Wåra Rötter. Tjust Släktforskarförening Nummer Årgång 24. Åsa Jägerhorn Hugg i sten Sidan 4

Transkript

1 Wåra Rötter Tjust Släktforskarförening Nummer Årgång 24 Åsa Jägerhorn Hugg i sten Sidan 4 En Officers vedermödor under krigsåren Sidan 10 Wåra Rötter 1/2010 1

2 föreningsnytt Tjust Släktforskarförening ORDFÖRANDE: Hans Wiberg Tel e-post: SEKRETERARE: Valdy Svensson Tel e-post: KASSÖR: Yvonne Andersson-Gullberg Tel e-post: FÖRENINGENS ADRESS: Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box Västervik POSTGIRO: Föreningens org. nr: Medlemsavgift 150 kr./år Familjemedlem 50 kr./år INTERNETADRESS: REDAKTÖRER FÖR WÅRA RÖTTER: Lennart Jennekvist Västra Ekdalsgatan Västervik Tel e-post: lennart.jennekvist@vt.se Tor Wiklund Ludvigsdalsvägen Västervik Tel e-post: torwiklund@gmail.com Hans Wilensjö Kristinebergsgatan 2 T Västervik Tel e-post: hasse@wilensjo.se LAYOUT: Bo Sandberg Hornsvägen 15 E Västervik Tel e-post: sandberg.bo@telia.com Wåra Rötter nr kommer i juni Material senast 15 maj 2009 Ni får gärna tipsa våra redaktörer Omslagsbild: Stadsparken, Västervik Foto: Hans Wilensjö Berätta om din forskning Redaktionen för Wåra Rötter tar gärna emot medlemmarnas egna berättelser och erfarheter från släktforskningen. Alla har vi något att berätta. Fatta pennan och skriv. Var inte blyga. Allt intresserar, litet som smått. Det behöver inte vara så märkligt. Det enkla är oftast bäst. Medlemmar som tidigare fattat pennan och skrivit om sin forskning har mötts av uppskattning. Det sporrar till mer. Numera sitter vi hemma vid datorn och forskar och utbytet mellan medlemmarna är inte vad det kunde vara. Det kan vi hjälpas åt att ändra på. Återigen: fatta pennan och skriv. Försök gärna att ta med någon eller några bilder/ illustrationer. Materialet Mailas till någon av redaktörerna för Wåra Rötter och adresserna finns på sidan 2. Alla kan hjälpas åt om du har kört fast Har du kört fast i släktforskningen? Då kan vi alla hjälpas åt. Berätta om ditt problem och skicka in det till Wåra Rötter. Efter publicering i vår medlemstidning är det redaktionens fasta övertygelse att du får reaktioner och kanske lösningen på ditt problem. Det kan handla om vad som helst. Exempelvis vart tog pigan Anna vägen, jag kan inte läsa texten som prästen skrivit om flyttning och jag har inte hittat henne någon annanstans. Exemplen kan göras hur många som helst. Svaret sitter säkert en annan medlem på. Vi på redaktionen publicerar gärna lösningarna på de problem som dyker upp. Andra frågeställningar som dyker upp, kanske relaterade till den datoriserade forskningen, kan skickas in till tidningen. Svaren kommer alla medlemmar till. Har du något tips om någon ny och bra databas? Skriv och berätta! Onsdag 17 mars Tid: Plats: Utkiken Stadsblioteket Onsdag 31 mars Tid: Plats: Brandstationen Lördag 8 maj Tisdag 8 juni PROGRAM FÖR VÅREN 2010 Årsmöte Anders Bockgård berättar om Jorddrottar i Tjust. Kaffe, lotterier. Pratkväll Anbyte Hjorted. Tid och plats meddelas senare. Torpvandring i Västrum. Tid och plats meddelas senare. Välkomna till våra träffar hälsar Styrelsen. För ev. reservation om tider och plats se vår påminnelse om träffen i Västervikstidningen under föreningar lördagen före aktuell träff. Anteckna träffarna i Din kalender. Kolla även på vår hemsida INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET Sid. 2 Berätta om din forskning. Alla kan hjälpas åt. Vårens program. Sid. 3 Kallelse Årsmötet Tjust Släktforskarförenings 25 års jubileum. Sid. 4-5 Hugg i sten, Åsa Jägerhorn. Sid. 6-7 Sviken kärlek för 300 år sedan. Sid. 7-9 Personakt Propsten Petrus Johannis Bergström. Nya tidskrifter. Sid Officers vedermöder under krigsåren Sid. 12 Efterlysning. 2 Wåra Rötter 1/2010

3 Tjust Släktforskarförening inbjuder till Årsmöte onsdagen den 17 mars 2010 kl Utkiken Stadsbiblioteket Västervik Årsmötesförhandlingar Anders Bockgård berättar om jord drottar i Tjust Föreningen bjuder på kaffe Lotterier Årsmöteshandlingar finns i möteslokalen Dagordning föreningsnytt 1. Årsmötets öppnande 2. Parentation 3. Årsmötets behöriga utlysande 4. Fastställande av dagordningen 5. Val av mötesfunktionärer a) ordförande b) sekreterare c) pressreferent d) 2 personer jämte ordförande att justera proto:kollet e) två rösträknare 6. Verksamhetsberättelse för år Ekonomisk berättelse a) revisionsberättelse b) fastställande av resultat och balansräkning 8. Beviljande av ansvarsfrihet för Rapporter 10. Val av ordförande för 2 år (har varit Hans Wiberg) 11. Val av 2 styrelseledamöter för en tid av 2 år (har varit Holger Kanth och Valdy Svensson) 12. Val av 2 suppleanter för en tid av 1 år (har varit Rolf Nilsson och Nils Ottervik) 13. Val av en revisor för en tid av 2 år (har varit Bertil Ingemarsson) 14. Val av en revisorsuppleant för en tid av 1 år (har varit Britt Börjesson) 15. Val av ombud till förbundsstämman i Örebro 16. Val av kaffekommitté (har varit Birgitta Karlsson, Marianne Karlsson och Ingegerd Rocén 17. Val av lotterikommitté (har varit Tor Viklund, Hans Wilensjö, Rolf Nilsson och Anders Roupé 18. Redaktion för Wåra Rötter (har varit Bo Sandberg, Tor Viklund, Hans Wilensjö och Lennart Jennekvist 19. Val av 3 personer till valkommittén för årsmötet 2010 var av en sammankallande (har varit Nils Erik Hultqvist och Gun- Britt Tjäder 20. Nya frågor att hänskjuta till styrelsen 21. Avslutning Tjust Släktforskarförening 25 år 1985 så bildades föreningen och redan första året hade hela 83 medlemmar ansökt om medlemskap och en styrelse tillsattes. Den 2 oktober 2010 är det meningen att förenings kall ha en extra trevlig dag. Nu gäller det för våra egna medlemmar att dra sig till minnes vad som gjorde att Ni sökte medlemskap och sedan troget varit medlemmar under hela tiden. Något program finns ännu inte angivet och alla som kan bör därmed redan nu för in i sin agenda den dagen. Vi som är tillsatta som redaktörer vill samtidigt ha hjälp av Er medlemmar så att vi kan göra en trevlig dag tillsammans men även att ge ut ett jubileums nummer till WÅRA RÖTTER som ska vara