RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den COM(2017) 259 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG {SWD(2017) 169 final} {SWD(2017) 170 final} SV SV

2 Rapport om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG 1. Inledning Direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter 1 (nedan kallat direktivet) antogs den 25 oktober Det har i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå inom hela EU och att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal mellan konsumenter och näringsidkare. Direktivet skulle införlivas i medlemsstaternas nationella lagstiftning senast den 13 december 2013 i syfte att bli tillämpligt i samtliga medlemsstater från och med den 13 juni Enligt artikel 30 i direktivet ska kommissionen lämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv till Europaparlamentet och rådet, framför allt med avseende på bestämmelserna om digitalt innehåll och ångerrätten. Kommissionen har utvärderat direktivet på grundval av en extern studie om tillämpningen av direktivet 2, en rapport från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 3, olika samråd med berörda parter 4 och andra datakällor 5. Utvärderingen finns med i ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar som bifogas denna rapport, där de viktigaste resultaten presenteras. Eftersom direktivet har utvärderats mindre än tre år efter det att den nationella lagstiftning som införlivar direktivet har börjat gälla har faktaunderlaget varit relativt begränsat. Eftersom direktivet nyligen har börjat tillämpas är syftet med denna utvärdering att bedöma de framsteg som har gjorts med införlivandet och den första tillämpningen. Direktivet har utvärderats parallellt med en mer omfattande Refit-kontroll av ändamålsenligheten av EU:s konsument- och marknadsföringslagstiftning och resultaten från utvärderingarna av direktivet har tagits med i den slutgiltiga rapporten om kontrollen av 1 EUT L 304, , s Genomförd av ett konsortium lett av Risk & Policy Analysts Ltd. Den slutgiltiga rapporten finns på 3 EESK:s informationsrapport: Direktivet om konsumenträttigheter (utvärdering) 4 Samråd som genomförts av en extern konsult för studien (webbenkät och intervjuer med konsumenter, näringsidkare, nationella konsument- och branschorganisationer, tillsynsmyndigheter, ministerier, europeiska informationscentrum för konsumenter), offentligt samråd på nätet (maj september 2016), möten i den rådgivande gruppen för kontroller av ändamålsenligheten och befintliga nätverk (t.ex. den rådgivande europeiska konsumentgruppen, nätverket för konsumentpolitik) samt diskussioner på 2016 års europeiska konsumentkonferens. 5 Analys av uppgifter om klagomål, resultat av de marknadskontroller som genomförts med anledning av direktivet (samordnade granskningsåtgärder av de nationella myndigheterna som samordnas av kommissionen, se fotnot 11), anonyma kundbesök och beteendeinriktade experiment, resultat från den kartläggande studien om konsumentfrågor i delningsekonomin. 2

3 ändamålsenligheten 6. Flera samråd har ägt rum som del av kontrollen av ändamålsenligheten (såsom den rådgivande gruppen för berörda parter och konsumentkonferensen), vilka även har använts för att samla in synpunkter och uppgifter för utvärderingen av direktivet. 2. Direktivets syfte och huvudsakliga bestämmelser Genom direktivet upphävdes direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal och direktiv 85/577/EEG för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler. Genom direktivet införs fullständigt harmoniserade bestämmelser om distansavtal (online) och avtal utanför fasta affärslokaler för varor och tjänster samt för digitalt innehåll. Vidare har vissa bestämmelser ändrats i direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal och i direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. I artikel 1 i direktivet fastställs att dess övergripande mål är att åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå inom hela EU och att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare. I