndigheten, polisregion Syd, för dröjsmål med att anmäla gripandet av den skadade passageraren till åklagaren. 27 Se till exempel Svea hovrätt , mål nr B (Lät polishunden fortsätta att bita), där en polis dömdes för misshandel och förolämpning i två fall. I bägge fallen hade han låtit sin polishund fortsätta att bita två misstänkta tjuvar samtidigt som han slagit dem med sin batong. Enligt hovrätten fanns det inte någon uttalad hotbild i de aktuella fallen. 28 Exempel på sådana fall finns i Norée, Annika, När poliser är de misstänkta, Norstedts Juridik, 2011 s. 71 ff. Ett ärende som slutade med synnerligen allvarlig kritik gällde en inhuman avvisning av två egyptiska män 2001, se JO 2005/06 s. 101 (Avvisningen).

11 RÄTTSFALL [95] det våld eller hot om våld som möter polisen tjänsteåtgärdens vikt omständigheterna i övrigt Som utgångspunkt för bedömningen kan man lämpligen lägga tonvikten på det våld eller hot om våld som möter polisen i det enskilda fallet. Ju mer våld polisen möter, desto mer våld får han eller hon själv använda sig av. Man kan faktiskt säga att motpartens beteende i mångt och mycket avgör vilket våld som polisen får använda. Men även tjänsteåtgärdens vikt har stor betydelse för den laga befogenheten det är klart att en polis får använda mer våld för att gripa eller omhänderta en farlig person än för att avvisa en oförskämd demonstrant som inte är farlig. 29 Det är dessutom så att en polis som möts av våld eller hot om våld även kan åberopa nödvärn. I så fall gäller naturligtvis nödvärnsreglerna. 30 Till omständigheterna i övrigt hör såväl förmildrande som försvårande faktorer. Som förmildrande omständighet brukar anses att en polis har befunnit sig i en svårhanterbar situation, till exempel att han eller hon som ensam polis på platsen har haft en svår uppgift att klara av. 31 Det förklarar den friande utgången i ett uppmärksammat fall från Svea hovrätt 2014, där en polis använt sin polishund och utdelat tio batongslag mot en man, misstänkt för skadegörelse och två fall av misshandel, som hon bedömde hade ett fysiskt övertag över henne. 32 Hovrätten fann att polisen handlat med inbillad laga befogenhet eller i varje fall i inbillat nödvärn. Hänsyn tas framför allt till det våld eller hot om våld som mött polisen, men även till om motparten varit berusad eller påverkad av narkotika. Tjänsteåtgärden att omhänderta någon på grund av berusning har sällan sådan betydelse att den i sig uppväger ett hundangrepp, även om personen som ska omhändertas 29 Se vidare Norée, Annika, Högsta domstolen om polisvåld. Ingår i Norée, Annika (red.), Festskrift till Madeleine Leijonhufvud. Norstedts Juridik, 2007 s Det framgår inte minst av flera fall som gällt dödsskjutningar från polisers sida. Dessa behandlas i Norée, Annika, Polisers rätt att skjuta, Norstedts Juridik, 2004 och Westerlund, Gösta, Polisens vapenanvändning. Polisens befogenheter att använda skjutvapen i livshotande och liknande situationer, Bruuns bokförlag, Se vidare Norée, Annika, Dödligt våld möjligt mot befarade självmordsbombare, i Nordlöf, Kerstin (red.), En antologi av kvinnliga straffrättare, Norstedts Juridik, 2012 s och Boucht, Johan, Finsk polis och s.k. riktade dödsskott, JFT 2017 s Se till exempel RH 2012:9 (Tjuvsmällen). Friande dom för misshandel alternativt tjänstefel. 32 Svea hovrätt , mål nr B (Kommenderade hundbett). Friande dom för misshandel alternativt tjänstefel. Omständigheterna var de motsatta i ett fall från Hovrätten för Nedre Norrland, , mål nr B (Hundangreppet), där nio poliser hade ett sådant övertag över två män som skulle gripas för stöld och grov vårdslöshet i trafik att ett hundangrepp mot dem ansågs oförsvarligt. Hundföraren dömdes för vårdslös myndighetsutövning (som oaktsamt tjänstefel tidigare rubricerades).

