[År] En boplats i Blanka

Transkript

1 [År] En boplats i Blanka En arkeologisk undersökning av en neolitisk kustboplats. RAÄ 531, Blanka 1:111, Hjorted socken, Västerviks kommun, Kalmar län, Småland. Michael Dahlin & Veronica Palm Rapport mars 2014 Stift. Västerviks museum

2 - 1 -

3 INNEHÅLL Sammanfattning... 3 Inledning... 4 Forskningshistorik... 5 Metod och genomförande... 9 Resultat Diskussion Administrativa uppgifter Referenser Bilagor

4 Sammanfattning Hösten 2008 påträffades fynd i markskador som uppstått efter dräneringsarbeten i en moränsluttning inom fastigheten Blanka 1:111 i Blankaholms samhälle, Västerviks kommun, Kalmar län, Småland. Fynden utgjordes bland annat av neolitisk keramik, avslag av kvartsit och flinta samt skörbränd sten. Platsen registrerades som boplats med fornlämningsnummer RAÄ 531 i Hjorted socken. Boplatsytan uppskattas omfatta en yta av minst 20 x 30 m (N-S), men en fortsatt utbredning mot söder är högst sannolik. Boplatsen har ej avgränsats. I juni 2009 delundersöktes boplatsen i samband med en studiecirkel i Studiefrämjandets regi, ledd av Västerviks Museum i samarbete med Kalmar läns museum. Undersökningen omfattade ca 35 kvm och inom ytan framkom ett avfallslager innehållande keramik av främst gropkeramisk typ (Fagervik II), avslag och spån av flinta, kvarts och kvartsit samt enstaka brända ben. Keramiken daterar boplatsen till ca f.kr. Figur 1. Utdrag ur FMIS. RAÄ 531, Blanka 1:111, markeras med röd stjärna. Skala 1:

5 Inledning Hösten 2008 påträffades fynd i markskador som uppstått efter dräneringsarbeten i en moränsluttning inom fastigheten Blanka 1:111 i Blankaholms samhälle, Hjorted socken, Västerviks kommun, Kalmar län, Småland. Fynden utgjordes bland annat av neolitisk keramik, avslag av kvartsit och flinta samt skörbränd sten. Fynden registrerades i FMIS som en boplats med fornlämningsnummer RAÄ 531 i Hjorted socken. Boplatsytan uppskattas vara minst 20 x 30 m (N-S) stor, men en fortsatt utbredning mot söder är högst sannolik. Boplatsen har ej avgränsats. Då kunskapen om denna typ av neolitiska boplatser är dålig i södra Tjust ansökte Västerviks Museum i samarbete med Kalmar läns museum tillstånd för att, inom ramen för ett mindre forskningsprojekt, undersöka delar av boplatsen. Länsstyrelsen i Kalmar län beviljade undersökningstillstånd (Lst dnr ) och i juni samma år genomfördes undersökningen i samband med en studiecirkel i Studiefrämjandets regi. Fältarbetet leddes av antikvarie Veronica Palm, Västerviks Museum/Kalmar läns museum och arkeologen Michael Dahlin. Inledningsvis deltog även arkeologerna Kenneth Alexandersson och Ludvig Papmehl-Dufay från Kalmar läns museum. I studiecirkeln deltog tio amatörarkeologer. Undersökningen omfattade ca 35 kvm och inom ytan framkom ett avfallslager innehållande keramik av främst gropkeramisk typ (Fagervik II), avslag och spån av flinta, kvarts och kvartsit samt enstaka brända ben. Keramiken daterar boplatsen till ca f.kr. Fynden registrerades i Kalmar läns museums fynddatabas under hösten Registreringen av fyndmaterialet har utförts av Michael Dahlin. Denna rapport är en redogörelse för den arkeologiska undersökningens resultat