skäl 4 i direktivet förklaras att denna harmonisering krävs för att främja en verklig inre marknad för konsumenter med en god balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkurrenskraftiga företag. Medan det i de tidigare direktiven för avtal utanför fasta affärslokaler och distansavtal mellan näringsidkare och konsumenter föreskrevs en miniminivå av harmonisering för de relevanta konsumentskyddsbestämmelserna, innebär direktivet en fullständig harmonisering. Detta innebär i sin tur att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inte får behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv om inget annat anges i detta direktiv (artikel 4). Enligt direktivet får medlemsstaterna införa ytterligare krav på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås vid avtal i fasta affärslokaler (artikel 5.4) och utnyttja lagstiftningsval inom sex områden i sin nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska rapportera sin användning av dessa lagstiftningsval och kommissionen har gjort deras rapporter tillgängliga på sin webbplats enligt artikel 29 i direktivet. De mest använda lagstiftningsvalen är 7 : Tjugo medlemsstater tillämpar inte bestämmelserna i direktivet på avtal utanför fasta affärslokaler om den betalning som ska erläggas av konsumenten inte överstiger 50 euro (eller lägre belopp som fastställs i nationell lagstiftning) (artikel 3.4 i direktivet). Femton medlemsstater har infört språkkrav avseende krav på information vid avtals ingående för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler för att säkerställa att informationen är lättbegriplig för konsumenten (artikel 6.7 i direktivet). 6 Den slutgiltiga rapporten är tillgänglig på 7 För mer detaljerad information, se tabellerna som publicerats på 3

4 Sju medlemsstater har valt att tillämpa förenklade informationskrav för avtal utanför fasta affärslokaler avseende tjänster för att utföra reparationer eller underhåll som inte överstiger 200 euro som konsumenten uttryckligen begärt (artikel 7.4 i direktivet). Sexton medlemsstater kräver en skriftlig bekräftelse av avtal som ingås per telefon (artikel 8.6 i direktivet). Jämfört med den tidigare ramen för minimiharmonisering enligt direktiv 97/7/EG och direktiv 85/577/EEG, rör de nya bestämmelserna i direktivet om konsumenträttigheter följande: Ytterligare harmonisering av krav på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås för avtal i fasta affärslokaler (artikel 5.1) och fullständig harmonisering av de som är tillämpliga på distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler (artikel 6.1). Inkludering av digitalt innehåll i tillämpningsområdet med särskilda bestämmelser rörande digitalt innehåll, såsom information om funktionen och interoperabilitet och ångerrätt (artiklarna 5.1 g och h, 6.1 r och s, 9.2 c, 14.4 b och 16 m. Formella krav för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler, t.ex. knappbestämmelser för beställningar förenade med betalningsskyldighet (artiklarna 7 och 8). En fullständigt harmoniserad period på 14 dagar för ångerrätt från distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler dock med några undantag (artikel 16) och tydligare återbetalningsrättigheter (artiklarna 9 15). Nya bestämmelser om leverans och riskens övergång (artiklarna 18 och 20). Krav på en grundläggande samtalstariff för konsumentsamtal till näringsidkaren i anslutning till avtal som ingåtts (artikel 21). Förbud mot oskäliga avgifter för betalningssätt (artikel 19) och förkryssade rutor (artikel 22). Befrielse från betalningsskyldighet för konsumenten vid leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster utan föregående beställning (artikel 27). Införande av en harmoniserad standardångerblankett i hela EU (artiklarna 6.1 h och 11, bilaga I B). 3. Införlivande och genomförande Enligt artikel 28 i direktivet skulle medlemsstaterna anta och offentliggöra nationella åtgärder för att införliva direktivet senast den 13 december 2013, i syfte att tillämpa dess åtgärder från och med den 13 juni Från oktober 2012 till april 2014 anordnade kommissionen fem workshoppar för att bistå medlemsstaterna med denna uppgift 8. Trots detta införlivade 17 medlemsstater 9 direktivet för sent och det blev tillämpligt i alla 28 medlemsstaterna först från slutet av Workshoppar hölls den 5 oktober 2012, den 8 mars 2013, den 19 september 2013, den 11 december 2013 och den 11 april Följande medlemsstater införlivade direktivet för sent: AT, BE, BG, FI, HR, HU, ES, FR, IT, LV, LU, NL, PL, PT, RO, SK, SL. 4

