Hammarkinds Härad. Ordlista. med förklaringar och fakta

Transkript

1 Hammarkinds Härad Ordlista med förklaringar och fakta

2 Härad Härad, ett mindre rätts- och förvaltningsområde inom ett landskap. Redan före mitten av 1300-talet var häradsindelningen genomförd i landskapen i Götaland. I Svealand kom de tidigare hundarena att benämnas häraden i och med införandet av Magnus Erikssons landslag vid mitten av 1300-talet. Häradsindelningen genomfördes däremot inte i Dalarna och i Norrland. Man har antagit att häradsindelningen ursprungligen infördes till Sverige från Danmark, där den fanns genomförd redan i äldre medeltid. Häradets huvudorgan var häradstinget, som leddes av häradshövdingen. Häradsindelningen och häradstingen har spelat en väsentlig roll inom rätts- och förvaltningsväsendet långt fram i tiden. Genom fögderiindelningen 1946 och häradsrätternas avskaffande 1971 förlorade emellertid häradena sin forna betydelse. Häradsnamn kan indelas i primära och sekundära. De primära karakteriseras av att de också i de äldsta beläggen har elementet hæraþ i namnet, som t.ex de skånska Bara härad (1231 baræheret) och Torna härad (1231 Thornæheret). De sekundära häradsnamnen är ursprungliga bygdenamn, där i de äldsta beläggen elementet hæraþ alltid saknas. Ett exempel är det halländska Fjäre (1231 Fyæræ). Häradshövding Häradshövding, häradets ordinarie domare enligt de medeltida Götalagarna. Enligt Svealagarna benämndes motsvarande befattningshavare domare. Med Magnus Erikssons landslag infördes häraden och häradshövdingar även i Svealand. Enligt den sistnämnda lagen skulle häradshövding utses av kungen sedan lagmannen och tolv män från häradet föreslagit tre man till tjänsten. Mot slutet av medeltiden blev det emellertid vanligt att kungen eller riksföreståndaren utan att iaktta lagens bestämmelser till häradshövdingar utsåg riksråd eller andra högre statstjänstemän. Häradshövdingetjänsterna kom att betraktas som förläningar, och deras innehavare kom att uppehålla sina tjänster genom vikarier, s.k. lagläsare eller lagförare. Detta vikariesystem avskaffades genom Karl XI:s domstolsreform 1680, då häradshövdingarna ålades att personligen sköta sina tjänster. Häradshövdingeämbetet avskaffades 1971, då häradsrätterna ersattes med tingsrätter med lagmän som chefsdomare. Från 1700-talet till och med 1894 tilldelade hovrätterna sådana personer som fullgjort viss tingstjänstgöring titeln vice häradshövding utan motsvarande ämbetsställning. Under åren tilldelade Kungl. Maj:t vissa till hovrätterna knutna jurister denna titel. Deras uppgift var främst att vikariera för häradshövdingarna. 2

