Den svenska bränvinsindustrien

Transkript

1 Den svenska bränvinsindustrien Af Å. G. Ekstrand Med anledning af Kontroll- och Justeringsbyråns nyss utkomna berättelse för och må några historiska och statistiska anteckningar om nämnda industri, hemtade dels ur historiken till 1878 års komitéförslag dels ur Byråns äldre och nyare berättelser, här finna plats, så mycket hellre, som bränvinsbränningen sedan århundraden varit och ännu är en af landets mest betydande kemiska industrier. Redan i slutet af 1400-talet synes bränvin hafva tillverkats i Sverige, men denna tillverkning var ej underkastad någon kontroll före 1638, då tillverkningsafgift första gången infördes, hvarvid husbehofs-och salubränning beskattades olika. Skatten utgick efter den använda spanmålen och var vid husbehofsbränning blott 2/3 af den, som fordrades för salubränning skall Stockholms stad hafva haft 40 bränvinsbrännare, men tillverkningen var säkerligen obetydlig. Endast medlemmar af bryggareembetet var det tillåtet att bränna bränvin till af-salu, och denna tillåtelse upphäfdes allt emellanåt, när spanmålsskörden i riket slog fel. Husbehofsbränningen var deremot ingen förmenad och denna liksom bränvinskonsumtionen torde snart nog hafva antagit större dimensioner, så att husbehofsbränningen förbjöds 1718, hvilket dock ej synes hafva medfört någon inskränkning i det allt mera öfverhandtagande superiet bestämdes, att på landet egare af i mantal satt jord skulle ega frihet att till eget husbehof bränna bränvin emot en årlig afgift till kronan af 1 daler smt *) för hvarje helt hemman och hvarje bränvinspanna, som fanns på gården. Hvad städerna angår, skulle i Stockholm all tillverkning öfverlemnas åt bryggareembetet mot en årlig bränneriskatt af 72,000 daler kprmt. I öfriga stapel- och större uppstäder bestämdes af landshöfdingen och magistraten, huru många bränvinspannor skulle behöfvas, och brännerierna öfverlätos åt några af borgerskapet emot en skatt af 4 öre smt för hvarje kanna, som beräknades kunna tillverkas. Försäljningen af bränvin i minut eller mindre än halfankaretals var förbehållen krögarne, som vid denna tiden funnos i mycket stort antal. I Stockholm funnos t. ex. mellan 1731 och à 800 krogar blef husbebofsbränningen alldeles fri, och alla hemmansbrukare på landet skulle ega rätt att under hela året bränna bränvin till eget husbehof mot en konsumtionsafgift af 3 daler smt för ½ a 1 hemman och i proportion derefter för större eller mindre gårdar; ståndspersoner erlade dubbla afgiften. Denna afgift utgick, antingen bränvin tillverkades eller ej. Bränning till af salu belades med en skatt af 8 daler smt pr tunna spanmål. År 1756 förbjöds all bränvinsbränning på grund af spanmålsbrist, och alla bränvinspannor skulle tagas i förvar eller förseglas, och uppgick deras antal till 169,132 stycken, hvilket efter landets dåvarande folkmängd, omkring 3 millioner (inräknadt Finland) ger en panna på 17 a 18 invånare. Under Gustaf III var bränvinsbränningen föremål för de mest olika lagstiftningsåtgärder. Efter att 1772 hafva blifvit alldeles förbjuden, förvandlades den 1775 till ett regale eller kronans uteslutande privilegium, och nu uppstodo de s. k. kronobrännerierna, hvilka redan 1776 voro 42 och sedan ökades till något öfver 60, vid hvilka af verkades 250- à 300,000 tunnor spanmål årligen. I följd af det allmänna missnöjet med denna kronobränning afskaffades den dock 1787, och bränneriprivilegiet utarrenderades till enskilda mot en afgift i spanmål. Denna s. k. arrendebränning fortfor till År 1794 inskränktes bränningen för städerna efter en sådan uppskattning af konsumtionen, att