Bevarandeplan. Gitsfjället SE

Transkript

1 Bevarandeplan Gitsfjället SE Namn: Gitsfjället Sitecode: SE Områdestyp: SCI och SPA Area: ,2 ha Kommun: Vilhelmina och Dorotea Kartor: 23 F Fatmomakke, 22F Risbäck, 22 g Vilhelmina ekonomiska kartan 23 F 0-1 e-f, g-h, 22 F 8-9 c-d, e-f, g-h, i-j, 22 F 6-7 e-f, g-h, i-j 22 G 6-7 a-b, 22 G 8-9 a-b, Koordinat: Fastighetsägare: Staten genom naturvårdsfonden Ytterligare skyddsform: Naturreservat Naturvårdsförvaltare och tillsynsmyndighet: Länsstyrelsen Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 17 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området och hur naturvärdena skall bevaras. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Finns några speciella hot mot området? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon Omslag: På Gitsfjället går gränsen för fjällbjörkskogen ovanligt högt, på 820 m.ö.h. Foto: Peter Näslund 2

3 Innehåll Karta över Gitsfjället... 4 Beskrivning... 5 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet... 6 Ingående arter enligt habitatdirektivet... 7 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 7 Bevarandesyfte och bevarandemål... 8 Vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Bevarandeåtgärder med tidplan Skyddsåtgärder Skötselåtgärder Bevarandetillstånd inom området Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter Beskrivning av livsmiljöer Beskrivning av arter Referenser

4 Karta över Gitsfjället Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

5 Beskrivning Natura 2000-området och naturreservatet Gitsfjället är ett hektar stort lågfjällsområde som ligger på ömse sidor gränsen mellan Dorotea och Vilhelmina kommun, ca 5 mil nordväst om Vilhelmina och 1 mil sydost om Saxnäs. Reservatet omfattar fjället med anslutande barrskogar, sänkan med Gitssjöarna, en myrplatå i öster och Vallenjukkes breda öppna dalgång i väster. Området är myrrikt, men vid sidan om de stora myrmarkerna och myrmosaikerna finns i Gitsfjället omkring ha skogsmark där en betydande del utgörs av högproduktiva urskogsartade granskogar. Gitsfjället (1062 m ö h) karaktäriseras som ett lågfjäll och utgör en isolerad utliggare i övergångszonen mellan ett lokalmaritimt område i väster och ett lokalkontinentalt i öster. Det är skiljt från den övriga fjällregionen i väster genom Saxnäs-Båtas fjällsänka. I den stora sänkan rinner bl.a. Vallenjukke och Satsån, men här ligger också Rapksvuome, ett område med otaliga moränkullar och ryggar. Sedda uppifrån ger de ett mycket karaktäristiskt mönster. Mellan ryggarna och kullarna ligger små tjänar och myrar, i de flacka delarna mest myr. Sammantaget ger detta en mycket variationsrik och värdefull myrmosaik. Särskilt välutbildad är den i trakterna kring Vallenjukke. Längst i nordväst löper reservatsgränsen i Satsån som rinner norr ut mot Saxnäs. Landskapets växlingar mellan barrskog, björkskog, videsnår, myrar, tjärnar, och kalfjället ger ett rikt och varierat fågelliv. Gitsfjällets södra sluttningar, ca 800 m ö h, är delvis avbrutna av berg och ryggar som höjer sig meter över omgivningarna. I reservatet är vissa bergssidor utbildade med lodräta hammare med rasbranter, t.ex. Baksjöklumpen och Heligsjöknulen. Mellan bergsryggarna finns platåartade myrdominerade avsnitt med många små tjänar och mindre sjöar. Barrskogarna på Gitsfjällets sluttningar domineras av välslutna och produktiva granbestånd. Ända upp mot 700 m ö h finns högvuxen granskog. Kulturpåverkan på skogarna är mycket låg och de kan till stor del klassas som urskog med höga naturvärden. Det finns sparsamt med fjällbjörkskog med undantag av Vallenjukkes dalgång där den är väl utbildad. Fjällbjörken går ovanligt högt på 820 m ö h, enstaka björkar i gynnsamt läge på ostsidan växer på hela 850 m ö h. I stora delar av reservatet kan man inte finna några kulturspår. Skogen inom reservatet har utnyttjats i mycket ringa omfattning och i de större bäckarna har en mycket begränsad flottning bedrivits. De större myrarna har slagits under lång tid och då även myrar upp mot kalfjället och långt från bebyggelse. Inom reservatet finns spår av två gamla bosättningar, Lill-Månkersvallen vid Svansjön och Sjul-Annas vid Brånet. Vid Lill-Månkersvallen ligger också en stuga. Vilhelmina södra sameby har sin flyttled över Gitsfjället och vidare ned mot Blaikfjället. Hela området är av riksintresse för naturvården och de höglänta delarna av riksintresse för rennäringen. 5

6 Utsikt mot Rapksvuome från Satsfjället, 23 juni Foto Peter Jonsson. Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Området ingår i nätverket Natura Det har utsetts till det europeiska nätverket därför att det här finns naturtyper och arter som EU-länderna tillsammans bestämt är extra viktiga att skydda och bevara. Följande naturtyper ska utifrån habitatdirektivet 1 värnas inom området. Kod Naturtyp Areal (ha) 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder 1 204, Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation 48, Rishedar ovanför trädgränsen , Videbuskmarker ovanför trädgränsen 803, Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen 4 015, Fuktängar med blåtåtel eller starr 401, Rikkärr 100,4 7240* Artrika alpina rikkärrsamhällen med brokstarr/vedstarr/svedstarr 8,0 7310* Aapamyrar 9 638,0 9010* Västlig taiga 7 228, Fjällbjörkskog 401, Näringsrik granskog 401,6 * = Särskilt prioriterad art eller naturtyp inom Natura EU Rådets direktiv 92/43/ EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 6

