DDSS - Demografisk Databas Södra Sverige

Transkript

1 Page 1 of 6 Så söker man i domböcker Av Elisabeth Reuterswärd, Landsarkivet i Lund Domböcker i häradsrätternas, rådhusrätternas och kämnersrätternas arkiv Få källor ger såg rik kunskap om människors förhållanden som domböckerna. De vittnar inte bara om brott och straff utan även om hur människor reglerat sina relationer sinsemellan, hur de har handskats med sina ägodelar och sin ekonomi. Domböckerna är fyllda av ögonvittnesskildringar av olika situationer i privat -livet, i arbetslivet på vägar, gator och torg, i hemmen, på värdshus, i skogar, på åkrar och ängar, sjöar och vattendrag. Vi får inblickar i hur människor påverkats av krig, fred, sjukdom, fattigdom - allt i domböckerna förankras i sitt historiska sammanhang. I domböckerna blottläggs relationer mellan man och hustru, mellan rik och fattig, herrar och tjänare, makthavare och underlydande. Det förgångna lever fortfarande mellan dombokens pärmar. En dombok består av en underrätts huvudprotokoll innehållande referat av rättegångsförhandlingarna i kriminella och civila mål samt alla ansökningsärenden, om vilka det inte är stadgat, att de ska tas in i särskilda protokoll. Till 1849 fanns fyra instanser rörande mål som prövades vid de allmänna domstolarna. Första instans var på landsbygden häradsrätten och i städerna kämnersrätten. Andra instans var på landsbygden lagmansrätten och i städerna rådhusrätten. Tredje instans var hovrätten och fjärde instans den högsta domstolen. År 1849 upphävdes lagmansrätterna på landsbygden och kämnersrätterna i städerna och därmed reducerades instansordningen till tre. I vissa fall utgjorde hovrätten inte andra, utan första instans, nämligen såsom ett forum privilegiatum. Hovrätt var första instans i grova brottmål, såsom hädelse mot Gud, högförräderi, landsförräderi och majestätsförbrytelse. Hovrätt var forum privilegiatum för adelsmän i vissa mål, nämligen i svårare brottmål, i tvistemål om fast egendom, arv, testamente, bouppteckning, konkurs mm ( upphörde i vissa avseenden 1864, i övriga 1916 ). Hovrätten var även första instans rörande brott begångna av ämbetsmän och tjänstemän, i synnerhet underdomares fel och försummelser i tjänsten. I de delar av riket som tidigare lydde under dansk lag ( t o m 1646 respektive 1658) utgjorde häradsting och stadsrätt ( bytinget) första instans. Landstinget var andra instans. Såsom domstol var landsting i dansk tid appellationsinstans för så väl civil - som kriminalmål, samt i vissa fall även för första instans. Landstinget var forum för tingsläsning av adelns sköten ( avhändelse av fast egendom genom köp eller byte)och pantbrev. Tredje instans under dansk tid utgjorde kungens rättarting. ( De danska kungliga rättartingsförhandlingarna finns tillgängliga i tryck för vissa år under perioden ). Häradsrätternas domböcker Häradsrätten har fram till domstolsreformen 1971 fungerat som en underrätt på landsbygden och i vissa mindre städer som var lagda under landsrätt. Häradsrätter fanns i Götaland redan före mitten av 1300-talet och infördes i Svealand med Magnus Erikssons landslag. Vid häradsrätten dömde en nämnd bestående av häradshövdingen och tolv män (bönder) som var bosatta inom häradet. Före 1823 utsågs nämndemännen av domaren. Från och med 1823 fick bönderna valrätt vid sockenstämman. Häradsrätterna sammanträdde till ting, där juridiska och andra för folket