BOTANISK INVENTERING AV HALLE- OCH HUNNEBERG. LENA GUSTAFSSON (HALLEBERG) MARIE-LOUISE TYRLAND (HUNNEBERG)

Transkript

1 BOTANISK INVENTERING AV HALLE- OCH HUNNEBERG. LENA GUSTAFSSON (HALLEBERG) MARIE-LOUISE TYRLAND (HUNNEBERG)

2 INNEHÅLL Sid.nr 1. Sammanfattning 1 2. Inledning Målsättning Uppläggning Litteratur 2 3. Tidigare markanvändning Allmänt Karta Karta Karta Karta Äldsta skogen 9 5. Vegetationskarta Undersökningsmetodik Vegetationstyper Hedserien Ängsserien Myrserien Sjöar Allmänt om rasbranter Vegetationsbeskrivning över bergens olika delar Halleberg platån Hunneberg platån Halleberg rasbranterna Hunneberg rasbranterna Sällsynta och/eller intressanta växter Kärlväxter Kryptogamer Lavar Massor Svampar Jordmån Halle-Hunnebergs från botanisk synpunkt mest värdefulla delar 62 Botanisk ordlista Källor till avsnittet Tidigare markanvändning Litteraturlista

3 FIGURER 1. Vegetationszonering i en rasbrant 2. Vegetationen i Ovandalen BILAGOR I Karta 1659 II Karta 1830 III Karta 1958 IV Karta 1974 V Karta över de äldsta delarna av skogen VI Vegetationskarta VII Vegetationen i en rasbrant vid Kvillan, Halleberg (bandprofil) VIII Förteckning över kärlväxterna på Halleberg IX Jordmånskarta X XI Halle-Hunnebergs från botanisk synpunkt mest värdefulla delar Sällsynta och/eller intressanta växter (lokalkarta, arkiverad på länsstyrelsen i Vänersborg) FOTOGRAFIER Foto 1-12, 14 Lena Gustafsson Foto 13 Hans Alexandersson

4

5 SAMMANFATTNING Halle- och Hunneberg är två västgötska platåberg, belägna en halvmil öster om Vänersborg på gränsen mellan Älvsborgs och Skaraborgs län. Vegetationen på och kring bergen uppvisar stor mångformighet. Platåerna täcks av magra barrskogar omväxlande med stora hyggesmarker och myrar. Mot platåkanten vidtar en vacker randskog med tall och ek. Rasbranterna som är de största och vackrast utbildade i sydsverige rymmer en rikare flora med ädellövskog med bl.a. lind, alm, ask, hassel, myskmadra, tandrot, vippärt, lundslok, skogssvingel och murgröna. Blockmarken uppvisar en karakteristisk vegetationszonering som är obruten runt övervägande delen av bergen. Vegetationens mångformighet avspeglas i antalet kärlväxter. Från Halleberg har rapporterats omkring 550 arter, vilket kan jämföras med de arter ett normalsvenskt skogsområde anses innehålla. I Ovandalen på Halleberg finns en ovanligt vacker ängsgranskog med en yppig markvegetation med bl.a. ramslök, strutbräken och stinksyska. Under granarna finns ett välutvecklat buskskikt med hassel, olvon och skogstry. På Hallesnipen, Hallebergs nordligaste del, finns en i vissa delar urskogslik blandskog med tall, gran och ek. Öjemossarna på Hunneberg uppvisar en intressant vegetationstruktur med myrmarker omväxlande med uppstickande tallbevuxna bergsknallar. De är belägna i Hunnebergs centrala del och är ett av bergens mest ödsliga och orörda områden. Bergens kryptogamflora uppmärksammades redan på 1800-talet och har varit föremål för flera undersökningar. Lavfloran är intressant då den innehåller oceaniska (strikt västliga) element som är relativt ovanliga i Sverige. Dessa lavar är koncentrerade till den gamla skogen på Hallesnipen som är en lämplig miljö för de mot påverkan känsliga lavarna. Ett flertal intressanta mossor har också rapporterats från bergen. I Ovandalen-Hallesnipenområdet växer bl.a. ett par alpina arter, på alunskiffern som går i dagen på vissa ställen runt bergen uppträder kalkmossor och från Nygård har en mossa uppgivits som här har sin enda växtplats i landet. Flera intressanta svampfynd har också gjorts på bergen. Även bergens högre flora rymmer ovanligheter. Det förnämsta exemplet utgörs av fjällarven (Cerastium alpinum) som på Halleberg har sin enda förekomst i sydsverige. Till övriga ovanliga inslag hör orkidén purpurknipprot (Epipactis atrorubens) och ärtvicker (Vicia pisiformis). Sammanfattningsvis äger vegetationen på Halle-Hunneberg stora vetenskapliga värden. Ett flertal vegetationstyper, däribland små urskogsliknande rester, uppträder på en relativt begränsad yta, flera ovanliga såväl högre som lägre växter förekommer och rasbranternas vegetation saknar motsvarighet i södra Sverige. Bilaga X redovisar de från botanisk synpunkt mest värdefulla delarna av Halle- och Hunneberg.

6 INLEDNING 2.1 MÅLSÄTTNING Syftet med den botaniska inventeringen av Halle-Hunneberg har varit att beskriva och dokumentera vegetationen samt göra en avgränsning och bedömning av bergens, från botanisk synpunkt mest värdefulla delar. Enligt mer preciserade direktiv från länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, skulle följande material framarbetas: - Bergens utseende och hävdande i äldre tider - En karta över de äldsta delarna av skogen - En vegetationskarta med beskrivning - Förekomst av sällsynta och/eller intressanta växter - En karta över jordmånen 2.2 UPPLÄGGNING Som förarbete studerades svart/vita flygbilder och domänverkets skogskartor. Befintlig litteratur över området genomlästes. För avsnittet tidigare markanvändning studerades lantmäterihandlingar samt äldre skogskartor och akter i domänverkets arkiv. Fältarbetet utfördes under sommarmånaderna Härvid karterades vegetation och jordmån översiktligt enligt naturvårdsverkets rekommendationer (Påhlsson 1972). Lena Gustafsson svarar för inventeringen av Halleberg, Marie-Louise Tyrland för inventeringen av Hunneberg. 2.3 LITTERATUR Halle- och Hunneberg omtalades redan tidigt i litteraturen. Den första ordentliga reseskildringen gjordes av Linnés lärljunge Per Kalm som besökte bergen Fyra år senare kom även Linné dit under sin västgötaresa. Kalm säger i sin reseskildring bl.a. att bönderna använde alunskiffern till svärtning av likkistor. Han var också uppe på Halleberg och besökte Ovandalen. Linné beskrev Halleberg som övervuxet med tall och granskog och anmärkte att berget skilde sig från Hunneberg genom sina mindre rasbranter och färre eklundar. Av växterna uppmärksammade han enbart stor fetknopp och murgröna. På Hunneberg däremot upptäckte han tre för Sverige nya arter; stor häxört, berg-johannesört och bergek. Murgrönan beskrevs redan i början av 1700-talet i en akademisk avhandling (Ludenius 1706). Ett exemplar var stödd på fyra stannar och det uppges att den nådde en höjd av 60 alnar, dvs. 36 m!

7 - 3 - Allmänt om bergen finns mest utförligt att läsa i sockenböckerna av E. Johansson (1959), H. Johansson (1965) och Lundén (1951). Vidare finns spridda artiklar i exempelvis tidskriften Västgötabygden och STF:s årsskrift. Växt- och djurliv behandlas i Natur i Västergötland (1951), Bygd och natur (1940) samt i ett antal artiklar av förre läroverksadjunkten i Vänersborg, Josef Sjögren (1933, 1938, 1949, 1959). Historia och folksägen finns omtalat i Cedergren (1926, 1932, 1936) och Götlind (1926) samt i den kulturhistoria utredning om Västra Tunhem som utkom På den geologiska sidan är uppgifterna gamla och föråldrade. Den äldsta geologiska avhandlingen skrevs redan 1797 av Hisinger. SGU:s undersökningar är alla gjorda i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. (SGU ser Aa no , ser C no , ser C no , ser D no ). Den botaniska litteraturen över bergen har sina två viktigaste bidrag i Johanssons (Karviks) artikel i Svensk Botanisk Tidskrift från 1935 som behandlar vegetationen i rasbranterna, samt Gösta Svenssons floralista över Halleberg från Den senare har varit till stor hjälp vid inventeringsarbetet (se artförteckning längre fram). Redan 1854 publicerade Sahlén en flora över Vänersborgstrakten där växter från bergen medtogs. Senare skrev Rudberg en förteckning över Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer (19021 och 1967 komkarl Hasselrot ut med en landskapsflora över Västergötland. I dessa båda senare ingår också uppgifter från bergen. I de botaniska facktidskrifterna har en rad artiklar publicerats. Redogörelser för bergens högre växtlighet finns exempelvis i Botaniska Notiser (Kindberg 1863) och Svensk Botanisk Tidskrift (Nordström 1909, Bohlin 1973). Anders Bohlin har i Domänverkets utredning från 1973 beskrivit floran i Ovandalen Hallesnipenområdet. Av kryptogamerna har Degelius i några artiklar beskrivit lavarna (1929, 1935, 1968). Rolf Santesson undersökte på 1930-talet mer ingående bergens lavflora och redovisade sina fynd som ett studentarbete. Zetterstedt undersökte mossfloran i mitten av 1800-talet och publicerade senare sina fynd i ett arbete på latin (1877). Av senare datum är några artiklar om svampfloran av Bohlin (1971, ) och Hjortstam (1973). Litteraturlista finns i slutet. 3. TIDIGARE MARKANVÄNDNING 3.1 ALLMÄNT Halle- och Hunneberg var före 1500-talet allmänningsskogar som enligt Gustav Wasa hörde Gud, Konungen och Sveriges Krona till. De kom under kunglig förvaltning och blev kronoparker någon gång på talet (Lundén 1951). År 1638 gav drottning Kristina riksjägmästare Carl Hårdh instruktioner att hålla noga uppsikt över bl. a. Halle- Hunneberg, en av Kungl. Majts och Kronans parker (Sparre 1970). I ett brev av hertig Adolf Johan 1652, reglerades virkesutsyning från Hunneberg till vissa hemman i Tunhems socken (Domänverkets handl. från 1927).

8 - 4 - I orostider var bergen sedan gammalt en given tillflyktsort för folken på den omgivande slätten och de anses ända sedan 500-talet e. Kr., ha använts som naturliga försvarsverk, s.k. fornborgar. I början av 1600-talet förekom djurgårdar uppe på bergen fanns en Michel Jägmästare som förvaltare på Hunneberg och som hade Gunnar Djurvaktare som underordnad på Halleberg. Som lön hade de varsitt torp (Lundén 1951). Att det förekommer djurgårdar även senare, antyds på gamla kartor där Ekebacken och Snipan på Halleberg, ibland kallas Djurvaktaretorp. I lantmäteristyrelsens arkiv finns en geometrisk jordebok av okänt datum (troligen omkring 1625), där torpen i V:s Tunhems socken är uppritade. På denna är på Halleberg Uggledalen, två stycken Näsbotorp, en backstuga i Draget och en backstuga norr om Hallsjön markerade. De båda Näsbotorpen är identiska med Näsbotorpet (=Klinten) och Majorstorpet (=Eskilstorp) som låg norr om Hallsjöbäcken. Backstugan norr om Hallsjön är troligen det hemman som senare kallas Kasen. Från Hunneberg finns sju torp medtagna: Arvids torp (nuvarande Lilla Trohult), Ekebackan (nuvarande Ekelund), Fagerhult, Grinnsjö, Grålagg, Löne och Toltorp. På kartan syns sjön Eldmörjan som då var mycket större, med öar. Ekebacken och Trohult gränsar till sjön. Den äldsta bevarade kartan över bergen är från 1659 (bilaga 1, se också under 3.2). På en lantmäterikarta från slutet av 1700-talet finns en byggnad, troligen en slåtterlada, utsatt längst ner i Ovandalen. Någon odling i Ovandalen finns inte belagd vare sig förr eller senare, men talrika odlingsrösen visar att jorden en gång brukats. Uppe på bergen fanns förut ett flertal kvarnar. Vid Hallsjöbäckens utlopp på västra sidan av Halleberg låg flera kvarnar där bl. a. lin bereddes. Vattenfallet Brudslöjan kallades förut Skäktefallet, efter en linberedningsterm. På Hunneberg fanns kvarnar bl. a. vid Kvarnsjöns utlopp, i Bastån samt i bäcken vid Prästeklev. Vid Eldmörjans dåvarande utlopp i norr, fanns sex stycken, vilket redan Linnés lärljunge Per Kalm noterade vid sin resa till bergen i mitten av 1700-talet. Kalm nämner också att kalk brändes vid Hunneberg. Verksamheten utökades i slutet av 1700-talet då kalken användes vid byggandet av Trollhätte kanal. Samtidigt bröts och brändes kalk vid Skytteklev och Svallklev på Halleberg. Vid bränningen användes de runda kalkstenar, orstenar som finns i alunskiffern. Kalkugnarna byggdes av diabas och var flera meter höga med en halvcirkelformig öppning nederst. I dem lades först en kubikmeter ved och sedan varvades alunskiffer och orsten. Alunskiffern innehåller mycket organiskt material och år därför brännbar. Veden gjorde att temperaturen blev hög och alunskiffern kunde sedan hålla ugnen brinnande i fjorton dagar.

9 - 5 - Kalken användes till byggnadskalk, renhållningskalk och från mitten av 1800-talet som konstgödsel. Bränningen upphörde vid Hunneberg så sent som på 1940-talet och något tidigare på Halleberg (Vänersnäs och Västra Tunhem 1973). Vid Skytteklev och Svallklev vid Halleberg samt längs hela Hunnebergs västsida syns rester av de djupa kalkbrotten och ugnarna. Framför dem finns stora slagghögar av bränd, röd alunskiffer. Detta präglar floran på några ställen, särkskilt vid Skytteklev och Nygård där flera kalkkrävande växter uppträder (se 7.3). År 1830 kon, kungliga direktiv om en mer planerad skogsskötsel. I instruktionerna sades bl.a. att trakthuggning (kalhuggnng) i form av kulisshuggning skulle bedrivas, hemmanen skulle inköpas, bevakning skulle ske med två kronojägare på Halleberg och sju på Hunneberg, sjön Eldmörjan skulle sänkas samt att mossjord och vattendränkt mark å parkerna skulle göras duglig till skogväxt. Året därpå gjordes de första skogskartorna och hushållningsplanerna över bergen upp. Någon karta över centrala Hunneberg (det s.k. reservblocken) blev dock inte färdig förrän Planeringen gjordes så långt fram som t.o.m. 1933, men svåra stormar på 1860-talet framtvingade redan då en omläggning. I samband med storm på 1860-talet startades också stora återplanteringar på bergen. Plantorna togs från plantskolor som låg som små fyrkanter utspridda i skogen och som återgick till skogsmark efter begagnandet. Redan på denna tid gynnades vid återväxten granen framför tallen, då älgen hellre betar ungtall än unggran.