7 Vy över granurskog norr om Stridsberg, i bakgrunden Gitsfjället. Foto Andreas Garpebring. Ingående arter enligt habitatdirektivet Följande arter ska utifrån habitatdirektivet värnas inom området. Kod Art Förekomst 1361 Lodjur Lynx lynx Förekommer 1948 Skogsrör Calamagrostis chalybaea Förekommer Ingående arter enligt fågeldirektivet Gitsfjället är även utsett som ett särskilt skyddsområde för fåglar enligt fågeldirektivet 2 eftersom området är viktigt för flera arter som EU-länderna tillsammans pekat ut som extra skyddsvärda. Följande fågelarter skall därför värnas inom området. 2 EU-rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar 7

8 Följande arter ska utifrån fågeldirektivet värnas inom området Kod Art Förekomst A001 Smålom Gavia stellata A002 Storlom Gavia arctica A091 Kungsörn Aquila crysaetos A094 Fiskgjuse Pandion haliaetus A098 Stenfalk Falco columbarius A104 Järpe Bonasa bonasia A108 Tjäder Tetrao urogallus A127 Trana Grus grus A139 Fjällpipare Charadrius morinellus A140 Ljungpipare Pluvialis apricaria A151 Brushane Philomachus pugnax A154 Dubbelbeckasin Gallinago media A166 Grönbena Tringa glareola A170 Smalnäbbad simsnäppa Phalaropus lobatus A216 Fjälluggla Nyctea scandiaca A217 Sparvuggla Glaucidium passerinum A222 Jorduggla Asio flammeus A223 Pärluggla Aegolius funereus A236 Spilkråka Dryocopus martius A241 Tretåig hackspett Picoides tridactylus A272 Blåhake Luscinia svecica A409 Orre Tetrao tetrix tetrix A456 Hökuggla Surnia ulula Bevarandesyfte och bevarandemål Det övergripande syftet med Natura 2000-området är att ingående naturtyper och arter skall ha en gynnsam bevarandestatus 3. För naturtyperna innebär detta att utbredningsområden bevaras, att viktiga strukturer och funktioner för naturtypen bibehålls och att populationerna för naturtypens typiska arter bibehålls. För de arter som pekas ut i EU-direktiven innebär en gynnsam bevarandestatus att arternas utbredning och antal inte ska minska och att deras livsmiljö är tillräckligt stor för att arterna skall kunna fortleva. För att garantera att gynnsam bevarandestatus råder har ett antal bevarandemål definierats för respektive naturtyp och art. 3 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok. Natura 2000 i Sverige - handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 8

9 Naturtyper Kod Naturtyp Bevarandemål Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder Arealen av naturtypen ska vara minst 1 204,7 hektar. Medelvärdet för totalfosforhalten får högst vara X (25) µg/l (tillståndsklass 2). ph-värdet får inte vara lägre än X (6,2) (Tillståndskklass 3). Vattenfärgen får högst ha en absorbans på X (0,12) Abs f400/5 eller ett färgtal på högst Y (60) mgpt/l (tillståndsklass 3). Siktdjupet ska vara större än X (3) meter. Vattenlevande organismer ska ha fria vandringsvägar i anslutande vattendrag. Minst X (2) av de typiska kärlväxtarterna X, Y och Z ska förekomma i minst X % av provytorna. Förekomsten av typiska fiskarterna X, Y och Z ska vara minst X, Y etc Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation 4060 Rishedar ovanför trädgränsen 4080 Videbuskmarker ovanför trädgränsen Arealen av de alpina vattendragen ska vara minst 48,2 hektar. ph-värde ska vara X eller högre (tillståndsklass 2). Bottenfauna ska motsvara minst tillståndsklass 2. (Tillståndsklasser enligt Naturvårdsverket Sjöar och vattendrag. Bedömnings-grunder för miljökvalitet. Rapport 4913.) Vattendragssträckorna ska uppfylla minst indikatorvärde 2 enligt System Aqua när det gäller vattenståndsvariationer. Minst X (2) av de typiska kärlväxtarterna X, Y och Z ska förekomma i minst X % av provytorna. Populationerna av de typiska fiskarterna ska vara minst X, Y. Arealen rishedar ska vara minst ,8 hektar. Andelen bar jord ska inte överstiga X %. Minst X av de typiska kärlväxtsarterna A, B, C etc ska förekomma i minst Y% av utslumpade provytor Arealen videbuskmarker ska vara minst 803,2 hektar. Täckingsgraden av buskarna ripvide och ullvide ska vara minst X (75?) %. Andelen bar jord ska inte överstiga X (5?) %. 4 Samtliga Natura-2000 områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att sätta skarpa mål som är lättare att följa upp för respektive naturtyp. 9

10 Minst X av de typiska kärlväxtsarterna A, B, C etc ska förekomma i minst Y% av provytorna Silikatgräsmarke r ovanför trädgränsen 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr Arealen silikatgräsmarker ska vara minst 4 015,8 hektar. Andelen bar jord ska inte överstiga X %. Minst X av de typiska kärlväxtsarterna A, B, C etc ska förekomma i minst Y% av utslumpade provytor. Arealen fuktängar med blåtåtel eller starr ska vara minst 401,6 hektar. Negativa indikatorarter ska förekomma med mindre än 5X % täckning eller frekvens (negativa indikatorarter är hundkex, brännässla, åkertistel, krusskräppa samt blommande exemplar av gren- /brunrör, rörflen och älgört). Naturtypen är som regel busk och trädfri. Krontäckning av träd och buskar ska vara högst X %. Naturtypen ska ha en ostörd hydrologi. Minst X av de typiska kärlväxtarterna A, B, C etc. ska förekomma i minst Y % av provytorna. Minst X par av de typiska fågelarterna a, b, c etc. ska häcka i naturtypen Rikkärr Arealen rikkärr ska vara minst 100,4 hektar. Hela arealen ska ha ostörd hydrologi. Krontäckning av träd och buskar ska vara mellan 0 och x %. Förekomsten av typiska kärlväxtsarter ska bibehållas eller öka. minst X av de typiska kärlväxter a, b, c etc. ska förekomma i minst y % av provytorna Förekomsten av typiska mossarterna ska bibehållas eller öka. minst X av de typiska mossarterna a, b, c etc. ska förekomma i minst y % av provytorna. 7240* Artrika alpina rikkärrsamhällen med brokstarr/vedstar r/svedstarr Arealen artrika alpina rikkärrsamhällen med brokstarr eller svedstarr ska vara minst 8 hektar. Kunskap saknas för att kunna sätta bevarandemål för naturtypens strukturer och funktioner samt för att sätta bevarandemål för typiska arter. 7310* Aapamyrar Arealen aapamyrar ska vara minst hektar. Arealen av undertypen XX ska vara minst X hektar. 10