välfyllt med fina minnen och kanske roliga händelser som skett under åren. Då föreningen i år fyller 25 år så vore det värdefullt att kunna komplettera vår för övrigt kompletta samling med det första numret. Hör i så falla av Er till någon av redaktörerna för Wåra Rötter och adresserna finns på sidan 2. Om man läser äldre tidningar av Wåra Rötter så har vår förening varit mycket aktiv både på det lokala planet och även till andra liknande föreningar. Föreningen har även hjälpt till med många svåra lösningar t.ex. hjälpt till med visningar för hemvändande utvandrare. Kursverksamheten både för egna medlemmar och tillsammans med grannföreningar varit intensiv vissa år. Inskrivning till PLF skivor som har gjort sökningar mera lätt tillgängligt för oss som senare fastnat som stadig släktforskare för att bli kvar där många år. Undertecknad har endast varit medlem sedan 2001 men funnit denna forskning intressant och som så många säger, man blir aldrig färdig även fast forskningen får vila vissa tider så är man snart där igen och lägger pussel. Hans Wilensjö Wåra Rötter 1/2010 3

4 föreningsnytt Månadsmöte Hugg i sten Föreläsare Åsa Jägerhorn Text: Hans Wilensjö Foto: Ur boken Hugg i sten Åsa Jägerhorn Åsa berättade om Egyptens pyramider, stenarbeten från år före Kristus, om hur forskare fortfarande har olika teorier om hur stenblock på 4 5 ton kunde huggas ut ur bergen och fraktas ner till Gizeplatån utanför Kairo. Pyramiderna är byggda så att de kan ses som en väg till himlen. Hon visade en bild på stenarbetare som arbetade med att reparera templet i Luxor. Han använde liknande modell av hammare och mejsel som svenska stenarbetare använde för 100 år sedan här hemma. I Konungarnas dal, nära Luxor, högg man in gravkammare i bergen, dolda för gravplundrare vid tiden år före Kristus. Det var här man 1921 fann den enda oplundrade graven, nämligen farao Tutanchamons grav med oändliga rikedomar av guld, ädelstenar, kläder och möbler, allt det en farao kunde behöva i livet efter döden. I närheten av Assuan finns också det stenbrott där man hämtade sten till både byggnader och skulpturer. Här finns den så kallade ofullbordade obelisken, den över 40 meter långa granitstenen sprack förmodligen vid arbetet med att hugga ut den ur berget. Men tack vare att den ligger kvar i stenbrottet får man ändå en uppfattning om hur man högg i sten i Faraonernas land. Något som jag själv såg vid mitt besök i Egypten på FN Tjänstgöring i Gaza Hällristning med skepp och skålgropar, vid Härstad, utanför Västervik. Från faraonernas gravkammare och stenbrott visade Åsa också en bild av det nya biblioteket i Alexandria, byggt i sten och rundat så att solljuset kommer in genom taket. Stenväggarna är försedda med tecken på olika språk och byggnaden som ritats av norska arkitektbyrån Snöhetta invigdes 2002 och står som ett modern stenmonument i kontrast till de gamla pyramiderna. Vidare berättade Åsa om stenstaden Machu Picchu, inkarikets stad uppe i Anderna med rester av byggnader, tempel och solur. Thor Heyerdahl och skulpturerna på Påskön, Kinesiska muren och den märkliga stenstaden Petra i Jordanien nämnde Åsa också i resan till de stora stenarbetena runt vår jord. Nu åter till vårt eget land. Vi har här i Sverige olika bergarter som de lagrade bergarterna sandsten och kalksten, vi har de magmatiska bergarterna som diabas och så urberget med granit. De äldsta stenarbetena här i vår kommun är hällristringarna vid bland annat Härstad i Gamleby. Rikligast förekommer dessa bilder i berget i Tanumshede i Bohuslän, där de äldsta ristningarna kan vara från 1000-talet före Kristus. Här finns också bilden av Spjutguden, vilken tolkats som en tidig bild av asaguden Oden. Det var kristendomen och dess företrädare munkarna som förde stenhuggarkonsten till våra breddgrader. Några av de tidigaste stenarbetena i vår kommun är Helgerums slott från 1700-talet och stenportalen till Cederflychtska fattighuset. Portalen utfördes visserligen av en snickare men är ett mycket fint exempel på tidigt stenhuggararbete i vår stad. 4 Wåra Rötter 1/2010

5 I Västerviks stadsbild har Flinks stenhuggeri satt sina tydliga spår. När staden skulle fira 500-årsjubileum 1933 ritades skulpturen Den spejande sjömannen av konstnären Ragnar Alyre. Den höggs i grå granit på bröderna Flinks stenhuggeri, som skänkte skulpturen till staden, och står nu som en välkomnande hälsning vid inloppet till Gamlebyviken. om Västervik, fanns det gott om den. På 1880-talet kom stenhuggaren Carl Johan Flink till staden och etablerade först sitt stenhuggeri vid S:ta Gertruds kyrka. Senare startade bröderna Oskar och Fredrik sin verksamhet i det vi idag kallar kvarteret Stenhamra, medan AB C J Flink hade sin verksamhet uppe i Allén. Till företaget i Allén hämtades sten från brotten i Källsåker med häst och vagn och arbetet med gravvårdar växte till ett av de största företagen i Skandinavien. Ett annat av våra stora stenbearbetningsföretag var Styrenius, som hade sin verksamhet vid stranden i området Djurgården. Även detta företag hämtade den svarta stenen, diorit, i bergen vid Källsåker. Schannongs, Nilson och söner, Edströms Gravkonst, Flinks och Gustavssons stenhuggeri i Piperskärr är företag som har funnits och vissa finns fortfarande kvar. En gång gjorde de Västervik till den största gravvårdsleverantören i landet. En epok som varade från 1880 till Visst finns det tre företag kvar i Västervik, men import av både gravstenar och gatustenar gör att den här industriepoken har tunnats ut. Men Åsa nämnde dock några minnesmärken av de stora företagen. Nämligen Spejande sjömannen, skulpturen skänkt av Flinks Stenhuggeri till Västerviks 500 årsjubileum 1933, samt fontänen i Bergens lycka; skänkt av Styrenius stenhuggeri vid samma tillfälle. Stenbrytningen här började vid 1860-talet då S G Nilsson öppnade sitt företag för stenbrytning och stenslipning ute vid Hörtingerum. Här slipades bland annat 60 pelare i röd granit för Uppsala universitet, vilket invigdes På 1870-talet kom ingenjören C F Nyström till Västervik från