hvarje man öfver 15 år beräknades förtära (12 kannor) 31,4 liter och hvarje qvinna (6 kannor) 15,7 liter om året med ett tillägg af 5 proc. för allmoge och resande inskränktes bränningen efter en beräknad konsumtion af (4 ½ kannor) 11,8 liter för man och (2 1/4 kannor) 5,9 liter för qvinna öfver 15 år. I 1800 års förordning stadgades, att all bränvinsbränning på landet skulle vara bunden vid jorden, så att endast jordbrukare hade rätt att bränna. Den tillåtna storleken på pannan berodde på gårdens storlek; mot 1 mantal svarade en panna på 50 kannor. Delar af mantal hade en jemförelsevis större bränningsrätt, för gårdar om mer än ett mantal steg pannerymden dock i fallande skala, så att 90 kannor motsvarade 5 mantal. Skatten utgjorde 12 lisp. torr råg för hvarje helt mantal, oafsedt om bränning egde rum eller ej. I städerna grundades beloppet af den spanmål, som fick brännas, på folkmängden, hvarvid 1794 års beräkning af konsumtionen lades till grund under antagande, att 18 kannor bränvin erhöllos ur 1 tunna råg bestämdes bränvinsbevillningen till 2 rdr bko för hvarje helt hemman, och i städerna till 8 skilling för hvarje person, ehvad bränning utöfvades eller ej delades hemmanen med afseende på den tillåtna pannerymden i 3 klasser, af hvilka den första, intill ett värde af t. o. m. 5,000 rdr bko fick hafva en pannerymd af kannor, den andra från 5 t. o. m. 10,000 rdr fick hafva en pannerymd af kannor och slutligen den tredje från 10 t. o. m. 15,000 rdr fick hafva en pannerymd af kannor. I städerna räknades en panna om 90 kannor på 300 invånare. Bevillningsafgiften för den sålunda medgifna husbehofsbränningen utgick på landet efter»pannerymden, hemmansvärdet och konsumtionen», i städerna efter»pannerymden, personalen och konsumtionen» bestämdes, att beskattningen för bränvinsbränning skulle utgöras endast efter pannerymden, för hvilket ändamål brännerierna allt efter redskapens mer eller mindre sammansatta beskaffenhet delades i 7 klasser med olika afgifter i hvarje klass, så att t. ex. en 20 kannors panna skattade i första klassen 4, men i sjunde klassen, 154 rdr bko inskränktes klasserna till 5, och afgifterna höjdes betydligt, så att en 20 kannors panna skattade i första klassen 6 rdr 32 sk. bko och i femte 480 rdr bko. Afverkningsfönnågan hos redskapen inom de olika klasserna var naturligtvis olika, och man antog, att man kunde erhålla med redskap af första klassen, utan både mäskvärmare och rektifikatiansapparat, 8 gånger pannans rymd, af andra klassen, med mäskvärmare, 12 gånger pannans rymd, af tredje klassen, med rektifikationsapparat, 24 gånger pannans rymd, af fjerde klas-

2 sen, med både mäskvärmare och rektifikationsapparat, 36 gånger pannans rymd, af femte klassen, med dubbla pistoriska apparater eller andra, 72 gånger pannans rymd 6-gradigt brännvin i månaden. Genom användning af ånga i stället för fri eld ansågs afverkningen inom hvarje klass kunna fördubblas. Afgiften var beräknad efter den regeln, att för de enkla pannorna af t. o. m. 15 kannor skatten borde utgöra 3 runstycken för hvarje kanna bränvin, som med dem enligt föregående antagande om afverkningsförmågan kunde tillverkas; vid större pannor blef skatten högre och utgjorde för en 90 kannors panna 2 skill. bko för hvarje kanna bränvin. I följd af skattesystemet saknar man hvarje tillförlitlig uppgift om tillverkningens storlek, och endast antalet taxerade bränvinspannor finnes uppgifvet. Dessa utgjorde: , , , , Antalet pannor sjönk således ganska hastigt, men äfven sammanlagda rymden af pannorna aftog, ty, under det att denna under perioden var öfver 3 millioner