3 Häradsrätt Häradsrätt, underrätt på landsbygden och i vissa städer, som var lagda under landsrätt, fram till domstolsreformen 1971, då tingsrätter infördes såväl på landsbygden som i städerna. Häradsrätter fanns i Götaland redan före mitten av 1300-talet. Med Magnus Erikssons landslag infördes de även i Svealand. De bestod av häradshövding och nämnd. Häradsrätterna sammanträdde till ting, där juridiska och andra för folket gemensamma frågor avgjordes. Under landskapslagarnas tid kunde ting enligt Östgötalagen vid behov hållas så ofta som en gång i veckan under de s.k. tingsperioderna. I Västergötland hade man däremot bara två häradsting per år, om hösten och om våren. Enligt landslagarnas bestämmelser, dvs. efter mitten av 1300-talet, skulle man hålla ting var sjunde dag under de s.k. tingstiderna. Mot senmedeltiden mjukade man dock upp dessa bestämmelser, och i praktiken höll man inte mer än tre ting per år. I 1734 års lag fastställdes denna ordning. Såväl under medeltiden som senare hände det dock att man var tvungen att hålla s.k. urtima ting, dvs. extra ordinarie ting, för att handlägga särskilt brådskande rättsliga frågor såsom grövre brottmål. Åren 1872 och 1935 utfärdades föreskrifter om att häradsrätterna skulle hålla flera ordinarie ting per år. Slutligen föreskrevs det i 1942 års rättegångsbalk att häradsrätterna skulle hålla ting en gång i veckan. Häradsting Häradsting, häradsrätts sammanträde för avgörande av tviste- och brottmål, juridiska ärenden av andra slag samt i äldre tid även övriga för bygden gemensamma ärenden Häradskarta Häradskarta, de utgåvor av ekonomisk karta som publicerades med kartblad för härad (eller motsvarande) i skalan 1: eller 1: Utgivningen berör totalt ett tiotal län. Från 1980-talet har en del av koncepten i skala 1: till kartverket utgivits i faksimil. Häradsdräkt Häradsdräkt, synonym till bygdedräkt eller folkdräkt. Folkdräkterna har dock, i motsats till många av vår tids bygdedräkter, aldrig varit häradsbundna. Ordet används främst i Skåne. 3

4 Häradsdomare Häradsdomare, benämning på häradshövdingens ställföreträdare vid häradsrätten enligt Kristofers landslag av år Under 1500-talet kom denna benämning i Svealand att ges åt tolvmannanämndens ordförande, medan vikarierna för häradshövdingarna kallades lagläsare eller lagförare. Seden att benämna en av nämndemännen häradsdomare spred sig, och benämningen blev en hederstitel för den till tjänsteåren äldste nämndemannen inom respektive häradsrätt. Efter rättegångsreformen 1971 har titeln kommit ur bruk. Häradsallmänning Häradsallmänning, ostyckat jordområde som tillhör ägarna av de fastigheter inom ett härad vilka är satta i mantal eller med vilka är förenad rätt till delaktighet i allmänning. Häradssigill Häradssigill, från senare medeltid en typ av myndighetssigill som användes för besegling av skrivelser från en häradsrätt. Sveriges äldsta kända häradssigill är från 1432 (Skånings härad, Västergötland). De härader som ännu saknade sigill skaffade sig sådana på kunglig uppmaning ca Motiven på sigillen var ursprungligen av tre slag: bilder med religiös anknytning, t.ex. Maria med Jesusbarnet (bl.a. på sigillet från 1432) och helgon; hantverks- och näringslivssymboler, t.ex. yxa, plog, skära, sädesax och fisk; initialbokstäver. Senare har tillkommit sigillmotiv utgörande en tolkning av vederbörande härads namn, t.ex. en hök för Höks härad (Halland). Häradsspelman Häradsspelman, professionell spelman, oftast rekryterad ur allmogen, med privilegium på musicerande vid bröllop och andra festligheter på landsbygden inom ett härad. Häradsspelmän kan främst beläggas i Skånelandskapen ca Som motprestation för ensamrätten att framträda med musik ålades de att betala s.k. gärningsören till staten, varför de i organisatoriskt avseende är jämförbara med sockenhantverkarna. Socken Socken, den minsta territoriella kyrkliga enheten. Termens ursprung är ovisst. Den kan möjligen ha sina rötter i det förkristna tingssamhället, men det kan också tänkas att den har rent kyrkligt ursprung. Den kyrkliga sockenindelningen kan spåras tillbaka till medeltiden, men om dess uppkomst råder delade meningar. Vissa forskare har menat att den redan 4