11 Täckningsgrad för träd och buskar ska vara mindre än X %, och stamantalet ska vara mindre än X per hektar. Minst X (95) av arealen ska ha en ostörd hydrologi. Minst X av de typiska kärlväxtarterna A, B, C etc. ska förekomma i minst Y % av provytorna. (Arter och inventeringsmetodik bestäms i samband med basinventeringen.) Minst X av de typiska mossarterna ska förekomma i minst X % av provytorna. 9010* Västlig taiga Arealen västlig taiga ska vara minst 7 228,5 hektar. Det ska finnas minst X (20) m³ död ved per hektar. (Relationen död ved/levande ved ska vara minst 1/5.) Träd av utländskt ursprung (t.ex. contortatall och olika ädelgranar) ska inte förekomma i området. Sumpskogarna ska ha en ostörd hydrologi. Minst X av de typiska kärlväxterna a, b, c, etc ska förekomma i minst X % av provytorna. Minst X av de typiska vedsvamparna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna. Antalet häckande par av de typiska fågelarterna a, b, c, etc. ska vara minst X, y respektive z Fjällbjörkskog Arealen fjällbjörkskog ska vara minst 401,6 hektar. Det ska finnas minst X m³ död ved per hektar. Andelen gran av virkesförrådet (levande träd) ska inte överstiga X %. Minst X av de typiska kärlväxterna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna. Minst X av de typiska vedsvamparna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna Näringsrik granskog Arealen av naturtypen ska vara minst 401,6 hektar. Trädslag av utländskt ursprung, t.ex. popplar, contortatall eller ädelgranar, ska inte förekomma inom naturtypen. Det ska finnas minst X m³ död ved per hektar. (Relationen död ved/levande ved ska vara minst X/y.) Sumpskogar ska ha en ostörd hydrologi. Minst X av de typiska kärlväxterna (svart trolldruva, röd trolldruva, majbräken, norna, guckusko, tolta, kärrfibbla, tibast, humleblomster, blåsippa, knärot, spindelblomster, strutbräken, harsyra, ormbär, lappranunkel eller underviol) ska förekomma i minst X % av provytorna. 11

12 Arter Kod Art Bevarandemål 1948 Skogsrör Calamagrostis chalybaea Skall finnas kvar i ett livskraftigt bestånd. Fåglar Kod Art Bevarandemål - Alla Skall regelbundet häcka inom området. Vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Här beskrivs endast de viktigaste hoten vi i dag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Andra hot som idag är okända kan bli aktuella i framtiden liksom mer storskaliga och diffusa hot som t.ex. klimatförändringar. Aktuella hot mot Natura-2000 området Renskötselrätt föreligger inom Gitsfjället. I samband med rensskötseln kan terrängkörning orsaka skador på marken. Risken är större i anslutning till renskötselanläggningar, vid transporter till anläggningarna samt drivning av renar utmed flyttleder. Våtmarker är särskilt känsliga. Vid renskötselanläggningar och stängsel kan tramp från renar och påverkan vid utfodring skada marken. Detta gäller särskilt om det finns skyddsvärda arter i anslutning till anläggningen." De fjällnära ekosystemen är formade av ett kärvt klimat. En global klimatförändring med ett varmare klimat skulle kraftigt förändra vegetation och artsammansättning. Gitsfjället är skyddat som naturreservat. Föreskrifterna inom naturreservatet innebär att avverkning, markavattning, täktverksamhet, bebyggelse, terrängkörning på barmark mm. som annars kan hota naturvärden i de ingående naturtyperna inte är aktuella. Fullständiga reservatsföreskrifter finns i Länsstyrelsens beslut, beteckning Verksamheter m.m. som generellt kan påverka naturtyperna och arterna negativt Alla åtgärder eller företag som innebär avverkning av levande eller döda träd. Påverkan på vattendrag såsom grumling, dämning mm All form av exploatering, t.ex. bebyggelse All form av täkt, t.ex. bergtäkt eller torvtäkt All form av markavvattning eller annan påverkan på hydrologi Vägbyggen Mycket intensivt renbete Storskalig terrängkörning eller annan aktivitet som innebär betydande slitage Kalkning och gödsling 12

13 Bevarandeåtgärder med tidplan Gitsfjället är ett Natura 2000-område och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Alla verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området negativt är tillståndspliktiga enlig 7 kap 28 a miljöbalken. Gitsfjället är även skyddat som naturreservat med stöd av 7 naturvårdslagen med särskilda inskränkningar i rätten att använda mark och vatten liksom i rätten att färdas och vistas inom reservatet. Skyddsåtgärder Området är idag skyddat som naturreservat, detta tillsammans med det skydd som Natura 2000 innebär bedöms vara tillräckligt. Skötselåtgärder Det övergripande målet med skötseln av Gitsfjällets naturreservat är att bevara ekosystemet orört och ostört. Områdets naturvärden gynnas bäst av att de får utvecklas fritt. Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Det kommer också att finnas en bättre grund för att fatta beslut om områdets skötsel. Nedan redovisas därför endast en preliminär bild. Bevarandestatus per naturtyp Kod Naturtyp Bevarandestatus - Alla Gynnsam Bevarandestatus per art Kod Art Bevarandestatus - Alla Gynnsam Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Naturvårdsverket 2005). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. 13