kannor, utgjorde den ,400,000 och ,100,000 kannor. Säkerligen har dock det tillverkade brännvinet snarare till- än aftagit, ty antalet brännerier, som drefvos med ånga, tilltog och utgjorde i början af 1850-talet 6- a 700. Tillverkningen var utbredd öfver hela landet, mest inom Elfsborgs, Kristianstads och Vermlands län, hvilka i början af 1850-talet hade mer än 3,000 brännerier hvardera; minst var tillverkningen inom Norrbottens län med ej fullt 10 brännerier. Ända till början af 1850-talet hade bränvinsbränningen varit föremål för ständigt förändrade lagstiftningsåtgärder i syfte att öka kronans inkomster af skatten, hvilken inom hvarje skattesystem, der ej den färdiga produkten utgör skatteobjektet, har en stark benägenhet att sjunka på grund af redskapens och metodernas förbättring. A andra sidan sökte man genom skattens anordning i möjligaste måtto skydda de mindre brännerierna, der tillverkningen mera direkt framstod som en binäring till landtbruket, mot den allt skarpare konkurrensen med de större, mera ändamålsenligt inrättade. Tillverkningstiden var mycket vexlande, och i dåliga år förbjöds bränningen alldeles. Den stora utbredning, som bränvinstillverkningen erhållit, i förening med en försäljningslag, hvilken gjorde all handel till belopp af en känna och deröfver fullkomligt fri samt dessutom medgaf jordbrukarne rätt att till underhafvande och arbetare försälja så litet som 1/4 kanna, hvarigenom nära nog krogrörelse utan all kontroll kunde uppstå hvar som helst, framkallade helt naturligt ett oroväckande missbruk af rusdrycker. Genom förordningen den 18/ infördes ett helt annat beskattningssystem med betydligt ökad skatt nemligen 16 sk. bko pr kanna 6-gradigt bränvin; det tillverkade bränvinet uppmättes och profvades af statens kontrollörer. För de mindre brännerierna eller sådana med pannor ej under 12 och ej öfver 20 kannor, och hvilka förutsatte innehafvandet af jordegendom medgafs till 1860 en beskattning efter pannerymden, enär kontrollörer skulle hafva blifvit alltför dyra vid så små brännerier. Från och med 1884 har uppmätningen af bränvinet för skattens påförande skett medelst kontrollapparater, konstruerade af Siemens i Berlin. Dessa apparater äro mycket sinnrikt inrättade och angifva direkt såväl antalet liter bränvin, som passerat igenom apparaten, som ock antalet till normalstyrka eller 50 proc. reducerade liter af samma bränvin, hvadan apparaten alltså sjelf utför den för skattens beräkning nödiga reduktionen. I hvarje bränneri finnes dessutom under bränningen alltid en kontrollör, som bland annat har att genom då och då företagna profmätningar förvissa sig om apparatens gång men ej har rätt att öppna densamma, hvilket tillkommer öfverkontrollören. Dessa kontrollapparater hafva visat sig särdeles tillförlitliga. Bränningstiden var efter 1855 inskränkt till två månader om året, 15 oktober 15 december, men har sedermera utsträckts och utgör efter 1867 sju månader, 1 oktober 1 maj. I sammanhang med pressjästberedning kan dock bränvinsbränning äfven medgifvas under sommarmånaderna 1 maj 1 oktober. Tillverkningsskatten höjdes 1858 till 60 öre, 1867 till 70, 1871 till 80 öre, 1879 till 1 krona pr kanna bränvin af 50 proc, 1882 till 40 öre och 1887 till 50 öre pr liter bränvin af 50 proc. Efter 1855 har tillverkningsstatistiken ett fast underlag, och af densamma synes, att antalet brännerier, som ännu 1857 utgjorde 5,882, hvaraf 5,482 mindre, 1861 blott var 590 med en tillverkning af liter af 50 proc »»»» » »»»» »»