12 [96] RÄTTSFALL är våldsam. 33 En berusad person förstår sällan att ha respekt för polishunden. Domstolarna måste också ta hänsyn till eventuella skador. Men det är ändå gärningen och inte effekten som ska prövas när en polis har använt våld och skadat någon annan. Det kan leda till ganska generösa bedömningar, åtminstone i nödvärnsmål. 34 Lite förenklat kan man säga att våld som är försvarligt i princip är försvarligt hur man än rubricerar brottet. Det gäller även om våldet orsakat svåra skador. Som försvårande omständighet anses att en polis förgriper sig i sin myndighetsutövning. I flera fall har domstolarna fäst avseende vid att polisen varit erfaren och därav dragit slutsatsen att han eller hon därför måste förutsättas ha varit särskilt lämpad att hantera oväntade våldsutbrott. 35 På en polis måste man ställa särskilda krav vad gäller självbehärskning, sans och omdöme även i besvärliga situationer. Det gäller i synnerhet när det blir fråga om att använda kraftigt våld. Detta är något som inte minst hundförare, ofta med mångårig praktisk erfarenhet, har fått erfara. 36 Däribland polisen i fallet Polishunden. 8. Felbedömningar Det bör understrykas att försvarlighetsbedömningen alltid ska ske med beaktande av såväl de faktiska förhållandena som den enskilde polisens uppfattning av situationen i handlingsögonblicket. Det har Högsta domstolen slagit fast i ett fall 1994 där en polis beviljades resning. 37 Vid bedömningen måste man ta 33 Se till exempel Hovrätten för Västra Sverige, , mål nr B (Bussade polishund på berusad). Fällande dom för vållande till kroppsskada. 34 Här kan vanliga regler om bedömning av oaktsamhet ersättas med en för ansvarsfrihetsgrunder mer generös försvarlighetsbedömning. Om en polis har agerat i nödvärn innebär det i stort sett ett krav på en grov eller kanske till och med en mycket grov oaktsamhet. Se Asp, Petter, Ulväng, Magnus och Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, Iustus, 2013 s och s Se till exempel Malmö tingsrätt, , mål nr B (Lät polishund bita), där en polis dömdes för ringa misshandel sedan han låtit sin polishund bita en man som gripits och belagts med handfängsel. Tingsrätten ansåg att våldsanvändningen varit uppenbart oförsvarlig och att polisen med sin mångåriga erfarenhet i yrket borde ha kunnat besinna sig. Domen överklagades inte. 36 Ett exempel är den fällande domen i fallet Hundangreppet, där en hundförare kommenderat sin polishund att bita två män vid ett ingripande, se fotnot 32. Ett annat exempel är den fällande domen i fallet Lät polishund bita, som kommenteras i fotnot Högsta domstolen , beslut nr SÖ Högsta domstolen fann att hovrättens fällande dom mot polisen som avtjänat ett års fängelse för grov misshandel var felaktig, eftersom hovrätten inte utgått från hans uppfattning av situationen. Efter beslutet om resning ogillades åtalet mot honom i Svea hovrätt , mål nr B Fallet behandlas bland annat i Norée, Annika, Polisers rätt att skjuta, Norstedts Juridik, 2004 s. 71 ff.