Blekinges stenhuggeri på Tjurkö. Han startade sin verksamhet ute på Lucernaön och härifrån levererades sten och pelare till S:t Petri kyrka vid 1900-talets början. Kvar i skogen på Lucerna blev två pelare som förmodligen fick några sprickor vid bearbetningen. Efter att Åsa gjort fyndet blev pelarna reparerade och uppsatta som entré till Stadsparken. Ingenjör Nilsson, som startade sitt stenbearbetningsföretag i Hörtingerum omkring 1860, konstaterade också att den mörka diorit han påträffat i Flivik var lätt att bearbeta och antog än bättre polityr än annan sten. Den var särdeles lämpad till gravvårdar, då den mörka stenen utgjorde en vacker konstrast till guldinskriptionerna. Dioriten blev mycket populär till gravstenar och i Källsåker, norr Ordförande tackade för ett intressant och givande föredrag och överlämnade 1 års medlemskap i föreningen till Åsa. Vid kafferasten lade Åsa fram fem sorters stenar och som gammal skolfröken bad hon oss att skriva ner namnet på de olika stenarterna. Den som hade flest rätt fick ett exemplar av Hugg i sten. Gunwald Larsson fick, efter lottdragning, boken. Ett exemplar överlämnades till nästa mötes lotteri. Foto: Hans Wilensjö. Wåra Rötter 1/2010 5

6 Ibland kan en artikel i Wåra rötter ge ett stort napp där någon annan har forskat på samma person Nedan hittade jag en anteckning i Wåra Rötter från 1989 nummer 3. Följande text är skriven på en skrivmaskin av någon som heter Hans Linderot som då bodde i Vänersborg. Sviken kärlek för över 300 år sedan Vid Tjust häradsting företogs en rättstvist, som kan ge oss en inblick i dåtida kärleksaffärer och hur bittert sedan svikna kärleks löften upplevs. Vid sommartinget 1702 lät framlidne klockaren i Hallingeberg Johan Jonssons änka Sophia Åkesdotter å sin dotters, Helena Johansdotters, vägnar instämma studiosus Sven Hedelius för sviket äktenskapslöfte. Vidare för att han under äktenskapslöfte övertalat Helena till lägermål, varvid hon blivit havande och nyligen fött ett barn, som ännu lever. Sven Hedelus var under våren informator för kyrkoherde Rydelius barn i Hallingeberg, men skulle sagt sig ej vilja äkta Helena förrän han hade blivit ordinerad till präst. Som bevis för det påstådda äktenskapslöftet visade hustru Sofia för rätteb 10 st brev med egna understrykningar brev som Sven skrivit till dottern Helena och även till hustru Sophia själv, efter det att han avrest till Lunds akademi för studier. I ett av breven tackar Sven för en mössa som Helena gjort till honom, men skriver att han inte vågar ha den förrän han skall vara brudgum, samt avslutar med att kalla Helna för min lilla vän och hjärtas gris och en behaglig käresta. Känslorna för Helena åskådliggör Sven ytterligare i ett annat brev: till dess jag kommer till Dig, så skall jag därför giva Eder ett stort Famntag och många puttar, som jag så lång tid tillhopa gömt, tag örngott i Famn för mig, jag gör detsamma. Hustru Sophia visade dessutom en kärleksvisa som Sven komponerat till hennes dotterpå Helena Riddarsporres namn. Vid ett annat tillfälle ber han Helena, som tydligen var otålig och misströstade, att ha tålamod: se mitt tillstånd, att ställa allt till det bästa. Jag är Eder tjänare tillika med K. Mors så länge jag lever. Sven ber senare även hustru Sophias förståelse inför hans belägenhet: till dess Gud hjälper mig en trappa uppför, ehuruväl jag beklaga Helenas ovettiga beskyllning. Sven tycka ha gjort hastiga genomresor, för han skriver bl. a till hustru Sophia: hälsa mer än mycket Jungfru Helena med 1000fröjder, får vi inte tala vid i denna världen, så tror jag med Guds hjälp att vi möta i den eviga. 13 Februari 1701skrivar han från Ullevi i Gamleby: ingalunda ska Mor förgäta Jungfru Helena. Hälsa Jungfru Helena mycket. Och banna henne för det hon inte var hemma då jag var hos Mor sist. Jag ska än en gång komma till Er. I ett brev daterat 11 juli 1701 till hustru Sophia, ber han henne: Min hiertans mamma, hälsa till Jungfru Helena angående hans resa till prästmötet i Linköping, där han hade varit i 8 dagar och bl. a talat med biskopen, som lovat försöka hjälpa honom till en prästtjänst nära års valborgsmäss, då det alltid blev byte. Förutom alla dessa brev hade han givit Helena en fästingsring, då han reste till akademin i Lund. Allt detta sammantaget ansåg hustru Sophia vara bevis nog för den tilltänkte svärsonen Sven Hedelius givna äktenskapslöfte. Sven Hedelius svarar på åtalet i en inlämnad skrift, att han erkänner lägersmålet med Helena Johansdotter, men hävdat att det inte skedde under något äktenskapslöfte. Vidare säger han att innehållet i hans brev till Helena eller hustru Sophia inte på något sätt rör sig om frieri eller äktenskap, utan enbart om vänskap. Vad beträffar ringen, som han gav till Helena, berättar Sven att veckan före hans avresa till akademin i Lund hade kommit till för att förfärdiga ett par pistoler. Då hade Helena lagt sig i sängen och sagt att ville ta livet av sig, om hon inte fick ringen, som han hade på sig. Enbart för att avvärja hennes okristliga företagande gav han henne ringen och därför ville han nu bli befriad från hennes talan. Rätten fann att det rotts allt inte fanns några bindande bevis för Svens äktenskapslöfte utan man beslutade att han till nästa ting skulle instämmas och under avlagd Ed intyga att han aldrig lovat Helna Äktenskap eller lägrat under äktenskapslöfte. Om han inte inställde sig skulle tingsrätten förklara honom skyldig. Vid höstetinget 1702 inställde sig Sven Hedelius och var beredd att svära sig fri under Ed, men varken hustru Sophia eller Helena var närvarande. Hustru Sophia hade givit tillkänna att de hade överklagat rättens beslut till Göta Hovrätt- så att Sven skulle kunna svära sig fri under Ed. Rätten beslutade sålunda att uppskjuta saken till nästa ting. Vid vintertinget 1703 tags saken upp på nytt. Alla parter var närvarande och man läste upp Göta Hovrättsbeslut från 2 december 1702, där det framgick att tingsrättens tidigare beslut om Svens Edgång skulle gälla. Alltså tilläts Aven avlägga sin värjomålsed med hand