gemensamma frågor avgjordes. Enligt 1734 års lag skulle häradshövdingen i varje härad hålla ting tre gånger om året: - första gången om vintern, andra gången om sommaren, tredje gången om hösten. Tingsterminerna meddelades till landshövdingen och kungjordes från alla predikstolar. Om något grövre brott inträffade mellan de ordinarie tingsterminerna kallades till urtima ting. Åren 1872 och 1935 utfärdades föreskrifter om att häradsrätterna skulle hålla flera ordinarie ting per år. Slutligen föreskrevs det i 1942 års rättegångsbalk att häradsrätterna skulle hålla ting en gång i veckan. Ordning vid tinget Enligt 1734 års lag, rättegångsbalken 2 kapitel 3 skulle tingsmötet inledas med en gudstjänst. Därefter skulle häradshövdingen kungöra ting och tingsfrid och de stadgar som allmogen borde ta del av. Sedan skulle ärendena tas upp i följande ordning: först inteckningar som begärdes, därefter uppbud, sedan Kronans och allmänna ärenden. Därefter behandlades brottmål samt tvister mellan personer som bodde långt från tingsplatsen. Sedan kunde häradshövdingen ta upp ärenden i den ordning han själv ansåg lämplig. Alla mer tidskrävande mål skulle sparas till sist. Innan

2 Page 2 of 6 häradshövdingen for sin väg skulle han lämna utslag om varje mål eller besked om oavslutade måls fortsatta behandling vid nästa tingsmöte. Dombokföringen 1734 års lag innehöll följande bestämmelser om dombokföringen. Skyldigheten att hålla dombok tillkom liksom tidigare häradshövdingen och domboken skulle vara riktig. Vid slutet av densamma skulle häradhövdingen foga förteckning på de böter (sakören), som vid tinget fallit och " huru de fördelta äro." Det stadgades vidare att i domboken skulle även införas alla syner jordatvister med domen därå (R. B. 2:6) samt de fastebrev brev som utgavs ( J. B. 4: 1 jfr även 4:10 ). Småprotokoll Stadgandena angående dombokföringen i 1734 års lag avsåg att alla mål och ärenden som handlades vid tinget, skulle tas in i en och samma dombok. Under den följande tiden kom vissa ärenden att brytas ut och införas i särskilda protokoll. I vissa fall skedde detta redan före Uppbud och inteckningar började föras för sig i och med att det därmed var lättare att skicka in avskrifter av dem till hovrätten ( i enlighet med föreskrifter i kungl brev 25 maj 1701och 6 november 1712 och 1734 års lag (R.B. 7:3 ). Vid de underrätter där särskilda uppbuds - och inteckningsprotokoll inte tidigare fört för sig, skedde det från och med 1757 till följd av det kungl brev 15 december 1756 då det föreskrevs att mål som gällde förmyndarskap också skulle föras för sig ( K. brev 16/ ) föreskrevs att protokoll över äktenskapsförord skulle utskiljas ur inteckningsprotokollen och föras särskilt. Samtidigt gavs de första närmare föreskrifterna om inrättandet av " små - protokollen." Dessa ärenden - uppbud, inteckningar, förmyndarskap och äktenskapsförord skulle sammanföras i ett protokoll dock med särskild rubrik för varje grupp. Det skulle på vederbörligt ställe anmärkas om något ärende av någotdera slaget ej vid tinget förekommit. I marginalen skulle för varje mål anteckning göras om " namnet på personen som det angår eller ock egendomen internas eller uppbjudas." "Om laga domstol i hvarjehanda rättegångsmål" I rättegångsbalkens 10 kapitel finns uppgifter om var ärenden som berörde personer bosatta i olika härader skulle behandlas. Om en person ville stämma en annan för