VIKENS NYA KYRKOGÅRD Väsby församling, Lunds stift

Transkript

1 VIKENS NYA KYRKOGÅRD Väsby församling, Lunds stift Kulturhistorisk inventering och värdering 2013

2 Vikens nya kyrkogård Kulturhistorisk inventering och värdering September-oktober 2013 Län: Skåne Kommun: Höganäs Fastighet: Kapellet 25 Kyrkogård: Vikens nya Stift: Lund Församling: Väsby kyrkliga samfällighet Författare: Malin Elmberg Fotografier tagna av författaren, där ej annat anges. Malin Elmberg Masthuggsliden Göteborg OBS - Ny postadress fr o m : Svanebäcksgatan 20A Göteborg malinelmberg@yahoo.com

3 Vikens nya kyrkogård Innehållsförteckning Inledning 3 Kyrkogården som kulturarv 3 Undersökningen av Vikens nya kyrkogård 3 Begravningsskicket i Sverige 4 Kyrkogårdar 4 Gravvårdskaraktärer 5 Symboler - Ikonografi 7 Vikens nya kyrkogård 10 Viken 10 Tre kapell och en kyrka i Viken 11 Personhistoria i Viken 12 Vikens nya kyrkogård 13 Sammanfattande kulturhistorisk karaktärisering 21 Bevarandeförslag 23 Generella riktlinjer 23 Riktlinjer för Vikens nya kyrkogård 24 Om värdekategorier och urvalsprocessen 24 Gravkarta med utvalda gravanordningar 26 Gällande lagar 27 Kulturminneslagen 27 Begravningslagen 28 Källor 29 Bilagor 1. Skötselråd Utdrag ur relevanta lagtexter Förteckning över titlar på kyrkogårdens gravvårdar Dokumentation av bevarandevärda gravanordningar Gravkarta - Vikens nya kyrkogård 47

4

5 INLEDNING Denna inventeringsrapport är gjord på uppdrag av Väsby kyrkliga samfällighet och behandlar Vikens nya kyrkogård. Fältarbete och rapportskrivning är genomfört under september och oktober Rapporten består dels av en dokumentation av kyrkogården, med inventering av utvalda gravanordningar, dels av en kulturhistorisk värdering av kyrkogården och dess kvarter med åtföljande riktlinjer för framtida bevarande. Kyrkogården som kulturarv Sveriges kyrkogårdar utgör en viktig del av vårt kulturarv och omfattas av Kulturminneslagen. Kyrkogårdarna bär vittnesbörd om ett flertal företeelser i vårt samhälle genom århundradena, då de bland annat visar på begravningsseder, yrken, sockenindelningar och synen på könen liksom på olika sociala skikt. Detta kan uttydas från gravvårdarnas utformning såväl som från deras inskriptioner. Men kyrkogårdarna är också i bruk, eftersom de i första hand utgör en plats dit anhöriga kommer för att vårda minnet av sina nära och kära. Minst lika viktigt som bevarandet av landets kyrkogårdar är därför brukandet av dem. Undersökningen av Vikens nya kyrkogård Undersökningen har inletts med litteraturstudier. Information om Viken finns bland annat i boken Viken förr och nu av John Oltin, samt i lokalhistorikern Stig Ewaldssons utgivning och muntliga berättelser, likaså i Kullens Hembygdsförenings årsskrifter Kullabygd. Information specifikt om Vikens nya kyrkogård finns i pappershäftet Kyrkan och kyrkogården av Tage Ikander samt i en artikel i Byaluren 2005 av Bengt Ericson. På Skånes länsstyrelses hemsida finns en kommunbeskrivning för Höganäs kommun samt ett kulturmiljöprogram för området kring Viken. En kulturhistorisk inventering av Vikens gamla kyrkogård gjordes 1991 av antikvarie Karen Wanby. I denna finns även information om Vikens historia. Besök på kyrkogården har gjorts, då kyrkogårdens särskilda karaktärsdrag har undersökts och formulerats. Därefter har ett antal gravar valts ut för en selektiv inventering, som bestått av fotografering och beskrivning. Denna inventering återfinns i bilaga 4. 3

6 BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE Kyrkogårdar Under tidig medeltid anlades Sveriges första kristna begravningsplatser. De medeltida kyrkorna byggdes ofta med en tillhörande liten kyrkogård som delades in efter byarna i socknen. Denna tradition har överlevt till modern tid i form av familjegravar. De första kyrkorna var ibland befästa och sedan behovet försvann har traditionen levt kvar i en liknande form, nämligen kyrkogårdsmuren och entrén. På äldre kyrkogårdar fanns vanligen flera entréer. På kyrkogårdarna har genom tiderna olika slags byggnader förekommit. Klockstaplar placerades så högt som möjligt bredvid kyrkan för att ljudet skulle nå ut i bygden. Under medeltiden och tiden därefter uppfördes ofta en så kallad tiondelada, för förvaring av böndernas tionden, som betalades i form av spannmål. Sockenmagasin började efter påbud av staten att byggas i mitten av 1700-talet och skulle lagra spannmål för dåliga tider. Byggnaderna var inte särskilt påkostade och uppfördes i lokala byggnadsmaterial såsom tegel eller, i de skogrika trakterna i Sverige, av timmer. Kyrkogården fungerade under lång tid inte bara som begravningsplats utan även som samlingsplats för handel. Den medeltida kyrkogården var gräsbevuxen och utan planteringar. Ibland fanns en trädkrans runt begravningsplatsen, men oftast återfanns träden utanför kyrkogårdsmuren. Det var genom de medeltida klostren som trädgårdskonsten i Sverige utvecklades. Klostren introducerade växter, exempelvis buxbom, och påverkade genom sina trädgårdar sannolikt de omkringliggande kyrkogårdarna. Efter reformationen kom influenserna från de lokala herrgårdarnas planteringar. I dessa parker började under 1600-talet alléer av inhemska träd att planteras och under senbarocken introducerades den idag i parker och på kyrkogårdar så vanliga parklinden. Bok, idegran, liguster och måbär dök upp på kyrkogårdarna på liknande sätt. Mot slutet av 1600-talet började trädplanteringar på kyrkogårdarna förekomma i form av lindar på jämnt avstånd runt hela kyrkogården. Under 1600-talet, då kyrkorummet och gravkoret var de förnämsta gravplatserna, blev kyrkogården ofta försummad. Redan 1554 hade Gustav Vasa sänt ut ett förmaningsbrev i Sverige, vari det stadgades att gravplatserna inte fick förorenas av djur och att gravarna skulle hållas och bevaras på ett kristligt sätt. Brevet fick ingen större genomslagskraft, troligen delvis på grund av att det fram till så sent som år 1819 ingick i klockarens löneförmåner att få gräsbete för kreatur på kyrkogården. Som ett exempel på de ovårdade kyrkogårdarna berättas från den stora stadsbranden i Skara år 1719 om hur en kvinna som upptäckte branden larmade gudstjänstbesökarna genom att bulta på domkyrkodörren med ett människoben som låg på kyrkogården. Kungligheter och högadel begravdes som sagt länge inne i kyrkobyggnaderna. Under senmedeltiden fick dessutom övrig adel samt kyrkans välgörare möjlighet till gravplats i kyrkorna. Övriga församlingsbor begravdes i området kring kyrkan. Under 1790-talet skedde en stor befolkningsökning vilket dock ställde större krav på begravningsplatser än tidigare. Hygienaspekter hade också blivit viktigare och kyrkornas ohygieniska miljö skulle förändras. År 1815 beslöt så den svenska riksdagen om förbud mot begravningar inne i kyrkan, samt att nya kyrkogårdar skulle anläggas utanför stadsgränserna och därmed ersätta kyrkogårdarna inne i städer och byar. År 1805 hade Gustav IV Adolf dessutom genomdrivit en författning som krävde ritningar för uppförandet av nya kyrkogårdar med rekommendation om trädplantering, inhägnad och striktare planer. Därmed fick kyrkogårdskonsten under 1800-talet ett genombrott. 4

7 Kyrkogårdarna utvecklades till arkitektoniska enheter med gångar, plansystem och kvartersindelning efter symmetriska mönster. Influenserna kom från Frankrike. Gravkonsten utvecklades och tog sig uttryck i olika konststilar,stenhuggartraditioner samt järnindustrins gjutna järnkors, kedjor och staket. Nya kyrkogårdar anlades i regel med alléer och regelbundna gravkvarter. Trädbeståndet skulle ge begravningsplatsen en parkkaraktär, men även rena mark och luft. Flertalet kyrkogårdar försågs också med bisättningskapell. Kyrkogårdarnas mest framträdande platser, i öster och i söder, såldes ofta som familjegravar till det övre samhällsskiktet. Konsekvensen av detta blev att kyrkogårdarna delades i ett område med köpta gravar och ett med fri- eller linjegravar, dvs allmänna gravar. De senare bestod ofta av enkla gravkullar eller träkors. Spår av denna indelning kan man ibland fortfarande se på dagens kyrkogårdar. Den så kallade kyrkogårdsparken utvecklades vidare och mot slutet av 1800-talet mjukades de stränga franska idealen upp av influenser från England. Parker och kyrkogårdar anlades och omformades med oregelbundet slingrande stråk, prunkande grönska och friare planteringar. Kring sekelskiftet 1900 utvecklades parallellt med kyrkogårdsparken även skogskyrkogården som, influerad av Tysklands parkkyrkogårdar, antog en än mer fri och oregelbunden karaktär talets början kan kännetecknas av en fortsatt utveckling av det sena 1800-talets kyrkogårdstyp. Det är först vid mellankrigstiden som en mer industriell tillverkning av gravvårdar slår igenom. Efterkrigstiden kännetecknas av en accelererande massproduktion av gravvårdar som i kombination med strängare utformningsbestämmelser bland annat ledde till att kyrkogårdarnas tidigare variationsrikedom delvis försvann. Kyrkogårdar som utvidgades fick ofta regelbundna gångsystem och räta gravrader avdelade med häckar. Under andra hälften av 1900-talet har även minneslundar anlagts där enbart urnor gravsätts och inga individuella vårdar reses. Gravsättningar i minneslundar ökade starkt under 1900-talets sista årtionden. Gravvårdskaraktärer De tidigaste kristna gravmonumenten som återfinns på svenska kyrkogårdar är så kallade tumbor av kalksten - ett kistliknande gravmonument, ibland försett med en avbildning av den eller de avlidna på ovansidan. Formen kan härledas tillbaka till medeltiden och har levt kvar ända in på 1800-talet med en nedgång under den period då gravsättning inne i kyrkorna var vanligt bland de högre stånden. De yngre tumborna är normalt mer sparsamt dekorerade än de äldre, ofta med enbart en lågerhuggen fris (lågerhuggning ger en randig yta med försänkta parallella täta spår) runt inskriptionsytan. Parallellt med tumbor och gravhällar har enklare gravkullar och vårdar av trä eller sten förekommit. Den döde fördes till graven i kista, på en bår eller på en så kallad dödsbräda. Brädan begravdes tillsammans med den avlidne. Under 1600-talet började man ställa upp dödsbrädorna på kyrkogården, ofta på den avlidnes grav. Dennes initialer ristades eller målades på brädan och efterhand innefattades hela namnet, dödsår och ibland bibelspråk eller annan dekoration. Gravplatsen kunde också markeras av ett enkelt träkors. På grund av träets korta beständighet finns dock ytterst få trävårdar kvar. Fram till mitten av 1800-talet tillverkades stenvårdar hantverksmässigt av stenhuggare. Stenvårdarna från denna tidsperiod utgörs ofta av stående, tunna gravvårdar av kalksten med sirligt utformad 5