å bok allt under hustru Sophia Åkesdotter protester, vilken ville få tillfälle att med vittnen ytterligare bevisa och övertyga. Återigen lämnade hon in vadepengar för ett överklagande, pengar vilka hon dock sedan tog tillbaka, då eden var avlagd och domen ett faktum. Sven och Helena dömdes för att erkänna lägersmålet att han med att plikta 40 marker silvermynt och hon 20 marker, samt att bägge stånda uppenbarkyrkoplikt. För barnets underhåll skulle de tillsammans ge 27 marker kopparmynt årligeb de första åren och sedan 36 marker årligen, av vilka summor Sven skulle bestå 2/3 och Helena 1/3. Längre än så kan vi inte följa denna olyckliga kärlekssaga, men det tycks som om lika stor som Helenas olycka var över sin svikna kärlek, var hustru Sophias grämelse över att förlora en sådan måg. Sven Botgvidi Hedelius var bondson från Heda i Gamleby socken, Prästvigd 1704 efter studier i Uppsala och Lund. Gift med Katharina Kåhre. Komminister 1706 i Törnsfall, där han och senare sinen Sven upprätthöll komministersysslan i 79 år. Helena Johansdotter är med största sannolikhet densamma som gifte sig 24 april 1707 i Hallingeberg med Sven Eriksson och är anmoder till den soldatsläkt Hallgren (Bergfelt), som under större delen av 1700-talet bebodde bl. a Ålandsbo under Hulthorva i Hallingberg. Detta betyder sannolikt att hon är min anmoder på min fars sida. Rent avskrivet från texten: Hans Wilensjö 6 Wåra Rötter 1/2010

7 Ett kärt snillefoster Personakt Propsten Petrus Johannis Bergström Magistern. Blev 58 år. Född Död Västmanland Sala Dalarna Husby. Familj med Anna Elisabet Alstrin Maka Anna Elisabet Alstrin. Född omkring 1686 Stockholm. Vigsel 1718 Stockholm. Död , 58 år. Dalarna Husby. Son: Borgmästare Johan Eric Bergström. Född Blekinge, Carlskrona Stadsförsamling. Död Örebro Nikolai. Dotter: Prostinna Catharina Christina Bergström. Född 1726 Blekinge, Karlskrona Stadsförsamling. Död Västmanland Västerås Domkyrkoförsamling. Eftermäle At wärda de i Herranom afsomnades män, wid deras griftefärder, med en anständig berättelse om deras wandel och öden i werlden, är en sak som både Guds Heliga Ord gillar, och et Christeligit bruk af uråldriga tider stadfästar, en sak, som är intet mindre loflig än nyttig; ty den tienar them Salig framledne till et wäl förtient hedersminne dem i sorgen qwarlemnadem til hugnad och wederqwickelse,samt allom efterlefwandom til exempel af ofärgad dygd, och rättsinnig Guds fruktan. Denna Sidsta äretiensten fordrar för den skull ut af oss denna Christeliga och berömwärda församlingens nitälskande Lärare och Kyrkoherde, Högärewördige och Höglärde Herr Probsten Magister Petrus Bergström hwars lewernes beskrifning lärer så mycket mindre efter hans död misshaga hans för detta älskeliga åhörare, som hans umgängelse i lifstiden wunnit deras synnerliga kärlek och bewågenhet. Wår Saliga döde är född hit til werlden år 1685 d Julii i Sahla stad af Christeliga och hederwerde föräldrar. Fadren war Häradsskrifware och Påstmästaren äreborne och Högaktad Herr Johan Bergström som redan år 1703 i Herranom afsomnade d. 9 febr. Modren Gud och dygdeälskande Hustrun Catharina Zernia, hwilken den 9 sidstlidne strax efter sin Kära sons dödeliga bortgång i en hög ålder lemnade detta jordiska.dessa Kära föräldrars ömma omsorg war at först och främst genom den Heliga döpelsen låta sin späda Son komma til den Christeliga församlingens gemenskap och de sälla förmoners delacktighet, som genom wår Frälsares dyra försonings blod oss förwärwade äro. Sedan sparades hwarken flit eller omkostnad til hans widare uptuktelse så i den sanna Christendomens kunskap, som alla anständiga seder. Man märkte redan i hans barndoms år en särdeles qwickhet och nöje för bokliga konsten, ty beslöt hans Kära föräldrar at befordra hans berömliga böjelse til lyckelig fortgång i studier och ädla wettenskaper. Sedan wår Saliga döda hade tilbragt någon tid i Westerås Trivial Schola, försändes han år 1700 til academien i Upsala, och blef antagen til ledamot uti de Studerandes Socitete af då warande Rectore Magnifico, Petro Awrivillis, och Decano, Joanne Reftelio, i de första åren wid academien giorde Salig Herr Probsten så märkeliga framsteg, under privat informators upsigt och wägledande, at han på sitt 18 år kunde sielf sig anföra til sina studiers widare fortsättande. han underlät intet, så ofta han hade den förmon at wistas wid academien, at nyttja Herrar Professorernas både privata och publique lectioner, och utom dess egenom idkesam läsning och mogen eftertanke samla sig en wacker lärdom i andeliga och werldsliga wettenskaper. För utan andra prof af hans berömwärde snillegåfwor wil man nämna den första af Honom wäl sammanskrifna disputationen de pretio rerum, hwilken han under då warande Professorens Johannes Upmarcars praesidio med heder i Upsala allmänt förswarade. Anno 1712 d. 31 maii. Året der uppå undergick han til wederbörandes goda Wåra Rötter 1/2010 7

8 nöje examen, så i Theologien, som Philosophien, och blef hedrad med den wanliga candidats titelen. Så wäl känd war Salig Herr Probsten för sin skickelighet och lärdom, at Salig Herr vice Praesidenten i BergsCollegie, Herr Urban Hiärne anförtrodde honom år 1714 sina Herrar Söners information, hwilken syssla han til sin Förnäma Patrons wälbehag i några år förrättade. Den förmonen ägde han ibland annat wid denna hederliga conditionen, at han ständigt fick wara wid academien i Upsala, och med nöje fortfara i sina lärdoms öfningar. År 1716 d. 31 Maii såg man åter et Kärt Snillefoster framgifwas af Sahlig Herr Probsten, uti des lärda disputation, de Potentia Spiritunum Corea Materiam, under dåwarande Prosessorens Johannis Stenctrii praesidio, hwar af han hölts wärdig at samma år den 13 Junii för sit arbete belönas med Magisters namn och heder. Som Salig Herr Probsten således med beröm fullbordat sim cursum academiecum, samt wid närmare undersökning hos sig sielf funnit andans drift och böjelse til det dyra lärdomsämbetet, började han efter hand wänja sig wid det, som dertil fordrades, giorde ock igenom Guds