14 Uppföljning av naturtyper Kod Naturtyp Uppföljnings metod - Alla Avvaktar resultat från metoduppföljningsprojekt Uppföljning av arter Kod Art Uppföljnings metod - Alla Avvaktar resultat från metoduppföljningsprojekt Granurskog i Lövnäs. Foto Johan Falck. Beskrivning av livsmiljöer 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder. Näringsfattiga eller svagt näringsrika klarvattensjöar i flacka områden med zonerad vegetation. Vegetationen består bl.a. av undervattensväxter som t.ex. notblomster (ej fjällen) och braxengräs samt av annueller (ettåriga) på blottlagda strandzoner. Exempel på karaktärsarter är strandranunkel, löktåg, nålsäv, och vägtåg. Naturliga omgivningar är oftast våtmarker, strandskog eller extensivt brukade jordbruksmarker med t.ex. betade strandängar. Representativa sjöar av naturtypen har stora naturliga vattenståndsfluktuationer på flacka bottnar. För att upprätthålla gynnsam bevarandestatus är bland annat naturligt klart vatten, stora vattenståndsfluktuationer, ishyvling och periodvis blottlagda stränder med annuell vegetation viktigt. Även strandbete är betydelsefullt där det förekommer. Hot mot naturtypen kan vara skogsbruk i tillrinningsområdet, markavvattning och skyddsdikning som orsakar ökad belastning av humusämnen, grumling och igenslamning av bottenvegetation och grunda bottnar. Reglering kan medföra 14

15 onaturliga vattennivåer och fluktuationer. Överdämning eller onaturligt låga vattenstånd kan leda till erosion, försumpning och igenväxning i strandzonen Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation. Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation förekommer i den alpina regionen, i avrinningsområdenas övre delar. De är därmed en delmängd av många större vattensystem i norra Sverige (t.ex. 3210). De alpina vattendragen är vanligtvis opåverkade. De alpina vattendragen har oftast naturliga omgivningar med örtrik vegetation, salix, fjällbjörk och våtmarker. Längs stränderna har bl.a. fjällväxter etablerats, exempel på karaktärsarter är tuvtåtel, madrör, fjällarv, fjällsyra, fjällsippa, gullbräcka, getväppling, blekvide, daggvide, grönvide och fjällvedel. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är bl.a. att bibehålla eller förbättra naturlig vattenföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter. God vattenkvalitet näringsfattigt, ofta klart (förutom vid transport av minerogent material nedströms glaciärer eller vid snösmältning), neutralt vatten Rishedar ovanför trädgränsen. Typen definieras som Rishedar ovanför trädgränsen med dvärgvuxen och krypande busk- och risvegetation. De kan utvecklas på såväl kalkfattiga som på mer basiska marker. Ett extensivt renbete är en naturlig påverkan på naturtypen, men vid intensivt bete övergår den i stället till olika gräsmarker. Karaktäristiska arter är bl.a. en, krypljung, ripbär, fjällsippa, nordkråkbär, mjölon, dvärgvide, polarvide. Bland fåglarna förekommer t.ex. ljungpipare, dal- och fjällripa och fjällabb allmänt. Den alpina undergruppen av Enbuskmarker (5130) ingår ofta i en helhet med Fjällheden Videbuskmarker ovanför trädgränsen. Videsnår i första hand i fjälltrakterna, ofta längs bäckar, där de kan breda ut sig över stora ytor. De största arealerna finns i alpin region, men förhållandevis stora områden finns även inom den boreala regionen. Videbuskmarkerna kan vara svårgenomträngliga och saknar då undervegetation, men ibland är de glesare med en vegetation av gräs och örter. Karaktäristiska arter för habitatet är viden som lappvide, ullvide, ripvide, risvide, glansvide, tuvtåtel och brunrör. Vissa undergrupper av habitatet behöver översilas av näringsrikt vatten för att utvecklas. Möjliga hot är t.ex. klimatförändringar, överbete av renar och slitage från terrängkörning. Bevarandestatus av naturtypen är god i Sverige, och stora arealer är skyddade inom befintliga naturreservat och nationalparker Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen. Typen definieras som silikatgräsmarker i fjällen samt i höglänta områden i den boreala regionen. Vegetationen är artfattig med t.ex. klynnetåg, styvstarr, mossor och lavar. Typen utbildas i regel på torra, vindexponerade ytor i områden med kalkfattig berggrund. Jordtäcket är i regel tunt och består till största delen av vittringsmaterial. Vegetationen är vanligen påverkad av ett långvarigt renbete och ett visst bete är också en förutsättning för typen 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr. Naturtypen Fuktängar med blåtåtel eller starr är ett Natura 2000-habitat med relativt begränsad utbredning i Sverige, där över hälften av habitatet är skyddad inom nätverket. Typen utgörs i huvudsak av fuktängar på jordar med stort inslag av kalk, lera eller torv. I typen ingår såväl hävdade som ohävdade marker. (Naturvärdena är i hävdade objekt vanligtvis knutna till den 15