6 Forskningshistorik År 2006 genomförde Riksantikvarieämbetet en utredning som berörde behovet av stenåldersforskning i norra Kalmar län, då med fokus på Misterhults socken i Oskarshamns kommun (Alexandersson 2006). I Oskarshamns kommun har det sedan dess genomförts en omfattande boplats- och lösfyndsinventering i åkermark (Dahlin 2004, 2006). Liknande inventeringsarbeten har inte genomförts i Västerviks kommun varför stenålderns boplatser till större delen är okända här. Problemet med lösfyndsinventeringar är emellertid att daterbara fynd ofta uteblir och att höjden över havet inte alltid kan ge ledtrådar till en datering. En lösning kan vara fler arkeologiska undersökningar av boplatser, då man i en undersökt kontext kan få en uppfattning om föremålens datering och användning. En av de viktigaste frågorna som framhållits för norra Kalmar läns neolitiska forskning är, förutom keramikstudier, det slagna stenmaterialet som ofta glöms bort i diskussionen om neolitikum. Ytterligare en fråga som togs upp i RAÄ:s utredning var den om var de olika neolitiska boplatserna finns och vad som utmärker dessa. De boplatser som trots allt grävts inom Västerviks och Oskarshamns kommuner kan passas in inom ramen för normala keramikförande gropkeramiska boplatser. Någon mindre boplats eller jaktstation från denna period hade före aktuell undersölning ännu inte undersökts arkeologiskt i nordöstra Småland. De senaste åren har den neolitiska forskningen gått framåt och flera stora och viktiga insatser har gjorts för att förtydliga bilden av Öland och södra Kalmar län under neolitikum. E22-projektet, undersökningarna av de gropkeramiska boplatserna i kvarteret Havren i Kalmar respektive Ottenby på Öland samt Ludvig Papmehl-Dufays avhandling har alla haft stor betydelse för forskningen kring den gropkeramiska kulturen (Gurstad- Nilsson 2001, Alexandersson & Petersson 2004; Papmehl-Dufay 2005). Detta har dock medfört att norra länet är i behov av ytterligare undersökningar för jämförande material som kan ge bättre förståelse för hur kulturen skiljer sig inom länet, men också vad som förenar den. I östra Mellansverige har även mindre boplatser, näst intill utan keramik men med mycket stenmaterial, uppmärksammats. Dessa gav nästan inga utslag vid fosfatkarteringar och först när de undersöktes framkom föremålstyper och dateringar som visar att de ska räknas till den gropkeramiska kulturen. Dessa svåråtkomliga bosättningar har legat på små öar en bit ut i den dåtida skärgården och har inte fått samma uppmärksamhet som de övriga typerna, vilket medfört att man inte känner till dem lika bra. Undersökningarna av denna boplatstyp kan ge svar på vilka skillnader det finns gällande avfallsdeponering, vilka typer av föremål tog man med sig till de mindre boplatserna liksom vilka aktiviteter som bedrevs på dessa platser. Detta kan i sin tur ge värdefull information om hur den gropkeramiska kulturen strukturerade sin omvärld (Edenmo & Olsson 1997). Den gropkeramiska kulturens boplatser är som nämnts relativt dåligt kända och beforskade i Tjustbygden. Den hittills största undersökningen som berört en gropkeramisk - 5 -

7 boplats i norra Kalmar län genomfördes av Axel Bagge 1935 vid Humlekärrshult i Döderhult socken och omfattade ca 300 kvm. Sedan följer ett antal undersökta boplatser i norra länet, men inte av samma omfattning. Lilla Mark i Oskarshamn (Svedberg 1988, Edenmo 2001), Syréns Hage i Oskarshamn (Hansson 1936), Brevik i Västervik (Cederskiöld 1955), Aleglo i Loftahammar socken, Gärdsholmen i Västra Ed socken (Petersson 2005) och Hellerö i Västra Ed socken (Ermerud 2004). Utöver dessa finns ett antal viktiga fyndplatser vid Döderhults kyrka i Döderhult socken (SHM inv. nr 21443, 22258) och Helgenäs i Västra Ed socken (SHM inv. nr 26994, 27572). Idag finns en större koncentration av kända neolitiska kustboplatser vid Solstad och Blankaholm. Samtliga har påträffats i vildsvinsskador och rotvältor i samband med specialinventeringar utförda av Michael Dahlin och alla platser är nu registrerade i FMIS. Ett mindre antal har framkommit i åkermark, men har inte kunnat uppvisa någon keramik. Det är dock ett känt fenomen att det mycket sällan påträffas bevarad neolitisk keramik i plöjd åkermark (Dahlin 2004). Figur 2. Karta över neolitiska boplatser i norra Kalmar län. Grundkarta med bearbetning (efter Pettersson 2007). Blanka Fornlämningsmiljön i närområdet uppvisar inga säkra spår efter mesolitiska boplatser, men högt belägna boplatser med en dominans av kvarts skulle kunna räknas till denna tid. Neolitikum är däremot väl företrädd med flera boplatser som både genom sin höjd över havet och artefakter i form av keramik och stenyxor kan räknas till den mellanneolitiska gropkeramiska kulturen (Dahlin 2004, 2006a). Våren 2008 påträffades ett avslag av Kristianstadsflinta i den skogsstig som går över fastigheten Blanka 1:111, det första spåret av den boplats som senare kom att registreras som RAÄ 531. Under våren och försommaren framfördes klagomål till Västerviks - 6 -