8 inskriptionstext, liknande tidens handstil. Dekoration eller inskription kan ibland återfinnas även på stenens baksida. Vården har ofta en spets- eller rundbågig avslutning uppåt, ibland även krönt av spetsar (bild till höger) eller prydd med pelare vid vardera sida. Denna gravvårdstyp var vanlig ända in på 1870-talet. Från 1850-talet fram till 1890-talet växte stenindustrin i Sverige och med den en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper och material. Maskinell tillverkning av gravvårdar blev vanligt förekommande och kataloger över gravvårdstyper började nu ges ut. Exempel på gravvårdar från perioden är marmorkors på postament av granit eller sandsten, samt grovt bearbetade stenar med infälld marmorplatta. Den svarta, polerade obelisken på massiv sockel och med avfasad avslutning var också en vanlig typ (bild till vänster). Ju högre gravstenen var, desto finare ansågs personen vara. Gravstenarna omgärdades ofta av en stenram, med eller utan staket. I samband med att gravkonsten på kyrkogårdarna utvecklades, kom även planteringar i anslutning till gravanordningen. Buxbomshäckar runt gravplatserna var länge en vanlig företeelse på kyrkogården och gravkullarna kläddes ofta av sedum. Under 1800-talets andra hälft blev gjutjärn ett mycket populärt material. En vanlig typ är gravanordningar i form av ett järnstaket, i varierande höjd och utformning, på en sten- eller järnram. Även trästaket har förekommit. På ena sidan av staketet hängdes en inskriptionsplatta, exempelvis föreställande en pergamentsrulle eller i enklare utformning. Gjutjärnsstaket förekom också - som nämnts ovan - i kombination med en stående, högrest sten eller en obelisk. Vanliga var även kors i smides- eller gjutjärn (bild till vänster), med enklare inskriptioner såväl som med ymnig dekoration. Järnvårdarna var i allmänhet målade svarta, i vissa fall med förgylld inskription och/ eller försilvrade detaljer, men även grön och grå färg förekom. Gravvårdar av gjutjärn förekommer nästan inte alls efter 1920-talet, inte heller vårdar av trä. Efter sekelskiftet 1900 var fortfarande de tidigare nämnda obeliskerna en vanlig gravvårdstyp. Vanliga var också så kallade bautastenar, det vill säga mycket höga gravstenar med grovhuggna ytor, ibland med en slät, blankpolerad inskriptionsmedaljong (bild till höger). Även den jugendinspirerade vården med sirlig växtornamentik förekom, vid sidan av lägre kraftiga vårdar med grovt bearbetad stenram med rundad profil och markerade hörn (bild överst på nästa sida). Dekorationer förekom i form av exempelvis stenkulor och urnor för placering av blommor. 6

9 Under 1920-talet blev formspråket mer stramt och klassicerande, med slätare ytor samt dekorationer i form av till exempel facklor och oljelampor. Exempel är granit- eller diabasvårdar med en texttavla mellan två kolonner, krönt av en fronton (bild nedan till höger). Dessa förekommer i olika variationer från 1920-talet och framåt. Efter andra världskriget utvecklades en ny gravvårdstyp, som karaktäriseras av låga breda granitvårdar med enkla stenramar. Restriktioner från många kyrkogårdsnämnders sida med avseende på nyproducerade gravvårdars höjd och bredd resulterade i att de flesta gravstenar som uppfördes under efterkrigstiden fick en väldigt likriktad utformning. En annan orsak var stenindustrins svårigheter efter kriget som medförde att utrymmet för konstnärlig utveckling begränsades kraftigt och 70-talsstenarna har en mer förenklad form och typografi. Gravvårdarna är oftast utförda i slätpolerad diabas alternativt röd eller grå granit. Eventuellt finns en mindre dekoration i form av ett motiv från växt- eller djurriket, exempelvis tallar i soluppgång över vatten, fåglar eller betande rådjur. Gravvårdar från omkring 1980 och fram till våra dagar visar ofta på ett rikare formspråk än vårdarna under efterkrigsdecennierna. De tidigare strikta reglementen för utformningen av gravstenar mjukades upp i och med 1990 års begravningslag och har gett utrymme för en mer personlig utformning av vårdarna (bild till vänster). Dekorationer kan ofta ha en starkt personlig anknytning, exempelvis en inskription i form av den avlidnes namnteckning och motiv som uttrycker personens livsåskådning eller fritidsintressen. Symboler - Ikonografi Symboler har förekommit på gravstenar sedan lång tid tillbaka. Under andra halvan av 1800-talet förekom oftast kristna symboler men i och med industrialismens inträde började även icke-kristna symboler att användas, såsom lagerkransar, franska liljor och stjärnor. Den icke-religiösa symboliken anknyter ofta till yrkesutövning. Här redovisas ett urval av de symboler som ofta förekommer på kyrkogårdar. Själva gravvårdens utformning - Pelare: Sanningens stödjepelare och grundfäste. Avbruten pelare är en icke-kristen dödssymbol som pekar på det avbrutna livet, livets kortvarighet och snabbt skövlade skönhet. I kustnära trakter kan pelaren istället tolkas som att föreställa en avbruten mast. - Gravvården är utformad som en ek: Styrka och uthållighet. Djur - Duva: Den heliga andes viktigaste symbol. Återges ofta med korsgloria och omgiven av strålar. En 7

10 duva på gravstenen symboliserar den kristna själen som gått till den eviga vilan. - Bi: Hopp, oskuld, odödlighet och uppståndelse men även fliten och jungfrulighetens symbol. Symboliserar även medlemmarna i kyrkan som samlar in livets söta frukter. - Fjäril: Dess tre stadier symboliserar treenigheten. - Fågel: En fågel flygande ur sin bur symboliserar själen som flyr sitt jordiska fängelse. - Orm: Vishetssymbol. - Svala: Mariafågeln men även en symbol för Kristus. Växtriket - Blommor på graven: En evig vår, det kristna hoppet. - Järnek: Symbol för Jesu lidande och korsfästelse. - Pinjekotten: Fruktbarhetssymbol. - Ros: Kristus och hans dygder. - Trädet: Symbol för uppståndelsen och evigt liv. Ett avbrutet träd symboliserar det avbrutna livet. - Vinrankan: Uppståndelsesymbol. Ljus och eld - Evighetslampan/oljelampan: Andens ljus. Vi lever i Kristi frälsnings ljus. Lampan är också en viktig judisk symbol för döden och tänds som minne av den döde. - Facklan: Nedåtvänd symboliserar den livets utslocknande, odödligheten. Ej kristen symbol. - Ljus: Dödsljuset symboliserar att den döde är redo att möta Kristus. Föremål - Kalken: symboliserar Jesu grav. En kalk på en prästs gravsten symboliserar dennes ämbete. - Krona: Livets krona, tillsammans med palmbladet (segerns palm) symboliserar den ett evigt liv. - Skeppet: Symbol för Kristi kyrka. Kristus styr skeppet, de troende utgör besättningen. Masten är korset, seglet är tron, drivkraften är anden, Guds ord kompassen, hoppet ankaren, bönen ankarkättingen och Guds trofasthet ankargrunden. - Timglaset: Tidens flykt, det snabbt flyende livet. Vanlig symbol sedan 1700-talet. - Uppslagen bok placerad på en stubbe: Enhet mellan natur och kultur. - Urna: Sorg och saknad. Med flammor symboliserar den det nya livet som följer efter döden. Är den draperad åsyftas begravning och död. - Vågskålen: Symbol för domen. Himlakroppar - Stjärna: Till exempel morgonstjärnan. En åttauddig stjärna är Kristusstjärnan, sinnebilden för fullkomlighet och oändlighet. Stjärnan med strålar under symboliserar Betlehemsstjärnan. Den sexuddiga stjärnan, hexagrammet eller Davidsstjärnan, symboliserar judendomen. Kristna symboler - Hjulkorset: Segerkorset. - I.N.R.I.: Inskriptionen på Jesu kors: J(esus) N(azarenus) R(ex) J(udaeorum): Jesus från Nasaret, judarnas konung. - Korset: Uppståndelsesymbol. De tre korsen på Golgata: Död. - Pentagram: Med spetsen uppåt betyder det att man anropar himlen, pekar spetsen neråt betyder det att man åkallar den undre världen. Pentagrammet förekommer ofta som avvärjningssymbol på husgeråd, dörrar, väggar, hus osv. De onda demonerna skulle fångas eller oskadliggöras med hjälp 8

11 av pentagrammet. - Ring: världsalltet och oändligheten och fulländningen. - Treenigheten: Antalet tre står för treenigheten, exempelvis tre cirkelbågar som skär genom varandra. Den kallas trinitas: trefaldigheten. Trepasset (också kallat trifolium) används ofta som dekoration men ger i vissa fall även stenen dess form. Det är ett stiliserat treklöverblad och symboliserar treenigheten och dess hemligheter. - Ängel med barn i famnen (Natten eller Dagen): Skyddsängel, dödsängel - ofta på barngravar i form av relief i alabaster eller biskvi (oglaserat porslin) efter den danske skulptören Bertel Thorvaldsens reliefer från Natten föreställer en ängel bärande två sovande barn, en uggla syns i bakgrunden. Dagen föreställer samma ängel bärande ett barn som håller i en fackla, ängeln strör blommor omkring sig. Reliefen fogades in i granit- eller marmorstenar. 9

12 VIKENS NYA KYRKOGÅRD Viken Viken är beläget i Höganäs kommun, fem kilometer söder om Höganäs stad. Öster om byn löper väg 111 och avtagsvägar från denna leder in i byn. År 1570 fanns 40 hushåll i Viken och hundra år senare hade antalet stigit till 60. Vikens bykaraktär är än idag tydlig genom de ålderdomligt trånga och oregelbundet slingrande gatorna. Under 1700-talet fanns här både fiskare och bönder men under 1800-talet utvecklades sysselsättningen alltmer mot skeppsbyggeri och sjöfart. På 1860-talet påbörjades byggandet av Vikens Ovan: Karta över nordvästra Skåne. Från Kartguiden.com hamn. I och med det välstånd som följde uppstod vad man kan kalla en skepparadel vilka gärna gifte sig inom sin klass för att behålla sin status och sina rikedomar. Under denna tid uppfördes ett flertal skepparegårdar. Omkring sekelskiftet 1910 försvann sillen och när en storm 1902 dessutom hade slagit sönder båtarna för Vikens fiskare var dessa tvungna att hitta ytterligare näringar. Vid denna tid hade dock badgästerna upptäckt Kullabygden och här fanns en ny inkomstkälla, bland annat genom att Vikenborna hyrde ut sina hus till sommargäster. Hotell och restauranger etablerades och badgästepoken kulminerade omkring talen. Efterhand började badgästerna köpa hus i Viken istället för att hyra in sig, en del köpte för att använda som sommarbostad och andra för att bosätta sig permanent i. Sophiamöllan var en så kallad holländare, en typ av väderkvarn med en roterbar toppkupol som kan vridas för ett optimalt utnyttjande av vindens kraft. Den byggdes av danskfödde coopwardie kaptenen (för förklaring av titlar, se bilaga 3) Niels Peder Nielsen-Lindberg och invigdes med pompa och ståt år Möllan fick sitt namn efter Lindbergs dotter Sophia utarrenderades möllan och köptes två år senare av Anton Gustafsson som drev den till 1940 då den såldes till Skånska Lantmännens lokalförening överlät föreningen Sophiamöllan till Föreningen Vikens Kulturminnen. Idag förvaltas den av Stiftelsen Sophiamöllan. "Paul Jönska gården" är en skepparegård med sin ursprungliga inredning bevarad. Gården uppfördes omkring 1880 av kapten Paul Jönsson och hustrun Hilda, som var enda barnet till skepparen Nils Petterson. Från sina resor runtom i Europa förde Paul med sig möbler och inventarier till hemmet. Yngsta dottern Lilly var den sista att bo i huset, i vilket hon inte ändrade någonting. Hon skrev i sitt testamente att gården och lösöret skulle bevaras till minnet av fädernas arbetsamma trogna möda och vidare att parken och trädgården skulle bibehållas som ett reservat för fåglarna. Paul Jönska gården blev byggnadsminne 1987 och förvaltas idag av Stiftelsen Skeppargården i Viken. För mer detaljerad information kring Vikens bebyggelsehistoria hänvisas till lokalhistoriker Stig Ewaldssons texter på temat (se Källor). Enligt länsstyrelsens kulturmiljöprogram för området tillhör Viken länets bäst bevarade kustsamhällen där såväl fiske som sjöfart, varvsrörelse, jordbruk och boskapsskötsel spelat en 10