skuld eller annat tvistemål skulle han stämma honom inför den rätt där svaranden var bosatt. Hustrur och barn löd under den rätt där maken respektive fadern var skriven. Tjänstefolk löd under den häradsrätt där deras arbetsgivare var skrivna. Den som saknade fast bostad stämdes i det tingsområde där han påträffades eller där han senast i riket var bosatt. Om tvist uppstod om arv eller testamente skulle ärendet behandlas av den rätt på landsbygd eller i staden där den döde bott eller haft sin tjänst, oavsett var arvingarna var bosatta. Om någon ville stämma person som varit förmyndare kunde det ske endera vid den rätt där arvlåtaren var bosatt eller där förmyndaren bodde. Om tvist i handel uppstod mellan köpare och säljare i stad under pågående marknad eller under andra omständigheter, och ärenden anmäldes till domstol direkt, skulle det ske inför den rätt där handeln skett. Om tvisten behandlades först senare skulle det ske inför den rätt där svaranden var bosatt. Om tvist uppstod om trolovning, dess fullbordan eller avbrytande, skulle ärendet behandlas av den rätt inom vilken kvinnan var bosatt, vare sig hon var kärande eller svarande. Kvinnan kunde stämma mannen hos den rätt där han fanns om så hon önskade. Om kvinnan hade blivit lägrad och påstod att det skett under äktenskapslöfte men mannen förnekade detta, skulle ärendet behandlas vid den rätt där hon blivit hävdad. Om en man övergav sin hustru eller hustrun mannen och man visste var den skyldige vistades skulle denne stämmas till den rätt där den oskyldige då bodde. Om man inte visste var den skyldige befann sig skulle ärendet behandlas på sätt som angavs i 1734 års lag, 13 kap 4 Giftermålsbalken. Tvister om jord och egendom mm skulle alltid avgöras av den domstol inom vars område jorden låg. Om egendomen sträckte sig över häradsgräns skulle rättegången ske hos den domstol inom vars distrikt bostället låg.

3 Page 3 of 6 Brott och missgärningsmål, såväl grova som mindre, rannsakades och dömdes där gärningen ägt rum, oavsett var gärningsmannen var bosatt. Om någon begått brott på flera orter prövade domaren på varje ort om han var skyldig, men domen utsades av den rätt där han sist prövades. Om det gällde svåra brott skall dessa rannsakas på varje ort men domen över den brottsliga skulle fällas vid den domstol som behandlat det grövsta brottet. Köp och försäljning av fast egendom Regler för hur överlåtelser av fast egendom fick ske har noga specificerats i såväl de medeltida lagarna som i 1734 års lag. " laga fång, därigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden förvärva må: ett är arv, om lagligen ärvt är ;annat är skifte, om laga skift är; annat är skifte, om laga skift är; tredje är köp, om lagliga köpt är; fjärde är gåva, om lagliga givet är; femte är pant, om lagliga pantsatt och förstånden är." Köp, skifte och gåva skulle ske skriftligen inför vittnen, med uppgift om villkoren för överlåtelsen samt dess grund. Transaktionen skulle sedan lagföljas å den ort där fastigheten var belägen. (jordabalken, 1 kapitlet). Sålde man sin jord på landet skulle köparen inför rätten, i det härad jorden låg, visa upp sitt köpebrev och fastigheten offentligen uppbuda på tre allmänna häradsting. Om inget klander förekom inom natt och år, efter tredje uppbudet, eller vid det ting då tredje uppbudet skedde i den landsort där endast ett ting om året hölls, skulle häradshövdingen utfärda att