8 Fig. 3. Översikt över Blankaholm. Den aktuella platsen markeras med röd stjärna. kommun från ett antal villaägare vid Talluddsvägen som besvärades av en den lilla våtmark som finns uppe på höjden, från vilken vatten sipprade ned på tomterna. Kommunen ville hjälpa till och med hjälp av en grävmaskin grävdes ett dräneringsschakt från våtmarken tvärs över den då okända och oregistrerade boplatsen. Schaktet var ca 100 m långt och ca 1 m brett och 0,5-0,7 m djupt. På hösten samma år upptäckte arkeolog Michael Dahlin det grävda schaktet och hittade då ett antal keramikbitar med grop- och kamstämpeldekor samt flint-splitter, kvarts- och kvartsitavslag. Även skörbrända stenar, sot och kol påträffades i schaktet, vilket möjligen kunde utgöra rester av en härd och brända flintsplitter samt en knacksten låg helt synliga i schaktet. Fynden i kombination med höjden över havet gjorde att man kunde anta att det rör sig om en mellanneolitisk boplats från tiden BC. Den neolitiska boplatsen RAÄ 531 ligger i en nordvästsluttning på Blankas marker och i anslutning till villabebyggelsen vid Talluddsvägen i centrala Blankaholm. Terrängen norr och söder om boplatsen är stundtals mycket brant och den kuperade terrängen har gjort att framförallt skogen utgör det dominerande inslaget. Boplatsen ligger delvis på en naturlig terrassering ca m.ö.h. Boplatsen är inte avgränsad och det är oklart hur långt ned i terrängen boplatsen sträcker sig. De första fynden från dikes-grävningen och fynden från den aktuella undersökningen har påträffats mellan m.ö.h, vilket stämmer väl med tidigare undersökningar i området. I nordost begränsas boplatsen av en brant bergvägg, i söder av tomtmark och lerig åkermark och i norr av kuperade terrängpartier. Det är högst sannolikt att boplatsen har en vidare utbredning mot söder och in på tomtmarken. Det är också möjligt att boplatsen fortsätter längre mot nordost i någon av alla moränfyllda sprickor mellan bergen. Den avgränsas i nordost av en bergvägg och mot sidorna av berg i dagen, vilket antyder att boplatsen består av en förhållandevis liten aktivitetsyta. Fig. 4. Vy mot den aktuella undersökningsytan av boplatsen RAÄ 531, vilken ramas in av berg i nordväst. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum

9 Fig. 5. RAÄ 531. Karta upprättad av Veronica Palm, Västerviks Museum

10 Metod och genomförande Studiecirkeln Den aktuella undersökningen var förankrad i ett publikt inriktat samhällsprojekt i Blankaholm, där Blankaholms Samhällsförening bjöd in allmänheten att delta i En vecka i historiens tecken. Syftet var att öka allmänhetens historiemedvetenhet och visa hur ny kunskap om äldre tider kan tas fram och tillgängliggöras. Under veckan erbjöds flera olika aktiviteter såsom deltagande i den arkeologiska studiecirkeln eller en möjlighet att beskåda den arkeologiska undersökningen, forntida matlagning, föredrag och skogsvandringar. Utöver detta inbjöds också skolklasser att besöka den arkeologiska undersökningen. Studiecirkeln om arkeologi genomfördes i Studiefrämjandet regi och 10 amatörarkeologer och studenter deltog. Syfte & Frågeställningar Frågeställningarna som ligger till grund för undersökningen delades in i tre teman; Datering, Storlek och Karaktär. Ett viktigt syfte med undersökningen var att testa hypotesen att boplatsen utgör en liten mellanneolitisk lokal, typ jaktstation, eller någon annan typ av aktivitetsyta. Här var såväl boplatsens utbredning som fyndinnehåll och tidsställning viktiga att fastställa. Den arkeologiska delundersökningen hade karaktären av grundforskning. Fältmetodik Inledningsvis upprättades en fixpunkt på området där höjden över havet mättes in med GPS. I en inledande fas fokuserades på frågeställningen rörande lokalens storlek och för att få en uppfattning om lokalens utbredning och skillnader i fyndfrekvens upptogs 12 kvartsmeterrutor för en översiktlig analys. Resultaten från denna inledande del låg till grund för planering av den fortsatta undersökningen, då två delytor valdes ut för undersökning. Etapp 2 fokuserade på frågeställningarna om lokalens datering och karaktär, där två delytor undersöktes genom rutgrävning (se bilaga 1). 1 x 1 m stora rutor upptogs och grävdes i stick, där varje stick omfattade av ett djup av 0,05 m. Totalt kom 35 rutor att undersökas. Efter avslutad undersökning återställdes undersökningsområdet. Varje ruta handgrävdes med skärslev och fynden tillvaratogs genom handplockning och sållning. Rutorna dokumenterades med hänsyn till jordmån, konstruktioner och fynd på - 9 -