13 avgörande roll för ortens gestaltning och bebyggelsens prägel. Betydelsefulla komponenter i miljön är gatunätet, bebyggelsestrukturen, kyrkan, kvarnen, merparten av de äldre, enskilda husen och hamnområdet. Skansarna är viktiga dokument över Skåne som gränsprovins. Ur ett arkeologiskt perspektiv är Kullabergsområdet en av de fornlämningsrikaste delarna av Skåne och utgör ett klassiskt område för den svenska arkeologin. En unik företeelse i jämförelse med det övriga skånska källmaterialet är att det ovan mark synliga och kända fornlämningsbeståndet medger studium av en kontinuerlig bosättning under större delen av den förhistoriska tiden. En för Nordvästskåne speciell fornlämningstyp är de så kallad sliprännorna, vilka framför allt kan studeras vid Viken. De rännliknande fördjupningarna i bergshällarna anses ha uppkommit i samband med slipning av den yngre stenålderns stora tunga flintyxor. För vidare läsning om Kullabygdens historia, se länsstyrelsens kommunbeskrivning över Höganäs (se Källor). Tre kapell och en kyrka i Viken Det har funnits två kapell på Vikens gamla kyrkogård. Det första kapellet syns första gången på en karta från Detta första kapell revs sedan för att ge plats åt ett nytt i korsvirke som uppfördes För mer information om Vikens tidiga kyrkobyggnadshistoria hänvisas till lokalhistoriker Stig Ewaldsson (se Källor). År 1761 blev Viken annexförsamling till Väsby och därmed blev korsvirkeskapellet Vikens första kyrka revs dock kapellet till förmån för en ny kyrka som byggdes en bit bort och invigdes Sedan 1979 finns en minnessten över de två kapellen på den plats på den gamla kyrkogården där man funnit att dessa varit belägna (se bild till höger). Begravningar har inte ägt rum vid Vikens nya kyrka utan man fortsatte att använda den gamla kyrkogården och utvidgade den i två etapper, 1856 åt väster och 1881 åt söder. Vid 1910-talet började det dock bli trångt om plats men ytterligare utvidgning var inte möjlig på grund av vattensjuk mark anlades och invigdes så Vikens nya kyrkogård upprättades ritningar till ett kapell på Vikens nya kyrkogård, av arkitekt A Salomon-Sörensen, Helsingborg. Kapellet uppfördes dock inte förrän ett drygt decennium senare, av byggmästare Carl Gadd, Viken. Det invigdes i november restaurerades kapellet och sitt nuvarande utseende (se bild till höger) fick det i början av 1970-talet av arkitekt Carl-Axel Acking, Lund. Efter att ursprungligen ha haft en takbeläggning av tegelpannor fick kapellet nu ett koppartak. 11

14 Personhistoria i Viken På Vikens nya kyrkogård återfinns några gravplatser som av lokalhistoriska skäl förtjänar ett särskilt omnämnande i denna rapport. Det beror på att dessa personer bidragit med kunskap om Vikens historia (prosten Tage Ikander), att de varit kända även utanför Viken (exempelvis författaren Marika Stiernstedt) eller att deras öde blivit vida känt på något sätt (löjtnant Günther Mehrens). Sigrid Gillner ( ) var författare, kvinnosakskämpe och politiker. Hon debuterade 1923 med boken Bergenkronas. Gillner var en av få kvinnliga riksdagsledamöter och valdes till ledamot i Östergötlands läns valkrets i andrakammarsvalet Fyra år senare lämnade hon riksdagen. Hon lockades då av nazismens idéer om försakelse och moralisk upprustning. Hon var dock aldrig nationalsocialist utan var motståndare mot antisemitismen under hela sitt liv. Efter kriget insåg hon sitt misstag och gjorde politisk avbön. (Gravplats E14) Tage Ikander ( ) var kontraktsprost och författade bland annat ett häfte över Vikens kyrkooch kyrkogårdshistoria. (Gravplats M5) Günther Mehrens ( ) var en tysk löjtnant under Andra världskriget (se bild nedan). Den 4 maj 1940 hade den engelska ubåten HMS Seal lagt ut minor i södra Kattegatt men hade oturen att själv gå på en tysk mina. Skadad försökte ubåten bege sig in på svenskt neutralt vatten men upptäcktes från luften av den patrullerande flyglöjtnanten Mehrens, som med hjälp av ytterligare ett plan anföll HMS Seal. Ubåten tvingades kapitulera och Mehrens och hans kollega i det andra planet förklarades krigshjältar i linje med den tyska propagandaapparaten. Bara några få dagar efter utnämningen sköts dock Mehrens ner i sitt plan, utanför Anholt. Efter några månader flöt hans kropp iland i Viken. Man förstod att han var Leutnant zur See och att han tilldelats järnkorset, men mer än så gick inte att ta reda på, eftersom ingen id-bricka fanns. Tyska myndigheter meddelades och ställde till med en stor och påkostad begravning över den okände soldaten. En av blomsterkransarna kom till och med från Herman Göring. Efterhand fick man reda på mer om löjtnant Mehrens och det visade sig att han hade en del släktingar i Sverige. Mer information finns i en artikel i Byaluren (2011) författad av Stig Ewaldsson. (Gravplats D11) Bild lånad från artikel i HD. Bengt Orup ( ) var konstnär och glasformgivare. Orup var en pionjär inom den svenska efterkrigstida modernismen. Han inspirerades bl a av Gunnar Ekelöfs lyrik. Han var konstnärlig ledare vid Johansfors glasbruk i två omgångar, samt arbetade även en period vid Hyllinge glasbruk. Han var medlem av konstnärsgruppen Differenterna. (Gravplats A5A) Marika Stiernstedt ( ) var författare, katolik och socialist. Hon föddes som katolik, vilket hon förblev livet ut. Trots sin aristokratiska bakgrund (fadern var friherre och modern grevinna) var hon socialist. Hon vände sig emot aristokratins kvinnoideal och hyllade istället medelklassens kvinnor som kunde utbilda sig fick hon Samfundet De Nios stora pris och invaldes därefter i samfundet. I två omgångar var hon ordförande för Sveriges Författarförbund. Hon var gift två gånger, varav det andra äktenskapet - med författaren Ludvig Lubbe Nordström - intresserade samtiden mycket. Detta äktenskap finns skildrat i boken Kring ett äktenskap. (Gravplats R1) Tore Zetterholm ( ) var författare, journalist, debattör, recensent och översättare. I två omgångar var han ordförande i Sveriges Dramatikerförbund. Han var gift tre gånger, bl a med journalisten och författaren Cordelia Edvardson. Med Gertrud Zetterholm fick han barnen Finn, Dag och Åsa. Han gjorde den första svenska översättningen av Tolkiens The hobbit, och boken fick heta Hompen. (Gravplats E9) 12

15 Vikens nya kyrkogård Anläggningshistorik 1918: Vikens nya kyrkogård anlades på mark som hade tillhört Måsagården i södra Viken, och som inköptes av källarmästare Håkan Ohlsson. Kyrkogårdens första gravsättning förrättades samma år. 1928: Kyrkogårdsmuren i väster uppfördes, för att åstadkomma lä på kyrkogården. Eventuellt tillkom då även mursträckningen längs med kyrkogårdens norra sida. Muren uppfördes av byggmästare Gustav Hansson, Viken. 1951: Kapellet invigdes, likaså den halvcirkelformade urngården, omedelbart öster därom (se bild längst ner på sid 15). 1955: Kyrkogårdens grindparti - ritat av arkitekt Bror Thornberg, Malmö - tillkom (se bild överst på sid 15). 1978: En minneslund anlades i kyrkogårdens södra del : En personal- och servicebyggnad uppfördes i sydvästra hörnet, söder om minneslunden. 2003: Efter många års frostsprängning ersattes kyrkogårdens västra mursträckning av en ny, nästan identisk mur. 2005: Minneslunden restaurerades. Kyrkogården idag Vikens nya kyrkogård har en rektangulär planform, med huvudentrén i väster. Den omges i norr och söder av bebyggelse och i öster av en bilväg. Väster om kyrkogården löper Niagaravägen, och ytterligare väster om denna tar ängar och hav vid (se bild ovan). Den omedelbara närheten till havet förstärker anknytningen till sjöfarten, vilken redan märks utifrån några av gravstenarnas inskriptioner. Kyrkogården består av sju kvarter norr om kapellet och elva kvarter söder om detsamma. Kvarteren skiljs åt av grusgångar. Fem av kvarteren norr och söder om kapellet är långsträckta, och sinsemellan 13

16 ungefär lika stora. De är belägna i vinkel mot kapellet och inramas i sin tur av ytterligare några kvarter som ligger på tvären (se gravkarta ovan). Allra längst i norr finns en urnlund, som är avskild från resten av kyrkogården med en hög häck (se bild till höger). Söder om denna finns ytterligare en hög häck som utgör rygghäck inom kvarter O och P (se bild nedan till vänster). En liknande rygghäck finns i söder, inom kvarter R och S (se bild nedan till höger). Bortom dessa sistnämnda kvarter finns minneslunden som avskiljs från resten av kyrkogården med en hög häck samt breda, sluttande planteringar. Kyrkogårdsmuren i väster och i norr är putsad och krönt med lertegelpannor från Vittinge tegel. Innanför muren i väster finns rikligt med träd samt en hög häck för att ytterligare skydda kyrkogården från havets vindar. Åt öster omgärdas kyrkogården av ett stängsel och en trädrad samt ytterligare 14