16 kortbetade markvegetationen.) Fågellivet är ofta rikt i större objekt. Fuktängen är oftast fri från träd och buskar och floran skiljer sig mellan kalkrika och silikatrika marker. Av denna anledning urskiljs ekologiska undergrupper vid utvärdering av typiska växtarter. För vissa varianter av naturtypen krävs återkommande översvämningar. Västerbottens län har anmält stora arealer fuktängar även i fjällområdena, framför allt i Gitsfjället och Blaikfjället. Dessa förekommer som inslag i Aapamyrar (7310), Öppna svagt välvda mossar, fattiga intermediära kärr och gungflyn (7140) eller Nordliga alluviala ängar (6450). Fuktängarna i fjällen är stabila och kräver inte hävd och de kan i framtiden komma att överföras till de uppräknade naturtyperna. Fuktängen påverkas negativt av framför allt markavvattning vid dikning och vägbyggen liksom av körskador Rikkärr Rikkärr är öppna eller skogklädda kärr i betydelsen minerotrofa myrar med ständig tillförsel av mineralrikt vatten från omgivningen. ph-värdet är högre här än i andra myrtyper (vanligen ph /P/6 eller högre). Ofta förekommer rikkärr i områden där berggrunden domineras av grönstenar och gabbroida bergarter. Den goda tillgången på mineralnäringsämnen gör att floran i ett rikkkär blir rikare än i andra våtmarkstyper. Vegetationen domineras av olika stråväxter och örter. Rikkärr kan vara fina orkidélokaler med t.ex. ängsnycklar. Andra artexempel är snip, tuvtåtel, gräsull, svarthö, fjällruta, tätört, björnbrodd, slåtterblomma och olika kalkgynnade starrarter. Det är också typiskt att bottenskiktet byggs upp av s.k. brunmossor tex. korvskorpionmossa och guldspärrmossa. Även snäckfaunan är ofta intressant i rikkärren. 7240* Artrika alpina rikkärrsamhällen med brokstarr/vedstarr/svedstarr. Naturtypen Artrika alpina rikkärrsamhällen med brokstarr/vedstarr/svedstarr är ett prioriterat Natura 2000-habitat med liten utbredning. Majoriteten av habitatet är troligen skyddat inom Natura 2000-nätverket. Pionjärsamhället består av rikkärr eller annan fuktig mark på uppfrysningsmarker i fjällen. Långvarig tjäle eller permafrost är nödvändig för denna vegetationstyp. Karaktärsarter är bl.a. brokstarr, svedstarr, bågstarr, slidstarr, torvtåg, ryltåg, bruntåg, lapptåg, fleraxig sävstarr och björnbrodd. Habitatet är mycket dåligt känt både till ekologi och till utbredning. 7310* Aapamyrar. Aapamyrar är ett prioriterat Natura 2000-habitat med stor utbredning. Habitatet är ett samlingshabitat där flera olika myrtyper ingår. De flesta av dessa myrtyper är i sin tur sammansatta av flera olika småhabitat. Aapamyrar är större myrkomplex som oftast domineras av kärr i de centrala delarna. Hydrotopografiska myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas också hit. Andra myrtyper som kan ingå i dessa komplex är nordliga mossar av rostvitmossa-typ, topogena och soligena kärr, backkärr och sumpskog. Aapamyren är nordlig och också bäst utbildad i norra Sverige. Karaktärsarter för aapamyren är nordkråkbär, dvärgbjörk, tuvsäv, tuvull, flaskstarr, trådstarr, rundstarr, strängstarr, vitstarr, kallgräs, blåtåtel, hjortron och en stor mängd vit- och brunmossor. Generellt sett har våtmarkerna en mycket viktig funktion i landskapet. De är en viktig del av vattnets storskaliga kretslopp genom att t.ex. jämna ut vattenflöden. De är också ofta mosaikartat uppbyggda med en stor variation av blöthetsgrad, öppenhet, strukturmönster och artsammansättning. Våtmarkerna är också en viktig del av det större ekologiska system som skogslandskapet utgör. 16

17 9010* Västlig taiga. Västlig taiga är en mycket variabel naturtyp. Den innefattar allt från helt grandominerade områden till helt talldominerade med olika inblandning av löv. Den västliga taigan har i största delen av länet regelbundet störts av brand vilket ekosystemet också är anpassat till. Väster mot fjällkjedjan minskar sannolikt den naturliga brandfrekvensen och de fjällnära skogarna samt de som täcker stora delar av i förfjällen har brunnit mycket sällan. Dessa är vanligen dominerade av granskog. Här har stormfällningar, snöbrott och tillfälliga extrema klimatsituationer varit viktiga störningar. De fjällnära, urskogsartade, skogarna har mycket höga naturvärden genom sin orördhet och storlek. De ingår oftast som en viktig komponent i en ekologisk helhet med myrmarker, vattendrag, sjöar, fjällbjörkskog och fjällhed i hela landskapsavsnitt. De välbevarade fjällnära skogarna är en betydelsefull del av den sista vildmarken i Sverige. Den skogliga kontinuiteten, det vill säga den tid som det vuxit skog på en plats, kan vara betydelsefull för vissa arter och den västliga taigan i förfjällen har mycket lång kontinuitet. Viktiga substrat för den västliga taigans biologiska mångfald är gamla träd av tall och gran och död ved som torrakor, högstubbar och lågor liksom äldre lövträd av asp och sälg Fjällbjörkskog. I den subalpina zonen i fjällområdena är fjällbjörken konkurrenskraftig p.g.a. djupa snöförhållanden och sen snösmältning. Olika vegetationstyper uppträder beroende på jordmån och exponering. De fattigaste typerna är rika på lavar och ris, de rikaste domineras av högörter. Skogen har oftast lång kontinuitet, det vill säga att det har funnits fjällbjörk på den plasten under lång tid. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik, vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar, insektsangrepp (t.ex. massangrepp av fjällbjörkmätare), översvämningar och laviner. Liksom i all annan skog så är död ved och gamla träd betydelsefullt för flera arter Näringsrik granskog. Naturtypen utgörs av barrskogar eller blandskogar med gran på näringsrika jordar. Lokalerna ligger ofta i sluttningar med finsediment och rörligt markvatten. De viktigaste störningarna har varit t.ex. stormfällningar, översvämningar och extrema klimatsituationer. (De näringsrika granskogarna kan också ha brunnit med detta har i så fall skett mer sällan.) Högörter dominerar i fältskiktet medan det i torrare partier är mer vanligt med lågörter. Skogen har lång kontinuitet vilket kan vara viktigt för vissa kärlväxter och för ett flertal marklevande mykorrhizasvampar. Kärlväxtfloran kan ha höga bevarandevärden. Gamla träd och död ved som torrakor, högstubbar och lågor är viktiga substrat för mossor, lavar och svampar. Inte minst bland mossorna och svamparna kan det finnas intressanta arter i de örtrika granskogarna. Inom naturtypen finns stor småskalig variation i hydrologiska förhållanden och det är betydelsefullt att hydrologin förblir ostörd. Beskrivning av arter 1948 Skogsrör Calamagrostis chalybaea. Skogsrör är ett löst tuvat gräs med upp till 1.5 m höga strån. Karakteristiska kännetecken är den kraftiga, styva och gråvioletta vippan och håren nedanför ledknutarna. Skogsrör är endemisk för norra Europa vilket innebär att arten inte finns på något annat ställe i världen. Huvuddelen av de kända förekomsterna ligger i ett bälte från norska Nordland till södra Norrlands skogsland. Arten är kalkgynnad och förekommer ofta i högproduktiva granskogar med rik högörtsvegetation som t.ex. nordisk stormhatt och torta. Skogsrör växer också ofta 17