5 Medlemsstaterna har valt olika metoder för införlivandet: Några medlemsstater har införlivat direktivet genom att inbegripa det i befintlig lagstiftning (till exempel deras civillagar), andra ar antagit ny lagstiftning för att införliva det nästan ordagrant och några har valt en kombination av båda alternativen. Kommissionen har genomfört en omfattande kontroll av införlivandet av direktivet i samtliga medlemsstater och har med anledning av detta inlett 21 bilaterala strukturerade dialoger med de berörda nationella myndigheterna (så kallade EU Pilotfall). Kontrollen av införlivandet har visat att de flesta medlemsstater inledningsvis misslyckades med att införliva flera definitioner och nyckelbegrepp i sin nationella lagstiftning. Även om de berörda medlemsstaterna har infört eller föreslagit betydande förändringar i sin införlivandelagstiftning för att åtgärda dessa frågor och ändra sin lagstiftning i överensstämmelse med direktivet, fortsätter kommissionen sin bilaterala dialog med de flesta av dem för att säkerställa fullständig efterlevnad. Bristande eller felaktigt införlivande påverkar helt klart uppnåendet av direktivets mål, men kommissionen har för närvarande tillgång till få uppgifter om de konkreta följderna av försenat och/eller felaktigt införlivande, eftersom alla nämnda EU Pilotfall (förutom ett) inleddes på eget initiativ och inte med anledning av klagomål. I juni 2014 utfärdade kommissionen en vägledning om direktivet 10 (nedan kallat vägledningen) efter samråd med de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för införlivandet och efterlevnaden av direktivet och med bransch- och konsumentorganisationer. Vägledningen syftar till att hjälpa nationella myndigheter och domstolar genomföra direktivet på ett enhetligt och konsekvent sätt, genom att tillhandahålla vägledning om direktivets viktigaste begrepp och bestämmelser. Den innehåller även praktiska exempel som visar hur direktivet bör fungera. År 2015 samordnade kommissionen en marknadskontroll11 av 26 medlemsstater samt Norge och Island för att kontrollera huruvida näringsidkarna iakttog kraven på förhandsinformation som enligt direktivet ska ges innan avtalet ingås om produkter som erbjuds på nätet 12. Endast 37 % av webbplatserna uppfyllde kraven innan marknadskontrollen, medan 88 % av webbplatserna uppfyllde kraven efter kontrollen. Mellan våren 2014 och våren 2016 anordnade kommissionen en informationskampanj i syfte att öka näringsidkares och konsumenters allmänna kunskaper om konsumenträttigheter i hela EU som grundas på flera konsumenträttsliga direktiv, inbegripet ångerrätten enligt direktivet Viktiga resultat av utvärderingen 10 Vägledning om direktivet om konsumenträttigheter från GD Rättvisa, juni 2014, finns på: 11 EU-marknadskontrollen utgör en kontroll av webbplatser i hela EU. Den genomförs i form av samtidiga, samordnade kontroller för att fastställa överträdelser av konsumentlagstiftningen och därefter säkerställa dess efterlevnad. Se även För mer detaljerad information om 2015 års marknadskontroller av direktivet, se

