Norrländska Hembygdsbiblioteket. Hernösand

Transkript

1

2 , Norrländska Hembygdsbiblioteket Hernösand

3 Moti(mer i 11lldra Kammaretl, N:o /23. Af horr Fridtjuv Berg" om skrijvelse till ](ongl. Ma,j:t riirande åtgät'der f6r beredande af lämplig!lippfostran at minderåriga /iirb-rytare samt VlltWrtade och i sedligt a/seende försummade barn. Inom allt vidsträcktare kretsar synes man under senaste tiden hafva kommit till medvetande om den allvarsamma fam, som hotar vår samhullsordning genom den sedliga förvildningen hos en del at' det uppväxando 81ägtet. En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgör det stora antulet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökt~ingen af detta anlal. I Fångv rdsstyrclscns berlltte1aer finner man härom följande uppgifter: Å, Inkomna etraff:u:bctsl'&ngat under 20 är I ;\[anliga Q'I'inliga Summa lr Bil,. till Riks(?' Prot.':, Sa'flll. 2 A/d. 2 Bmld. 23 Hiift. (N:is ) 1 I

4 2 Motioner i Atulm Kammaren, N:o 123. Ä, Inkomna straltarbctsmngar under 20 lr :Manliga Q.iuliga Summa Huru dess'1l unga straffllrbetafångnl' varit fördolado på de olika åldersklasserna framgår af följande ur samma berättolsor hemtadc uppgiftor: Ä, Straffarbehflngar inkomna vid fylda. I I I I 14 l>- 1å år 16 ir Ill>- 18 l>- 19 Ar Summa 18S1 - ' S 65 SO S S S 56 S S l l

5 :J[ONOtlC'l' i Andra Kammam" N:o Dessa uppgifter visa, att antalet af uti vårt land till straffarbete dömda unga forbrytare för nilrvarande i det hela taget synes vara i stigande. På samma sorgliga f6reteelse häntyder ock kriminalstatistiken inom nästau alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarll, Frankrike, Italien, IIoIland, Danmark och Norge m. fl. (8e härom bland annat.die Bchandlung jugendlicher Verbrecher und verwahtloster Kinder. af d,r H. Appelius, nbcr die Behandlung der verbrecherisohen und arg verwahrloston Jugend in Österreich. af prof. Alois Zucker,.Betrenkning fra Kommissionen angående Statstilsyn med Borneop<1rage1sell" Köpenhamn 1895, samt Udkast til Lov om smdelig forkomne og vanvyrdede Borns Behandling med Motiver. af d:r B. Getz, Kristiania 1892). Om det vid bedtimandet af statistiska uppgifter i nllmi!nhet Ur af vigt, att man ej läter förleda sig tilt förhastade slutsatser, så gäller detta vnrsamhetsliud visserligen i allra högsta grad på det kriminalatntistiskn området. Antalet dtalade förbrytelser stär helt visst icke i något konstnnt förhällande till antalet verkligen begångna förbrytelser, utan det beror derjemte i högst väsentlig mån af andra omständigheter: dels nf de tid efter annan vidtagna förändringarna i strafflagstiftllingcn och i rättsskipningens organisation, dels af den större eller mindre stränghet, hvarmed malsegande och dklagaremagt under olika tider och på olika orter finna sig bom beifra de af minderåriga forbrytare begångna lngöfverträdelserna. Att af den nu tillgilngliga kriminalstatiatiken vilja sluta sig till ett växande sedligt fördert skulle vara så mycket mera obetänksamt, som ju brottsligheten icke får bedömas blott efter lagöfvertrlldelsernas antal, utan ufven efter deras att, d. u. efter den störro eller mindre ondska och råhet, hvaraf de Uro ett uttryck. Och!tfven om man finge antaga, att en tiuviixt i antalet beifrade förbrytelser utvisade en tillväxt i antalet verkligen begångna sådana, och denna sellare on tillväxt i brottslighet, så vore harmed naturligtvis ingalunda bevisadt, att nationens sedlign nivå i det hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarcbcfolkningen inom en nation utgör ju i alla fall endast ett mindretal, och dess tiub!\kagång i moraliskt ufseende kunde mångfaldigt uppvägns af en samtidigt härmed fortgående sedlig förbättring hos det stora Hertalet. Med allt erkllunande härar står det likväl fast, att de statistiska uppgifterna synas tyda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen inom nllstan alla land. Lcmnas de sålunda gifna antydningarna obeaktade, så Ur fara vltrdt, att den sedliga forvildning, hvnri lagöfvertrrdelsema halva

6 4 Motioner i Andra Kammaren, lt.:q n upprinnelse, kommer att sprida sig till allt vidstrucktare krotsar af det uppväxaude slligtet, hvaraf foljdcn måste blifva, att fn\mtidcns mcnsklighet sjnnker ned till en lägre moralisk ståndpunkt tin den. hvarpå nutidons befinner sig. Det har under sådana förhållanden varit helt naturligt, att frågan om brottsligheten bland de minderåriga uuder den senaste manslhdern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis inom de kretsar, 80m af denna fråga omedelbart beröras, nomligen å ena sidnn kriminalisterna, fi. andra sidan skolmännen, framför allt folkskolamunnen. Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröf. ning torde vara den bland dem vunna erfarenheten om fångelselifvets förderfiiga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hafva do kommit till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befinna sig i barndoms- eller öfvergångsäldero, ioke hafva sin rätta plats i ftingelset, samt att de ofta utgä ur detta vida Sämre än de gingo der in. Eolkskolemännen åter hafva under sin dagliga verksamhet varit i tilltdlle att steg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de kullor, hvaru1' det hemtar sin nuting. De hafva dessutom haft flera särskildt tvingande anledningar att med lifligaste intre88e omfatta. denna fråga. De unga lagöfvcrtrildarllo hafva nemiigen så godt som undantagslöst framgått ur kretsen af dessa vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser och sitt dåliga uppförande bereda läraren de bittraste bekymmer och i hög grad neutralisera honom i hans arbete. Ofta är det just efter dessa barns beteende, 80m allmänheten bildar sig sina förestiillningar om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena hurom icke kullull blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. Härtill kommer, att barn af ifrågavarande slag naturligtvis måste utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvndan deras tvungna samvaro med välartade barn innebär en upprörande orättvisa så vill mot dessa som mot deras f6räldrar. Af nu antydda skäl har lllmpligaate behandlingen af minderåriga förbrytare och vanartade barn allt mer blifvit en brll.nnande fråga bland tänkande kriminalister och skolmän samt tlfriga för social-etiska och social-pedagogiska spörsmål intresserade personer. Sil i utlandet; så äfven hos oss. Sverige har, som bekant, med afseende pö. strafliagstiftningens och fångvårdsviisolldets reform i allmanhet hållit sig i fritmsta ledet bland Europas

7 llfoti01te1 i A1Ulm Kammanm, N:o 123. nationer. Redan tidigt hafva -\'åra kriminalister haft uppmärksamheten fastad vid nödvändigheten nf att söka hämma förbrytarebefolkningeus fortgående rekrytering på grund af ständig tillströmning ntaf unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvär<1sstyrelsen i sina berättelacr år efter år påpekat den fara, som häl' hotar. 'fidigt hafva ock från uppfostrarnas sida starka röster höjt sig för det ondas förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens hunvisande till enkom för dem upprättade räddnings- oeh föl'buttringshem. Uttalanden i denna l'igtning hafva tid efter annan fmmkommit inom skolprcssen samt från folkskole lärareforeningarna i olika delar nf vårt land, särskildt frän hufvudstadens} och under de senaste åren har centralstyrelsen for Sveriges allmiinna folkskolelärnreforening for frågans utredning genom trenne för ändamålet ut Sända. resestipendiater inhemtnt underrättelser om de -anstalter af ifrågavarande art, som finnas så vill i vårt eget land som i Norge} Danmark, Skottland och England. Af åtskilliga tecken att d(jma synes äfven den stora al1milnhetens intresse nu mera vara väckt för denna betydelsefulla augelägenhet. De berättelser, som pressen under seutlste tiden gång på gång haft att meddela om våldsdåd, för(jfvade af minderäriga, samt om formliga förbrytare Iigor, bestående af halfvux6n ungdom, hafva inom allt vidstr'dcktaro kretsar bragt det medvetandet till lif, att samhället har låtit en svår försummelse komma sig till last, och att denua forsummelse måste i möjligaste mån godtgöras, oeh detta med suaraste, så vida vi ej med visshet skola gå en mörk framtid till mötes. Att en förbilttring är möjlig, derorn harva vi lyckligtvis ett ovedersiigligt bevis. Det fins i Europa verkligen ett enda rike, 80m på detta område skiljer sig frän de öfriga oeh kan förete en statistik med ål' för år sjunkande brottslighet hos do minderåriga samt med doraf i sinom tid följ anda minskad brottslighet äfven ho/:! de vuxna. Det är det britiska. Följande uppgifter rörande förbryture i Englund ooh Wales synas i detta hänseende mycket talande:

8 6 Motilitler i Åt/dm Kammaren, N:o 12S, Ä, }t'örbr}'tnrc linder 16 åriilfvcr 16 år Ä, Förbrytare under 16 år MI'er lg nr I I , , * (4,384) (86,383) ,349 ]]7, , , , , , , ,857 ]]8, , , ,640 ]]6, , , ,356 ]]4, , , ,63] 121, , , ,Q79 133, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,074 I Af denna tabell framgltr, att antalet yngre förbrytare var i stigande till och med år 1869, men att det sedan dess befinner sig i ett nästan oafldtligt sjunkande, samt att verkningarna af detta sjunkande från och med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande ufven af antalet äldre forbl'ytare. Hufvudorsaken till detta miirkliga förhållande är lätt funnen. Den ligger deruti, att staten allt sedan och ISGO-talen kraftigt tagit saken om hand. Den hal' genom sin lagstiftning föreskrifvit _tvångsuppfostran.. för sådana, som häraf Uro i bohof: för de minderåriga brottslingarna i fdrbättringshem (Reformatol'Y Sohool Aota 1854 ooh 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i räddningshem och dermed beslligtade anstnlter (Industrinl School Acts 1857, 1861 och 1866) Eternentnry Education Acts 18'70 och 1876 samt Industrial School Amendment Act 1880). Den har vidare genom storartade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ~ndamålet liimpligt sätt, och den hul' slutligen under- Endast för ena halffiret; för dct andra saknas nppgifter.

9 Motioner i Andra Kammarell, N:o kastat dem en sakkunnig och noggrann inspektio'l. Enligt den SGnast ut gifna. inspektiollsberättelscll fuonos under 1894 i Storbritannien icke mindre än 227 a.f staten underswdda. anstalter af förevarande slag: 50 jorbtittrulgshem (Reformatory Schools), 141 rncidningshem. (Industrini Schools), 14 skol karehem (Truant 80hools), och 22 t'åddningsskolor (Day Industrial SchooI8). Af dessa inrymde förbll.ttringshemmon 5,587 gossar och flickor, räddningshemmen och skolkarebemmen 24,683 samt räddningsskolorna 3,~UiL För bättring8hemmens samlade utgifter uppgingo till 109,874 pund sterl. 11 s. 6 d., räddnings- och skolkarehemmens till 865,775 pund 8001'1. 15 s. I) d. och räddningsskolornas till 29,85~ pund ster!. 7 s. l d. Statsbidraget utgjorde för det första slaget af anstalter 72,676 pund sterl. 12 s. 9 d., för det andra 196,222 pund sterl. 4 s.3 d. och för det tredje 7,712 pund sterl d. Sådana uppoffringar för ett dylikt ändamål betraktas i Storbritannien såsom en synnerligen god statshushållning; härom äro alla partier der ense, de konservative lika väl som de liberale. Att äfven i vårt land ett ganska stort antal ftrbättrings- och ritdd ningsaostalter är af nöden, derom lär ingen sakförståndig kunna hysa något tvifvel. I fråga om förbättringshemmen lir bebofvet uttryckligen erklludt i nu gällande straffiags kap. 5 ] l hvilken bemyndigar domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna fljrordna, att det )af för äldrar eller annan, under hvars vard och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skan eller i allmän uppfostringsanstalt insattas, om tillgdng de1"till finnes). I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderåriga brottslingar domas till intagning i den med statsmedel understödda åkerbrukskolonien på Hall. Huru otillräoklig denna för ändamålet är, framgår emellertid tydligt af det klinda förhållandet, att för närvarande ensamt inom hufvudstaden gå en hel del gossar, som blifvit )dömda till Halb, men af brist på plats ej kunna komma in. Under tiden kunna de strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga päfljljden blir nemiigen den, att de fljr andra, tredje eller fjerde gången dömas till Hall, utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning af samhällets magt och myndighet J som dylika barn komma att erhålla och bland sina kamrater utbreda, det låter lätt tänka sig. De fljrbiitlrings. och räddningshem, som utan swd af statsbidrag blifvit upprättade på olika orter i vårt land (Lindgreuska trasskolan i Stockholm, Riiddningsinstitutet i Råby, Räddningsinstitutet på Hisingen, Hallauds läns

10 8 ]J[Q!i(mer i Andra Kammaren, N:Q 123. l'ildrlningshem på Mäshult, Räddningshemmet Margretelun<l vid J~idköpillg, Fröbergska. stiftelsen vid Kalmar m. fl.), borätt.iga till den förhoppning, att man hos så väl enskilda personer som kommuner och landsting har att påräkna en stor offervillighet for anstalter med detta syfte, samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå, så vida nemiigen staten Urven hos oss trädde emellan dels genom beviljando af anslag, dols genom vidtl.lgnllde af de lagstiftningsätgärder, som kunna för alldamlhct anses erforderliga. Då det emellertid synes mig gifvet, att inga mera ingripande boslut i JlU antydda rigtning kunna af Riksdagen fattas, innan densamma varit i tilltålle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda sig en klar f'ö\'eställning om hvad i snken kan och bör göras, får jag härmed hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!' Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga forslag om åtgärder föl' beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytal'o samt vanartade och i sedligt afseendc försummade barn. Stockholm den 28 januati I motionens' syfte instämma: li" l ridtjuv Btr!!. J. Persson. C. G. 1'1101'. Johannes Svensson. J. Lindgren, A. F. Broström, Lars Eriksson. E. A. Zotterman. Joh. E1. Nordin. E. Norman. J. A. Fjallbrick. O. Walter. Joh. Johansson, Stockh. Afagnus Höjer. Edvard Wavrinsky, Gustaf E1icsson. Sl.Icn Palme. P. Norbe'rg. David Berfjsbrlim. W. StY"lander, Gm t WaUis. C. J. Hammarström.

11 MOtiQtlt) i Andra Kamtl fretl/' N:o N,o 124. Af herr J. Andersson i Öh,,!o p, om skri/ve/se till Kong/. MaJ.'t angdende a/gäld /1'dn J' da/s6ndringar. Slisom en följd af förändrade lagstif~gs. och skatteförhållanden hafva s. k. litgenhetsinnehafyare eller egare af n hemman afsöndrade mindre jordlotter blifvit rursatta i den svåra stälin gen, att de i flera fall nu få utgöra duhbl. utskylder. När den årliga afgälden Yid afsöndringens beviljande besti1mdes, afsåg denna otvifvelaktigt att motsvara alla ptamhemmanets skatter och utskylder, och sattes jemfisrelsevis tillrltckligt hög. De fisrändrade förhållandena hafva emellertid medfört att, oaktadt den sålunda bestämda årliga afgl1lden till stamhemmansegaren erlllgges, får IUgenhetsinnehafvaren sjelf utgöra en del af hemmanets onera och erhäller ingen afkortning for de lindringar, som hemmansinnehafvaren i form afgrundskatteafskrifning tillgodonjuter. Denna obillighet och oruth-isa mot de mindre jordlottsegarne förefaller mig vara at beskaffenhet, att en förändring och rättelse härutinnan är af bebofvet högeligen påkallad. Men dt förhållandena flerstädes kunlla vara olika och det således icke lir möjligt att utan föregående utredning framkomma med något bestiimdt förslag till ri:l.ttelse i berörda hänseende, tillåter jag mig rureslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till KongL Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och föl' Riksdagen framlägga fol'slag till sådan förändrad lagstiftning, att egal'e af med full eganderiitt afsöndrad jord icke må varda betungade med högre årlig afglild till stamhemmanet än i forhållande till detsamma ålig. gande utskylder. Stockholm den 27 januari Jöns Andersson. Bih. till Riksd. Prot Saml. fl Ald. 2 Ulld. 23 Häll. 2

12 10 N.o 125. Af herr J. Andersson i Ö'l"storp, o'" tillägg till 35 ock 53 i lagen angående 1i19Ttållningsbes/;('irets utgörande pt11an. det aen 23 oktober 1891, Vid sistlidne riksdag vtl.cktes af C. H. "\Vittsell m. fl. en motion om tillägg till 35 och 53 i lagen angå nde väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, afse~. de införande af lagbestämd rätt för vid vägsyn biträdande niimndemfin att af vägkassans medel åtnjuta lämpligt dagarfvode och resekostnadsersäthjing. Denna framställning blef emelle~id på anfårda grunder af lagutskottet afstyrkt, och Riksdagen godkände denna utskottets hemställan. De skäl, som i utlåtandet hufvudsakligcn anföj!4es J voro: dels att 1734 års lag fore Bkrifvit SKyldighet för nämndemän att deltaga i vägayn, dels Dok att den nya väglagen genom ifrågavarande stidgande i 35 icke ålagt nämnden något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag stadgadt, samt slutligen att ersättning till nämndemannen för utförande af det uppd.rng, som enligt förstnämnda lag till dem ~mnats, icke varit medgifven. Beaktande den betydelse, dessf\.1f skäl må anses ega, kan jag doc~ ej tinna annat än att frågan om rätt fbr nämndemän att erhålla ersättmng for bitr'åde med vägsyn är af forhlllandena påkallad; och den åsigten, att ersättning till nämndemän för vtt;syn icke varit i 1734 års lag medgifven) eller att nämndemansbefattji;ingen såsom hufvudsakligen till sin

13 Motioller i AlItlra Kammc!en, 1.\': karakter ett förtroendeuppdrag, skulle utgöra något giltigt hinder för en lagförändring i det antydda syftet, förefall' r mig mycket t\'ifvelaktigt. Helt visst har iifven lagstiftningen på senare.den gått i den efter min uppfattning goda rigtningen, att icke allenas närondemansbefattningen i flera fall utan jemväl andra förtroendeuppdrag, er de utförts, blifvit tillerkända sl1xäl dagarf'v"ode som reseersättning äfven 'om sådant från äldre tider icke ifrågakommit eller ansetts hehöfligt. Vid tiden llli.rmast före 1872 vo:cl endast hesutne åboar och hemman segare valberättigade och valbara 'lut nlimndemansval, och den valde yar under den tid befattningen innehades tillförsäkrad åtskilliga $. k. privilegier eller rättigheter, såsom exempeh' s frihet från utgörande af skjutsskyldigheten. Denna jemte andra förmåner utgjorde, i synnerhet der skjutsskyldighetens fullgörande var ett svårt onus, en icke oväsentlig ersättning till nämndemannen för de skjutsar, llfln måste bestå sig vid vitgsyner och andra resor, som af sysslan pilkallades. Således äf,-en om ingen direl..-t ersättning tillkom nämndemännen f6r det pä den tiden ringa besvaret att biträda yid vägsyn å några fä. mil landlj\ägar, så utgjorde dock den indirekta godtgörelsen ett icke obetydligt ersättningsbelopp i forhållande till besvärets storlek. Efter det kongl. f6rordningen den 19 juli 1872 blifvit gällande, är nu mera en hvar i kommunens allmänna angeliigenheter röstberättigad, inom valkretsen bosatt mnn, som är 25 år garpmal, valbar till nämndeman,oeh det kan inträffa, att en person, som ej l.t~r egna hästar att tillgå, blifver utsedd till nämndeman för koromtmen el~r valkretsen. Huru uppoffrande och kostsamt för honom fullgörandet af et erhållna uppdraget skall blifva är lätt att inse, då ingen ersättning för,l'ägsynebesvllret under någon form nu är medgifven. Tager man Yidare i betraktande ökningen af det bes,:,är, som geno~ nya v~lagens ~llämp~ing. och deraf f6ranle.~da '-ägdelnrngar måste blllva en f6ljd, nemligen ett fördubbladt sntal vugar att besigtiga, då t6refaller det, som om niimndemansbefattningen vore ett mindre angenämt men ganska kostsamt förtroendoupp<lrag att fullgöra. Då det emellertid ansetts vara i ;vägtrafikanterg och Yäghållningsdistriktets intresse behöfl.igt, samt för allmänna n'igarnes vidmagthållande och förb1ittring nödigt, att Yiigsyn årlig~p hälles, b(l;l' det väl [lfven vara vägbåuoingsdistriktets oafvisliga skyldighet att af vligknssans medel skäligen ersätta biträdande nämndemännen f61' cl'erae med vllgsynebesvärets fullgurande förenade kostnader. Jag tillåter mig t6r den skull vörd~mt anhålla, att Riksuagen för sin <1el "ille besluta ett tillägg till 35 i lag~m angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 18!h af följande lydelse:

14 J2 MotiQllet i Åtldra Kammaren. N:o 126. Nämndeman, som biträder vid vägayn, tillgodonjuter dagarf\-ode enligt 5 klassen i gullande resereglemente samt skjutsersättning berl1k.nad efter lega för cn hlist för hvarje kilometer väg, 80m besigtigats; samt ett nytt moment till 53 i samma lag så lydande: vägsyniugskostnader. Stockholm den 27 januari JötlS A.tldersscm. N,o 126. Af herr J. Sjöberg, 6111 skdjvelse till Kongl. Maj:t angdc>ldr «lldr'inb i beslammelsema om transport af gods å slatens ierm;cigar. Mycket har under senare tider åtgjorts från så väl statsmagternns som enskilda nykterbetsviinners sida för befrilmjande af nykterhet och sedlighet. Men ännu llterstb.r mycket att göra, innan det eftersträfvade m,\ let uppnåtts; och det måste för rinnande derar vara en h,-ars skyldighet att i sin mån bidraga till minskande af rusdryckers missbrukande. Förbudet mot försäljning nf.spirituösa drycker vid gästgif,'erierna å landsbygden val' utan tvirvel en ror de verksammaste åtgiirder, som i antydda rigtningen blifvit vidtagna; och förhållandena betrjffande nykterhet och sedlighet hafva i allmänhet sentligt förändrats till det bättre, der i följd af omförmälda försitljnings ttigheters indragning tillgång till spiri. tuösa drycker flirsvårats. I de akter af landet åter, i hvilka jernvägar finnas ooh dit således spirituosa huru små qvtllltiteter som helst på reqvisition fråu spritförsilljuingsst lena i städerna kuuna afaäudas, fortfar deremat superiet i lika hög g. d som förut. Till förekommande deraf

