Politisk orientering - Somalia Av Mohamed A. Waldo På uppdrag av Göteborgsnitiativet

Transkript

1 Politisk orientering - Somalia Av Mohamed A. Waldo På uppdrag av Göteborgsnitiativet SAMMANDRAG: Med den stora mängd problem som Somalia står inför för närvarande, är själva ämbetstiden för regeringen satt under tvivel, sedan president Sheikh Sharif Sheikh Ahmed avskedade premiärministern och hela hans kabinett den 17 maj Också talmannen lämnade in sin formella avskedsansökan. Premiärminister Omar Sharmarke vidhåller att presidentens handling är olaglig, och han accepterar inte avskedet vilket kan visa sig ställa alla politiska strider i Somalia på sin spets. Det skrämmande inbördeskriget från de senaste 20 åren rasar fortfarande intensivt i hela södracentrala Somalia av ett antal orsaker och uttalade mål: extrema islamister slåss för att få total kontroll över Somalia; en växande klyfta mellan ledarna i den federala Övergångsregeringen (Transitional Federal Government - TFG) försvagar regeringen, och den kan inte uppfylla sitt anspråk på att stå emot och slå tillbaka den islamistiska offensiven; Afrikanska Unionens styrkor skyddar regeringen, men är en hårsmån från att dra sig ur om inte situationen drastiskt förändras; olika klaner och banditgrupper är frekvent engagerade i en kamp om resurserna. Al-Sunna WalJamaa (ASWJ) kämpar en väpnad kamp för att försvara sin traditionella domän och symbolism från den radikala islamismen, vilka å andra sidan i praktiken har deklarerat ett heligt krig (jihad) mot dem. De extrema grupperna, Al-Shabaab rörelsen (ASM), Hisb Islam (HI) och deras al-qaida anhängare har också som mål att destabilisera de relativt stabila zonerna Puntland och Somaliland. Båda dessa zoner förblir sårbara när islamisterna utökar och aktiverar sin infiltration och destabiliserande aktiviteter. Det internationella samfunden, som Övergångsregeringen är totalt beroende av för alla sina funktioner, och för själva sin överlevnad, har drabbats av paralysering och obeslutsamhet angående om man ska fortsätta att investera i stöd till TFG som det nu fungerar, vilket är knapp överlevnad, eller att söka efter en alternativ lösning, vilket inte finns färdig att tas i bruk. DEN NUVARANDE SITUATIONEN I SÖDRA-CENTRALA SOMALIA Upprorsmännen i Al-Shabaab och Hisb Islam, som mellan sig kontrollerar det mesta av södra och central Somalia, förutom några kvarter i Mogadishu som ockuperats av TFG, tack vare stödet från 1