6 4.1 Ändamålsenlighet Undersökningen av den nationella lagstiftningen i medlemsstaterna innan direktivet genomfördes har visat att konsumentskyddsreglerna varierar stort när det gäller avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Med undantag för de begränsade områden där nationella lagstiftningsval är möjliga, har direktivet till stor del undanröjt sådana skillnader mellan medlemsstaterna och således bidragit till att öka rättssäkerheten för näringsidkare och konsumenter, särskilt i gränsöverskridande situationer. Den jämförande analysen av den rättsliga situationen i samtliga medlemsstater före och efter införlivandet av direktivet har även visat att konsumentskyddet har stärkts i de flesta, om än inte alla, medlemsstater. I linje med direktivets syften är det sannolikt att detta kommer att öka konsumenternas förtroende både vid inhemska och gränsöverskridande förvärv, särskilt på nätet. Analyser från Eurostat visar en ökning av antalet gränsöverskridande köp på nätet mellan 2012 och När det gäller att åstadkomma större förtroende och medinflytande för konsumenter visar tillgängliga uppgifter från Eurostat att procentandelen konsumenter som i allmänhet anser att återförsäljare och tjänsteleverantörer respekterar de konsumenträttsliga bestämmelserna och föreskrifterna uppgick till 76 % år 2016, vilket motsvarar en ökning med 14 % jämfört med år Utvärderingen visade emellertid på några faktorer som begränsar direktivets effektivitet. Detta innefattar bristande medvetenhet bland konsumenter och näringsidkare om direktivets bestämmelser, svårigheter att tolka vissa bestämmelser, bland annat definitionen av grundläggande samtalstariff (artikel 21) 15, begreppet utanför fasta affärslokaler i sådana avtal (artikel 2.8), skillnaden mellan ett avtal med digitalt innehåll och ett avtal om betalda nättjänster, tidpunkten från vilken ångerfristen börjar löpa vid avtal som gäller både köp av varor och tillhandahållande av tjänster (artikel 9) och beräkningen av det minskade värdet på varor när en konsument utövar sin ångerrätt efter att ha använt varorna mer än vad som är nödvändigt för att fastställa deras art, egenskaper och funktion (artikel 14.2), bristande efterlevnad från näringsidkare och problem i samband med genomförandet, särskilt att de nationella verkställighetsåtgärderna är få och att bestämmelserna tillämpas på olika sätt, skillnader vad gäller nivån på de påföljder som medlemsstaterna infört för överträdelser av direktivet kan även medföra problem, eftersom de maximala 14 (figur 8.) 15 Genom sin dom av den 2 mars 2017 i mål C-568/15, Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs Frankfurt am Main e.v. mot comtech GmbH har Europeiska unionens domstol fastställt att begreppet grundläggande samtalstariff i artikel 21 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att kostnaden för telefonsamtal i anslutning till avtal och till ett supportnummer som upprättats av en näringsidkare inte får överstiga kostnaden för ett samtal till ett geografiskt bundet nummer i det fasta nätet eller till ett vanligt mobilnummer. Så länge denna begränsning efterlevs har det ingen betydelse huruvida näringsidkaren gör en vinst eller inte vid användandet av detta supportnummer. 6

7 påföljderna inte förefaller vara tillräckligt effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 24) i flera medlemsstater för näringsidkare oavsett storlek. 4.2 Effektivitet Det finns ännu ingen klar bild av direktivets övergripande effekter på näringsidkarnas kostnader, eftersom det inte har varit möjligt att samla in kvantitativa uppskattningar av vilka kostnader och fördelar som införlivandet har medfört. De berörda parter som tillfrågades under utvärderingen tillhandahöll inga kvantitativa uppskattningar av direktivets effekter och kunde inte heller fastställa något direkt orsakssamband mellan försäljningsökningen och direktivets ikraftträdande. På grund av den korta tid som har gått sedan direktivet införlivades finns det även mycket begränsade uppgifter om faktiska kostnader och fördelar. Analysen har därför grundats på kvalitativ information. På grund av de begränsade uppgifter som är tillgängliga är det inte möjligt att dra några definitiva slutsatser om hur stora kostnader näringsidkarna har haft för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. De tillfrågade näringsidkarna var inte villiga att lämna ekonomiska uppskattningar av sådana kostnader och knappa ekonomiska belägg fanns tillgängliga. När det