13 RÄTTSFALL [97] hänsyn till att polisen kan ha befunnit sig i en situation där hans eller hennes möjligheter till överväganden kanske var begränsade. För att utvärdera ett händelseförlopp där en polis använt våld måste man granska situationen som helhet och ibland acceptera vissa felbedömningar från polisens sida. 38 Det konstaterade Justitieombudsmannen redan Har polisen inte gått längre än vad polisen haft rätt till om situationen varit sådan som han eller hon trodde, och har inte heller misstaget varit oaktsamt, ska polisen frias. Det kan räcka med att påminna om polisen i 2014 års fall från Svea hovrätt. 40 Man talar i dessa och liknande fall om putativ laga befogenhet och putativt nödvärn etcetera och menar då inbillade ansvarsfrihetsgrunder. Innebörden är enkel: Om en polis felaktigt trodde att han eller hon befann sig i ett så trängt läge att det var tillåtet att använda våld kan polisen inte dömas för ett uppsåtligt brott som till exempel misshandel. Det brister i uppsåt. 41 Detta gäller oavsett om missuppfattningen var försvarlig eller inte. Det hindrar dock inte att polisen kan dömas för ett oaktsamt brott, till exempel vållande till kroppsskada, om missuppfattningen kan läggas polisen till last som oaktsamhet. Polisen kanske lät bli att ta reda på hur saken egentligen låg till. Till skillnad från andra ansvarsfrihetsgrunder innebär den laga befogenheten att en polis i regel undgår ansvar för uppsåtligt brott även om polisen misstagit sig endast beträffande omfattningen av den laga befogenheten. Missförstånd av själva ansvarsfrihetsgrunden jämställs med missförstånd av sakförhållandena. Detta betyder att poliser får göra vissa misstag som andra personer inte får göra, alla förväntas ju känna till lagen. 42 Förklaringen är att poliser som använ- 38 Prop. 1983/84:111, Förslag till polislag m.m., s Se JO 1974 s. 48 (Marginaler för felbedömningar). 40 En genomgång av rättspraxis visar dock hur olika bedömningarna kan utfalla. Se till exempel Svea hovrätt , mål nr B (Fängslade diabetiker), där ett misstag ledde till en friande dom för tjänstefel och vållande till kroppsskada. Jfr Svea hovrätt , mål nr B (Handfängsel på misstänkt rattfyllerist), där ett liknande misstag ledde till en fällande dom för tjänstefel. Fallen kommenteras i Norée, Annika, Vågar polismän använda fängsel?, JT s Se till exempel NJA 1971 s. 245 (Avvisiteringen), där en polis omhändertagit en man som han trott skulle frita en kamrat. Polisen frikändes från misshandel och olaga frihetsberövande eftersom han handlat med inbillad laga befogenhet. Fallet kommenteras av Boucht, Johan, Polisiär våldsanvändning. En straff- och offentligrättslig undersökning, Iustus, 2011 s. 176 f. 42 Avgörande för ansvarsfriheten är i första hand om det handlar om en uppsåtsrelevant rättsvillfarelse (okunnighet om vad man gör) eller om en uppenbart ursäktlig straffrättsvillfarelse (okunnighet om att vad man gör är otillåtet). En straffrättsvillfarelse befriar i regel inte från ansvar för ett uppsåtligt brott men kan tona ner straffvärdet. Straffrättsvillfarelse regleras i 24 kap. 9 brottsbalken.

14 [98] RÄTTSFALL der våld i tjänsten ofta är skyldiga att ingripa. Det anses då vara alltför strängt att göra dem ansvariga för uppsåtliga brott om de missförstått sina åligganden. 43 Därmed inte sagt att ett misstag alltid leder till en friande dom. För detta krävs dels att polisen blir trodd, dels att gärningen skulle ha varit tillåten om situationen varit sådan som han eller hon uppfattade den. 44 Finns det inte skymten av en godtagbar grund för misstaget har polisen gått för långt. Möjligheten att ändå undgå ansvar bedöms då enligt reglerna om excess. 9. Tjänstefel Lagstiftaren har i 20 kap. 1 brottsbalken angett det straffbara området för tjänstefel. För att till exempel en polis ska kunna dömas för detta brott fordras att polisen uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. 45 Det som straffas är alltså oriktig myndighetsutövning. 46 Till myndighetsutövning hör i snäv bemärkelse sådana beslut eller åtgärder som ytterst grundar sig på samhällets maktbefogenheter mot den enskilde. 47 Karakteristiskt är att den enskilde då oftast befinner sig i ett tvångsläge. 