fastebrev på det, med dess namn, häradets och sitt insegel. Om det som såldes låg inom flera härader skulle varje del uppbudas i sitt rätta härad. Fastighetsbrev skulle skrivas in i häradets dom -bok. Detta förfarande innebar att det tog minst ett år innan köparen till en fastighet också blev dess lagliga ägare. I städerna gick överlåtelsen snabbare i och med att rådstugurätten sammanträdde kontinuerligt. Jord, hus och tomt i städer skulle " wid öppna dörrar å rådstufwu tre måndagar uppbjudas, fyra veckor mellan hwar uppbud Kommer ej klander å det köp, inom tolv veckor ifrån tredje uppbudet, vare det lagståndit, och sedan friskilling given är, ska det med rättens fastebrev bekräftas. " I fastebrevet skulle nämnas hur många alnar gården och tomten var lång, samt i vilket kvarter och fjärding, och mellan vilka gator och gränder den var belägen. I alla uppbud skulle summan nämnas för vilken jorden, hus eller tomt uppbjöds. Före 1734 skrevs alla uppbud och fastebrev in i domböckerna vid häradsrätterna och rådhusrätterna. Som nämnts ovan bröts de senare ut och samlades i särskilda serier. Köpebrev, det vill säga avskrifter av köpebrev bifogades normalt det första uppbudet. Vid första uppbudet lämnades även uppgift om när och på vilket sätt säljaren hade erhållit fastigheten. Genom bördsrättens upphävande ( KF 21 december 1857 och KF. 22 december 1863) blev det gamla uppbudsförfarandet överflödigt. Det avskaffades genom förordningarna om lagfart och inteckning den 16 juni Från och med 1876 beviljades lagfart omedelbart såvida hinder ej förelåg. Genom förordningen den 21december 1857 blev skyldigheten att söka lagfart utsträckt till den som genom testamente åtkommit fast egendom. Sökmedel: Fastighetsboken (i häradsrättens respektive rådhusrättens eller tingsrättens och inskrivningsmyndighetens arkiv), som består av ett register över alla fastigheter i häradet (ordnade sockenvis) upprättat Registret speglar förhållanden fr o m 1876 och framåt, men innehåller också uppgift om vem som ägt den aktuella fastigheten före 1876, tidigare lagfartsdatum mm. Några andra register över lagfarter i äldre tid finns i regel inte. Man spårar tidigare fastighetsöverlåtelser genom uppgift om när och hur varje säljare hade förvärvat fastigheten, information som ges vid första uppbudet. Ofta måste forskaren börja sökandet i modern tid hos inskrivningsmyndigheten vid tingsrätten. Fastighets beteckningarna har nämligen förändrats flera gånger under talet. Bouppteckningar och arvskiften Ärvdabalken i 1734 års lag fastslog att "när dödsfall timar, då ska man eller hustru, som lefver efter, ehvad förord gjorde äro, riktigt uppgifva och låta noga uppteckna alltsammans i boet, så löst som fast, sådant som det vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arfvingarnes eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrifve och samma uppteckning under, der den gälla skall, med edlig förpligtelse, att ej något med vilja och vetskap är dölgt och utelämnadt, utan att allt riktigt uppgifvet Med uppteckning må ej längre uppskjutas, än högst tre månader efter dödsfallet.nu är boet upptecknadt; då bör en avskrift af bouppteckningen hos domaren ingifvas inom en månad derefter; men i häradsrätten vid det ting, som näst efter en månad infaller. Är någon av arvingarna omyndig eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som omyndig eller utrikes vistande i arfvet eger.