3 »»»» »» »»»» »» »»»» » »»»» » »»»» »» Tillverkningen har alltså mer och mer koncentrerats vid ett mindre antal stora brännerier, så att brännerier med en årlig tillverkning öfver 300,000 liter, som voro 22, stigit till 40. Äfven i afseende på tillverkningens utbredning inom landet har den mer och mer samlat sig inom vissa provinser. Under det att på 1850-talet alla rikets landskap idkade bränvinsbränning, förekommer denna numera endast i 15 län förutom Stockholms stad. Kristianstads län intager första rummet med omkring hälften af hela landets tillverkning. Beträffande utbytet af bränvin ur de använda råämnena har detta varit mycket vexlande såsom synes af följande: Till 1,000 liter af 50 proc. hafva åtgått Spanmål. Kg. Potatis. HI , , Utbytet beror naturligen i hög grad af de inmäskade råämnenas beskaffenhet men äfven af den använda redskapen. I slutet af 1870-talet började införas en del nya mäskapparater såsom Hollefreund s, Bohms, Henzes m. fl., i hvilka det använda råmaterialet, spanmål och potatis, upphettas med vattenånga under flera atmosfärers tryck. Dessa s. k. högtrycksapparater medgifva en vida bättre sönderdelning af stärkelsen och göra den derigenom mera tillgänglig för maltets inverkan, hvaraf åter följer ett betydligt större spritutbyte än i de gamla. Isynnerhet bar Henzes kokare med derå efterhand anbragta förbättringar visat sig både enkel, billig och verksam och förekommer derför numera i de allra flesta svenska brännerier. I fråga om destilleringsapparater hafva de för sin tid synnerligen förtjenstfulla Pistorii bäckenapparater vid alla nyare brännerier måst vika för de kontinuerligt verkande kolonnapparaterna, i hvilka mäsken destilleras med stor besparing af både tid, bränsle och kylvatten. Antalet ångmaskiner, som var 51 med en sammanlagd styrka af 400 hästkrafter var med 842 hkr, med 902 hkr och med 970 hkr. Den beräknade materialkostnaden för bränvinet d. v. s. värdet af de råämnen, som användts uteslutande till bränvinstillverkning (således icke vid pressjästfabriker), har alltefter spanmålens och potatisens pris vexlat högst betydligt och var t. ex ,i öre pr liter ,8»» ,2»» ,5»» ,o» ,9»»

4 Vid 8 pressjästfabriker hafva de använda råämnena kostat kr., för hvilka erhållits liter bränvin och kg. ren jäst. Minskas kostnaden med materialvärdet på bränvinet, 20,9 öre pr liter ( kr.), så erhålles såsom ungefärligt materialvärde på jästen 682,823 kr. eller 44,7 öre pr kg. ren jäst. Den vid jästfabrikerna erhållna dranken torde vara något värdefullare än den, som erhålles vid brännerierna. Den stärkelse, som tillsättes jästen vid försäljning, är mycket vexlande, från 1/4 till 1/2 af jästens vigt. Konsumtionen af bränvin, som i början af innevarande århundrade var mycket stor, uppskattades pr innevånare till liter à 50 proc »» ,90»» ,35»» ,5o»» ,8 liter à 50 proc ,1»» ,o»» ,9»» ,5»» I jemförelse härmed visa några andra länder följande förbrukning af bränvin Danmark 23,o (1880) 13,5 (1892); England 6,o (1882) 6,o (1892). Frankrike 1O,o (1882) 9,3 (1892). Förenta Staterna 5,5 (1883) 6,3 ( ) Norge 3,8(1882) 3,o ( ) Schweiz 14,8 (1881) 6,3 (1891). Tyskland 18,5 ( ) 8,8 ( ) Österrike-Ungern 14,o ( ) 9,4 ( ) allt liter à 50 proc. Den summa, som. i form af tillverkningsskatt, tull å infördt bränvin samt försäljningsafgift tillfallit staten och kommunerna, har utgjort inalles: 1891: , 1892: kronor. Bränvinsbränning af renlaf. För denna industri, som låtit ganska mycket tala om sig, vill jag här lemna en kort redogörelse. Professor S Stenberg fann, att åtskilliga lafvar höllo rätt mycket stärkelse, men att renlafven (Cladonia rangiferina), som höll vida mindre sådan än islandslafven och manlafven, deremot i stor mängd innehöll en slags cellulosa, som lättare än vanlig dylik kunde genom inverkan af utspädda syror öfverföras till drufsocker; och, som renlafven förekommer ganska ymnigt i vissa delar af landet och knappt har någon nyttig användning, der ej renar finnas, borde den med fördel kunna användas till bränvinsbränning. Med afseende på skörden är bäst att insamla lafven fuktig men förvara den torkad och kros-