gäller den kvalitativa bedömningen har vissa särskilda bördor rapporterats, särskilt för små och medelstora företag. Dessa rör främst kravet på förhandsinformation som ska ges innan avtal ingås, särskilt med avseende på överlappande informationskrav, och ångerrätten. Berörda parter har bland annat rapporterat förluster i samband med återlämnade varor som använts mer än vad som behövts för att fastställa deras beskaffenhet, egenskaper och funktionsduglighet, på grund av svårigheter för näringsidkare att bedöma de återlämnade varornas minskade värde och att sälja dem vidare. Vidare har det uttryckts oro angående den omständigheten att näringsidkare är skyldiga att ersätta konsumenter utan möjlighet att inspektera den återlämnade varan när konsumenten har styrkt att denne har skickat tillbaka den (artikel 13.1). 4.3 Samstämmighet Sammantaget kan direktivet anses överensstämma med annan EU-lagstiftning och inga större problem har konstaterats. Det finns emellertid ett särskilt samspel mellan direktivet och annan konsument- och marknadsföringslagstiftning, annan horisontell och sektorspecifik lagstiftning (särskilt e-handelsdirektivet och tjänstedirektivet) samt nya förslag som skulle kunna förenklas och klargöras ytterligare i framtiden. Till exempel överlappar vissa informationskrav angående köperbjudanden (artikel 7.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder) kravet på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås i direktivet. Detta skulle kunna hanteras i eventuella uppföljande lagstiftningsåtgärder efter kontrollen av ändamålsenligheten enligt Refit och utvärderingen av direktivet. Resultaten av förhandlingarna om förslaget till direktiv om tillhandahållande av digitalt innehåll bör även beaktas vid eventuella ändringar av de bestämmelser i direktivet som rör digitalt innehåll (se även nedan under 5). 4.4 Relevans Utvärderingen visade att direktivets ursprungliga målsättningar är lika relevanta i dag som när förslaget till direktivet först lades fram. I synnerhet är syftena att säkerställa en hög nivå av konsumentskydd och lika förutsättningar för alla näringsidkare vid avtal mellan näringsidkare 7

8 och konsumenter på nätet fortsatt mycket relevanta, särskilt inom ramen för politiken för en digital inre marknad. Bestämmelserna om distansavtal kommer troligen att bli ännu mer relevanta i framtiden, eftersom konsumenterna handlar allt mer på nätet. Bestämmelserna i direktivet om informationskrav är fortfarande relevanta, förutom kravet enligt artikel 6.1 att tillhandahålla näringsidkarens faxnummer och e-postadress när andra, modernare kommunikationsmedel (såsom webbaserade formulär) även gör det möjligt för konsumenten att kontakta näringsidkaren och på ett effektivt sätt bevisa detta på ett varaktigt medium. Utvärderingen visar även att det finns utrymme att undersöka hur presentationen av den förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås samt standardavtal och villkor kan förenklas. Med tanke på nätplattformarnas ökade roll framför särskilt konsumentorganisationer och vissa näringslivsorganisationer starka krav på att särskilda insynskrav för e-marknadsplatser ska införas. Syftet är att säkerställa att konsumenter erhåller information om leverantörens identitet och kvalitet ( näringsidkare eller konsument ), om skillnaderna i konsumentskyddsnivån vid ingående av avtal med en näringsidkare i stället för med en annan konsument och om standardiserade rangordningskriterier vid presentation av erbjudanden. 4.5 EU-mervärdet En EU-strategi är fortsatt den lämpligaste lösningen eftersom sannolikheten är större att uppnå de mål som fastställts i direktivet jämfört med nationella strategier. Direktivets harmoniseringsstrategi har i själva verket genomgående bidragit till att minska fragmenteringen bland medlemsstaternas lagstiftning, och har därigenom bidragit till att stärka konsumenternas förtroende för gränsöverskridande köp och har minskat näringsidkarnas efterlevnadskostnader vid gränsöverskridande försäljning, vilket har bekräftats av de berörda aktörer som tillfrågades under utvärderingen. Det krävs även harmoniserade bestämmelser för att säkerställa gränsöverskridande verkställighetsåtgärder mellan medlemsstater. 