18 utmed skogbäckar, i raviner och i skogssluttningar. Växtplatserna är skuggiga och ofta även i övrigt av stort botaniskt värde. Skogsrör är mycket skuggtålig, men blomning och frösättning är bättre i mer ljusöppna miljöer. Groning gynnas av förekomst av bar mark och arten uppträder därför ofta mer eller mindre tillfälligt i kulturskapade miljöer. Arten hotas av större kalavverkningar och av störningar i hydrologin genom framför allt dikning. Skogsröret är fridlyst. A001 Smålom Gavia stellata Smålom häckar i fiskfattiga eller fiskfria vatten. De är störningskänsliga under häckningstiden. De äter enbart fisk, främst lax- och mörtartad fisk upp till 20 cm. De behöver stora öppna vattenytor som startbana, längre än 40 m. De kräver stränder som sluttar ytterst svagt för att kunna ta sig upp till en boplats. Oljeskador och fångst i fiskredskap är viktiga dödsorsaker under flyttning och övervintring. Försurning kan påverka bytestillgången negativt. A002 Storlom (Gavia arctica) Storlommen häckar vid stora eller medelstora skogssjöar. Den föredrar klara och näringsfattiga sjöar med gles växtlighet, steniga stränder och god tillgång på öar och holmar att bygga bo på. Reglering av sjöar omöjliggör oftast framgångsrik häckning. I fjälltrakterna och i norra Lappland häckar storlommen i myr- och fjällsjöar. Storlommen flyttar mot sydost för att övervintra vid Svarta havet och Kaspiska havet. Ett mindre antal storlommar övervintrar i norra Europa, främst i Nordsjön och Östersjön. Det svenska beståndet har uppskattats till ca par (år 2000). Storlom är ej rödlistad i Sverige. A091 Kungsörn (Aquila chrysaetos). Kungsörnen häckar i fjälltrakterna eller i skogslandet. De bygger stora risbon i kraftiga, oftast minst 200-åriga tallar, eller i klippstup. Vintertid uppehåller sig många yngre kungsörnar i Syd- och Mellansverige. Födan utgörs av små och medelstora däggdjur och fåglar, i Norrland framför allt skogshare, tjäder, orre och ripa. Kungsörnarna lever även på kadaver. Renkalvar, i första hand döda men även levande, är en viktig födoresurs. Olaglig jakt och förföljelse har skadat den svenska kungsörnsstammen avsevärt. Förföljelse förekommer fortfarande på flera håll längs hela den svenska fjällkedjan. Annars är brist på lämpliga boträd är ett stort problem i dagens brukade skogar. Andra hot är kollisioner med kraftledningar och med tåg. I Sverige beräknas det finnas 670 revir, varav cirka 65% återfinnes inom Väster- och Norrbottens län. Troligen är färre än 500 revir upptagna av etablerade par. Kungsörnen räknas som hänsynskrävande, men är inte hotad. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fiskgjusen är en flyttfågel som flyttar mellan Sverige och Västafrika. Fiskgjusen är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Försurning av sjöar och vattendrag kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Fiskgjusen kan jaga upp till ett par mil från boplatsen. Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det stora risboet byggs vanligen i toppen av en kraftig plattoppad tall med utsikt över omgivningen. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vid boplatsen. Brist på lämpliga boträd och störning runt befintliga boträd påverkar häckningsframgången negativt. På 1970-talet var arten exponerad för klorerade kolväten vilket orsakade en ökad fosterdödlighet och sönderruvning av ägg på grund av skalförtunning. Exponeringen för detta miljögift har minskat sedan dess men nya ännu inte helt kända miljögifter utgör ett framtida hot mot våra rovfåglar. 18

19 A098 Stenfalk (Falco columbarius) Stenfalken häckar huvudsakligen i fjällbjörkskogen, men även i barrskogslandet. Den är en småfågelspecialist som gärna väljer häckningsplatser i anslutning till öppna, småfågelrika områden. Under gnagarår livnär den sig också i hög utsträckning på lämmel och sork. Stenfalken bygger inget eget bo utan utnyttjar risbon av framför allt kråka och korp, men även bon av fjällvråk, kungsörn och fiskgjuse. De flesta övervintrar i västra Europa, ett fåtal stannar dock i södra Sverige. Eftersom stenfalken har ett födoval och ett övervintringsområde som delvis sammanfaller med pilgrimsfalken kan man anta att stenfalken, i likhet med pilgrimsfalken, genomgått en populationsnedgång under och 1970-talen. Man bör därför vara uppmärksam på eventuella effekter orsakade av nya miljögifter. A104 Järpe (Bonasa bonasia) Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10%. En viktig och begränsande vinterföda är alknoppar, alhängen samt björkknoppar. I omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Förekomsten av skydd verkar i många aspekter vara en nyckelfråga och arten förekommer framför allt i täta skogsbestånd med själföryngring av gran. Gallring och röjning i dessa bestånd medför nästan undantagslöst att järpen försvinner. Viktigt är också att lövträdsandelen samt andelen skogliga våtmarker höjs i våra svenska skogar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir (25 50 ha). När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom för övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. A108 Tjäder (Tetrao urogallus) Tjädern är Europas största hönsfågel. Den har en vidsträckt utbredning inom hela den borela regionen i Europa och Asien. Den utnyttjar flera olika miljöer under året, och samtliga dessa måste finnas inom rimligt avstånd från varandra. Vintertid behöver tjädern äldre talldominerad skog där den äter tallbarr och tallskott. Under våren äter hönorna mycket tuvull och efter kläckningen är insektsrika våtmarker en mycket viktig miljö för kycklingarna. Sommartid äter arten mycket blåbärsris och förekommer i de flesta typer av bärrik skog. Sammanfattningsvis kan man säga att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden med en stor rikedom av skog i olika successionsstadier samt en rik tillgång på våtmarker av olika slag (sumpskog, kärr och mossar). De enskilda fåglarna rör sig normalt inom ett område i storleken 25 km 2. Tupparna är starkt traditionsbundna till speciella lekplatser. Det svenska beståndet har uppskattats till par vid 1990-talets mitt. A127 Trana (Grus grus) Tranan har ett brett habitatval gällande häckningsplatser. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt av insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Tranan övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal, Nordafrika och Frankrike. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. Innan könsmognaden, vid 3 6 års ålder, samlas ofta ungtranorna i stora flockar som drar omkring. För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. I det spanska övervintringsområdet finns däremot vissa hot, bl.a. avveckling av korkeksodlingar. A139 Fjällpipare (Charadrius morinellus) Fjällpiparen häckar solitärt eller mer sällsynt i glesa grupper på torra och relativt högt belägna fjällhedar. De livnär sig främst på insekter och spindlar. Arten har minskat kraftigt som rastare och sträckfågel 19