10 - 6 - Sveriges andra skogsskola startades 1860 på Bergagården på Hunneberg. Den användes under ett femtio-tal år (lades ner 1913) och som ett minne från den tiden finns bl.a. ett antal planterade lärkträd på norra Hunneberg. Timret som avverkades uppe på bergen rullades nerför stupen på lämpliga ställen, s.k. flåg (flug, kast, slag). Varje gård hade sitt flåg vilket finns dokumenterat i lantmäterihandlingar från 1700-talet. Än idag syns spår efter flågen i rasbranterna, blockmarken är utjämnad och vegetationen glesare. Senare byggdes trärännor, s.k. torrännor där virket fick glida ner. En sådan fanns bl.a. vid Svallklev på Halleberg. Timret forslades där ner till stranden och sedan vidare sjövägen över Vänern. Spår av avlastningsbryggorna kan fortfarande ses nere i kleven byggdes en hängbana för virkestransport från kanalen ovan Byklevsfallet, förbi sågen som låg där, nedför Hunnebergs nordsluttning och vidare upp mot Uddevalla- Herrljunga järnväg. En liknande linbana fanns vid Lilleskog, på Hallebergs södra sida. Genom en till stora delar sprängd kanal, sänktes 1854 sjön Eldmörjan på Hunneberg 3,5 m. Kanalen ledde vattnet åt väster istället för det naturliga avloppet åt norr gjordes ytterligare en sänkning, då med 2,5 m. Lite slåttermark utvanns, men kostnaden för arbetet och inlösningen av kvarnar blev större än vinsten av mark upprättades en flottled från Alsjön på Hunneberg genom Gårdsjön, Grinnsjön, Bergsjön, Eldmörjan (som då innefattade även Ekelundsjön och Lönesjön) till Byklev. För iordningställandet nedlades ett betydande arbete, trots detta användes flottleden endast fem till tio år. För att bl. a. skydda kronoparken mot virkesstöld uppfördes från mitten av 1800-talet bomvaktarstugor vid Storegårdsklev, Björndalsklev och Skytteklev på Halleberg och vid klevarna By, Preste, Store, Flo och Erdalen på Hunneberg. Som ersättning hade bomvaktarna fri bostad, fritt bränsle, 25 riksdaler/år, mulbete för ett kreatur samt rätt till skörd av starrgräs. Bönderna på slätten hade rätt till skogsutsyning och mulbete sedan urminnes tid men 1830 infördes vissa inskränkningar. Restriktionerna blev med tiden allt hårdare och 1890 fråntogs bönderna all rätt att utnyttja marken. De enda som hade kvar rätten var bomvaktare och kronojägare. Vid slutet av 1860-talet fanns endast några korta, knappt farbara vägar. Omkring den tiden påbörjades dock anläggningen av ett större vägnät som 1890 omfattade omkring sex mil, På 1920-talet utfördes vägarbetet och mossdikningen av samvetsömma värnpliktiga. Järnväg har funnits på Hunneberg för transport av torv. Banan öppnades 1919 och sträckte sig från Kvarnbacken över Laggemossen, förbi Ekelundsmossen till Långevattnet. Därifrån utgick två spår, ett till Jonstorpsmossen och ett till Fagerhult. Under andra världskriget bröts torv på nytt och järnvägen utnyttjades efter att ha legat nere ett tiotal år. Enligt en hushållningsplan från 1898 såldes det mesta av virket, liksom kol som milades på bergen, på auktion till ortsbefolkningen. Endast en mindre del gick till sågverk och Vargöns pappersbruk. Kalmarken uppgick vid denna tid till omkring 8 % och om-

11 - 7 - kring 30 ha avverkades årligen i hyggen på 1-3 ha. Hela 49 % av skogen var mer än 160 år gammal. Från 1925 och en tid framåt skedde kalhuggning i smala bälten, s.k. Wagner-blädning. Detta ansågs gynna återväxten, som i stort sett fick ske med hjälp av självsådd, p.g.a. den dåliga ekonomin. Än idag kan spår ses av bältena på flygfoton. En förteckning över källmaterialet finns längst bak. 3.2 KARTA 1659 (Bilaga I) Detta är den äldsta bevarade kartan över bergen. På den finns utmärkt åtta torp på Halleberg och tretton på Hunneberg. Vägarna är fåtaliga och går mellan torpen. I texten till kartan nämns att skogen består av gran, björk, al och ek. Anmärkningsvärt nog sägs inget om tallen. I texten står också att bergen använts till mulbete och nödtorftigt skogshygge. Källa: Akt nr, l659.älvsborgs län, Lantmäteristyrelsen, Stockholm. 3.3 KARTA 1830 (Bilaga II) Kartan visar att bergen till största delen var skogsklädda. Skogarna hade sannolikt, liksom 1659 ett betydligt större ek- och tallinslag än vad som nu är fallet. Myrarna täckte avsevärda arealer, i synnerhet i Hunnebergs centrala delar. Ett flertal torp var belägna på bergen, på Halleberg åtta och på Hunneberg femton. Källa: Akt nr 1, 1777 Västra Tunhems socken, Lantmäterikontoret, Vänersborg. Akt nr 39, , Västra Tunhems socken, Lantmäterikontoret, Vänersborg års skogskarta (Domänverket). 3.4 KARTA 1958 (Bilaga III) År 1958 har sedan länge modernt skogsbruk bedrivits, Avverkningen sker dock förhållandevis återhållsamt. Dikningar har minskat arealen myrmark. Källa: Skogskarta 1958 (Domänverket) (hygge: huggningsklass I, plantskog: huggningsklass II). 3.5 KARTA 1974 (Bilaga IV) Kartan från 1974 visar att mycket stora arealer på bergen nu täcks av hyggesmarker och plantskogar. Torpen är på Halleberg betydligt färre än 1830 och även på Hunneberg har deras antal minskat. Jordbruk bedrivs vid Bergagården och Maden. Bomvaktarstugorna vid Byklev och Prästeklev är bebodda. De flesta hus som står kvar utnyttjas av föreningar. Undantag är Grinnsjö, Fagerhult och vedbon vid Toltorp.

12 - 8 - Källa: Ekonomisk karta 1962 Skogskarta 1968 (Domänverket) (hygge: huggningsklass 11, 12, 13, plantskog: huggningsklass 21, 22). 4. ÄLDSTA SKOGEN (Bilaga V) Det finns säkerligen ingen skog som är helt opåverkad på Halle- och Hunneberg. Före 1800-talets mitt utnyttjades den hårt av bönderna till ved och virke och efter införandet av rationellt skogsbruk har ingrepp skett så gott som överallt på bergen. Rasbranternas skogar har också varit utsatta för stark påverkan förr i tiden, även de har huggits ut och avverkats. Den äldsta skogen är därför inte särskilt gammal. De delar som av domänverket är klassade som icke avverkningsbara, d.v.s. randskogen runt platåkanten och på Halleberg skogen norr om Hallsjön, tillhör de äldsta. Randskogen runt platåerna har blädats och är därför olikåldrig. Trädborrning under 1974 har visat att det här finns över 150-åriga tallar och ekar som är ännu äldre. Skogen på Hallesnipen är också gammal och en av de värdefullaste på bergen gles och gräsrik med torrakor och nedfallna stammar-.på västra sidan av Halleberg finns ett domänreservat, avsatt 1944 i syfte att lämna en del av skogen orörd. Här finns den äldsta blåbärsgranskogen på Halleberg. Även på Hunneberg finns liknande domänreservat vid Jonstorpsmossen och Fristorps gransjö. Öjemossarna har också i stort sett skonats från ingrepp av skogsbruket. I bilaga V har rasbrants- och avverkningsmogna skogar skilts åt. De avverkningsmogna skogarna har indelats i olika angelägenhetsgrader: inom fem år, inom fem till tio år och inom tio till tjugo år. De områden som av domänverket anses vara icke-avverkningsbara har också markerats på kartan. Som källa har domänverkets skogskartor från 1968 använts. Smärre kompletteringar och justeringar har gjorts i enlighet med vegetationskartan. 5. VEGETATIONSKARTA (Bilaga VI) 5.1 UNDERSÖKNINGSMETODIK Undersökningen av floran på Halle-Hunneberg har skett översiktligt, enligt naturvårdsverkets rekommendationer (Påhlsson 1972). Inventeringsområdet är så stort (omkr ha), att det skulle varit omöjligt göra en detaljerad floristisk redogörelse över bergens alla delar. Tonvikten har därför lagts vid en beskrivning av de mest värdefulla och intressanta områdena och en översiktlig vegetationskarta (bilaga VI) har utarbetats.

13 - 9 - Eftersom det i naturen inte finns några skarpa gränser mellan olika vegetationstyper utan det istället är en glidande övergång mellan dem, har det i vissa fall varit svårt att bestämma gränserna vid karteringen. Ett naturområde är heller aldrig homogent utan består av en mosaik av olika enheter, somliga för små för att medtas vid använd kartskala. För Halleberg ges en förteckning över kärlväxterna (bilaga VIII). Då Hunneberg är avsevärt större har inventeringen av detta berg måst ske översiktligare och någon artförteckning har ej framställts över detta berg. Nomenklaturen för kärlväxterna följer Lid (1963), för mossorna Nyholm ( ) och Arnell (1956) och för lavarna Ursing (1968). Begreppet hed-ängs-myrserien med flera botaniska uttryck förklaras i den botaniska ordlistan längst bak. Vegetationen har indelats i följande vegetationstyper. Indelningen följer Sjörs (1967, 1971) och IBP (1973): Kalhygge (huggningsklass 11, 12, 13 enl. Domänverkets skogskartar) Plantskog ( 21, ) Blåbärsgranskog (Eu-piceetum, IBP 1973) Blåbärstallskog (Sjörs 1971) Sumptallskag (Vaccinio-uliginosi-Pinetum, IBP 1973) Hedektallskog (randskogen, saknar referens i litteraturen) Hedekskog (Sjörs 1967) Hedbokskog (Deschampsio-Pagetum IBP, 1973) Ängsgranskog (Melico-Piceetum IBP, 1973, Ängsgranskog, Allium-typ Sjörs 1967) Ängslövskog (Ulmo-Tilietum IBP, 1973, Rasmarkernas ängslövskog, Sjörs 1967, Alm-askskog, Allium-typ, Sjörs 1967) Ängslövskog, has- (Hässle och Ek-hasselskog, Sjörs 1967) seltyp Kulturmark Kulturmark, igenväxande Kalmosse (Öppet mossemyrkomplex, IBP 1973) Vitmosserika (IBP 1973), Fattkärr (Sjörs ) skogskärrkomplex Alkärr (Klibbalskog, Sjörs 1967) Oligotrof sjö (Sjörs, 1967 och 1971) Myrgöl 5.2 VEGETATIONSTYPER HEDSERIEN Kalhygge Avverkat område med pågående föryngringsåtgärder. Vid avverkningen sker en frigörelse av den näring som varit bunden i den tidigare skogen. En gödslingseffekt uppstår som ger upphov till en vegetation av bl.a. kvävegynnande växter. Karaktärsväxter på ett hygge är:

14 Calamagrostis arundinacea Chamaenerion angustifolium Rubus idaeus Deschampsia flexuosa (piprör) (mjölke) (hallon) (kruståtel) jordmån: podsol Plantskog Planterat område som ännu inte gallrats. Plantskog är ett vitt begrepp och den kan variera mycket i ålder och sammansättning. Vissa av plantskogarna har nyss planterats och skiljer sig inte mycket från kalhyggena, andra är nästan färdiga skogar, mogna för en första gallring. Plantskogarna är oftast mycket täta och svårgenomträngliga, de planterade träden står tätt, marken är ojämn och svårgången p.g.a. rester av träd och stubbar från röjning och avverkning. Områdena på bergen är antingen planterade med gran eller självsådda av frötallar. Ofta består de av en blandning av gran och tall. Granen planteras på större arealer än vad som skulle vara gynnsammast ur produktivitetssynpunkt. Tallens föryngring hämmas nämligen av älgarnas betning. På vissa av de planterade områdena har ekar kvarlämnats som foder till viltet. Detta kan t.ex. ses på Hallesnipen och på sydvästra Hunneberg. Den övervägande delen av plantskogarna kommer om de lämnas att utvecklas fritt, att utvecklas mot blåbärsgranskog. jordmån: podsol Blåbärsgranskog Blåbärsgranskogen är den vanligaste vegetationstypen på bergen liksom i övriga Sverige. De flesta hyggen och plantskogar, liksom tidigare kulturpåverkad mark på Halle-Hunneberg kommer att utvecklas mot blåbärsgranskog.

15 Den typiska sammansättningen är (sub-assosiation myrtilletosum, IBP 1973): TRÄDSKIKT Picea abies Pinus silvestris (gran) (tall) FÄLTSKIKT Ris Vaccinium myrtillus (blåbär) V. vitis-idaea (lingon) Örter Maianthemum bifolium Melampyrum pratense Trientalis europaea Gräs, halvgräs Deschampsia flexuosa Luzula pilosa (ekorrbär) (ängskovall) (skogsstjärna) (kruståtel) (vårfryle) BOTTENSKIKT Mossor Dicranum majus (stor kvastmossa) D. scoparium (kvastmossa) D. undulatum (vågig kvastmossa) Hylocomium splendens (husmossa) Pleurozium schreberi (väggmossa) Plagiochila major (praktbräkenmossa) Polytrichum commune (björnmossa) P. formosum (skogs-björnmossa) Ptilium crista-castrensis (kammossa) Rhytidiadelphus loreus (grov hakmossa) Lavar Sparsamt förekommande Stor variation kan förekomma i blåbärsgranskogen. På rikare ställen uppträder mer krävande arter som ekbräken och harsyra (sub-assosiation dryopteridestosum, IBP 1973). I områden med tunnare jordtäcke och med berg i dagen dominerar ofta lingon och ljung över blåbär. Bland örterna märks ängskovall. I områden med kalt berg, uppträder också mossor som Rhacomitrium-arter (raggmossor) och inslaget av lavar som Cladonia-arter (renlavar) är stort. Vegetationstypen liknar blåbärstallskogen, som på sina håll är så utbredd att den urskilts som en särskild enhet på vegetationskartan (se nedan). Det finns dessutom alltid fuktigare partier inom blåbärsgranskogen, i sänkor, vid bäckar osv. På sådana ställen uppträder träd som glasbjörk och klibbal. Halvgräs dominerar fältskiktet och bland dem är gråstarr, stjärnstarr, flaskstarr, ängsull och tuvull vanligast. Blå-

16 tåtel är ett vanligt gräs. I bottenskiktet uppträder olika Sphagnum-arter (vitmossor). Denna vegetationstyp är identisk med de vitmossrika skogskärrkomplex som på vissa ställen har så stor utbredning att de bildar en särskild vegetationstyp (se nedan). jordmån: podsol Blåbärstallskog På somliga ställen, särskilt där jordtäcket är tunnare, grovkornigare och därför torrare än i blåbärsgranskogen, får tallen dominans över granen. Blåbärsriset är fortfarande vanligast i fältskiktet, dock är lingon och ljung mer dominanta. I bottenskiktet kan också Cladonia-arter (renlavar) uppträda. Blåbärstallskogen har en förhållandevis ringa utbredning på bergen. På Halleberg uppträder den bl.a. i den sydvästra delen nära platåkanten. På Hunneberg uppträder den som ett bälte från ett höglänt parti väster om Eldmörjan, utefter Bergsjöfluget till ett avverkat område söder om Bergsjön. På Öjemossarna är denna typ ett vanligt inslag, framförallt i östra delen. Skogen mellan Grålagg och Trohult räknas till denna typ även om graninslaget där är stort och fältskiktet överhuvudtaget svagt utbildat. Monotropa hypopitys (tallört), förekommer i denna skog. TRÄDSKIKT Pinus silvestris Picea abies (tall) (gran) FÄLTSKIKT Ris Calluna vulgaris (ljung) Vaccinium myrtillus (blåbär) V. vitis-idaea (lingon) Örter Melampyrum pratense Veronica officinalis Gräs, halvgräs Carex pilulifera Deschampsia flexuosa Festuca ovina Luzula pilosa (ängskovall) (ärenpris) (pillerstarr) (kruståtel) (fårsvingel) (vårfryle) BOTTENSKIKT Mossor Dicranum scoparium (kvastmossa) D. undulatum (vågig kvastmossa) Leucobryum glaucum (falsk vitmossa) Pleurozium schreberi (väggmossa) Polytrichum piliferum (hår-björnmossa) Rhacomitrium heterostichum (berg-raggmossa) R. lanuginosum (raggmossa)

17 Lavar Cladonia gracilis (stängellav) C. pyxidata (trattlav) C. rangiferina (grå renlav) C. silvatica (gulvit renlag) jordmån: podsol Hed-ektallskog Denna vegetationstyp synes sakna referens i litteraturen, Den liknar den vanliga hedek-skogen, med ett stort tallinslag. Orsaken till trädslagsblandningen är troligen dels att jorden vid platåkanten är grovkornigare och torrare än inne på platån, dels att instrålningen mot bergväggen genom varma uppvindar ger ett gynnsamt lokalklimat. Randskogen är på domänverkets skogskartor klassad som bergimpediment och har därför sparats. Den bildar ofta en skyddskappa mot de innanför liggande hyggena. Hed-ektallskogen bildar en randskog runt bergens platåer med undantag av ett stycke norr om Skytteklev till Ekebacken på Halleberg och den norra delen av platån på Hunneberg där randskogen består övervägande av gran. Förutom nämnda trädslag förekommer även gran, rönn, björk och asp i hed-ek-tall-skogen. TRÄDSKIKT Pinus silvestris (tall) Quercus petraea (bergek) Q. robur (skogsek) BUSKSKIKT Cotoneaster integerrimus Juniperus communis (oxbär) (en) FÄLTSKIKT Ris Calluna vulgaris (ljung) Vaccinium myrtillus (blåbär) V. vitis-idaea (lingon) Örter, ormbunkar Campanula persicifolia Convallaria majalis Hieracium pilosella Melampyrum pratense Pteridium aquilinum Sedum maximum Viola riviniana Gräs Deschampsia flexuosa Festuca ovina (stor blåklocka) (liljekonvalj) (gråfibbla) (ängskovall) (örnbräken) (kärleksört) (skogsviol) (kruståtel) (fårsvingel)