5 sad. Der den förekommer i större mängd, anses 1 hektar kunna lemna omkring 2,550 kg. torr laf. Inmäskningen af lafven tillgick så, att i ett stort träkar, som kunde uppvärmas med ånga, infördes efterhand den beräknade mängden utspädd klorvätesyra och torkad laf, hvarvid det visade sig fördelaktigast att till 100 delar torr laf taga 10 vigtsdelar rå klorvätesyra af eg. vigten 1,165, som utspäddes med omkring 20 gånger sin volym vatten. Vanligen erfordrades 8 10 timmars ångkokning af mäsken, hvarefter den bildade en tjockflytande massa, som vid afsvalning stelnade till ett gelé. Ett i vatten löst och filtreradt prof deraf fick ej grumlas vid blandning med stark sprit, ty det höll i sådant fall dextrin, och kokningen måste då fortsättas. Efter slutad kokning utspäddes mäsken med mycket vatten och tappades i neutraliseringskärlet, der den blandades med ett öfverskott af fin rifven krita eller en lösning af soda, fördes derefter på kylskeppet och slutligen i jäskaren, der den försattes med konstjäst. Af denna användes en jemförelsevis stor mängd, så att det torra jästmaterialet, helst 8/9 malt och l/9 rågmjöl, ej utgjorde mindre än 15 proc. af lafvens vigt. Jäsningstemperaturen borde vara samt temperaturen i jäskällaren omkring 15. Till fullständig utjäsning åtgingo 4 dygn, och om mäsken destillerades före 4:de dygnet, blef produkten starkt förorenad af s. k. stickbränvin. Jäsningen lyckades bäst, om mäsken var mycket utspädd, så att dess sockerhalt ej öfversteg 5,3 proc. Yid en större koncentration torde klorcalciumhalten hafva skadat jästen. Efter fråndrag af det på jästmaterialet beroende utbytet gåfvo 100 kg. torr laf 61 liter bränvin à 50 proc. Bränvin ur alldeles ren laf. har en mandel-artad smak, men, som lafven oftast är något förorenad af qvistar, barr m. m., får bränvinet vanligen en bismak, som påminner om genever; finkeloljan ur lafbränvin synes vara olik den, som fås ur annat bränvin. Då äfven den torra och krossade lafven är mycket skrymmande och dyrbar att transportera, föreslår Stenberg att på insamlingsställena inkoka lafven med syra till gêlê för att sedan försända och låta bränna detsamma, 100 liter sådant gelé hålla materialet till 27 à 30 liter bränvin af 50 proc. eller lika mycket som 200 à 220 liter potatis. I följd af lafmäskens starka utspädning blir vid destillationen bränsleåtgången proc. större än vid vanliga brännerier. Renlaf användes de närmaste åren efter Stenbergs försök i temligen stor skala vid flera brännerier i riket, och uppgifves förbrukningen deraf för följande år till: Kg. Kg , , , , , ,075. Efter har renlaf ej förekommit vid bränvinstillverkningen. Inalles hafva under de tio anförda åren afverkats kg. renlaf. Utbytet vid brännerierna har i allmänhet utgjort omkring 35 liter bränvin af 50 proc. pr 100 kg. laf. Hela den svenska tillverkningen af lafbränvin torde derför kunna anslås till omkring 3 millioner liter. Lafbränningen, som i början förekom inom Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Örebro och Norrbottens län, inskränktes snart till Jönköpings och Örebro samt höll sig längst i Jönköpings län. Sannolikt har den egendomliga smaken hos lafbränvinet försvårat dess försäljning, hvilket så småningom medfört tillverkningens upphörande.