15 Moticmnr i Anclra Kam laren, N:o gif\'e8, så vidt jag f"orstår, ingen annan tväg, än att forbud utfiirdas tör statens jernvägar att till befordran m ~taga spirituösn drycker i mindre partier. Ett sådant COrbud sknllo, der ro är jag öfvertygad, bidraga till superiets minskande yida mera än många andra af de förslag, som i enahanda syfte blifvit eller kunna blifva frthnstälda. På grund häraf får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om såwin lindring i nu gällande tdreskrifter om transport af gods A statens jornviigar, att spirituösa drycker i mindre qvantitet Uu 50 liter icke få å dessa jernvägar emottagas för trallbport såsom il eller fraktgods. Stockholm den 28 januari 1896, ~ W.' Bengtsson., I motionens syfte instämmer: Joh. Sj6herg. N.o 127. Af herr J. Sjöberg, om s if/.'else till KOflgl. Maj:t angående ändring i kongl. k gö-relsen angåejjdc tid, inom hoilken kartor och ski/tshatullingar skola af ordförallde i egodelningsrätt dterstduas till landtmlitare m. 111., den 10 maj Genom kongl. kungörelsen af den O maj 1867 hul' blifvit bestämd dels viss tid, inom hvilken egodelnings:$tts ordförande skall till landtmätare återstulla kartor ooh handlingar jerite utslag, angåonde sådana frågor, som omnämnas i 125 af stadgan o skiftesverket, samt dels viss tid, Bi/~. till Riksd. Prat Saml. 2 A/d. Band. 23 Häjt. 3

16 14 Motioner i Andra Kammaren, NOQ 127. inom h'rilken egodelningsl'ätts ordf~rande skall till skiftesmannen återställa kartor och handlingar, 80m af egodcluingsrhtten blifvit faststhlda. Deromot saknas bestämmelse om, inom hvilken tid egodelningsrätts ordförando btlr återställa kartor och handlingar till skiftesmannen i det fall, da nf slutad förrättning blifvit öfverklagad och pröfvats af egodelningsfätten. Och då, enligt hyad erfarenheten visat, det flera gånger intruffat, att i sist omförmäld,l. fall kartor och handlingar ioke pli flora männder, ja åratal, eftor det egodelningsrättens utslag vunnit laga kraft, återstälts af egodelningsrätts ordförande till förrättningsmannen sumt att handlingarna, då do slutligen kommit i6rrättningsmanuen tillhanda, ej åttoljts nf egodelningsrattens utslag, genom hvilka omständigheter förrättningens slutliga fullbordaude blifvit betydligt fördröjd, till stort men för jordegarne, hvilka sjelfva behöfva det dem tillshlida utslaget för att kontrahera, det förrättningsmannen vid!orrättningens!ornyade handläggning följer deri meddelade föreskrifter, sä fur jag härmed vördsamt anhålla, att Riksdagen måtte besluta aflåtandet nf en under dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kong!. Maj:t måtte bestämma viss tid, inom hvilken egodelningsrätts ordförande skall till skiftesmannen återställa kartor och handlingar, sedan egodelningsrätt meddelat utslag lulgående afslutad och o/verk/agad landt~ ml1teriförriittning; och att nämnda handlingar vid återstiillandet skola åtföljas af ett exemplar af egodelningsrättens utslag i urelldet, utan lösen. Stockholm den 28 januari lsd6. Joh. 8j6berg. ::Itoekholn,. t'l ci<t P. l'almquist.! A.kti~bo1a(:. II3ll6

17 Motioner i Första KammareIJ, N:o 19, 17 Slutligen: hvilken tidpunkt kan vara gynsammare att genomföra denna reform än just den närvarande, som med en å den allmänna penningmarknaden exceptionelt låg räntefot och öfverflöd Pl~ penningar erbjuder oss det bästa tillfulle att erhålla billigaste kapital. Försumma vi llu att begagna oss häraf, så. kan det komma en tid, då reformen tvingar sig frnm under vida ogynsammare forhåjlanden. :Med stöd af hvad jag här aufort far jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville uti nnderdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att KongI. Maj:t täcktes låta verkstihla en omfattande revision af v:'l.r nuvarande hypoteksinstitulion och i sammanhmlg hiirmcd tnga i öfvel.' viigandc, hurnvida icke genom förud<1l-ude bestämmelser angii.ende vår jordbrukskredit minskning i jol'dbrukslåneriint.an ml~ kunna åstndkommas, samt till Riksdagen inkomma med det (6rslag, 80m ur berörda. u/redning kan roraniedas. Stockholm den 27 januari C. 1'. aj' Btu e-u. Bill. till JUksd. PrOf. J Saml. :1 A/d. J Bmul. 7 ljärl.

18 18 Motiom'r i FiJr.~[a KIlIJlIJuu"m, N:o 20. N:o 20. Af hen Rudebeck, om fdm'betande ((f jö1'sla,q till inrättande 0/ allmiinna uppjostl'in,9sfulstalter (ih' minderliriga brottslingar. Ett lika obestridligt som sorgligt förhållande är, ull nnt~'llet mindertu'igc brottslingar i vårt land årligen ukas. Förhnndling3rDn vid domstolarne icke blott i stad IIt~'ln ock å landet visa detta, och predikanterlln vid våm fiingelser hafva liinge i sinn cmbetsberiittelser framhållit dcnnn erfarenhet. Den bekräftas ock med tnlande siffror af de statistiskl;\ uppgifterna. Nödvändigheten af att något göres i denna bekymmersamma frilga, hvars betydelse för visso ingen kun jäfvfi, ligger såjedes i öppen dag. StrnlTlngcll stadgar, i fråga om brott. af minderårig, i 5 kap. l.'\ft gerning, som eljest är straffbar, vnre (med undantag af i 2 an~ gifyet fall) strufl1ös om den begås af barn innan det fylt femton {Lr, men lag<?n bcst~immer på samma gång, att domstolen eger förordna, att barnet sknl1 3gas i hemmet eller insiitt~'ls i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång dertill finnes. Att bestraffningen '-lgaj oarsedt de många svårigheter 80m vid den möter, siilbll länder till den brottsliges verkliga förbiittring, iir af Aero skål lätt iosedt, och det end:\ medel till verklig räddning för framtiden iir den brottsliges intngnndc å. uppfostringsanstalt. Men tyvärr högst ringa iir tillg{mgen till detta medels anlitande. Der fiones egentligen blott en sådan ansta.}t i v{trt land, nemligen den å Hall, och uppenbart ii.r, utt den icke kro fyl1n, det. sorgligt, stora. behofvet. Det lärer icke kunna emottugas mer ii,u 175 elever, och rör den skull blifva många der till intagning anmiilda mottagna först efter en lang, med farlig.t följder förenad väntan. Ännu flere blifvn icke anmälda, då under hand kännedom vunnits om att plats der icke finnes.

19 Motioner i Yorsta KammarNI, N:o Man måste således säga, att lagens anvisning till de unga brottslingarnes behandling i de flesta fall icke kan följas, och betydelsen af detta bekymmcrsanllnn f~rbu.llande skönjes äfven då samma unga brottsling mången gång inom kort tid åter står tilltalad och så åter, till dess huns ungdom ej mer utgör hinder för hans inneslutande i fängelse. Med tanke på. huru annorlunda det kunnat vura, om den unge brottslingen efter sitt torsta. fall blifvit intagen å en uppfostringsanstalt och att han på så slitt kunnat bevaras åt samhiillet, träder behofvet och nödvändigheten af ett utsträckt ordnadt förbättringsvltsende tydligt fram, och det är icko nog med att något härutinnan göres j hvad som skall göras bör göras snart. Att anordnandet af ett sådant förbättringsväsende bör vidtagus frun statens sidu, synes ock vara obestridligt. Hvad som på. enskild våg eller af kommuner kan härutinnan åstadkommas blifver icke till fyllest eller tillfredsställande. Här gäller det ock obestridligen ett statsintresse, och detta af den mest allvarliga och vigtiga betydelse. Det gäller att söka be"ara och återgifva ttt samhället en ungdom, som eljest går torlorad får all tid. Naturligt är, utt härmed folja kostnader för staten, moll det kan icke motsägas, att här om någonsin fonjenar målet vin uppoffringen, då vinsten äl så många samhällsrnedlemmnrs räddning från mornlisk undergång. En omfattande utredning af frågan erfordras naturligen, innan ett Iörshtg kan framläggas, och tydligt ilr, att en sådan utredning bäst kun åj,itadkojnjnas genom Kongl. Maj:t. Då. jag vågar vara. öfvertygnd om att den frå.ga, jag nu t.illåtit mig framliigga till bedömande, skall erkännas vara beaktansvärd, får jag vördsamt föl'esm, att Riksdagen ville beslut..'t att i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täckte. lilta llppsätta och för Riksdagen framlägga förslag till inrättande af allmiinnn uppfostringsanstalter för minder :\riga brottsliugar. Stockholm den 25 januari l89g. G. li11d,beck.

20 STOCKnOL~I. IS'\.-\C MARCUS' IJOKTRYCXER1 AKT1EBOLAG, 1890

21 Första Ka1/lJJ/al'cns l'mrälli9(~ Utskotts (N:o J) Utlåtande N:o O. 1 N:o 6. Ank, lill Riksrl, ic:insli (len 23 mnrs 180G, kl. 1(1 f. ro. Försia f(ammaj'ens [lirsta tillftilliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl, Maj:t "lirande å/gä"der fli1' beredande aj lämplig uppjv8tl'an at minderål'iga jörbrytm'e samt vana1'tade och i sedligt afseende!öl'sttntmade bm'n, Uti en i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, i hvars syfte 21 af kammarens öfriga ledamöter instamt, har herr F. Berg f6reslagit:»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong1. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t ville låta 11tarbetA och för Riksdagen framlägga förslag om å.tgii.rdel' rör beredande af lämplig uppfostran åt minderå.riga förbrytare samt vnnartade och i sedligt afseende försummade barn». Denna motion har Andra Kammaren öfverlemnat till sitt första tillfälliga utskott, hvilkct i afgifvet utlåtande hemstält, det Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kong!' Maj:t anhåller, att Kong!. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.. Sedan Andra Kammaren bifallit denna hemställan och jemlikt 63 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvit Första Kammaren Bill. till Riksd. PrQt Samt, 2 Afa. 1 Bancl, 5 Häft. (N:o 6.) 1

22 2 FÖJ'sta Kammarc'IlS TillfälUga Utsl:ctts (No 1) Utlålal/dc N:o 6. sitt beslut, har iirendet af sistniimnda kammm e för yttrande öfverlemnnts till dess första tillfälliga u"kott.. o o o Medkammarens utskott uttnlar sig öfver den viickta motionen p:~ följande sätt:»till stöd för sitt förslag framhåller motionären till en början, att man inom allt vidsträcktare kretsar syntes nnder senaste tiden 11afv:1. kommit till medvetande om den allvarsmnma fara, 80m hotade vår S:1mhäUsordning gonom den sodliga förvildningen hos on del af det uppväxande slitgtet. En oroväckande yttring af denna sodliga förvildning utgjorde det stora antalet unga forbrytare och framför allt den fortgående ökningen :lf detta ant..'l.l. I dett..'l,. hänseende meddelar motioniiren åtskilliga sio'eruppgifter ur f:\ngvt rdsstyrelsens ber:ittelser. Utskottet hiinvisar till dc i motionen förekommande tabellerna och inskriinker sig här tiu att p:lpeka, titt medan nntalet inkomna under 20 år varande straffarbetsf!lngar år 1850 uppgick till endast 28, hade antalet» 1860 stigit till 154,»1870»» 225,» 1880 'II 1> ". 251, för :ltt. ) 1890 :'ttcr gl'~ ned till, och derpå» 1893 stiga t.ill 294 samt.» 1894 ända t.iil Af do sistnämnda 315 unga förbrytarne hade 30 inkommit vid endast fylda 15 år, 52 vid 16 år, 62 vid 17 år, 75 vid 18 år och 9G vid 19 k De meddelade uppgifterna angåfve, att a.ntalct nf uti vå.rt land till straffarbete dömda unga förbrytare for närvarande i det hela taget syntes vara i stigande. På summa sorgliga foreteelse häntydde ock kriminnlstntistiken inom nästan alla andra land. Så i 'I'ysklund, Österrike, Ungarn, Frankrike, Italien, Holland, Danmark och Norge Ul. fj. Motionii.ren finner oipellertid, att det skulle vara så mycket mera förhustadt, om man af den nu tillgängliga. kriminalstatistiken ville sluta sjg till ett växande sedligt forderf, som brottsligheten icke finge bedömas blott efter lagö,fverträdelsernas antal, utan iifvcn efter derns Uj'!, det iii' efter den större eller mindre ondska och råhet, hvaraf de äro ett uttryck.

23 JIÖ"sta KalllJllanm,s Tillfälliga UtskQtts (N:o 1) Utlåtande 11':0 {J. 3 Oeh iifven om man finge antaga, att en tillväxt i antalet beifrade förbrytelser utvisade. en till~äxt i ~ntalet verklige~ begångna ~ådu:nu: och denna senare en tillvi~xt 1 brottslighet, så vore harmed naturligtvis mgalundn. bevisadt, att nat.ionens sedliga nivå i det hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en n~tion utgjorde ju i alla fall endast ett mindretal, ooh dess tillbakagång i moraliskt ufseende kunde mångfaldigt uppviigas af en samtidigt härmed fort.gående sedlig förbättring hos det stora flertalet. Med allt erkännande häraf stode det likväl fast, att de statist.iska llppgirtcrna syntes tyda på en tilltagande br0!tslighet ho~ lmgdomen inom nästan alla land. Lemnades de sålunda glfna antydmngarna obel.lktude, så voro fara värdt, att den sedliga förvildning, hv[l.ri lagöfvertj'ädclserna hafva sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt vidsträcktare kretsar af det uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva, att framtidens mensklighet sjönke ned till en lägre moralisk ståndpunkt itn den, hvarpll nutidens befunne sig, Under sådana förhållanden vore det enligt motionärens mening helt naturligt, att frågan om brottsligheten blnnd de minderåriga under den senaste mansåldern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis inom de kretsllr, som af denna fråga omcdelhihi; bel'öl'as, nemligen ~\ ena. sidan kriminalisterna, å andra. sidan skolmännen, fmmföl' allt jolkskolemännel1. Närmaste noledningen till att de fölta tagit frågan under ompröfning finner motionäxen vara den bland dem vunna erfarenheten om fängelsolifvets rörderfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade dc kommit till insigt del'om, att förbrytare, hvilka ä.nnu befunne sig i bamdoms eller öfvergångsåldern, icko hnde sin råtta plats i fängelset, samt att de ofta ut.gitlge ur detta vida sämre iiu de gingo der in. FolkskoJemiinnen åt.er hade "under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att st.eg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor, ll\:arur det homtade sin näring. De hade dessutom haft" flera särskildt tvmgande anledningar att mod lifligaste intresse omfa.tta dennlt fråga. De unga lagöfvorträdame utgingo nemiigen så godt som "undantagslöst u: kretsen af dessa. vagabonderande och YHnartade barn, hvilka genom sj,na skolförsummelser och sitt dåliga nppfönlnde berodde läraren de bittraste bekymmer och i hög grad neutraliserade honom i hans arbete. qfta.vore det just efter dessa bnrns beteende, som allmänheten bildade Sig, sma fötostiillningat om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena h~irom icke kunde blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. IIiirtill komme, att barn af ifrågaveliimde slag naturligtvis måste

24 4 Första KmltfnarCIIS TIUfälliga Utslwtts (N:o 1) Utltltande NQ 6. utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvadflll deras tvungna samvaro med välartade bam innebure en upprörande oriitt~ visa såväl mot dessa som root deras föräldra.r. Af nu antydda skäl hade lämpligaste behandlingen af minderå.riga förbrytare och vanartade barn allt mer blifvit en brännande fråga bland tänkande kriminalister och skolmän samt äfriga för social-etiska och social-pedagogiska spörsmål intresserade personer. Så i utlandet; så äfven hos oss. Redan tidigt, säger motionären, harva våra kriminalister haft uppmärksamheten fästad vid nödvändigheten af att söka hälllina förbrytarebefolkningens fortgående rekrytering på grund af ständig tillströmning utaf unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen i sina berättelser år efter år påpekat den fara, som h~ir hotar. Tidigt hafva ock från uppfosq'arnes sida sta.rka röster höjt sig för det ondas förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens hänvisande till enkom för dem upprättade räddnings- och förbättringshem. Utt..'llanden i denna rigtning hafva tid efter annan framkommit inom skolpressen samt från folkskolelärareföreningarna i olikn delar af vårt land, särskildt från hufvudstndens, och under de senaste åren har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolchi,rareförening för frågans utredning genom trenne för ändamålet utsända resestipendiater inhemtat underrättelser om de anstalter af,ifrågavarande 3rt, som finnas såviil i vu.rt eget land som i Norge, Danmark, Skottland och England. Af åtskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens intresse numera vara väckt för denna betydelsefulla angelägenhet. De berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att medclela om våldsdåd, föröfvadc af minderåriga, samt om formliga förbrytn.l'eligor, bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar.bragt det medvetandet till lif, att samhället här lätit on svår försummelse komma sig till last, och att denua försummelse måste i möjligaste mån gocltgöras, och detta med snaraste, så vida vi ej med visshet skola gå en mörk framtid till mötes. Att en förbättiing är möjlig, derom hade vi, enligt motionären, lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. Det funnes i Europa verkligen ett enda rike, som på detta område skiljer sig från de öfriga och kan förete en statistik med år för år sjunkande brottslighet hos de minderåriga samt med deraf i sinom tid följande minskad brottslighet äfven hos de vuxna. Det är det brittiska. Motionären meddelar i detta hänseende

25 år 1861» 1869» 1870» 1880» 1890» 1893 Första Kammarclls 1'ill{tilliga UtskcUs (N:o 1) Utlåtandc N:o 6. 5 en mycket tulandc t-abell, af hvilken frnmgår, att nntalet 10rbrytaro i England med 'Vnles var: Under 16 Ir. Öfver 16 Ar. 8, ,343 10, ,940 9, ,225 5, ,684 3, ,780 2, ,538. Antalet yngre förbrytare var alltså- i England i stigande till och mcd år 1869, mon har sedan dess niistan onhätligt sjunkit, och verkningarna af detta sjunkande har fnln och med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande äf\-en nf ant.:'llet äldre förbrytare_ Hufvl1dorsaken till detta rniirkliga torhållande är - påpekar motionären - Hitt funnen. Den ligger demti, att staten allt sedan och 1860-talen kraftigt tagit saken om hand. Den har genom sin lagstij~ning föreskrifvit "ljwangsuppjostl'an» för så-dana, som häraf äro i behol': för de minderåriga brottslingarna i förbitttringshem (Reformatory School Acts 1854 och 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i riiddningshem och dermed heslägtade adllta1ter (Industrinl School Act. 1857, 1861 nch 1866, Elemen13ry Educnlion Acta 1870 och 1876 snml Industrinl School Amendmcnt Act 1880). Den har vidare genom stor :lrtade anslall främjat uppri:i.ttandet af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhmla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet liimpligt sätt, och den har slutligen underkastll.t dem en sakkunnig och noggrann irlspektirjn. Enligt den senast ntgifna inspektionsberättelsen funnos under 1894 i Storbrittannicn foljande nf staten understödda anstalter af förevarande sing, nemligen: 50 förbättringshem (Reformatory Schools), 141 riiddningshem (Industrin! Schools), 14 skolkarehem (ltunnl Schools), =- 9:::"2 riiddningsskolor (Day Industrial Schnols). Summa 227. Ånt-alet lärjungar utgjorde: iförbättringshemmen,... 5,587 i räddnings- och skolkarohemmen 24,683 i rädduingsskolorna 3,251 Summa 33,521.

