Brottsoffer eller gärningsperson?

Transkript

1 Örebro universitet Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet termin 9 VT11 Examensarbete för juristprogrammet, 30 hp Brottsoffer eller gärningsperson? Om de grova fridskränkningsbrotten och rätten att försvara sig Författare: jur. stud. Lisa Ragnesten Handledare: jur. dr., docent Claes Lernestedt Examinatorer: jur. dr., docent Laura Ervo och professor Kerstin Nordlöf

2 Sammanfattning Brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning kriminaliserades den 1 juli 1998 genom BrB 4:4 a. Uppsatsen syftar till att undersöka varför gruppen kvinnor särbehandlas inom straffrätten genom det grova kvinnofridskränkningsbrottet (st. 2) jämfört med grov fridskränkning (st. 1). Syftet är också att undersöka hur rekvisiten för brotten var tänkta att tillämpas samt hur de tillämpas i praktiken. Uppsatsen, vilken främst fokuseras på förhållandet män som gärningspersoner och kvinnor som brottsoffer, undersöker dessutom vilka rättfärdigande och ursäktande omständigheter som kan komma ifråga för en kvinna som använder grovt våld för att ta sig ur relationen, samt hur dessa omständigheter är konstruerade. Rättsvetenskaplig metod har använts i arbetet, vilket innebär en undersökning av lag, förarbeten, praxis, doktrin och rättskälleprinciper. Med doktrin avses inte endast juridisk sådan, utan även sociologisk och kriminologisk litteratur. Angående praxis har främst avgöranden från HD och HovR använts. Uppsatsen innefattar diskussioner både de lege lata och de lege ferenda. De grova fridskränkningsbrotten kriminaliserades eftersom det saknades ett straffbud som tog hänsyn till brottsoffrets fullständiga situation. För att markera att det främst är kvinnor som utsätts för våld och trakasserier i hemmet av männen, särreglerades förhållandet genom grov kvinnofridskränkning. De grova fridskränkningsbrotten består båda av enskilt kriminaliserade gärningar vilka sedda tillsammans utgör ett enda brott. Kvinnor som är utsatta för brottet grov kvinnofridskränkning använder ibland grovt våld för att ta sig ur relationen. Detta våld kan tillgripas vid situationer då det inte föreligger något direkt angrepp. För sådana situationer har inte kvinnan någon nödvärnsrätt, men det kan argumenteras för att hon i vissa särskilda fall har en nödrätt. Någon utsträckt putativ nödeller nödvärnsrätt föreligger inte. Inte heller har kvinnan rätt till preventivt nödvärn. Införandet av brottet grov kvinnofridskränkning har, tillsammans med uppgiften att göra 3-6 kap. BrB könsneutrala, varit en del av arbetet för att öka jämställdheten i samhället. Det ifrågasätts om en särkriminalisering för förhållandet kvinnliga brottsoffer och manliga gärningspersoner är rimligt. Genom att särkriminalisera med kön som utgångspunkt accepteras den manliga normen. Målet bör vara att män och kvinnor behandlas lika som både gärningspersoner och brottoffer. Det föreslås att en särreglerad rättfärdigande omständighet införs för dem som är utsatta för de grova fridskränkningsbrotten. Nyckelord: Grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, brott, våld i nära relation, kvinnovåld, normaliseringsprocess, nödvärn, excess, putativ och preventiv. I

3 Förkortningar BrB brottsbalk (1962:700) BrP lag (1964:163) om införande av brottsbalken Dir. kommittédirektiv EKMR Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna HD Högsta domstolen HovR hovrätt(-en) JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland JT Juridisk Tidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NTfK Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab prop. regeringens proposition RB rättegångsbalk (1942:740) RH Rättsfall från hovrätterna SAOB Svenska Akademiens ordbok SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning t.p. tilläggsprotokoll TR tingsrätt(-en) II

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... I Förkortningar... II Innehållsförteckning... III 1 Inledning Introduktion Syfte Frågeställning Avgränsning Metod och material Förklaringar av begrepp Disposition De grova fridskränkningsbrotten Det allmänna syftet Bakgrunden till BrB 4:4 a Brottens konstruktion Granskning av rekvisiten Den brottsliga handlingen Begreppet närstående Led i en upprepad kränkning av personens integritet Ägnat att allvarligt skadat självkänslan Rätten till våld Nödvärn Nödvärnssituation Angreppsobjekt Försvarlighetsbedömning Nöd Nödsituation Angreppsobjekt Försvarlighetsbedömning Excess Putativ och preventiv Putativ III

5 3.4.2 Preventiv Straffrätt och könsneutralitet en diskussion Sammanfattande analys och slutsats Analys De grova fridskränkningsbrotten Rätten till våld Slutsats Källförteckning IV

6 1 Inledning 1.1 Introduktion Den 1 juli 1998 trädde brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i kraft. Brotten stadgades i det första respektive andra stycket i BrB 4:4 a. Förslaget till en kriminalisering av de grova fridskränkningsbrotten introducerades först genom SOU 1995:60, Kvinnofrid. Kvinnovåldskommissionen föreslog att brotten kvinnofridsbrott och fridsbrott skulle införas. Syftet var att uppmärksamma den problematik som följer av mäns våld mot kvinnor. Den situation som utsatta kvinnor lever i ansågs inte vara tillräckligt uppmärksammad varken ur ett samhälleligt eller ur ett straffrättsligt perspektiv. De föreslagna grova fridskränkningsbrotten ansågs följaktligen ha störst relevans vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I samma utredning föreslogs att ett flertal brott i BrB kap. 3-6 skulle göras könsneutrala. Samtidigt som målet var att i viss mån göra brottsbalken könsneutral infördes således ett brott där kön tydligt hade en betydelse. I samma utredning föreslogs de grova fridskränkningsbrotten vara perdurerande. Den slutliga brottskonstruktionen blev dock, efter det att det i propositionen tagits avstånd från ett sådant betraktelsesätt, att det är fråga om enskilda brottsliga gärningar som sedda i ett visst sammanhang konstituerar brottet grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning. En kvinna som lever i en våldsam relation med en man befinner sig i en situation där det hela tiden finns en risk att hon blir utsatt för brott. Det händer att en kvinna använder sig av grovt våld för att ta sig ur situationen. En av anledningarna till kommissionens föreslagna brottskonstruktion var att kvinnan, som situationen tidigare var, inte hade möjlighet att utnyttja nödvärnsrätten. I betänkandet från kvinnovåldskommissionen fördes inte någon närmare diskussion om huruvida den nya brottskonstruktionen medförde en utökad nödvärnsrätt eller inte Syfte Kvinnor som grupp särbehandlas inom straffrätten genom brottet grov kvinnofridskränkning jämfört med brottet grov fridskränkning. Syftet är att undersöka varför det finns en sådan särreglering samt att granska hur de båda brotten var tänkta att tillämpas och hur de tillämpas i praktiken. I kvinnovåldskommissionens betänkande nämndes frågan om kvinnors rätt till nödvärn när de lever med en våldsam man. Det är möjligt att kvinnor som befinner sig i en sådan situation inte anser sig ha någon annan utväg än att använda grovt våld för att ta sig ur relationen. Om kvinnan befinner sig i en nödvärnssituation har hon dock inte begått någon otillåten gärning när hon tilltar våld. Syftet är därför att undersöka hur nödvärnsrätten är konstruerad för kvinnor vilka anses som brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning. 1 Det anges att kvinnor som en sista utväg tillgripit grovt våld har en möjlighet att hävda att de företog gärningen i nödvärn. Det uppges vidare att en sådan invändning, på grund av nödvärnsrättens konstruktion, sällan är framgångsrik, SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del A, s. 302 f. 1