18 BOTTENSKIKT Dicranum majus (stor kvastmossa) D. scoparium (kvastmossa) D. undulatum (vågig kvastmossa) Hypnum cupressiforme (berg-klomossa) Isothecium myurum (råttsvansmossa) Pleurozium schreberi (väggmossa) jordmån: podsol Hedekskog Hedekskogen är en relativt fattig skog där ris dominerar i fältskiktet. Typen finns representerad ute på Hallesnipen där också en stor mängd Lobaria pulmonaria (lunglav) växer på ekarna. På Hunneberg finns i ett område söder om Prästeklev en hedekskog som har sparats från avverkning. TRÄDSKIKT Quercus petraea (bergek) Q. robur (skogsek) FÄLTSKIKT Ris Calluna vulgaris (ljung) Vaccinium myrtillus (blåbär) V. vitis-idaea (lingon) Örter Campanula persicifolia Convallaria majalis Hypericum maculatum Lathyrus montanus Potentilla erecta Gräs Calamagrostis arundinacea Deschampsia flexuosa Melica nutans BOTTENSKIKT Hypnum cupressiforme Pleurozium schreberi Rhytidiadelphus loreus (stor blåklocka) (liljekonvalj) (fyrkantig johannesört) (gökärt) (blodrot) (piprör) (kruståtel) (bergslok) (berg-klomossa) (väggmossa) (grov hakmossa) jordmån: podsol Hedbokskog Fältskiktet i hedbokskogen är magert och saknas helt på vissa ställen. Detta beror dels på bokarnas beskuggning av marken, dels på den sura, svårnedbrutna förnan. Bokskog förekommer på ett ställe på Halleberg, i Bokedalen vid Draget. Genom dalen rinner en bäck

19 och vid denna är vegetationen relativt rik med bl.a. Athyrium filix-femina (majbräken), Equisetum silvaticum (skogsfräken), Crepis paludosa (kärrfibbla), Carex remota (skärmstarr) och Ranunculus repens (rev-smörblomma). På Hunneberg finns bokområden vid Byklev, nordost om Erdalen och i rasmarkerna i sydväst (inom domänreservatet vid Fristorps Gransjö). Bokskogen vid Nygårds park, nedanför berget i väster, är av bördigare typ och bör räknas som ängbokskog. Fältskiktet domineras under sommaren av Stachys silvatica (stinksyska). TRÄDSKIKT Fagus silvatica FÄLTSKIKT Örter Anemone nemorosa Lactuca muralis Oxalis acetosella Tussilago farfara (bok (vitsippa) (skogssallat) (harsyra) (tussilago) Gräs och halvgräs Carex pallescens (blekstarr) C. leporina (harstarr) Deschampsia flexuosa (kruståtel) Luzula multiflora (ängsfryle) L. pilosa (vårfryle) BOTTENSKIKT Polytrichum formosum Rhytidiadelphus loreus (skogs-björnmossa) (grov hakmossa) jordmån: podsol Sumptallskog Vegetationstypen har en oklar växtsociologisk position. Den sanmanfal1er såväl med myrseriens skogklädda mossemyrkomplex (IBP 1973), som med den av Sjörs (1967) beskrivna tallmossen. Sumptallskogen uppträder på skogklädda mossar, i utkanten av kalmossar och på dikade marker. Odon, hjortron och Sphagnum-arter (vitmossor) förekommer alltid. På vissa ställen uppträder gran i sumpskogen och vegetationstypen visar en glidande övergång till vit-mossrika skogskärrkomplex. Då vegetationstypen underlagras av torv hänförs den av vissa författare till myrserien.

20 På Halleberg är sumptallskogen tydligast utbildad i utkanten av Stolpe- och Storemosse och på Hunneberg i utkanten av Store-och Laggemosse, på stora delar av de skogklädda områdena i de centrala delarna (Öjemossarna) samt på hela Ekelundsmossen. Den senare har liksom stora delar av Jonstorpsmossen genom dikning helt växt igen med björkar och tall. TRÄDSKIKT Pinus silvestris Betula pubescens FÄLTSKIKT Ris Calluna vulgaris Empetrum nigrum Erica tetralix Myrica gale Oxycoccus quadripetalus Vaccinium uliginosum Örter Rubus chamaemorus Gräs och halvgräs Eriophorum vaginatum Molinia coerulea Scirpus caespitosus (tall) (glasbjörk) (ljung) (kråkris) (klockljung) (pors) (tranbär) (odon) (hjortron) (tuvull) (blåtåtel) (tuvsäv)

21 Mossor Sphagnum-arter (vitmossor) jordmån: torvjord ÄNGSSERIEN Ängsgranskog Granskogen blir på bättre marker örtrikare och risen som är dominanta i blåbärsgranskogen blir allt mindre vanliga eller försvinner helt. Det finns två undergrupper till ängsgranskogen, lågörttyp och högörttyp, vilka beskrivs nedan. Dessa har dock inte särskiljts på vegetationskartan. Ängsgranskog, lågörttyp I buskskiktet förekommer mycket hassel. Marken är torr, underlaget är vanligen klappersten och fältskiktet är magert. Denna typ finns i vissa avsnitt av rasbranterna på de östra sidorna av bergen. TRÄDSKIKT Picea abies BUSKSKIKT Corylus avellana Lonicera xylosteum Viburnum opolus FÄLTSKIKT Örter Maianthemum bifolium Oxalis acetosella BOTTENSKIKT Mossor Isothecium myurum Mnium cuspidatum Plagiothecium denticulatum Rhytidiadelphus triquetrus (gran) (hassel) (skogstry) (olvon) (ekorrbär) (harsyra) (råttsvansmossa) (stjärnmossa) (sidenmossa) (kransmossa) Lavar Peltigera-arter jordmån: brunjord Ängsgranskog, högörttyp Denna vegetationstyp förekommer på näringsrik översilningsmark i Ovandalen. Örterna är mycket högväxta och frodiga, särskilt dominant är ramslöken. TRÄDSKIKT Picea abies (gran)

22 BUSKSKIKT Corylus avellana Lonicera xylosteum Viburnum opolus FÄLTSKIKT Örter, ormbunkar Allium ursinum Filipendula ulmaria Matteuccia struthiopteris Paris quadrifolia Stachys silvatica (hassel) (skogstry) (olvon) (ramslök) (älgört) (strutbräken) (ormbär) (stinksyska Gräs Carex remota (skärmstarr) C. silvatica (skogsstarr) BOTTENSKIKT Brachythecium-arter (gräsmossor) Cirriphyllum piliferum (blek hasselmossa) Eurhynchium-arter Mnium affine (stjärnmossa) M. cuspidatum ( ) M. puncutatum ( ) M. undulatum ( ) Rhodobryum roseum (rosmossa) Thuidium tamariscinum (thujamossa) jordmån: brunjord Ängslövskog De ädellövskogar som finns i rasbranterna runt bergen och i Ovandalen uppdelas liksom ängsgranskogen i en lågörttyp och en högörttyp. P.g.a. deras stora utbredning i rasbranterna och deras heterogenitet har dessa i motsats till ängsgranskogen särskiljts på vegetationskartan. Ängslövskog, lågörttyp Denna vegetationstyp dominerar i rasbranterna, Det är en torr ädellövskog med lågvuxna örter och ett glest fältskikt. Underlaget är övervuxen blockmark och även klappersten. Ängslövskogar i rasmarker är framförallt utbredda i Norges fjäll- och fjordområden. I södra Sverige är de mindre vanliga och de anses vara vackrast utbildade just på Halle-Hunneberg (Sjörs 1967). TRÄDSKIKT Acer platanoides Betula verrucosa Fraxinus excelsior Picea abies Quercus robur Tilia cordata Ulmus glabra (lönn) (vårtbjörk) (ask) (gran) (skogsek) (skogslind) (alm)

23 BUSKSKIKT Corylus avellana Lonicera xylosteum Ribes uva-crispa Sorbus aucuparia FÄLTSKIKT Örter Actaea spicata Anemone hepatica Fragaria vesca Galium odoratum Geranium robertianum Oxalis acetosella Ranunculus auricomus Viola riviniana (hassel) (skogstry) (krusbär) (rönn) (trolldruva) (blåsippa) (smultron) (myskmadra) (stinknäva) (harsyra) (maj-smörblomma) (skogsviol) Gräs och halvgräs Carex digitata (vispstarr) Melica nutans (bergslok) M. uniflora (lundslok) Roegneria canina (lundelm) Poa nemoralis (lundgröe) BOTTENSKIKT Mossor Brachythecium-arter (gräsmossor) Dicranum-arter (kvastmossor) Eurhynchium striatum (hasselmossa) Isothecium myurum (råttsvansmossa) Mnium cuspidatum (stjärnmossa) Paraleucobryum longifloium (skärbladmossa) Rhodobryum roseum (rosmossa) Rhytidiadelphus loreus (grov hakmossa) R. triquetrus (kransmossa) Lavar Peltigera-arter (på sten) jordmån: brunjord Ängslövskog, högörttyp Den ädellövskog av högörttyp som förekommer, är i fältskiktet lik den ängsgranskog av högörttyp med ramslök som tidigare beskrivits. TRÄDSKIKT Acer platanoides Alnus glutinosa Fraxinus excelsior Quercus robur Ulmus glabra (lönn) (klibbal) (ask) (skogsek) (alm)

24 BUSKSKIKT Corylus avellana Lonicera xylosteum Prunus padus Viburnum opolus FÄLTSKIKT Örter Allium ursinum Campanula latifolia Filipendula ulmaria Galium odoratum Geranium silvaticum Stachys silvatica Gräs och halvgräs Festuca altissima Festuca gigantea Milium effusum (hassel) (skogstry) (hägg) (olvon) (ramslök) (hässleklocka) (älgört) (myskmadra) (midsommarblomster) (stinksyska) (skogssvingel) (långsvingel) (hässlebrodd) BOTTENSKIKT Brachythecium-arter (gräsmossor) Eurhynchium-arter Mnium affine (stjärnmossa) M. cuspidatum ( ) M. puncutatum ( ) M. undulatum ( ) Rhodobryum roseum (rosmossa) Thuidium tamariscinum (thujamossa) jordmån: brunjord Ängslövskog, hasseltyp Vegetationstypen är inte stabil utan befinner sig i en igenväxningsfas som så småningom kommer att övergå i ängslövskog av lågörttyp eller i granskog. Det kan vara rena hasselsnår eller en samling hasselbuskar med inblandning av andra trädslag. Ängslövskog av hasseltyp finns mellan Kvillan och Munkesten på sydöstra sidan av Halleberg samt i Hunnebergs södra och östra rasbranter. BUSKSKIKT Corylus avellana (hassel) FÄLTSKIKT Örter Actaea spicata (trolldruva) Anemone hepatica (blåsippa) A. nemorosa (vitsippa) Convallaria majalis (liljekonvalj) Oxalis acetosella (harsyra) Vicia sepium (häckvicker)

25 Grus och halvgräs Carex digitata (vispstarr) Melica nutans (bergslok) M. uniflora (lundslok) Poa nemoralis (lundgröe) Roegneria canina (lundelm) BOTTENSKIKT Mossor Brachythecium-arter (gräsmossor) Dicranum-arter (kvastmossor) Eurhynchium striatum (gasselmossa) Isothecium myurum (råttsvansmossa) Mnium cuspidatum (stjärnmossa) Paraleucobryum longifolium (skärbladmossa) Rhodobryum roseum (rosmossa) Rhytidiadelphus loreus (grov hakmossa) R. triquetrus (kransmossa) Lavar Peltigera-arter jordmån: brunjord

26 Kulturmark Ytterst små arealer hävdas fortfarande som jordbruksmark på bergen. På Halleberg är all kulturmark under igenväxning medan på Hunneberg kulturmark i användning finns vid Bergagården, Maden samt vid bomvaktarstugorna vid Byklev och Prästeklev. Vissa av torpen på Hunneberg har också under senare år betats (se avsnitt 7.2). jordmån: åkerjord Igenväxande kulturmark Den forna odlingsmarken hade betydligt större utbredning än dagens och spår av odling kan ses på ett flertal ställen på bergen. Lövinslaget är i dessa områden ofta markant, ibland förekommer fristående ädla lövträd, husgrunder kan ses och fältskiktet är gräs- och örtrikt. jordmån: övervägande åkerjord, i vissa fall podsol MYRSERIEN Kalmosse Skoglös, öppen mossevegetation med mindre än 10 % krontäckning i trädskiktet har karterats som kalmosse. Med mosse menas myrar som endast mottar nederbördsvatten. Från topografiskhydrologisk synpunkt kan mossarna på Halle-Hunneberg hänföras till välvda mossar, s.k. högmossar. Högmossen omges av ett kärrartat parti, en s.k. lagg och mellan laggen och mosseplanet finns en gles, ofta lågvuxen tallskog, vilken sammanfaller med hedseriens sumptallskog. Laggen är dåligt utvecklad på bergen, detta torde bero på att omfattande dikningar gjorts, vilket också orsakat kraftig igenväxning av tidigare öppna mosspartier. Karakteristisk mossevegetation: FÄLTSKIKT Ris Andromeda polifolia Calluna vulgaris Empetrum nigrum Erica tetralix (rosling) (ljung) (kråkbär) (klockljung) Örter Drosera longifolia (stor-sileshår) D. rotundifolia (sileshår) Oxycoccus quadripetalus (tranbär) Rubus chamaemorus (hjortron) Halvgräs Eriophorum vaginatum Scirpus caespitosus Rhynchospora alba (tuvull) (tuvsäv) (vit-ag)

27 BOTTENSKIKT Sphagnum-arter (vitmossor) jordmån: torvjord Sumptallskog Se under hedserien Vitmossrika skogskärrkomplex fattigkärr Med kärr avses myrar som mottar fastmarksvatten. Olika näringsförhållanden finns på olika marker och ur näringssynpunkt tillhör kärrområdena på bergen de s.k. fattigkärren. Kärr brukar beteckna en trädlös vegetationstyp, medan däremot IBP:s beteckning vitmossrika skogskärrkomplex är en kärrtyp med trädskikt. På kartan har inte skoglös och skogbärande kärrmark särskiljts. Som redan nämnts under beskrivningen till blåbärsgranskogen finns denna vegetationstyp i svackor och lägre liggande partier i terrängen. Det är en mycket vanlig vegetationstyp. Ofta är dock dessa kärrområden alltför små för att kunna kartläggas. Laggpartierna runt mossarna hör till de områden som oftast ej utmärkts, endast på några ställen är utbredningen så stor att området särskiljts som en vegetationstyp. Bland växter som saknas på mossar men som förekommer i kärr märks starr-arter, ängsull, blåtåtel och myrlilja. TRÄDSKIKT Alnus glutinosa Betula pubescens Pinus silvestris FÄLTSKIKT Örter Comarum palustre Menyanthes trifoliata Viola palustris Narthecium ossifragum (klibbal) (glasbjörk) (tall) (kråkklöver) (vattenklöver) (kärrviol) (myrlilja) Gräs, halvgräs Carex canescens (gråstarr) C. echinata (stjärnstarr) C. rostrata (flaskstarr) Eriophorum angustifolium (ängsull) Glyceria fluitans (vanlig mannagräs) Molinia coerulea (blåtåtel) Phragmites communis (vass) BOTTENSKIKT Mossor Sphagnum-arter (vitmossor) jordmån: torvjord

28 Alkärr Våta markers kärrängsskogar är skogar som vissa perioder helt eller delvis är vattendränkta. Alarna står på tuvor (socklar) av mer eller mindre förmultnade basdelar. På socklarna växer mossa och skuggtåliga ängsskogsväxter. Mellan tuvorna är vegetationen kärrartad. Alkärr förekommer på vissa ställen runt Hunneberg. De bildar där en naturlig avslutning på rasbranternas vegetationszonering. TRÄDSKIKT Alnus glutinosa (klibbal) FÄLTSKIKT Örter, fräkenväxter Crepis paludosa Equisetum hiemale (kärrfibbla) (skavfräken) (topplösa) Lysimachia thyrsiflora L. vulgaris (videört) Paris quadrifolia (ormbär) Gräs, halvgräs Calamagrostis canescens (grenrör) Carex elongata (rankstarr) C. remota (skärmstarr) BOTTENSKIKT Mossor Mnium hornum (skugg-stjärnmossa) jordmån: torvjord 5.3 SJÖAR Myrgöl Med myrgöl avses grunda vattensamlingar med huvuddelen av stranden bestående av torv. Vattnet är starkt brunfärgat av lösta humusämnen. Vegetationen är torftig och högre växter saknas helt med undantag av i kanten där exempelvis vattenklöver kan uppträda. Oligotrof sjö En oligotrof sjö är en näringsfattig och lågproduktiv sjö. Strandbeskaffenheten växlar mellan torv-, mineral- och kala klippstränder. Siktdjupet är oftast större än i myrgölarna. Växtlighet nära stranden eller på grunt vatten Carex rostrata (flaskstarr) Equisetum fluviatile (sjöfräken) Lobelia dortmanna (notblomster) Lysimachia thyrsiflora (topplösa) fvlenyanthes trifoliata (vattenklöver) Nuphar luteum (gul näckros)

29 Växtlighet nära stranden eller på grunt vatten (forts.) Nymphaea alba (vit näckros) Phragmites communis (vass) Scirpus lacustris (säv) 6. ALLMÄNT OM RASBRANTER Halle- och Hunneberg är de västgötska platåberg där rasbranterna är bäst utbildade. Från de branta diabasstupen har successivt efter den senaste istiden skett ras som bildat de stora blockmarkerna. Rasbranter är vanliga i fjällvärlden och utgör där ofta nordliga utposter för sydliga växter, exempelvis de ädla lövträden. Sådana berg kallas vanligen sydväxtberg. Från vegetationssynpunkt brukar rasbranterna indelas i olika zoner (se fig. 1). Terminologin följer i huvudsak Sernander (1920). I bilaga VII ges ett exempel på vegetationszoneringen vid en rasbrant nära Kvillan, Halleberg. Randskog Består som tidigare nämnts av en blandning av tall, skogsek och bergek. Randskogen har vid karteringen betecknats hed-ektallskog.