11 särskilt rutblankett. Anläggningar dokumenterades i plan och profil genom digitalfoto och/eller ritning i skala 1:20. Dokumentationsmaterialet kommer tillsammans med undersökningsrapporten att förvaras i Kalmar läns museums topografiska arkiv. De fynd som tillvaratogs fördes till respektive m 2 -ruta samt stick, lager eller anläggning. Fynden registrerades i en för ändamålet upprättad databas och lämnas till Kalmar läns museum, där de erhållit ett preliminärt inventarienummer KLM 44460, i väntan på fyndfördelning. En del av fyndbearbetningen ingick som ett delmoment i Studiefrämjandets arkeologikurs. Fig. 6. De undersökta ytornas placering inom den registrerade boplatsen RAÄ

12 Fig Två delytor (delyta 1 och 2) inom RAÄ 531 kom att undersökas. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum

13 Resultat Anläggningarna Generellt kan sägas att jordens beskaffenhet i området består av ett tunt humuslager ca 0,01-0,04 m tjockt följt av grusig, sandig till lerig morän. Efter ca 0,20 m blir moränen mer stenbunden. Kulturlagrets tjocklek, som kunnat studeras i samband med rutgrävningen, uppgår till mellan 0,05-0,15 m. Mycket få anläggningar påträffades, vilket kan ha att göra med den ringa yta som upptogs. Ytterligare en viktig faktor är det omrörda kulturlagret intill bergväggen i boplatsens nordöstra del, där man under 1900-talet utnyttjat skrymslen i berget för att dumpa sopor och skrot. En del avfall har grävts ned och då skadat delar av kulturlagret. Det senare försvårade tolkningen inom delar av yta 2, liksom bestämmandet av de brända benen. Yta 1 uppvisade inga tydliga konstruktioner, men en antydan till en stensatt terrassering fanns, vilken tycktes ha utgått från bergväggen och sträckt sig vidare ned i terrängen från rutorna 4 och ned mot 2. Vid ruta 2 tycktes stenpackningen upphöra, vilket även antyddes inom yta 2 (se bilaga 1). Yta 2 uppvisade en liknande stenpackning som yta 1, vilket understryker en väl genomtänkt anläggning i sluttningen nedanför bergväggen. Inom yta 2 framkom också en anläggning som tolkades som en omrörd härd (A1, bilaga 1). Lagerföljden var dock skadad genom senare tiders sophantering i området

14 Fig Härden A1 i yta 2 i förhållande till det fyndförande kulturlager som fanns ovanpå den anlagda stenpackningen. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum

15 Fynden Fynden utgörs av keramik, slaget stenmaterial och brända ben. Inför denna rapport har stenmaterialet granskats av arkeolog Michael Dahlin. De brända benen har endast genomgått en översiktlig dokumentation då den tidigare omnämnda sentida avfallshanteringen påverkat tolkningen. Stenmaterialet Kvartsit Kvartsiten är av det slag som oftast kallas Västervikskvartsit. Kvartsit är en av de vanligaste bergarterna inom Västerviks och Oskarshamns kommunområden och finns dessutom i viss mån naturligt i berggrunden direkt i anslutning till Blanka. Kvartsiten är vanligen gråsvart till gulvit i sin färg. Huvuddelen av materialet i kvartsit domineras av avslag och de uppvisar ofta en plattform, vilket talar för att tillslagningstekniken utgått ifrån plattformskärnor. Deras raka profil antyder att tillslagningstekniken varit plattform städteknik, men exempel på bipolär teknik finns också (Callahan 1987). Totalt påträffades 574,7 gram slagen kvartsit på platsen. Kvarts Kvarts verkar ha varit det vanligaste materialet för redskapstillverkninga under mesolitikum i denna del av landet. Under början av neolitikum ökar dock andelen kvartsit drastiskt och förblir den dominerande bergarten in i den äldre järnåldern (Sarnäs 1994, Dahlin 2004). Vid den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Blanka, som delvis kan räknas till sen trattbägarkultur, var kvartsen det dominerande inslaget och inte kvartsit. Detta avviker skarpt från erfarenheterna från exempelvis Vivastemåla och Hellerö (jfr Bagge 1941, Ermerud 2004). Den bearbetade kvartsen som tillvaratagits på platsen tycks i första hand vara hämtad från kvartsådror, men det finns flera exempel på bearbetade stenar. I de omgivande bergen finns kvartsådror och i den naturliga moränen och uppsvallade sedimenten finns inslag av kvarts. Vanligast är den klara till mjölkvita kvartsen, men det finns en typ av kvarts med mindre strimmor av småkornig kvarts, vilket gör att den liknar kvartsiten, men här har den dock sorterats in under benämningen kvarts. Kvartsen var företrädesvis bearbetad med plattformsteknik och en mindre del med bipolär teknik. Totalt påträffades 2 830,6 gram kvarts på platsen. Kristianstadsflinta Kristianstadsflinta utgör oftast den vanligaste kategorin flinta på tidig- och mellanneolitiska boplatser inom nordöstra Småland. Detta gäller även för denna boplats och materialet uppträder i form av avslag och splitter. Även om den s.k. plattforms

16 tekniken varit den vanligaste reduceringsmetoden så förekommer enstaka bipolära avslag och kärnor. Flintsorten uppvisar ofta cortex och detta antyder att flintan åtminstone delvis kommit hit i form av obearbetade stycken och bearbetats här på platsen, vilket också splittren talar för. Totalt påträffades 593,4 gram. Sydvästskandinavisk flinta Den sydvästskandinaviska flintan förekommer sparsamt på de neolitiska boplatserna i nordöstra Småland. När flintsorten väl förekommer är det ofta redskap i form av hela och fragmentariska skrapor, pilspetsar och yxfragment som påträffas. Detta stöder tanken att huvuddelen av all sydvästskandinavisk flinta kommit till nordöstra Småland i form av färdiga redskap. En del trasiga redskap har sedan ombearbetats till skrapor, borrar etc. Vid Blanka förekommer denna flintsort ytterst sparsamt. Endast 77,75 gram sydvästskandinavisk flinta påträffades vid undersökningen. I materialet finns ett avslag med tydliga slipmärken, sannolikt från en flintyxa av tunn- eller tjocknackig typ. Grönsten Grönsten förekommer som gångbergart (diabas) och lösa stenblock inom närområdet. Större sammanhängande områden med grönsten i form av gabbro och diorit finns längre in på fastlandet. På boplatsen i Blanka framkom en grönstensyxa, men det fanns inga tecken på tillverkning av yxor inom den undersökta ytan. Granit Ett större fragment av en slipsten i granit påträffades. Graniten är av lokal art. Sandsten Sandsten förekommer inte naturligt inom området, men enstaka större block av sandsten har påträffats i terrängen. Sandsten finns naturligt i delar av västra Östergötland, i södra Kalmar län och Öland. Meterstora block av sandsten finns närområdet. De har sannolikt förts hit med hjälp av inlandsisen (Dahlin 2010). På boplatsen påträffades ett fragment av ett bryne av sandsten. Fig En vittrad yxa samt ett fragment av en slipsten. Foto: Michael Dahlin