7 I de situationer som kvinnan inte befinner sig i en nödvärnssituation kan hennes handlande ändå vara tillåtet. Det förutsätter att det istället föreligger en nödsituation. Syftet är på grund därav också att undersöka i vilka situationer en kvinna har nödrätt då hon är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning. När kvinnans handlande i en nödvärnssituation anses uppenbart oförsvarligt, eller vid nöd anses oförsvarligt, kan hon ändå vara fri från ansvar om hon hade svårt att besinna sig. Det är därför nödvändigt att, i anslutning till undersökningen om kvinnans rätt till nöd- eller nödvärn, även undersöka den så kallade nöd- eller nödvärnsexcess i förevarande situation. I vissa fall befinner sig kvinnan objektivt sett inte i någon nöd- eller nödvärnssituation, men hon tror att hon gör det. Det talas då om putativ nöd, putativt nödvärn respektive putativ nöd- eller nödvärnsexcess. Det som det egentligen handlar om att bedöma är kvinnans eventuella uppsåt eller oaktsamhet till de otillåtna gärningar som hon begått. Avsikten med uppsatsen är att även putativformerna för en kvinna som är utsatt för grov kvinnofridskränkning ska undersökas. Om det varken föreligger någon rättfärdigande eller ursäktande omständighet, eller någon putativ sådan, kan kvinnan argumentera för att hon företagit en preventiv nödvärnshandling för att skydda sig mot kommande angrepp. Syftet är därför också att undersöka om det finns någon preventiv nödvärnsrätt vid de fall då kvinnan företar en handling för att skydda sig själv mot kommande angrepp. 1.3 Frågeställning 1.a Varför instiftades stadgandet rörande brotten grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning? 1.b Hur var stadgandet tänkt att tillämpas och hur tillämpas det i praktiken? 1.c Vad är det för skillnad mellan de bägge i stadgandet ingående brotten? 2.a När föreligger en rätt till nöd eller nödvärn för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning? 2.b Hur är nöd- och nödvärnsrätten för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning konstruerad? 2.c Är nöd- eller nödvärnsrätten för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning annorlunda än vad den var innan tillkomsten av BrB 4:4 a? 2.d Om en nöd- eller nödvärnssituation förelegat, men handlandet överskridit vad som är tillåtet hur är nöd- och nödvärnsexcessen konstruerad? 2.e Hur är putativformerna för nöd- och nödvärnsvärnsrätten samt nöd- och nödvärnsexcessen konstruerade för en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning? 2.d Har en kvinna som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning någon preventiv nödvärnsrätt? 2

8 1.4 Avgränsning Detta arbete är främst riktat till jurister, men också till juriststuderande som läst grundkursen i straffrätt. Det förutsätts således att läsaren har grundläggande kunskaper i straffrätt, främst straffrättens allmänna del. Vid granskning av praxis för de grova fridskränkningsbrotten och de tillämpliga ansvarsfrihetsgrunderna har främst rättsfall från HovR och HD använts. Då det endast finns ett begränsat antal avgöranden av HD har dessa kompletterats med hovrättspraxis. Tingsrättsdomar har endast använts i undantagsfall eftersom det skulle kräva en gedigen undersökning av deras avgöranden för att slutsatser skulle kunna dras. En sådan utredning ryms inte i detta arbete. Det finns ett flertal möjligheter för polis- och åklagarväsendet att förhindra att ett misstänkt brott leder till åtal. Det kan därför finnas ett stort mörkertal av begångna gärningar som skulle kunna förändra bilden av en eventuell straffrättslig särbehandling och detsamma kan sägas gälla kvinnans nödvärnsrätt. Polis- och åklagarmyndigheternas förfarande tas dock inte upp i denna uppsats. När det i arbetet redogörs för ansvarsfrihetsgrunderna görs det utifrån att en kvinna är brottsoffer och en man är gärningsperson. Syftet är inte att ge en allmän redogörelse för ansvarsfrihetsgrunderna utan att diskutera dem utifrån vilken rätt en kvinna, som är utsatt för brottet grov kvinnofridskränkning av en man, har att använda våld gentemot mannen. Uppsatsen avhandlar tillämpningen av svensk rätt i nutid. Några komparativa utblickar görs därför inte, även om vissa använda artiklar rör utländsk rätt. Gällande tillämpningen består arbetet av både de lege lata- och de lege ferenda-resonemang. Angående de grova fridskränkningsbrotten sker viss historisk diskussion, detta för att det krävs en bakgrund för att kunna redogöra för straffstadgandets unika karaktär. Ansvarsfrihetsgrunderna har däremot en lång tradition. I detta arbete är de tidigaste källorna som används förarbetena till brottsbalken. Syftet med uppsatsen är inte att ge en allmän beskrivning av vissa ansvarsfrihetsgrunder, utan att tillämpa dem på ett visst praktiskt problem. Någon historisk redogörelse görs därför inte avseende ansvarsfrihetsgrunderna. 1.5 Metod och material Den metod som tillämpas i detta arbete är rättsvetenskaplig. Metoden består främst av en undersökning av rättskällorna i vid mening, det vill säga lag, förarbeten, praxis och doktrin samt de rättskälleprinciper som används för att analysera rättskällorna. För att förstå och kunna förklara problematiseringen kring fenomenet våld i nära relation främst i form av mäns våld mot kvinnor har viss sociologisk och kriminologisk litteratur använts. Även vissa förarbeten har inslag av sådan forskning. Eftersom andra forskningsområden använts än det strikt juridiska för att öka kunskapen om rätten är det i dessa delar inte fråga om juridisk metod. Juridisk metod inbegriper rättskälleläran med rättskälleprinciper samt metoder för faktarelevans. Den är således snävare än rättsvetenskaplig metod, vilken utöver juridisk 3