30 Hammare Betecknar själva stupet med sina avsatser och sprickor. På bergväggen växer bl.a. ormbunkarna: Asplenium septentrionale (gaffelbräken) A. trichomanes (svartbräken) Cystopteris fragilis (stenbräken) Polypodium vulgare (stensöta) Woodsia ilvensis (hällebräken) Ibland förekommer den självlysande mossan Schistostega pennata (lysmossa) i klippskrevorna. Många lavar av släktet Peltigera växer på diabasväggarna: Peltigera aphtosa P. canipa P. leucophlebia P. polydactyla P. praetextata Ängsur Alldeles vid bergroten finns en några tiotal meter bred zon där en mängd olika trädslag förekommer, både löv- och barrträd. Vanligast är lind, som växer på ett krypande sätt över blocken. På samma sätt växer många granar. Alm, ek, sälg, ask, rönn, lönn, hassel och olvon är också vanliga inslag i ängsuren. Örtfloran är artrik och innehåller en rad arter som inte växer eller är sällsynta uppe på platån. Ett urval av dessa är: Astragalus glycyphyllus (sötvedel) Convallaria majalis (liljekonvalj) Dentaria bulbifera (tandrot) Galiuin odoratum (myskmadra) Geranium lucidum (glansnäva) G. sanguineum (blodnäva) Hedera helix (murgröna) Hypericum montanum (berg-johannesört) Lathyrus niger (vippärt) Polygonatum odoratum (getrams) Sedum maximum (kärleksört) S. rupestre (stor fetknopp) Silene nutans (backglim) Veronica officinalis (ärenpris) Viscaria vulgaris (tjärblomster) Carex digitata (vispstarr) Festuca altissima skogssvingel) Melica uniflora lundslok) Poa nemoralis lundgröe)

31 Mossor Brachythecium velutinum ( - ) Bryum capillare (skruv-nickmossa) Dicranum scoparium (kvastmossa) Homalothecium sericeum (guldlockmossa) Hypnum cupressiforme (berg-klomossa) Isothecium myurum (råttsvansmossa) Floran liknar den typ av icke-steppartad torräng som förekommer på branta bergsidor i bl.a. Bohuslän och Dalsland (Sjörs 1967). Orsaken till den rika växtligheten i ängsuren måste sökas i en rad olika och samverkande faktorer; lokalklimat, förnafall från hammare och platå, sippervatten, rörligt underlag osv. På vissa ställen går alunskiffern i dagen. Skiffern innehåller kalkstenar (orstenar) och detta gör att många kryptogamer som växer på skiffern är kalkkrävande. Laven Solorina spongiosa som är sällsynt i Sverige utom i fjälltrakterna växer exempelvis på en lokal på östra sidan av Halleberg. Vid Byklev på Hunneberg växer den kalkkrävande laven Solorina saccata (Santesson ). Ett urval av de mossor som är vanliga på alunskiffern är: Amphidium mougeotii ( - ) Bartramia pomiformis (äppelmossa) Brachythecium rutabulum (gräsmossa) Bryum pallescens ( - ) Calliergonella cuspidata (spjutmossa) Diplophyllum albicans ( - ) Distichium capillaceum (planmossa) Drepanocladus uncinatus (krokmossa) Fissidens taxifolius (fickmossa) Gymnostomum aeruginosum ( - ) Leptobryum pyriforme (päronmossa) Mnium stellare (stjärnmossa) Neckera crispa (grov fjädermossa) Pellia endiviifolia ( - ) Pohlia cruda (opalmossa) Thamnium alopecurum (rävsvansmossa) Ökenur Nedanför ängsuren följer en mer eller mindre bred zon av block som endast kläds av mossor och lavar. Denna zon kallas ökenur och är på Halleberg mäktigast mellan Skytteklev och Svallklev och på Hunneberg i sydsluttningen kring Ramle klint. De vanligaste kryptogamerna är: Mossor Andreaea rupestris (sotmossa) Barbilophozia barbata ( - ) Dicranum scopariurn (kvastmossa) Hypnum cupressiforme (berg-klomossa) Plagiothecium denticulatum (sidenmossa)

32 Mossor (forts.) Platygyrium repens ( - ) Pohlia nutans (nickmossa) Ptilidium ciliare (frans-levermossa) Rhacomitrium heterostichum (berg-raggmossa) R. lanuginsoum (raggmossa) Sphenolobus saxicolus ( - ) Lavar Cladonia gracilis (stängellav) C. pyxidata (trattlav) C. rarigiferina (grå renlav) C. squamosa (fnaslav) C. silvatica (gulvit renlav) Ökenuren är nästan kal i sin övre del för att mot gränsen till ängslövskogen vara helt klädd av mossor och lavar. Foto 6. Den kala blockmarken - ökenuren - är väl utbildad i bergens rasbranter. Kvillan, Halleberg. Mars Ängslövskog Den nedersta zonen kallar Karvik (1935) blandskog. Nedan används Sjörs benämning rasmarkernas ängslövskog (1967) vilken är adekvatare då skogen till mesta delen består av ädla lövträd. Denna vegetationstyp är en torr ädellövskog med lågvuxna örter och ett mycket artrikt fältskikt. Marken består av övervuxen blockmark och på vissa ställen även av klappersten Mellan Nordkroken och Ovandalen på Halleberg är ängslövskogen fuktigare och av högörttyp med mycket ramslök.

33

34 TRÄDSKIKT Acer platanoides Betula verrucosa Fraxinus excelsior Picea abies Quercus robur Tilia cordata Ulmus glabra BUSKSKIKT Corylus avellana Lonicera xylosteum Ribes uva-crispa Örter Actaea spicata Anemone hepatica Fragaria vesca Galium odoratum Ranunculus auricomus Viola riviniana (lönn) (vårtbjörk) (ask) (gran) (skogsek) (lind) (alm) (hassel) (skogstry) (krusbär) (trolldruva) (blåsippa) (smultron) (myskmadra) (maj-smörblomma) (skogsviol) Gräs, halvgräs Carex digitata (vispstarr) Melica nutans (bergsslok) M. uniflora (lundslok) Poa nemoralis (lundgröe) Roegneria canina (lundelm) Mossor Brachythecium-arter (gräsmossor) Dicranum-arter (kvastmossor) Eurhyncium-arter (hasselmossor) Isothecium myurum (råttsvansmossa) Mnium cuspidatum (stjärnmossa) Paraleucobryum longifolium (skärbladsmossa) Rhodobryum roseum (rosmossa) Rhytiadelphus loreus (grov hakmossa) R. triquetrus (hakmossa) Lavar Peltigera-arter Denna zon är inte homogen runt bergen utan växlar mellan ängslövskog, ängsgranskog och blåbärsgranskog (se bilaga VI).

35 VEGETATIONSBESKRIVNING ÖVER BERGENS OLIKA DELAR 7.1 HALLEBERG - PLATÅN Hallesnipen Hallesnipen är den nordligaste delen av Halleberg, ett parti som sticker ut i Vänern och som genom en sprickdal (Ovandalen) är skiljt från övriga berget. Vegetationen växlar mellan typisk blåbärsgranskog, igenväxande kulturmark, hedekskog och gammal blandskog med tall, ek och gran. Den gamla blandskogen finns mot platåkanten och är den vackrast utbildade i sitt slag på berget. Det är en ljus skog med tjockstammiga ekar och tallar. Den har tyvärr sargats genom hyggen både på västra och östra sidan. Det gamla torpstället Snipan har anor från 1600-talet. Efter att torpet övergivits, användes stället av Ekebacken som betesmark en bit in på 1900-talet. Detta präglar vegetationen och mycket ek och en växer i en stor gammal beteshage väster om stigen vid Snipan. Öster om stigen finns flera husgrunder och i detta område växer nyponros och gräslök, växter som minner om gamla tiders odling. Bebyggelsen är sedan länge försvunnen vid Snipan men området är inte desto mindre intressant och informativt då det ger en bild av hus jorden brukades på bergen förr. Det är ännu inte igenvuxet och gärdesgårdar och rester av hagar förekommer. Två små partier hedekskog förekommer mitt på Hallesnipen. Områdena är klassade som impediment av domänverket. Områdena omges av blåbärsgranskog och de kommer med tiden att växa igen om de inte hävdas. Lobaria pulmonaria (lunglav) växer rikligt på de gamla ekarna. Lav-, moss- och svampfloran som är mycket intressant i Ovandalen-Hallesnipenområdet behandlas utförligare under 8.2. Ovandalen Redan Per Kalm imponerades vid sin resa till Halleberg 1742 av den rika växtligheten i Ovandalen. Han lade särskilt märke till strutbräken.

36 Ovandalen är en sprickdal som kluvit berget och skapat en djup dal i östvästlig riktning. Från den omgivande platån leder många bäckar och källsprång ner i dalen. Detta gör att marken blir översilad och näringsrik, vilket betingar den rika växtligheten i den övre delen. I den nedre delen vid Vänern kommer alunskiffern i dagen och ger ännu ett näringstillskott.

37 Stigen ner mot Snipan och även mot Svallklev kantas av en ängsartad vegetation med träd och buskar som sälg, vårtbjörk, skogstry och bland örterna märks piprör, hundäxing, ekbräken, majbräken, fyrkantig johannesört, strätta och smörblomma. 2. I Ovandalens översta del är skogen försumpad och uthuggen och består bl.a. av klibbal, gran, glasbjörk i trädskiktet och rev-smörblomma, kärrtistel, tuvtåtel, rankstarr och ormbunkar i fältskiktet. 3. Längre ner övergår skogen i ängsgranskog av frodig högvuxen typ. Denna granskog fanns även i slutet av 1700-talet enligt lantmäterihandlingar. Ramslök och högvuxna ormbunkar, däribland strutbräken dominerar fältskiktet. Bland andra kärlväxter märks tandrot, skogsvicker, myskmadra, bäckbräsma, skogsbräsma, dvärghäxört, vårärt, lundarv, stinksyska, ögonpyrola, skärmstarr och skogsstarr. På vårarna blommar mycket vitsippor och blåsippor. Den senare förekommer även i rosa och vit form. På våren finns också gullpudra, desmeknopp och den skära parasiten vätteros som har hassel som värdväxt.

38 Buskskiktet är i ängsgranskogen rikt och vackert utvecklat och består av skogstry, olvon och hassel. 4. Mot sidorna i de högre liggande partierna blir ängsgranskogen torrare och i dessa partier växer mer lågvuxna örter som harsyra, ekorrbär och liljekonvalj. I dessa delar förekommer också skogssvingel i mycket stor mängd. Skogssvingeln är ett sällsynt gräs som i Ovandalen anses ha sin största förekomst i Sverige (Svensson 1945). 5. I den västra delen ner mot Vänern övergår ängsgranskogen i ädellövskog med bl.a. ask, alm och lönn. I mitten av juni är fältskiktet alldeles vitt av ramslökens blommor och lökdoften är mycket stark. Här växer också: Actaea spicata Campanula latifolia Equisetum hiemale Festuca gigantea Milium effusum Stachys silvatica (trolldruva) (hässleklocka) (skavfräken) (långsvingel) (hässlebrodd) (stinksyska) Vid bäcken finns flera odlingsrösen. De antyder att marken i Ovandalen förut odlades (se under textavsnitt 3). 6. Ädellövskogen nere vid Vänern omges av delvis övervuxen rasmark. Här växer mycket lind tillsammans med gran. Lundgröe och träjon växer också bland blocken. Anders Bohlin har undersökt svampfloran i Ovandalen (Domänverket 1973). Trametes confragosa (tegelmusslingen) som enbart förekommer på några ställen i landet växer i dalen. Jordstjärnan Geastrum quadrifidum förekommer också. (Se utförligare under 8.2.3).

39 Ekebacken Ekebacken är tillsammans med Uggledalen de enda torpställen på Kalleberg där bebyggelsen är bevarad. Inägan är 5 ha stor och består av gammal ekskog med en-inslag, viltåkrar samt en damm som skapats för viltet. Stället disponeras av fältbiologerna. Floran är relativt rik och kan beskriva som icke-stäppartad torräng (Sjörs 1967). Bland kärlväxterna märks: Allium oleraceum (backlök) Anchusa arvensis (fårtunga) Arnica montana (slåttergubbe) Campanula persicifolia (stor blåklocka) C. rotundifolia (blåklocka) Dactylorchis maculata (Jungfru Marie nycklar) Galium boreale (vitmåra) Geranium sanguineum (blodnäva) Vicia angustifolia (sommarvicker) Viola arvensis (åkerviol) Agrostis tenuis Anthoxantum odoratum Dactylis glomerata Melica nutaris Phleum pratense (rörven) (vårbrodd) (hundäxing) (bergsslok) (timotej) Vid själva torpstället växer gamla askar och lönnar. På dessa finns lavar av en typ som före-

40 kommer på gamla alléträd, särskilt vid grusvägar. Vissa av dessa förekommer endast sparsamt på övriga berget: Anaptychia ciliaris (allélav) Parmelia fuliginosa (sotlav) P. sulcata (skrynkellav) Physcia grisea P. pulverulenta (dagglav) P. tenella (finlav) Ramalina farinacea (mjölig brosklav) R. fraxinea (vanlig ) Xanthoria parietina (vägglav) (Se också 8.2.1) Uggledalen Uggledalen är ett gammalt torpställe av samma typ som Ekebacken. Inägan är 6 ha stor och är liksom Ekebacken beväxt med gamla lövträd omväxlande med öppna ängsartade partier. Rester av åkrar finns som nu håller på att växa igen med undantag av ett par viltåkrar som plöjs. Stället disponeras av scouterna. Floran är till typ lik den vid Ekebacken dvs. icke-stäppartad torräng, men den är här artrikare och frodigare. Den gamla ekskogen norr om vägen kan beskrivas som ängsekskog (Sjörs 1967). Här växer bl.a. Lathyrus niger (vippärt). I de lägre liggande och fuktigare partierna på södra och västra sidan av inägan växer de två orkidéerna Jungfru Marie nycklar och grönvit nattviol i mycket stor mängd. Bland andra växter märks: Chrysanthemum leucanthmum Geranium silvaticum Lychnis flos-cuculi Pedicularis silvatica Rubus plicatus Saxifraga granulata Scorzonera humilis Sedum annuum Trifloium medium Valeriana sambucifolia (prästkrage) (midsommarblomster) (gökblomster) (granspira) (söt-björnbär) (mandelblom) (svinrot) (liten fetknopp) (skogsklöver) (vänderot) Alopecrus pratensis (ängskavle) Arrenatherum elatius (knylhavre) A. pratense (ängshavre) Carex pairaei (snårstarr) Holcus lanatus (luddtåtel) Scirpus silvaticus (skogssäv) Enligt uppgift skall även tätört växa vid Uggledalen (Svensson 1945). Ekebacken och Uggledalen avsattes 1958 som domänreservat.