17 växtlighet som skydd mot bruset från vägen. Stängslet fortsätter längs med kyrkogårdens södra kortsida. Entrén till kyrkogården är belägen i den västra mursträckningen och består av en tredelad grind av koppar mellan kvadratiska, murade stolpar, krönta av kopparplåt (se bild till vänster). Det finns ytterligare en ingång i kyrkogårdens nordöstra hörn samt en infart i den västra murens sydligaste del. Kyrkogårdens markbeläggning är huvudsakligen grus, vilket förekommer både inom gravplatserna och på gångarna. Enstaka gravplatser är belagda med kalkstensplattor. Gräsytor förekommer i kyrkogårdens norra, östra och södra del, längs med dess omgärdning. Sydost om kapellet står ett tiotal formklippta buskar på rad (se bild till vänster). Vid inventeringstillfället finns 328 vårdprydda gravplatser på Vikens nya kyrkogård, varav 115 stycken är belägna i urnlunden i norr. Inom detta område är marken grästäckt och gångytorna utgörs av stenplattor av typen dansk sjösten. Gravvårdarna står i jämna rader utmed höga rygghäckar och har en liten planteringsyta samt en mindre stenplatta av nyss nämnda typ framför (se bild till vänster). Omedelbart öster om kapellet finns en urngård bestående av en halvcirkelformad sandstensmur (se bild till vänster). Inskriptionerna utgörs av metallbokstäver som har fästs direkt på muren. En liten planteringsyta för varje gravplats finns längs med muren. Marken är grästäckt och har en liten gång av kalkstensplattor samt en grusad gång. 15

18 Överst: Kvarter D (till vänster) och F sedda från söder. Här finns inga rygghäckar. Mitten: Kvarter H (till vänster) och F sedda från norr. Nederst: Kvarter H (till vänster) och K sedda från söder. Här finns begynnande rygghäckar på järnspaljéer. 16

19 Överst: Kvarter C (till vänster) och A sedda från norr. Mitten: Kvarter E (till vänster) och C sedda från norr. Här finns inga rygghäckar. Nederst: Kvarter L (närmast i bild) och I sedda från sydost. Här finns höga formklippta rygghäckar. 17

20 På kyrkogården i övrigt är gravplatserna inom kvarteren orienterade i raka rader med gravstenarnas inskriptionsyta vända mot respektive grusgång. I de två kvarteren närmast entrén på vardera sida om kapellet (D, F i norr och C, E i söder) finns inga rygghäckar (se bilder på förrförra sidan). Kvarter A, omedelbart till höger innanför entrén utgörs av bara en rad med gravplatser, stående med ryggarna mot häcken. I de tre bortre kvarteren i söder (G, I, L) finns höga, breda och formklippta rygghäckar (se bilder på förra sidan) medan liknande häckar i de tre motsvarande kvarteren i norr (H, K, M) har tagits ner och ersatts av järnspaljéer på vilka avenboksplantor är på väg att klättra upp (bilder på förrförra sidan). Gravplatserna är sinsemellan förhållandevis jämnstora, med några undantag där stora gravplatser har delats upp i två eller tre mindre gravplatser. Gravplatserna avdelas från varandra med smala kantstenar av kalksten, förutom de 28 gravplatser som omgärdas av bredare stenramar. Ramgravar var vanliga förr men ramarna har i senare tider ofta tagits bort av olika anledningar. I och med det är ramgravar idag en förhållandevis ovanlig gravplatstyp och ett bevarande av dem som ännu finns kvar är överlag eftersträvansvärt. På Vikens nya kyrkogård återfinns alla ramgravar i de tidigare nämnda kvarteren närmast entrén - två i norr och två i söder. Detta tillsammans med avsaknaden av rygghäckar bidrar till att dessa kvarter skiljer sig något från de övriga. Inom dessa kvarter, samt inom kvarter A som är beläget allra närmast entrén omedelbart till höger, finns också de äldsta gravvårdarna. På kyrkogården finns en gravvård från invigningsåret vilken alltså är den äldsta gravvården - fyra gravvårdar från 1920-talet och ett drygt tjugotal från 1930-talet. Vikens nya kyrkogård ger - med dess höga mur och rikliga växtlighet åt väster, dess höga träd åt öster och de höga formklippta häckarna i norr och söder - ett slutet intryck i sina större delar kring kapellet. En vindstilla dag hörs bara ett svagt brus från vinden, från havet i väster och från vägen i öster, i övrigt är det en stillsam plats. Havet syns i huvudsak vid entrépartiet. Detta kan jämföras med Vikens gamla kyrkogård som är en betydligt mer öppen plats, utan hög trädrad, med i huvudsak låg växtlighet och med havet väl synligt från nästan hela kyrkogården. Kontrasten mellan det slutna och det öppna på Vikens nya kyrkogård blir stor då besökaren öppnar grinden för att lämna kyrkogården och möts av den öppna ängen och därefter havet, med Danmarks kust synlig vid horisonten. 18

21 Yrkestitlar och inskriptioner Gravstensinskriptioner kan ge en bild av vilka personer och yrkeskategorier som genom tiderna förekommit i en ort eller socken. Från 1950-talet och framåt blev det allt ovanligare att ange yrkestitel på gravstenen. Det fanns vid inventeringstillfället 328 nyttjade gravplatser på kyrkogården. Några av gravplatserna inhyser flera gravvårdar. På gravvårdarna förekommer 138 stycken titlar. Bland alla de titlar som anges på gravvårdarna är lantbrukare den allra vanligast förekommande (44 st). Därefter återfinns nio kaptener och ytterligare tio titlar knutna till sjöfarten. I jämförelse med Vikens gamla kyrkogård är skillnaden i antal en indikation på hur sjöfarten förlorat i betydelse under 1900-talet. På Vikens gamla kyrkogård (vilken har ungefär samma antal gravplatser som den nya) förekommer 61 sjökaptener, tillsammans med ytterligare 47 titlar med anknytning till sjöfarten (skeppare, lotsar och sjömän) och dessutom några ytterligare kust- och tullarbetare. På Vikens gamla kyrkogård vilar 42 lantbrukare, vilket i jämförelse med de 44 på Nya kyrkogården, visar på att lantbruket alltjämt har haft en betydelse i trakten. Vidare återfinns på kyrkogården nio trädgårdsmästare och åtta byggmästare. Kyrkan är representerad av två kyrkoherdar, en kontraktsprost, en komminister och en diakon. I övrigt förekommer endast enstaka exempel på olika titlar. I slutet av denna rapport finns en bilaga med samtliga på Vikens nya kyrkogård förekommande titlar. Eftersom Vikens nya och gamla kyrkogårdar båda är kyrkogårdar för byns folk är det inte konstigt att ortnamn inte förekommer i någon större utsträckning (44 st på Nya, 47 st på Gamla). Det vanligaste ort/gårdsnamnet är Viken (9), följt av Brännan (7), Stubbarp (4) och därefter förekommer Flundrarps boställe, Rödmossen, Klappe och Farhult på tre gravvårdar vardera. Gravvårdstyper Några vanligt förekommande och ett antal mer ovanliga gravvårdstyper på Vikens nya kyrkogård kommer här kort att redovisas. För en beskrivning av gravskickets nationella utveckling hänvisas till det inledande avsnittet Begravningsskicket i Sverige. 19

22 Vikens nya kyrkogårds äldsta gravvård (A3C, se bild till vänster) är den över Gunhild Jönsson, som avled 1918 och blev den första att gravsättas här. Gravvården är en vanlig typ vid denna tid och återfinns omedelbart till höger, sett från huvudentrén, i kvarter A. Den är tillverkad av diabas i nationalromantisk stil med en oregelbunden silhuett. Denna gravvårdstyp var vanlig under de första decennierna av 1900-talet. Ett vanligt förekommande material på många äldre gravplatser är marmor. På denna kyrkogård finns endast ett exemplar och det är marmorvården med vinkelbrutet krön, rest över Åke W Ekdahl (avliden 1975) med familj (E1, se bild till höger). Vid inventeringstillfället ligger gravvården lutad mot sitt fundament. Kring sekelskiftet 1900 förekom ofta smala, höga gravvårdar med rundade eller vinkelbrutna krön, stående på ett bredare fundament. De tillverkades vanligtvis i slätpolerad diabas (ibland kallad svart granit) men även olika typer av granit förekommer. På Vikens nya kyrkogård finns inte många sådana gravvårdar men ett exempel är den som rests över lantbrukare Axel Th Andersson och hustrun Hilda, avlidna 1943 respektive 1926 (C1, bild nedan till vänster). Ett annat exempel, som är lite lägre, är den över stewarden Otto Nilsson och hustrun Elida, avlidna 1921 respektive 1960 (A4, bild nedan i mitten). En anspråkslös diabasvård är den över toffelmakare Nils Larsson, som avled 1935 (A16, bild nedan till höger). 20

23 Att sätta en stenram kring gravplatsen blev populärt kring sekelskiftet 1900 men görs idag inte längre i någon större utsträckning. Det finns en ungefärlig gräns omkring där ramen dessförinnan ofta är grövre, profilhuggen och har markerade hörn och den därefter ofta är enklare, smalare och polerad. På Vikens nya kyrkogård finns 28 gravplatser som omgärdas av stenramar. Ett exempel på en stor, påkostad ramgrav med markerade hörn är den över övermaskinist Hilbert Olsson med hustrun Hilda och två barn (C9, se bild ovan), där föräldrarna avled 1939 respektive I urngården öster om kapellet markerar den äldsta av gravarna - från att denna plats är samtida med kapellet. Det är gravplatsen över skräddaremästare Herlöv Andersson med hustrun Karolina, avlidna 1951 respektive 1965 (U9, se bild nedan). Sammanfattande kulturhistorisk karaktärisering Vikens nya kyrkogård invigdes 1918 och dess äldsta gravvård är från detta år. Sammanlagt ett tjugofemtal gravvårdar är från tiden mellan 1918 och De flesta av kyrkogårdens kvarter, såväl som dess gravplatser och gravvårdar, är lika varandra till storlek och form. Detta gör att kyrkogården ger ett symmetriskt och stramt intryck. Likformigheten ger också intryck av en ung kyrkogård, med några undantag i form av äldre gravvårdar, vilka alla återfinns i kvarteren närmast entrén. Dessa kvarter - två i norr och tre i söder - inhyser likaså kyrkogårdens samtliga ramgravar. Detta tillsammans med avsaknaden av rygghäckar bidrar till att dessa 21

24 kvarter skiljer sig något från de övriga. Vikens nya kyrkogård ger - med dess höga mur och rikliga växtlighet åt väster, dess höga träd åt öster och de höga formklippta häckarna i norr och söder - ett slutet intryck i sina större delar kring kapellet. Utöver bruset från vinden, från havet i väster och från vägen i öster, hörs nästan ingenting en vindstilla dag, vilket gör detta till en fridfull och avskild plats. Havet syns nästan enbart vid huvudentrén. Gravvårdarnas titlar berättar att under 1900-talet är Viken en lantbruksbygd med en historia av arbete på och vid havet. Kontrasten mellan det slutna och det öppna blir stor då besökaren öppnar grinden för att lämna kyrkogården och möts av den öppna ängen bortom vägen och där nedanför breder havet ut sig, med Danmarks kust synlig vid horisonten. Kyrkogården har sammanfattningsvis ett antal karaktärsdrag som urskiljer sig: - symmetrin och likformigheten som indikerar att detta är en relativt ung kyrkogård; - ramgravarna och de äldre gravvårdarna som är samlade i kvarteren utan rygghäckar närmast entrén; - de höga omgärdningarna som ger intryck av slutenhet och bidrar till en känsla av stillhet; - närheten till havet som kan uppfattas genom dess svaga brus, genom en del av gravvårdarnas titlar men som framför allt upplevs när besökaren träder in i och ut från kyrkogården. 22