9 metod också inbegriper bland annat komparativ metod, vidare argumentation samt kunskap från andra vetenskapsområden som kan ge ökade kunskaper om rätten. 2 Arbetet har ett strukturellt perspektiv, i det avseendet att vad som undersöks är om brottsoffrets eller gärningspersonens könstillhörighet har straffrättslig relevans. Att tillhöra ett visst kön att vara kvinna ses därför som att vara tillhörande en viss grupp. Gruppen kvinnor är en grupp som anses vara särbehandlad i samhället. Om särbehandlingen överlag är positiv eller negativ lämnas osagt. Det som skiljer gruppen kvinnor från många andra grupper och därmed gör den strukturell, är att det är en egenskap som gruppen bär med sig över hela livet i samtliga situationer. Det är inte en grupptillhörighet som vem som helst kan träda in i eller ut ur, såsom fallet är med gruppen konsumenter eller gruppen hundägare. 3 I SOU 1995:60, Kvinnofrid samt i prop. 1997/98:55, Kvinnofrid talas om fridskränkning/ kvinnofridskränkning respektive grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning som ett brott. I prop. 1998/99:145, Ändring av fridskränkningsbrotten talas emellertid om två brott. Denna uppsats bygger på den senare uppfattningen, varför det genomgående talas om två brott eller brotten. 1.6 Förklaringar av begrepp Uppsatsen riktar sig, som angivits under kap. 1.4, främst till jurister. Det finns därför ett behov av att förklara begrepp som inte är juridiska i denna uppsats, begrepp vilka läsaren behöver känna till för att kunna tillgodogöra sig innehållet. Dessa begrepp kommer mycket kortfattat att beskrivas här. Könsmaktsperspektiv är ett begrepp som är hämtat från radikalfeminismen. Radikalfeminismen uppstod under 1960-talet och anhängarna menar att kvinnor är förtyckta av män just därför att de tillhör det kvinnliga könet. Radikalfeminismen menar att det råder ett system i samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor. Detta samhälleliga system kallas patriarkatet. Mäns förtryck av kvinnor uttrycks bland annat genom att mäns våld mot kvinnor i nära relationer. 4 Med kön avses i arbetet biologiskt kön. Det är en skillnad mot genus, som är en social konstruktion. Kön och genus behöver inte överensstämma, men de kan göra det Disposition Arbetet inleds med en kortare sammanfattning av uppsatsen följt av kapitlet Inledning, innehållande en introduktion till ämnet, uppsatsens syfte och frågeställning, de avgränsningar som gjorts, den metod och det material som använts, förklaringar av vissa begrepp och slutligen arbetets disposition. Det andra kapitlet, De grova fridskränkningsbrotten, behandlar brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, med fokus på det senare brottet. Den första delen av kapitlet redogör för bakgrunden och syftet med lagstiftningen samt 2 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och argumentation, andra uppl., Norstedts Juridik AB, 2007, s. 36 ff. 3 Lernestedt, Claes, Dit och tillbaka igen. Om individ och struktur i straffrätten, Iustus Förlag AB, 2010, s. 27 ff. 4 Gemzöe, Lena, Bildas ismer. Feminism, Bilda Förlag, 2008, s. 45 f. 5 Svensson, Eva-Maria, Genusforskning inom juridiken, andra uppl., Högskoleverket, 2001, s 21 ff. 4

10 stadgandets brottskonstruktion, medan det i den andra delen beskrivs hur brottsrekvisiten var tänkta att tillämpas samt hur de tillämpas i praktiken. Rätten till våld, uppsatsens tredje kapitel, fokuserar på de rättfärdigande och ursäktande omständigheter som kan komma i fråga i anslutning till brottet grov kvinnofridskränkning. Där behandlas också eventuella putativ- och preventivfrågor som kan uppkomma i anslutning till de rättfärdigande och ursäktande omständigheterna. Uppsatsens fjärde kapitel, Straffrätt och könsneutralitet en diskussion, innehåller en övergripande diskussion och utgår ifrån syftet med de grova fridskränkningsbrotten och deras förhållande till främst nödvärnsrätten. Analysen har ett tydligare de lege ferenda-resonemang än övriga arbetet och består av författarens kommentarer och slutsatser i ämnet. Författarens slutsatser och kommentarer framkommer även löpande i arbetet. Uppsatsen femte och avslutande kapitel, Sammanfattande analys och slutsats, består av dels en sammanfattande analys, dels en förkortad slutsats utifrån de frågeställningar som ställts i arbetets inledande kapitel. 5