Nåd sådana framsteg der utinnan, at han wann et allmänt tycke, och mångas gunstiga benägenhet. Hwar ibland äfwen förklarade sin nåd och höga ynnest för dess lärdom och Embets gåfwor, fordom Lands Excellence Riks Rådet Herr Grefwe Johan Lilljenstedt, uppå hwilkens högt förnäma recemendation, Han blef benådad med Hans Maijt.s glorwördigst i åminnelse Konung Carl Xll Höga Fullmakt, daterad Lund d. 30 Jan. 1718, at wara Pastor under Smålands (Entergaster) Regementen. Följer regemetet i det norska fälttåget.sommaren 1719 entledigas han av Drottning Ulrica Eleonora från regemetspastor sysslan och får där efter kungliga amiralitetskolleiets Personhistoria Födelse , Västmanland Sala. Makan Anna Elisabet Alstrin föds omkring 1686 Stockholm. Vigsel Anna Elisabet Alstrin 1718 Stockholm. Sonen Borgmästare Johan Eric Bergström föds , Blekinge Carlskrona Stadsförsamling. Dottern Prostinna Catharina Christina Bergström föds 1726, Blekinge Karlskrona Stadsförsamling. Makan Anna Elisabet Alstrin dör 1734 Dalarna Husby. Död , 58 år Dalarna Husby. fullmakt att vara amiralitetspastor i Carlskrona. Efter 16 år där.han söker tjänster i Västerås stift 1736 låter konungen anteckna i senatens protokoll att Bergström skulle med det först lediga regala pastorat som är lämpligt och av honnom begäres bli ihågkommen.1737 anbefaller konungen domkapitlet att ge honom ett pastorat i stiftet så blir han vald till kyrkoherde i Husby församling i Dalarnas län Med diupaste underdånighet wördade sahlig Herr Probsten denna höga kallelsen, och lät sig fördenskull inwigas til det Heliga Predikoämbetet samma år d. 18 Martii, af dåwarande Biskopen i Westerås, Högwördige Herr Doctor Matthias (Yer) Uti detta ofwannämnde år 1718 trädde ock Sahlig Herr Probsten, efter Guds allwijsa skickelse, i et wähl anständigt ächta förbund med Probstens i Leksand Högärewördige och Höglärde Herr Mag. Lars Alstrins Kiära dotter, dygdädla Jungfru Anna Alisabeth Alstrin, hwilket med wanliga kyrkio ceremonier wann sin fullbordan i Stockhoml d, 16 Apr. Detta deras högt förnöjeliga ächtenskap har Gud behagat wälsigna med 7 barn, 6 söner och 1 dotter, af hwilka 3 söner äro redan i späda åldren saligen afsomnade. Ifrån ofwanmämnde Regements Pastors sysslan blef Salig Herr Probsten genom hennes högst salig Maijts drottning Ulrika Eleonora afsked, daterad Stockholm d. 30 Sept entledigad, då detta obeständiga regemente blef uphäfwet, men war dock förut ihogkommen och befordrad med kongl. amiralitets collegii Fullmakt af d. 12 Aug at wara amiralitetes pastor. Den hiertfrätande sorgen lät den allrådande Guden wår Salig döda( ) at han år 1734 d. 4 Sept. genom doden tog ifrån hoo hans Kära wän och maka, denna beklageliga förlusten ömmade så mycket men den ömhiertade mannen, som deras sammanlefnad warit angenäm och liuflig, och han såg omkring sig 4 små barn, som ännu intet wiste beklaga sin stora afsaknad i en huld och kär moder. När han nästan i 3 års tid hade lefwat i enstig ängslighet hugnade den nådige Guden hoo med en hiertans kär och ljiuflig maka, Landt Räntmästarens in Örebro, ädle och högaktad Herr Johan Broström, älskeliga dotter dygdeädla Jungfru nu i diup sorg efterlemnade fru Probstinnan Christina Maria Broström, hwilket behageliga giftermål fullbordades i Örebro år 1837 d. 31 Maii deras ägta sammanwaro har Gud behagat hugna med 3 söner hwilka ännu äro i den omogna åldren, at de ej rätteligen kunna känna sin högt beklageliga förlust i detta dödsfallet. Sedan Salig Herr Probsten uti samfäldta 18 års tid under mycken möda och arbete, med et allmänt beröm förestådt den folkrijka amiralitets församlingen i Carlscrona, hwars siälawård warit hoo så dyr och öm, som sin egen, så har pl. ven. consistorium i Westerås, så wäl i anseende til des långwaraktiga och trälsamma tienstetid, som des berömwärda ämbetsgåfwor, welat låta en annan församling niuta frugten af hans lärdom och nitelskan, och således igenom meddelt ( ) förordnat hoo at för denna förnäma och hederwärda Husby församling låta höra sina förmäns befallningar, och nu mera skattadt för en förmon at uti des egna fädernesort få föra ordet och upbygga siälar, Lät intet hinder wara i wägen, at hörsamma kallelsen, utan aflade således på den utsatta dagen wanligt ämbetsprof, som för wärfwade hoo denna berömliga församlingens kallelse, hwarefter han med Kongl. Maijts nådigste Fullmakt af d. 18 octob på detta Pastoratet är worden hugnad. Man håller så mycket mera för nödigt at widlyftigt utföra den Salig( ) i lifstiden förda wandel och umgängelse, som allom, hos hwilken han haft den lyckan att wara känd, är bekant, det han så ostraffat lefwat at han förwärfwat sig både ynnest och kärlek hos hwar rättsinnig man. Ibland andra dygder, som beprydde den Salig Mannens lefwerne, war försakelse af egen ägan til fåfengt beröm; ty skulle man denna dygden förmärka, om man med widlyftigt, dock wälförtient loford skulle de förmoner omtahla som han af naturen och nåden ägde;huru han altid den dyra HerdaSysslan med nijt och flit utfördt, huru han med yttersta kraften och förmåga på det arbetat, som länder til Guds aldraheligaste namns ( ) församlinngens nytta och upbyggelse, huru han warit et lius och efterdöme i lära och lewerne för sina högt älskade åhörare, huru han, när siukdomen hindrade hoo ifrån de öfriga ämbets förrättningar, låg in för sin Gud med trogna förböner för hiorden, 8 Wåra Rötter 1/2010