25 BEVARANDEFÖRSLAG Bevarandeförslaget syftar till att skydda och bevara de till viss del idag fortfarande synliga tidsperiodernas karaktär. De skyddade delarna och objekten på kyrkogården kan därmed visa på såväl den allmänna kyrkogårdsutvecklingen som på den specifika kyrkogårdens historia. Generella riktlinjer En kyrkogårds äldsta gravvårdar bör bevaras på befintlig plats, vilket innebär att de ofta står utspridda över kyrkogårdens äldre delar, som ett minne över hur det en gång har sett ut. Att dessa istället skulle placeras på en viss plats, för att bereda plats åt nya gravsättningar, är generellt inte eftersträvansvärt, men kan fungera ifall inga andra möjligheter finns. Det är positivt - ur ett kulturhistoriskt såväl som ur ett släktforskarperspektiv - om återlämnade äldre gravvårdar, i de fall de inte skulle kunna stå kvar på sin ursprungsplats, åtminstone får stå kvar på kyrkogården. Kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar eller dess omgärdningar bör så snart som möjligt repareras ifall de går sönder. Det ger intryck av en välvårdad kyrkogård och respekt för äldre tiders gravskick. Även när det gäller övriga gravvårdar - det vill säga inte enbart äldre sådana - som fallit omkull i oväder eller gått sönder på annat sätt bör en strävan finnas att de så snart som möjligt repareras. Stenramar är relativt ovanliga på dagens kyrkogårdar, varför en generell strävan bör finnas att bevara dem som fortfarande finns kvar. Exempelvis kan en återlämnad gravplats återupplåtas med erbjudande om att behålla den befintliga stenramen. Finns behov av att övertyga nya gravrättsinnehavare om detta kan församlingen, med hjälp av denna inventeringsrapport, visa på stenramens kulturhistoriska rötter och dess pedagogiska värde för framtida besökare på kyrkogården. På en kyrkogård är det naturligt att gravplatser förändras efterhand som gravrätter återlämnas och/ eller får nya ägare. Det eftersträvansvärda för församlingen - såväl som för samhället i stort - bör alltid vara att kyrkogårdar både ska kunna berätta om vår kulturhistoria och visa på kontinuitet, det vill säga ett urval av äldre gravvårdar bör finnas kvar samtidigt som nya vårdar tillkommer. Det är alltså viktigt att i den långsiktiga förvaltningen vara uppmärksam på bevarandet av ett historiskt djup bland gravvårdarna. Äldre, höga gravvårdar väljs ofta ut för olika grad av bevarande, eftersom de tillsammans skapar en ålderdomlig miljö på en kyrkogård som helhet. För att bevara denna miljö kan församlingen rekommendera nuvarande innehavare av bevarandevärda gravplatser att vid framtida gravsättningar exempelvis placera någon typ av liggare inom den gravplats de redan har. Riktlinjer för Vikens nya kyrkogård Kyrkogårdens mur, grindparti, grusade gångar och de formklippta buskarna sydost om kapellet har miljöskapande värden och bör bevaras. Grindparti och mur bör vårdas väl med sådana material att deras värden består. Befintliga gravramar bör behållas i så stor utsträckning som det är möjligt. Även återlämnade gravramar utan gravsten bör om möjligt återanvändas. Att placera en liggare inom befintlig ram, alternativt att byta ut själva gravstenen (i de fall då ram och vård inte är enhetligt utformade), bör rekommenderas istället för att gravrättsinnehavaren tar bort befintlig gravram. 23

26 Om gravrättsinnehavare till kulturhistoriskt bevarandevärda gravplatser vill ta bort gravvård, ram eller på annat sätt väsentligt förändra gravplatsen kan församlingen, med stöd av KML, begravningslagen och detta bevarandeprogram, påvisa dess värde för kyrkogårdens karaktär. När gravrätt återlämnas för gravplatser som bedömts som kulturhistoriskt mycket värdefulla (grad I) bör dessa inte återupplåtas och dess gravanordning bör inte heller flyttas, eftersom det pedagogiska värdet på kyrkogården som helhet bör bevaras. När det gäller gravplatser som bedömts som värdefulla (grad II) kan dessa normalt återupplåtas, men på Vikens nya kyrkogård rekommenderas detta ej, eftersom de utvalda gravplatserna är så pass få i förhållande till kyrkogårdens totala antal gravplatser. Ej heller bör dessa flyttas. På Vikens gamla kyrkogård finns två gravplatser där ett antal återlämnade gravvårdar placerats på rad. Detta är ett bra sätt att behålla återlämnade gravvårdar på kyrkogården och bruket kan därför, vid ett eventuellt framtida behov, med fördel införas även på Vikens nya kyrkogård. Förslagsvis skulle sedan små skyltar kunna sättas upp vid dessa gravplatser, för att klargöra för besökare - exempelvis släktforskare - att det handlar om återlämnade vårdar, som alltså inte nödvändigtvis har något släktskap med varandra. Avslutningsvis, församlingen kan med fördel sätta upp informationsskyltar vid kulturhistoriskt mycket värdefulla gravplatser. Även kan informationsskyltar med exempelvis valda delar av denna rapports innehåll placeras på lämpliga ställen på kyrkogården. Detta för att tillgängliggöra kyrkogårdens kulturhistoria för dess besökare. Om värdekategorier och urvalsprocessen Bevarandeförslaget för de enskilda gravvårdarna redovisas på en gravkarta som återfinns sist i rapporten. Urvalet presenteras i två värdekategorier: mycket värdefull (grad I) och värdefull (grad II). De två kategorierna bör ses som en prioritering av angelägenhetsgraden av ett bevarande. Med mycket värdefull menas att gravvården har ett omistligt värde och ska bevaras för framtiden. Gravvården får inte förvanskas, flyttas eller avlägsnas från kyrkogården. En gravvård kan ha mycket högt kulturhistoriskt värde dels i sig själv, men även som en del av en helhet. Värdefull är ofta en gravvård som representerar en senare tidsperiod eller som är viktig för helheten i ett kvarter, eller på en kyrkogård som helhet. En del kyrkogårdar kan ha ett stort antal exemplar av en gravvårdstyp (exempelvis den svarta diabasvården med vinkelbrutet eller rundat krön). Att bevara alla skulle bli omöjligt, även om det i vissa fall kan motiveras rent kulturhistoriskt. I urvalet spelar därför olika faktorer in för att välja ut de mest värdefulla. Vanliga kriterier som vägs in är gravvårdens ålder (vilket kan vara antingen den faktiska stenens ålder eller det årtal som inskriptionen förtäljer, dvs i de fall som stenen nytillverkats), hur mycket inskriptionen berättar samt gravvårdens placering. Om den aktuella vården exempelvis står inom ett område med ett flertal äldre gravvårdar, kan den väljas ut för att den förstärker intrycket av en ålderdomlig miljö. Men den kan på motsatt vis väljas ut för att den är ensam i sitt kvarter. Följande generella drag hos gravvårdarna har använts som kulturhistoriskt värdefulla kriterier i urvalsprocessen: Gravvårdar äldre än ca 1930 Gravplatser som omgärdas av järnstaket eller gravvårdar som helt består av järn 24

27 Gravanordningar med ålderdomligt utseende, t ex högresta vårdar Gravanordningar med tidstypiskt utseende Gravanordningar med speciell eller konstnärlig utformning Gravvårdar av person- eller lokalhistoriskt intresse Gravvårdar av socialhistoriskt intresse Gravvårdar äldre än 1930 bör här bevaras för att de representerar denna kyrkogårds första tid och för att de är förhållandevis få. Då detta drag anges som urvalskriterium är det dock inte nödvändigtvis så att själva gravvården har tillkommit innan 1930, eftersom gravstenar ibland byts ut och graveras om. Dödsår innan 1930 kan också vara värt att uppmärksamma. Gravvårdar med järndetaljer eller helt i järn bör bevaras för att detta är ett på kyrkogårdar försvinnande material. Gravvårdar med en miljöskapande funktion bör bevaras om de genom exempelvis höjd eller patina bidrar till en särskild upplevelse av ett specifikt område, till exempel upplevelsen av hög ålder. Det kan även gälla gravvårdar som ingår i ett sammanhang tillsammans med andra, exempelvis i de fall där flera gravplatser från samma släkt är samlade. Gravvårdarnas utformning kan visa på en viss tids stilideal och därmed vara representativ, eller vara särskilt noggrant eller konstnärligt bearbetad. Det kan också gälla en grav med ovanlig utformning, för den specifika kyrkogården och/eller för kyrkogårdar i allmänhet. Gravvårdar av person- eller lokalhistoriskt intresse gäller de gravar där orts- eller gårdsnamn är angivet eller där personen/släkten varit känd i bygden eller i landet och som därmed berättar något särskilt. Poängteras bör dock att djupgående personhistoriska efterforskningar ej har gjorts. Gravvårdar av socialhistoriskt intresse är de vars inskriptioner anger titlar och yrken och som därmed vittnar om olika sociala skikt i samhället. 25

28 Gravkarta med utvalda gravanordningar Nedan återfinns en gravkarta med de gravanordningar som bedömts som kulturhistoriskt mycket värdefulla (grad I) samt värdefulla (grad II) markerade med svart respektive grått. En större karta återfinns sist i rapporten. Om oklarheter uppstår gällande vilka gravar som valts ut för bevarande, se den selektiva inventeringsbilagan som innehåller färgfoton av samtliga. = Mycket värdefull gravanordning = Värdefull gravanordning 26

29 GÄLLANDE LAGAR Med lagstiftning finns det möjlighet att styra en kyrkogårds utveckling och förändring. Allt från gravplatsens utformning till förfarandet av begravningsplatsens vegetation regleras genom olika lagar. Församlingen har ett stort ansvar för sin kyrkogård. Länsstyrelsen kontrollerar att de kulturhistoriska intressena tillvaratas och gör tillståndsprövningar när det gäller väsentliga förändringar. För den som vill fördjupa sig finns en bilaga med fylligare samt ytterligare utdrag ur relevanta lagtexter. Kulturminneslagen - KML (SFS 1988:950) Enligt Kulturminneslagen är det en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och ansvaret för detta delas av alla. Alla kyrkor och kyrkogårdar byggda eller anlagda fram till 1939 och ett begränsat urval kyrkor byggda efter 1939 skyddas av KML. Enligt KML 4 kap. skyddas de kulturhistoriska värdena i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. I 4 kap. 11 behandlas begravningsplatser som kulturmiljöer: I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. I 4 kap. 13 behandlas begravningsplatser tillkomna innan 1939: I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen: 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Väsentlig förändring av fast anordning kan vara: borttagande eller genomgripande ändring av hägnad ändring av material eller färgsättning på anordning inom begravningsplatsen ändring av vegetationens arkitektoniska och rumsskapande karaktär större ändringar av gravkvarter och vägsystem inom gravplatsen åtgärder som i sig själva inte är väsentliga men som har betydelse för anläggningens helhetsverkan om de upprepas såsom borttagande av gravramar, staket och dylikt kring gravplatser Den sista punkten är särskilt beaktansvärd. Man bör alltid fundera på de vidare konsekvenserna av att exempelvis avlägsna stenramar runt gravplatserna. I 4 kap. 6 omnämns kyrkliga inventarier: Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. Kyrkliga inventarier kan även innefatta kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar. Generellt kan sägas att gravvårdar från tiden innan 1850 alltid bör upptas på inventarielistan. Detta eftersom gravvårdar fram till 1800-talets mitt tillverkades mer hantverksmässigt än därefter, då den industriella tillverkningen började komma igång. 27