11 2 De grova fridskränkningsbrotten 2.1 Det allmänna syftet Bakgrunden till BrB 4:4 a Den 1 juli 1998 trädde kriminaliseringen av grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i kraft genom det första respektive det andra stycket BrB 4:4 a. 6 Förslaget till en lagtext som skulle aktualisera problematiken kring mäns våld mot kvinnor introducerades först genom kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande, SOU 1995:60, Kvinnofrid. Kommissionen hade enligt kommittédirektivet som uppdrag att göra en översyn av frågor som rörde mäns våld mot kvinnor samt att föreslå åtgärder som kunde motverka sådant våld, vilket skulle ske utifrån ett kvinnoperspektiv. Åtgärderna skulle beakta orsakerna till våldet samt den förändrade kvinnosynen i samhället. 7 Det ansågs att det inte hade varit tillräckligt att misshandel i hemmet ändrats från enskilt till allmänt åtal. 8 För att lyckas med att motverka och undanröja mäns våld mot kvinnor gavs kommissionen omfattande möjligheter att lämna förslag till lagändringar, olika stöd och insatser samt till hur myndigheterna skulle handlägga sådana ärenden. Arbetet skulle ske inom många olika områden, såsom hälso- och sjukvården samt rättsväsendet. 9 I utredningens fjärde kapitel förklaras den syn kommissionen ansåg att samhället hade på mäns våld mot kvinnor. Kommissionen menade att den samhällsstruktur som byggde på mäns överordning och kvinnans underordning, utöver mäns biologiska fysiska styrka, var en grundförutsättning för att mäns våld mot kvinnor skulle uppstå. För att våldet skulle upphöra krävdes det, enligt kommissionen, att åtgärder företogs i samhället för att öka jämställdheten. Förutom ur ett könsmaktsperspektiv ansågs det att förklaringar till uppkomsten behövde sökas på individual- och socialpsykologiska samt strukturella nivåer. 10 Det ansågs också att medvetenheten om mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor behövde uppmärksammas. Allmänheten behövde få en insikt i varför män begår sådana brott samt att problemet gäller samtliga samhällsklasser. 11 Som en del av översynen av brottsbalksbrotten ansåg kvinnovåldskommissionen att det saknades ett straffstadgande som främst tog sikte på mäns våld och övergrepp mot kvinnor i 6 Lag (1998:393) om ändring i brottsbalken. 7 Dir. 1993:88, Kommission om våld mot kvinnor, som redovisad i SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del B, Bilaga 1, s. 5 f. För en kortare redogörelse över samhällets förändrade syn på mäns våld mot kvinnor, se Burman, Monica, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet, Iustus Förlag AB, 2007, s 58 ff. eller angående sexualbrotten Andersson, Ulrika, Hans (ord) eller hennes? En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot sexuella övergrepp, Bokbox Förlag, 2004, s 78 ff. 8 Lag (1981:1313) om ändring i brottsbalken samt Andersson, Berit, Lundberg, Magnus, Kvinnomisshandel som kunskapsfält att definiera, förklara och hantera ett socialt problem i Åkerström, Malin, Sahlin, Ingrid (red.), Det motspänstiga offret, uppl. 1:7, Studentlitteratur AB, 2001, s , s Dir. 1993:88, som redovisad i SOU 1995:60 s. B 13 ff. 10 Berglund menar att könsmaktsfrågan måste sammankopplas till en viss straffrättslig frågeställning för att den ska få en funktion inom straffrätten, se Berglund, Kerstin, Straffrätt och kön, Iustus Förlag AB, 2007, s Grov kvinnofridskränknings vara eller inte vara verkar kunna vara ett exempel på en sådan frågeställning. 11 SOU 1995:60, Kvinnofrid, s. A 106 ff. Hänvisningar till SOU 1995:60 syftar hädanefter till SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del A, om inte annat särskilt anges. 6

12 nära relationer. Ett problem var att kvinnor som utsatts för övergrepp under en lång tid och där övergreppen skett i en liknande miljö, torde ha svårt att precisera varje enskild gärning till tid och rum. Tidigare krävdes det att varje enskild gärning skulle preciseras till tid och rum för att en åklagare skulle få föra talan om brott. HD kom dock i NJA 1991 s. 83 fram till att detta inte nödvändigtvis var ett krav, men att några gärningar behöver kunna preciseras. HD anförde att [i] fråga om övriga påstådda sexuella övergrepp har Helena inte kunnat lämna några mer preciserade uppgifter om tidpunkt och antal. Hon har endast kunnat ange att Roger tvingat henne till samlag genom våld flera gånger under år 1989 samt att övergreppen tilltog under våren [ ] Helenas uppgifter är dock sådana att det får anses stå utom rimligt tvivel att Roger under den med åtalet avsedda perioden åtminstone vid några tillfällen [ ] förövat våldtäkt mot henne. 12. En ytterligare problematik anses vara att kvinnan inte är särskilt benägen att anmäla sin manliga partner. Detta förklaras med den så kallade normaliseringsprocessen eller Battered Women Syndrome (BWS). Normaliseringsprocessen som den beskrivs i förarbetena och på vilken lagstiftningen baseras är namnet på den process genom vilken kvinnans psyke gradvis bryts ned av mannens psykiska och fysiska misshandel. Efter en tid anser kvinnan att den våldsamma situationen är normal och att det är kvinnans eget fel om mannen slår henne. Normaliseringsprocessen kan beskrivas som att mannen steg för steg tar kontroll över kvinnan. Under den första tiden av förhållandet är mannen förstående och lyssnar på det kvinnan berättar. Mannen uppvaktar kvinnan och vill att denna ska berätta om sig själv. Efter en tid när relationen stabiliserats blir mannen svartsjuk och försöker kontrollera kvinnan. Kvinnans kontakter med omvärlden minskar gradvis genom att mannen ogillar den kontakt som kvinnan har med familj och vänner. När kvinnan inte längre har en fri kontakt med omvärlden börjar mannen kritisera dennas handlingar och beteende, vilket medför att kvinnans psyke bryts ned. Det är i detta stadium som mannen börjar misshandla kvinnan. Mannen växlar mellan att visa ömhet för kvinnan och att behandla denna illa, vilket får till följd att kvinnans acceptans för mannens beteende ökar. 13 Kvinnovåldskommissionen föreslog att brotten kvinnofridsbrott och fridsbrott skulle kriminaliseras genom BrB 4:4 a. Genom införandet av brotten ansåg kommissionen att hela den situation som brottsoffret befann sig i tydliggjordes och därmed också skulle bli föremål för domstolens prövning. 14 Syftet var därmed att straffvärdet skulle bli högre när de enskilda brotten sågs i ett samband med varandra, jämfört med om de inte gjorde det. 15 Kommissionen menade vidare att eftersom det ansågs att brottet tveklöst främst skulle begås av män mot kvinnor, detta behövde tydliggöras genom att kvinnofridsbrottet upptogs i första stycket och fridsbrottet i det andra. Kommissionen menade att det utmärkande beteende som skulle kriminaliseras inbegrep en kränkning av en annan person på grund av kön och har sin grund i föreställningen om kvinnors lägre värde i förhållande till män NJA 1991 s. 83, s. 100 f. Se också JustR Nyströms tillägg där bevisproblematiken kring våld i nära relation förtydligas, s. 101 f. 13 SOU 1995:60, s. 300, prop. 1997/98:55, Kvinnofrid, s SOU 1995:60, s Prop. 1997/98:55, s SOU 1995:60, s. 306 f. 7

