Och med början hos Mose och alla profeterna...

Transkript

1 Och med början hos Mose och alla profeterna... Då sade han: Förstår ni så lite, är ni så tröga att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet? Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. Och med början hos Mose och alla profeterna... 65

2 66 bild

3 Det finns ord som alltid återkommer. Meningar som har kapslats in i kroppen. Som en doft man inte visste att man kom ihåg, men som utan förvarning öppnar en dörr till ett stort rum. Ett rum man gärna vill vara i eller ett man snabbt vill lämna. Några ord i ett brev. Ett jag älskar dig när man är som fulast, när man visat sina lägsta sidor. En textrad i en dikt, en roman eller en sång. Jag återkommer till frasen och vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden, ur Så länge skutan kan gå av Evert Taube. Den raden får mig att se hur bra jag har det, hur oändligt tacksam jag är för alla människor som finns runtom, allt jag bara fått. En enda mening som flyttar perspektivet. Upp ur gungflyn av vardagsgnäll. De goda orden, de goda meningarna, de goda berättelserna finns överallt. Om vi vågar se dem. Kanske är våra ord, våra berättelser det finaste vi kan ge varandra. Ibland förstår jag inte allt i någon annans berättelse, men det är inte heller det viktigaste. Att få en berättelse är som att öppna ett nytt rum, man går runt en stund därinne, väljer att stanna en stund, sätta sig ner och går sedan därifrån. Och vissa ord följer med ut ur rummet. Blir till små landningsljus inuti kroppen. 67

4 Bibeln berättar Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad, där Herrens gärning träder fram så dunkel, allvarsam. 68 Steg Så börjar en dikt av Pär Lagerkvist. Bilden av modern, som i skymningen läser sin bibel och tänker på sina barn, ger kanske ett ålderdomligt intryck, men den har sina motsvarigheter också idag. I samband med både dop och konfirmation brukar församlingen ge biblar som gåva, för att de skall användas. Att äga sin egen bibel har inte varit alla förunnat särskilt länge. Bibeln har varit en folkbok i ungefär tvåhundra år. Det kan tyckas kort. Men det har inte med läskunnigheten att göra. Den var stor här i landet redan på och 1700-talen. Däremot var en bibel under långa tider alltför dyr för gemene man. Så man fick förlita sig till det muntliga berättandet. De bibliska berättelserna har ända sedan medeltiden återgetts också på annat sätt. De kunde framställas som målningar på kyrkans väggar och tak. De fattigas bibel kallades sådana målningar på medeltiden. Syftet var att berätta i bilder och visa på överensstämmelsen mellan Gamla och Nya testamentet. Inte bara den medeltida människan var beroende av bilder. Det är vi också idag. Man brukar säga att vi lever i en bildkultur. En illustration av den röda tråden i Bibeln finns på sista uppslaget i boken. I Tynnereds kyrka finns en liknande skildring. Altartavlan i kyrkans kapell återger frälsningshistorien i nio ikoner eller bilder. Konstnären Erland Forsberg har låtit trädet återkomma som symbol i flera av bilderna. på vägen

5 Längst uppe till vänster är Adam och Eva avbildade vid trädet som ger kunskap om gott och ont (1 Mos 2:9). Därunder ser vi kopparormen som Mose lät fästa på en påle som ett fälttecken för att folket skulle få leva. Denna händelse förebådar Kristi kors och livets seger över döden (4 Mos 21). Den första av de två följande bilderna återger Jesus intåg i Jerusalem. Barnen klättrar i trädet och folket skär kvistar och ropar: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Matt 21). I den andra bilden ser vi Kristi kors. På höger sida om mittbilden har vi två bilder med uppståndelsen som motiv. Den första återger hur Kristus har stigit ned till dödsriket. Han står på dess krossade portar. Han räcker ut sin hand och fattar Adam om handleden för att befria människan ur dödsriket. Så följer bilden av kvinnorna som i gryningen kommer till den tomma graven och får höra orden: Han är inte här, han har uppstått, så som han sade (Matt 28:6). Den övre av de två bilderna längst till höger föreställer Kristi himmelsfärd. Den undre skildrar den missionshistoria som börjar med den första Pingsten (Apg 2). Det är Sankt Sigfrid som döper hedniska nordbor. Mittbilden föreställer den till himmelen upphöjde Kristus sittande på en tron och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som smaragd (Upp 4:3). Och med början hos Mose och alla profeterna... 69

6 Till eftertanke Det skulle ha varit spännande att vara med på vägen till Emmaus. Att få höra Jesus själv undervisa om lagen, profeterna och skrifterna, det vill säga det vi kallar Gamla testamentet. Att få se hur alltsammans ytterst talar om honom. Men är det inte just denna utläggning vi har i vårt Nya testamente!? Då uppfylldes det som sagts genom profeterna. Denna eller liknande fraser återkommer gång på gång med syfte på det som Jesus gör och säger. Men det syftar också på det som händer med honom. Alla lösa trådändor i Gamla testamentet knyts ihop i Jesu person och i det som händer med honom. Vi skulle inte ha haft något Nya testamente utan påskens händelser och lärjungarnas erfarenhet av att ha mött Jesus. Hela Nya testamentet är skrivet i påskens ljus. Nu har det hänt! Nu har han kommit! Det centrala utgörs alltså av evangelium, budskapet att Kristus dött och uppstått för oss, för vår rättfärdiggörelses skull. Martin Luther skriver: Evangelium är och skall inte vara annat än en krönika, historia, skildring att uppläsa om Kristus, om vem han är, vad han gjort, talat och lidit. Detta har den ene beskrivit kort, den andre långt, den ene på ett sätt, den andre på ett annat sätt. Ty, kort sagt, evangelium är ett tal om Kristus, att han är Guds Son, som för oss har blivit människa, dött och uppstått, och är insatt till Herre över allting. Evangelisterna, Paulus och de andra nytestamentliga författarna framför alltså samma historia, samma evangelium. Koncentrationen på påsken är märkbar i alla evangelierna. Det är i skildringen av påsken som det blir noga med tider och stunder. Nya testamentet har alltså ett tydligt centrum i denna påskberättelse. 70 Steg på vägen