48 Det råder inget tvivel om att polisens våldsanvändning hör hit, låt vara att våldet per definition är ett medel 43 Däremot kan man tycka att poliser bör känna till omfattningen av sin laga befogenhet. Liksom i nödvärnsfall torde ansvar för uppsåtligt brott inte vara uteslutet vid ren okunnighet. En polis riskerar också att dömas för ett oaktsamt brott om missuppfattningen var oaktsam. Se SOU 1988:7, Frihet från ansvar, s I praktiken ställs det alltså vissa krav på en polis som åberopar laga befogenhet eller nödvärn. Och det finns fall där poliser inte blivit trodda, se Norée, Annika, Polismål. När poliser är de misstänkta, Norstedts Juridik, För en genomgång av vägledande rättsfall på området se Asp, Petter, Svensk rättspraxis. Straffrätt , SvJT 2001 s , Bull, Thomas, Tjänstefelet och den goda förvaltningen. God förvaltning ideal och praktik, Iustus, De lege 2006 s , och Johansson, Stefan, Leijonhufvud, Madeleine, Trost, Hedvig, Träskman, Per Ole och Wennberg, Suzanne, Brottsbalken. En kommentar (1 juli 2017, Zeteo), kommentaren till 20 kap Myndighetsutövning är inte detsamma som tjänsteutövning. För att det ska vara fråga om myndighetsutövning måste gärningen innebära utövning av offentlig myndighet. Normalt avses med myndighetsutövning sådana beslut eller åtgärder som får rättsliga konsekvenser för eller emot den enskilde. 47 Ansvar för tjänstefel i polisverksamhet behandlas av Norée, Annika, Laga befogenhet, Polisens rätt till våld, Jure, 2000 s. 320 ff. Det återstår att se hur den nya förvaltningslagen där begreppet myndighetsutövning slopats kan komma att påverka ansvaret för tjänstefel. Se prop. 2016/17:180, En modern och rättssäker förvaltning ny förvaltningslag. 48 Ett exempel utgör de i RH 1997:73 (Möjafallet) åtalade gärningarna: ett polisbefäls beslut att använda tårgas och hans beslut att sätta in tårgasen. Tårgasattacken föranledde en dödsskjutning (i putativt nödvärn) och en fällande dom för tjänstefel mot befälet som fattat beslutet om tårgas alltför snabbt.

15 RÄTTSFALL [99] för att genomföra en tjänsteåtgärd och att olika hänsyn gör sig gällande vid bedömningen av vilka tjänsteåtgärder som får genomföras med våld. I vidare bemärkelse omfattar myndighetsutövning även åtgärder som har betydelse för hur denna till slut kommer att påverka den enskilde, trots att dessa åtgärder inte självständigt kan anses innefatta myndighetsutövning. Det kan till exempel röra sig om handlingar som ingår som ett led i myndighetsutövningen eller på något annat sätt står i ett nära tidsmässigt och funktionellt samband med denna. 49 I lagtexten talas således om en gärning vid myndighetsutövning. Myndighetsutövningen kan också innebära en skyldighet att vara verksam. 50 En underlåtenhet att handla kan i sådana fall utgöra oriktig myndighetsutövning. Detta anges uttryckligen i lagtexten. Skyldigheten att vara verksam ska enligt förarbetena ses mot bakgrund av den missuppfattning som annars kan uppstå: att den klarar sig som låter bli att göra något. 51 Hittills har dock ingen polis dömts för att han eller hon inte ingripit med våld. Även om myndighetsutövning som begrepp har svagheten att sakna skarpa gränser, så har begreppet dock förtjänsten att framhålla vad det är kriminaliseringen av brottet tjänstefel avser att skydda, nämligen den enskildes intresse av en korrekt myndighetsutövning. 52 Av 8 polislagen följer vidare att en polis vid varje ingripande ska hålla sig inom lagens ram. Det innebär att polisen är skyldig att följa de regler som gäller för alla polisingripanden, även om han eller hon skulle anse det försvarligt att handla på ett annat sätt. 53 Då blir frågan: Vad gäller för uppgiften? Av förarbetena framgår att det måste gälla bestämmelser som mer konkret tar sikte på hur en viss uppgift ska åtgärdas. 54 Hit hör reglerna om den laga befogenheten. En viss felmarginal föreligger 49 Var gränsen ska dras för anknytningen till myndighetsutövningen är dock oklar. Se till exempel RH 1994:70 (Samlaget i polisbilen), låt vara att det inte rörde sig om våld utan om ett samlag i en polisbil. Hovrätten ansåg inte att det handlade om ett straffbart tjänstefel. Domen var inte enhällig. 50 Se prop. 1975:78, Ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m.m., s Prop. 1988/89:113, Ändring i brottsbalken (tjänstefel), s. 35 f. Se till exempel RH 1995:144 (Dödsfall i arrest), där ett vakthavande polisbefäl av oaktsamhet underlåtit att fullgöra den tillsyn av en höggradigt berusad man som ålegat honom såväl enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer som Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Polisbefälet dömdes för tjänstefel. 52 Johansson, Stefan, Leijonhufvud, Madeleine, Trost, Hedvig, Träskman, Per Ole och Wennberg, Suzanne, Brottsbalken. En kommentar (1 juli 2017, Zeteo), kommentaren till 20 kap I Svea hovrätt , mål nr B (Pojke tvingades krypa till arresten), dömdes en polis för tjänstefel sedan han tvingat en pojke som var belagd med handfängsel att krypa från polishusets garage till arresten. Enligt hovrätten var polisens åtgärd så olämplig att det var fråga om en klart oriktig myndighetsutövning. 54 Prop. 1988/89:113, Ändring i brottsbalken (tjänstefel), s. 24.