13 Regeringen instämde med att det saknades en paragraf som syftade till att ta hänsyn till hela brottsoffrets förhållande vid våld i nära relation. 17 Regeringen avfärdade emellertid kommissionens argument om en verklighetsbeskrivande paragraf och valde istället att ha en könsneutral utformning av fridsbrottet. Regeringen menade dock att den särskilda form av kränkning som brott av förevarande slag mot en kvinna utgör behövde markeras. 18 Kvinnofridsbrottet infördes därför i ett andra stycke, trots att handlingarna inrymdes i fridsbrottet. Skälen var främst pedagogiska, men det åsyftades också att omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer skulle kunna kartläggas. Regeringen menade dessutom att brottens allvarliga karaktär behövde förtydligas. Rubriceringen ändrades därför till grov fridskräning och grov kvinnofridskränkning. 19 Lagrådet avstyrkte att brottet grov kvinnofridskränkning skulle införas. Det menade att förslaget dels innebar att samma brott hade två benämningar som verkade vara fakultativa, dels att det stred mot könsneutraliteten i BrB kap Lagrådet lyfte fram en viktig frågeställning, nämligen om det är fråga om ett eller två brott samt om det är två brott vilket som har företräde. Både i utredningen och i den första propositionen talas om brottet. 21 I den senare propositionen talas det emellertid om brotten. 22 Både grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning har samma straffskala och det andra stycket behandlar endast en avgränsad krets jämfört med det första stycket. Avgränsningen synes dock medföra att det är fråga om två brott. Det är inte fråga om en uppdelning i svårhetsgrader, som fallet är med ringa misshandel, misshandel (av normalgraden) och grov misshandel (BrB 3:5, 3:6). En man döms till grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning beroende på vilken krets av personer som brottsoffret tillhör. 23 Eftersom det synes vara fråga om två brott talas det i detta arbete om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning Brottens konstruktion I utredningen föreslogs brotten vara perdurerande, det vill säga att preskriptionstiden börjar löpa först när tillståndet som uppkommit genom brottet upphört. 24 Kommissionen menade att kränkningen av kvinnans integritet och skadan på hennes självkänsla följde av att brotten pågick under en viss tid och av att de straffbara handlingarna upprepades. Med straffbara handlingar synes kommissionen också mena de handlingar som den avsedde skulle kriminaliseras i och med straffstadgandet. Det inkluderade till exempel vissa kontrollerande beteenden eller diffusa uttalade eller outtalade hot som en form av psykisk misshandel, men 17 Prop. 1997/98:55, s Prop. 1997/98:55, s Prop. 1997/98:55, s 79, Prop. 1997/98:55, s Det kan ifrågasättas hur könsneutralt kap. 5 i själva verket är. Den enda paragraf som ändrades var 5:5, se prop. 1997/98:55, s Se till exempel SOU 1995:60, s. 305 och prop. 1997/98:55, s. 83. I den senare anförs det att det nya brottet skall rubriceras som grov fridskränkning alternativt grov kvinnofridskränkning. Författarens kursivering. 22 Se till exempel prop. 1998/99:145, s Se nedan kap SOU 1995:60, s. 308 och Asp, Petter, Ulväng, Magnus, Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, Iustus Förlag AB, 2010, s

14 kommissionen preciserade inte närmare vilka dessa handlingar var. 25 Regeringen menade att det inte var lämpligt att brotten skulle vara perdurerande. Den främsta anledningen var att det straffbara området inte var klart avgränsat. Regeringen anförde att legalitetsprincipen medförde att det i förväg måste gå att avgöra vilka handlingar som är kriminaliserade eller inte. Detta krav ansågs inte vara uppfyllt med kommissionens förslag. En sådan utformning av straffstadgandet hade medfört att vissa former av psykisk misshandel som inte tidigare var kriminaliserad hade kriminaliserats. Det ansågs också att en perdurerande brottskonstruktion skulle försvåra vad som innefattades av domens rättskraft. 26 Det råder delade meningar om vilken slags brottskonstruktion brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning faktiskt är. Som diskuterats ovan klargjordes i propositionen att det inte är fråga om perdurerande brott. 27 Detta är något som HD senare förtydligat genom NJA 2004 s Åklagaren anförde i gärningsbeskrivningen till brottet grov fridskränkning att gärningspersonerna under en viss tidsperiod misshandlat den gemensamma dottern bland annat genom vissa därefter preciserade gärningar. Domstolen framhöll att [u]ttryckssättet kan ge upphov till tvekan om huruvida åtalet innefattar annat än de särskilt preciserade gärningstillfällena. Fridskränkningsbrottet är emellertid inte konstruerat som ett fortlöpande, perdurerande, brott. Det är fråga om enskilda gärningar som straffbeläggs för sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt rekvisit - att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning - som är det som ger brottet dess fridsstörande karaktär. 28 Det är inte heller fråga om kollektivdelikt. Kollektivdelikt innebär att samtliga gärningar begångna under en viss tidsperiod utgör ett brott. Var och en av handlingarna är var för sig tillräcklig för att ansvar för fullbordat brott ska föreligga. 29 Domens rättskraft omfattar samtliga gärningar som företagits under en viss period. Om det sedan uppdagas att fler brottsliga gärningar begåtts som inte var kända vid tiden för domen kan de inte åtalas på grund av res judicata (RB 30:9 st. 1). 30 Enligt förslaget i kvinnofridspropositionen omfattades inte de grövre brotten, vilka är i konkurrens med de grova fridskränkningsbrotten, av domens rättskraft. Det skulle heller inte de brott av normalgraden som, om de ingått i åklagarens gärningsbeskrivning, hade konstituerat grov (kvinno)fridskränkning. 31 Lagrådet ansåg att brott av normalgraden som begåtts under den tid som domen omfattar i regel inte skulle kunna åtalas. Det trots att de formellt sett inte omfattas av domens rättskraft. Anledningen var dels att när gärningarna inte är tillräckligt preciserade är det svårt att avgöra vad som träffas av domens rättskraft, dels att sådana gärningar endast påverkar straffvärdet i mindre omfattning. 32 Regeringen instämde med lagrådets invändning. 33 Utöver att brott som begåtts vid tiden för domen formellt sett inte omfattas av domens rättskraft, krävs det att fler än ett 25 SOU 1995:60, s Prop. 1997/98:55, s. 76 ff. Lagrådet avstyrkte att brotten skulle vara perdurerande, s Se kap NJA 2004 s. 437, s Leijonhufvud, Madeleine, Wennberg, Suzanne, Straffansvar, åttonde uppl., Norstedts Juridik AB, 2009, s Tidperioden som träffas av res judicata är enligt författarna fr.o.m. tiden för det första brottstillfället som inte kan vara preskriberat t.o.m. datum för delgivning och stämning, Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s Leijonhufvud och Wennberg menar istället att tidsperioden avslutas med dagen för domen, se Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, Prop. 1997/98:55, s. 77. Se kap nedan. 32 Prop. 1997/98:55, s Den senare invändningen är ett skäl för åtalsunderlåtelse (RB 20:7 st. 1 p. 3). 33 Prop. 1997/98:55, s