41 Rörmossen Rörmossen är den enda stora kalmosse som förekommer på Halleberg. Den har dikats ut så att laggpartiet inte har den kärrartade karaktär det skulle ha i opåverkat tillstånd. Runt mossen finns en skog som huvudsakligen består av tall med mycket klockljung och myrlilja. På västra sidan och även vid Stora Fågelmossen växer skvattram. Skvattram har utpräglat östlig utbredning och är sällsynt väster om Billingen. Klockljungen däremot har västlig utbredning och är sällsynt i öster. Det är därför relativt ovanligt att de i västsverige växer tillsammans, vilket de gör vid Rörmossen. Ett hygge har tagits upp väster om mossen vilket ändrat såväl hydrologi som ljusklimat på växtplatsen. Hallsjön Sjön är en oligotrof sjö, dvs. en näringsfattig klarvattensjö. Den ligger i en spricka vilket gjort att stranden på norra sidan stupar brant ner i vattnet. På norra sidan finns en hedektallskog av samma typ som randskogen. På södra sidan växer däremot blåbärsgranskog. Nere vid stranden finns en zon med klibbal och glasbjörk. Bland övriga kärlväxter märks: Comarum palustre Cornus suecica Lycopodium selago Lysimachis thyrsiflora Menyanthes trifoliata Narthecium ossifragum Nymphaea alba Nuphar luteum Viola palustris (kråkklöver) (hönsbär) (lopplummer) (topplösa) (vattenklöver) (myrlilja) (vit näckros) (gul näckros) (kärrviol) Calamagrostis neglecta (madrör) Carex lasiocarpa (trådstarr) C. rostrata (flaskstarr) C. tumidicarpa (grönstarr) Phragmites communis (vass) Scirpus lacustris (sjösäv) S. palustris (knappsäv) Vid det gamla torpstället Korphult på norra sidan av sjön växer backskafting (Bohlin 1973). Även strandlummer, skelört och brudbröd har uppgivits växa i området (Svensson 1945). Hallsjön är ett populärt strövområde och den är också livligt besökt av fiskare. På den norra sidan finns väl upptrampade stigar och på flera ställen finns enkla eldstäder, vilket visar att området är ett populärt utflyktsmål. Sydvästra delen av platån, norr om Draget Mot platåkanten nordväst om Häcklan finns några högre liggande partier där jordtäcket är tunt och där berget på vissa ställen går i dagen. Vegetationen har karterats som blåbärstall-

42 skog p.g.a. att tall dominerar trädskiktet. Mycket ek förekommer också och skogen liknar den längst ut på Hallesnipen. Fårsvingel är ett vanligt gräs och bergglim växer på vissa ställen. Skogen i området tillhör de äldsta icke-impedimentskogarna på berget (se 4). Häcklan Området är skiljt från övriga berget genom Draget - Bokedalen. Randskogen av tall och ek är bred och mycket vackert utbildad. Oxel, druvfläder och buskar av bok förekommer mot platåkanten. Flädern är spridd från bebyggelsen nedanför och boken från Bokedalen. Kaprifol som i Sverige har en västlig utbredning slingrar sig i den fullständigt övervuxna rasbranten i väst och sydväst. Ryl liksom tuvstarr har uppgivits från Häcklan (Svensson 1945). Den sällsynta ärtvickern (Vicia pisiformis) förekommer på en lokal vid Häcklan. Bokedalen Skogen i Bokedalen är den enda bokskogen på Halleberg. Den härrör sig från en plantskola i slutet av 1800-talet. Bokens nordgräns anses gå mellan Halle- och Hunneberg, på Hunneberg anses den vara vildväxande, däremot inte på Halleberg (Lindqvist 1931). Botaniskt reservat Norr om Onda hålor på västra sidan av berget avsatte domänverket 1944 ett naturskogsreservat i syfte att lämna en del av skogen orörd. Skogen består av blandade barr- och lövträd. Vanligast är gran, tall, skogsek, bergek och sälg. Åldern på träden är p.g.a. fredningen högre än på övriga platån och många har också fallit ned av ålder. Enligt domänverkets undersökning fanns 175-åriga granar, 215-åriga tallar och över 250-åriga ekar. I reservatet finns många små kärr med dominans av gräs och halvgräs, exempelvis blåtåtel, flaskstarr och gråstarr. Vid bergkanten övergår skogen i randskog med tall och ek. Härifrån är Utsikten över Vänern mycket vacker. Tomas Hallingbäck vid Göteborgs universitet har under samlat några ovanliga levermossor i reservatet: Calypogeia suecica Crossocalyx hellerianus Lophozia ascendens L. porphyroleuca 7.2 HUNNEBERGS-PLATÅN Torp På Hunneberg finns idag ett tjugotal inägor. På en del finns endast husgrunderna kvar, men vegetationen har fortfarande en typiskt ängsartad karaktär, t.ex. vid Ekelund, Jonstorp, Löne, tidetorpet Lilla Trohult, Trohult och Toltorp. Vid båda två sistnämnda är viltvatten anlagda.

43 De flesta kvarvarande och bibehållna torpen sköts av någon förening. Andra såsom Grinnsjö och Långedalen har fått förfalla. Vid den sistnämnda finns viltvatten. Fagerhult förvaltas av domänverket för kungajakten. Permanent bebodda torp är Maden och bomvaktarstugorna vid Byklev och Prästeklev. Bergagården är en nedlagd skogsskola men redan innan dess grundande, 1860, låg där en bondgård med samma namn. Bondgården är fortfarande i bruk ock skogsskolans byggnad sköts av en förening. Marken runt Bergagården är ut-arrenderad liksom även annan mark på Hunneberg. Under åren 1973 och -74 har nötkreatur betat vid Toltorp, Trohult, Kvarnfallet, Kvarnbacken och Maden. Detta gör att inägorna hålls öppna och att ängsfloran gynnas. Flertalet torp är avsatta som domänreservat och enligt domänverkets anvisningar angående skötseln av inägor - skall dessa hållas fria från gran -. Dessutom skall ängarna regelbundet slås. Vanliga träd vid torpen är vildapel, vårtbjörk, skogsek, lönn och rönn. Bok förekommer vid Toltorp. Bland buskarna märks en, nyponros, oxel och hallon. Örtfloran är rikare än i omkringliggande barrskogar och består bl.a. av Achillea millefolium (rölleka) Campanula rotundifolia (liten blåklocka) Dactylorchis maculata (Jungfru Marie nycklar) Galium boreale (vitmåra) G. verum (gulmåra) Geranium sanguineum (blodnäva) Hypericum perforatum (äkta johannesört) Lathyrus silvestris (backviol) Lotus corniculatus (käringtand) Potentilla erecta (blodrot) Prunella vulgaris (brunört) Sedum macimum (kärleksört) Silene rupestris (bergglim) Spergula arvensis (åkerspergel) Mossar Hunnebergs areal upptas till ca 1/5 av myrmarker. I norr finns Laggemossen, som är den största öppna mossen på bergen. Emellertid börjar skogen alltmer växa in på kalmossen p.g.a. de skogsdikningar som företagits. Igenväxning sker f ö på så gott som alla mossarna. Laggemossen är viktig från rekreationssynpunkt då den p.g.a. sin storlek och ödslighet ger en stark vildmarkskänsla. Vid mossens västra kant finns ett utsiktstorn. Store mosse är belägen väster om Bergsjöfluget och är den mest typiska högmossen på Hunneberg. Den ligger i en svacka vilket gör att utsikten över mossen från de omgivande höjderna är mycket vacker.

44 Centrala Hunneberg är ett område som ur botanisk synpunkt kan sägas utgöra ett vegetationskomplex. Våta, kärrartade marker överväger, men ingående i komplexet finns även blåbärsgranskog, blåbärstallskog och torra hällar med berg i dagen. En våtare skogstyp, sumptallskog är också allmänt förekommande. I områdets västra del nedanför Bergsjöfluget, dominerar de våta vegetationstyperna, medan torrare finns i öster. Hela området mellan Bergsjöfluget, domänreservatet Jonstorpsmossen, Långvattnet och Grinnsjön-Gårdsjön benämns här Öjemossarna. Detta trots att beteckningen på den ekonomiska kartan endast avser ett mindre område. Floristiskt sett hyser området inga direkt sällsynta arter men inte desto mindre är det botaniskt intressant då mångformigheten är påfallande stor. Området är tämligen slitagekänsligt, särskilt partierna med torrare skog där lavar och mossor dominerar. Tack vare de i östra änden löpande gamla järnvägsbankarna (nu stigar) har en naturlig kanalisering av de besökande skett. Bankarna har också den fördelen att de är relativt torra i förhållande till omgivande blötmarker. Myrkomplexen karakteriseras av glasbjörk, tall, bindvide, krypvide, hundstarr, tuvull, blåtåtel, vass, vitag, rosling, ljung, klockljung, vattenklöver, pors, tranbär, blodrot, hjortron, blåbär, oden och lingon. Domänreservat På Hunneberg finns två botaniska reservat, avsatta av domänverket, Ett område väster om Jonstorpsmossen på 19,2 ha avsattes 1944 för att bevara ett urskogslikt barrskogsparti. Området är urskogsartat och bevuxet med gran och tall i åldern år och ur skogsbiologisk synpunkt mycket vackert (kungl. Domänstyrelsen ). Reservatet är vackert kuperat och karakteriseras av mossrik skog med ett flertal döda och kullfallna träd, vilka ofta är beväxta med lavar. Skogen ger ett öppet intryck och buskskiktet är mycket svagt utvecklat. Det andra domänreservatet ligger i sydvästra änden av Hunneberg. Det är ett område runt Fristorps-Gransjö, med ett anlutande stycke rasbrant. Det avsattes i två omgångar, 1935 och 1951 och upptar nu en yta av 16,6 ha. Området norr och tjärnen avsattes för att bevara uråldriga relikter av ek. Vegetationen består av en blandning av mycket gamla enstaka ekar ( år!), tallar och granar, också av hög ålder, samt uppväxande ungskog, framför allt gran. Blåbär dominerar i fältskiktet. Den lilla tjärnen ligger vackert mellan hög skog som står i en rätt brant bergsluttning. Nere vid stranden står döda tallar. I strandkanten växer pors och brakved. I sjön växer gul näckros och vit näckros samt strandväxter som vattenklöver, tranbär, hönsbär, vass och vitav. Sydsluttningen i rasbranten är en randskog med mycket skogsek och tall. Eken dominerar fläckvis helt. En bokdunge förekommer också. Hassel och lind växer nere i rasbranten.

45 Sjöar På Hunneberg finns ett tjugotal sjöar. De flesta av dessa har en oligotrof karaktär. De upptar en yta av omkring 100 hektar. De av turister mest frekventerade sjöarna är Eldmörjan, Ekelundssjön och Lönesjön. Vissa arrangemang har gjorts för besökarna såsom rastbord, eldstäder och strövstigar. De tre sjöarna är delvis omgivna av vackra fattigkärr. Skogen runt dem är gammal. Nordvästra stranden av Eldmörjan är beväxt med vacker björkskog. Sjöarna har tidigare upptagit en betydligt, större yta, vilket kan ses på äldre kartor där Lacus Eldhmörja sträckte sig från Bergagården i norr till inägan Trohult i öster och Ekelund- Löne i söder. Sjön avvattnades mot nott innan sjösänkningarna 1854 och Den sänktes sammanlagt sex meter. Stranden består till stor del av fattigkärr. Karakteristisk vegetation är Carex rostrata Comarum palustre Equisetum fluivatile Galium palustre Lysmachia thyrsiflora Lythrum salicaria Molinia coerulea Myrica gale Nuphar luteum Nymphaea alba Peucedanum palustre Potentilla erecta Viola palustris (flaskstarr) (kråkklöver) (sjöfräken) (vattenmåra) (topplösa) (fackelblomster) (blåtåtel) (pors) (gul näckros) (vit näckros) (kärrsilja) (blodrot) (kärrviol) Gentiana pneumenante (klockgentiana)har hittats vid Långevattnet och Bergssjön. Många av sjöarna har klippstränder, t.ex. Långevattnet, Bergsjön, Grinnsjön, Gårdsjön och de ur sportfiskesynpunkt intressanta Igelsjön och Kvarnsjön. Dessa har kalkats och inplantering av ädelfisk har skett. Västra stranden av Bergsjön stupar brant tjugo meter och från Bergsjöfluget är utsikten vacker över de tre sjöarna i centrala Hunneberg. Några av sjöarna är myrgölar, t.ex. Alsjön, Lilla och Stora Svartevattnet, Kroppsjön och torvgravarna på Jonstorpsmossen. Gemensamt för dessa sjöar är att strandzonen utgörs huvudsakligen av torv och att högre växter förekommer mycket sparsamt. Såväl sjöar som myrgölar har mycket stort värde ur naturupplevelsesynpunkt. 7.3 HALLEBERG RASBRANTERNA Hallesnipen Rasbranterna når runt Hallesnipen ända ner till Vänern. Den nordliga exponeringen gör att skogen är av typ blåbärsgranskog och att ängsuren är fattig. Gran, rönn och sälg ar de vanligaste träden i ängsuren, de ädla lövträden är mindre vanliga.

46 Hallesnipen är växtplats för många sällsynta lavar och de trivs väl i dessa rasbranter (se 8.2.1). Mot Ovandalen blir marken översilad och skogen övergår i rik ädellövskog, på vissa ställen blir vegetationen så frodig att framkomligheten är nedsatt. Mot Svallklev övergår blåbärsgranskogen i en örtrikare ängsgranskog med stort inslag av harsyra och ekorrbär. Nere vid stranden finns en zon med bl.a. rörflen, madrör, fackelblomster och frossört i fältskiktet. Foto 10. Skogen på Hallesnipen är i vissa delar urskogslik. Februari Enligt Gösta Svensson (1945) växte 1944 två exemplar av strandviol på östra sidan av Hallesnipen. Svallklev Vid Svallklev brändes förut kalk och från den tiden finns flera ugnar bevarade. Vegetationen består av ädla lövträd med stort inslag av gran. Den mindre allmänna laven Lobaria scrobiculata är uppgiven från Svallklev (Santesson ). Svallklev Skytteklev Rasbranterna på. sträckan är de mäktigaste runt Halleberg. Ökenuren är mycket bred och vackert utbildad. Den har längst ner bildat en vall mot skogen som är av typ vacker blåbärsgranskog med undantag av ett avsnitt rikare ängsgranskog ovanför Anundstorp. Längst ner mot fälten finns en zon frisk ängslövskog. Skogen är efter Gaddesanda utglesad på flera ställen.

47 Även i detta område är lavfloran rik, Lobaria pulmonaria och L. laetevirens förekommer på de gamla träden i ängsuren. Vid badplatsen i Gaddesanda växer sandstarr som är vanlig på sandstränder på västkusten och som förekommer på vissa ställen runt Vänern. Klapperstenfältet som går i dagen nära Kvillan sträcker sig utmed hela bergskanten till Svallklev vilket kan ses vid de talrika rotvältorna. Skytteklev Liksom vid Svallklev brändes förut kalk vid Skytteklev. Som ett minne från den tiden förekommer många djupa brott in i berget. Framför dem finns stora högar av bränd alunskiffer och liksom vid Svallklev finns rester av gamla ugnar. Kalken har gett floran en speciell prägel, vanlig låsbräken växer tillsammans med orkidén purpur-knipprot (Bohlin 1973). Ett urval av de mossor som växer på alunskiffern har getts under den allmänna rasbrantsbeskrivningen. Ett kraftigt ras inträffade för några år sedan vid ett av kalkbrotten. Skytteklev är en mycket intressant lavlokal då såväl nordliga som kalkgynnade arter förekommer, bl.a. Cladonia cyanipes, Stereocaulon denudatum (=vesuvianum), Solorina spongiosa och Umbilicaria proboscidea. De båda senare är alpina och tämligen sällsynta i södra Sverige. De upptäcktes av Santesson Skytteklev Grytet Även utmed denna sträcka är ökenuren bred och mäktig. Skogen som är av typ blåbärsgranskog är på ett ställe uthuggen. Tallört har uppgivits växa i området (Svensson 1945). Grytet - Kvillan Munkesten Från Grytet övergår skogen i ängslövskog av lågörttyp. Ökenuren är smal och på vissa ställen övervuxen. Nära Grytet finns ett parti ängsgranskog med mycket hassel i buskskiktet. Mellan Kvillan och Munkesten finns ett område med hasselsnår. Detta är ett icke-stabilt igenväxningsstadium och skogen kommer så småningom om den inte gallras eller röjs, att övergå i ädellövskog, eller granskog. Underlaget består liksom längre norrut av klappersten. Vegetationen mellan Grytet och Munkesten är näst sträckan Nordkroken - Ovandalen den rikaste och mångformigaste i Hallebergs rasbranter. Här förekommer alla de ädla lövträden exempelvis ask, lind och alm. Från området har rapporterats en del arter som inte finns någon annanstans runt berget (Svensson 1945): Circaea lutetiana Epipactis helleborine Primula veris (stor häxtört) (skogsknipprot) (gullviva) Även bland de övriga växterna finns många mindre vanliga: Campanula latifolia (hässleklocka) (Svensson 1945) Carex silvatica (skogsstarr) Corydalis fabacea (smånunneört) (Bohlin, muntl. 1974) Daphne mezereum (tibast)

48 Även bland de övriga växterna finns många mindre vanliga: (forts.) Impatiens parviflora (blekbalsamin) Lathraea squamaria (vätteros) Saxifraga tridactylites (grusbräcka) (Svensson 1945) Munkesten Häcklan Ökenuren är smalare än på den östra sidan. Längs hela sträckan ligger bebyggelsen tät och mycket nära inpå berget. Även vägen kryper tätt intill rasbranten. På grund av detta är ängslövskogen mycket påverkad, dammig och nedskräpad. Skogen nedanför ökenuren är av samma typ som vid Kvillan - Grytet. Den är dock inte lika artrik vilket sannolikt beror på den påverkan den är utsatt för. Ängsuren är dock ifråga om örtkvantitet längs denna sträcka rikare än på andra ställen runt Halleberg. Murgröna växer på sex ställen på södra sidan. Exemplaren är stora, de slingrar sig över blocken och växer upp efter bergväggen. Murgrönan är en sydlig växt, som är känslig mot frost. Den är på Halle- och Hunneberg nära sin nordliga utbredningsgräns. Kvalitetsmässigt innehåller ängsuren samma arter som på andra ställen runt berget, örterna växer dock i större mängd. Liljekonvalj, getrams, stor fetknopp, backglim och tjärblomster är mycket vanliga. Närheten till bebyggelse präglar vegetationen och en del odlade buskar växer i rasbranten: Amelanchier spicata Crataegus-arter Prunus cerasus Rosa-arter Sambucus racemosa (häggmispel) (hagtorn-arter) (sur-kärsbär) (ros-arter) (druvfläder) Häcklan Den västra delen av Häcklan saknar branta stup och blockmarken sluttar istället långsamt ner mot Vargön. Ökenur saknas och ängslövskog av samma typ som på södra sidan berget täcker fullständigt sluttningen. Skogen är mycket påverkad och många stigar leder upp i rasbranten. Den östra delen stupar mycket brant och har enligt folksägen förut använts som ättestupa. Storegårdsklev Klevbacken Utmed detta avsnitt stupar berget mindre brant och ökenuren är helt överväxt med gran tillsammans med bergek, rönn och tall. De ädla lövträden uppträder sparsammare. Bebyggelsen i Vargön ligger mycket nära och i vissa fall uppe i rasbranten. Skogen ger därför ett skräpigt och påverkat intryck. Nära Storegårdsklev är den nedhuggen och befinner sig i ett föryngringsstadium med hallon, druvfläder och rönn. Från skjutbanan till Skogens betesmarker finns ett stort hygge som helt spolierat skogen nedanför rasbranten. Endast en smal zon har bevarats nedanför platåkanten. Bebyggelsen expanderar hastigt mellan Björkås och Lindås, radhus och villor kryper närmare berget.