5 existerande indelningen i bebyggelseområden spelat en avgörande roll för den kyrkliga sockenindelningen (t.ex. i Norrland). Andra har hävdat att sockenindelningen åtminstone i vissa trakter byggde på och i viss utsträckning övertog en förkristen territoriell indelning (t.ex. i Uppland). Inom forskningen har man också uppmärksammat den roll de privata initiativ till kyrkobyggande som togs av kungen och stormännen spelade för den senare sockenbildningen (t.ex. i Östergötland). Utan tvekan har det förelegat regionala skillnader. Man har räknat med att sockenbildningen ägde rum i södra Sverige mot slutet av 1100-talet, i Mellansverige under perioden och i Norrland från talet. Den medeltida sockenindelningen har till stor del blivit bestående in i nutiden. Den kyrkliga socknen fick på medeltiden vissa även rent borgerliga funktioner. Detta blev än mer påtagligt under 1600-talet, då det beslutande organets, sockenstämmans, verksamhet även kom att innefatta områden som fattigvård, anställandet av sockenhantverkare och senare även skolundervisning. Denna sockensjälvstyrelse låg till grund för den kommunala självstyrelse som infördes genom 1862 års kommunallagar. Därigenom blev socknen både kyrklig och borgerlig primärkommun. Denna administrativa ordning upphävdes genom kommunindelningen 1952 Kristofers landslag Kristofers landslag, benämning på den lag för den svenska landsbygden som stadfästes av Kristofer av Bayern 2 maj Lagen, som innebar en revision av Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet, hade enligt stadfästelseurkunden tillkommit efter begäran av kyrkans och det svenska samhällets främsta företrädare. Liksom Magnus Erikssons landslag saknade den kyrkobalk. Trots den kungliga stadfästelsen kom Kristofers landslag först 1608, då Karl IX lät trycka den och förse den med ytterligare en stadfästelseurkund, att helt ersätta den äldre landslagen. I rättspraxis tillämpades båda landslagarna under såväl 1400-talet som 1500-talet. Kristofers landslag var gällande lag tills 1734 års lag trädde i kraft Götalagarna Götalagarna, sammanfattande benämning på de medeltida landskapslagarna Västgötalagen, Östgötalagen, Tiohäradslagen (även kallad Smålandslagen) och Värmlandslagen. 5

6 Västgöta- och Östgötalagarna finns bevarade i sin helhet. Av Tiohäradslagen finns endast kyrkobalken bevarad. Värmlandslagen, om vars tidigare existens det finns flera vittnesbörd, har länge ansetts vara förlorad, men numera anser vissa forskare att Dalalagen är identisk med den saknade Värmlandslagen. Västgötalagen finns i två huvudversioner, Äldre och Yngre Västgötalagen. Gemensamt för Götalagarna är att de i motsats till Upplands- och Södermannalagarna saknar kunglig stadfästelse. Götalagarna gavs ut i tryck på 1800-talet. Östgötalagen Östgötalagen, den landskapslag som före mitten av 1300-talet tillämpades i Östergötland. Den finns bevarad i sin helhet i en handskrift från mitten av 1300-talet. Lagens tillkomsttid är omtvistad. Östgötalagen är utgiven dels av H.S. Collin och C.J. Schlyter, Samling av Sweriges Gamla Lagar (2, 1830), dels av Åke Holmbäck och Elias Wessén, Svenska landskapslagar. Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen (1933). Mantal Mantal, hemmantal, i äldre tid ett besuttenhetsmått till grund för beskattning. Taxeringsenheten 1 mantal (dvs. ett helt hemman) grundades ursprungligen på för olika landsdelar anpassad normstorlek för jordbruk som gav full försörjning åt en familj med tjänstefolk. I princip skulle från varje helt hemman erläggas lika stor skatt. I samband med nyodling delades med tiden hemmanen ofta upp i flera gårdar (hemmansklyvning), fast hemmanen kvarstod som formella enheter i jordeboken och deras mantalsvärden i huvudsak förblev oförändrade. De flesta gårdars (brukningsenheters) mantalsvärde kom därför på och 1800-talen att utgöra bråkdelar av mantal, t.ex. 1/8, 1/4 eller 1/2 mantal. Till följd av skattereformer i slutet av 1800-talet upphörde mantalsvärdets betydelse som beskattningsnorm. Termen mantal har ursprungligen åsyftat personer och inte jordegendom. I denna betydelse har den fortsatt att användas bl.a. för den särskilda personliga skatt som infördes på 1600-talet under beteckningen mantalspengar, och återfinns även i ordet mantalslängd. 6