20 i områdena nedanför fjällen. Huruvida detta också speglar en minskning i antal häckande par är inte känt. Förekomsten av lämpliga häckningsplatser är av allt att döma ingen begränsande faktor men eventuella effekterna av förändringar av miljön i häckningsområdena bör följas upp noggrannare då bl.a. berglärkan, som häckar i samma miljö men övervintrar i nordvästra Europa, visar en parallell tillbakagång. Fjällpiparen övervintrar i en smal zon genom Nordafrika och Mellersta Östern från Marocko till deltaområden kring Eufrat och Tigris på gränsen mellan Iran och Irak. Ökad användning av insekticider (främst mot gräshoppor) på övervintringsområdena har anförts som en tänkbar orsak till artens minskning. A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) I norra Sverige är Ljungpiparen en karaktärsart på fjällhed och på större, trädlösa myrar. De kräver stora sammanhängande, öppna områden med låg och gärna något gles växtlighet. Är den öppna arealen mer än 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark överstiger 90 ha som arten finns på alla mossar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. Under flyttningen och i övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Effekterna av jakt på övervintringsområdena i Västeuropa är okända. Det ljungpiparbestånd som finns i södra Sverige är hotat bland annat på grund av fortlöpande igenväxningen av öppna marker. Det nordliga beståndet är betydligt starkare. Hoten är mindre och utgörs främst av planer på storskalig torvbrytning. A151 Brushane (Philomachus pugnax) Brushanen behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Under sommaren lever de mest av evertebrater så som skalbaggar och tvåvingar. Senare under året går de över till att äta mer och mer växtfrö. Hannarna spelar på gemensamma platser, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Hot mot arten finns både hos oss här i Sverige och i övervintringsområdena. Hot som bör nämnas är: fragmentering av lämpliga häckningsmiljöer brushanen har relativt stora arealkrav, storskalig torvutvinning i Norrlands inland, dikning av myrmark ökande halter av olika miljögifter i marin miljö, särskilt på rastplatserna längs Europas kuster, samt biocidanvändning på övervintringsområdena i Västafrika. Brushanen har minskat kraftigt i södra Sverige och på delar av kontinenten under det senaste årtiondet. A154 Dubbelbeckasin (Gallinago media) Den svenska dubbelbeckasinstammen beräknas uppgå till ca individer. Den skandinaviska populationen häckar idag huvudsakligen inom fjällens lågalpina zoner där den är begränsad till kalkrika jordar. Dubbelbeckasinen lever av terrestra insekter, maskar och mollusker. Daggmask som är en viktig komponent i födan förekommer rikligare på kalkjordar än på surare marker. Dubbelbeckasinen är arenaspelande, d.v.s. hanarna samlas under häckningstiden på spelplatser som utnyttjas år efter år.dubbelbeckasinen övervintrar huvudsakligen i östra Afrika. De är nattflyttare som anländer i slutet av april till början av maj och lämnar landet i augusti-september. A166 Grönbena (Tringa glareola) Grönbenan livnär sig på smådjur. De behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. De kräver också 20

21 tillgång på öppet vatten och dyiga stränder för födosök. Arten är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. Grönbenan övervintrar främst i tropiska Afrika. I Norrland kan beståndet ha missgynnats i och med minskande hävd av raningar och silängar. Dikning av myrmark runt om i landet leder till igenväxning av myrmark och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Det norrländska beståndet kan lokalt komma att hotas av storskalig torvbrytning. Man beräknar det svenska beståndet till mellan och par. A170 Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) Den smalnäbbade simsnäppan livnär sig på mygglarver, små vattenlevande insekter och stora planktiska kräftdjur. Den häckar i fisktomma fjällsjöar, myrgölar eller större flarkmyrar. De föredrar områden med vattenomflutna starrtuvor eller där starren bildar en gles bård ut mot öppet vatten. Arten övervintrar till havs i Indiska oceanen. Ett hot mot arten är fortsatt spridning och utplantering av fisk i fjällområdena vilket leder till att viktiga häckningsmiljöer förstörs, inte bara för smalnäbbad simsnäppa utan även för andra arter som t.ex. alfågel. Dikning och torrläggning av flarkmyrar är ett annat hot mot arten. Man uppskattar att det finns par i Sverige, varav en betydande andel finns i Västerbottens län. A216 Fjälluggla (Nyctea scandiaca) Fjällugglan häckar på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden. I Sverige häckar arten oregelbundet och sällsynt, mycket goda lämmelår sparsamt, från Dalarna till Torne Lappmark. Fjällugglan lever främst av smågnagare även om större byten också är ett regelbundet inslag i dieten. Häckningen är starkt bunden till goda gnagarår med hög lämmeltillgång. De uppehåller sig gärna på öppna marker som åkerfält, stränder, ytterskärgårdar, myrar och hyggen. Vissa fjällugglepar är mycket störningskänsliga under äggläggnings- och ruvningsperioden och kan lämna boet vid störning på ett avstånd av m. Utdragen störning i ett fjällugglerevir under ruvningstid kan lätt spoliera häckningen. Vissa fjällugglor övervintrar medan andra vandrar runt Nordkalotten som nomader. A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) Den optimala häckningsmiljön för sparvugglan är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Den är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett finns att tillgå. Tillgången till bohål är en viktig faktor för artens utveckling och framgång. Tillgången på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar är också avgörande för artens framgång. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. A222 Jorduggla (Asio flammeus) Jordugglan är knuten till öppna marker. Boet består av en grund urgröpning, och göms på marken i högt gräs eller i högre vegetation i närheten av en buske. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Våtmarker, gamla betesmarker, ängsmarker och hedar är viktiga jakt- och häckningsmiljöer för jordugglan. Öppna diken med tät vegetation och liknande biotoper med hög sorktäthet erbjuder häckningsmöjligheter för jordugglan, och bör i möjligaste mån lämnas orörda i jordbrukslandskapet. Det svenska beståndet flyttar i oktober november till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. De återkommer till Sverige från mitten av mars mitten av maj. 21