49 Klevebacken Brudslöjan Skogen nedanför rasbranten är här rikare och de ädla lövträden vanligare än på föregående sträcka. Tidvis är marken översilad och fältskiktet högväxt och frodigt. Intill skogen ligger vackra beteshagar och ängar och området är trevligt som strövområde. Vid Lilla Kvarntorp finns vattenfallet Brudslöjan som avvattnar Hallsjön och som särskilt på vårarna kastar väldiga vattenmassor utför stupet. Kvarntorpbäcken som leder från Brudslöjan är omgiven av en ängsartad vegetation av högörttyp. Här växer mycket ormbunkar tillsammans med bl.a. vårärt, kärrfibbla, vätteros och ormbär. Brudslöjan Nordkroken Skogen är lik den mellan Storegårdsklev och Klevebacken, dvs. barrinslaget är stort och de ädla lövträden sparsamt förekommande. Kalhyggen finns utmed rasbranten och området risigt och svårframkomligt. I gränsen mellan ett hygge och rasbranten nära Nordkroken växer blekbalsamin, långsvingel och skärmstarr. Nordkroken Ovandalen Vegetationen är på denna sträcka den rikaste som finns runt Halleberg, Marken är översilad och fältskiktet består till stora delar av högvuxna örter med dominans av ramslök. Vegetationen är i övrigt lik den som förekommer längst ner i Ovandalen. Översilningspartierna omväxlar med torrare avsnitt med dominans av gran och där risen dominerar i fältskiktet. Liksom ute på Hallesnipen finns ner mot Vänern en zon klibbal. Enligt gamla lantmäterihandlingar från slutet av 1700-talet fanns här förut Efvendalens äng, dvs. marken odlades och då troligen just de rika översilade partierna. Ett urval av växterna är: Actaea spicata (trolldruva) Circaea alpina (dvärghäxört) Dryopteris dilatata (lundbräken) Equisetum hiemale (skavfräken) Galium odoratum (myskmadra) Polygonatum multiflorum (storrams) Neottia nidus-avis (nästrot) (Karvik 1935) Sanicula europaea (sårläka) Viola mirabilis (underviol) V. reichenbachiana (lundviol) (Svensson 1945) Carex silvatica (skogsstarr) Festuca altissima (skogssvingel) Milium effusum (hässlebrodd) 7.4 HUNNEBERG - RASBRANTERNA Byklev - Bråten Största delen av denna sträcka har en väl utvecklad rasbrant med ängsur och hammare. Vegetationen är ängslövskog av lågörttyp. En smal rand av alkärr avslutar ofta rasbrantzoneringen ner mot åkermarken.

50 Alunskiffer har brutits och rester av kalkbränningsugnar förekommer. Höga slagghögar täcker på sina håll hela ökenuren. I början av sträckan är graninslagen påfallande, rasbranten är helt övervuxen och sluttningen mycket måttlig. Växtligheten blir ymnigare efter torpet Lugnet, med älgört, stinksyska och ramslök. I ängsuren påträffas arter som myskmadra, kungsmynta, stinknäva, trolldruva, stor fetknopp. Bland träden märks alm, ask, lönn, ek och gran. Vid Nygård öppnar sig en äng i ängsuivskogen med hundäxing, daggkåpa, stinksyska, kirskål, backvial, älgört och midsomnarblomster som dominerande arter. Längre från bergskanten åt väster utbreder sig Nygårds park med ängar och lundar. Någon noggrannare inventering skedde inte av parken då den bedömdes ligga utanför området för föreliggande undersökning. Då området är trevligt och livligt besökt bör det dock inventeras noggrannare i framtiden. Vid Nygårds trappor finns en bokskog som kan hänföras till ängsbokskog med ett fältskikt dominerat av stinksyska. Några hundratal meter från Bråten breder alkärrzonen ut sig och får större omfattning.

51 Bråten Prästeklev Utmed denna sträcka går bebyggelsen tätt intill berget och hus ligger i rasbranten. Skogen är en ängslövskog av lågörttyp med ett ställvis stort hasselinslag. Den ligger på gränsen till den instabila skogstypen ek-hasselskog och måste i framtiden röjas om den skall bevaras. Harsyran och blåsippan är vanliga i fältskiktet, stinksyska, myskmadra och vallört förekommer också. Prästeklev och Håstens klev Den första delen sträcker sig strax bortom Store klev och är en ängslövskog av lågörttyp. Här och var är marken mycket blockrik och stenarna är tjockt mossbeklädda. I skrevorna växer träjon, harsyra, blåsippa, liljekonvalj, stensöta, bergsslok och lundgröe. Myskmadra och stinknäva är också vanliga och påträffas framför allt mot ökenuren. Nära Sköstorps klev planar marken ut och blir blötare, ängslövskogen övergår i alkärr. Trädslagsblandningen utgörs av alm, skogsek och klibbal med ett mycket glest buskskikt av skogstry. Örter som stinksyska, stor häxört och kabbleka växer i alkärret. Rasbranten vid Ramle klint har det karakteristiska utseendet med hammare-ökenur-ängslövskog. Utmed denna sträcka finns ett par partier med rena hasselsnår. På vissa håll har hasselbuskarna fällts och de mångstammiga stubbarna skjuter nya skott. Denna är en bra metod för att bevara hasseln som annars skulle få ge vika för träd som t.ex. ek, alm och gran. Sydsidan har floristiskt finkammats av Anders Bohlin som även publicerat en del fynd i Svenska Botanisk Tidskrift (1973). Grottor i alunskiffern förekommer även här och kalkbränning har förekommit. Ett smalare parti med ängslövskog av högörttyp uppträder mellan Ramle klint och Håstens klev. Det är en ek-hassel-gran-blandskog med al och ett fältskikt av älgört, långsvingel, sårläka, springkorn och lentåtel. Mellan skjutbanan och Håstens klev finns en gräsplan med enstaka granar. Håstens klev och BragnumDetta är ett avsnitt av rasbranten som uppvisar den största variationen i vegetationstyper. Ängslövskog av lågörttyp finns fram till rasbranten nedanför Domsjön. Denna typ avbryts på ett par ställen av hasselsnår. Nedanför Domsjön och norrut mot Skogsmaden är vegetationen av typ ängsgranskog, Ängslövskog av lågörttyp vidtar ännu längre mot norr och den övergår slutligen mot Bragnum i en fuktigare högörttyp. Alkärr finns också utmed sträckan.

52 Foto 12. Hunnebergs nordostsida med diabasbrottet vid Mossebo. Juli Bragnum Floklev Norr om Bragnum vidtar återigen ängslövskog. av lågörttyp med undantag av ett ek-hasselparti vid Garpetorp och ett område som är tätt granplanterat. En bred alkärrzon gränsar bitvis mot odlingslandskapet. Marken består av klappersten som ofta går i dagen. Utefter denna sträcka ligger ett antal gårdar och hus nära intill och uppe i rasbranten. Floklev Mossebo Strax norr om Floklev, mellan bebyggelsen och åkermarken förekommer en fuktig, mörk skog med klibbal, ask, alm och gran. Fältskiktet domineras av ramslök, ormbär och skogsfräken. På torrare ställen kommer andra örter in som hässleklocka, uppländsk vallört, stinksyska, kirskål, blåsippa, nejlikrot och akleja. Längre norrut är skogen en på blockrik mark växande ängslövskog av liknande utseende som vid sydvästra rasbranten. Ställvis blir vegetationen frodigare och mer högväxt med älggräs, blodnäva, midsommarblomster, stinksyska och stor blåklocka.

53 Rasbranter i norr I norr sluttar berget mestadels mindre brant och promenader uppför branten är möjliga. Ofta är marken mycket blockig och mossrik. Hela sluttningen är skogklädd med dominans av gran. Ris som lingon och blåbär är dominanta tillsammans med de i blåbärsgranskogen vanliga örterna, ekorrbär, skogsstjärna och gräset tuvtåtel. I bottenskiktet förekommer mossor som Dicranum undulatum, Polytrichum commune, Hylocomium splendens, Pleurozium schreberi, Rhytidiadelphus triquetrus, Hypnum cupressiforme och Plagiothecium undulatum. Närmare odlingslandskapet finns mer ängsartade inslag som harsyra, nejlikrot, humleblomster, brunört, vänderot och nattviol. Träd som skogsek, rönn, lönn och hasselbuskar blandar sig med granen. Kleven upp till Erdalen är vacker och i den växer bl.a. skogsklöver, äkta johannesört, ärenpris och smultron. Strax nordöst om Erdalen, uppe på berget, finns en liten hedbokskog som troligen är planterad. 8. SÄLLSYNTA OCH/ELLER INTRESSANTA VÄXTER 8.1 KÄRLVÄXTER Som en del av inventeringsuppdraget från länsstyrelserna har ingått en kartläggning av de sällsynta och intressanta växterna på bergen. De beskrivs nedan och en separatkarta över växtplatserna finns arkiverad på länsstyrelsen i Vänersborg. För urvalet av de sällsynta och/eller intressanta växterna på Hunneberg svarar Anders Bohlin som tillsammans med en grupp amatörbotanister från Trollhättans Naturvårdsförening år 1971 påbörjade en systematisk inventering av Hunnebergs sydsida. Gruppens målsättning är att inom tio år ge ut en flora över Halle- och Hunneberg. De intressanta lavarna, mossorna och svamparna behandlas under avsnitt 8.2. Ormbunkar Blechnum spicant- kambräken En ormbunke med västlig utbredning. Den är uppgiven från Halleberg (Svensson 1945) och förekommer även på Hunneberg. På den förra lokalen försvann den troligen i samband med ett vägbygge på trettio talet. Botrychium matricariifolium - rut-låsbräken En sällsynt ormbunke som växer på ett par lokaler på Hunnebergs sydsida. Gräs, halvgräs Brachypodium silvaticum lundskafting Ett vackert gräs som växer på Hunnebergs sydsida.

54 Bromus benekenii strävlosta Ett rart gräs som förekommer på en lokal i Hunnebergs rasbranter. Det har också uppgivits från Halleberg (Svensson 1945). Carex silvatica skogsstarr Ett halvgräs som tämligen sällsynt förekommer i lundartade områden i sydsverige. Det växer bl.a. i Ovandalen. Festuca altissima skogssvingel Ett gräs som på Halleberg anses ha sin största utbredning i Sverige (Svensson 1945). Det förekommer rikligt kring bägge bergen och kan anses vara en av rasbrantens karaktärsväxter. Festuca gigantea-långsvingel Ett ståtligt lundgräs som förekommer på några lokaler på och kring bergen. Melica uniflora lundslok Ett gräs som är mindre allmänt i Västergötland och som så vitt är känt, helt saknas i Dalsland. Det förekommer i rasbranterna såväl på Halleberg som Hunneberg. Örter Epipactis atrorubens purpurknipprot En orkidé som gynnats av kalkbränningen. Epipactis helleborine skogsknipprot En orkidé som hittats på Hunneberg och som även uppgivits för Halleberg (Svensson 1945). Neottia nidus-avis nästrot En orkidé med en ljust gulbrun färg som förekommer i rasbranten kring Hunneberg. Den har även uppgivits från Halleberg (Karvik 1935). Adoxa moschatellina desmeknop En liten ört med en säregen blomma som växer på skuggiga ställen. Den har rapporterats från Hunneberg. Allium ursinum ramslök En sällsynt ört som förekommer i mycket stor mängd i Ovandalen. Den växer också på några ställen runt Hunneberg. Carlina vulgaris-spåtistel En liten tistel som växer i torrbackar och som förekommer på Hunneberg. Den finns även uppgiven från Halleberg (Svensson 1945). Cerastium alpinum fjällarv Upptäcktes 1858 av S.O. Lindberg. Är Hallebergs största botaniska raritet då den här har sin enda växtplats i södra Sverige. Den förekommer i övrigt allmänt i fjälltrakterna. Circaea lutetiana - stor häxört Upptäcktes redan på 1700-talet av Linné och växer kvar på ett par lokaler vid Hunneberg.

55 Galium odoratum myskmadra En väldoftande måra som i vissa avsnitt av rasbranterna är en karaktärsväxt. Geranium lucidum glansnäva En vacker blomma med blanka blad som förekommer spridd i rasbranterna runt bägge bergen. Hedera helix murgröna Murgrönan kräver ett milt klimat och är på Halle-Hunneberg nära sin nordgräns. Den trivs väl och är vanlig i rasbranterna. Uppges förut ha varit ännu vanligare (Ludenius 1706). Hypericum montanum - berg johannesört Förekommer spridd på och kring bägge bergen. Upptäcktes av Linné på 1700-talet. Inula salicina - krissla En korgblommig växt som under 1975 hittats p Hunneberg. Den har tidigare inte uppgivits från bergen. Foto 13. Ärtvicker (Vicia pisiformis). växer på ett ställe vid bergen. Juli Ledum palustre-skvattram Skvattram har en utpräglat östlig utbredning och är intressant då den vid Rörmossen på Halleberg växer tillsammans med den västliga Erica tetralix (klockljung). Polyonatum multiflorum storrams En vacker lundväxt som förekommer på bägge bergen.

56 Sanicula europaea sårläka En kalkgynnad ört som är relativt vanlig på bergen. Sedum rupestre - stor fetknopp En ört med köttiga blad som är relativt vanlig i ängsuren i rasbranterna. Vicia pisiformis-ärtvicker En stor och vacker ärtväxt med gula blommor. Är näst Cerastium alpinum bergens största raritet bland fanerogamerna. Växte förut även på Hunneberg (Rudberg 1902), men är på den lokalen utgången. Viola hirta buskviol En kalkgynnad viol som växer på Hunneberg. Viola mirabilis underviol En viol-art som trivs i lundar och som växer kring bägge bergen.

57 KRYPTOGAMER Lavar Lavfloran på Halle- och Hunneberg är intressant och har varit föremål för två undersökningar. Den första genomfördes av Gunnar Degelius (Nilsson) Han besökte Halleberg och publicerade sina fynd två år senare i Botaniska notiser. Degelius stannade bara en dag på berget men hann upptäcka flera för Sverige sällsynta lavarter. Bland dessa är särskilt Lobaria laetevirens, L. amplissima, Nephroma laevigatum, Pannaria pityrea, P. rubiginosa och Parmeliella plumbea intressanta då de är lavar med oceanisk (strikt västlig) utbredning. De har under de senaste decennierna blivit alltmer sällsynta i Sverige och förekommer idag endast på ett fåtal lokaler i landet. Under åren undersökte Rolf Santesson som ett studentarbete ingående lavfloran på Halle- Hunneberg. Hans artlista är mer fullständig än Degelius' och han fann inte mindre än ett sjuttiotal arter som tidigare inte uppgivits från bergen. Santesson fann många lavar med nordlig utbredning, bl.a. Cladonia cyanipes, Stereocaulon denudatum, Parmelia stygia, P. olivacea, Parmeliopsis hyperopta och Nephroma bellum. Han upptäckte också två alpina arter på Hallebergs östsida: Umbilicaria proboscidea och Solorina spongiosa. Dessa är ovanliga i södra Sverige. På Hallesnipen återfann han ytterligare en oceanisk lav, Sticta silvatica som redan på 1870-talet upptäckts av J. E. Zetterstedt. Under inventeringsarbetet på Halleberg sommaren 1974 antecknades de lavarter som observerades. Denna lista får dock inte på något sätt betraktas som fullständig utan den är behäftad med stora brister. Lavfloran på Hunneberg har inte alls undersökts. På kommande sidor redovisas i tabellform lavfynden från 1927, och Förutsättningarna för Degelius, Santessons och 1974 års undersökningar är helt olika och jämförelser bör därför inte göras dem emellan, utan upp- räkningen skall enbart betraktas som en dokumentation under givna förutsättningar. Dock har Degelius och Santesson i sina arbeten i vissa fall (särskilt vad det gäller rariteter) gett så exakta lokalangivelser att enskilda växtplatser ibland kunnat kontrolleras. Det står därför tämligen klart att många av de lavar som på 20- och 30-talet var vanliga, nu är mycket ovanliga eller helt har försvunnit. Detta gäller särskilt de oceaniska lavarna. Vissa av dessa vaxer sannolikt endast kvar på en lokal på Halleberg och en art (Sticta silvatica) tycks tyvärr vara utdöd. Hallesnipen är i dag den viktigaste lokalen för de oceaniska lavarna. Rasbrantskogarna och randskogarna har här undantagits från kalavverkning och istället blädats, vilket gör att tillräckligt många gamla träd finns som tjänar som växtplatser för lavarna. De oceaniska lavarna gynnas också av Hallesnipens humida läge ute i Vänern. Av övriga lavar har de arter som Degelius på 20-talet fann på landsvägsträden vid Munkesten, så gott som helt försvunnit och ersatts av mer avgaståliga arter som Parmelia physodes och Cetraria glauca. Fortfarande förekommer dock rikbarkslavar vid Ekebacken uppe på platån (se avsnitt 7.1). Endast spekulationer om orsaken till utarmningen av lavfloran kan ges, så länge en noggrann undersökning inte gjorts. Skye (1968) har påvisat lavarnas känslighet för luftföroreningar och även skogsbrukets kraftiga ingrepp på bergen har troligen haft en negativ effekt.