26 6 för förbättringshemmen.» riiddnings- och skolkarehemmen. II räddningsskolorna o O" --:c:::::":-:c: Att Mven i vårt land ett ganska stort antal forbättrings- och räddningsanstalter vore af nöded, derorn kunde väl, fortsåtter motionären, ingen sokforståndig hysa något tvifvel. I fråga om forbiittringshemmen vore behofvet uttryckligen orkiindt i nu gällande strafllags kap. 5 1, hvilken bemyndigar domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna förordna, att det liar föråldrar eller annan, under hvnrs vård och lydnad det står, med aga bemma i huset. rättas skall elltj1' i allmän uppj'ostringsonstalt insiittas, om tillgång dertw jinnesjj. I öfverensstämmels8 hiirmed bnlka ock minderåriga brottslingar dömas till intngning i don med statsmedel understödda åkerbrukskolomen på Hnll. Hurn otillräcklig denna för ändamålet är, framginge emellertid tydligt af det kända forhållandet, att for nårvarande ensamt inom hufvudstaden gingo en hel dej gossar} som blifvit Ildömda till Halli, men af brist på plats ej kunnat komma in. Under tiden kunde de strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga påföljden blefve nemligen den, att de för andra, tredje eller ~jerde gången dömdes till Hall utan att dock der vinna intriide. Rvilken uppfattning af samhällets magt och myndighet, som dylika barn komme att erhålla och bland sina kamrater utbreda, det läte lätt tiinka sig. De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag blifvit upprättade på olika orter i vårt bnd, berättigade till den förhoppning, att man hos såvitl enskilda personer som kommuner och landsting hade att påräkna en ganska stor offeryillighet för anstalter med detta syfte, samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå, såvida nemiigen staten äfven hos oss trädde emellan, dels genom beviljande af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsätgärder, som kunde för ändamålet anses erfordorliga. Då det emellertid hm- synts motioniij:en gifvet, att.inga mera ingripande beslut i nu antydda rigtning borele af Riksdagen fattas, innan densamma varit i tillfalle att på. grund af omsorgsfull undersökning bilda

27 Första Kammarens 1'iU{iilliga Ut.~JroUs (N:o 1) Utldta1lde S:o 6. 7 sig CD klar förest..'i.llning om hvad i saken kunde och borde göras, har ban iuskriinkt sitt yrkande till en hemställan om en skrifvclso till Kongl. Mnj:t i iimnet. Föreliggnnde fr:"lga. htlr vid åtskilliga föreg-lcnde tillfiillen under en ellor aunan form varit foremål för Riksdagens ompröfning. Redan vid lrs riksdag röreslog kjtkoherden i Slaka ar Linköpings stift, lektor J. H. Wnllmau, att anslag måtte beviljas, p"~ det 3tt lltiiddningsanstaltor inom hvarje provins m.\ inrilttas för vanartiga barn 6"'\.111t första gången straffade unga. förbrytare: båda inrättningnrnn holst p{~ landet, för de senare, der dct kan ske, i grn.llskapet af k.rono~ nllmiiuuiugar för ntt med m-bote förena jordbruk i smilrre lotter, t.ill hvilka do åt samhialet ~terskänkta kunde erhålla korrore eller lii.ngl'o hosihill ngbr~i.lt». Motionen ufslogs. I sitt afstyrkande utlåtande anförde statsutskottet, att IIi fall berörda inrättningar skulle komma att i viss mån förvandlas till statsanstalter, det kunde befarns, att de af den enskilda välgörenhoten och rnenniskokärleken med dessa inrättningar åsyftade ändnm:\l, om icke helt och hållot, åtminstone till någon del forfelnd~s. Vid års riksdag föreslog grefvo G. F. Liljencrantz, fltt för anordnande af inrättningar till vanartiga barns uppfostran samt dessa inrii.ltningars underhåll måtte årligen af hvarje manrolsskrifven person erliiggas en afgift af minst 2 och högst 4 skillingar banko. Motionåren ansåg, att för hvarje län en särskild inrättning for vanartiga barns uppfostran vore alldeles oundgänglig. Enii.r forslaget donna gång framkommit s5som ett bevilluingsärende, Llef det remitteradt till bevillningsutskottet, som anförde: lldå omsorgen om vanartiga, barns uppfostran otvifvelnktigt åligger kommunerna och kan nuses utgöra en del af fnttigvården, synes det u~skottet, att de för en sådan uppfostran erforderliga medel, der de ej vmnns gonom don enskilda frikostigheten, ock böra tillskjutas efter snmma gi'under, som för fnttigvårdsafgifter nu äro stadgade, och ej, SåS?l,n motionären föreslagit" bestitmmas att utgä genom en föl' alln lika ufglft.» På. dessa grunder nfslogs motionen. r~j" bdonriurg,oro. Hib- "(lg~". "H-". WJ-5l Vid 1873 års riksdag gjordes ett par ausnts01' att l någon mån 1818.

28 8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) UtlrUandc N:o 6. lösa frågan.:två motioner förelågo i ämnet. Den ena var väckt af folkskoleläraren C. E. Hjelm och behandlades i sammanhang med åttonde hufvudtitelu, a.l1tsä såsom en uppfostringsfdgn j den andra, viickt af häradshöfding R. enrum, behandlades såsom en lagfråga och vflr alltså remitterad till lagutskottet. Herr Hjelm hade hemstält, att Riksdagen måtte bevilja 10,000 rdr årligen i tre år»att af Kongl. :Maj:t användas till vanvårdade barns och unga brottslingars förbättring och för från fängelserna utkomna 8umt rör försvarslösa, till ändamål att bereda dem tillfälle att sig sjelfvo. försörja». Statsutskottet förklatade, att det»icke kunnat annat än erkiinna motionens goda syftemål, di!. det alltid måste vara en för samhället vigtig angelägenhet, Rtt åtgärder vidtagas för beredande nf tillfälle till uppfostran för vanartig ungdom samt till förbättrande af redan t.ill straff hemfallna brottslingar».»1 saknad af all utredning, p{~ hvad sätt de af motionären föreslagna medlen skulle för iindamålet användas», hemstäide emellertid utskottet, att motionen»icke för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd föranleda». Med a.nledning af herr Gurlens motion beslöt deremot samma års Riksdag aflåta skrifvelse till Kong!. Maj:t angående unga förbrytares insättande i förbättringsanstalser. I skrifvelsen (som äfven afsåg införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet) hemstäldes beträffande nu föreliggande angelägenhet,»att Kongl. Maj:t tåckt.es wga i öfvervägande, hutiwida ej strafflagen och förfnttningarna angående verkställighetafstrajtarbete och fängelse böra undergå förändring i den syftning, att förbrytare under 18 är må kunna, i stället att för undergående nr ådömdt straff hållas i de vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda af staten eller med Konungens tillständ af enskilde inrättade förbättriugsanstnltcr, der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska ntveckling mera ändamålsenlig behandling kan dem egnas.» Då ärnn efter fyra års förlopp ingen annan åtgärd vidt.:'lgits med anledning af denna skrifvelse, än alt densamma remitterats till ftmgvårdsstyrelsen, väckte professor H. L. Rydin vid 1877 års riksdag en motion, i hvilken yrkades, att Riksdagen måtte afh'tta skrifvelse med anhållan, Datt Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hutilvida icke för minderåriga straffångar, som ej fylt 18 år, men icke begått förbrytelser, som medföra straffets undergående vid Nya varfvet vid Göteborg, särskilda fängelser må kunna bestämmas och deras bestraffningar derstiidcs

29 Första Kammarens naralliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 9 förenas med särskilda ätgärder för stra,ffånga-rs undervisning och sedliga förbättring»... Motionen föranledde OJ till någon åtgärd, ej;lär det upplystes, att»fängvårclsstyrelsens utlåtande inom kort tid lärer vara att förvänta», och man ville afvakta de åtgärder" hvartill Riksdagens redan afiåtna slrifvelsc kunde föranleda, innan Riksdagen i samm"n, ämne gjorde någon ny fnunställning. Vid nästa års Riksdag förnyade herr Rydin sin motion, men med samma utgång. Det från fångvårdsstyrelsen infordrade utlåtandet örver 1873 å-ts ~~~&~~rj;::~. rikscbgsskrifvclse afgafs den 31 augltsti 1885, Det var i nu berörda rand<! Ii/vtrdol af vilsontligeu följ' und e innehå.ll: 187:1 dr~ Ril:lu1l9"X:rifvebe. IIvnd nngär den forstn nf de två frågorna, ellor den, huruvida ej förbryt.:lre yngl'o ån 18!tr, i stället ntt. inspi~rras i de allmänna fiingelscrna, borde insiithts i s:irskildn. förbättrings::l.llstalter, så el'h:iller denna framställning närmn.re föl'klnring af hvad i skrifvelsen föl'milles derom, att Riksdagen ansett, att domen borde lyda å I:ingelse eller straffarbete, men straffet, der s{~ ske kunde, efter vederbörande myndig. hets best.ämmande, öfvergå t.ill insiittande i forbiittringsanstnlt. Antalet. af do unga, for brott dömoe förbrytare, å hvilka en sådan för1i.ndr:l.d lagstiftning skulle finna tillämpning, har under senare åren ut,gjort omkring 100 individet årligen. D:\, efter hvad erfarenheten visat, bland dessa en icke ringa del förr eller senare åtel'faller i brott och bildar den stam, hvarutur flertalet. af dem ulgfl, som görllo brottet. till yrke, sl fl'nmstår obestridligen vigten och önakylirdhotell demf, att dessa unga, då do forsta gången beträdas med brott, kunde omhändertagas och, stlsom Riksdagen yttrar, till laglydiga medborgare upptuktns. l~n sidan upptuktelse och omdaning af dessa i lnster oeh brott mora försig komne ynglingar lii.rer emellertid icke kunna forsiggå, med mindre att en tidsperiod af minst fem ål' for deras! qvarstammnde i förbiittl'ingsanslalten best!tmmes; och statens! utgifter för en eller flere sådana förbi~t.tringsanstalt'or med phl.ts för 500 yng. lingar skulle nppgå till ganska betydande belopp, Tfrågas:i.ttas kan emellertid, hul'uvida sbl mi forefinnas att for niirvarfl.nde vidtaga någon åtg:ird i den af Riksdagen :mgifna syftning, och huruvida. det nf Riksdagen antydda behofvet. förefinnes i Iib. hög grad nu, som niir Riksdagens akrifyelse afliit-s. Vid den tiden vom nomligen dc for ungdom befintliga förbi~ttringsanstalterna i riket afsedda egentligen cndnat for barn, i det att de der t.ill,,1rd och uppfostran intagne i regeln fdin nnsl:l.ltel'na utslucfvos oeh i allmiinna. lif\'et utlemnndes omedel Bih. till Riksd. P"ot. 189(/. 8 Saml, 2 Ara. 1 Band. [I Härt. 2

30 Kongl. Jfuj:14 ~I/"l. 10 Fö"sta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utldrande X:o 6. bart efter forrättnd konfinnnlion eller vid omkring 15 å. 16 års ålder. Sedan dess hafm emellertid åtskilliga anordningnr,'idt.3gits i syfte att åt ynglingar af mera. framskriden ålder, SOUl bju,'it betriidda med brott eller gröfre vanart, bereda en sorgf:uligaro vard och uppfostran. SfL har af enskild forening inriittats åkorlrukskolonien Hall, der ynglingnr under noga tillsyn och vård hallas till undervisning och arbete saväl vid jordbruk som i siirskilda yrken, ända till fylda 20 år. Enligt den speciella kännedom underleeknad generaldirektör [G. Fr. Almquist) om denna ai15t.'\lt eger, har erfarenheten från nämnda koloni Udaga1ngt, att ynglingar, som alltifrån spädare :\ren insupit lastbara och brottsliga vanor, genom allvarlig, mcn välvillig bclumdling samt goda föredömen kunnat vii.njns till sedlighet, ordning och stadga samt deroftcr blil\it laglydiga medborgare, som ärligen förtjenn sitt uppe lliille, liksom ock samma erfarenhet visat, att ju iudre ynglingal'llo varit vid ankom sten till kolonien, dess längre tid har erfordrnta, innan torbilttrillg och studga hos dem intriidt. Af de vid kolonien sedan debs öppnande år 1876 emott.'\gne 255 :yng lingnr bnfva såsom stadgade utskrifvits 76, och af dcssa hnf\'a i brott cller lastbart lefverna icke återfallit flere än 6, eller omkring 7 procent. Vidare har for de ynglingnr, som från 14 till 22 års ålder blifvit dömde till straffarbete nf 2 år och derutöfver, anvisats stroffnnstalten :\ Nyu Varfvet, dcr dem egnas en uppfostrande behandling sllmt mera vidstriickt undervisning i bade skol iimncn och yrken, och slutligen hul', jemvill A Nya Vnrfvet, illl'iit!:lts en Räl'skild nrbetsnllst..'\lt for sådauc, från fångelserna frigifno, for brott stc,'\ffll.de :ynglingar intill en ålder af 21 dr, hvilka gjort sig forfi\llne till behanuling enligt iora\'arslöshctsstadgan eller den i dess ställe nu i kran triidda lagen angående lösdrif\ arcs behandling. Derjemte får styrelsen fii.sta Edera Kong!. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpa, att i främmande Hinders lngstiftnhlg kllllpl>t Iiircr finnas nagon mots\'arighet till den nf Riksuagell ifragl\.sllttn. lagbcstii.mmolson Den förklarade Iora.nleda. 26 mars 1886 Kongl. Maj:t anmäldes föreslåonde skrif,'o]se i st.atsrådet, och densamma icke börn. till någon vidare åt.giird Efter detta beslut har fr.ignu icke heller forcvnrit inom Riksdagen f6rr~i.n Inotioner nu härom blifvit viickl~l, sedan nntnlet minderåriga brottslingar viisenlligen stigit, åkerbrukskolonien IJall visat sig alldeles otillriicklig och friimmande hinders illgst.iftning på ifrågavarande område gjort betydande framijteg. Fi;duJl14Rok tdlurdd. som Motionären åberopar såsom stöd for sitt yrkande den erfarenhet, i utlandet, särskildt i England, blifvit vunnen rörande möjligheten nf

31 Första KammarClJs Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtmlde N:o den brottsliga och vanartade ungdomons moraliska förbättring. Utskottet har ur tillgängliga känor sökt er~åna ytterligaro upplysningar i detta afseoude och får härom meddela följunde., De engelska nnstnuerna for»tvångsuppfostrall" nr sedligt vilsekommen ungdom äro nf tvd. hufvndslng. Anstalterna af det ena slaget åm afsedda for.sådana, hvilka redan afgjordt äro inno på brottet.<j bana. De hafva till itndamål att åter(rjra dessa minderåriga rörbrytal'o till laglydnadens viig (Förbättriugshem, Roformatory Schools). Anstalterna af det nndra slaget Mer iiro väsentligen afaodda for sådana, som ännu oj liro formliga for brytare men viii pl\. grund af vanart eller sedlig vanvl\.rd löpa fara att blifva det, och dorns syfte är att i tid förebygga detta (Riiddningsskolor, Day Industrial SchooIs; Skolkarebem, 'fruant SchooIs; Rii.ddningshem, Industrin1 Schools). Intngning i de åter(dmnde anstalterna, (örbättringsheml1um (Reformatory Schools), sker efter viisentiigen följande grunder. Om minderårig i åldern år begår brott, som ilr belagdt med strafiarbete ellor fängelse, kan han af domstolen öf\'ericmnns till ett af staten erkändt torbiittringshem för att der uppfostras. Har barn, som begått dylikt brott, icke uppnått 12 Ara ålder, kan det likaledes insättas i uppfostringsanstalt af detta slag, såvida det nemligen forut varit öfverbevisadt om fol'brytelse, som ill' belagd med straffarbete eller fangelse. (Är så ej fallet, anses det icke hafva definitivt inträdt på forbrytarebanan och kan dä hänvisas till ett s. k. räddningshem). Domstolens beslut måste innemlla uppgift om tvångsuppfostrings. tidens liiogd. Denna iir minst 3, högst 5 ål' och får icke utsträckas ntöfver det nit tonde lefnadsårct. De (dl'cbljggmule anstalterna befolkas hufvudsakligen af sådana minderåriga. hvilka på ett eller annat sätt undandraga sig folkskolans uppfostrande inflytande. Också äro en del af bestämmelserna rörande dem inryckt.a i folkskolelagen. Denna föroskrifver, att om foräldrar oft.a och utan giltig orsak forsumma att låta sitt i skol Aldern varande barn kommn i åtnjutande af tors\'l\rlig elementär undervisning, eller om barnet iir vanemcssig vagabond eller saknar nödig tillsyn eller simskapar med bettlare, lösdrifvaro, liderliga personor eller veterliga forbrj tnre, så skall vederbörande fou\skolestyrelse till en början meddela dem en 'Varning. Blifver denna utan påfoljd, så är det skolstyrelsens pligt att till domstol ingifva anmälan härom. Efter under sökning nf forhållanden3. utfårdar domstolen då ett (drsiändigande for förihdrarna att låta barnet besöka en offentlig folkskola, Häröfver kunna foräldrarna anfora besvär, hvarvid de måste ådagaliigga, antingen att bul'llets fr1l.nvaro från skolan är för orsakad af sjukdom eller nagot annat oundvikligt hinder, eller ock att det icke finnes någon oflcntlig skola på två (engelska) mils afstånd från deras bostad. Om forstån digundet icke åtlydes, inkallas forälcirama, och om dc då icke infinna si~ eller ej ElI9land.

32 lz Först(~ Kmllmarells TIllfälliga Utskotts (N:o J) Utlåtutllle N:o G. kunna styrka, alt do gjort allt hvoo de kunnat for alt balla bamet i skola, straffas de med böter. Visa sig åter foräldrarnas omständigheter vara stl usla, att ingen regelbunden skolgång kan vänta'> ollor begäras, så oost.immer domstolen, alt barnet skau besöka en räddni71gss/;ljla (Day Ind~st.rial School). Denna liknar folkskolan dcruli, alt den ej är något fullstiiudigt»hem», der barnet inh)'ses hela dygnet, uhm en :tskola», der det vistas endast under dagen; natten tillbringna hos foriildrnrna. andra sidan skiljer sig l'äddnjngsskolan fran dell vanliga folkskolan deruti, att skol dagen i den förrn iu mycket längre, och att barnen i vidsträckt grad sysselsättas Illed kroppsarbete samt llå, stället dagligen erhålla. en eller två måltider. Af denna redogörel..e fra.mgår, a.tt n1ddniugsskolorna. egentligen äro afsedda for sådana barn, som på grund af bristande tillsyn och omvårdnad löpa fara. att bji[va vagabonder och \'fldurtrdc men ännu ej utvecklat sig härtill, och for hvilkas up!' fostran man kan }laräkna åtminstone någon medverkan från foräldrnrnns sida. I de fall åter, der den sedliga vanvården iir fullständigare och barnen på grund härar i gt-örre fam, måste dc bolt och hållet skiljas från foriildrarna samt insätllls i ~lutnu anstalter, der dc kunna yam. mem. skyddade mot de omguwmdc fl'ostelserna. ]~tt slag af sådana anstalter iiro de af skolstyrelsemn. Uj,pl'ätlade 6. k. skolkare. hemmen (Truant Schools). Dessa åsyfta alt genom sträng disciplin under någon kortare tid (i medeltnj 92 dagar) gifva en varning och en allvarsam lc.'xa åt s.\dnna barn, hvilka vimt sig benägna ror skolkning och härmed sammanhängande vagabondlif. För dem åter, som fått ntveckla sig längre och blif\'it )'tterligare forhii.rdade, ehuru de ännu ej kommit i uppenbar strid med strafflagen, äro de s. k. riiddningshcm7llcii (lndustrial SchaDIs) nfsedda. Enär det niirmast är nr ifrågavarande barns krets, som do minderåriga forbr)'tnrne utgå, har man i England gjort stora uj,pof1.'ringar for dessa anstalter, hvillm nu ock iiro de t«lriknste af alla. Do väsentligasle bestäm tpolscrnn. om in\..agning i dem äro följnndo. Hvilken medborgare som helst iir berättigad att inför domstol till intngning i något af staten erkändt räddningsbem anmäla ett ännu ej 1<1 år gammalt. barn, såvida det nemligen a) tigger eller mottager allmosor, vare sig öllpet eller under forevändning alt sälja eller utbjuda varor till 5ll1u, eller i synbarlig afsigt. alt så göra uppehåller sig på gator och offentliga platser, b) slröf\'ar omkring ut.'ln hem och viss bostad eller lämplig tillsyn eller j)åvisliga. existensmedel,. c) Sl\knar båda foräldrarna eller väl har en af dem i lifvet mon denna i mngelso, d) uppehåller sig tillsammans med veterliga tjufvar, o) bor - varo sig tillfii.iiigtvib eller vanligen eller oafbrutet - hob offentliga ~lier notoriska prostituerado eller i något hus, som bebos oller besökes af prostituerade i och ror utöf"ande af derna yrke, eller tidvis håller dylika personer sällskap.

33 }iirsta j(ummul'cils Till(iilliga UMwlls (N:o 1) UlltJlomlc N;o HlIr.ett barn, som ej uj>pmut 12 /lrs ålder, blifvit ålaladt ror brott, belagd!. med' mngolse euer mindre straff, och samma barn ej rorut blifvit öfverbevisndt om någon gröfro forbrytelse, så kan domstolen, om den i bctraklande nf snkens beskaffenhet. och barnets ut.veekling finner sådant lämpligt, öf\"erlemlln. det till ett nf stalen erkändt räddningsbem, Hvnrjo fader, styffader eller nnnnn mn.lamnu för ett barn under 14 års ålder kan inf'ör domstol anhålla om bnrnets intagning i ett. d)'likt. hem, sa.\'ida ban är alldeles ur stånd ntt hafnl. tills)'n öf\'or detsamma. Finner domstolen, att. hans uppginer i deun. afseendo iiro med \'erkliga rorhauandct öfvetcd.8flti\mmaudc, kan den be\'ilja hans anhållan; dock måste en m)'cket noggrann }>röfning här föregå. Styrelsen for en offentlig ellor enskild fauigskola krn hos domstol anh:lljlt om iut.'1gning i räddningshem af sådan skolas liirjunge, såvida han visnt sig synnerligen trotelig och uppstudsig eljer har en fader eller en moder, som blif\'it öfvcrbevis.'1d om ntlgon mod straffarbete eller fii.ngelse belagd förbrytelse; finner domstolen, att 1.111P' ginen iir rigtig och att uppfostrtlll i ett riiddningshem skulle \'ara för barnot liimplig, klin den hiirtill gifva sitt bifall, Om modern till ett barn undor 14 år för andra g:\ngen dömes för ett brott, sa kan domstolen bestii.mma, att barnet skall öfverlenmas till ett räddllingshom, savida dot saknar annan vardare ollor pt\visliga existensmedel. Minderårig, 80m på nagot af dc nu nnfördt\ sätten blifvit intagen i ett riidd nillgshem, forblifvcr under degg styrelses öfvcrinseende iinda tills han fyllt 18 ilr, l"n>prungligen hafvt\ de cugelsh f'örbiiurings och riiddllingsanstalterna kommit till sland genom filantropiska. striifmnden, utgångna fdn (mskiltlapcrso1ler eller siillskap. I samma "mån, som det b1ifvit ui)penbnrt, att den enskilda verksamheten och offervillig. heten icke ensamma. fönnatt lösn den oerhörda samhiillsuppgift, som här toraiag, hafm emellertid komnlll1lcma och state'" kommit till hjelp, de rören genom penninge. bidrag eller uppriittande af egna 8nsttllter (siirskildt riiddningsskolor och skolkarehem, 11\'i1ka. i regoln stå under skolstyrelserna), den senare genom lagbestiimmelser, genom en noggrann och vorksam inspektion samt genom bet)'c1andc anslag till sådana anst.'1lter, hvilka sknffat sig st.'1wns erkännande genom att uppfylla Vi8S.'1 vilkor i afseende p:\ utr)'mmo, helsov:lrdsrorhalianden, personal, allemnande af statistiska l.i])]lgifter o, s, v, samt genom förbindelse att mottaga de minderdrige, som till dem af myndigheterna pa föroskrifvot siilt hiinvialls, Tillsynen öfver samtliga nnstalter utöfvab genom en för iindamålet siirskildt utsedd ~'lispekliir, Denne skall besöka hvmje anstalt minst en gång om året. Redo görelserna ror illapektionahesöken jemte inspektöroils lmmmanfattningar af forhållan della i det hela, ii.f\'ensom do reformförslag, som hun mod anledning hiirnf hal' att framställa, offentliggöras genom gnnska omfångsrika och särdeles l.ipl)lysande års" uerii.tlelser, Af dessa framgår bland annat., att anstalterna äro till sin organisation ganska.