17 Kvartsit Kvarts Kr.flinta Sydv.flinta Kvartsit Kvarts Kr.flinta Sydv.flinta Fig. 12. De olika bergarternas fördelning i vikt och antal. Diagram upprättade av Michael Dahlin Brända ben Totalt påträffades 19,6 gram brända ben i omrörda kulturlager med inblandning av recenta artefakter. Dessa har därför ej detaljstuderats. Keramiken Huvuddelen av de skärvor som tillvaratagits kommer från klassiska kärlformer tillhörande sen trattbärgarkultur och gropkeramisk kultur. Materialet är mycket fragmentariskt, men de identifierbara keramikbitarna stödjer tanken om klassiska kärlformer (Edenmo m.fl. 1997). Storleken på kärlen är svårdefinierad, men här kan det hållas för troligt att det rör sig om normala storlekar från denna tid och endast ett fåtal mindre och större kärl. Den största delen eller den keramik som gått att studera närmare har tillverkats med s.k. N-teknik, där kärlet byggts upp av sneda remsor av lera. Kärlets yttre sida är sammanfogad med pressning och skrapning medan insidan lämnats mer eller mindre orörd så att fogarna syns tydligare. Primitiv N-teknik förs ofta till sen mesolitikum och tidig neolitikum, men kan även förekomma senare (Stilborg 2002). Merparten av keramiken är sandmagrad, medan en mindre del är magrad med stenkross. Ett mindre antal skärvor utgörs av s.k. porigt gods och kan ha varit kalk- eller benmagrat. Dekoren utgörs på flertalet av kärlen av gropintryck, snörstämplar, punkter och kamstämplar. Det förekommer också rörstämplar, vinklar och nagelintryck. Huvuddelen av keramiken kan kopplas till den sena trattbägarkeramiken och tidiga gropkeramiken Fagervik II. En mindre andel kan knytas till andra Fagervikstilar som III-IV

18 Fig. 13. Ett urval av keramiken som påträffades inom yta 1 och 2. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum

19 Diskussion Antalet neolitiska kustboplatser med framförallt keramik från den gropkeramiska kulturen har visat sig vanligt längst ostkusten. Boplatserna har framkommit både i klassiska lägen i sandiga sydsluttningar, men också i mer undanskymda nordliga lägen i morän. Platserna känns ofta igen genom deras kustanknytning och genom sin stora fyndrikedom. Det är ofta på grund av sin fyndrikedom som platserna ofta kan upptäckas i markskador. Blankaboplatsen kan räknas till de mer ovanliga boplatslägena, men genom sitt fyndinnehåll utgör den i en klassisk lokal. För år sedan låg boplatsen på en mindre ö i innerskärgården. Fig Havsnivån idag respektive för år sedan. Boplatsens läge markeras med röd stjärna. Översikt i skala 1: Karta erhållen från Sveriges Geologiska Undersökning

20 Fynden utgörs av stora mängder keramik, slaget stenmaterial och brända ben. Keramiken uppvisar likheter med andra neolitiska boplatser i Kalmar län. Ett fåtal boplatser i nordöstra Småland uppvisar keramik från flera neolitiska kulturer. På Blankaboplatsen finns dels sen trattbägarkeramik och gropkeramik. Detta är mycket intressant inför framtida undersökningar av lokalen, då frågor om boplatsens rumsliga strukturer, datering, profana och rituella användning är av stort intresse. Bland de importerade bergarterna finns främst Kristianstadsflinta och en mindre andel sydvästskandinavisk flinta. Flintan speglar kontakter med andra grupper söder ut. Kristianstadsflintan har troligen kommit till området som råflinta, men även i form av mindre redskap. Den sydvästskandinaviska flintan antyder genom sitt utseende att den främst kommit i form av färdiga redskap och yxor. När det gäller tillverkningsteknik av samtliga bergarter dominerar plattform städmetod och i viss mån även plattform frihandsmetod. Bevis på att den bipolära metoden också använts finns genom bipolära avslag och kärnor. Bland de formella redskapen finns en grönstensyxa, ett fragment av en slipsten och enstaka skrapor. Keramiken har en viktig roll i detta avseende, då den kan förekomma i flera kontexter inom boplatsområdet. Keramiken är i huvudsak av typen Fagervik II medan enstaka skärvor är av senare typer som Fagervik III-IV. Mycket tyder på att det funnits en blandning och samtida användning av de olika keramikstilarna. Den äldsta delen av boplatsen bör med viss försiktighet kunna placeras inom BC och vidare mot 2300 BC. Någon datering med hjälp av 14 C-har inte gjorts i detta skede och boplatsen dateras endast utifrån typologiska studier av keramik- och stenmaterialet. Stenmaterialet uppvisar stora likheter med andra lokaler i nordöstra Småland, men med en viktig skillnad. Något avvikande är den höga frekvensen av kvarts. Det brukliga är annars att kvartsiten dominerar på denna typ av boplatser. Det kan dock finnas en förklaring i boplatsens tidsställning, då keramiken antyder att den är något äldre än de andra undersökta lokalerna. Det antyder att kvartsiten först blir vanlig en bit in i mellanneolitikum, men betydligt fler lokaler bör undersökas för att klargöra denna hypotes. Boplatsen RAÄ 531 är endast delundersökt. Avgränsningen i FMIS har framför allt gjorts genom topografiska förutsättningar samt genom provrutsgrävning inom platån och får anses som något osäker. Genom delundersökningen har fynd framkommit som kan föra boplatsen till trattbägarkultur men framför allt gropkeramisk kultur. Få anläggningar framkom inom de relativt små undersökningsytorna och för att få en bättre bild av boplatsens struktur och användning måste ytterligare undersökningar ske