58 I tabellen har inga närmare lokalangivelser angetts. För sådana hänvisas till Degelius artikel från 1929 och Santessons arbete som finns arkiverat på länsstyrelsen i Vänersborg. Enbart busk- och bladlavarna har behandlats, skorplavarna har ej medtagits. Nomenklaturen följer Ursing (1968). Ett varmt tack riktas till Lars Arvidsson och Dan Nilsson vid Göteborgs universitet för hjälp vid bestämningen av lavarna.

59 ARTFÖRTECKNING ÖVER BUSK- OCH BLADLAVAR 1927, och 1974 PÅ HALLE- OCH HUNNEBERG. Ubikvist = över hela Sverige (och jorden) förekommande. Degelius Santesson Gustafsson utbredning Arter Alectoria implexa x x x sydlig A. jubata x x x ubikvist A. sarmentosa ( ) nordöstlig Anaptychis ciliaris x x x sydlig Candelaria concolor x sydlig Cetraria chlorophylla x x x sydlig C. crispa x ubikvist C. glauca x x x ubikvist C. islandica x x x ubikvist C. juniperina x nordlig C. pinastri x x x ubikvist C. sepincola x x ubikvist Cladonia alpestris x x ubikvist Cl. bacillaris x sydlig Cl. bellidiflora (Hasselrot 1953) nordlig Cl. botrytes x x x ubikvist Cl. cenotea x x ubikvist Cl. chlorophaea x ubikvist Cl. coccifera x x ubikvist Cl. coniocraea x x x ubikvist Cl. cornuta x x ubikvist Cl. crispata x ubikvist Cl. cyanipes x nordlig Cl. deformis x x ubikvist Cl. digitata x x x ubikvist Cl. fimbriata x x ubikvist Cl. flabelliformis x x sydlig Cl. floerkeana x ubikvist Cl. furcata x x ubikvist Cl. glauca x sydlig Cl. gracilis x x x ubikvist Cl. impexa x x sydlig Cl. macilenta x x sydlig Cl. mitis x nordlig Cl. papillaria x sydlig Cl. pyxidata x x ubikvist Cl. squamosa x x x sydlig Cl. strepsilis x västlig Cl. subcervicornis x västlig Cl. subulata x ubikvist Cl. subsquamosa x sydlig Cl. tenuis x sydvästlig

60 Forts. Degelius Santesson Gustafsson utbredning Arter Cladonia turgida x x x ubikvist Cl. uncialis x x x ubikvist Collema flaccidum x x x ubikvist C. nigrescens x x ubikvist Cornicularia aculeata x x ubikvist Dermatocarpon miniatum x sydlig Evernia prunastri x x sydlig Leptogium cyanescens (1935) x västlig L. lichenoides x x ubikvist L. saturninum x ubikvist Lobaria amplissima x x (Anders Bohlin, 1972) oceanisk L. laetevirens x x x oceanisk L. pulmonaria x x x sydlig L. scrobiculata x ubikvist Menegazzia pertusa ( ) Nephroma bellum x x x nordlig N. laevigatum x x (Bohlin, 1974) oceanisk N. parile x x ubikvist N. resupinatum x ubikvist Normandina pulchella (Bohlin, 1973) oceanisk Pannaria microphylla x ubikvist P. pezizoides x nordlig P. pityrea x x x oceanisk P. rubiginosa x x x oceanisk Parmelia acetabulum x x x sydlig P. bitteriana x x sydlig P. conspersa x x x sydlig P. exasperatula x x sydlig P. fuliginosa x x x sydlig P. furfuracea x x x sydlig P. incurva x ubikvist P. isidiotyla x x sydlig P. olivacea x nordlig P. panniformis x ubikvist P. physodes x x x ubikvist P. pulla x x sydlig P. saxatilis x x x ubikvist P. sorediata x x ubikvist P. stenophylla x ubikvist P. stygia x x nordlig P. subaurifera x x ubikvist P. sulcata x x x ubikvist P. tubulosa x x sydlig Parmeliella corallinoides x x ubikvist P. plumbea x x x oceanisk Parmeliopsis aleurites x x (Bohlin 1969) ubikvist

61 Forts. Degelius Santesson Gustafsson utbredning Arter Parmeliopsis ambigua x x x ubikvist P. hyperopta x nordlig Peltigera aphtosa x x x ubikvist P. canina x x x ubikvist P. horizontalis x x x sydlig P. leucophlebia x x ubikvist P. malacea x x ubikvist P. polydactyla x x sydlig P. praetextata x x x sydlig P. rufescens x x ubikvist P. scutata x x x ubikvist P. spuria (Hasselrot ubikvist 1953) Physcia aipolia x x ubikvist Ph. caesia x ubikvist Ph. grisea x x x sydlig Ph. pulverulenta x x x sydlig Ph. oribicularis x ubikvist Ph. sciastra x ubikvist Ph. tenella x x x sydlig Psoroma hypnorum x nordlig Ramalina farinacea x x x sydlig R. fastigiata x x sydlig R. fraxinea x x x sydlig Solorina saccata x ubikvist S. spongiosa x x alpin Sphaeropherus fragilis x x ubikvist S. globosus x x x ubikvist Stereocaulon coralloides x x sydlig S. evolutum x västlig S. paschale x ubikvist S. pileatum x ubikvist S. vesuvianum x nordlig Sticta silvatica x oceanisk Umbilicaria deusta x ubikvist U. fuliginosa (Hasselrot 1941) nordlig U. hirsuta x ubikvist U. polyphylla x x ubikvist U. polyrrhiza x x sydlig U. proboscidea x alpin U. pustulata x x sydlig U. torrefacta x x ubikvist Usnea comosa x x ubikvist U. dasypoga x x x ubikvist U. hirta x x ubikvist U. plicata x ubikvist Xanthoria parietina x x x sydlig X. polycarpa x sydlig

62 MOSSOR Mossfloran är liksom lavfloran intressant på bergen. Den undersöktes noggrant redan på 1800-talet av Zetterstedt som publicerade sina fynd i en avhandling Tjugo år tidigare upptäckte en annan bryolog, S.O. Lindberg, Mielichoferia nitida, en mossa som vid Nygård vid Hunneberg har sin enda växtplats i Sverige. Den är i övriga Europa bunden till lokaler med hög kopparhalt. Det nordliga inslaget är tämligen markant bland mossorna. De nordliga arterna växer företrädesvis i Ovandalen - Hallesnipen-området: Amphidium lapponicum Blindia acuta Campylium sommerfeltii Dichelyma falcatum Dicranella crispa D. subulata Grimmia torquata Mnium cinclidioides Plagiopus oederi Pohlia albicans P. elongata Polytrichum alpinum Rhacomitrium microcarpum Rhytidiadelphus calvescens Orthocaulis kunzeanus Av dessa är Amphidium lapponicum och Pohlia elongata alpina arter. Tomas Hallingbäck vid Göteborgs universitet har under besökt området och kompletterat listan med de nordliga: Kiaeria blytti Tetraplodon mnioides Chandonanthus setiformis Marsupella sphacelata Av Zetterstedts fund har Hallingbäck återfunnit Grimmia torquata, Rhytidiadelphus calvescens och Orthocaulis kunzeanus. Även det västliga inslaget är liksom bland lavarna stort. Den mest ovanliga arten är Porella laevigata, en levermossa som i Sverige hittills endast rapporterats från två lokaler (Arnell 1956, Degelius 1935). Bland övriga västliga arter märks: Bartramia halleriana Bryum alpinum Dicranodontium denudatum Mylia taylori Ulota drummondii U. crispa U. ludwigii

63 SVAMPAR Svampfloran innehåller förutom vanliga hattsvampar som Karl Johan, kantarell och smörsopp, också flera sällsynta tickor och vedsvampar. Anders Bohlin har på senare år bl.a. besökt Ovandalen-Hallesnipenområdet och rapporterat följande arter: Asterophora parasitica 1974 Russula firmula 1974 Lactarius pyrogalus 1974 Ramariopsis kunzei 1974 Creolophus cirrhatus 1974 Griphola frondosa 1972 Woldmaria crocea 1974 Clavaria pistillaris 1974 Geastrum pectinatum 1972 Spathularia flavida 1972 Hapalopilus croceus 1973 Av dessa är Hapalopilus croceus en ovanlig ticka som i Europa har syd-östlig utbredning. Den är endast känd från några lokaler i Sverige. Enligt Dr. Jahns tickflora kräver den gamla ekar som växtplats (Jahn 1963). Hjortstam har i en artikel från 1973 tagit upp några vedsvampfynd från bergen. 9. JORDMÅN Med jordmån avses den översta delen av jordytan som påverkas av atmosfär och biosfär (Troedsson & Nykvist 1973). Beroende på vegetation, geografiskt läge, geologiskt underlag och andra miljöfaktorer finns en rad olika jordmånstyper utbildade. Jordmånen på Halle- och Hunneberg karterades översiktligt i samband med vegetationsundersökningen och indelades därvid i fyra enheter: podsol, brunjord, torvjord och åkerjord. Jordmånskarteringen redovisas i bilaga 1. Podsol Detta är den typiska jordmånen i hedserien, dvs. på de magraste markerna. Diabasen är relativt näringsfattig och jordmånen uppe på platån är därför till största delen utbildad som podsol. Podsolen på bergen saknar på vissa ställen tydligt blekjordsskikt och liknar närmast humuspodsol (Troedsson & Nykvist 1973). Jordlagret på platån är tunt, sällan över en halv meter och mycket av den nuvarande skogsmarken var förut försumpad, vilket gör att den typiska podsolprofilen saknas.

64 Brunjord På näringsrikare marker med ängsskogar och rikt fältskikt är jordmånen utbildad som brunjord. Typiskt för brunjorden är förekomsten av daggmaskar som luckrar upp och rör om jorden. I brunjorden saknas urlaknings- och rostjordshorisonterna och färgen är homogent mörkbrun i profilen. Det översta organiska materialet (mullen) övergår diffust i den nedanförliggande mineral jorden. Torvjord Mossarna, sumpskogarna och kärren vilar på ett mer eller mindre mäktigt lager av ofullständigt förmultnande växtdelar, s.k. torv. Enligt SGU:s torvmarkskarta från 1922 är torvlagren på Halleberg i genomsnitt inte mer än en halv meter djupa och underlaget är överallt berg. På Hunneberg däremot är torven mycket mäktigare, på södra sidan av Jonstorpsmossen exempelvis hela åtta meter. Här är underlaget berg, sand eller lera. Åkerjord På de ställen där marken plöjts förekommer en särskild jordmånsprofil, en åkerjord. Den utmärks av en skarp gräns en kvarts meter ner i jorden. Gränsen kallas plogsula och markerar det djup dit plogen nått. Över finns ett matjordslager och under den opåverkade jorden, alven. Den odlade marken vid en del av torpen består av åkerjord. 10. HALLE- HUNNEBERGS FRÅN BOTANISK SYNPUNKT MEST VÄRDEFULLA DELAR Siffrorna hänvisar till Bilaga X. 1. RASBRANTERNA Sydsveriges vackrast utbildade rasbranter. Synnerligen intressant vegetationszonering och värdefull flora. Skötsel synpunkter Rasbranterna bör snarast totalfredas och ges ett formellt skydd då de saknar motsvarighet i landet. Vegetationen i rasbranterna bör i framtiden få utvecklas spontant. Följande avsnitt (2-9) av rasbranterna har bedömts vara särskilt värdefulla: HALLEBERG 2. NOROKROKEN - OVANDALEN Sträckan Nordkroken - Ovandalen är den rasbrant på Halleberg som äger den rikaste floran. Marken är bitvis översilad och i fältskiktet förekommer bl.a. ramslök, tandrot, storrams och underviol.

65 OVANDALEN - HALLESNIPEN Se SKYTTEKLEV Intressant flora med nordliga och kalkkrävande växter. Bland de kalkkrävande örterna märks purpurknipprot och låsbräken, bland de nordliga lavarna Solorina spongiosa och Umbilicaria proboscidea. 5. GRYTET - MUNKESTEN Mycket rik och mångformig vegetation med ängsgranskog, ängslövskog och hasselsnår. Bland örterna märks hässleklocka, skogsstarr och skogsknipprot. 6. HÄCKLAN Mycket vacker och gammal randskog med tall och ek. Värdefull rasbrantsflora. HUNNEBERG 7. BRÅTEN - BYKLEV Rik, ängsartad vegetation med ramslök, myskmadra och trolldruva. På vissa ställen finns alkärr ner mot åkermarken. Slagghögar och kalkbrott. 8. HÖGSÄTER - BRAGNUM Mycket mångformig vegetation med ängslövskog av högörttyp och lågörttyp, hasselsnår, ängsgranskog och alkärr. 9. HÅRRUM - SKJUTBANAN Mångformig och rik rasbrantvegetation med ängslövskog och alkärr. Bland växterna märks stor häxört, långsvingel och sårläka. 10. OVANDALEN - HALLESNIPENOMRÅDET Mycket vacker ängsgranskog i Ovandalen. Rik flora med dominans av ramslök. Intressant mossflora med många nordliga inslag. Skogen på Hallesnipen är i vissa delar urskogslik med döda gamla ekar, tallar och granar. Lavfloran rymmer flera sällsyntheter. Skötsel synpunkter Området bör snarast ges ett formellt skydd som innebär en totalfredning. 11. NYGÅRDS PARK Ett vackert, parkartat område med träd som är stora, bredkroniga och som till en del är inplanterade. Fältskiktet är rikt och innehåller arter som parkgröe, vitfryle, långsvingel och grön-vit nattviol. Parken utnyttjas flitigt som strövområde. Skötsel synpunkter Parken bör ges ett formellt skydd. 12. DOMÄNRESERVAT PÅ NV HALLEBERG Urskogslikt område. Vacker blandskog omväxlande med skogskärr. Växtplats för sällsynta levermossor.

66 Skötsel synpunkter Reservatet. bör ges ett formellt skydd och vegetationen bör få utvecklas spontant. 13. KLEVEBACKEN - BRUDSLÖJAN Lundartat område kring Hallsjöbäcken. Rik och ymnig vegetation med vätteros, vårärt och ormbär. Vackra angränsande hagmarker. Brudslöjan är ett imponerande vattenfall. 14. RÖRMOSSEN Hallebergs enda kalmosse. Växtplats för det i västsverige ovanliga riset skvattram. 15. N. HALLSJÖN Vacker gammal tall-ekskog. Ställvis brant klippstrand. Stranden utnyttjas livligt av strövande och fritidsfiskare. 16. BOKEDALEN Vacker hedbokskog. Härstammar från en plantskola på 1800-talet. Skötsel synpunkter Vegetationstypen bör bibehållas i framtiden. Uppväxande gran och sly bör därför hållas efter. 17. ÖJEMOSSARNA Intressant vegetationskomplex med myrar i mosaik med torrare partier och berg i dagen. Ett av Hunnebergs mest orörda områden. Skötsel synpunkter Området bor helt skonas från ingrepp av skogsbruket 18. SÖDRA ELDMÖRJAN, EKELUNDSSJÖN, LÖNESJÖN MED OMGIVNINGAR Trevliga och livligt besökta sjöars omgivna av vackra kärr och gammal skog. En strövstig löper i området. 19. LAGGEMOSSEN En av skog omgiven stor mosse som ger ett vildmarksintryck. 20. STORE MOSSE Hunnebergs mest typiska högmosse. Den är belägen i en svacka och utsikten över den från omgivande höjder är mycket vacker. 21. DOMÄNRESERVAT VID FRISTORPS-GRANSJÖ En gammal blandskog med gran, tall och ek. Somliga ekar är upp mot år. Skötsel synpunkter Vegetationen bör få utvecklas fritt och området bör ges ett formellt skydd. 22. DOMÄNRESERVAT VID JONSTORPSMOSSEN Urskogslikt område med gammal skog. Skötsel synpunkter Området bör ges ett formellt skydd och vegetationen bör få utvecklas fritt.