34 14 Första KammaJ C/ls Tillfälliga Utsko/fs (N:o 1) Utlåtande N:o 6. olikartade. Dock kunna de i detta afseende återroras till hufvudsakligen två skildn grundtyper: kasc17lcl'ings- eller kollektivtypen oeh gmppcrillgs- eller familjetypen. Enligt den rorra firo hundratals liirjungar inrymda i en enda kasernartad byggnad med stom sof- och arbetssalar. Det säger sig sjelft, att lifvat inom en sådan anstalt gerna blir anlagdt på massverkan; Hiljnngnrna ilro fördelade i afdelningar och under afdelningar med hvar sina chefer och unelerchefcr, tukt och ordning iiro ej sällan stramt militäriska, och dot hela får ganskn. lätt en viss pregel af dressyr. Enligt den s. k. grupperingstypen åter f6rdolas Hiljllngarna i grupper (~famj]jch) på barn, hvar och en skött af sin siirskilcla gruppledare (~familjefader»), tillsammans med honom beboende en byggnad för sig sjelf samt i hushållning, undervisning och kropilsliga sysslor skild från anstaltens öfriga gruppor. - En egendomlig form af kaserneringstypon har uppstått derigenom, att man forlllgt uppfostring&'l.nstnlten till något for ändamålet nnskaffadt fartyg, f6rbättringsskepp (Reformatory School Ship) eller räddningsskepp (IndustriaI School Ship). Denna. form, som stllr i god öfvereni:lstämmelse sd.väl med pojknaturen som med det engelska nationallynnet i allmänhet, har på grund häraf vunnit ganska vidstriiekt utbredning. Do hufvudmedol, genom hvilk!~ mad i tvångsllppfostringsantalterna söker främja de ungas morn.liska förbättring, äro väsentligen oa/l&tlig tillsyn och trägen sysselsättning. Hela lefnadsordningen är på det noggrannaste bestämd samt. åsyftar att for hvarje mljungc göra goda och regelbundna. v/illor till en andra. natur. 'fukton är sträng, men bygger mindre på. fruktan ån på viiekandet af lärjungarnas oftn outvecklnde eller forslöado rätt.!;- och hederskiinsln. Framsteg i upl'forande och arbetsflit bolömls med utmärkelser och uppflyttning i högro grader; återfall deremot medfor degradering och forlust af vissn förmåner, i svårare fall äfvon arrest eller nga. Det mål, Bom mod hela tvfmgsuppfostrnn eftersträfvfls, är nppnåondet af den moraliska sjclfstiindighet, att mljungen kan på egen hand taga. sig fram i lifvet utan ntt duka under for dess frestelser. För vinnanclet af detta mål har man i de engelska tv:\ngsuppfostringsanstalternn. upptagit systemet med vilkorlig frigifning. I allmänhet qvarh:\lles lärjungen ej i anstalten under hela den tid, som blifvit i beslutet om hans int-agande angifven, utan då man finner hans karakler nog forbättrad for n.tt medgif\'a en återflyttning ut i det fria samhället, låter man honom försöka sig härmed. Han erhåller då ett frigifningsbevis på viss tid samt Imbringas i någon familj, som anses vara i st.-\nd att SÖlja för ha.ns vidare uppfostmn till en laglydig och duglig medborgare. Doek står han fortfarande intill en viss t~lder unclel anst..'l.ltens målsmllnsskap och tillsyn, samt kan, om friheten missbrukas, när som helst återkallas. Do 1ttgi(te-r, hvilka for de engelska tvångslippfostringsnnstalternas underhåll äro af nöden, bestridas genom medel från flera skilda håll.

35 Första Kammarens Till{t111iga Utskotts (N:/} 1) Utldlande 11':0 G. 15 Ur den officiella årsberättelscn for 1894 meddelas härom följande uppgifter: Är }'örbilittiuglihem. RiiddJlingll' och skolknrehelll. Rii.dolningaakolor. Belopp i 1%,r,u. Belopp i Ii: lr lull Belopp i 1% at' au. pund Ilerliog. utgifter. pund sterling., utgilll!r. pund mrliog.) utgifter. ISamlade utgifier u 1 109, ,0l 365, ,0 29,854 I 100,0 Bidrng fr:'in staten... 72,677 66,1 19G,222 53,6 7,713 25,8 " " " " foriildrnr... 4,901 4,' 16,009 4,' 2,927 9,9 kommuner... 22,315 20,3 47,857 13, Insnmlingnr och donntioner 2,014 1,S 31,758 8, Bidrog froln skoldi,[,ikt ,985 18,5 15,813 52,9 i.. "fattig\'ård I 1,389 4,1 Antal brjllngar..."... 5, , ,251 --I Rii.raf finner mnn, alt {Urbättrillgshemmcn i ekonomiskt. af!lcendc uppbiimg hufvudsakligell af staten (G6,l ~) med bidrllg fran kommuneru (20,S %) och tor äldroma (4,11 %) B.'l.mt inb.'\mlade och donerode medel (1,8 %;I, t'ädllllillgs- och skolkare hemmen af bidrog fr.\n st.'ltell (!i3,6 S), skoldistrikten (18,8 %) och kommunenla (13,1 ~ samt. af frivillign insnmlingar och donntioner (8,7 jt).iemte ioräldrornas nf gifter (4,4 %), rlilldllillgssl.'()lonul till det. mebta. af akoldibtrikten (52,9 %) med bidmg fnin staten (25,8 %), föriildral'lln (9,9 %) och fattigvården (4,7 %). Med nfseende pa dc påtughga och synnerligen gynsammn samt hittillb ena ~t..\ellde t:crlmi1igal', som det engolsk:!. tn\ngsuppfostringssybtemot redan mediort., hänvisas till de stntistiskl\ uppgifter, som härom blifvit i motionen meddelade. Att. de!ib..'\ verkningar oj bhr\'it iimm ~törrc, tillbkrifvos i V1iselltHg mån den omst.1.udigheten, att det jemto dc af slaten erkändn nnstnllerua gifves en hel del, Bom icke bogärt understöd frtm det allmiinnn. och derfol' ej hellor kommit linder statens inspektion. Vid åt skilliga af dessn rent. enskilda nnstalter lurer ledningen vam. så otijifrodsstiillnude, att. Hlrjungarnn efter utträdet oftn. återfalin i sinn. d:\lign vnnor, och da de pil. grund härnf dömns till int.'1gning i n:'igot offentligen godkiindt räddnings. eller förbättrings. hrjn, uro dc for langt komna, ior utt tvangsuppfostron skall på. dem kunna. utöf"a någon verkligen genomgripnnde iuvcrkan. För att råda bot hära. önskar mnn nu ntt ulatriicb statens myndighet till alul nnstaller, i hvilkn dylik uppfostran gifves. Dc engelska tn'mgsuppfostringsnnslnhernn lyda under inrikesdepartementet, som lifvon har befattning mod längv:'l.rdsviiselldet. Dettn förhållande, hvilket har sin grund i deras egenskap ntt. ursprungligen hafva varit. ett slags modifierode fiingeiser, finner man nn vam ganska oegentligt, och den allmfmnt\ meningen har under sennre tiden med allt större kroft börjnt yrka på dert\! hiiniornndo till uppfobtringsdepartemcntet.

36 .4mmka, &Ig;~, Ktdn-llllld. F'rllnuike. 16 Försia Kammarens TI1lrauiga U/skotts (N:01) UtltUande 1'1:0 6. Närmast likartade med h'lingllppfostringsaustaltema i England (samt Skottland och Irland) aro dc, som hlif"it uppriittn.de j liern af Nordamerikas ~Qrenla statci'" så j California, Connocticut, Illinois, Indiaun., Iowa, Knnsns, Maino, Maryland, :Massa chusetts, Michignn, Minnesota, Missouri, Nebr:l8ku, New-York, Ohio, Oregon, Pennsylvania, Rhode Islaml, Texas, Wisconsin och Columbia. Anstnltemas fudelning, be skaffenhct och inditlning, vilkoren tor intngning och frigifning m. nl. iiro i allt väsentligt öfvercusstiimmaude med de engelska. Följderna hnfv:l visnt sig s! gyn' s.'\mma, att man (vid det beryktade forbiiuringsbemmet Elmira Reformatory i stnton New-York) till och med vågat tillämpa dc till grund för tvåub"sllppfostmn liggande principerna iifven på VUCClla t6rbrytare l.mder 30 års ålder, och dott.'l., såsom det uppgifves, mod högst fördelaktiga resultat. Den belgiska lngstiftningen hnr liiuge gjort en 81mrp skiluad mellan den min, den\rige förbrytaren (Enfance coupable) och det torsummade, bettlande och kring strykande barnet (Enfanee abnndonnee), och den har hänvisat bada dessa slag :\f vilsekomna barn till hvar sitt siirskilda slag ar nppfostringsnnstalter, den forre till ett törbiittringahom (l\iaiaon p6nitontiairo et de rhormo), det sennro till ett riiddningg hem (Reolo de roforme), b:\dn. underhallna nf stntoi1. - Åtminstone for en del af dessn. austalter iir ledningen sedan 1890 forflyttad från f:\ngvårdsstyrelsen till upp' fostringsdep:utomentet, Enligt deu nyn llcdc'i"1iilulsl:a straffingen hn minderårig iorbryt.'lro under le år under vissa \'ilkor dömas till tvångsuppfostr:m. lj\jr möjliggörando hiiraf finnns 4 uf staten uppriittade fol biiltrillgshem (Hijksopvoedingflgestichten), 3 föt" gossar och 1 fur flickor. För moraliskt vauvimlnde men iinnll ej brottsliga barn finnes ett mindre ant:ll euskildn r:i.ddningshem. I lflranl-rike har man sedan l:\ng tid tillbaka skilt mennn tv:\ s1:lgs :lnst:llter fijr tv:ingsllppfostran: ett shgs str:ingare, dc s. k. korrektionskolonierna. (Colonies eorrectiollelles), tor unga furbrytare, hvilkn antingen gjort sig skyldiga till grörre hrott ellol ock i do mildare nnstnlterna visnt sig tippstudsiga och sv:\rlw.ndtcl"liga, Sl\mt ett slags mildare, dc B. k. penitcnliib koloniorna. (Colonies penitentiaires), för minder:\rign. IngöfvertriidafC, hvilka nntillgen blifdt frikiinda från stmf), på grund af brio 81mule omdöme eilor ock blif\'it öfverbcvisfl.de endast om mindre iorbrytelsclser eller iorseelser (hvartill iirven rtlknas lö9drif\'eri och tiggeri). Korrcklionskoloniernn. äro jemiorelsovis f:\ och tillhöra al1:l. st.'ltell. Af.penil.cnlii~rkolonierna. gif\'cs doremot elt större 'antal, nllgrn. llppriiltmle af staten, do flosta nf enskilda. Till de senare hörn. de mycket omtalade åkerbrukakolonierna vid Meltrny och Vnl d'ycvre, h\'ilka. tjen:lt såsom niinnaste furebilder fur åkerbrllkskolonien p:\ Hall. Alla enskild:\ nnst.'\her måste vam erkända nf sinten S.'\1nt llnderkastndo offentlig inspektion i valet af före ståndare måste ock godkännas :\f regeringen. Genom lag af den 24 juli 1889 h:lr

37 Forsla Kammareus Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Uildlande N:o 6. blifvit besliimdt, att föräldrar forlora sin malsmansrätt, i fall de begå gröfre forbrytelsor mot sinn. barn tlller i förening med dem, samt att denna rätt äfven kan fråndömas dem, i full dc göra sig skyldiga till en del mindre svåra forbrytelser och da. de genom vane messig dryckenskap, veterligt och skluldalöst dåligt uppforandc, samt genom dålig behandling sätta barnets helstt, säkerhet eller sedlighet i fara. I e:idnnn fnll af fysisk och moralisk vanvård från föräldrarnas sida anbringas bnrnet icke i en peniientiilrkoloni, utan i ett barnhem eller ett enskildt fosterhem. 1'i t:li Italien, der striijvandena att bereda lämplig nppfostran At sedligt vilsekommen ungdom ga. mycket lltngt tillbaka i tiden, har man nu for detta iindamt'tl sl\viil stnts:mstnlter (ClUIe di custodia) 80m privatnnstnlter (Hifomlntori). Någon klnr in delning och nagon tillfredsstiillaode orgnnisntioo synes dock i allmänhet ej vara genomförd. I a,lgam fritages en minderll.rig förbryt.'l.tc från straff, i fnll han ännu ej fylt 12 Ar eller han, ehuru nf högre ålder, befinnes sakna omdöme om sin gernings brotta. iighetj i stället beslutes då om hnns intngning i ett förbiittringshem. - I Österrike äro liknande bestämmelser foreslngutl. genom utkastet till ny strafflng af }~iir. biittrings. oeh 111ddningsbem finnns, men de äro ännu alla enskilda. I &hweix har nllt sedall Pestalozzis och Fellenbergs dngar intresset rigtat sig hufvudsnkligcll pa :Hgiirdet tiu (orcbyggande nf brottsligheten. För detta iindam!tl hafva eu stor miingd bnrnhem och rilddningshem här blifvit upprättade, somliga af en skilda personer, andra af sällsknp (iornämlignst.scbweiziskn sällskapet for alimänt \-lih), andra :'Her af kantonerna. Så finnas ensamt inom den Jilln kantonen Zörich Ined omkring 350,000 invånare icke mindre un 9 Ol1stlllter (hvnrof en offentlig) for vannrtade eller mornliskt forsumrnade barn. FöJjrlerna hii,raf hnfva visat sig vnra de bijata. Eniir hvarje kanton har Hin Ingstinning for sig, har det emellertid hittijls varit omöjligt att ra n:lgra för hekt Schweiz giillaudc bestämmelser om sedligt vilse kommen ungdom och dess behandling. Detta bar ock bidragit dertill, att några offentliga torbättringshem tor minder!tl'iga forbrytnre ännu ej kommit till stånd. Det tyska rikets strafrng nr 1871 bestämmer, att barn under 12 år icke kall underkast:\b offentligt strtl.ff,!\amt att minder.1rig furhr)'lnte mellnn 12 och 18 år lika. ledes iir straff omyndig, om han \'id brottets bcg:\endo ieke egde den mr insigt om I!in gernings straffbarhet nödiga ioralandsmognatlen, i hvilket fnll han knn insättas i en tvångiluppfoslringsanstalt. Genom en tilliiggsing af den 2(i februari 1876 hnr vidare blifvit bestämdt, att de enskilda slaterna inom riket kunna sargkildt lagstifta om åtgärder med afseende på. brottsliga bnm under 12 år. Med stöd häraf hafva i Preussen och en del andra. tyska stnter blifvit utturdade Bärskildll lagar, genom hvilka BIIt. till Rikul. Prot Saml. 2 Ald. 1 Band.!J JJiift. S [",/ini. (j,fcrrikt Ullg!!rn. Sd''Il'cit.:. 'fy.kl.lld.

38 18 Första Kamma1'tllS Tlll/liWqfl, Utskotts (N:o 1) Utldtatule N:o O. dylika barn kunna anbringa8 i särskilda forbättringsbem. Dc minderåriga forbrytare, hvilka ni domstolen allllcs ega nog forstandsmognad for inseende af handlingens brottslighet, hafva deramot. inom de flesta t,rska land långe lcmnats Aaido; likaså. dc vanart.'lde och sedligt forsummade barn, h\'iika iinnu ej kommit i strid med st.mfflagcn. Tidigt bar man emellertid insett det ohållb:u-a i ett sådant snkernas tillstånd, och under senare tiden hafva derfor flerestiides bestämmelser blifvit antagna, som hänvisat iifven barn af dessa Mdo. slag till tvangsuppfostran. Så i Braunschweig, Anhalt, Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach, L)'beck, Baden, Hamburg och Hessen-Darmstndt. Af de tyska tvångsuppfostringsadstalternn ii.ro några uppråttade nr staten, andra af kommunomn, de flesta. oj' enskilda. Vid dossa senare betala kommunorna och staten ofta fulla kostnaden for de i dem intnglla, hyndan ii.fvon dessa anstalter i Bjelfva verket uppehållna genom nllmiinna medel. Trots allt hvad 80m sålunda blifvit gjordt är man i Tyskland numern fullt medveten om dess otillräcklighet, i synnerhet som denna nogsnmt vitsordas af den starkt tillvä.'tande brottsligheten bland ungdomen. Redan 1889 )'tfr.lde dan tyska riks kriminalstalistiken härom: :ode unga lagufverträdarno utgöra rekryterna till en forbrytareamle, mot hvilken den gällande riiuons struffmedel synas visa sig magtlösn.:o Kriminalister och uppfostrare äro derfor eniga om nödvändigheten af en genomgripande reform for hela tyska riket. och de harva härvid somlat sig om tvenno i hufvudsak öf\'crensstiimmnnde program, som blifvit frnmlngda i ett par arbeten af de bma framslående juristerdtl. Aschrott (Die Bohandlung der verwohrlosten und verbrecherischcn Jugend) och Appclius (Din Behnndlung jugendlicher Verbreeher und verwnhl'1ostcr Kinder). J~nligt dessa tol'slog skulle straflinrndighetsll.lderns gl'1i.u8 höjas, f1'l1gnn om bnmcts uppfattning af sin g01'llings straffbarhet alldeles bortfalla, fångelsolifvet för minderl'lriga i möjligaste man utbytas mot oj stateu öfver\'l\knd tvll.ngsuppfostrnn samt åtgärder vidtagas till skydd äfvcn fur emuns vilsekomna barn, h\ilkn ej bjifvit for brott dömdnj lagens handhnfvande 6kulle öfverlemnas åt ett uppfostringsråd (Erziehungetllnt). Ett fonnligt lngforelag i denna rigtning foreliggcr utarbetadt af dr AllpeJius (Entwurf einea Rcieh!'gesetzes betremmd die Behnndlung und Bestrofung jugendlicher Verbrecher und verwahrlostcr jugendlicber Personen) samt bar tiu sina buf\'udgrnnder blifvit godkiindt såvii.l p.o\. flern kriminaliatmöten som vid de härom forda forhnndlingarna inom de tusentals kret&'lma af den 8tora allmiiuna t)'skn folkskoleliim.reforeningen. Afven i S\'erigee niirmaste grannland hnfv:\. uuder do senaste tlren omf:\tl:mde f6l'bercdelser bjifvit vidtagna for ett tillfredaf.itiijjnnde ordnande nfifragnvarande vigliga. samhiulsnngchigenhet. Fi"/(lIId. I Ji'i11land bestämmes genom den uya. stl':l.fflag, som trädde i krnft 1894, ntt minderårig torbrytnre meljan 7 och 15 Ar kan dömas till intagning i tvång8uppfostringsaustalt, samt att han då. SKall forblifvll. under anstaltens myndighet till fylda

39 Första Kammarens Tillfälliga Utskofts (N:/) 1) UUdtatlde N:o G Ar eller, om malsman dertiu gifver sitt l!amt.yeke, till fylda 20 år. Utom don förut befintliga uppfostrillgsanstnltcll for brot.tsliga och vlmnrtade gollanr A Nyghrd hn(va nu t.vå nya för samma lindamål blif\,it ullprättade, den ena för gossar vid Koivuln, den andra for flickor vid Wuorela. I Danmark tillsatte Ministeriet (or Kirke- og Undervil!ningsvresenet år 1893 DI1nllWrk. en komite, som fick till uppgift ntt. utreda, a) huruvida de nuvarande snmhällstorhål1:mdena inlleburg någon uppfordran for!ltaten att söka vidare utveckla Atgii.rderna for uppfyllando af l!tatcns pligt att vab Mver det uppväxande slägtots moralisk:\ uppfostrnn, b) huka medel man i så fall borde använda, samt. c) hvilken omfattning dylika. åtgärder borde erhalla. Komiten, som var snmmansntt nf 10 ledllmöter, nemligon fym jurister, on liiknro, on fangelsepredikant, en fattiginspektör och tre i uppfostrans tjonat nnstiilda pcrdoner, Jlfgaf år 1895 sitt i motionen omnämndll. utlåtande (Betrenkning fra KommiSi3ionen angll.ende Statstils,\'D med DlJrneopdmgellrell). På grund nf statistiska undersökningar uttalar komit.en sasom otvifvelaktigt, att den forst.'t till dess utredning hiinskjutlla frllgan måste besvaras med ett obetingadt ja. :Uled nfseende på. de båda öfriga utt:\!nr den vidare, att den i öfvoronsståmmelso med dc rosultat, hvartill utvecklingen öf\'emht i utlandet redan ledt ellor med siikerhet ma.ste antagas leda, ieke kan hysa nagot tvifvel derom, att äfven i Danmark folj:mde tvenne önskemål mä8te genomförns: 1) att strutr endast. d:\. anviindes mot unga forbryt:uc, da. dc natt den grad nf ieke blott intellektuel utan äfvcn moralisk utveckling, att de kunna sägas vara mogna for stmlt, 2) att sedligt vilsekomn:l- ellor roi' sedligt för<lerf utsntt..'\ barn, \'are sig do bogålt. l!lrnlfbam handlingar eller icke, genom staten3 forsorg erhålla nödig uppfostran. P:\ dossa gnmder hvila. ock de af komitcn fmmlagdo. fol'lllagen till ~Lov om Behandling af forbryderske og for8(lmto Born og \Inge Por8oner~ och ~Lov om For undringer i ulmilldolig borgerlig Straffelov~ älvensolll det nr en dess medlom, professor C. Torp, uhubotado förslaget till :oj~ov om StraR'cno (01' ungo Forbrydere~. KomitclIl forordar, att staten skall ingripa i fn'tga om allo. s..\dllno. barn, hos hvitb sedligt forderf eller ö(verhängande fara bärfor kan objektivt konst.'\terna, så vida det uemligen gif\'es n:\. gon sannolikhet for att de genom uppfostran kunna verkligen forbä.ttros. Till forem.\len ror lagstiftningen riiknar den dorfor oj ondast brot.t.l!liga utan ilfvon skolk:l.lldo eller vagabonderande bnrn. Myndigheten Iitt afgöra, huruvida tvångsuppfoatran skall anvilndas eller icke vill den lägga i hiinderllfl, pa ett inom h...arje kommun \It~t värn- oller målsmansn\d (Vlergcn\d) med domaren som ordforande samt for ärrigt bestående af representanter for kommunen, kyrkan, fattig\":\rden och skolvasondet, hvarjomta lif\"en läkares utlatlmde skall i behöflign (all inhemuts. I fråga om de U.giirder, hvilka a(