5. Bestämmelser om digitalt innehåll I direktivet föreskrivs för första gången i EU:s konsument- och marknadsföringslagstiftning särskilda krav på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås för digitalt innehåll och regler om ångerrätt för avtal om digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium. Dessa bestämmelser är särskilt relevanta när det gäller att uppnå syftet med strategin för digital inre marknad. Digitalt innehåll definieras som data som produceras och tillhandahålls i digital form (artikel 2.11 i direktivet). Vad gäller direktivets tillämpningsområde i förhållande till digitalt innehåll föreskrivs följande i vägledningen till direktivet från juni 2014: [M]ot bakgrund av den skillnad som görs i skäl 19, är avtal om digitalt innehåll på nätet föremål för direktivet även om de inte innebär att konsumenten betalar ett pris Sidan 64 i vägledningen till direktivet. 8

9 Även om vägledningen till direktivet utarbetades i samarbete med medlemsstaterna och berörda aktörer, anser vissa berörda aktörer att direktivets tillämpning på kostnadsfritt digitalt innehåll inte är helt tydlig. Kommissionen bekräftar den tolkning som tillhandahålls i vägledningen till direktivet, men det kan dock uppstå svårigheter i praktiken när det gäller att skilja mellan avtal om digitalt innehåll och avtal om tjänster på nätet, vars huvudsakliga syfte snarare är att tillhandahålla en tjänst än det digitala innehållet i sig. Sistnämnda avtal omfattas enbart av direktivets tillämpningsområde i egenskap av ett avtal om tjänster när det tillhandahålls mot betalning. I princip är samtliga bestämmelser i direktivet även tillämpliga på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Dessutom föreskrivs särskilda krav för digitalt innehåll i flera bestämmelser: Krav på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås om funktion och kompatibilitet (artikel 5.1 g och h, artikel 6.1 r och s). Ångerrätt start på ångerfristen och informationskrav om förlorad ångerrätt vid nedladdning (artiklarna 9.2 c och 14.b). Undantag från ångerrätten (artikel 16 m). Digitalt innehåll är fortsatt ett centralt område där konsumenterna inte känner sig lika skyddade som vid avtal om varor eller tjänster. Resultaten från utvärderingen tyder på att ineffektiviteten hos bestämmelserna om digitalt innehåll beror på en bristande medvetenhet både bland näringsidkare och konsumenter, bristande efterlevnad från näringsidkare och en låg verkställighetsgrad från nationella myndigheter. Som exempel har näringsidkare även framhållit vissa svårigheter med det praktiska genomförandet och tolkningen av dessa bestämmelser, särskilt vad gäller kravet att tillhandahålla förhandsinformation om ångerrätten innan avtalet ingås. Vad gäller medvetenheten visade uppgifterna att den lägsta medvetenheten rapporterades för krav på förhandsinformation som ska ges innan avtal ingås om digitalt innehåll och bestämmelserna om ångerrätt för digitalt innehåll. Utvärderingen visar att efterlevnaden av bestämmelserna om digitalt innehåll var mycket dålig. I synnerhet framgick att näringsidkare i allmänhet inte informerar konsumenterna om när de kommer att förlora sin ångerrätt. 9

10 Vidare visar utvärderingen att det kan finnas utrymme för att omvärdera några av direktivets bestämmelser om digitalt innehåll för att de ska motsvara de nuvarande behoven inom EU på ett bättre sätt. I synnerhet är direktivet för närvarande inte tillämpligt på tillhandahållande av kostnadsfria tjänster på nätet. Dessa tjänster innefattar molnlagring eller webbpost, där näringsidkarens huvudsakliga skyldighet enligt avtalet inte är att tillhandahålla digitalt innehåll, utan snarare en tjänst som medger skapande, behandling, lagring och delning av data som konsumenten tillverkar. Enligt rådets diskussioner om förslaget till ett direktiv