21 Administrativa uppgifter Länsstyrelsens dnr: Kalmar läns museums dnr: Landskap: Småland Kommun: Västervik Socken: Hjorted Fastighet: Blanka 1:111 Fornlämningsnr: RAÄ 531 Ekonomisk karta: Solstadström 6G6i X/Y koordinat: / (SWEREF 99 TM) M ö h: Fältarbetstid: juni 2009 Antal arbetsdagar: 5 Personal i fält: Arkeologer: Veronica Palm (fältarbetsledare), Michael Dahlin, Ludvig Papmehl-Dufay & Kenneth Alexandersson Kursdeltagare: Karl-Bertil Gustafsson, Kristian Lundqvist, Annika Helander, Carina Törn, Gabriella Glännhag, Louise Grybäck, Pernilla Fransson, Nils-Erik Norrby, Rune Johansson & Luz Mary Johansson. Fynd nr: KLM Fynd: Fynden finns registrerade i en för ändamålet upprättad Microsoft Accessdatabas och förvaras i väntan på fyndfördelning i Kalmar läns museums magasin under respektive KLM-nummer. Dokumentation: All dokumentation förvaras på KLM

22 Referenser Alexandersson, K Stenålder i Oskarshamnsområdet. I: Lars Lundqvist (red). Inledande kulturhistoriska studier i Simpevarpsområdet, Småland, Misterhults socken, Oskarshamns kommun. Riksantikvarieämbetet, UV-Öst. Linköping. Sid Alexandersson, A. & Petersson Stenålder i Kalmar arkeologisk undersökning i kv. Havren, Djurängen. Arkeologisk undersökning, Rapport 2004:1 Kalmar Läns Museum. Kalmar. Bagge, A Stenåldersboplatsen vid Vivastemåla, Västrums socken, Småland. Kung. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, 37:7. Stockholm Callahan, E An Evaluation of Lithic Technology in Eastern Middle Sweden during the Mesolithic and Neolithic. AUN 9. Uppsala. Cederschiöld, L En stenåldersboplats i Västervik. Tjustbygden. Västervik. S3-15 Dahlin, M Fåror i forntidens spår. En studie av sten- och bronsålderns bosättningsmönster med utgångspunkt från specialinventeringen av Misterhults och Döderhults socknar i Oskarshamns kommun. Oskarshamn. Dahlin, M. 2006a. Byn Solstad i förändring En historiegeografisk studie C-uppsats i Samhällsgeografi, Högskolan på Gotland. Visby. Dahlin, M. 2006b. En skärvstenshög och två aktivitetsytor i Solstad-Virum, Nyregistrerad skärvstenshög och aktivitetsyta vid Solstad samt aktivitetsyta belägen inom RAÄ 248 vid Virum, Solstad 1:1, 2:1, Virum 1:1, 2:1, Misterhults sn, Oskarshamns kommun, Kalmar län, Småland, Kalmar. Dahlin, M Snäckedal en bronsåldersgåta. Ett bronsåldersgravfält i nytt ljus. I: Alexandersson, K., Papmehl-Dufay, L. & Wikell, R. (red). Forntid längs Ostkusten 1. Blankaholmsseminariet de två första åren. Västerviks Museum. Västervik. Edenmo, R. & Olsson, E Östra Mellansverige. Gropkeramikerna fanns de? Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Red. Larsson, M. & Olsson, E. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 23. Stockholm. Edenmo, R Stenåldersboplatsen Lilla Mark under 4000 år, Bosättningsmönster, utbytessystem och neolitisering i östra Småland. Projekt Uppdragsarkeologi Övre Grundsjön, Vojmsjön och Lilla Mark Rapport över arkeologiska undersökningar, Rapport 2001:1. Riksantikvarieämbetet. Ermerud, H Hellerö. Skärvstenshög RAÄ 8 samt Gropkeramisk boplats V om RAÄ 296 & RAÄ 7. Hellerö 1:2, Västra Eds socken, Västerviks kommun, Småland, Rapport från arkeologiska forskningslaboratoriet 1. Stockholm