40 20 Första KammartIJs Tilljillliga Utskotts!N:o f} Utldiande N:o 6. nämnda.vtergernd. skulle kunna vidtagas, görel> bestarnd skilnad mellan do endllst vanvårdade barnen A ena sidan I!.'\mt de sedligt foroerfmde å den amlra. De form hänvisas till fosterhem och barnhem i forening med folkskolan. För de senare for ordns deremot slutna barnhem eller räddningahem, samt för mindorårign, 80m gjort sig skyldiga till gröfre brou eller äro mera. förhärdade, siirskildt strängare uppfostrings. anst:lltor. De mildare uppfostrings:u.lstaltenm böra kunna uppriittas såväl nf staten 80lD af kommunerna och enskilda, de strängare endllst af staten. Alla böra sta under offentlig tillsyn och under ledning af uppfostringsdepartementet. Sorg,. Qotta danska förslag är i väsentliga. delar påverkadt af det norska forslng, som redan 1892 framlades af norska Straifelovkommissionens ordforallde, riksad,'oka ten dr B. Getz (Udkast tu Lov om eredelig forekomno og vanvyrdcde Borns Behand ling, med Motiver). Detta forslag hnr, efter förberedande behandling inom norska krimiualisttöreningen (so FOl'handlil1gor ved den norske Kriminalistfol'enings f~rste MfJdo i Oktober 1892, udgifne af Frllnyis Hagernp), upprepllde gånger varit Ilf Norges konung förcl'lgdt stortinget genom kongl. propositioner samt underkasllldt en om faltande granskning, hvarvid dess hufvudgrundcr fråll :'1113 sidor tillvunnit sig elt niibt.'\n odeladt gillande. Någ\)t definith't, beslut derem har storlinget dock ännu ej fau3.t, och forslllget har derfor nu med några 1llindre betydande förändringar blifvit genom l)ropositioll af den 1 februari 1896 n.nyo framlagdt for stortinget. DeUa förslag (.Udknst lil Lov om Behandlingen af forsl'llnte Bom,,) uppsliu1er tre kategorier, på h\'ilka dess besmmmelsor skola vara tillii.mpliga och under hvilka det sökt slimla alla s;\dnna barn,.som, ifllll snmhiillet icke :\tnger sig dem, med större eller mindre yi88he~ måste antagas komma Iltt forr eller senare falla samhiiilet till last såsom arbetsskygga. dngdruvare, förbrytnre och stmfffmgar., nemligen: n) barn, hvilka foröfyat någon stroffbnr, om sedligt forderf eller sedlig van vård "ittnnndo handling, och hvilkns anbringande utom föräldrahemmet atlses ända malsenligt med hiinsyn till deras forbii.ttring eller (ör att bindra upprepandenj b) burn, som på grund af mriildrnrnas och uppfostrarnas lastfullhet eher för sumlighet: bofilmas vanvårdade, mis!:lhandladc eller sedligt vilsekomna eller måste antagas komma att blicya. sedligt ro~derfvade; c) barn, ln'ilkas anbringnnde utom föräldrahemmet befinnes nödvändigt pa grund af derns dalign uppförande eller andm missförhållanden, fl bvilka man ej genom hem mets eller skojans uppfostringsmedel kunnat råda. bot. Den beslutande myndigheten skall enligt rorslaget tillkomma ett inom hvarje kommun befintligt viirn eller m:1lsmansråd (Vmrgeråd), bcst.'\endo nf ortens under domare såsom ordtomude, en af dess prester, en liiknre, en medlem af skolstyrolflen, en medlem af fattigstyreisen samt tva. i kommunen bosatta oeh till uppdmgete mottagande villiga qvinnor. Hvarje offentlig tjensteman, som under sin verksamhet erhåller kännedom om sådant barn, hvnrom här är frågn, åligger att anmäla det sammu. till Vrergerndet.

41 Första KClJJlmaf'C1IS Z'mfäUiga Ut~kotts (N:o 1) UUtltalldc ).\': Beslut:mderiittcn öfvcr sådimb. barn, som skolka (mu skolan eller der visa dmigt uppfornudc, tillkommer åter skolstyrelsen, som i händelse af behor kan for en tid af högst 6 månader illl!:itta dem i 8. k. tvangsskolor (Tvnngsskoler, motsvarande 'fruant Scbools, Internater, Skolkarebem). *Yrergen\dets~ beslut. skall fattm efter undersökning, hvlu'vid vederbörande barns foriildrnr eller målsmän harm tillfalla att uttala sig, och det måste aogif,'" de skih, h\'aq>å det blifvit grundadt. Rådet betraktas emellertid icke Båsom någon domstol och år _ med undanwg for vittnesforhör o. d. - icke bundet ni fastatiilda processformor. I justitiedc!)nrtcmentcts motivering for propositionen framhålles, att rt'i.dets lll'hctcn i de flesta kommuner måste blifnl. toga betungande, onilx ärenden, som påkalla dess ingripando, der ej ofta kunna påkomma. Do ät.giirdel', som :.Vrergerådeh med ll.fseende på nomiudt bnrn kan vidtnga, iiro; l) nlt tilldeln s:\vii.l barnet sjolft som dess föriijdrar eller deras stiultoretriidaro &\dan allvarlig 'I'nrning och fortn:\ning, 80m kan befinnas nödig; 2) att, i fall straffbar h:\ndllng är forökld af barn under 14 Ar, anmoda dess ijfvllrordllado i hem eller skola att tilldela det sådan aga, som lagstiftningen moogifver; 3) att, i fau afseende ej fästes vid denna anmodan, sjelft låta verkställa ng:\ll eller besluta barnets ill~ttnllde i en :.tvångssko1:u (Tvnnggskole) under en tid af högst 2 månader;,1) Iltt Ilubringa barnet utom des8 foräldrahem, vnre ~ig i någon hederlig och pålitlig familj ollor i nagot barnhem eller nnnan uppfostringsanstalt, hvars reglemente iii' falltstihdt af konungeu, eller ock i cn 8. k. tvångsuppfostringsanstalt ; 5) nu, i hii.ndclso hamet anbringas utom sitt hem, frånkiinllll. foriildrarn:i. eller någon af dem mfl.lsmllllsriittol1 samt i s:\dant fall förordna om ny mll.lsmall.. Dc i punkt 4 omnämnda tv:"tngsuppfostringsanstalternll, hvilka i det nu för Ill.ortillgot. frnmlagdl\ torslaget kalll\s ukolhem:. (Skolchjem), iiro afsedoa tur barn i pkol~ldern eller niira dedsamma, hvilka befinuas så. sedligt vilsekomna, nu genom deras q\'ll.rblifvande i ded allmänna folkskola-n dennl\s öfriga lärjungar skulle hlifvl\ ulaatt:l. for skadlig påverkan. Dessa _skolhelu:' skulle vara af t., cnne sing: ett s.lags mildaro (almindclig SkolehjelU) och elt slags striingllre (srorlige Skolohjem, af vederbörande stortingsutskolt. kallade Redningshjem). De senare äro afsedda for de på vanartens väg längre komna, nemligen s.'tdana, a) som äro minst 12 år gaml-l och foröfvat gröfro förbry telser eller eljes be finnas "ara i högro grad sedligt förderfvlldo. b) som under vistelse i mildarc anstalt fylla 18 :\1', men iinnu ej anscs kunna utsläppas, "Are sig definitivt eller pa. försök, e) som ii.ro minst 12 år gamla och under visteiso i mildare anslalt gjort sig skyldiga till forbrytelscr, till rymning, till torledande nf andra IJarn eller till synnerlig grad af uppstudsi..hot..,

42 22 Första KammarCflS Tillfälliga Utskotts (N:o 1) UtldtaJlde N:o 6. d) som ertor att hafva fyit 16 år bufvit frigifllll pi\, försök, men på grund af dåligt. uppfornnde måst återkallas. Med afseende på omkostnaderna innehåller förslaget 8Asom allmän regel, att utgifterna skoln bestridas a) för barns anbringande i familj, barnhem eller dylikt af den kommun, hvars.vrergerå(h hurom (attat beslut, b) för vistelse i»tvangsskole» :\( den kommun, hvars skolstyrelse eller.vrerge rid» beslutat om insättnndet, dock med ett bidrag fn\n staten af BO ÖI'C för dag ooh för baro, samt e) rör vistelse i.skolehjern» af staten, dock med ett liknande bidrog från den kommun, hvars "Yrergeråd" beslut.nt barnets insättande. l3idrl1g kunna utkriifvns af vederbörando målsmän, dock ej utöfver 1 krona för barn och underhållsdng. Den genomgående grundsntllon rör hela forsinget är, att de iugärdcr, som i fråga om barn af ifrågnmnmdo slns böra vidtagne, icke få betraktas såsom strafl'åtgärdcr ulan som 1/pplostrings/itgtirder. Man har derfor ock i förslaget med stor omsorg undvikit. allt, som kunnat girva "Yrerger:\det:o karaktercn af en vanlig domstol eller.skolehjemmeue» karaktercn af strafl':mstalter. För att ytterligare betona detta, &... att. den allmänna meningen ej måtte kwma misstaga sig härutinnan, uttalar justitiedepartementet., på hvars forcdragning propositionen blifvit beslutad, att genomförandet af den röreslagna anordningen och högsta ll.!dningen nf dess tillämlmillg måtto åläggas icke justitiedepartementet, 80m hm straffl\llstalterna under sin vård, utnu ecklesiastikdepartementet (» Kirkedepnrtementet som Undcrvisni ngsdepnrtement»), hvilket har högsta tillsy061l öfver landets öfriga uppfostringslijlbtnlter, bland dem iifven abnormskolorna, SAmt deeautom öfver fattigvården. Denna sin åsigt stöder justitiedepartementet på ett motiveradt uttnlande af expeditionschefen för norska fångvårds\'äseudet, och häruti instämmer afven ecklesil\stikdcpartementet. Propositioucn har redan blifvit, åtminstone i hufvudsak, af storlingels lagutskott tillstyrkt, och det finnes derför all anledning antaga, att. Norge inodl kort skall harva denna samhällsangelägenhet på. ett i Acra afseenden mönstergill. sätt. ordnad. Fiirf>tilla.wtJl/1o "'"_. Inom vårt eget land saknas icke helt och hållet anstlllter för brottsliga och vanartade barn. De anshllter af deu..~ slag, om h,,;]ka utskottet lyckats erhålla. kännedom, kunna fördelas i 'ke grupper, nemligen: A) Förbättringshem jul' unga brottslillgaj'. Till denna grupp hör endnst en nustlllt, nemligen: Åkerbrukskolonien Hall) förlagd i närheten nf Södertelje, upprätllld år i876,

43 :Första Kammarcms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Dtldtatlde N:o underhållen dels af :>Föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Jose flnm, dels nf staten (50 öre per elev och underhallsdag). Antalet elever 175 i en medelålder nf omkring 15 år. Årskostnaden per elev 300 kronor *. B) RäddningsItem liir va1lartade barn. Hit hörn foljande anstalter: Rdby räddningsinstitut, beläget strax söder om Luud. Uppriittadt år 1840 nf öfverstekammarjunkaren friherre Axel Gustaf Gyllenkrook och underhållet genom donation af stiftaren, 30 elever. Årskostnaden 400 kronor per ele\'. Riilklningsinstitutet Ii Husingen, beläget i Lundby forsamling, Afsedt for gossar, tillhörande Göteborgs stad. Upprättadt Ar 1847 och underhållet af en forening. 17 elever. Årskostnaden 480 kronor per elev, StockIwlms stads uppfostringsanstalt fijr gossar, for niirvfl.rande förlagd till Södermnlm (skall under detta Ar fiyttils till en for ändo.malet inköpt egendom utnn, för Skanstull). Upprättad Ar Underhålles af Stockholms atnda fattigvard. Anto.l elever 78. UnderhåUskostnnden 307 kronor per elev. :F'olii.sa "äddningshem, forlagdt till egendomen FolAsa vester om Linköping, upprättadt Ar Underhålles af Östergötlands läns landsting. Elevantalet 18. Årskostnaden per elev 280 kronor. ~J.!rasskolan i Stockholm, belägen A Södermwm. Uppriittad år 1870 af folkskole Hir:'lren J. O. Lindgren. Underhålles genom garvor af enskildn SRmt bidrag nf staden. 31 elever. Årskostnad per elev 365 kronor, ll'riibergska stiftelsen, förlagd str:l.'t" invid Kalmar. Uppruttad år Under MIles genom donation. Antal elever 48 i en medelll.lder nr något öf\'er 12 Ar. Arskostnad per elev 325 kronor. Hallands läns r/iddnillgshem fiir van.artade gossar, Rlrlngdt till egendomen Mäshult i Skiillillge församling. Upprii.tt..'ldt ir Underhålles nf 15.nets landsting. Elevantal 23. Kostnad per elev 350 kronor for ir. lidkiipin,gs riiddnillgshem, forlagdt till lägenheten M.argretelund invid Lidköping. Upplflttndt Ar 1886 och undermllet genom donation. Antalet elever 14. Årskostnad 355 krollor per elev. Ge/le uppfostringshem, tillsvidare inhyst i 'l'orsåker, fem mil från staden. Uppriittadt Ar 1894 och underhållet af kommunen. ] 2 elever. i\[edelkostnaden omkring 330 krono]'.. Uppfostl'ingsanslalten d (fullgl'lifija, en genom cnskildt initiativ upprättad :mstalt föl' vanartade barn hufvllusnldigen friln Helsinglnnd. Skall j. Ar träda i verksamhet. Afsedd för 10 a 12 gossar. ~aa och de fujjll.nde!ill'crupl'sifterna Ilf!lt det ~tnll.5te Ar, för hvijll:et dj'likll nppginer varit fur utakotlet liljgingligll.

44 24 Första Kammare,as TtUfiilliga Utskotts (N:o 1) Oildtande ~':o 6. (För staden /II/almö skall en Iiknnnde anstalt med det snarasto tråda i verk samhet. En donntion finnes för ändamålet, och egendom är inköpt 1 t mil från stmlcn). C) Skolkarelwn oett andm af sko[fjty1'els61' upp,'ättade anslalte/,. Till denna grupp höra: Göteborgs a(söndri1tgsskola, ntgörnndo en nfdelning nf stadens folkskoleviisende. Uppriittad Ar 1869 och underhållen af skoldistrikt-et. ]~lovantalet 99. Ål'skostnad 140 kronor per elev. Internatet i ]J(llmö, utgörande en anstnlt tor skolkare eller i alldrn nfseemtcn vallnri"lde gossar. Upprättadt år Underhållet nf skoldistriktet (med bidrng från fattigvårdon). Barnantalet 30. Kostnad 270 kronor per :\1' for elev. (I Stock/tOlm iii' ett )skolkal'ehem. jlh~t nu irl'l\gasi\tt. FolkskoleöfvorstYl'olsen har i iimnet uppriittat ett förslag.) Såsom motioniiren framhållit, hafv3 yrkandena på verksamm3 åtgiirder i fråg3 om den brottsliga, vanartade eller sedligt försummade ungdomen kommit hufvlldsakligeu från de tvenne hmi, der mun ptl grund af snkens n:ltur måste träda i omedelbn.rt förhåll:mde till denna ungdom, nemligen från fangelseviisendet.s och från uppfost,ringsväselldets målsmän, Hvad siirskildt vårt land beträffar, har hfln i detta, afseende kunnat hiinvisa dels till fångvårdsstyrelsens berilttclser, dels till talrika uttalanden från folkskolcliirnrecorpsens sida. UIl(J1",.den Do utdrag ur f::iugelsepredikanternas redogörelser, hvilka årligen pläga jrdm f"'g" i fångvårdsstyrelsens berättelser meddelas, utgöras till en stor del af...d'rd4'...nllcn mycket mörka skildringar öfver ungdomens sedliga förvildning, hvilkcn Flingebepred: fängelsepredikanternn k/llllm~a. färande tillvä.'...t. Dc i allmiinhet anse vara stadd i en sllnbb och för- innehålla derjemte äfven mungn beaktunsviirda iakttagelser rör:.mdc denna sedliga förvildnings orsaker'. Den niirrnaste anledningen till förbrytelscrna är, 'såsom det storkt betonas, vanligen d1yckenskapefl. Dock frnmhålla berättelserna tillika, :ltt om denna last itn utgör s,l utt siign den yttre och sista orsaken, så ligger dock i dc allra flesta fall den innerst.'l och egentliga gruuden till det onda i den unge brottslingens Sinne8al t och Sinne81'igtning, sådan denna blifvit hos honom utpreglnd genom hein hans foregtlellde utveckling, vanligen allt

45 Första Kammarens l'ill(älliga (Utskotts (N-o 1) Utldt(mdc N:o 6. 2r> ifrån barndomen. En vanvå1'dad och försummad uppfo8tran visar sig l nilmiinhet vara djupaste ki'illlld till. det öfverklagade förderfv~t. Bland dem, som ofta iiro l hög grad utsatta för dyhk:vanvård, anföra fångelsepredikanterna säd.fino föräldr:llösa barn, hvilku bort3ck.o~derns till fosterhem af så dålig art, att de hvnrken kunna eller vl1yt uppfylla ett hems uppfostringsförpligtelser. Sårskildt har detta, enligt deras utsago, varit fallit på de orter, der bortauktioneringssystemet kommit till användning. Äfven der föräldrarnå lerva, äro dock, såsom fii.ngelsepredikanterna betona, förhållandena i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste blif"a i högsta grad missrigtad. I Bera berättelser frnmhålle~, att v:mvården i hemmet niistan alltid har till följd, att barnet blifver i saknad iifven :lf den uppfostran, som skollifvet med sina Jaaf på punktlighet, ordning och godn sl?der eljest skulle kunnat gifva. Dåliga forä1drar afhålla nemligen sin:\. barn från skolan, och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom ntt ut.siinda dem pt\ tiggeri, ofta uppenbart, men iinnu oft:lre nnder formen :lf något slags forsäljning. Flere af predikanterna frnmhål1:l" att brottsligheten bland ungdomen år jemförelsevis mindre inom sådana. bygder, der befolkningens Icfn3dsforhållanden i aumiinhet medgifva ett verkligt hernlit', och der barnen derföl' kunna hafva formånen af föräldrarnns tijlsyn. Detta :mses iinnu Vllra förhållandet blund större delen af V{lrt bnds jordbrukande befolkning) dock med llndantng för åtskilliga londsdelar samt for vissa till friimmande hem bortackorderade barn. Siimst uppgifvcs det var:\ stiildt, der på. grund af särskilda förhållanden föräldravård och hemlif i större eller mindre grnd saknas. F:lngvå.rdsstyrelsen sjclf IJat' nyligen bnft tillfilllo ntt infor Kongl. l\jnj:t uttnla sig l denna fråga. Styrelsen för åkerbrukskolonien Hall hal' nemiigen genom en under liiistlidet ~\r aaåten skrifvelse fiistnt Kongl. Maj:ts uppmiirksnmhet ded, a.~t (~e Yld Hall tiljgiinglign elevplatserna icke pö. hlngt niir vore till :llckhgn föl' att mott.ftga ens de intriidcssöknnde, 80m blifvit dömda filt l. allmiin uppfostringsanstnlt intllgas, och förklarat sig, under förl1t.siitl: nlng al' tillräckligt bidrag af allmi~nna medel, vara villig ntt öka antalet platser fran 175 till Häröfver infordt'ade' Kongl. ~taj:t fi\.ngvårdsstyrelsens yttmnde, hvllket ock blifvit nfgifvet genom en skrifvelse nf den 20 december Bih. till luksd. P, ot Saml. 2 A/il. 1 Band [; Ba/~. 4 },'S>igll.1rd. Iyrt/nll lsi/5.