67 IGENVÄXANDE KULTURMARKER Utgör ljusa lövinslag med ängsflora i den omgivande barrskogen. Skötsel synpunkter Bör röjas och i vissa fall gallras på uppväxande gran och sly. Områdena bör får- eller kreatursbetas för att öppenheten och ängsfloran skall bibehållas. 24. GRANSKOG NO HALLSJÖN Har stort värde då den är av relativt hög ålder, är stor och sammanhängande. Det är mycket angeläget att opåverkade skogar av denna normalsvenska typ i framtiden finns att tillgå som referensområden och studieobjekt. Skötsel synpunkter Skogen bör få utvecklas helt fritt.

68 BOTANISK ORDLISTA huvudsakligen ur TNC 43 Skogsordlista och Natur- och landskapsvård. (Skogsstyrelsen 1974.) Blädning Bottenskikt Brunjord Buskskikt Ekologi Eutrof sjö Fanerogam Fröträd Fältskikt Förna Hed-ängs-myrserien Humiditet Skogsbruksätt i skog, som förutsätts förbli olikåldrig eller avsiktligt förändras till sådan; innebär föryngringshuggning genom avverkning av sådana enstaka träd eller mindre grupper av träd, som nått för avsättning lämplig dimension eller trycker utvecklingsbara träd. Se Trädskikt. Jordmån bildad under inflytande av måttlig urlakning med en vanligen som mull utbildad horisont vilande direkt på en brun anrikningshorisont innehållande utfällda järn- och alumniumhydroxider m.m. Underlagrar ängsseriens vegetationstyper. Se Trädskikt. Läran om allt levandes beroende av och samspel med den omgivande miljön. Näringsrik sjö, t.ex. en sjö i lerslättsområden. Växt som utvecklar blommor och frön såsom örter, gräs och träd. Träd vars fröproduktion får ge upphov till naturlig föryngring. Utgörs oftast av tall. Se Trädskikt. Döda växt- eller djurdelar som ännu inte genom angrepp av svampar, djur eller andra nedbrytningsorganismer införlivats med marken; vanligen ett luckert skikt ovanpå humuslagret. De olika vegetationstyperna kan grupperas i huvudgrupper med hänsyn tagen till näringstillgång och fuktighetsförhållanden. Huvudgrupperna av landvegetationstyper är hedserien, ängsserien och myrserien. Hedserien är magra vegetationstyper med risartade växter, gräs med smala blad och ett fåtal örter. Ängsserien är näringsrikare vegetationstyper med stor artrikedom. Ris saknas så gott som helt, gräs och örter har ofta breda, stora blad och är välutvecklade och saftiga. Myrserien utvecklas på mycket fuktig mark varför döda växtdelar ej bryts ned och torvlager av olika tjocklek bildas. De är mer eller mindre skogslösa med ris, örter och gräs i växlande proportioner och antal. Vitmossor är vanligen dominanta i bottenskiktet. Den del av nederbörden som undgår avdunstning och avrinner som ytvatten eller bildar sjunkvatten.

69 Humus Högmosse Impediment Jordmån Klapperstensfält Kryptogam Kärlväxt Kärr Lagg Mad Morän Mosaiklandskap Mosse Mull Myr Den organiska fraktionen av marken - med undantag för mikroskopiskt identifierbara växtrester och rötter. Välvd mosse som är högst i den centrala delen och som för sin vatten- och näringsförsörjning är helt beroende av regnvatten; uppkommer endast i områden med riklig nederbörd. Mark som anses icke ekonomiskt lönsam och där avverkning därför inte sker. Den del av jordytan som är påverkad av de av klimat, vegetation och djurliv betingade processerna. Fält av rundade stenar klapper, uppkommet genom vågornas bearbetning av moränen och bortsköljning av det finare materialet. Lägre växter som förökas genom sporer såsom mossor, lavar, svampar och alger. Fanerogamer plus ormbunkar, lummerväxter och fräkenväxter. Blötmark med fuktighetskrävande vegetation och uppbyggd av mer eller mindre mäktig torv, kärrtorv; får sin vattentillförsel delvis från fastmarksvatten (grundvatten och ytvatten). Kärrartat område som omger en högmosse. Sank äng som tidvis översvämmas av vatten. Användes förr vanligen som slåttermark. Jordart som avsatts av inlandsisar eller glaciärer; består av en osorterad blandning av olika stora, vanligen kantiga partiklar från block ned till ler. Landskap där skogbevuxna och öppna mindre partier förekommer blandade. Blötmark med speciell, delvis fuktighetskrävande vegetation och uppbyggd av ofta mäktiga lager torv, bildande en torvmark, med mer eller mindre välvd yta; får med undantag för ev. tillrinning i kanterna sin vattentillförsel huvudsakligen från nederbörden direkt och är sålunda i allt väsentligt undandragen fastmarksvattnets ofta näringsrika och elektrolytiska inflytande; i sin mest utpräglade form = högmosse. Humuslager utbildat som en intim blandning av organiskt material och mineralpartiklar i form av mikroskopiskt synliga aggregatklumpstruktur. Blötmark med särskild vegetation-myrvegetation; består av huvudtyperna kärr och mosse.

70 Mår Oligotrof sjö Platåberg Podsol Saprofyt Självsådd Sly Sydväxtberg Torvjord Träd-busk-fältoch bottenskikt Urskog Åkerjord Humuslager utbildat som ett från underliggande mineraljord avgränsat lager av övervägande organiskt material; ev. överlagrande förnaskikt skiljs från måren genom att förnan är luckert lagrad, ej sammanfiltad av svamphyfer eller rottrådar, och har sin ursprungliga struktur i stort sett bibehållen. Den skogsliga termen är råhumus. Näringsfattig sjö t.ex. en djup och klar sjö i urbergstrakter. Som erosionsrest kvarstående berg med plan, skyddande hätta av motståndskraftig bergart. Jordmånstyp med ett som blekjord utbildat urlakningsskikt och en anrikningshorisont med utfällning av järn- och aluminiumhydroxider jämte humus. Underlagrar hedseriens vegetationstyper. Växt som livnär sig på död organisk substans. Föryngring uppkommen genom naturlig fröspridning eller skottskjutning. Bestånd av tätt stående ungträd, t.ex. björksly. Hög och brant bergssida som hyser en i jämförelse med trakten i övrigt, sydlig flora, oavsett brantens väderstreck. Jordmånstyp utbildad av ofullständigt förmultnade växtdelar, d k torv. Underlagrar myrseriens vegetatioristyper. Skogvegetationens naturliga uppdelning i olika skikt. Trädskiktet utgörs av högvuxna vedväxter, vanligen träd medan lågvuxna vedväxter i form av buskar eller små träd beskrivs som buskskikt. Fältskiktet består normalt av ris, örter och gräs medan bottenskiktet domineras av mossor och lavar. Orörd skog som uppkommit genom naturlig föryngring på orörd skogsmark; vanligen av hög ålder men kan också vara yngre när den uppkommit efter t.ex. skogseld och stormfällning, eller på ny mark som uppkommit genom landhöjning eller landvinning på annat sätt. Jordmånstyp utbildad på odlad mark. Har en tydlig gräns dit plogen nått, en s.k. plogsula; lagret över plogsulan kallas matjord, lagret under kallas alv.

71 KÄLLOR TILL AVSNITTET TIDIGARE MARKANVÄNDNING Lantmäterikontoret, Vänersborg Allm. handling 25, 1828 Västra Tunhems socken: Akt nr 1, 1777 nr 9, 1834 nr 39, nr 49, 1856 nr 127, 1798 Vänersnäs socken: Akt nr 24, 1777 Lantmäteristyrelsen, Stockholm Älvsborgs län: Akt nr 0 6:65 (troligen omkring 1625) Akt nr: 1 1, 1659 nr 0 6:67 (dito) nr 34 1, 1752 nr p49, 1799 nr p47, 1813 Skogskartor, Domänverket, Bohus-Dals revir, Vänersborg (indelningshandlingar) 1898 (hushållningsplan) Ekonomisk karta, 1895

72 LITTERATURLISTA ANDERSSON, F Handledning i växtekologisk fält- och laboratoriemetodik. Lund. ARNELL, S Illustrated mossflora of Fennoscandia I. Hepaticae. Lund. Biologiska inventeringsnormer. Flora och vegetation Statens Naturvårdsverk. Solna. BOHLIN, A Aleurodiscus disciformis i Norden. Göteborgs Svampklubbs Årsskrift Göteborg Några vedsvampar i ek-hasselvegetationen på Hunneberg. Göteborgs Svampklubbs Årsskrift Göteborg a. Vegetationen i Ovandalen-Hallesnipenområdet. I: Domänverket, Utredningen om Halle-Hunneberg. Vänersborg b. Något om floran på Hunneberg. SBT 67:458. BORG, L Användningsområden för översiktlig vegetationskartering i fysisk planering. Lund. CEDERGREN, K.G Ur Vänersborgs stads hävder. Vänersborg Bidrag till Vänersborgstraktens förhistoria I. Stenåldersbebyggelsen. Vänersborg På arkeologisk exkursion i Vänersborgstrakten. Vänersborg. Civildepartementet, Förarbeten för fysisk riksplanering. Underlagsmaterial no 19. Stockholm. Civildepartementet, Förarbeten för fysisk riksplanering. Underlagsmaterial no 23. Stockholm. DAHL, E. & KROG, H Macrolichens. Oslo. DEGELIUS, G Lichenologiska bidrag I. En lichenologisk exkursion till Halleberg. BN 1929: Lund Das ozeanische Element der Strauch-und Laubflechtenflora von Skandinavien. APhS VII. Uppsala Några växtgeografiskt intressanta lavfynd. SBT 62: Uppsala. Domänverket, Utredningen om Halle-Hunneberg. Vänersborg. Du RIETZ, E Sydväxtberg. SBT 48: Uppsala. GUSTAFSSON, L Vegetation och rasbranter på Halleberg - en växtekologisk studie. Enskilt arbete i biologi. Påbyggnadskurs D2/El 20 poäng i Ekologisk Botanik. Botaniska institutionen, Avd, för systematisk botanik. Göteborgs universitet. GÖTLIND, J Saga, sägen och folkliv i Västergötland. Uppsala. HALDEN, B Sveriges nordligaste hasselförekomster. SBT 50: Uppsala. Handledning i utförande av fält- och laboratoriearbeten Göteborgs universitet. HASSELROT, K Bokens nordgräns. SBT 53: Uppsala Västergötlands flora. Lund. HASSELROT, T.E Till kännedom om några nordiska Umbilicariacéers utbredning. APhS XV. Uppsala Nordliga lavar i syd- och mellansverige. APhS 33. Uppsala. HEMGREN, J.P Wenersborgs historia. Vänersborg. HESSE, P.R A textbook of soil chemical analysis. London. HISINGER, W Minerographiska anmärkningar över en del af Skaraborgs län, i synnerhet Halle- och Hunneberg. KVA Handl. I Qv. Stockholm.

73 LITTERATURLISTA (forts.) HJORTSTAM, K Studies in the Corticaceae (Basidiomycetes) and related Fungi of Västergötland in southwest Sweden I. SBT 67: Uppsala. HOLMEN, H Forest ecological studies on drained peat land in the province of Uppland, Sweden. I-III. Diss. Uppsala. Studia Forest. Suec. 16. Stockholm. HOLMSTRÖM, J.A Utkast till svenska florans literatur-historia. BN Lund. HULTEN, E Atlas över arternas utbredning i Norden. Stockholm. HYLANDER, N Nordisk kärlväxtflora I. Uppsala Nordisk kärlväxtflora II. Uppsala. IBP i Norden, No 11. IBP/CT-symposium om vegetasjonsklassifisering og vegetatsjonskartleggning. Red. E. Marker. Oslo JAHN, H Mitteleuropäische Porlinge: Detmold. JOHANSSON, E Vänersnäs förr och nu. Vänersborg. JOHANSSON, H Tunhemsboken. Trollhättan. JOHANSSON. N-G. se Karvik. JONASSON, S Laborationshandledning, mineralämnesanalys. Göteborgs universitet. KALM, P Västgöta och Bohuslänska resa. Red. C. Krantz Stockholm. KARVIK, N-G Vegetationen på Halle- och Hunnebergs rasmarker. SBT 29: Uppsala Halle- och Hunneberg. Bygd och Natur Halle- och Hunneberg. Natur i Västergötland. Stockholm. KINDBERG, N.C Tillägg till Sahléns Venersborgsflora. BN Lund. Kulturhistorisk utredning I Västra Tunhems kommun. Utg. Vänersborgs museum. LID, J Norsk og svensk flora. Oslo. LINDQVIST, B Den skandinaviska bokskogens biologi. Stockholm. LINNE, C. von Wästgötaresa. Natur och Kultur Stockholm. LJUNGSTRÖM, C.J Wäne härad samt staden Wenersborg. Stockholm. LUDENIUS, J Excertium Academicum de Hedera. Uppsala. LUNDEN, G Tunhems gäll. Trollhättan. LUNDQVIST, J Plant Cover and Enviroment of Steep Hillsides in Pite Lappmark. APhS 53. Uppsala. MAGNUSSON, A.H Några märkligare lavfynd, huvudsakligen från västkusten. SBT 29. Uppsala. NILSSON, G. se Degelius. NORDSTRÖM, K.B Floristiska anteckningar under en resa till Halle- och Hunneberg sommaren SBT 3: (71)-(77), Uppsala. NYHOLM, E Illustrated mossflora of Fennoscandia II: Musci. Lund. Ortnamnen i Skaraborgs län. del XVI Lund. Ortnamnen i Älvsborgs län. del XII Uppsala. PÅHLSSON, L Översiktlig vegetationskartering. Naturvårdsbyrån. Statens naturvårdsverk. Stockholm. RUDBERG, A Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer. Mariestad. RUDBERG, S Muntlig uppgift. Professor, Naturgeografiska institutionen. Göteborgs universitet. RYBERG, M. & DRAKENBERG, B Förslag till översiktlig vegetationsklassificering och vegetationskartering för terrestra natur- och vegetationstyper. Bergianska trädgården. Stockholm.

74 LITTERATURLISTA (forts.) SAHLN, A.J Wenersborgs flora. Mariestad. SANTESSON, R Busk- och bladlavfloran på Halle- och Hunneberg. Enskilt arbete (Manuskript arkiverat på länsstyrelsen i Vänersborg). SERNANDER, R Exkursion till Skåne i juni SBT 14. Uppsala. SGU Ser Aa no 40. Några ord till upplysning om bladet Venersborg. Stockholm Ser C no 25. Halle- och Hunnebergs trapp. Stockholm Ser C no 72. Praktisk geologiska undersökningar inom norra delen av Älvsborgs län och Dalsland. Stockholm Ser D no 42. Torvmarkskarta med beskrivningar, kartbladet Vänersborg. Stockholm. SJÖGREN, J Cerastium alpinum återfunnen på Halleberg. BN Lund a. Halle- och Hunneberg. Särtryck ur geografdagarna i Göteborg Göteborg b. Vegetationen i Vänersborgstrakten. i: FREDENBORN, F Vänersborg och Vänersborgstrakten. Vänersborg Halle-Hunneberg. Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift Vänersborgstrakten. Svenska Stadsmonografier, Vänersborg, Alingsås, Trollhättan, Ulricehamn, Åmål med omgivningar. Uppsala. SJÖRS, H Nordisk växtgeografi. Stockholm Ekologisk botanik. Biologi 10. Uppsala. SKYE, E Lichens and Air Pollution, APhS 52. Uppsala. SMHI, Årsbok band 48. del 1. Stockholm. SPARRE, G Högvilt på Halle-Hunneberg. STF:s årsskrift 1970: Stockholm STÅLFELDT, M Växtekologi. Stockholm. SVENSSON, G Bidrag till kännedom om floran på Halleberg. Vänersborg. TAMM, O Studier över klimatets humiditet i Sverige. Kungl. Skogshögskolans skrifter nr 32. Stockholm. TROEDSSON & NYKVIST, Marklära och markvård. Stockholm. TYLER, G Handledning i mark- och växtekologisk arbetsmetodik. Lund. URSING, B Svenska växter, kryptogamer. Hälsingborg. Vilda Växter i Norden Bd III. Utg. T. Lagerberg. Stockholm. Vänersnäs och Västra Tunhem, Älvsborgs läns museiförening Västgötabygden Tidskrift för hembygdsarbete. natur- och kulturminnesvård, 1961:34. Nossebro : :306 ZETTERSTEDT, J.E Om växtligheten på Västergötlands siluriska berg med särskild hänsyn till mossvegetationen. Öfversigt av KVA:s Förh. 33. Stockholm Florula Bryologica Montum Hunneberg et Halleberg. KVA Handl. Bd 15, nr 1. Stockholm.

75

76

77

78

79

80

81

82

83

84

85

86

87

88