15 brott har begåtts. Det finns ett krav på ett upprepat handlande, vilket inte krävs vid kollektivdelikt. 34 Kort och gott består paragrafen av en serie av skilda var för sig brottsliga gärningar, vilka tillsammans utgör ett enda brott. 35 Det kan sägas att brottskonstruktionen vilar på, men inte är en ren, konkurrensklausul. 36 Avseende de enskilda brott som omfattas av de grova fridskränkningsbrotten jämfört med grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning finns det en regelkonkurrens. Med regelkonkurrens menas att brottsbeskrivningarna i olika straffbud överlappar varandra helt eller delvis och detta har gjorts på lagstiftningsnivå. 37 Om brotten är ett led i en upprepad kränkning är de enskilda brotten subsidiära i förhållande till de grova fridskränkningsbrotten. De enskilda brotten är en del av ett annat, kvalificerat, brott lex specialis. Det är därför fråga om en skenbar konkurrens. 38 Detsamma gäller de brott som det enligt förarbetena ska dömas för särskilt. 39 En misshandel som begås mot en närstående kan ibland betecknas som grov. 40 Detta gäller om brottsoffret har en särskilt utsatt ställning eller om misshandeln är upprepad. 41 Var gränsdragningen ska göras mellan upprepad misshandel som konstituerar grov misshandel och upprepad misshandel som utgör något av de grova fridskränkningsbrotten är oklart. Vid just gränsdragningssituationerna synes det finnas en regelkonkurrens i form av interferens, det vill säga vissa fall tillhör grov misshandel, vissa tillhör grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning, och det finns också fall där båda straffbuden är tillämpliga Granskning av rekvisiten Den brottsliga handlingen För att kunna dömas för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning krävs det att gärningspersonen begått brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB. Av ordet gärningar framkommer att gärningspersonen måste ha begått flera brottsliga gärningar det räcker således inte med en gärning. Det krävs också att mer än en gärning är uppe till prövning 34 Wennberg, Suzanne, Grov kvinnofridskränkning en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s. 792, s. 794 f. Jareborg och Friberg menar att brottskonstruktionen torde vara världsunik samt att den i praktiken fungerar som ett kollektivdelikt förutom när det är fråga om mycket allvarlig nyupptäckt brottslighet. Se Jareborg, Nils, Friberg, Sandra, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, Iustus Förlag AB, 2010, s. 52 f. 35 Prop. 1998/99:145, Ändring av fridskränkningsbrotten, s Wennberg, Grov kvinnofridskränkning, s. 795, Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 494, Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 501, 516 ff. Leijonhufvud och Wennberg kallar detta för skenbar lagkonkurrens, se Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s Prop. 1997/98:55, s. 80, Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole, Wennberg, Suzanne, Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.) Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., Studentutgåva 6, Norstedts Juridik AB, 2009, s. 4:20 och prop. 1997/98:55, s. 76 f. 41 Prop. 1997/98:55, s Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 517 f. 43 Det kan ifrågasättas vad som i detta sammanhang menas med en granskning av rekvisit. Här avses en redogörelse både för hur förarbetena menar att rekvisiten ska tillämpas och för den faktiska tillämpning av rekvisiten som sker i domstolarna. Till det kommer, som följer av den rättsdogmatiska metoden, att doktrin har en åsikt om rekvisitens tillämpning. Även om nyckelordet här synes vara tillämpning är det hur tillämpningen bör/ska ske eller faktiskt sker som undersöks. Det är således fråga om en granskning. Ursprunget till granskning 10

16 samtidigt. 44 Det fordras att samtliga begångna gärningar är straffbelagda enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB, det vill säga det måste vara brott mot liv och hälsa, frihet och frid eller sexualbrott. Samtliga brott inom nämnda kapitel omfattas inte av fridskränkningsbrotten. Enligt propositionen bör normala konkurrensregler tillämpas, vilket betyder att domstolen ska döma särskilt för de grövre brotten i kapitlen. Brotten som inte omfattas är till exempel grov misshandel (3:6), människorov (4:1), olaga frihetsberövande (4:2) och våldtäkt (6:1). 45 Det är inte samtliga fall av misshandel som synes falla under grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning. Av förarbetena framkommer det att domstolar kan döma upprepad misshandel mot närstående som grov. Det gäller framför allt när den är av särskilt allvarligt slag. 46 När domstolen anser att det ska dömas för grov misshandel därför att det rört sig om upprepade fall av misshandel (av normalgraden) eller när den dömer för grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning eftersom det som skett uppfyller de övriga rekvisiten, låter sig inte avgöras. 47 Klart enligt förarbetena är att upprepade fall av ringa misshandel ska hänföras till de grova fridskränkningsbrotten, under förutsättning att de övriga rekvisiten är uppfyllda. 48 Kvinnovåldskommissionen ansåg att den brottsliga handlingen enligt (vad som sedermera blev) BrB 4:4 a även skulle inrymma ärekränkningsbrotten enligt BrB kap Regeringen ansåg dock inte att det fanns ett tillräckligt stort praktiskt värde i att även inrymma dessa brott. Anledningen var framför allt att brott enligt BrB kap. 5 i princip kräver den dubbla förutsättningen att för det första målsäganden angett brottet till åtal, för det andra att åtalet av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt (5:5 st. 1). 50 Regeringens uttalande har, i det avseendet, god överensstämmelse med att kriminalisering endast bör ske som en sista utväg, ultima ratio. 51 Gärningspersonen kan ha begått flera typer av brott, men det kan också vara fråga om flera brott av samma typ. 52 Det spelar således ingen roll om det handlar om flera fall av misshandel (3:5) eller om ett fall av misshandel och tre fall av ofredande (4:7). Avgörande för om det då ska dömas för något av de grova fridskränkningsbrotten är istället om vad som skett också finns i ordet granska, vilket enligt SAOB betyder 1) noggrant undersöka (ngt l. ngn); nog- grant betrakta l. genomgå (ngt) för att utröna hurudant det är: skärskåda, syna (i sömmarna), se ( ). 44 Prop. 1997/98:55, s Prop. 1997/98:55, s. 80, Prop. 1997/98:55, s. 76 f. Jareborg och Zila menar att straffvärdet när en kvinna misshandlas av en närstående man har brottet ett högre straffvärde jämfört med liknande brott mot andra vuxna. Författarna menar att ringa misshandel mot en närstående enligt underrättspraxis bedöms som misshandel av normalgraden. Däremot ställer sig författarna mer tveksamma till att detta skulle påverka straffmätningen vid misshandel av normalgraden, Jareborg, Nils, Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, tredje uppl., Norstedts Juridik AB, 2010, s HovR dömde en moder för grov fridskränkning mot sonen. Kvinnan hade bland annat slagit sonen med ett läderbälte ca 20 gånger över axlar, rygg, fot och huvud, slagit honom i huvudet samt knuffat in honom i en vägg. Vid ett annat tillfälle hade hon tilldelat sonen fem-sju slag med en bandyklubba samt tagit ett strypgrepp på honom och återigen knuffat in honom i en vägg. Vid ett ytterligare tillfälle hade modern kastat en kniv på sonen, vilken träffat i magen och armen. Se Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål nr B Prop. 1997/98:55, s SOU 1995:60, s Prop. 1997/98:55, s. 79f. 51 Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s Med brott menas i det avseendet således brottstyp, det vill säga det syftar till ett specifikt begrepp som bestäms av brottsrekvisiten. Se Asp, et al., Kriminalrättens grunder, s. 42 f. 11