16 [100] RÄTTSFALL emellertid när reglerna är allmänt hållna och kan ge utrymme för olika bedömningar. 55 Som Högsta domstolen har förklarat i ett fall 1997 bör det finnas en betydande marginal innan en felbedömning kan anses grunda ansvar för tjänstefel, åtminstone vid felaktig och bristfällig lagtolkning. 56 Endast vid allvarliga bedömningsfel kan sådant ansvar komma i fråga. 57 Av förarbetena framgår att lagstiftaren ser särskilt strängt på fel som har med frihetsberövanden att göra. 58 Det innebär att rättsväsendets aktörer är mer i riskzonen än andra tjänstemän, inte minst åklagare och domare. Eller som Högsta domstolen har framhållit i ett fall 2016: Vid en felaktig hantering av frågor om frihetsberövanden bör det endast under speciella förhållanden komma i fråga att bedöma ett tjänstefel som ringa. 59 Några fall har berört poliser som dömts för tjänstefel i samband med biljakter. 60 Som Justitieombudsmannen har funnit tycks det finnas en tendens bland poliser att i vissa situationer överskatta behovet av att vid varje tillfälle ingripa på ett kraftfullt sätt och en motsvarande benägenhet att underskatta de risker som ett förföljande, det vill säga det man i dagligt tal kallar för biljakt, innebär. 61 Problemet känns igen också vid ingripanden med polishund. Tanken är att straffansvar ska kunna följa även i sådana fall då någon har avvikit från ett handlande som ter sig självklart och naturligt, även om detta 55 I NJA 1993 s. 360 (Frihetsberövandena) prövade Högsta domstolen frågan om ansvar för tjänstefel i tre fall av frihetsberövanden. Åtalen ogillades i samtliga fall, varav ett med motiveringen att bestämmelserna som den tilltalade polisen haft att tillämpa var allmänt hållna och kunde ge utrymme för olika tolkningar. Polisen hade därför inte gjort en sådan felbedömning att han åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Fallen kommenteras av Edelstam, Henrik, i Arresten eller receptionen? Något om skyldigheten att kvarstanna för förhör, JT s Se även de friande domarna i NJA 2005 s. 385 (Bussade bort supportrar) och RH 2004:92 (Spärrade in unga), som kommenteras av Bull, Thomas, i Tjänstefelet och den goda förvaltningen. God förvaltning ideal och praktik, Iustus, De lege 2006 s , och av Berggren, Nils-Olof, Något om tjänstefelsansvaret, i Norée, Annika (red.), Festskrift till Madeleine Leijonhufvud. Norstedts Juridik, 2007 s NJA 1997 s. 368 (Underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling). Friande dom. 57 NJA 1992 s. 555 (Förtida omhändertagande). Fällande dom. 58 Se prop. 1988/89:113, Ändring i brottsbalken (tjänstefel), s NJA 2016 s. 453 (Häktningen). Här hade en åklagare och en domare förbisett att förutsättningar för häktning inte längre förelåg. Båda dömdes för tjänstefel. Citatet är från punkt 14 i domen, där Högsta domstolen även hänvisade till NJA 1997 s. 186 (Häktade utan grund), där tre hovrättsdomare av oaktsamhet förordnat om häktning utan laga grund. Men med hänvisning till bland annat en hög arbetsbelastning ansågs gärningen ringa och därmed straffri. Om synen på hur denna faktor ska bedömas där man i praxis har vacklat se Bull, Thomas, Tjänstefelet och den goda förvaltningen. God förvaltning ideal och praktik, Iustus, De lege 2006 s. 98 ff. 60 Se till exempel NJA 2013 s. 33 (Prejningen), där Högsta domstolen fann att en polis av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften när han med sin bil trängt upp en motorcyklist mot ett staket utan att invänta klartecken från vakthavande befäl. Polisen dömdes för tjänstefel. 61 Se JO 1990/91 s. 70 (Biljakter). JO har under flera år i olika ärenden riktat hård kritik mot polisen för att den utsätter allmänheten för olika risker i samband med förföljanden.