4 Page 4 of 6 Enligt 1669 års förmyndareförordning ( 4, 6 och 11) skulle bouppteckning (inventarium) upprättas när en make dog och jämte den efterlevande maken efterlämnade barn, samt när båda föräldrarna var döda och efterlämnade barn. I en sådan bouppteckning skulle upptas " all barnens egendom", " i löst och fast." Bouppteckningsskyldigheten före 1734 års lag var alltså högst begränsad. Bouppteckningen skulle upprättas i två exemplar, av vilka den efterlevande maken skulle behålla det ena och det andra tillställas närmast fränare eller om sådana ej fanns, rätten. Det fanns ingen lagstadgad skyldighet att ett exemplar av bouppteckningen skulle lämnas till domstolen och förvaras bland dess handlingar. Adelns bouppteckningar lämnades till hovrätten till och med därefter till tingsrätt. Sökingångar - Bouppteckningsprotokoll upprättade vid respektive domstol (varierande tidsomfång) - Register över bouppteckningsprotokoll kan finnas i vissa domstolsarkiv - Personregister upprättade vid arkivinstitutioner m fl Konkurshandlingar Konkurser handlades vid häradsrätter, rådstugurätter och hovrätter. Förfarandet behandlas i handelsbalken i 1734 års lag. Konkursakterna, d v s bilagor till domböckerna och protokollen i konkursmål, utgör ett rikt givande källmaterial. I en konkursakt kan man finna uppgifter om och inlagor av fodringsägare i konkursen, bouppteckning över konkursboet, handlingar om olika fordringar och om konkursgäldenären överhuvudtaget. Äktenskapsmål (skilsmässor) I 1734 års lag behandlas skilsmässor i giftermålsbalken. Sådana ärenden behandlas även i 1686 års kyrkolag, kapitel 16. " Gör mannen hor, och vill hustrun ej förlåta honom brott sitt, och hafver hon ej haft sängelag med honom, sedan det henne kunnigt blef; då må skillnad i äktenskapet ske/ vid domstolen i den ort, där brottet skett/och hafve han till henne förverkat hälften af sin giftorätt i boet. Gör hustrun det; vare lag samma, dertill miste hon och sin morgongåfva. Hafva de begge hor gjort och ändera med den andra förut ej blifvit förlikt; då må deras äktenskap ej skiljas." Det var möjligt att få äktenskapsskillnad om någon av parterna var vanför eller led av obotlig, smittosam sjukdom och hade förtigit detta förhållande vid giftermålets ingång. Domstolen dömde även till äktenskapsskillnad om den ena partern hade begått ett så svårt brott att det resulterat i fängelsestraff på livstid, eller om maken eller makan " anställt försåt emot den andra makans lif," eller om den drabbats av svår sinnessjukdom som varat i minst tre år Då domstol dömt till äktenskapsskillnad hänvisade domaren parterna till konsistorium ( domkapitel ) för att få ett så kallat skiljebrev ( K. brev d 24 mars 1748). Förmynderskap ( ärvdabalken kapitel 23) Förmynderskapsprotokollen i häradsrätternas och rådstugurätternas arkiv innehåller främst handlingar angående tillsättande och entledigande av förmyndare. Enligt 1734 års lag skulle det vid rätten föras en särskild bok över förmynderskap, som stå under dess vårdnad, innehållande de för vårdnadens utövande nödiga anteckningar, i enlighet med bestämmelser, som av Konungen meddelas. Förmyndaren skulle varje år lämna en ekonomisk redovisning till den som var god man för den omyndiga. Gode män var i sin tur skyldiga att upprätta en förteckning, upptagande förmyndares och de omyndigas namn och bostad, och om denne blivit ombytt, även den bostad som i förra årets förteckning fanns angiven. Har anmälan skett att omyndig saknar tillgångar, eller har förmynderskap upphört, skulle det också uppges i förteckningen. Gode männen skulle avlämna förteckningen före den 15 mars i stad till rätten på landsbygd till domaren. Brottmål En betydande del av domböckerna består av brottmål. Stölder, bedrägerier, slagsmål, fylleri, mord, misshandel, hor och lägersmål, eder och sabbatsbrott, spel och dubbel, vårdslöst handskade med eld, olovlig jakt, skadegörelse - allt finns i domböckerna. Där finns även utförliga utredningar i samband med dödsfall där dödsorsaken av olika skäl behövde fastställas (självmord, olyckshändelser mm). I sådana fall brukar även obduktionsprotokoll ingå i utredningen.