17 uppfyller de övriga rekvisiten i BrB 4:4 a. Samtliga brott måste dock prövas av domstolen samtidigt. 53 I RH 2003:70 åtalades en man för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning. TR, vars dom HovR fastställde, dömde emellertid mannen för att ha begått grov kvinnofridskränkning och ansåg att det tilltvingade samlaget var ett led i kränkningen. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning var händelseförloppet följande: En dag i mitten av juni 2002 tilldelade O.R. sambon ett mycket stort antal slag på höger arm och hotade henne med en skalpell. Han sade att han skulle döda henne och tvingade henne att skriva ett avskedsbrev till sin dotter. Vid samma tillfälle tvingade O.R. sambon att lägga sig på sängen, varefter han placerade isbitar på hennes underliv och sade att han skulle skära henne med skalpellen. Han gjorde utfall mot henne. O.R. tilltvingade sig slutligen samlag med sambon. 54 Det förefaller som om rätten ansåg att det inte var fråga om våldtäkt (6:1). Om det varit fråga om ett sådant brott skulle rätten ha dömt särskilt för det. 55 I kap. 2.1 redogjordes för NJA 1991 s. 83, där HD kom fram till att varje enskild gärning inte behövde preciseras till tid och rum för att en åklagare skulle få föra talan om brott. I NJA 2004 s. 437 utvecklar HD resonemanget i en redogörelse för fridskränkningsbrottens fridsstörande karaktär. Av redogörelsen framgår att det är möjligt att i enlighet med NJA 1991 s. 83 lägga ytterligare gärningar av likartat slag till grund för fällande dom än de som är detaljerat beskrivna och tidsbestämda. Vid gärningar av likartat slag, och som begåtts under en viss tidsperiod, kan det hållas mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssättet för respektive gärning 56. Detta uttalande stämmer väl överens med kvinnofridspropositionen, i vilken uttalas att straffstadgandet bör leda till en förenkling på så sätt att de enskilda gärningarna inte ska behöva individualiseras samt preciseras till tid och rum. Åklagaren måste dock fortfarande kunna bevisa att brottet begåtts. 57 I ett mål från 2003 dömdes en man av HovR för att ha begått grov kvinnofridskränkning. Av gärningsbeskrivningen framkom endast att mannen mellan den 1 januari 2000 och den 8 februari 2003 ungefär en gång i månaden tillfogat sin sambo smärta och kroppsskada genom att tilldela henne slag som träffat huvudet samt dock inte längre än fram till år 2002 sparka henne på kroppen sedan hon fallit omkull. 58 Det är problematiskt att brottsoffer som mer frekvent blir utsatta för våld har svårt att hålla isär tillfällena. Det är emellertid mycket förståeligt att det är så. Det är också problematiskt att kunna föra bevisning om att de aktuella gärningarna faktiskt företagits av gärningspersonen mot brottsoffret. Fridskränkningsbrotten begås ofta i det tysta, vilket är en av anledningarna till att en kriminalisering skett. 59 Det är dock tveksamt om domstolen utan större argumentation ska acceptera att en gärningsperson som begått vissa brott per automatik också ska anses ha begått andra liknande brott. Om inte någonting kan sägas om de begångna gärningarna är det mycket svårt för den tilltalade att kunna försvara sig. I NJA 2005 s. 712 dömdes en man för att bland annat ha begått grov kvinnofridskränkning mot 53 Holmqvist, et al., Brottsbalken. Del I, s. 4: RH 2003:70, s Prop. 1997/98:55, s. 80, NJA 2004 s. 437, s. 465 f. 57 Prop. 1997/98:55, s RH 2003:72, s SOU 1995:60, s