17 RÄTTSFALL [101] inte har angetts i någon författning eller kan anses framgå av förarbeten. 62 Det kan således finnas ett utrymme för straffbarhet både vid underlåtenhet att följa prejudikat och vid underlåtenhet att följa lagförarbeten. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska bland annat beaktas om det medfört en allvarlig skada för någon enskild. 63 Brottet är subsidiärt (underordnat) på det sättet att polisen inte kan dömas för tjänstefel om han eller hon i stället kan dömas för något annat brott. 64 Den nuvarande ordningen avser att garantera att reglerna är tillräckligt effektiva i situationer då straffansvar är påkallat. 10. Straffbar oaktsamhet Straffansvaret omfattar både uppsåtliga och oaktsamma gärningar. Ansvar drabbar således inte bara den som förstod att hans eller hennes handlande stod i strid med vad som gällde för uppgiften, utan också den som borde ha förstått det. Uppsåt anses generellt mer straffvärt än oaktsamhet. 65 Av intresse här är dock endast oaktsamhet. 66 Med oaktsamhet menas en inte alltför obetydlig avvikelse från normal aktsamhet. Att vara oaktsam är att göra något utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Kort sagt: Gärningsmannen borde ha handlat annorlunda. 67 För att avgöra om en polis har gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet krävs dels att själva gärningen är oaktsam, det måste gälla ett otillåtet risktagande, dels att den oaktsamma gärningen kan läggas polisen till last. Bestraffning innefattar klander. Straffansvar förutsätter därför alltid skuld. 62 Se prop. 1988/89:113, Ändring i brottsbalken (tjänstefel), s. 15, och Munck, Johan, Prejudikat, lagmotiv och tjänstefel, i Norée, Annika (red.), Festskrift till Madeleine Leijonhufvud. Norstedts Juridik, 2007 s Se till exempel NJA 1994 s. 325 (Polisanmälningarna), som dock inte gällde våld utan en polis som på ett otillåtet sätt hade upprättat polisanmälningar och använt dem i ett ärende som delvis skett utom tjänsten. Polisen dömdes för grovt tjänstefel. 64 Denna regel utesluter inte att det går att tillämpa bestämmelsen om tjänstefel på en gärning som även utgör brott enligt en annan straffbestämmelse. Båda straffbestämmelserna får i en sådan situation i och för sig anses vara tillämpliga, och om åklagaren åtalar för tjänstefel har domstolen att pröva åtalet i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning. Det förklarar Högsta domstolen i fallet Polishunden (p. 10). 65 För en diskussion om rekvisiten för personligt ansvar se Jareborg, Nils, Uppsåt och klander. Varför är ett uppsåtligt brott mer straffvärt än ett oaktsamt? Svensk Juristtidning 1988 s och Asp, Petter, Oaktsamhet och klandervärdhet, i Helenius, Dan (red.), Festskrift till Dan Frände, JFT 2017 s Om oaktsamhetsbedömningen i samband med tjänstefel se Anderberg, Andreas, Straffbar oaktsamhet, Iustus, 2015, s Norée, Annika, Dagens straffrätt, Wolters Kluwer, 2016 s