46 20 FÖJ'iJht Kammarrus 1'iU(iilliga Utskott.': (N:o 1) UllåtulIck N:o Efter att harva återgirvit det hufvudsakliga berörda framställning yttrar fångvårdsstyrolson : I innehållet i först ni hv:l<l s.~lund:\ anf'orts, angående I:mdets behor nf ökadt utry'mme tor inlngnnde af vnnnrtig ungdom å allmän uppfostringsanstalt, ligger ror f:\ngl"årdsst)'relscll ingen ting vare sig ll) tt eller ov:intndt. I sina thl Eders Kong!. )rnj:t ingifna umlerd:iniga berättelser bar styrelsen år efter år meddeltlt uppgift om den bekymrande tillviixt, nnt!llet nf nnga brottslingar alltjemt visnt, och genom utdrog nf fungelseprediknnternns till Btyrelsen insiindn. årsredogörelser :rtterlignre betoilat den samhiillsfnra, 80m idetin f',jrhållmlcle i ' li...ulilde grad yppar sig. Dt~ under :tr 1865 nlltalet nykomne manlige och CJvinliga strnff.'\rbetsf:tngnr uuder 20 :lr besteg sig till 186, :\r 1875 till 214 och år 1885 till 230, uppgår tlntalet :'tr 18flO till 255, :\1' 1891 till 303, fnuer år J892 till 24(;, men stiger år 18g3 till 294 och uppg:\r lir 1894 till 315. Det iii' p:'tt.'\gligt., att denna starka :\rliga. ynglingarekrytcring af fångpersollaleu i rikets mugeiser m:'tstc komma att betänkligt försiimrn. de resultat, hvilkn i nnnnt fnu skulle varn. n.tt förvii.nln af v:hn omsorgflfullt utvccklndo fångvårdsförhållandon. Men det måste ock varn klart, att de missrorhhl1nlhlen, om hvilka ökningen af ue nyko-mlla ungn brottslingames antal bär vittnc, förefinnns icke inom flingelsernn, ukm inom det frin samhiillet, Sllmt att deras beki~mpnnde icke kan tillhöra f:\ng\':'trden, utun i friimsta rummet de krnftcr, :'tt hvilka v1lrden om det uppväxande sliigwul uppfostran och ledning i hem och skola är antortrodd, S\'nghcten eller otillräckligheten nf och ofurståndet hos ett flertal af dcssa. kmfter, 6iirskildt der de verka inom fatligl~ och obemedlade hem, torde emellertid furklarn icke fi\ af dc fall, hvilka v:\llat. stegringen nf ofvnn nnfqrda siffror. Men det kan icko vara möjligt for fång\'arden att. under en strafftid af n:\grn m:'tna<ler upphjclpn, hvad som under den unge for brytarens hela egentlign. uppfostringshd mer eller mindre fullstiindigt forsummats. Väl har m:m Aerstädes forsökt ntt genom uppskjuten verkstallighet af en forst.'l dom få, i hiindelse nj återfall, genom stmffiidernm smnm:li1liiu,rning den tietsliingd ökad, under hvilken ftmgv:'trden egde påverka den unge brottslingen; men om än det tu. furfarande, från rent. pedagogisk synpunkt. se<lt" måste nll8e!i klokt., iir dock ulan nu fr:lga vida klokare att, genom omhiimlertagnnde nf de vannrtige unge tore intriid:llldet af uerns kriminella myndighetsflldcr, i möjlig mån forekomma deras fortgående pli brottets viig dermed, att man bereder dem don uppfostrnn och det tillfulle till en god och fmmhiulsnyttig ut.veekling, som fumt ej kommit och, utnn dettn ingripande i dm'aa öden, ej skulle komma delll till del. Erf:u'enllctcll har, siil'skildt i l~nglnnd, dcr man Illed synnerlig energi inslngit 11enna viig, vitsol'dnt do Iycklign fuljdcr, som deraf iiro nlt vinnn. Den mi~rkliga sii.nkning af fångsifti'orna, som engelska fångvål'dsst..'\tistikcn fur Bellare tid utvh~nr. torde icke kunlln tillräckligt forklarns nf forbältrnde fångelseforhallanden; men det. iii'

47 Fiirsta Kmnmarclls TiU{cilliga ljtskotts (.\":0 1) Utlål<mdc.\"; deremot lätt att första, i huru hög grad förbrytaresifl'ronm måste påverkas genom en årligen fortgående minskning af det antal unga förbrytare, som, derest ingen åtgärd för deras räddning vidtagits, antagligen skolat i växande mii-ngd i fängelserna in strömma. Oeh som bekant finnas jemväl inom öfriga kulturiiindel, både de släne l).,;h dc smärre, till olika autal och undcr,-exlande namn särskilda uppfostrings_ anstnucr för ungdom nf ifrågavarande beskaffenhet. Det syncs styrelscn ock höjdt öfver allt tvic"el, att, sedan genom sistlidne Riks JuC'ts bifall till Eders Kongl. Maj:t.s nådiga proposition n:o 24 den svenska fångvårdso reformen vunnit siu lyckliga afslutning, torde icke forefinnas något angelägnare önske mål i fn\ga om härmed sammanhängande törhilllnnden än det, som rigulr sig pil omhändertagandet nf sedligt förkommen liugdorn för. ntt derigenom hindra dess fall och återfall i brott. Innebördcn af den fråga, som här till st)'relscns utlåtandc af Eders Kongl. )Iaj:t hiinskjutits, måste dermr 5)'na5 styrelscn utomordentligt vigtig. ~Ien just dermr känner sig styre~:;c11 nödsakad 3tt mata. Eden; Kongl. ~[aj:ts nådiga uppmärksnmhet }):\ omöjhgheten af att uppfatta. nu ifrågas.'lttn åtgärden såsom eus i någon mån tillfyllcstgörllndc. Om iifven flkullo IMa sig göm att :'l Hl~ll boroda plats for ii.nnu tjugufelll vanlirliga gossar, qvnrstår lika fullt behorvet af vida mer omfattande åtgärder för att med kraft uppt.'lgn striden Ulot etcn 8.'lmhällsfnr'.l, som ligger i de unges tillt3gallde brouslighet. För e1ls3mt Stockhohns stad skulle det ut:m t\ ifvel vara mer än lätt att besätta. alln de nyinr'.itt.'lde numren. ~Ien dermcd voro icke behofvet i öfriga delm af landet lillgoc1osedt. Det förefaller derför styrelsen såsom mer;\ ii.ncl:um\lsenligl, om stalcn till andra, i skilda delar af landet redan befi.i\uigl~ likartade anstalter trildde i S;lmrna förmliancle som hittills ensamt till åkerbrukskolouien Hall och genom dcras understödjande äfven för dem möjliggjorde en utveckling, som skulle verka till fördel ej blott for vederbörande delar af landet, ut:l.1l for landet sjclfi. 'fy dett.'l8 fordel främjas e<lkerligen bättre genom vidmagth:\llandet af flera smärre anstalter än genom att låla en af dem tid efter annan mer och luer svälla ut. l stora liinder framtvingar nödtvånget liitt stora anstalter. Det iir tydligl, att man i motsvarande mån måsta lemna dcrhiln möjligheten att i dem verka under do former, ett hcm eger till 8itt furfogande. )1en äfvcn ett väl ordnadt kasetli lif kan bära godo. frukter, om blott dc t1eriuom ledande krafterna iiro tihriickligt rustade for sin m.'\gtpåliggande uppgift oeh icke för få. 'fy kunna de ej med sitt pcf30wiga in8yt:mde omfattn elevkretsen, iir denno. fur talrik for att mcdgif\'a dem det um gänge, elen bekantskap mcd hvarje enskild mcdlem deraf, som u.tgör föruts:ittningen f,jr dennes påverkande, så torde ofordelaktiga följder häraf icko liitt kunna undvikas. Större siikerhet för ernåendet IIf goda rcsult,~t lllåste i allmänhet \"am att llflriikna af!!märre än af större anstalter. liuru\"ida cn ökning af ele\":tnt.llet J>~ Hall skulle for :mst.'\uen vcrka menligt eller icke, torde derfar hufvudsakligen bero }):\ möjligheten för dess föreståndare och

48 28 Första Krllllllta'-C11S TlflfliUiga L-iskotts (.V:o 1) UtldltUldc 1'0-:0 6_ lärare att räcka till for det vidgndo llntalet. Att redan ett antal af 150 måste for aitt tillbörliga tillgodoseende ställa stora krnf på den vid kolonien anstiudli. tillsyningspersonalen, torde "am antagligt; ty ingen yttre organisation, om än sa mönstergill, kan i fr:'lga om vanvl\rdlldo och vilsckomnn barml uppfostran ersätl'l. den individuolla inllytelse, som utgör forniimsta medlet for derns titlfrodsställande utveckling_ Men om blott for tillvaratagande af elevernas intresse i detta hänseende nödigll mått och steg tagns, torde visserligen icke elc\-a.nlalet böra vara bundet vid någon nf de rednn uppnådda. siffrorna. Då likväl, 6Asom af årsberättelserna för kolonien inhemtas, år ,8 procent af de utg:\ngne återfallit i brott, lösdrifvori oller dryckenskap, men dollna sifim :\ de Aterfallne nu 18tl5 stigit till 20 l>l'oeont, läl'er forsigtighcten bjuda, att mau icke för mycket vedervågar det goda anseendo, anstalten hittills på goda. grunder forvärfvnt sig.. Beträffande lämpligheten att nf hittills använda medel allvisa ytterligare bidrag till underhållskostnaden for:\. kolonien lian intagna elever, vill styrelsen, med hånvisandc till ett denna. dag i anledning af uddig remiss den 29 sistlidue november afgif\ ct ull(le1'dånigt uth\tande, hiir blott i underdånighet erinra om tillbörlighoten dcmf, att fångv:1rdells bespal'i,ngskass:l, ll\'ltl's huf\"lldundamll är ntt genom frigifuc fångars undorstödj:mdo motverka doras återf.tll i brott, icke for annat, om iin så. samhällsgngmmde iindamål tages så hårdt i nnspråk, att den sättes ur stånd att tjelll~ sitt. ursprunglig:t s)"fte. Af hvilkell betydeiso for So'l.mbället detta är, inser lätt. en hvar; och auser sig st.yrclsen böra i detta afseende meddela, hurusom :lf do gellom cclltrlllforeningen till stöd for frigifne froll bespnrillgskltss:m under åren med mera afsevärda belopp understödde sk)"ddslingar, enligt bilagda l'edogörclslj 300 män och 79 qviunor, 35,6 l)rocent af do forre och 11,4 procent nf de sonlite återfallit, men &\ledes 64,5 procent af understödde män och 88,6 procent af understödda qvinnor hittills så50m laglydige medborgaro tillforts samlläljet. Inalles har under sistlidna året från besparingskasso.'ln utbetalts 12,000 kronor, deraf dels till ~Stockholms skyddsforening for frigifnelo enligt Eders Kongl.?![aj:ts nllcliga bref den 14 april 1893, dels till forcnlimnda centralförening for alt genom den amiindaa, och dels till åtskilliga hum, hvad fångar emottagits till understöd och vård. Det tordo icke böra ifn\ga Mättas, att icko de~!l:l utgifters bestridande ullt fortfarande m:\ste anses såsom besparings kn.ssans fr:imsl'\ uppgift, och den är i snnning så vigtig, att med dess åsidosättande ulan allt tvit\-el högst ofordelaktiga inflytelser for rikets fångn\rd skulle \-ara. 3tt emotse_ Då. frdg:m om forstärkt:l åtgärder for vilsekommen ungdoms rättande bade i Norge och i Danmark ansetts vara nf den vigt, ntt i forstniimnda land straniagskommissionen och i det senare en af minit:ltcl'iot for kyrko- och undervisoingsväsendet i förening med justitieministeriet nedsatt kommission fdtt i uppdrag att taga don i öf\'ervägande och i dens,.'lmma nfgi.fva forslag, tillåter sig styrelsen, som finner dou af strrelsen for kolonien H311 gjorda, af Eders Kongl. Maj:ts befalininsshafvaude i

49 Forsttt Kammarens l'illrällig(~ UtskottI> (N:o 1) Utldlatltle No Stockholms mn tillstyrkta. framställning icke stå i verkligt forhållnnde till det behor, for bval'3 tillgodoseende den gjort.!!, böra i underdånighet hemställa, huruvida icke Eders KOllg!. Mnj:t fore ärendets nfgörande vilie åt sakkunnige män lomna i uppdrag att utreda, pli. hv:ul &itt sk\tens forpligtelse med hänsyn till vannrlign och brotts lig:l} men kriminelt minderårigas uppfostran bäst. och ändam1l.lsenlignst må. kunna. lillvnr:\~'\gas, samt att i ämnet till Eders Kong!. M.aj:t afgif\'n under dånigt forslag. Om fångvårdsmäunen, såsom af det nu antårda torde framgå, haft rikliganlcdniog att uppmärksamma do förhållanden, i hvilka brotllsligheten bland de minderåriga har sina hufvudsakligaste orsaker, Bå måste detta gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostrarne, hvilka varit i tillfällo att följa de unga utlder flora år af deras utveckling och att iakttng-a de omständigheter, hvilka förnämligast medverkat att girva denna utveckling dess rigtning. Af skål, som motioniiron antydt, hafva siirl:ikildt folkskolans män mast känna sig kraftigt manade att phyrka åtgiirder, som kunoa vara agnade att rädda de sedligt fårsu01made barnen från uudergång samt att skydda den stora mussthl af icke vanartade frhu 1ll0rnJisk smitta. Så uttalade redan 1882 Stockholms folkrkolelärareförening liömk viirdheten af att får alla sådana StockholmB kommun tillhörande haru} hvilkas uppförande är sådant, alt deras datelse i skohm menligt. im-erkar på de öfriga barnen oeh på. arbetet i skolan, måtte anordnas särskilda skolafdelningar ellor undervisningsanstnlter - hejst sådana, der barnen ställdi~t kuuna vistas.d. Under.1883 upptogs frågan till ny diskussion inom samma fårelllllg, bvarvld ännu kraftigare betonades nödvändigheten af do vlllwrtade barnens skiljande från de öfriga, på det de genom enkom för dcm lämpad uppfostran skulle kunna danas till goda och l.lyltiga samhiillsmedlemmar. Ar 1891 förelåg åter inom hnfvudstadens folkskolelärarefårening samma fd.~~. Dervid. framlades å nyo de gamla skälen rör de vaundade barn~ns.sklljande fråll de viiiartade, och det boton~dcs, ntt sådnnt måbte fike l.hd, på det de redan vi1sekomna oj m:'ltte draga sina jcmnhiga. med sig samt locka dem till skolkning och andra oarter, och på det d? mhtte kunna. erhålla. den ledning, som kriifdeb för deras co"en räddnmg och förbättring. l"ör s:'ldllnt ändamål behöfdes en sär:bld upp- CrUu/(lnån, frd,ko1ll1ä",,~n.

50 30 J!ij,.s!a KallllllarCIIS TiU{iilliga Utskotts (N:Q 1) Utldtandc N:Q 6', fostringsanstalt, hvilken borde vara belägen på l'lndet, s{~ att barnen måtte komma i tillfalla att deltaga i lämpligt arbete och anstalten på. samma gå.ng förlora kamktorcn af ett fångeise eller en kasern samt SiL mycket 80m möjligt kommn att motsvara ett verkligt hem. Föreningen beslöt att ingå till öfverstyrolsen för Stockholms folkskolor med anhållan, ntt donna ville taga frågan om varn:lrtade barns uppfostran under Oll1 pråfning. Någon tid derafter väcktos ock nf folkskoleinspektörcn förslag om ett hem för skolkande baro, och följande år framlades af en folkskole1ärare inom Stockholms stadsfullmägtige motion om upprättande af ett räddningshem för varnnrtad ungdom i hufvudstadens närhet. Äfven i öfriga stiider samt på. landsbygden hafva folkskolans lärnro upprepade gånger torordat dylika anstalter. Så uttalade Skara stifts folkskolelärareförcning vid sitt trettiofemte årsmöte 1887, att dc vanartade barnens dåliga, inflytande på. sina kamrater utgjorde ett af' de <lllmi.innnstc och svåraste hindren tor ett framgångsrikt utöfvande af lärareverksambeten, och den forordade derför inrättande nf uppfostringsanstalter för dylika barn i hvnrje Hin. Ar 1803 uttnlndcs vid ott sammantriic1c inom Karlskrona folkskolcliiraroförolling enhälligt önskviil"(lheten uf särskild uppfostran för vanartade barn, detta såviil för deras c,gcn skull som för kamraternas och samhällets. Följande år framhöll Orebro 5kolrörening som sin önskan, 1Jatt vederbörande snarast möjligt ville befria skolan och samhiulet från dessa olycksbarn, som, lemunde i frihet, b1e1'v6 till våda ej blolt för dc ofördcrfvnde :tf sina k3lnrater, ulan äfven, efter fortsatt öfning i det onda, för den nllmiinna, säkerheten". Afven vid flera andra lillfiillcn harva liknande önskemål från folkskolelärarecorpsen uttalats. 8:\50m ytterligaro bevis på. det intresse, hvarmed denna fr:lga frju folkskolelämreeorpsens sida, omfattas, nämner motionären binnd aullat de bidrag till densammas utrcdando, SOUl erhållits genom trenne folkskolelärare, h"ilka under 1894 och 1895 med understöd från centralstyrelsen för Svcriges nllmäunn folkskolclärareförening företl1git resor dels inom Sverige, dels i Norge och Dnnmnrk samt England och 8kottlnnd i ändamål att taga personlig kiinnedom om hvad i dessa laud i före\':l. rande nfscendc blifvit gjordt. Der;ls berättelser.hafva blifvit utskottet företedda SHmt innehålla utförliga och sakrika, meddelanden om en miingd olika tdugsuppfostringsaustalter i nu niimnda liinder. )Icd anledning :af dc yttringar af grof vau:art bland s:iviil hllfvudstadens 80m landsortens ungdom, hvilka i slutet af roregående år i ganska hög grnd tilldrogo sig den.~l1miinna uppmiirksamhetcn, upptogkl frågan då å nyo till behandling inom Stockholms folkskolcläraroförening.

51 Första Kamlllw'etls Tillfälliga Utskotts (N:o 1) UttdtCl11de N:o c, 31 Dcn hnr der blifvit diskuterad under tvenne talrikt besökta sammanträden hvarvid särskildt det: ondas orsaker gjort.s till foremll för en g3nsk~ allsidig belysning,» Af h\'ad som i dett.'l afseende härvid yttrat.s nnför utskottet tltskilliga gd,llsku välgrundade och t~inkvärda. iakttagelser oc'h erf'nrellhetor, hvilka föranleddo föroningon att fntt.a ~n så lydando resolution: Föreningen anser, att. <leo med nitta öf,'erklngade vanarten blan<l ungdomen ~kulle högst,'äsentligt mot:lrbetm, om genom statens och kommunemaa S3mt enskildaa törsorg kunde imiittas slirskildt tör iindnm:\let J:impnde uppfostringsanstalter, dels räddnings- och I'kolknrehem' för y:m:ut:ule och i sedligt afseende törsummade barn, (lels turbii.ttringshem fiir s:\dann. minder:ll'ign, h\'i1krl. l'edan kommit i strid med slr:lfflagen, och dcll uttalar på. grund hiimj sin,'nrmn nilslutning till de torsing om åstad kommandc af dylika nnstnitcl' s:'wii.l för hnf\'uc1stnlien som tor lluhlct i dess helhel, h\'i1ka tor nilrmmmle toreliggll., }\fed stöd af hvad sålunda anforls, yttrar slutligen rnedk:unmareus utskott: De sorgliga sakförhållanden, hvilka föranledt llu föreliggande Ut,k"tltt, t9 tt moljon.. Jemtc on dermed besiägt:] d' Inom "K ~'örsta ammaren ("O n:o:.:), ',;llra",k och bvilkn till fullo vitsordas af ofvad meddelade uualanden, synil8 icko lemna något tvifvel derorn, att samhällot h.iir befinner sig inför ett djllpgåollde ondt, hvill'cmot det måste vidtaga allval"liga ooh genom~ gripande ål gårde r, om icke fur aunat, så rör sin egen säkerhet. Lika otvifvelakligt synes vara, att dessa ålgärder komma för sellt, i fall de vidtagas endast gent emot sudan ungdom, som redan iir afgjordt brottslig, Skall man kunna vänta sig någon verklig 101' biiltring, så får ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas till den ålder, dtl det vilsekomnll barnets sinnesart blifvit till doll grad utpriiglad, att en iure omgesttillning af dess binslo- ooh vijjelif salut desb sedliga företjtäliningar måste stöta på niisinn oöfvcrvinneliga svårigheter. Eu omgestaltning :lf sådant slag - den enda fullt betryggande - lorde vur:l aa godt aom otänkbar, så vida man ej redan vid de torsia stegen på vnnartens viig tnger don ungo om band och törs.ii.tter honom nnder l:ia~ana Jcfnndsförhallanden, att on utveckling i god rigtning derigenom ~hrver möjlig, Dot gäller på del.tll område liksom på andra - ja mer an på dc flesta _ llu det iil' lii.llare och biiltre IIU förekomma sjukdomen iin att bota densamma. Det iii' derfor icke nog, att man i våra fängelser söker vårda sig om de VUXll:l forbrytaruc och hindra deras återfall i brott, Det är icke

52 32 Första Kammarens 1W(älliga Utskotts (N:o 1) Utllttande lt.~ o G. heller nog, alt man genom de minderåriga brottslingarnas arskiljande i enkom for dem inrättade anstalter söker forbältra och om möjligt göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste bemödandena i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid förekomma det ondn genom beredande af lämplig uppfostran :\t sådana barn, hvilka väl ej iiro dömda brottslingar, men genom sin vanart sta nära brotlsligbetens griios, iifvensom åt sådana, hvilka visserligen iinnu ej äro vanartade, men genom försummelse och sedlig vanvård från föräldrarnas eller målsmännens sida löpa största fara att blifva det. Af hvad utskottet ofvan anrort beträffande forhållandena i andra land torde framgå, att man der mångenstädes blifvit fullt medveten om nödvändigheten häraf, samt att en ganska vidsträckt erfarenhet redan blifvit vunnen om åtskilliga af de medel, hvarigenom brottsligbeten och vanarten hos de minderåriga med framgång klt1lua~bekämp:ls. Efter en mängd famlande forsök harva åsigterna om hvnd i detta afseende kräfves allt mera klarnat, och det har härvid visat sig, at.t man på. skilda håll genom aakens egon natur foranledts ntt. för ändamålet anlita väsentligen samma anordningar, nemiigen dels s. k. förbättringshem för minderårige forbrytare, dels skolkarehem och räddningshem för vanartade och i sedligt afseende forsummade barn. HOB oss har behocvet af liknando anordningar varit B:\ triingandc, att anstalter med nämnda ändamål - om än under stora svårigheter småningom arbetat sig fram här och der i vårt land. De ntt.nlanden från olika håll, som i det toregående blifvit antordn, visa emellertid nogsamt, alt dessa anstalter äro långt ifrån tillräckliga att eos något si~ niil' fylla behofvet. Sådant synes ock helt naturligt. Erfarenheten hnr nemiigen ådagalagt, ntt en tillfredsställande lösning af denna frågn icke står att vinna uteslutande genom bemödanden al' enskilda, äfven der dessa förfoga öfver synnerligen storartade tillgångar. 'fill och med i det rika och for filantropiska foretag alltid offervilliga England hnfva slaten och kommunerna nödgats träda emellan! och först. sedan doua skett, har verksamheten för :»tvångsuppfostranj der kunnnt vinna en sådan omfattning, att brottsligheten bland de mindedriga blifvit icka allenast hämmad utan väsentligen minskad. Utskottet finner sig på grund hitraf böra förorda, att stalen äfven hos oss måtte taga denna nngelägenhot om hand, dels genom lngbestiimmejser rörande de olika singen af tvångsuppfostringsaustalter, dels genom beviljande af anslag till sådana samt genom tillsyn öfver deras verksamhet..