18 hustrun och grov fridskränkning mot de tre inneboende barnen. HD dömde honom dock inte för våldtäkt mot kvinnan, trots att omständigheterna liknade de i NJA 1991 s. 83. Skillnaden mellan de båda rättsfallen är att kvinnan i NJA 2005 s. 712 saknade stödbevisning samt att hon endast kunde ange att våldtäkten skett någon gång under Hennes vaga tidsangivelse medförde att det var svårt för mannen att kunna föra någon motbevisning. Både HovR och TR ansåg att mannen skulle fällas. De enskilda gärningar som konstituerar grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning får inte vara preskriberade. På det sätt som de grova fridskränkningsbrotten är konstruerade består de av enskilda brott som, när samtliga rekvisit är uppfyllda, i sitt samband ses som ett grovt brott. 60 Lagrådet anförde att varje självständig straffbelagd gärning borde preskriberas enskilt, vilket också blev den slutliga lösningen. 61 De grova fridskränkningsbrotten har en preskriptionstid om tio år (35:1 st. 1 p. 3). Om uttalandet i propositionen ska följas kan dock preskriptionstiden mycket sällan sättas till tio år. Ett exempel på problematiken kan utgå från brottet misshandel (av normalgraden), vilket har ett maxstraff om fängelse i två år (3:5). En man misshandlar sin hustru två gånger inom loppet av tre veckor. Om gärningarna ska ses helt som helt enskilda har var och en av dem en preskriptionstid om fem år (35:1 st. 1 p. 2). Tanken med uttalandet i propositionen kan emellertid inte vara att lagtextens lydelse ska frångås när ett brott preskriberas. Det stadgas nämligen om svåraste straffet är högre men icke över (BrB 35:1 st. 1 p. 2, 3 och 4), vilket innebär att hänsyn inte endast ska tas till straffskalan enligt straffstadgandet utan också till hur denna kan utvidgas eller inskränkas. 62 De båda fallen av misshandel borde därför inte ses som helt enskilda gärningar. Genom att den tänkbara straffskalan utvidgas till maximalt tre år justeras också preskriptionstiden till tio år (26:2 st. 2 p. 1, 35:1 st. 1. p. 3). Om det istället hade varit fråga om två fall av ofredande, allt annat lika, skulle det högsta straffet kunna vara fängelse i ett år och sex månader, och den längsta preskriptionstiden därmed fem år. Med ledning av NJA 1991 s. 83, NJA 2004 s. 437 och uttalanden i förarbetena behöver inte åklagaren precisera någon exakt tid för när gärningarna som konstituerar de grova fridskränkningsbrotten begåtts. Det är möjligt att det måste vara så för att syftet med lagens införande ska kunna uppnås, men det medför oklarheter i fråga om huruvida brotten egentligen blivit preskriberade eller inte Begreppet närstående De brottsliga gärningarna enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB ska ha begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person. Med en närstående avses en person. Gärningspersonen kan därmed inte dömas till grov fridskränkning genom att ha ofredat sin dotter (4:7), våldtagit sin son (6:4 st. 1) och misshandlat sin sambo (3:5). Familjen som kollektiv anses inte vara ett skyddsobjekt. 60 Se kap Prop. 1997/98:55, s. 131 f, Berg, Ulf, Berggren, Nils-Olof, Bäcklund, Agneta, Munck, John, Wersäll, Fredrik, Victor, Dag, Brottsbalken. En kommentar. Kap Om påföljderna, suppl , Norstedts Juridik AB, 2009, s. 35:7. 63 Jareborg, Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s

19 En närstående enligt paragrafens första stycke är främst någon som gärningspersonen har ett förhållande med. Det kan till exempel vara en man eller kvinna som gärningspersonen är gift med eller bor tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden. Det kan också vara en man eller kvinna som gärningspersonen är i släktskap med i rakt upp- eller nedstigande led, ett syskon eller ett styvbarn. 64 En tidigare närstående är en person som förut inrymts i begreppet närstående, men som inte gör det längre. Anledningen till att dessa grupper anses vara särskilt skyddsvärda och därigenom är straffbestämmelsens skyddsobjekt, är att de brottsliga gärningarna kan begås mot dem under en längre tid innan någon upptäcker brottsligheten. Brottsoffren har också en relation till gärningspersonen som gör det svårt att anmäla. 65 Kvinnovåldskommissionen ansåg inte att ett minderårigt barn skulle kunna vara ett brottsoffer enligt straffbudet. 66 Av propositionen framgår dock att kränkningar kan bedömas som minst lika allvarliga om det är ett barn som är brottsoffer. 67 Uttalandet synes tyda på att gärningar begångna mot barn är särskilt straffvärda, vilket går helt emot kommissionens ursprungliga åsikt. Om gärningarna begåtts mot en närstående som gärningspersonen är eller har varit gift med eller bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, så är det avgörande vilket kön gärningspersonen och brottsoffret har. Med bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden menas att mannen och kvinnan bor tillsammans under samma förhållanden som anges i sambolagen (2003:376). 68 Om gärningspersonen är en kvinna och de brottsliga gärningarna begås mot en annan kvinna eller man kommer kvinnan att dömas för grov fridskränkning. Detsamma gäller för en man som begår de brottsliga gärningarna mot en annan man. Är det istället en kvinna som är brottsoffer, och en man som är gärningsperson, kommer mannen däremot att dömas för grov kvinnofridskränkning enligt paragrafens andra stycke. Som redogjorts för i kap. 2.1 var avsikten att uppmärksamma mäns kränkningar mot kvinnor. HD klargjorde genom NJA 2004 s. 97 att även pojk- och flickvänner i vissa fall kan anses falla under begreppet närstående. I förevarande fall hade paret varit tillsammans under 1,5-2 år med vissa kortare uppehåll. Under tiden för deras relation hade mannen vid sex tillfällen misshandlat kvinnan, och vid ett av dessa tillfällen även utsatt henne för olaga hot (BrB 3:5, 4:5). Paret hade inte haft någon gemensam lägenhet, men de sov tillsammans ett flertal gånger i veckan och hade då gemensam mathållning. I övrigt hade de ingen gemensam ekonomi. HD menade att parets umgänge var väl jämförbart med sambors och gifta makars. En utvidgning av närståendebegreppet stred varken mot legalitetsprincipen eller mot paragrafens syfte och uppbyggnad. I förevarande fall yrkade riksåklagaren endast på grov fridskränkning. HD diskuterade närståendebegreppet utifrån paragrafens syfte och kom fram till att avsikten med BrB 4:4 a st. 2 inte var att avgränsa begreppet enligt första stycket. Om gärningspersonen och brottsoffret levt i en fast parrelation som präglats av en praktisk och 64 Prop. 1997/98:55, s Prop. 1997/98:55 s. 79. Om normaliseringsprocessen se kap SOU 1995:60, s Prop. 1997/98:55, s I propositionen hänvisas till den dåvarande lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, prop. 1997/98:55, s Nyssnämnda lag är upphävd och ersatt med sambolagen (2003:376) enligt första punkten i sambolagens ikraftträdandebestämmelser. 14