22 A223 Pärluggla (Aegolius funereus) För en god häckningsframgång hos pärlugglan krävs höga gnagartätheter.de lever främst på sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. De mycket svaga smågnagartopparna i Norrland har lett till att pärlugglan minskat. Pärlugglan häckar helst i tät granskog men även i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. Ofta påträffas den i gränsområden till hyggen och inägor samt kring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än inne i den täta skogen. Pärlugglan är beroende av god tillgång på trädhåligheter, något som är vanligt i naturskogar men sällsynt i brukade bestånd. Arten häckar helst i hål av spillkråka, men kan hålla till godo med naturliga håligheter och hål av större hackspett. Pärlugglan häckar dessutom gärna i holk. A236 Spillkråka (Dryocopus martius) Spillkråkan livnär sig på vedlevande insekter och myror. De födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m., gärna i rotrötad gran. Spillkråkan häckar i grova aspar eller tallar. Tillgången på lämpliga boträd är dålig i stora delar av Norrland där skogsbruket är intensivt och tillväxten låg. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem då den årligen producerar ett antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sina bon. Spillkråkan är en stannfågel som rör sig över stora arealer. Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket som skapar skogar med minskad lövandel, mer homogena bestånd och minskad medelålder i bestånden med minskad tillgång till lämpliga boträd som påföljd. A241 Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) Tretåig hackspett behöver tillgång till lämpliga häckningsmiljöer i form av skog med ett stort inslag av döda eller döende träd. I Sverige hittar man den idag huvudsakligen i olikåldrig naturgranskog med kontinuerlig förekomst av barkborreangripna träd och högstubbar och ofta i sumpskogar. Arten kan även förekomma i flera andra skogstyper så länge det finns rikt med vedlevande insekter, som på brandfält, i lövbrännor och i äldre alstrandskog. Häckningsreviret är i storleksordningen ha. Arten är specialist på barkborrar och är mer rörlig än många andra hackspettar för att kunna utnyttja massförekomster av barkborrar i samband med bränder, stormfällen och liknande skador på skog. Tretåig hackspett är huvudsakligen en stannfågel som dock kan röra sig längre sträckor vintertid. En undersökning av svenska och schweiziska tretåig hackspettsrevir visar att mängden lämpligt substrat måste överstiga m3/ha eller utgöra cirka 5% av den stående biomassan inom en areal av cirka 100 ha. A272 Blåhake (Luscinia svecica) Arten häckar tämligen allmänt till allmänt i fjällen och de övre delarna av skogslandet. Det är viktigt med tillgång till lämpliga häckningsmiljöer i form av fjällbjörkskog och områden med täta videsnår. Arten hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 1 ha. De livnär sig på insekter, spindlar och sniglar. Blåhaken övervintrar i södra Asien. Skandinaviska blåhakar flyttar i mindre omfattning även till Afrika. De flyttar i augusti september och återkommer i maj. Inga direkta hot mot arten kan ses i dagsläget. A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) Orren är de öppna markernas skogshöna. Den häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Björkknoppar är en viktig födokälla under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, med bl.a. blåbärsblom som en viktig 22

23 komponent. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen km 2. Utvecklingen är negativ för orren. Försvinnandet av skogsbete och skogsbränder har lett till att skogen blivit tätare och därigenom allt sämre som födosöksmiljö. Lövträdsandelen (främst björk) är också för låg i dagens skogar. Inägor och jordbruksmark i skogsbygder, mossar och myrar liksom andra öppna eller halvöppna biotopelement bör skötas på ett sådant sätt att de även fortsättningsvis hålls öppna. A456 Hökuggla (Surnia ulula) Hökugglan häckar regelbundet i norra Sverige. Under år med god födotillgång förekommer det häckningar i Norrlands kustområden. Kritiskt för häckningsframgången är tillgången på lämpliga häckningsplatser i form av håligheter i träd, skorstensstubbar eller holkar. När lämpliga håligheter saknas kan arten tvingas häcka i öppna risbon. Boet läggs ofta i täta barr- eller blandskogsbestånd. Hökugglan kräver tillgång på öppna marker för födosöket. Födan består av smågnagare, främst olika sorkar, men även av småfågel. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 3 10 km 2. Hökugglan är huvudsakligen en stannfågel, men efter dåliga gnagarår rör de sig över stora områden under vintern och kan då påträffas även i södra Sverige. Efter en lång period utan utpräglade gnagartoppar är beståndet f.n. mycket litet. Referenser Länsstyrelsens reservatsbeslut Länsstyrelsens skötselplan för Gitsfjället, Mats-Rune Bergström Naturvårdsverket Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. Naturvårdsverket Skyddsvärd skog på statlig mark. Jämtlands och Västerbottens län. Rapport Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Rapport