30 Begravningslagen (SFS 1990:1144) Begravningslagen innefattar bestämmelser som kan vara av stor vikt för en kyrkogårds utformning. I 7 kap. 25 sägs: Gravplatsen får förses med gravanordning, om det inte strider mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är belägen. I 7 kap. 26 sägs: Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur. I 7 kap. 37 behandlas vad som gäller efter gravrättens upphörande: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Församlingen kan med stöd av ovan nämnda lagar och med hjälp av bevarandeförslaget upprätta särskilda regler för hur olika delar av kyrkogården bör utformas i framtiden. 28

31 KÄLLOR Arkiv Landsarkivet i Lund Topografiska samlingen, ATA - Antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm Väsby kyrkliga samfällighets arkiv, Väsby och Viken Litteratur Cooper, J. C (1995) Symboler : en uppslagsbok, övers: Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom, Stockholm Dahlby, Frithiof (1963) De heliga tecknens hemlighet. Symboler och attribut, Stockholm Emanuelsson, L (1999) Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport 13: Västra Frölunda och Askims kyrkogårdar, Göteborg Ericson, Bengt (2005) Artikel i Byaluren Ewaldsson, Stig (2008) Viken: Historiska glimtar från en fiskeby i Kullabygden Ewaldsson, Stig - Muntlig information; en av Ewaldsson författad men ännu opublicerad text, som ska ingå i kommande bokverk "Höganäs historia, del II" (utgivn planerad till nov 2013); en artikel av Ewaldsson om Günther Mehrens som publicerades i Byaluren 2011 samt omskrevs i Helsingborgs Dagblad i juni 2011 Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar (2007) Centrala Gravvårdskommittén Hansson, H-E m fl (2002) Vård av gravstenar, Stockholm Hansson, M (1997) De skånska trädgårdarna och deras historia, Kristianstad Hoberg B & Eliasson, K-G Underhåll av gravvårdar Kulturmiljövård 1989:6, s Ikander, T Kyrkan och kyrkogården (pappershäfte) Kilström, Bengt, I. (1983) Bild och symbol i Guds hus, Stockholm Kullabygd Texter ur Kullens Hembygdsförenings årsskrifter från år (tryckt 1984), 1938 samt 1940 Oltin, J (1989) Viken förr och nu - en historisk kavalkad Skånska kyrkor, i Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1997 Söderpalm, K (1994) Dödens riter, Borås Vara kyrkogårdar, byggnadshistorisk rapport 2006:22 27, Västergötlands museum Wadsjö, H och Ambrosiani, S (1919) Kyrkogårdskonst, Stockholm Wanby, K (1991) Vikens gamla kyrkogård (Kulturhistorisk inventering) Internet Bebyggelseregistret (databas med information om vårt byggda kulturarv från medeltida kyrkor till moderna storstadsområden): Historien om Günther Mehrens ( ): Kringla (samsökningstjänst i flertalet av Riksantikvarieämbetets digitala källor): 29

32 Kulturmiljöbild (bildbank med ca publika bilder på byggnader, fornminnen och kulturmiljöer från hela landet): Länsstyrelsens kulturmiljöprogram för Viken ( ): kulturmiljoprogram/sarskilt-vardefulla-kulturmiljoer-i-skane/hoganas/pages/viken.aspx Länsstyrelsens översiktliga kommunbeskrivning Höganäs ( ): kulturmiljoprogram/oversiktliga-kommunbeskrivningar/pages/hoganas.aspx Om vård av gravar: Lokal information om Viken ( ): 30

33 Bilaga 1 Skötselråd Skötselråden i följande avsnitt är tänkta att ge viss vägledning vad gäller vård och underhåll av den enskilda gravvården, men gäller endast för vårdar som inte är allvarligt skadade. Vid rengöring och reparation av gravvårdar äldre än 100 år eller som har högt kulturhistoriskt värde bör en konservator anlitas för rådgivning och reparationsåtgärder. Den viktigaste grunden för alla åtgärder är att de inte får skada gravvården och att de skall förlänga dess livslängd. En äldre gravvård skall inte se ut som om den vore ny efter åtgärden. Att rengöra en vård för att den skall bli vackrare har alltså inte första prioritet om objektet klassats som kulturhistoriskt intressant. Om rengöringen däremot handlar om att kunna avläsa en inskription eller skulptural relief är det kanske nödvändigt för att man skall kunna skapa sig en förståelse för objektet. Rengöring bör också självklart utföras om smutsen kan anses skadlig för objektet. Gravvårdar av sten Sten är ett sprött material och därmed mycket känsligt för mekanisk påverkan i form av slag och stötar. Det är därför viktigt att dagligen vara vaksam på vårdarnas tillstånd genom att ta bort vatten och snö från hällar och tumbor, sopa rent dem från löv och nedfallna grenar, och kontrollera så att inte sättningar bildas. Smuts och jord avlägsnas normalt med vatten. Om nedsmutsningen är så kraftig att rengöringsmedel behövs, bör detta vara biologiskt nedbrytbart och ha neutralt ph-värde. Rengöring med vatten får dock aldrig utföras vid risk för frost. Äldre gravvårdar i kalksten bör alltid hanteras med försiktighet och finns lösa delar skall konservator kontaktas. Påväxt av alger, lavar och mossor Biologisk påväxt upplevs ofta som missprydande och kan göra inskriptioner svårlästa. Vissa lavarter är aggressiva mot stenen genom att de löser upp ytskiktet och får de olika mineralkornen att lossna. Lavar och alger håller också fukt, vilket kan bidra till frostsprängningar. Alger trivs i fuktiga, ofta skuggiga miljöer. De förekommer därför på stenytor som vetter mot norr eller under skuggande träd. Algerna är vanligtvis gröna och upplevs som fuktiga vid beröring. Även röda alger är vanliga. En sten som rengjorts från alger återkoloniseras snabbt om den inte hålls torr. Lavar kan se ut på flera olika sätt. På sten ser de normalt ut som tunna skorpor. Vid rengöring är det oftast bara den synliga delen av laven som avlägsnas, medan rötterna sitter kvar. Mossor växer oftast på stenar som inte rengjorts på länge eller på liggande stenar där jord kan samlas i fördjupningar. För att avlägsna lavar eller mossor borstas med mjuk borste, sedan laven eller mossan först indränkts i varmt vatten så att den blir lättare att avlägsna. Helst bör detta ske kontinuerligt under flera timmar för att få riktig verkan. Ju blötare laven är, desto lättare är den att avlägsna. Man kan med fördel mjuka upp lavarna genom att stenen under någon vecka får vara insvept i våta tygsäckar och plast. För att öka vätningen av stenen kan några droppar vanligt diskmedel eller såpa tillsättas. Några droppar ammoniak i vattnet bidrar också till att mjuka upp lavarna. Använd rikligt med vatten och skölj flera gånger. Grus och små partiklar kan annars repa stenytan. Det är lättast att få bort påväxt under vår och höst, eller vid långvarig fuktig väderlek. Särskilt lavar är mest aktiva och växer då, vilket gör dem mjukare och lättare att ta bort. 31

34 På hårda stensorter som graniter kan man använda högtryckstvätt med lågt tryck, men förgyllning och imålad text kan skadas. För att undvika materialförluster skall man före högtryckstvätt alltid försäkra sig om att stenen inte har sprickor eller lösa delar. Lagningar Sprickor skall alltid lagas av konservator. Mindre delar som hörn och flisor som lossnat från gravvårdarna kan dock fästas med stenlim. Det är mycket viktigt att stenytorna är rena när man limmar och att ingen frostrisk förekommer. Där skärvor saknas bör ifyllnad ske med bruk. Ifyllnad skall alltid göras med bruk som är svagare än stenen, så att frost och temperatur-skiftningar inte skadar denna. Cementhaltigt bruk skall därför inte användas, varför tidigare lagningar med sådant bruk bör avlägsnas och ersättas med kalkbruk eller stenlagningsbruk. Borttagning av stearinfläckar Det mesta av stearinen borttages först med oskarpt verktyg av trä eller plast. Man kan också använda kemiskt ren bensin, och sedan suga upp stearinet med läskpapper, men detta fordrar viss erfarenhet. Sot avlägsnas torrt med suddgummiliknande produkter (t ex gomma pane - en degliknande blandning av mjöl, vatten, kopparsulfat och målarsoda) i samråd med konservator. Gravvårdar av gjutjärn Gjutjärn befrias från rostbeläggning med stålborste. Järnet grundas sedan med blymönja (blymönja är idag förbjudet men får användas av företag och förvaltningar för att vårda objekt med kulturhistoriskt värde) och målas två gånger med mager äkta linoljefärg. Behandlingen upprepas vid behov. Beroende på klimat m m kan tidsintervallerna variera, men vart tionde år kan tjäna som ett riktmärke. Missfärgningar från koppar och rost är svåra att avlägsna, varför man behöver rådgöra med konservator. Det är bra att i förebyggande syfte skydda metallen från oxidation genom kontinuerligt underhåll med ommålning av järndetaljer och genom att byta ut rostade järndubb och förankringsjärn till sådana i rostfritt stål. Vid montering av nya stenar på fundament bör rostfri dubb användas. Andra material För gravvårdar av trä, smide, glas eller andra material finns inga generella råd för underhåll. Ofta finns skäl att konsultera en konservator för att behandlingen skall bli så bra som möjligt. Andra typer av skador Klotter Klottersaneringsfirma bör kontaktas så snart man upptäcker klotter, då det är lättare att avlägsna ju färskare det är. I tveksamma fall bör konservator kontaktas, t ex när det gäller stenar med försvagade, målade eller förgyllda partier. Gipskrusta Svavelhaltiga luftföroreningar kan omvandla ytan på kalkhaltiga stenar till kemiskt gips. Denna s k gipskrusta är ofta svart och bubblig och yttrar sig t ex genom att statyer får svarta ögonhålor och svarta slöjor under utskjutande delar. Gipskrusta är komplicerat att avlägsna och bör överlåtas till konservator. Återlämnade gravvårdar De gravvårdar som återgår till församlingen men av olika anledningar inte kan stå kvar på sina respektive gravplatser bör inte avlägsnas från kyrkogården. De bör istället placeras någonstans där det finns plats. De behöver inte lutas mot muren utan kan återmonteras, såsom de en gång stått på en gravplats. Montering bör ske enligt Centrala Gravvårdskommitténs anvisningar. Det finns flera exempel på återmontering på Sveriges kyrkogårdar. Detta medför att det som gravvårdarna kan berätta om till exempel bygden och om 32

35 gravvårdsstilar inte går förlorat utan finns kvar. Det underlättar dessutom för släktforskare som letar efter sina förfäders gravvårdar. Ytterligare gravsättning Ett skonsamt sätt att fortsätta nyttja en gravplats men ändå bevara en äldre gravanordning, är att vid ytterligare gravsättning placera någon typ av mindre liggare inom gravramen eller gravplatsen. Liggaren kan exempelvis utformas med samma dekor, som finns på den befintliga, äldre gravvården. Detta visar på kontinuitet och respekt för äldre tiders gravskick. En annan, dock inte lika varsam, variant är att - om det är en stående gravvård - vända på den befintliga gravvården och göra en ny inskription på dess baksida. På det sättet finns ändå den gamla inskriptionen och dekoren kvar för framtiden. Denna variant är dock absolut inte att rekommendera för de gravvårdar som bedömts som omistliga ur ett kulturhistoriskt perspektiv. 33