53 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. H vad lagbestämmelserna angår torde de närmast kunna ansluta sig till de stadganden i stralflageng kap. 5, hvilka röra af minderårig person begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behandling, hvilkeu lag i sitt nuvarande skick - märkligt nog - saknar hvarje föreskrift om behandlingen af de minderå1'iga lösdrifvarne, samt. till folkskolestadgans 51, som för nårvarande väl gifver skolstyrelse magt öfver barn, som skolka, men icke ärver barn, som visa sig vanartade eller i moraliskt afseende groft försummade. I fråga om skyldigheten att anordna anstalter för tvångsuppfostran förefaller det utskottet, som om en skilnad mellan de olika slagen af anstalter både kunde och borde iakttagas. Skolkarehemm'en, Lvilka i allmänhet endast för de större stadssamhällena med deras mänga tillfällen och möjligheter till vl.lgabondlif äro af trängande nödvändighet, torde lämpligen böra upprättas af vederbörande skoldistrikt samt lyda under dents skolstyrelser, och utskottet finner detta så mycket mer i sin ordning, som dessa anstalters invånare icke äro ämnade att vara deras stadigvarande gäster utan efter genomgången llkurll böra gå tillbaka till den allmänna folkskolan. Att låta räddningsh~mmen för vanartade och moraliskt vanvårdade likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot helt visst vara olämpligt. Hvarje skoldistrikt kan visserligen någon gäng behöfva anlita ett dylikt hem, men ytterst få. äro stora nog att eusamma kunna fylla ett sädant. Det synes derfor här vara skäl att icke lägga omsorgen på de mindre kommunerna utan i stället på de större, d. v. s. på landstiogsområdella samt på de städer, hvilka ~j i landst.ing deltaga. Härigenom skulle antagligen äfven den fördelen vinnas, att anstalterna hvarken blefve så små, att medelkostnaden för barn stege till oskälig h~jd, ej heller sh stora, att den personlig-a inflytelsen på hvarje individ väsentligen försvårades. Der så befunnes lämpligt, borde närgränsande landstingsområden kunna förena sig om upprättande af gemensam anstalt.. Hnld slutligen förbättringshemmen for minderåriga förbrytare vidkommer, anser utskottet, att ansvaret. för dem närmast åligger ~taten. Då strafflagen uttryckligen gif\-it domaren anvisning på att. Insätta den unge brottslingen i llallmän uppfostringsanstalt» i stället för att låta honom betunga statens fångvård, så synes det ock vara statens oafvisliga pligt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att. 3.fgöra, huruvida lagens. anvisning skall kunna följas eller förvandlas till en död bokstaf. Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller Bilt. till Ril;sd. Prot Samt. 2 Ald. 1!land. 5 Härt. 5 S3

54 34 FiJrida Kammarcn,s 1'jUrälliga Utskotts (N:o 1) Utldtanck N:o (j. sin pligt i detta hänseende på så sätt. att han understödjer förbättringshem, bvilka blifvit upprättade genom donationer eller af kommuner eller foreningar m. m. I fråga om förbättriugshemmens omfång kan utskottet så mycket hellre biträda den af fångvardsstyrelsen uttalade åsigten om de smärre anstalternas forctriide framför de större, som det forestiiller sig, att sammilnförandet inom samma anstalter af uuga brottslingar från landsåndar med allt för skarpa skiljaktigheter i folklynne och lefnadsförhållanden svårligen kan vara fullt lämpligt. I likhet med hvad som.lllsetts rigtigt för andra abnormskolor (t. ex. läroanstalterna för döfsl.uroma och de föreslagna anstalterna för :'ludesvaga) torde kostnadenia för tvållgsuppfostran lämpligast böra fordeins mellan staten, det större elier mindre skolornrådet samt vederbörande mlllsmäu, så neroligen, att forbättringsbemmen uppriitthölles af staten med bidrag af målsmännen, räddningshemmen nf landstingen med bidrag af staten och målsmännen samt skolkarehemmeu af skol Jidtrikteu med bidrag af ffi lsroännen. Bidragen torde böra utgå med visst belopp rör lurjunge och underhållsdag. Utskottet bur med det nu allförda endast velat i enkla drag antyda, huru det för l:iin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle kunna ord nus. Någon närmare utarbetad plau har det på sakens nuvarande ståudpunkt (oj ansett sig i stuud att framlägga, och det har härtill Laft sil mycket miudre anledning, som motionären icke anhållit, att Riksdagen TJU måtte antaga eller ens uwlla sig för någon sådan. Såviil Lan som ock fångvårdsstyrelsen i dess skrifvelse af den 20 december 1895 hafva tvärtom uttalat såsom sin åsigt, att en omfattande utredning af denna fråga måste foregå, innlln några genomgripande beslut rörande densamma kunna med fördel af statsmagteroa fattas. Utskottet finner denna mening grundad». - i följd hvaraf det ock gör sin ofvan meddelade bemställan. 'rill hvad såhmda blifvit i ärendet förebragt, tord\:l icke något vidare behöfvil. tilläggas. Utskottet, som ioke har något att erinra mot hvad medkammarens utskott tillstyrkt och medkammaren beslutit, finner sig derför böra hemställa,

55 Ji'"ol'sfa Kammarens 1.Vllfälliga Utskotts (N:o 1) Utlttta1ide N:o (J. 35 att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut. Stockholm den 23 mars På utskottets vägnar: SIGFRlD WIESELGREN.

56 STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.

57 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utldtande N:o 9. 1 N:o 9. Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1896, kl. 3 e. m. Andm Kammarens första tillfälliga utskotts 1ttlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongi. Maj:t rörande åtgii?'der fö,' bel'edande af lämplig uppfostl'an åt minderåriga förbl'ytal'e samt vanartade och i sedligt a/seende /ör8ummade barn. Andra Kammaren har till utskottet remitterat en inom kammaren :lf herr F. Berg väckt motion, n:o 123, i hvars syfte 21 af kammarens öfriga ledamöter instämt. I motionen hemställes, >att Riksdagen måtte i.krifvel.e till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och for Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn». Till stöd för sitt förslag framhåller motionären till en början, att man inom allt vidsträcktare kretsar syntes under senaste tiden hafva kommit till medvetande om den allvarsamma fara, som hotade vår samhällsordning genom den sedliga förvildningen hos en del af det uppväxande slägtet. En oroväckande yttring af denna sedliga forvildning utgjorde det stora antalet unga förbrytare och framfor allt den fortgående ökningen af detta antal. I detta hänseende meddelar motionären åtskilliga sifferuppgifter ur Bih. t;ll Ril<8d. fu' Sam/. 2 Afd. 2 BaM. 7 Häft. (11:0 9.) 1 HOIion~.

58 2 Andra KammarellS 1W{ältiga Utskotts (N:o 1) Utldlande N:o 9. fångvårdsstyrelsens berättelser. Utskottet. hänvisar till de i motionen f6rekommande tabellerna och inskränker sig här till att påpeka, att medan antalet inkomna, under 20 år varando straff,nbetsfångar år 1850 uppgick till endast 28, hade antalet» 1860 Bligit lill , D 1870» D... " ,»1880 ]) D _ , för att» 1890 åter gr. ned till och d.rpå» 1893 Btiga till 294 Bamt» 1894 and. till Af de sistnämnda 315 unga forbryt3rne hade 30 inkommit vid endast fyida 15 år, 52 vid 16 är, 62 vid 17 år, 75 vid 18 år och 96.id 19 år. De meddelade uppgifterna angåfvo, att antalet af uti vårt. land till straffarbete dömda unga förbrytare IOr närvarande i det hera tuget syntes vara i stigande. Pä samma sorgliga f6reteejse häntydde ock kriminalstatistiken inom nästan alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarn, Frankrike, Italien, Holland, Danmark och Norge ro. fl. Motionären finner emellertid, att det skulle vara så mycket mera förhastadt, om man af den nu tillgängliga kriminalstatisliken ville sluta. sig till ett växande sedligt forderf, som brottsligheten icke finge bedömas blott efter lagöfverträdelsernas antal, utan äfven efter deras art, det iir efter den större eller minq.re ondska och råhet, hvaraf de iiro ett uttryck. Och iifven om man fiuge anfaga, att. en tillväxt i antalet beifrade förbrytelser utvisade en tillväxt i antalet verkligen begångna sådana och denna senare en tillväxt i brottslighet, st\. vare härmed naturligtvis ingalunda bevisadt, att nationens sedliga nivå i det hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en nation utgjorde ju i alla fall endast ett mindretal, och dess tillbakagång i moraliskt llfsoende) kunde mångfaldigt uppvägas af en samtidigt hättned fortgäendo sedlig törbättring hos det stora flertalet. Med allt erkännande härar stode det likväl fast, att de statistiska uppgifterna syntes tyda på. en tilltagande brottslighet hos ungdomeu inom nästan alla land. Lemnades de sålunda gifna antydningarna obe ~lktade, så vore. fara värdt, att den sedliga forvildning, hvari lagöfverträdelserna Lafva sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt vidstrucl..-tare kretsar af det uppväxande slkgtet, hvaraf följden måste blir,,:}, att framtidens menskjighet sjönke ned till en lilg're moralisk ståndpunkt än den, Lvarpå nutidens befunne sig.

59 Andra Kammarcll$ TillfaUiga Utskotts (N:o 1) Utldtandc N:o 9. 3 Under sådana forhållanden vore det. enligt motionärens mening helt naturligt, att frågan om brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mnnsåldern tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i friimsta rummet gifvetvis inom de kretsar, som af denna fråga omedelbart berörab, nemligen å eua sidan kriminalisterna, ä andra sidan skolmännen, framför allt [olkskolemännen. Närmaste anledningen till att de forra tagit frägan under ompröfning finner motioniiren vara den bland dem vunna erfarenheten om fångelselifvets lorderfjiga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade de kommit till insigt derom, att forbrytare, hvilka ännu befunne sig i barndoms- eller öfvergångsåldern, icke hade sin rätta plats i fangelset, samt att de ofta utginge ur detta vida sämre än de gingo der in. Folkskolemännen åter hade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att steg for steg folja det ondas utveckling samt att uppdaga de källor, hvnrur det hämtade sin näring. De hade dessutom haft flora särskildt tvingande anledningar att med lihigaste intresse omfatta denna fråga. De unga lagöfvertriidarne ut.ginge nemjigen så. god!. som undantagslöst nr kretsen af dessn vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser och sitt då.liga uppforande beredde liiraren de bittraste bekymmer och i hög grad neutraliserade honom i hans arbete. Ofta 'vore det just efter dessa barns beteende, som allmänheten bildade sig sina förestiillningar om folkskolans uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena härom icke kunde blifva anllat än vilseledande och orättfårdiga. Härtill komme, att barn af ifrågavarande slag naturligtvis måste lllöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvadan deras tvungna samvaro med välartade barn innebure en upprörande orättvisa såväl mot dessa som mot deras föräldrar. Af nu antydda skäl hade lämpligaste behandlingen af minderåriga förbrytare och vanartade barn allt mer blirvit en brännande fråga bland tiinkande kriminalister och skolmän samt öfriga för social-etiska beh social-pedagogiska iifvon hos oss. spörsmål intressernde personer. Så. i ut.latidet; så Redan tidigt, säger motionären, hafva våra kriminalist.er haft uppmärksamheten fästad vid nödvändigheten af att söka hämma forbrytnrebefolkningens fortgående rekrytering på. grund af swndig tillströmning ~lta~ unga brottslingar, och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen l sum berät.t.elser,tr efter år påpekat den fara, som här hotar. Tidigt h~fva ock fi'ån nppfostrarnes sida starka röster höjt sig för det ondas '~~ ebrggfl.nde och hämmande genom de vanartade och brot.!"sliga barnens hitllvisande till enkom for dem upprättade räddnings- och forbättringshem. Uttalanden i denna rigtning hafva tid efter annan framkommit

60 " Andra Kammarens Tillfalliga Utskotts (N'o 1) Utldta~ N:o 9. inom skolpressen samt från folkskoleläraretöreningarna i olika delar af vårt land, särskild t från hufvudstadens, och under de senaste åren har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolehirareforening för frågans utredning genom trenne for ändamålet utsända resestipendiater inhemtat underrättelser om de anstalter af ifrågavarande art., som finnas så.väl i vårt eget land som i Norge, Danmark, Skottland och England. Af å.tskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens intresse numera vara väckt (ör denna betydelsefulla angelägenhet. De berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att meddela om våldsdåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytareligor, bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar bragt det medvetandet till lif, att samhället här lå.tit en svår forsummelse komma sig till last, och att denna försummeiso måste i möjliguste mån godtgöras, och detta med snaraste, så vida. vi ej med visshet skola gå en mörk framtid till mötes. Att en Iörbättring är möjlig, derorn hade vi, enligt motionären, lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. Det funnes i Europa verkligen ett enda rike, som på detta område skiljer sig från de öfriga och kan förete en statistik med år rör år sjunkande brottslighet hos de minderåriga samt med deraf i sinom tid följande minskad brottslighet iifven hos de vuxna. Det är det brittiska. Motionären meddelar i dettn hänseende en mycket talande tabell, af hvilken framgår, att nutalet förbrytare i England med Wale. var: år 1861» 1869» 1870» 1880» 1890» 1893 Under Hi!r. 8,801 10,314 9,998 5,579 3,872 2,924 Ofnr 16 h. 103, , , , , ,538. Antalet yngre förbrytare var alltså i England i stigande till och med år 1869, men har sedan dess nästan oaflåtjigt sjlmkit, och verkningarna af detta sjunkande har från och med år 1883 visat sig i ott fortgående sjunkande äfven af antalet äldre f6rbrytare. Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är - påpekar motionären - lätt funnen. Den ligger deruti, att staten allt sedan och lago-talen kraftigt tagit saken om hand. Den har genom sin lagstillfling föreskrifvit Dtvångsupp{oslranD för sådans, 80m häraf äro i behof: for de minderåriga brottslingarna i törbätt.ringshem (Reformatory School

61 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. 5 Act.s 1854 och 1866), för de vagabonderande och vanartade barnen i räddningshem och dermed beslägtade anstalter (Industrial School Acts 1857, 1861 och 1866, Elemenlary Educalion Acts 1870 och 1876 samt Industrial School Amendment Act 1880). Den har vidare genom storartade allslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet lämpligt sätt, och den har slutligen underkastat dem en sakkunnig och noggrann inspektion. Enligt den senast utgifna inspektionsberättelsen funnas under 1894 i Storbritannien följande af staten lmderstödda anstalter af förevarande slag, nemligen: 50 förbätt.ringshem (Reformatory Schools), 141 räddningshem (IndustriaI Schools), 14 skolknrehem (Trunnt Schools), ~,,2:::2::: räddningsskolor (Day Induskinl Schools). Summa 227. Antalet lärjungar utgjorde: i förbättringshcmmen 5,587 i räddnings- och skolkarehemmen 24,683 i räddningsskolorna 3,251. Summa 33,521. Utgif-terna belöpte sig till följande belopp i pund sterling: för förbättringshemmen. D räddnings- och skolknrehemmen 1l räddningsskolorna...., Summa utgifter. 109, ,775 29, ,503 Derar $tatsbidrllg. 72, ,222 7, , ::-:-:-'-':-::-0----=:-'-::'0-::- Summa Att äfven i vårt land ett ganska stort antal i6rbättrings- och räddningsanstalter vore af nöden, derorn kunde väl, fortsätter motionären, ingen sakiörståndig hysa något tvifvel.. 1 fråga om förbättringshemmen vore behofvet uttryckligen erkändt I nu gällande strafflags kap. 5 l, hvilken bemyndigar domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna. förordna, att det Ilaf f6rilldrnr eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga. h.em~na i huset rättas skall ellel' i allmän UPpf()stl'ingsanstalt insättds, 01l~ tll~gang del'tilt finnes». I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderånga brottslingar dömas till intngning i den med statsmedel understödda åkerbrukakolonien på Hall. Huru otillräcklig denna för ändamålet är,

62 6 Andra Kammarens TiUfUZliga Ut!kotu (N:o 1) Utldtande N:o 9. framginge emellertid tydligt af det kända förhållandet, att tör närvarande ensamt inom hufvudataden ginge en hel del gossar, 80m blifvit :»dömda till Hallt men af brist på. plnts ej kunnat komma iu. Und~r tiden kunde de strafflöst förehafvf\ snart sagdt hynd ofog som helst; enda lagliga päföljden blefve nemligen den, att de för andra, tredje eller fjerde gången dömdes till Hall utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning af samhällets magt och myndighet, som dylika barn komme att erhålla och bland sina kamrater utbreda, det läte llitt tänka sig. De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag blifvit upprättade på olika orter i vart land, berättigade till den förhoppning, att man hos så.väi enskilda personer som kommuner och landsting hade att påräkna en ganska stor offervillighet för anstalter med detta syfte, samt att ett tillräckligt antnl sådana llelt visst inom kort skulle uppstå, savida nemiigen staten iifveu hos OBS trädde emellan, dels genom beviljande af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsåtgiirder, som kunde för ändamålet anses erforderliga. Då det emellertid har synts motioniiren gifvet" att inga mera ingripande beslut i nu untyddn. rigtning borde af Riksdagen futtas, innan densamma varit i tillfäue att på grund af omsorgsfull undersökning bild:t sig en klar föreställning om hvad i saken kunde och borde görns, har han inskränkt sitt yrkande till en hemställan om en skrifvelse till Kongt. )laj:t i ämnet. JiirtgJ Ndc 6tAlllldlillg i-. RiQ- Jagu. Föreliggande fr.iga har vid åtskilliga föregående tillfällen under en eller annan form varit föremål för Riksdagens ompröfning. Redan vid ors riksdag röreslog kyrkoherden i Slaka >lr Liuköpings stift, lektor J. H. 'Yal1man, att ~mslag mätte beviljas, på det ntt Dräddningsnnswltcr inom hvarje provins ma. inrättas för vunartiga bnm samt första gången straffade unga förbrytnre: båda. inrättningarna. helst på landet, för de aeonre, der det kan ske, i granskapet af kroooallmiinningar för att med nrbetet förena jordbruk i smärre lotter, till hvilkt\ de åt samhället återskänkta kunde erhålla korb~re eller Mngre besi ttningsriittd. 1\fotionen nfslogl:l. l sitt <lfstyrknnde utlåtnllde nofördo statsutskottel, ntt»i fau berörda. inrättningar skulle kommn att i viss m{m förvfllldbs till stntsanst8lter, det kunde befaras, att de af den enskilda välgörenheten och menniskokiirleken med dessa ioriittoingar åsyftade iindamål, om ieke helt och hållet, åtminstone till n,\gon del förfelades:».

63 lindra Kammarens lillfälliga VM.oUs (11':0 J) UtlrUallde N Q 9. 7 Vid m-s riksdag föreslog grofvo G. F. Liljencrnntz, att för anorduande af inrättningar till vanartiga barns uppfostran samt dessa inrättningars underhåji måtte årligen af hvarje mtlutalsskrifven person erliiggll.s en afgift af minst ~ och högst 4 skillingar banko. Motionären ansåg, att för hvfuje län en särskild inrättniug för vanartiga barns uppfostmn vore alldeles oundgänglig. Euär förslaget denna gång framkommit såsom ett bevillningsärende, blef det remitteradt till bevillningsutskottet, som nnförde:.,,.»då omsorgen om vanartiga barns uppfostrhll otvifvelaktigt. åligo-er kommunerna och kan anses utgöra en del af fattigvården, synes det ~tskottet, att de för en sådan uppfostran er:forderliga medel, der de ej vinnas genom den enskilda frikostigheten, ock böra tillskjlltos efter samma grunder, som för fattigvårdsafgifter nu äro stadgade, och ej, såsom motionären föreslagit, bestämmas att utgå genom en för alja lika afgift.» På dessa grunder afslogs motionen. Vid 1873 års riksdag gjordes ett par ansatser att i någoll mån lösa frågan. 'två motioner förelågo i ämnet. Den ena var väckt af folkskoleliiraren C. E. Hjelm och behandlades i sammanhang med åttonde hufvndtiteln, alltså såsom en uppfostringsfråga ; den andra, väckt af hii.radshöfding- R. CarMn, behandlades såsom en lagfråga och var alltst~ remitterad till lagutskottet. Hf\tr Hjelm hade hemstält, att. Riksdagen måtte beviljn 10,000 rdr årligen i tre åt»att af Kongl. 'Maj:t anviindas till vanvårdade barns och unga brottslingars förbättring och för från fängelserna utkomna samt för försvarslösa, till ii.ndanuu att bereda dem tillfälle att sig sjelfva försörja». Statsutskottet förklarade, att. det»icke kunll~'t annat iin erkänna ':lotionens goda syftemål, då det alltid måste vara en för samhället vig ~g angeliigenhet, att åtgärder vidtagas för beredande nf tillfälle till uppfostran för vanartig lmgdom sl1mt till förbättrande af redan till straff hem.fallna brottslingar».»1 saknad af nll utredning, på hvad sätt de af motionären föreslagna medlen skulle för ändamålet användas», hemstiilde e~lcllertid utskottet, att motionen»ic1cc för närvarande må till någon Rlksdag'ens åtgärd föranledujl.. Med anledning af herr Car16ns motion beslöt detemot samma årrs ~.lksdag afi.lta skrifvelse till Kong). Maj:t angående unga förbrytares insattande i för1ättringsanstalter. I skrirvelsen (som äfven afsåg införande af det 8. k. progressiva ningelsesystemet) hemstiilcles beträffande DU 1873.