23 Gurstad-Nilsson, H En neolitisering två förlopp. Tankar kring jordbrukets etablering i Kalmarsundsområdet. I: Magnusson, G (red). Möre - historien om ett Småland. Kalmar Läns Museum. Kalmar. Papmehl-Dufay, L Mellanneolitikum vid Ottenby Kungsgård. Arkeologisk undersökning av RAÄ 40, Ås socken, Ölands sydspets. Augusti-September Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet nr 2. Stockholm. Petersson, M Gärdsholmen en gropkeramisk fyndplats i Tjusts skärgård, Småland, Rapport 2005 Kalmar läns museum. Kalmar. Petersson, M Gropkeramiker i Kalmar län. Urminne tidskrift för arkeologi i sydöstra Sverige 2007/6. Sid Stilborg, O Uppbyggnadsteknik. I: Lindahl, Olausson & Carlie (red). Keramik i Sydsverige. Malmö. Svedberg, Å Lilla Mark en stenåldersboplats. Fornminnen i en kustbygd (red) Lars Rönnbäck. Oskarshamn. S

24 Bilagor 1. Ritningar 2. Fyndlista 3. Foto

25 Bilaga 1. Ritningar. Renritning utförd av Philip Seward R 11 R 12 N A 1 S 1 m Yta 2. Anläggning A1. Profil från V. Provruta 5 Yta 1 Ö R 2 R 3 R 4 Sandlager Mogrund Rot 1 m Yta 1. Terrassering. Profil från S

26 Berg 1 2 Stenmoras med modernt skräp i ytan A Städsten m Provruta 26 Yta 2. Översikt av rutor och anläggningar

27 Stubbe 7 8 Rot 9 1 m Yta 1. Översikt av rutor

28 Bilaga 2 - fyndlista

29 - 28 -

30 - 29 -

31 - 30 -

32 - 31 -

33 - 32 -

34 - 33 -

35 - 34 -

36 Bilaga 3 - foton RAÄ 531 Hjorted socken - Västerviks Museum

37 Foto nr Motiv 1 Vy över undersökningsytan inom boplatsen RAÄ 531. Före undersökning. 2 Vy över undersökningsytan inom boplatsen RAÄ 531. Återställning. 3 Yta 1 (t v) och yta 2 (t h). 4 Yta 2. 5 Sållning 6 Keramikfynd yta 1. 7 Keramikfynd yta 1. 8 Yta 1 avtorvad. 9 Yta 1 stick 1. Stenterass. 10 Yta 1 stick 1. Stenterass. 11 Yta 2. A1 härd framrensad. 12 Yta 2. Stensamling. 13 Yta 2. Stensamling. 14 Yta 2. Stensamling. 15 Keramik 16 Keramik 17 Keramik 18 Yxa 19 Yta Yta Yta 2. A1 under utgrävning. 22 Yta 2. A1 under utgrävning. 23 Yta 2. A1 under utgrävning. 24 Yta 2. A1 under utgrävning. 25 Rutgrävning yta Rutgrävning yta Rutgrävning yta Rutgrävning yta Rutgrävning yta 2. Städsten. 30 Rutgrävning yta Sållning. 32 Sållning. 33 Rutgrävning yta 1 och Rutgrävning yta Rutgrävning yta Rutgrävning yta Rutgrävning yta Yta Yta Keramik

38 41 Regnskydd. 42 Yta 1 i regn. 43 Sållning under regnskyddet. 44 Sållning under regnskyddet. 45 Sållning under regnskyddet. 46 Yta 2 kulturlager i profil A Keramik B Yxa C Slipstensfragment