36 Bilaga 2 Utdrag ur relevanta lagtexter UTDRAG UR LAG (1988:950) OM KULTURMINNEN M. M. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. 4 kap. Kyrkliga kulturminnen Kyrkobyggnader och kyrkotomter 3 Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar på tomten. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (1995:560). --- Kyrkliga inventarier 6 Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. Lag (1999:304) I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild person eller släkt, krävs tillstånd från länsstyrelsen 1. för att avyttra det, 2. för att avföra det från förteckningen, 3. för att reparera eller ändra det, eller 4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma. Länsstyrelsen får, i fråga om första stycket 3 och 4, ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder åtgärden. Villkoren får avse hur åtgärden skall utföras samt den dokumentation som behövs. Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana reparationer får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas. Lag (1999:304). 10 Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta kyrkliga inventarier. Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i förteckningen. 34

37 Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får länsstyrelsen tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med stiftet och, om föremålet ägs av någon enskild, med denne. Lag (1999:304). Begravningsplatser 11 I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. 12 Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 kap. 1 begravningslagen (1990:1144). Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Lag (1990:1146). 13 I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (1999:304). 14 Om Riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 15 Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. I stället för vad som sägs i 7 skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen. Beredskapsförberedelser 15 a Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar skall vidta de beredskapsförberedelser som under höjd beredskap behövs för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Lag (1999:942). Ersättning till Svenska kyrkan 16 Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Svenska kyrkan beslutar om fördelning av ersättningen mellan stiften. Stiftet beslutar om fördelning inom sitt område. Riksantikvarieämbetet skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i landet. Länsstyrelsen skall ges tillfälle att yttra sig över fördelningen i länet. Lag (1999:304). Ingripande för att åstadkomma rättelse 17 Länsstyrelsen får förelägga den som är ansvarig för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av föreskrifter och beslut enligt detta kapitel. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. 35

38 I de fall som avses i första stycket får länsstyrelsen i stället hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning mot den som ansvarar för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne. Lag (1999:304). UTDRAG UR FÖRORDNING (1988:1188) OM KULTURMINNEN M. M. Kyrkliga kulturminnen 19 Till kyrkliga inventarier som avses i 4 kap. 6 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. hör bl.a. äldre skrudar, rökelsekar, kärl, böcker, altartavlor, kors och krucifix, dopfuntar, andra målningar och konstarbeten, avlatsskrin, förvaringskistor, fattigbössor, ljuskronor och ljusstakar, epitafier, vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, votivskepp, kyrkklockor, musikinstrument samt vissa äldre gravvårdar Närmare föreskrifter för verkställigheten av 4 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m. m. meddelas av riksantikvarieämbetet. UTDRAG UR BEGRAVNINGSLAG (1990:1144) 1 kap. Definitioner 1 I denna lag avses med - begravningsverksamhet: de olika åtgärder som har direkt samband med förvaltningen av allmänna begravningsplatser, - församling: församling eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan, - huvudman: församling inom Svenska kyrkan eller kommun som skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde, - begravningsplatser: områden eller utrymmen som är behörigen anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller andra gravområden, minneslundar, kolumbarier eller urnmurar, - allmänna begravningsplatser: sådana begravningsplatser som är anordnade av församlingar, av kommuner eller annars av det allmänna, - enskilda begravningsplatser: andra begravningsplatser än allmänna, - gravrätt: den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts av den som förvaltar begravningsplatsen till någon för gravsättning, - kremering: förbränning av stoftet efter en avliden person, - gravsättning: placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats och placering eller utströende av aska i minneslund eller på någon annan plats än begravningsplats, - gravanordningar: gravvårdar och andra gravöverbyggnader, stenramar, staket eller andra liknande anordningar på en gravplats. Lag (1999:306). 2 kap. Begravningsplatser Gravkarta, gravbok, gravregister 5 För varje allmän begravningsplats skall upprättas en gravkarta och föras gravbok eller gravregister enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 7 kap. Gravrätt Utövande av gravrätt m.m. 1 Gravrätten får utövas bara av den som i gravboken eller gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten. 36

39 När gravrättsinnehavaren har avlidit, får dock den som ordnar med gravsättningen utöva de befogenheter som tillkommer en gravrättsinnehavare och som har samband med gravsättningen av den avlidne. 2 Gravrätten får inte pantsättas eller utmätas. Gravrättsinnehavarens ansvar för gravplatsen 3 Innehavaren av gravrätten skall hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick. Upplåtelse av gravrätt 4 En gravrätt får upplåtas till en juridisk person bara om det finns särskilda skäl för det. 5 En gravrätt får upplåtas för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. 6 Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, varar upplåtelsen i 25 år. 7 Upplåtaren skall utfärda gravbrev till bevis om att gravrätten upplåtits. Förnyelse av upplåtelse 9 När upplåtelsetiden för gravrätten går ut, har gravrättsinnehavaren rätt till en ny upplåtelse, om - gravplatsen är väl vårdad, - upplåtelsen inte medför något synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel, och - gravrättsinnehavaren dessförinnan har anmält att han vill få upplåtelsen förnyad. 10 I god tid innan upplåtelsetiden går ut skall upplåtaren underrätta gravrättsinnehavaren om förutsättningarna för en ny upplåtelse. Gravanordningar m.m. 25 Gravplatsen får förses med gravanordning, om det inte strider mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är belägen. 26 Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur. 27 Innan en gravanordning sätts upp, skall upplåtaren pröva om den är sådan att den kan tillåtas. 28 När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. Medgivande skall lämnas, om det inte finns risk för att man förfar med gravanordningen på ett ovärdigt sätt. 29 Gravanordningar får inte pantsättas eller utmätas. Ändringar på gravplatsen 30 Upplåtaren får göra ändringar på gravplatsen bara om gravrättsinnehavaren medger det. Ändringar som är nödvändiga för att tillgodose kraven på miljöskydd, hälsoskydd och arbetarskydd får dock genomföras, även om gravrättsinnehavaren motsätter sig ändringen. 31 Om skador måste förebyggas, har upplåtaren rätt att genast genomföra nödvändiga åtgärder på gravplatsen. Gravrättsinnehavaren skall snarast därefter underrättas om åtgärderna. 37

40 Gravrättens upphörande 32 Gravrätten upphör när upplåtelsetiden går ut, när gravrätten återlämnas till upplåtaren, när den förverkas enligt 33 och när den förklaras ha upphört enligt Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad, om gravplatsen är uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper vanvården inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande om att sätta gravplatsen i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplysning om att gravrätten kan förverkas. En gravrätt får inte förverkas, om det är en myndighet som svarar för gravplatsens vård och underhåll. 34 Om en allmän begravningsplats helt eller delvis läggs ned eller om det skulle medföra synnerligt men för en begravningsplats ändamålsenliga ordnande och skötsel att ha kvar gravrätter på platsen, får länsstyrelsen besluta att de gravrätter som berörs skall flyttas över till andra platser. Om det inte är möjligt eller om ingen rättsinnehavare begär att få behålla gravrätten, får länsstyrelsen i stället besluta att rätten skall upphöra. 35 När gravrätten har upphört, gäller om gravanordningar vad som föreskrivs i Det som gravrättsinnehavaren inte har fört bort från gravplatsen inom sex månader efter gravrättens upphörande tillfaller upplåtaren. Om det har uppstått tvist om bortförandet, räknas tiden från tvistens slutliga avgörande. 37 Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. UTDRAG UR BEGRAVNINGSFÖRORDNING (1990:1147) Gravkarta 3 På en gravkarta skall med nummer anges samtliga gravplatser inom begravningsplatsen. Äldre gravplatser anges därvid så fullständigt som möjligt. Om det finns en minneslund på begravningsplatsen, skall också den anges. 38

41 Bilaga 3 Förteckning över titlar på kyrkogårdens gravvårdar Ambassadör 1 Art Director 1 Bankkamrer 1 Barnmorska 1 Byggmästare 8 Civilekonom 1 Civilingenjör 3 Direktör 2 Doktor 1 Entreprenör 1 Fabrikör 2 Fil Dr 1 Fruktodlare 1 Fyrmästare 1 Fyrvaktare 2 Författare 1 Författarinna 2 Förvaltare 1 Handlande 1 Ingenjör 1 Jazzpianist 1 Järnhandlare 1 Kapten 2 Komminister 1 Konsul 1 Kontraktsprost 1 Kyrkoherde 2 Köpman 2 Lantbrukare 44 Lantmästare 1 Leutnant zur See 1 Lärarinna 1 Maskinist 1 Murare 3 Musikpedagog 1 Målaremästare 4 Pastorsdiakon 1 Riksspeleman 1 Sjukgymnast 2 Sjökapten 6 Skeppare 2 Skeppsmäklare 1 Skräddaremästare 2 Slaktaremästare 1 Smedmästare 2 Socionom 1 Spårvägsman 1 Steward 1 Toffelmakare 1 Trafikbilägare 1 Trädgårdsmästare 9 Tullöveruppsyningsman 1 Örlogskapten 1 Överingenjör 1 Överlots 1 Övermaskinist 1 Överstelöjtnant 1 TOTALT

42 Bilaga 4 Dokumentation av bevarandevärda gravanordningar Kommentarer Inskriptioner: I denna dokumentation antecknas det som bedömts som viktigast i sammanhanget, såsom ev titel, namn, födelseår, dödsår. Exakta datum och ev bibelhänvisning eller annan text anges därför vanligtvis ej. Urvalskriterier (inom parentes anges exempel på motiveringar): Ca 1930 eller äldre Järndetaljer Miljöskapande funktion (hög, ger ålderdomligt intryck, skapar sammanhang tills. med övr gravvårdar inom gravplatsen/kvarteret/kyrkogården som helhet) Socialhistoriskt intresse (titel, kvinnograv, barngrav) Lokalhistoriskt intresse (orts/gårdsnamn) Personhistoriskt intresse (känd släkt, kuriosa el dyl) Utformning (tidstypisk, o/vanlig på kyrkogården, konstnärlig, påkostad, anspråkslös, exklusivt material (marmor), ramgrav) GRAV NUMMER A3C Beskrivning Hög, stående vård i diabas med oregelbunden silhuett Inskription Gunhild Jönsson Älskad. Saknad Urvalskriterium Ca 1930 eller äldre Miljöskapande funktion (hög, ålderdomlig) Socialhistoriskt intresse (kvinnograv) Lokalhistoriskt intresse (den första och därmed äldsta gravvården på denna kyrkogård) Utformning (tidstypisk) Kulturhistoriskt värde Mycket värdefull GRAV NUMMER A4 Beskrivning Låg, stående vård i diabas med vinkelbrutet krön (liggaren är ej av kulturhistoriskt värde). Inskription Steward Otto Nilsson Hustrun Elida Nilsson Urvalskriterium Ca 1930 eller äldre Miljöskapande funktion (ålderdomlig) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (tidstypisk) Kulturhistoriskt värde Värdefull 40

43 GRAV NUMMER A5B Beskrivning Låg, stående vård i diabas med lutande framsida och rakt krön. Inskription Johanna Nilsson Urvalskriterium Ca 1930 eller äldre Miljöskapande funktion (ålderdomlig) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER A5A Beskrivning Låg, stående vård i granit med rakt krön. Inskription Bengt Orup Teddi Orup Pia Orup Urvalskriterium Personhistoriskt intresse: Bengt Orup var konstnär och glasformgivare. Han var en pionjär inom den svenska efterkrigstida modernismen; inspirerades bl a av Gunnar Ekelöfs lyrik; var konstnärlig ledare vid Johansfors glasbruk i två omgångar, samt arbetade även en period vid Hyllinge glasbruk; var medlem av konstnärsgruppen Differenterna. Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER A16 Beskrivning Låg, stående vård i diabas med uppstickande dekoration över rakt krön. Inskription Toffelmakare Nils Larsson Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ålderdomlig) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (anspråkslös) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER C1 Beskrivning Hög, stående vård i diabas med spetsbågigt krön (liggaren är ej av kulturhistoriskt värde). Inskription Lantbrukare Axel Th Andersson Hustrun Hilda Urvalskriterium Ca 1930 eller äldre Miljöskapande funktion (hög, ålderdomlig) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (tidstypisk) Kulturhistoriskt värde Värdefull 41