2 AMISOM-trupper (AMISOM är afrikanska unionens styrkor på plats), har intensifierat sin kampanj för att slänga ut Övergångsregeringen och dess allierade ut ur Mogadishu. Av de tio regionerna i södra-centrala Somalia kontrollerar Al-Shabaab / Hisb Islam sju, den största delen av 2 regioner (Mogadishu och Hiran) och kämpar för att få kontroll över den 10:e Galgaduud regionen, vilken nu till största delen kontrolleras av Al-Sunna WalJamaa. Al-Shabaab och Hisb Islam, vilka från tid till annan bekämpar varandra, genomför var för sig attacker mot Övergångsregeringen och AMISOMs ställningar i Mogadishu. Ibland praktiserar de vargflocks -strategi när vardera upprorsgruppen attackerar Övergångsregeringen/AMISOMs positioner från olika håll eller genomför omväxlande attacker för att försvaga sin motståndare. Både Al Shabaab och Hisb Islam är också engagerande i ett obevekligt krig med Al-Sunna WalJamaa i regionerna Galgaduud och Södra Mudug i centrala Somalia. Å andra sidan, trots att TFG och Al-Sunna WalJamaa har gemensamma fiender och ingen ideologisk konflikt, har de inte lyckats att utveckla en gemensam militär strategi för att bekämpa islamistgrupperna. Inom Al-Shabaab finns en högst extrem och aggressiv islamistisk fraktion känd som AL- TACKFIIR, vars hemlige ledare är Sheikh Ahmed Godane, den högste ledaren i Al-Shabaab. Al- Tackfiir utpekas som ansvarig för brutala former av dödande, som moskébombningar och slaktande av människor som vore de en skock får! De brukar vanligen inte bedja eller äta tillsammans med andra muslimer, som de betraktar som orena. Deras närvaro i Puntland och Somaliland anses vara särskilt stark, speciellt i städerna Burao i Somaliland och Gardo i Puntland. Trots att de ansvarar för flera skolor i dessa två zoner har de inte varit öppet våldsamma där, men en del säkerhetsansvariga säger att de kan vara inblandande i avrättningar som genomförts i Bosasso. DEN FEDERALA ÖVERGÅNGSREGERINGEN Det är sex år och åtta månader sedan Övergångsregeringen etablerades i Kenya efter en försoningsprocess under två års tid, känd som Mbagati eller Eldoret konferensen, den 14 i en serie av sådana konferenser sponsrade av det internationella samfundet. Övergångsregeringen blev därefter omgrupperad, nyorienterad och utökad i Djibouti i den 15:e försoningsinsatsen i december Detta skedde genom att ersätta president Abdullahi Yusuf med president Sheikh Shariff, premiärminister Nur Adde med premiärminister Omar Abdirashid och genom att utöka antalet regeringsledamöter från 18 till omkring 40 och dubblera antalet parlamentsledamöter från 275 till 550. De tidigare sekulära medlemmarna av regeringen och parlament, och de nya medlemmarna från den islamistiska domstolsrörelsen, både i regering och i parlamentet har inte lyckats integrera och har litet förtroende för varandra. Detta har gjort den nationella auktoriteten till en monsterdrake, vilken inte kunde utveckla en trovärdig vision, aktionsplan eller förena landet efter nära sju år vid makten. Med en sådan konflikt och motsättning inom regeringen, inom parlamentet och mellan utförande och lagstiftande församling, kan Övergångsregeringen helt enkelt inte fungera. Därför har landets ledning kollapsat och konsekvensen kan bli att en ny låda med giftormar har släppts fria. 2