om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll vid rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) i juni 2016, uppmanade ministrarna uttryckligen kommissionen att i sin rapport om tillämpningen av direktivet inkludera en utvärdering om tillämpningen av direktivet, och särskilt kraven på förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås som föreskrivs i direktivet till alla typer av avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som omfattas av [förslaget från december 2015 till ett] direktiv om digitalt innehåll, i syfte att hjälpa till att bedöma i vilken utsträckning de två instrumenten (i synnerhet de definitioner som används där) behöver anpassas för att säkerställa större samstämmighet. Därför anser kommissionen att direktivets tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta avtal om kostnadsfria digitala tjänster för att säkerställa att det fortfarande är helt relevant och kan möta de aktuella utmaningarna samtidigt som det, i förekommande fall, ska säkerställas att lika behandling av digitala tjänster och digitalt innehåll garanteras. 6. Slutsatser det fortsatta arbetet Kommissionen kommer att följa upp resultatet av utvärderingen genom att göra följande: Främja konsumenternas och näringsidkarnas medvetenhet om sina rättigheter och skyldigheter. I detta syfte påbörjade kommissionen i december 2016 ett pilotprojekt för utbildning av små och medelstora företag i EU:s konsument- och marknadsföringslagstiftning. Syftet med pilotprojektet är att se till att näringsidkarna blir betydligt mer medvetna om sina skyldigheter och konsumenternas motsvarande rättigheter. Överväga ytterligare vägledning om de bestämmelser som enligt utvärderingen anses oklara. Styra det nyligen lanserade självreglerande arbetet inom Refit-gruppen med berörda parter i syfte att nå en bred överenskommelse om ett antal centrala principer för att bättre utforma både den förhandsinformation som enligt direktivet ska ges innan avtalet ingås och standardavtalsvillkoren. Detta arbete påverkar naturligtvis inte ytterligare lagstiftningsåtgärder, särskilt om detta självreglerande tillvägagångssätt visar sig vara otillfredsställande. Beroende på resultatet av en konsekvensbedömning, ytterligare undersöka eventuella riktade ändringar av direktivet vad gäller 10

11 en utvidgning av tillämpningsområdet till att omfatta kostnadsfria digitala tjänster, för att på så sätt tillämpa kraven på förhandsinformation som ska ges innan avtal ingås och ångerrätten på samtliga digitala tjänster. Syftet med denna ändring är att klargöra att direktivet även omfattar avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte tillhandahålls mot betalning. Förenkla några av de befintliga kraven på information, särskilt för att bättre återspegla den tekniska utvecklingen/marknadsutvecklingen, exempelvis genom att tillåta näringsidkare att använda modernare kommunikationsmedel i sina kontakter med konsumenterna, under förutsättning att sådana medel gör det möjligt för konsumenten att kontakta näringsidkaren på ett mer effektivt sätt och att spara bevisning om sådan kontakt på ett varaktigt medium. Minska bördan för näringsidkarna, särskilt små och medelstora företag, som några berörda aktörer anser vara oproportionerlig. Detta gäller bestämmelserna om ångerrätt för varor som konsumenter använt mer än vad som är nödvändigt för att fastställa deras art, egenskaper och funktion och bestämmelserna om återbetalning innan näringsidkaren har fått tillbaka varan. Öka insynen vad gäller den information som e-marknadsplatser tillhandahåller konsumenter om typen av leverantör och dennas identitet ( näringsidkare eller konsument ), om skillnaderna i konsumentskyddsnivå vid avtal med en näringsidkare snarare än med en annan konsument och om standardrangordningskriterier vid presentation av erbjudanden samt fastställa påföljder om kraven på insyn inte följs. Öka tillämpningen av direktivet i samtliga medlemsstater, bland annat genom gemensamma åtgärder inom ramen för förordningen om konsumentskyddssamarbete. 11