5 Page 5 of 6 Sökmedel Saköreslängderna ( som i regel finns i slutet av varje tingssession i samma volym som domboken) fungerar som ett bra sökmedel i de fall där den anklagade blir funnen skyldig. Stämningslistor och uppropslistor, som ofta bildar en egen serie i arkiven, utgör en värdefull sökingång. Stämnings - och uppropslistor utgör ofta egna volymer i domstolsarkiven ( Häradsrätter, lagmansrätten, rådhusrätter, kämnersrätten, hovrätter). Dessa listor innehåller uppgift om namn och adress till både kärande och svarande, vad målet gäller ( T ex arv, förmynderskap, någon slags tvist, brott, etc), datum för stämning. Alla instämda mål slutade inte alltid med rättegång - en del förlistes i förväg. Ibland är stämningslistan kompletterad med uppgift om målnummer och datum då målet kom upp inför rätten. I annat fall kan man få leta en hel del i domboken - eftersom målen i regel tas upp i annan ordning på stämningslistan. Allvarliga brott - mord, rån etc brukar inte finnas i stämningslistorna ( den misstänkte är redan häktad ) - se nedan. Sökmedel till domböckerna kan även finnas i andra myndigheters arkiv. Det fanns en fortlöpande kontakt mellan häradshövdingarna och landshövdingen rörande alla grövre brottmål. Den kan följas i länsstyrelsens lansdskansliers diarier. Kronofogdarna rapporterade alla brott som förekom i deras distrikt till landshövdingen. Häradshövdingarna var från och med 1823 skyldiga att en gång i kvartalet skicka en förteckning till kronofogden över alla som blivit dömda för grövre brott (brott som inte fick sonas enbart genom böter). Kronofogden var i sin tur skyldig att skicka uppgift om sådana personer till pastorsämbetet i de församlingar som de dömda tillhörde. Häradshövdingarna och rådstugerätterna skulle också skicka motsvarande förteckningar till kungl maj:ts befallningshavande (länsstyrelsen) varje månad. Dessutom finns i länsstyrelsens arkiv (landskansliet) alla utslag i brottmålet som behandlats av Kongl. Maj:t eller annan överdomstol. Från och med 1878 finns publikationen Polisunderrättelser, tryckt för bruk hos samtliga polismyndgheter i landet. I dessa volymer finns uppgift om alla personer som dömts för brott. Polisunderrättelserna finns i regel hos arkivmyndigheterna. Rådhusrätten (rådsturätten) I äldre tid skilde man de facto mellan stadens råds administrativa och dömande uppgifter. Dels utövade rådet sin administrativa myndighet i magistraten. som alltså var ett förvaltningsorgan. Och dels funderade rådet som domstol, rådhusrätten. Rådhus rätten var en av borgmästare och rådmän sammansatt domstol. Den var permanent och skulle enligt 1734 årslag sammanträda tre gånger i veckan. Från och med 1600-talet fick magistraten även statliga uppgifter och fungerade därefter både som exekutionsdomstol och som överexekutor. Kämnersrätten Denna domstol härrör ur den längre domstol, som enligt Magnus Erikssons stadslag skulle döma mera bagatellartade mål ute på torget. Kämnersrätten erhöll efterhand lokaler i stadens rådhus. På talet fanns domstolen endast i de större städerna. Domstolarna dömde i första instans i tvistemål (dock med vissa undantag) och i enklare brottmål. De grövre brottmålen rannsakades i kämnersrätten och avgjordes i rådhusrätten. Domstolen bestod av kämnrespreses, som samtidigt var rådman, och två kemnärer. Från kämnersrätten appellerade man till rådhusrätten. Dom stolarna upphörde (samtidigt med lagmansrätterna) genom kunglig förordning den 18 april Kämnersrätten, var i likhet med rådhusrätten en permanent domstol som sammanträde två gånger i veckan. Vissa specialdomstolar (på lokal och regional nivå ): Accisrätter: Lilla tull- eller accisrätten handlade under tiden från och med 1660-talet till 1811 brott mot landtullförfattningarna. Även utövande av våld mot tulltjänsteman upptogs av domstolen. Vidare hörde brott mot brännvinsförbuden, lurendrejeribrott samt intrång i tobaksspinnerinäringen. Såväl tulltjänstemän som rådmän från stadsdomstolen var ledamöter i domstolen. Enligt bestämmelser 1672 och 1681skulle accisrättens domar överklagas i kammarkollegium. Jämlikt instruktionen för kommerskollegium 1723 skulle emellertid denna instans vara överrätt för accisrättens domar. Enligt 1776 års landtulls - och accisstadga förelåg kompetensfördelning mellan kommerskollegium och kammarkollegium skulle uppta överklagade mål beträffande tull - accisbetjänters ämbetsbrott och hovrätten motsvarande mål angående våld mot tullbetjänter.