3 Politiskt har Övergångsregeringen misslyckats att ha dialog med den islamistiska oppositionen, misslyckats att skapa någon signifikant dialog med de relativt stabile norra zonerna av Puntland och Somaliland, och misslyckades att vinna hjärta och känsla hos den somaliska allmänheten. I själva verket har regeringen inte brytt sig om att ta något noterbart initiativ som avser någon avgörande försoning, i någon av de nämnda politiskt avgörande frågorna. Det enda seriösa partnerskapsarrangemanget med Al-Sunna WalJamaa för att skapa en allians mot deras gemensamma fiende, har fallit samman efter att mycken kraft och resurser sattes in i detta. Addis Abeba-överenskommelsen misslyckades därför att Övergångsregeringen tycks ha misskött frågan, genom att inte söka samförstånd med ledningen för Al-Sunna WalJamaa i varje steg av processen, utan att istället ge chansen till personer som bara lägger näsan i blöt, och opportunister som försöker profitera på processen eller skapa än mer frustration. I kriget mot upprorsgrupperna och stabiliseringen av landet, är säkerhetssituationen i södra-centrala Somalia ohållbar. För omkring sex månader sedan bestod Övergångsregeringens säkerhetsstyrkor av över 20 olika frilansande militiagrupper, under olika kommando, med totalt olika mål och olika klädstilar en del i klädsama uniformer, andra i taliban-liknande kläder och återigen andra i civila kläder. De flesta av dessa enheter tar sina order från krigsherrar (gamla och nya) och enskilda politiker, inklusive ett antal ministrar. Dessa gamla styrkor har liten chans att stå emot islamisternas väldisciplinerade och välorganiserade trupper, beredda att dö för ett mål, hur förvrängt detta mål än kan vara. AMISOM-trupperna, regeringens enda beskydd och den enda barriären mot att upprorsgruppena tar över kontrollen över hela Mogadishu, klagar i hemlighet över bristen på ett genuint samarbete med regeringen och bristen på engagemang i att besegra motståndsgrupperna. De misstänker till och med att en del medlemmar i regeringen inte vill att kriget skall vinnas av regeringen, eftersom vid en del avgörande tillfällen har stora AMISOM offensiver stoppats eller motarbetats av dessa representanter från regeringen. AMISOM är därför frustrerade, demoraliserade och har i tysthet låtit förstå att de inte har något annat val än att lämna Mogadishu om inte situationen förändras snart. Piratverksamhet och trafficking längs Somalias kust fortsätter att blomstra. Varken somaliska myndigheter eller de krigsfartyg som skickats till Somalias farvatten för att bekämpa denna ondska har så här långt lyckats stoppa verksamheten. En glädjande aspekt är att de eller nya säkerhetstrupper som fått utbildning och träning i grannländerna kommer att placeras under befäl av AMISOM när de återvänder till sitt land, för att undvika att de infekteras av samma sjukdom som de regeringsstyrkor som redan finns i Mogadishu se beskrivningen ovan! Den avgörande frågan är dock: Hur ska AMISOM och nyrekryterade somaliska soldater kunna agera mot islamistiska upprorstrupper, kringströvande beväpnade banditer och även krigande klaner utan ledarskap från regeringen? Den katastrofala humanitära situationen i södra-centrala Somalia kan inte förbättras så länge människorna som bor där är utsatta för kontinuerligt dagligt våld, bombningar och olika militärförband på väg till och från Mogadishu och andra städer. Enligt UNHCR och andra 3

4 humanitära organisationer, är mer än tre miljoner somalier i behov av assistans. Upprorsgrupperna har hindrat att humanitär hjälp lämnas till de fördrivna personerna. De kidnappar, dödar eller kastar ut de flesta somalier och utländsk personal som arbetar i dessa humanitära organisationer till stöd för internt fördrivna personer. Hundratusentals internflyktingar som lever under mycket svåra förhållanden finns utspridda över alla regioner av Somalia och i grannländerna. I desperation och blint vrede trotsar dessa internflyktingar alla risker för att nå fram till mer välmående och stabila länder i Västvärlden, där man kan få personlig och materiell säkerhet. Ett somaliskt ordspråk säger att inget stängsel kan stoppa en man som jagas av en lejonhanne. Så ter sig flykten undan inbördeskrig. PUNTLANDS SITUATION Den ständiga konflikten i södra-centrala Somalia har ett skadligt inflytande på säkerhet och socioekonomisk stabilitet i Puntland. Tusentals internflyktingar från söder fortsätter att strömma in i Puntland, och frestar på dess begränsade säkerhetssystem och ekonomiska resurser, liksom möjliggör infiltration av religiösa-politiska extremister in i Staten Puntland och bortom Puntland. Puntland som traditionellt har ansetts vara en bro mellan norra och södra Somalia, inte bara geografiskt utan också kulturellt, kan spela en avgörande roll i sökandet efter fred, försoning och enighet inom Somalia. Puntland har nyligen visat på sin vilja att förbättra relationerna med Övergångsregerinen TFG och skrev under ett memory of understanding med regeringen som gäller ett anti-pirat-program. Samtidigt uttalades viljan att utöka samarbetet också till andra samhällssektorer. Å andra sidan förblir Puntlands relationer spända med grannen i väst, Somaliland, framförallt på grund av bådas anspråk på regionerna Sool and Sanaag. Det finns en överhängande risk att Dhulbahante-klanen in Sool attackerar Somaliland under den kommande valen där, och i den situationen kommer Puntlands myndigheter att befinna sig i ett dilemma om man ger stöd för Dhulbahante enligt släktinjerna eller stannar på åskådarplats och anklagas för att förråda sina släktingar i Sool. SOMALILANDS SITUATION Somaliland, som förhållit sig relativt stabilt i mer än 19 år, står nu inför ett antal prövningar: ett omtvistat presidents- och parlamentsval, konflikten i Sool-regionen och fortsatt tvist om territorium med Puntland. Islamistiska extremister hotar också att störta regeringen i Somaliland. Övergångsregeringen i Somalia har fortfarande som sitt uppdrag att initiera dialog med Somalilands myndigheter angående det delade Somalia. Somaliland har hittills inte uppnått erkännande av det internationella samfunden, som vill bevara nationell enighet och suveränitet i Somalia och att undvika att uppmuntra territoriella uppbrott och nya småstater i Afrika. 4