9 det wet han bäst, som alt pröfwar och dömer i det wittna ock alla hans rättsinniga åhörare i de til hans wård anförtrodde församlingar. Många frestelser och hårda anfäktningar har han under sit ämbete utstådt, dock dem o Christi segerns krafts lyckeligen öfwerwunnit, och derigenom kommit til den Christendoms erfarenhet, som intet mindre gagnande hörsinnat än andra. Med hwad inbördes kärlek och förtroende han sammanlefwat med sin nu efterlefwande maka, kunna des strida tårar öfwerflödigt wittna, som wälsigna hwar dag och timma, som de fått wara tillsammans. Aldrig giorde den ena den andra något annat än det Kärt och liufligit war, förutan den gången då den bortsomnades tilslutna ögon öpnade den efterlefwandes ögon i ömkelig klagogråt. Hwar man kunde med glädje se, det bägges glädje war, at inbördes tiena, älska och hedra hwar andra, hwilket så altid under deras sammanlefnad röntes, som i synnerhet under den sidsta långsamma, siukdomen, då hon med all ärsinnerlig ömhet och skötsel, han deremot med all wärdighet tacksäijelse och erkänsla, bemötte hwar annan, så at en upriktig kärlek så fäste deras hiärtan tillsammans, at de skulle önskat om Guds willia så hade warit, antingen ännu på många, och än flera år få lefwa tillsammans, eller ock så skiljas hädan det de tillika finge hwila sig i en graf. Om hans faderliga ömhet för sina barns goda upfostran tala bäst deras gråtande ögon, snyftande munnar och suckande hiertan. Hans lifweliga och wänliga umgängelse med alla människor hans sachtmodighet och stillhet, förnöjsamhet och flera dygder, som giorde hoo kär och angenäm, förtiena et högre beröm, än nu är anständigt at utföra. Hwad Salig Herr Probstens siukdom beträffar, så blef han 6 månader efter sit anträde til Pastoratet först rörd af et swårt slag; Hwaraf han sedan 2nne gånger nästledne år hade smärtande känningar, hwilka hoo ju längre ju mera uthmattade. Den hwilan lemnade wäl siukdomen hoo understundom, at han sielf kunde wårda sina angelägna ämbetssysslor, men han kände dock huru lifskrafterna aftogo nästan dag om dag, och giorde den förgängeliga kroppshyddan under mångfaldiga plågor bräckelig och bofellig. Hans tåliga och Gud undergifna sinne giorde hoo under de afmattande krämpor så tyst och nögd, at ingen kunde märka then bördan, som hoo tryckte, utan Gud, som såg hans wärk, och hörde hans klagan, samt hans kära och ömma maka, som hoo så träget och troget skiötte. Siälf märkte han nog, huru siukdomen skyndade på hans skillsmässa hädan, hwilka sina tankar han ofta för andra uptäckte, fast han intet med en sådan obehegelig utlåtelse wille i otid sina käraste och närmaste wänner bedröfwa.han giorde sig fördenskull dageligen redo at med frimodigt sinne och förnögt samwete emottaga den stunden, som Gud til hans flyttning ur tiden i ewigheten utsedt hade. Siälen med sin längtan, hiärtat med sina suckningar, och tungan med sit swaga målföre war städse hos Gud sin hjälp och frälsare. Den 22 af sidstlidne månad blef åter salig Herr Probsten af et häftigt Slag så angripen at på den tredje dagen den efter, som war d. 25 Septemb. klockan 11 om natten, afsomnade han saktmodeligen; då han i werlden med heder och beröm framlefwat 58 år, 2 månader och 15 dagar. Herren som wisserligen nu har krönt denna sin trogna tienare med härlighetens owanskeliga krona i Himmelen, han tröste och som hugswalelsens Fader den högt bedröfwade Änkan, hwilkens hierta begråter det halfwa hiertat, som jorden bortgömmer, och ser sin jordiska glädje gräfwas i mull. Herren tröste ock dem, som med tårar klaga ; vi hafwa ingen Fader, och wara deras hielpare och Förswarare! Herren förläna oss allom sin nåd at med denna wår Saliga afsomnade siälaherde, och alla Guds helgon få en salig undanflyckt, och omsider hos öfwerherden Jesum ewinnerligen frögdas och glädjas!!! Tacksäijelsen FÖLJANDE TIDSKRIFTER HAR KOMMIT UNDER VINTERN OCH FINNS I FORSKARRUMMET An-Siktet nr: 4 Folkare Släktforskarförening Anletsbladet nr: 1 Botvidsbygdens släktforskare Anropet nr: 5 Stor Stockholms Genealogiska förening Arosiana nr: 3 Västerås Släktforskarklubb Dalfolk Årgång 22 nr: 3 Släktforskarna Dalfolk Diskulogen nr: 87 Föreningen DIS Linköping Dis-Småland Årgång 13 nr: 28 Dis-Småland Genos nr: 3 Genealogiska samfundet i Finland Genklang nr: 25 Ovansiljans släktforskarförening Gräns-Posten nr: 68 Gränsbygdens Släktforskarförening Hallandsfarare information Årgång 24 nr: 86 Hallands Släktforskarförening HSBF-Nytt Årgång 24 nr: 1 Helsingborgs Släktforskarförening KGF-nytt Årgång 27 nr: 107 Kronobergs Genealogiska förening Njudungen nr: 68 Njudungs släktforskarförening PLF-Nytt nr: 92 PLF Oskarshamn Runslingan nr: 4 Upplands Släktforskarförening Släktforskaren nr: 113 Västbergslagens Släktforskare Släkt Historiskt forum nr: 5 Sveriges Släktforskarförbund Släkt-Trädet Årgång 14 dec. Nordvärmlands Släktforskarförening Stamträdet Årgång 23 nr: 1 Släktforskare i Sandviken Värmlands Anor Årgång 26 nr: 4 Värmlands Släktforskare Västgöta genealogen Årgång 28 nr: 4 Västgöta genealogiska förening ÖGF-Bladet nr: 99 Östgöta Genealogiska förening Wåra Rötter 1/2010 9

10 En Officers vedermödor under krigsåren Karl Gustaf Jack För Saomen Kuvalehti av dr. Hans Hirn Historiens ljus faller mycket ojämnt på svunna tiders personer. Vid sidan om de män, som omstrålats av forskningens och ibland även diktningens glans, finnas andra, som äro mer eller mindre okända för den stora allmänheten, ehuru även deras namn varit värda att bevaras från glömska. Dessa bortglömda ha visserligen i allmänhet icke innehaft någon mer bemärkt ställning och de ha icke utövat något avgörande inflytande på händelseförloppen, men bland dem finnas dock sådana, vilkas trohet, pliktkänsla och mod i farans stund och under oroliga tider gjort dem förtjänta att kvarleva i eftervärldens minne. En sådan plikttrogen man var Karl Gustaf Jack, vars minne vi här vilja ägna några rader. Karl Gustaf Jack föddes i Lappträsk den 26 sept Hans föräldrar voro Kapten Gustaf Henrik Jack och dennes hustru Anna Kristina Blyblodh. Enligt tidens sed inskrevs han redan vid ett par års ålder som frivillig i arméns rullor. År 1800 blev han sergeant vid Nylands Jägarbataljon och år 1804 underfänrik vid Adlercreutz lätta infanteriregemente. Efter att år 1805 ha avlagt officersexamen utnämndes han till adjutant vid nämnda regemente. Dessförinnan hade han, såsom i hans meritförteckning av den 8 november 1805 uppges, deltagit i 1796 och 1803 års tilltänkta fälttåg och under det sistnämnda av dessa skött en väbels åliggande. Med dessa ord avser Jack de mobiliseringar, som under dessa år vidtogs på grund av det från Rysslands håll hotande kriget. Men det dröjde icke länge, innan han fick tillfälle att