6 Page 6 of 6 Sjötullrätter: Dessa domstolar fanns i varje stapelstad. Från dessa städer fick in- och utförsel av varor till respektive från riket äga rum. Deras uppgifter motsvarade accisrättens. Sjötullrätterna upphörde 1831 då deras kompetens överfördes till rådhusrätten. Hall - och manufakturrätter Dessa domstolar tillkom genom 1739 års hallordning och afskaffades 1846 i samband med närings frihetens utvidgande. Domstolen skulle finnas i städer med fabriker och manufakturverk. Den dömde i mål som rörda denna verksamhet, men domstolen hade även en kontrollfunktion genom att den skulle utöva tillsyn över dessa näringar samt besiktiga och stämpla tillverkade varor. Bergstings - och gruvrätter Dessa domstolar var inte blott specialdomstol för frågor rörande gruv - och bergshanteringen utan även i Bergslagen domstolar med samma kompetens som Häradsrätterna. Bergstingsrätterna upphörde 1851, då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens. Kyrkliga domstolar Under medeltiden fanns biskopsting och prosteting vid sidan av den andliga domsrätt som utövas i domkapitlet, med biskopen som ordförande. Före reformationen var påven i Rom högsta instansen i andliga mål. Efter reformationen övertog konungen den högsta domsrätten i dessa mål samtidigt som den andliga domsrätten dom att inkasseras, och endast domkapitlet kvarstod som jurisdiktion. Domsrätten var: religionsmål, eller mål som angår rätta läran eller religionen, ämbetsbrott av präst, vissa trolovnings- och äktenskapsmål. Genom lag den 8 mars 1889 kvarstod endast ämbetsbrotten och genom lagändringar 1936 och 1948 har även den kompetensen upphört. Från och med 1949 handläggs sådana mål vid allmän domstol. Akademiska domstolar Vid tillkomsten av Uppsala universitet 1477 stadgades att lärare och studenter inte kunde tilltalas vid allmän domstol. En akademisk jurisdiktion med rektorn som domare skulle finnas. Samma slags domstol upprättades vid Lunds universitet. Dessa domstolar upphörde Tryckt domstolsmaterial En hel del underrätters domböcker har publicerats. I Gerhard Hafström, De svenska rättskällornas historia, 6:e uppl (1970) finns en sammanställning över de viktigaste utgåvorna av dessa. Ytterligare domböcker har publicerats under de senaste decennierna och flera utgivnings projekt på går. Källhänvisningar och litteratur: - Sveriges rikes lag, gillad och antagen på risdagen åhr 1734 ( Skrifter utgivna av institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, serie 1, rättshistoriskt bibliotek, 37 de bandet, utg 1984). - Det Kgl rettertings domme och rigens fortfolninger fra Christian III s tid. 1-2 udgivet ved Troels Dahlerup. ( Selskabet for udgivelse af Kilder til dansk historie) Khvn Landsarkivet i Lund, Domstolarnas, städernas och fångvårdsanstalternas arkiv i Skåne, Halland och Blekinge, red. Elisabeth Reuterswärd ( Lund 1987). - Modéer, Kjell Åke, juristens källor i arkiv och bibliotek ( Lund, 1974