7 Att det förhåller sig så, hjälper oss i tolkningen av de olika texterna. Luther jämför Bibeln med stadens torg och de omgivande gränderna. Evangeliet är den brunn som finns i torgets mitt. Från denna brunn flödar ljuset ut över torget och in i gränderna. Så är det med evangeliet. Det kastar ljus över Bibeln i alla dess delar, också över sådant som kan verka dunkelt. Det som gör berättelsen om detta med Jesus från Nasaret till evangelium är pronomen. Därför är de viktiga. Evangelium är ett tal om Kristus, att han blivit människa för oss, och lidit för oss. Det som sägs till var och en under nattvarden skall höras också från predikstolen, från altaret och dopfunten, från orgeln och i sången: Kristi kropp, för dig utgiven och Kristi blod, för dig utgjutet. Detta är evangelium, det som är bibelns mittpunkt. I vår högmässa läser vi inte bara ur den bibliska historien. Vi spelar upp det bibliska dramat. Därför kan församlingen kallas en berättelsegemenskap. Och det som berättas blir genom Anden närvarande. Så som Jesus kom till Marta och Maria, så kommer han till oss. Så som Jesus talade till den lame, så talar han till oss. Så som Jesus rörde vid den blinde utanför Betsaida, så rör han vid oss. Bibeln är alltså boken om Jesus Kristus och boken om dig. Egentligen inte om. Gud talar till oss i sitt ord. I detta ord, i evangeliet, är Kristus närvarande. Han skänker sig själv som gåva. Och genom Anden, som hjälper oss att komma ihåg och tillämpa orden på oss själva, kan människan ta emot Kristus i tro. Och med början hos Mose och alla profeterna... 71

8 Vår tro och bekännelse Kyrkans hela liv och väsen vilar på Guds Ord. Därför står det allra först i vår kyrkoordning: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter I vår psalmbok finns flera psalmer om Bibeln. En sådan är Sv Ps 67 av Britt G Hallqvist. Där jämförs vårt mottagande av Ordet med sådant som gäller för livet runt omkring oss: 72 Steg på vägen

9 Som torra marken dricker regn, som jorden tar emot sin sådd och gömmer den, Herre, låt oss ta emot ditt ord. Som späda barnet dricker mjölk, som fågeln tar emot ett frö för livets skull, Herre, låt oss ta emot ditt ord. Som natt mot gryning sträcker sig, som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång, Herre låt oss ta emot ditt ord. Som fången mot sin frihet går, som vännen tar emot sin vän med öppen famn, Herre, låt oss ta emot ditt ord. O Gud, nu väntar vi på dig. Ditt ljus, din sanning söker vi för livets skull. Herre, låt oss ta emot ditt ord. Samma bildspråk finner vi redan i Gamla testamentet, till exempel hos profeten Hosea. Han talar om att Herren skall träda fram som gryningen och att han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden (Hos 6:1 3). De flesta psalmerna är inte psalmer om Bibeln. Men de återger ofta berättelser och böner ur Bibeln. Det började med ett brev från Martin Luther, där han önskar att Guds Ord skall förbli bland folket också genom sången. Vi skall helt enkelt sjunga in evangeliet! Församlingens sång blir därmed inte bara ett svar på Guds tilltal genom Ordet, utan också en form för detta tilltal. Och med början hos Mose och alla profeterna... 73

10 Varje söndaglig gudstjänst återger den stora berättelsen i Bibeln. Samtidigt har varje söndag sin särskilda karaktär. Den är en del av berättelsen. Hela berättelsen återges under ett år, ett kyrkoår. Den särskilda tiden markeras i läsningarna, musiken, färgerna etcetera. Under kyrkoåret får vi följa Jesus under hans jordeliv. Kyrkoåret börjar med Första söndagen i Advent. Överskriften för den söndagen är just Ett nådens år och evangeliet berättar om hur Jesus rider in i Jerusalem. Kyrkoåret avslutas med Domssöndagen. Påsken och julen utgör höjdpunkterna under året. Båda dess högtider har en förberedelsetid och en efterfirningstid. Vi talar därför om julkretsen, som sträcker sig från adventstiden till söndagarna efter trettondedag jul och om påskkretsen från fastetiden fram till och med pingsten. Mellan dessa båda kretsar infaller trefaldighetstiden, som handlar om att växa i tro och tillit och i omsorg om andra. Kyrkoåret innehåller flera särskilda helgdagar, däribland två Mariadagar, kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag och Jungfru Marie bebådelsedag.