5 INTERNATIONELLA SAMFUNDETS ROLL De internationella givarna, FN och andra humanitära organisationer befinner sig i ett svårt dilemma. De anser att Övergångsregeringen är hopplöst inkompetent och utan förmåga att få stopp på sina inre motsättningar. Internationella samfundet behöver en effektiv och legitimt tillsatt regering som partner för att kunna tygla hotet från islamistiska extremister, piratverksamhet och humanitär kris. Somalier anser att många av medlemmarna i det internationella samfundet är genuint intresserade i en positiv förändring i Somalia, medan många andra är plundrare och har illvilliga avsikter. Det är uppenbart att det inte finns någon enighet om mål och syfte inom det internationella samfundet, när det gäller Somalias framtid. Misstanken finns bland somalier att en del grannländer har territoriella ambitioner när det gäller Somalia, och kan komma att dra nytta av Övergångsregeringens svaghet. I den aktuella politiska krisen, tror en del ministrar i Övergångsregeringen att FN:s generalsekreterares speciella sändebud, ambassadör Ould Abdalla, regisserar det politiska käbblet i Mogadishu genom en fjärrkontroll, och drar ut på konflikten. De är övertygade om att ambassadören rådde president Sheikh Ahmed att avskeda premiärministern, och skapade därmed en ny politisk kris i denna svåra tid. SLUTSATSER: Det är klart att Övergångsregeringen inte klarar ut sitt mandat att återställa fred, skydd från terrorism, få igång en socio-ekonomisk utveckling och introducera ett fungerande styre i Somalia. De onda styrkorna av fundamentalister och terrorister kommer så småningom att ta över landet och därefter fortsätta att destabilisera hela Afrikas Horn-området. Efter tjugo år av lappning och lagning genom en regim eller en annan, är det idag ett faktum att alla hittillsvarande somaliska eller internationella ansträngningar har misslyckats och att mer praktiska och konkreta lösningar måste övervägas. Vad kan vara möjliga vägar till en bestående lösning? a) Fortsatt lappande och lagande av den nuvarande icke-fungerande, självdestruktiva Övergångsregeringen. Nej, det skulle ta ytterligare 20 år om inte regeringen innan dess blev utslängd av islamister. b) Att finna en väg att ersätta de tre nuvarande ledarna i topp, presidenten, premiärministern och parlamentets talman, men behålla resten av övergångstrukturen, för bibehållen legitimitet? Detta betyder bara en inre förnyelse och det kan inte fungera ensamt. c) Stödja en statskupp, ledd av någon inifrån? Nej, han eller hon skulle inte klara sig länge. d) Starta från norr, och slå samman Puntland, Somaliland, välja representanter till ett Övergångsparlament och forma en ny enad regering med bestående legitimitet, och låta den operera från relativt stabila områden. Med ett tydligt budskap att självständighet och 5

6 uppbrott från Somalia inte accepteras och med ekonomiska löften som ingen kan tacka nej till då skulle representanter från Somaliland, Puntland och södra-centrala Somalia ge detta en seriös prövning. e) Att genomföra en drastisk internationell lösning, som politiskt förvaltarskap under FN, så som skett med Liberia, Sierra Leone, Östtimor och Kosovo? Kan hända skulle det fungera! Ooo000ooO 6