förskaffa sig större meriter än dem, som man kan få på tilltänkta fälttåg. År 1808 befann sig Adlercreutz regemente ehuru utan sin befälhavare K. J. Adlercreutz på Sveaborg, och Jack tjänstgjorde som adjutant hos kommendanten på Gustafssvärd, major Gustaf Fredrik Stjernvall. Sveaborgs belägring och dess sorgliga kapitulation äro så pass allmänt kända, att de icke behöva närmare beröras i detta sammanhang. Självklart är, att dessa händelser uppväckte bitterhet bland fästningens försvarare, i synnerhet de yngre och företagsammare. Krigsfångar i ordets vanliga bemärkelse blevo de visserligen icke efter kapitulationen, utan största delen av dem fick återvända till sina hem. Men hos många av dem pyrde lusten att ännu få deltaga i kriget och det på ett ärofullare sätt än vad dem hittills förunnats. Många lämnade också sina hem, och trotsande svårigheter och faror sökte de sig genom obebodda trakter och skogar till armén, som befann sig i norra Finland, eller genom skärgården till den svenska flottan. För en dylik rymmare var det icke gott att råka i händerna på Ryssarna, ty ehuru man icke begärt de kapitulerandes hedersord på att de icke längre skulle deltaga i kriget, kunde de enligt i krig rådande praxis lätt bli avrättade, om de på nytt bleve fiendens fångar. På en dylik äventyrlig färd begav sig också Karl Gustaf Jack, som genom den finska skärgården försökte komma i kontakt med de svenska stridskrafterna. Med en båt, som han mot sin uniform och några slantar tillbytt sig av en fiskare, klädd i dennes kläder och med ett par bröd samt en fårbog som proviant började han ro utmed den finska kusten. Efter att ha rott i tre veckor räddades han halvdöd av hunger, törst och ansträngningar ombord på ett av den svenska flottans fartyg. Marinsoldaterna vårdade honom såsom ett litet barn. De gungade honom i en hängmatta, för att det plötsliga upphörandet av båtens gungningar icke skulle skada honom på något sätt, och en sked närande soppa hälldes då och då mellan hans läppar. Slutligen vaknade han, såg vänliga ansikten omkring sig och sjönk åter i en tung, uppfriskande sömn. Senare flyttades Jack över till amiralsskeppet, som förde honom till Åland. Dit anlände han den 1 aug. och fick för kungen, som då vistades där, redogöra för Sveaborgs kapitulation. På konungens order sökte sig Jack sedan över Sverige till Armén i Österbotten. Sålunda steg han i slutet av augusti i Sundsvall ombord på en båt, som hade i uppdrag att föra en del av Västmanlands regemente till Finland. Fartyget var ett gammalt handelsfartyg, som redan länge varit ur bruk och nästan odugligt. Skepparen var en 80- årig gubbe, styrmannen var en drinkare, och som matroser användes till lantvärnet hörande ynglingar, som aldrig varit till sjöss. Under färden uppstod en hård storm. Fartyget fick en läcka, förlorade två master, segel, rån. Skepparen insjuknade, styrmannen och några matroser drucko sig i sin rädsla fulla och fartyget drev helt och hållet vind för våg. I denna farliga belägenhet erbjöd sig Jack att åtaga sig befälet, och det lyckades honom att föra fartyget till Benviks gårds brygga i närheten av Kaskö stad. En kvart efter det att manskapet landstigit och man upphört att pumpa, sjönk fartyget invid bryggan, så att endast masttoppen syntes därav. Manskapet, som på detta sätt liksom genom ett under räddats, ville tacka Gud för sin räddning. Trupperna ställde upp sig, och en präst, som följt med dem, höll en gudstjänst, som outplånligt ristade sig i de närvarandes minne. Härefter fick Jack sin del av manskapets tacksamhet. Han hissades och man hurrade åt honom, så att det icke ville bli något slut därpå. I Finland blev Jack kommenderad att tjänstgöra som adjutant vid det lätta finska infanteriregementet. Under den blodiga drabbningen vid Oravais den 14 sept. räddade han sin bataljonschef major J.R. Törne, från att bli tillfångatagen av fienden, samma dags kväll, då en del av officerarna sårats, och andra kommenderats åt olika håll, fick han en bataljon under sitt befäl och trängde sig med sina raska mannar genom de omgivande ryska trupperna. I denna strid vrickade han sin högra arm, men svängde härefter sin sabel med den vänstra armen. För sitt modiga uppträdande erhöll han en tapperhets medalj i guld. 10 Wåra Rötter 1/2010

11 Nästa gång påträffa vi uppgifter om Jack först i mars 1809, då generalmajor J. A. Cronstedts trupper retirerade från Umeå, medan ryssarna närmade sig staden. När soldaterna före avmarschen på överbefälhavarens order försågo sig med proviant från militärens förråd, funno de ett spritupplag och söpo sig fulla. En fullständig oreda uppstod. En del av de druckna råkade i ryssarnas händer, en del dogo i den hårda kölden, men de flesta räddades med officerarnas hjälp, och Jack nämnes bland dem, som släpade de mest druckna över Ume-älv. Den 29 juni 1809 blev Jack, som visat sig vara en rask och samvetsgrann officer, befordrad till löjtnant. Efter krigets slut blev han förflyttad som adjutant till den första av de bägge fältbataljoner av forna finska soldater.som befälhavare övertelöjtnant G. A. Ehrnrooth, nämner i ett brev till general G.K. von Döbeln, att Jack är en skicklig och meriterad officer och förtjänar erkännande samt föreslår, att han skall tilldelas kaptens rang. Men när bataljonen år 1810 upplöstes, fick Jack blott anställning som löjtnant vid Västmanlands regemente. Följande år erhöll han på begäran avsked från sin tjänst. Jack bodde härefter till sin död i Västerås och i dess närhet, där han odlade jord och senare även var verksam som skeppsredare. Under sina lediga stunder planerade han förbättringar på lantbruksredskapen samt modeller för krigsbruk. Sålunda konstruerade han ett krigsfartyg av ny typ, nämligen ett för bomber och kulor skyddat, flytande batteri, en modell, som år 1835 förevisades i Stockholm och varöver den engelske generalkonsuln J. Ross sände förklaringar och ritningar till England. År 1812 hade Jack ingått giftermål med Katarina Maria Kraft, dotter till prosten Pehr Kraft och dennes hustru Eva Maria Horn, och