44 GRAV NUMMER C9 Beskrivning Bred, stående vård i diabas med rundat krön, flankerande sidopartier och kulmarkerade hörn. Bred stenram med markerade hörn omgärdar gravplatsen. Inskription Övermaskinisten Hilbert Olsson Hans maka Hilda f Rosenquist Familjegrav. Vänster sidoparti: Harriet Höger sidoparti: Brita Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (tidstypisk, påkostad, ramgrav) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER C17 Beskrivning Bred, stående vård i diabas på bredare fundament och med krönande list. Bred stenram omgärdar, samt plattor inom gravplatsen. Inskription F d Lantbrukare Fredrik Karlsson Hustrun Ida Karlsson Kersti Jönsson Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (påkostad, ramgrav) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER C19 Beskrivning Bred och hög, stående vård i granit med rundat krön och ornamenterande dekoration. Liggare nedanför. Bred stenram omgärdar gravplatsen. Inskription Sjökapten Petter Persson Hustrun Elina Persson Familjegrav På liggare: Muraren Emil Pärsson Entreprenören Anders Persson Urvalskriterium Ca 1930 eller äldre Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Socialhistoriskt intresse (titlar) Utformning (tidstypisk, påkostad, ramgrav) Kulturhistoriskt värde Värdefull 42

45 GRAV NUMMER D3 Beskrivning Bred, stående vård i granit på bredare fundament och med krönande fronton. Bred stenram omgärdar gravplatsen. Inskription Sjökapten L J Weström Hans maka Ida Olivia Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (ramgrav) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER D11 Beskrivning Låg, stående vård i granit med rakt krön. Inskription Günther Mehrens Leutnant zur See Geboren 1917 Gefallen 1940 für sein Deutsches Vaterland. Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Personhistoriskt intresse: Tysk löjtnant under Andra världskriget. Den 4 maj 1940 hade den engelska ubåten HMS Seal lagt ut minor i södra Kattegatt men hade oturen att själv gå på en tysk mina. Skadad försökte ubåten bege sig in på svenskt neutralt vatten men upptäcktes från luften av den patrullerande flyglöjtnanten Mehrens, som med hjälp av ytterligare ett plan anföll HMS Seal. Ubåten tvingades kapitulera och Mehrens och hans kollega i det andra planet förklarades krigshjältar i linje med den tyska propagandaapparaten. Bara några få dagar efter utnämningen sköts dock Mehrens ner i sitt plan, utanför Anholt. Efter några månader flöt hans kropp iland i Viken. Man förstod att han var Leutnant zur See och att han tilldelats järnkorset, men mer än så gick inte att ta reda på, eftersom ingen id-bricka fanns. Tyska myndigheter meddelades och ställde till med en stor och påkostad begravning över den okände soldaten. En av blomsterkransarna kom till och med från Herman Göring. Efterhand fick man reda på mer om löjtnant Mehrens och det visade sig att han hade en del släktingar i Sverige. Mer information finns i en artikel i Byaluren (2011) författad av Stig Ewaldsson. Kulturhistoriskt värde Mycket värdefull GRAV NUMMER E1 Beskrivning Hög, stående vård i marmor med vinkelbrutet krön. Inskription Åke W Ekdahl Familjegrav Urvalskriterium Miljöskapande funktion (hög, ålderdomlig) Utformning (tidstypisk, exklusivt material: marmor) Kulturhistoriskt värde Värdefull 43

46 GRAV NUMMER E9 Beskrivning Högt, stående kors i diabas. Bred stenram omgärdar gravplatsen. Inskription Tore Zetterholm Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Personhistoriskt intresse: Författare, journalist, debattör, recensent och översättare. Var i två omgångar ordförande i Sveriges Dramatikerförbund; gift tre gånger, bl a med journalisten och författaren Cordelia Edvardson; med Gertrud Zetterholm fick han barnen Finn, Dag och Åsa; gjorde den första svenska översättningen av Tolkiens The hobbit, boken fick heta Hompen. Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER E14 Beskrivning Låg, stående vård i granit med oregelbunden silhuett. Inskription Författarinnan Sigrid Gillner Sven Ringenson Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Personhistoriskt intresse: Författare, kvinnosakskämpe och politiker. Hon debuterade 1923 med boken Bergenkronas. Gillner var en av få kvinnliga riksdagsledamöter och valdes till ledamot i Östergötlands läns valkrets i andrakammarsvalet Fyra år senare lämnade hon riksdagen. Hon lockades då av nazismens idéer om försakelse och moralisk upprustning. Hon var dock aldrig nationalsocialist utan var motståndare mot antisemitismen under hela sitt liv. Efter kriget insåg hon sitt misstag och gjorde politisk avbön. Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER F1 Beskrivning Bred, stående vård i diabas på bredare fundament, med flankerande pelare och krönande list. Bred stenram omgärdar gravplatsen. Inskription Sjökaptenen Georg R Sonesson Systerdottern Walborg Berg Urvalskriterium Miljöskapande funktion (ramgravar finns endast i ett fåtal kvarter) Socialhistoriskt intresse (titel) Utformning (ramgrav) Kulturhistoriskt värde Värdefull 44

47 GRAV NUMMER F25 Beskrivning Bred, stående vård i diabas på bredare fundament. Liggare i diabas nedanför. Inskription Skepparen Hjalmar Bengtsson Hustrun Beata Bengtsson På liggare: Tullöveruppsyningsmannen Sixten Bengtsson Hustrun Linnea Bengtsson Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titlar) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER M5 Beskrivning Högt, stående kors i metall med kopparplatta som dekoration. Inskription Kontraktsprosten Tage Ikander Hustrun Greta Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Lokalhistoriskt intresse (präst i Viken) Personhistoriskt intresse: Kontraktsprost i Viken, som bland annat författade ett häfte över Vikens kyrko- och kyrkogårdshistoria. Utformning (konstnärlig) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER R1 Beskrivning Häll av kalksten med metallbokstäver. Inskription Marika Stiernstedt Lena Wallengren f Cederström Nils Gösta Wallengren Urvalskriterium Personhistoriskt intresse: Författare, katolik och socialist. Hon föddes som katolik, vilket hon förblev livet ut; var trots sin aristokratiska bakgrund (fadern var friherre och modern grevinna) socialist; vände sig emot aristokratins kvinnoideal och hyllade istället medlelklassens kvinnor som kunde utbilda sig; fick 1917 Samfundet De Nios stora pris och invaldes därefter i samfundet; var i två omgångar ordförande för Sveriges Författarförbund; var gift två gånger, varav det andra äktenskapet - med författaren Ludvig Lubbe Nordström - intresserade samtiden mycket, och vilket finns skildrat i boken Kring ett äktenskap. Kulturhistoriskt värde Värdefull 45

48 GRAV NUMMER U9 Beskrivning Metallbokstäver fästa direkt på mur i urngård. Inskription Skräddaremästare Herlöv Andersson Karolina Andersson Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Lokalhistoriskt intresse (Gravplatsens årtal markerar att denna urngård är samtida med kapellets uppförande, 1951) Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER X Beskrivning Häll av granit med metallbokstäver. Sammankopplas med gravplats Y genom ett stående stenkors mellan gravplats X och Y. Inskription Civilingenjören Sigfrid Hansson Farhult 1888-Malmö 1973, Hans maka Maria Elisabeth f. Wennborg Viken 1895-Viken 1984 Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Lokalhistoriskt intresse (ortsnamn) Personhistoriskt intresse: Hansson donerade koppargrindarna till Vikens nya kyrkogård. Makarna Hansson var nära vänner med makarna Nyman och dessa sägs ha önskat bli gravsatta nära varandra. Kulturhistoriskt värde Värdefull GRAV NUMMER Y Beskrivning Häll av granit med metallbokstäver. Sammankopplas med gravplats X genom ett stående stenkors mellan gravplats X och Y. Inskription Kyrkoherden i Väsby-Vikens församlingar Hans Olof Nyman Hustrun Anna Maria Urvalskriterium Socialhistoriskt intresse (titel) Lokalhistoriskt intresse (ortsnamn, präst i Viken) Personhistoriskt intresse: Hans Olof Nyman var präst i Viken. Makarna Nyman var nära vänner med makarna Hansson och dessa sägs ha önskat bli gravsatta nära varandra. Kulturhistoriskt värde Värdefull 46

49 Bilaga 5 GRAVKARTA - VIKENS NYA KYRKOGÅRD Sammanfattande kulturhistorisk karaktärisering Vikens nya kyrkogård invigdes 1918 och dess äldsta gravvård är från detta år. Sammanlagt ett tjugofemtal gravvårdar är från tiden mellan 1918 och De flesta av kyrkogårdens kvarter, såväl som dess gravplatser och gravvårdar, är lika varandra till storlek och form. Detta gör att kyrkogården ger ett symmetriskt och stramt intryck. Likformigheten ger också intryck av en ung kyrkogård, med några undantag i form av äldre gravvårdar, vilka alla återfinns i kvarteren närmast entrén. Dessa kvarter - två i norr och tre i söder - inhyser likaså kyrkogårdens samtliga ramgravar. Detta tillsammans med avsaknaden av rygghäckar bidrar till att dessa kvarter skiljer sig något från de övriga. Vikens nya kyrkogård ger - med dess höga mur och rikliga växtlighet åt väster, dess höga träd åt öster och de höga formklippta häckarna i norr och söder - ett slutet intryck i sina större delar kring kapellet. Utöver bruset från vinden, från havet i väster och från vägen i öster, hörs nästan ingenting en vindstilla dag, vilket gör detta till en fridfull och avskild plats. Havet syns nästan enbart vid huvudentrén. Gravvårdarnas titlar berättar att under 1900-talet är Viken en lantbruksbygd med en historia av arbete på och vid havet. Kontrasten mellan det slutna och det öppna blir stor då besökaren öppnar grinden för att lämna kyrkogården och möts av den öppna ängen bortom vägen och där nedanför breder havet ut sig, med Danmarks kust synlig vid horisonten. = Mycket värdefull gravanordning = Värdefull gravanordning Förändringar på kyrkogården kräver tillstånd från länsstyrelsen enligt 4 kap. KML. De gravvårdar som eventuellt saknar gravnummer har getts ett inventeringsnummer (INR). Om oklarheter uppstår gällande vilka gravar som valts ut för bevarande se bilaga 4. Kyrkogården har sammanfattningsvis ett antal karaktärsdrag som urskiljer sig: - symmetrin och likformigheten som indikerar att detta är en relativt ung kyrkogård; - ramgravarna och de äldre gravvårdarna som är samlade i kvarteren utan rygghäckar närmast entrén; - de höga omgärdningarna som ger intryck av slutenhet och bidrar till en känsla av stillhet; - närheten till havet som kan uppfattas genom dess svaga brus, genom en del av gravvårdarnas titlar men som framför allt upplevs när besökaren träder in i och ut från kyrkogården. 47