hade de i sitt äktenskap sex döttrar och en son. Genom flit och sparsamhet slog sig Jack fram med sin familj, han lyckades tom. samla till sig en betydande förmögenhet. Men vid slutet av sitt liv råkade han i stora ekonomiska svårigheter, då många olyckor av eldsvåda, förlisningar och borgensförbindelser förorsakade förluster slukade hans med mycket arbete och stor energi förvärvade medel. Man skulle ha trott, att staten drogo försorg om en man, som så ofta riskerat sitt liv för kung och fosterland, och med sin rådighet och sitt mod räddat många soldater från död eller fångenskap, men som belöning härför hade han av staten erhållit en årlig pension på 80 riksdaler samt en tapperhetsmedalj. Lyckligtvis kommo hans vänner till hjälp. Utan Jacks vetskap publicerade de år 1861 i Västmanlands län tidning en redogörelse för hans ekonomiska belägenhet och fingo härigenom till stånd en penninginsamling för hans räkning. Hjälpen var av nöden, men det oaktat fylldes den gamla krigarens ögon av förödmjukelsens tårar, när han fick höra om denna åtgärd. Några av de ovan anförda uppgifterna härstamma från den svenske författarens och målarens Olof Hermelins bok Från svenska bygder. Kulturbilder och minnen, vari denne berättar om sitt sammanträffande med löjtnant Jack, denne inom Sveriges landamären bosatte Fänrik Stål. Ett kort sammandrag av hans skidring torde vara ägnad att levandegöra den bild från Jacks ålderdom, som fogas till denna text. Hermelin var en gång i sin ungdom, i början av 1860-talet, på resa i Västmanland. När han kom till Västerås fick han lust att fortsätta resan sjöledes och begav sig till hamnen för att hyra en segelbåt. Där visade man honom till en person, som bodde i närheten av hamnen. Han fann den han sökte, en reslig åldring med värdigt utseende. Hermelin förstod genast, att han framför sig hade en f.d. soldat, som deltagit i ett riktigt krig, och mannens sätt att tala röjde, att han var hemma från Finland. Och Hermelin fortsätter: Hastigt ryckte jag mössan från huvudet och sänkte den så lågt som min arm sträckte sig, och jag sträckte på mig såsom en soldat inför sin befälhavare, ty framför mig stod en verklig bild av Runebergs gamle krigare. Väl var han böjd av åren. Men syntes hög ändå På bägge sidorna av huvudet delade sig ett silvergrått hår, ett lockigt, vitt skägg föll långt ner på hans bröst, de utstående kindknotorna vittnade om hans härstamning, de små, djupt under ögonbrynen liggande ögonen sågo lugnt men skarpt framför sig, och den resliga ännu kraftiga gestaltens hållning var sådan, som det anstod en f.d. Soldat. Vid sin återkomst till Västerås ett par dagar senare såg Hermelin Jack stå vid dörren till en liten sjöbod, blossande på väldiga rökmoln ur sin pipa. Även den främmande bjöds på pipa, och snart satt han som på sin tid den unge Runeberg ivrigt lyssnande till den vänlige och livlige gubbens prat. Så småningom och mycket försiktigt ledde Hermelin in samtalet på det sista finska kriget. Dessa mina frågor hade samma verkan på honom som studentens på Fänrik Stål. Hans gestalt tycktes bli resligare, hans tal fick mer pondus, ehuru rösten ibland darrade vid minnet av kamrater, som redan kommit till ro, och en omsorgsfullt dold tår trängde sig fram vid tanken på det fjärran belägna fosterlandet, vars mörka skogar och blå sjöar lockande hägrade i hans minne. Men stark och klangfull var hans röst, när han berättade om sin ungdom, då han, själv stark som en björn, sköt en fyrfotad björn i det då förtiden fria Finlands skogar. Dessa stunder i sjöboden voro högtidsstunder för Hermelin. Den ena pipan fylldes efter den andra och röktes till slut, medan Jack berättade om sina många öden och äventyr. Slutligen återkom man till nutiden och allt det, som främlingen såg omkring sig i boden. Förutom mångahanda smides och snickeriverktyg fanns där modeller till allehanda uppfinningar samt spår av sådant arbete, varmed man kunde förtjäna sitt uppehälle. Sålunda repades t.ex. upp tjocka gamla rep, som sedan tvinnandes om till tunnare rep och såldes till skeppare. Av dylikt och andra enklare arbeten fylldes Jacks händer från morgon till kväll. När kvällen nalkades förflyttades man sig från sjöboden till åldringens hem, dit Jack inbjöd sin gäst. Tiden förflöt angenämt i sällskap med värden och dennes rara gamla hustru, med vilken Jack snart skulle fira guldbröllop. Ett par år senare kom Hermelin åter Västerås, och hans första besök där gällde löjtnant Jack. Denna var nu ensam. Han hade förlorat för ett år sedan sin hustru och hade åldrats mycket. Gestalten var mera böjd, och handslaget var icke så kraftfullt som förut. Det vänstra örat, som en kreverande bomb skadat i kriget, hade redan under Hermelins förra besök varit alldeles dövt; nu var även det högra till mycket liten nytta. Men själen hade bevarat sin spänstighet och åldringens tankar sysslade med hemlandet. Den polska revolutionen ( ) bådade enligt hans åsikt ljusare tider även för det finska folket. Och han väntade en storm, som med blixt och dunder skulle draga från väster till öster och rensa luften. Jack väntade sig tydligen, att den allmänna opinionen som i alla stora stater var på de revolutionära polackernas sida, skulle förmå några länder att börja krig mot Ryssland. Men dessa förhoppningar voro fåfänga, och när Jack den 18 november 1867 dog, stod Finland fortfarande under ryskt välde. Först ett halvt århundrade efter den gamle krigarens död grydde en ny dag för vårt folk. Wåra Rötter 1/

12 Ekonomibrev Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box 342, Västervik EFTERLYSNING Jag vore oerhört tacksam att få hjälp med att ev. identifiera personerna. Korten kommer från ett album som förmodligen tillhört min farmor, Anna Matilda Andersson (gift Wohlfart), Anna var dotter till manufaktursmed Anton Andersson och hans hustru Kristina Nilsdotter, som bodde i Minsjö, Yxered, Hjorted. Jag undrar om det möjligen kan vara någon som känner igen någon på dessa kort? Med vänlig hälsning! Marie-Louise Wohlfart mlwohlfart@yahoo.com 12 Wåra Rötter 1/2010