64 Andra Kammarens TiUfälliga Utskotts (N:o J) Utldtaf}de N:o 9. föreliggande angelägenhet, Datt Kong1. Maj:t täcktes taga. i öfvervägande, huruvida. ej strafflagen och författningarna angåendo verkstiillighet af straffarbete och flingelse ~öra undergå. förändring i den syftning, att forbrytare under 18 år må kunna, i stället att för undergående af ådömdt straff hållas i de vanliga straffanstalterna, iusättas i siirskilda af staten eller med Konungens tillstånd af enskilde inriittnde förbättringsanstn1ter, der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamå.lsenlig behandling kan dem egnas.» Dä ii.nnu efter fyra års förlopp ingen annan åtgärd vidtagits med anledning nf denna skrifvelse, än att densamma remitternts till fångvårdsstyrelsen, väckte professor il. L. Rydin vid 1877 års riksdag en motion, i hvilken yrkades, att Riksdagen måtte a8mn. skrifvelsc med anhållan, Ilatt Kong1. Maj:t täcktes taga i öfveryiig3nde, hunlvida icke for minderåriga straffångar, som ej fylt 18 år, men icke begått förbrytelser, som medfora straffets undergående vid Nya varfvet vid Göteborg, särskilda fångelser må kunna bestämmas och deras bestrafrningar derstädes foren3s med särskilda åtgärder tor straffångars undervisning och sedliga forbättringil. Motionen foranledde ej till någon åtgärd, enär det upplystes, att»fångvårdsstyrelsens utlåtande inom kort tid lärer vara att förvänta:ll, och man ville nfvakta de åtgärder, hvartill Riksdagens redan afjåtna sk:rifvelse kunde foranieda, innan Riksdagen i samma iimne gjorde någon ny framsuillning. Vid nästa års Riksdag fornyade helt Rydin sin motion, men med samma utgång. Ji'lngt:årdulY Det från fåugvårdsstyrelsen infordrnde utlåt..'\ndet öfvel' 1873 års ~... ij~;" riksdagsskrifv~lse af~afs d~n 31 augusti Det vflr i DU berörda 1873 dr, Rilr. del af väsentligen följlldde mnehåll: dcjgul-rijvtlle Hvad angår den först... af de t.va fragornn, eller den, huruvid:l. ej förbrytare yngl'e iin 18 år, i stället att inspänns i de alhnänul\ fångelseflll\, borde iusiittas i sii.rakildn. förbii.ttringsnnstnlter, så erhåller denlll'l. framställning nill'mate forklariug af hvad i skrifvelsen förmäles dororn, att Riksdagen ansett, att domon borde lyda å ftingelse eller straflarbete, men straffet, der 131 sko kunde, efter vedet'börande myndig hets bostiimmnnde, öfvcrgå till insiittande i förbättringsanstnlt. Alltnlet af dc uuga, for brott dömde förbrytare, d hvilkn en sman fol'ii.ndrad lagstiftning skulle finno. tillämpning, har under sono.1"o Aren utgjort omkring 100 in

65 Andra Kammarens TillfiUliga Utskotts (N:o 1) VtMtande N:o 9. 9 divider årligen. Då, efter hvad erfarenheten visat, bland de8sa. en icke ringa. del forr E'lIer senare återfaller i brott. och bildar den stam, hvarulur flertalet af dem utgå, som göra brottet till yrke, sa framstår obestridligen vigten och önskvärdheten demf, :ltt dessa ungn, då dc törsta gången beträdo8 med brott, kunde omhiindartagm och, såsom Riksdagen yttrar, till Inglydiga medborgare upptllktns. En sådan upptuktelse oeh onlllnning af dessn. i laster och brott marn försig komne ynglingar Htrer emellertid icke kunna forsigg", med mindre att en tidsperiod nf minst fem år for deras qvnr~tannllnde i forbiittringsanstalten bestämmes; och stn tens utgift.cr for en eller Here sådana forbättringsaustalter med plats for 500 )'nglingar skulle uppgå till ganska betydande belopp. lfr:\gal!ii.ttas kan emellertid, huru vida skii.l ma. forefinnas :lott för Ilurwmmde vidt.'lga nägon åtgärd i den nf Riksdagen nngifna syftning, och huruvida det af Riksdagen antydda behorvet forefiltnes i Iikn hög gr:ul nu, som niir Riksdagens sk'rirvelse nfläts. Vid den tiden voro nemiigen de för ungdom befintliga torbiittringsanstaltcrtii'\ j riket afsedda egentligen endast for barn, i det att de der till vård och uppfostrtlll intngne i regeln fmn anstalterna utskrer\ os och i aumänna lifvet uuemnooes omedelbart erter torriitkld konfirmation eller vid omkring 15 :\ 16 Urs ålder. Sedan dess hafva emellertid åtskilliga nnordnillgar vidtagits i syfte att åt ynglingar af mera fram skridell ålder, som blif"it beträdda med brott eller grofre vanart, bereda. en sorg ftilligarc vård och uppfostran. SA hal' ar onskild föycning inrättnts åkorbrukskolonien Hall, der ynglingar under noga tillsyn och vård h1\.llns till undervisning' och nrbete s:.tvil.l vid jordbruk som i siirskilda yrken, ända till fyldn 20 år. Enligt den speciella kännedom undertecknad generaldirektör ~(j, F"r. Almquie&:j om denna anstah eger, har erfnrenheten från nämnda koloni ådagabgt, au ynglingar, som alltifrån spädare åren insupit l:urtbara och brottsliga vanor, genom allvarlig, men välvillig behandling s:'1mt goda foredömen kunnat' vanjas till sedlighet, ordning och stadga samt derefter blifvit laglydiga. medborgare, som ärligen fortjenn. sitt uppe hiille, liksom ock samma erfarenhet visnt, ntt ju äldre ynglingarne varit vid ankom:' sten till kolonien, dess längre. tid har el,rordrats, innan forbii.ttring och stadga hos dem intrii.dt. Af de.id kolonien sedan dess öppnande- år 1876 emottagne 255 ynglingar harva såsom stadgade utskrifvits 76, och af dessa harva i brott eller lastbart lerverne icke återfallit flere än 6, eller omkring 7 procent. Vidare bar for de )'nglingar, som fnyn f4 till 22 års Alder blifvit dömde till slraffarbete af 2 Ar och derutörver, am'isats straffanstalten A Nya VBrEvet, der dem egnaa en uppfostrande behandling snmt mera vidsträckt underviening i bade skot.. i~mnen och yrken, och slutligen hor, jemväl A Nya VBrfvot, inrättat!: en särskild arbetannstalt Rlr a.."dbnc, från fängelserna f.rigifnc, Rlr brott straffade ynglingar intill en Alder af 21 år, hvilka gjort sig forrallne till behandling enligt forsvarslöshets Bj/~. lia RiW. Ptot. 1896, 8 Samt 2 A/d. 2 Batttl. 7 na.ft. Z

66 10 Åndra Kammare,1S Till(äUiga Utskotts (N:o 1) UfldJatlde.S:o.'J. stadgan eller den i dess ställe nu i kraft trädda lagen angående lösdrif\'ares be handling. DCljomte får styrelllcn frista Edors Kong\. J\(aj:ts nfldign \lppmiirksl\mbet derpå, att j främmande liinders lagstiftning knappt liirer finull8 nagon motsvarighet till den nf Riksdagen ifrågw!rua lagbestämmelsen Kl)ngl. J/l)j:14 Den 26 mars 1886 ~ti'd. förklarade Kongl. Maj:t föranleda. anmäldes förestående skrifvelse i statsrådet, och densamma icke böra till någon vidare åtgiird Efter detta beslut har frågan icke heller lörevarit inom Riksdagen förrän motioner nu härom blifvit väckta, sedan antalet minderåriga brottslingar väsentligen stigit, likerbrukskolonicn Hall visat sig alldeles otill räckiig och främmande länders lagstiftning på ifrågavarande område gjort. betydande framsteg. Motionären åberopar såsom,stöd lör sitt yrkande den erfarenhet, 80m i utlandet, särskildt i England, blifvit vunnen rörande möjligheten af den brottsliga och vanartade ungdomens moraliska förbättring. Utskottet har ur tillgängliga källor sökt erhålla ytterligare upplj'sningar i detta afseende och fär härom meddela löljnnde. De engelska anstalterna för.tvnngblippfostrnlh aj sedligt vilsekommen ungdom äro af två huf\'udslag. Anstalterna af det ena slaget äro ufsedda för sådann, hvilka redan afgjordt äro inne. på brottets bana. De hafva till ändamål att återföra dessa minderåriga forbrytare till laglydnadens väg (Förbättringshem, Hefonnatory 8chools). Anstalterna af det andm slaget lter äro väsentligen afsedda ror sådana, som ännu ej dro formliga torbrytare men väl p:\ grund af vanart euer sedlig vanvård löpa fam. ntt blifva det, och deras syfte är att i tid (ijrebygga dotta. (Riiddllingsskolor, Day Industrinl Schoois; Skolkarehem, 'l'runnt 8chool8; Räddllillgshell1, Industrial Sehools). Intagning i de {jter(drande ansl1.lterna, (örbättrillgs1remmtm (Hefonnatory Schools), sker efter väsentligen foljande grunder. Om minderårig i åldern 1:2-16 år begår brott, som är belagdt med straffarbete eller flingelse, kan han af dom~tolen öfverlelllll!ls till ett af staten erk1indt föl'bll.ttringshem för att der uppfostras. lillr barn, som begått dylikt brott, icke uppnått 12 1I.ra ålder, kan det likaledes insättas i uppfostringsanstalt af detta slag, såvida det nemiigen fomt varit öfvcrbevi!l\dt om fdrbrytelse, som iir belagd med straffarbete euet fdngelse. (.År sa ej fnllet., anses det icke harva definitivt iuträ<1t på forbrytn:rebanan och bo då häul'lsas till ett s. k, räddningshem). Domstolecs beslut måsto inneballa uppgift om tvflngsuppfostrings

67 Atldr(t )(wnmarclis l'iu(älliga Utskotts (N:o 1) Utlåta.nde N:o tidens längd, Denna är minst 3, högst 5 år och fal' icke utsträckas utöfvel' det nittonde lc(nadsål'et. De {öl'sbyggmule anstaltemn. befolkas hufvudsakligen af sådana minderåriga, hvilka pa. ett ellel' annat sätt undandraga sig folkskohms uppfostrande inflytande. Också äro en del af bestiimmelsema rörande dem inryckta i folkskolelngen, Denna förel;krifver, att om föräldrnl' ofta oell utan giltig orsak fdrsumma att låta sitt i skol ;ildern varande barn komma i åtnjutande af föl's\'arlig elementär undervisning, eller om barnet iii' vanemessig vagabond ollor saknar nödig tillsyn eller sällskapar med bettlare, lösdrifmre, liderligjl personer oller veterliga forbrytal'e, så skall vederbörande folkskolest,yl'clse till en böljan meddela dem en 'varning. Blifvel' denna utan påföljd, så är det skolstyrelsens pligt att till domstol ingifva linmälan här6m. Efter under sökning af fdrhållandewt ulfiirdar domstolen då ett {örstämhgandc for föl'äldramli.' att låta barnet besöka en offentlig folkskola, Huröfver kunna föräldrarnii. anfora besvär, lwlirvid do måsto ådagalägga, antingen att barnets frånvaro från skolan är förorsakad tlf sjukdom eller nagot annat oundvikligt hinder, ellor ook att det icke finnes någon offentlig skola på två (engelska) mils afs-tånd Mill dorns bostad. Om fotstäu diglulelet icke åtlydes, inkallas föräldrarna, och om de då icke infinna sig eller ej kunnn styrka, att de gjort allt hvad de kllll1lat for att hålla bal'llet i skola, strli.fflls de llled böter. Visa sig åter föri.\ldrurnlls omständigheter vara så usla, att ingen regel hunden skolgång kan viintas eller begäras, så besui.mmel' domstolen, att barnet skall besöka. en '1'äddningsskola (Day Industrinl School). Denna liknar folkskolan deruti, att don ej är något fullständigt.hem.., der barnet inhyses hela dygnet, utan en :>skola., der det vistas endast under dagen; natten tillbringas hos föräldrarna. Å andra sidan skiljer sig r1iddningsskolan från den vanliga folkskolan deruti, att skol dagen i dell forell är mycket längre, och att barnen i vidsträckt grad sysselsättas med kroppsarbete slimt på stället dagligen erhålla en ellor två måltider. Af dennn redogöreltle frnmgår, att räddningsskolorna egentligen aro afsedda for såd,ma. barn, som på grund af bl~stande"'tillsyn och omvårdnad löpa fara att blifva vagabonder och vanartade men unnu ej utvecklat sig härtill, och för hvilkas' upp fostrull man kan påräkna åtminstone någon- medverkan från föräldrarnas sida. I de fall åter, del' den sedliga vnuvärden är fullständigare och barnen ph grund häraf i större fllra, måste dc helt och hållet skiljas från foräldrarna. samt insättas i slutna anstalter, der do kunna \'flra mera skyddade mot de omgifl'ande freslelserna.. Btt slag af sådana anstalter äro de af skolstyrelserna upprättade s. k. skolkare hemmen (Tl'uant Scliools). Dessa. åsyfta att genom sträng disciplin under någon kortare tid (i medeltal 92 dagar) gifvn en varning och en allvarsam lexa åt sådana barn, hvilka visat sig benägna för skolkning och härmed sammanhängande vagabondlif. PÖl' dem äler, som fått utveckla sig längre och blifvit ytterligare förhärdade, ehuru de iinnu ej kommit i uppenbar strid med strafflngen, äro de s. k. riiddningshemm'en (Industrinl Sehools) afseddn, Enär det närmast är 1lr ifrågavarande btlrns krets, som de minderåriga förbrytarne utgå, hår man i England gjort stora uppoffringar

68 12 Andra llammarcijs TiUf'llliga Utskol!s (N:o 1) Utldlandc N:o!J. mr dessa ane:taher, hvilkll. nu ock äro de talrikaste nf alla. De väsentligaste bestämmelserna om intagning i dem äro foljandc.. Hvilken medborgare 80m hel8~ är berättigad att infor domstol till intagning i nagot af staten erkändt riiddningsbem anmäla ett ännu ej 14 Ar gammalt barn, savida. det neoliigen a) tigger eller mot-tager allmosor, VlU"e sig öppe~ eller under forevändning att s~ja eller utbjuda VAror till salu, eller i syubnrlig afsigt att sa göra uppehåller sig pagator och offentliga platser, b) ströfvar omkring utau hem och viss bostad eller lämplig tillsyn eller pli. vi~liga existensmedel, c) saknar båda foräldrarna eller väl har eu af dem i lifvet men denna i fan galse, el) uppehåller sig tillsammans med veterliga tjufvar, e) bor - vare sig tillfålligtvis eller vanligen eller ollfbrulet - hos offentliga eller notoriska prostituerade eller i något hus, som bebos eller besökes af prostituerade i och for utöfvande af deras yrke, eller tidvis håller dylika personer sällskap_ Har ett barn, som ej uppnått 12 års ålder, blifvit Ataladt for brott, belagdt med faugelse eller mindre straff, och samma bnm oj forut blifvit öfverbevisadt om någon gräcre forbrytelse. så lum domstolen, om den i betraktande af SIlkens beskaffenhet och barnets utveckling finner sådant lämpligt, öfverlemna. dot till ett af staten orkändt räddningshem. HVllrje fader, styffnder eller nnnan mll.lsu1an för ett barn under 14 års ålder klln intor domstol nnhålla om barnets intllgnillg i ett dylikt hem, såvida han är nlldelcs ur stånd att hnfva tillsyn öfvel' detsamma. Finner domstolen, ntt hans uppgifter i detta afseende äro mod verkliga. forhållandot öfveren8.!ltlimm:mde, kan den hevilja hnns anhållan; dock måate en mycket noggrann pröfning här forcgå. Styrelsen for en offentlig eller enskild fattigskoln kan bob domstol anhålla om intagning i riiddningshem af &ädan skolas lärjunge, såvida ban visat sig synnerligen trotsig och uppstudsig eller har en fnder eller en moder, som blifvit öfverbevisad om någon med stroffaroota eller fångcls6 belagd forbrytaise; finner domstolen, att. upp giften är rigtig och att uppfostran i ett räddningshem skolle vara for barnet lämplig, kan den bärtill gifva sitt bifall_ Om modern till ett barn under 14 år for andra gångeu dömes for ett brott, ila kan domstolen bestämmr., att barnet skall öfverlemnas till ett räddningshem, sil.vida det saknar annan vårdare eller påvisliga existensmedel Minderårig, Bom på något nf de nu anförda sätten blif\-it intagen i ett rädd ningl:lhem, fdl'blifver under dess styrelses öfverinseelldo ända tills hnn fyllt 18 år_ Ursprungligen haf\-a de engelska. forbättrrngs- och liiddnillgsunataltel'ua kommit till stånd genom filantropiska sträfvanden, utgångna från etisk'i/da personer eller sällskap. l samma. mån, som det blifvit uppenbart, att den enskilda verksamheten ocb offervillig heten icke ensamlila formåu lösa dan oerhörda sambäusuppgift., som bär torelag,

69 Andra Kammarells TiU{älliga OlskfNIS (N:o 1) UlltUanf:k R:()!J. 13 hafva emellertid kommuu.el'tla och,taim kommit till hjelp, de forrll genom penninge bidrag eller upprättande af egna anstalter (särskildt riiddningsskolor och skolknrehem, bvilb i regeln sui under skolstyrelserna), den senare geuom ll\gbeetämmelser, genou'! en noggrann och verksam inspektion samt genom betydaude anslag till sådana anstalter, hvilka skaffat sig starens erkännnude genom att uppfylla "is61l vilkor i afseende på utrymme, helsovardstorbållnnden, personal, aflcmnande af 8t.'1tistiska uppgifter o. s. v. samt genom forbindelse ati mottaga de minderårige, SOlU t.iil dem tu myndigheterna på. foreskrifvet. fått. häm'isas. Tillsynen öfver samtliga anstalter uwfvns genom ell for ändamålet sii.rskildt. utsedd inspekuir. Denne skau besöka hvarje anstalt minst en gång om Aret. Redo görelserna for iuspektiollsbesöken jemte inspektötellb sammanfattningar af forhållnn dena i det bela, iifvensom de reformforslllg, som hrn med, anledning härur har att frumstihla, offentliggöras genom ganska omf:\ngsrika och särdeles upplysande års berättelser. Af dessn framgår bland annat, att anstalterna äro till sin organisation ganska olikurtade. Dock kunna de i detta nfseendc Aterföras till hufvudsaltligcn tva skilda grundt)"per: kct8enlerings eller kollektivtypen ocb grupperings- eller familjetypen. Enligt den förrn. äro hundratals lärjungar inrymda i en endn knscrnnrtad b) ggnad med storn sof och arbetssalar. Det säger sig sjelft, att lifvqt inom en 8!dnu anstalt gema blir anlagdt på masllverkan; lärjungarna äro fordelade i afdelniugar och underafdelningnr med hvar sina chefer och underchefer, tukt och ordning iiro ej sällan stramt militäriska, och det hela får ganska lätt en viss pregel af dressyr. Enligt den 9. k. grupperingstypen åter fordelns lärjungarna i grupper (,.{amiljer,.) på 1'2 20 barn, hvar och en skött af sin särskilda gruppledare (,.{tlmiljefnder:o), tillanmmans med honom beboende en byggnad for sig sjelf samt i hushallning, undervisning och kroppsliga sysslor skild från :1llstalreDs öfriga grupper. - En egendomlig fonn af kaserneringstypen har uppstått derigenom, att luan forlagt uppfostringsanstalten till något for ändamålet anskaffadt fartyg, förbättringsskepp (Reformatory School Shjp) eller räddoingsskopp (IndUStrilll School Ship). Denna fonn. som star i Kod öfverens sn~mmclso såväl med pojknaturen 80m med d~t engclska nationallynnet i allmänhet, har på grund häraf vunnit ganska vidsträckt utbredning. De hufvudmedel, genom hvilka man i tvangsuppfost.ringsa.ntalteroa söker friimja do ungas moraliska forbiittring, äro väsentligen oafldtlig tillsyn och trägen 8!Jsseuattning. Hela lefnndsordningen är på det noggrannnste bcstämd samt åsyftar att for hmrje lärjunge göm goda och regelbundna,'anor till en andra natur. Tukten är strii.ng, men bygger mindre på fruktan än l)å viickandet af lärjungarnas ofta outvecklade eller förslöade rätts och hederskänslu. }1~ra.msteg i uppforondo och arbets ilit belönas med utmärkelser och uppflyttning i högre grader; återfall deremot medfor degradering och forlust af vissa. formaner, i svårllre fall äfvon arrest eller agn. Det mäl, som med bcla. td.ngsuppiostran eftersträfn\8, är uppnåeudet af den moraliska sjelf8!ändighet, au lärjungen km p1 egen hand taga sig fram i lifvet utan

70 11 Audra Kammaren.s TjUfälliga uiskotts (N:o 1) UUåtallde ).\':0 9, att duka under for dess frestelser. För vinnandet. af detta mål bar man i de engelska. tvlngsuppfostringsanstalterna upptagit. systemet. med vilkorlig frigi{ning. I allmän het. qvarhalles lärjungen ej i anstnlten under hela den tid, som blifvit i beslutetom hans intagnnde angifven, lltnn da man finner hans kul'aktcr nog förbättrad for att mcugifva. en återflyttning ut i det fria smnhil.llot, later man honom fol"söka sig här med. Han orhåller dl\. ett frigifningsbe\"is pi\ viss tid snmt :'Inbringas i någon familj, som anses VAra i stånd att sörja för hans vidare uppfostran till cn laglydig ocb duglig medborgare. Dock siar han fortfllr~mde intill en viss ålder under anstaltens majs.. mansskap och tillsyll, sumt kan, om friheten misbbrukas, när som helst återkallas. De utgifter, hvilka for de engelska. tvångsuppfoslrillgsanstultern:l!l underhåll äro af nöden, bostridlls genom medel fran flera skilda. hall. Ur den officiella iu'sbcrättclsol1 för lsg,! moddelas Mrom foljando uppgifter: Ilr... nfi!i...ew, akolbrehem.... 1l111!i_O or..\r Uelopp i r. ar aua Belopp I " $ ar alla Belopp I $ ar alla ~ lf '"tt' _l, ltiddlllllgs. och I "" d _ t I \ldd &terlidg. utgiller. p\ldd slerlios. utgifter. Ipuud &terilngi utgifter.l Samlado utgifter \ 109,S74 100,0 365, ,0 29, ,0 Bidrag från staten 72,617 66,1 196,222 53,6 7,713 25,8 " "förilldrnr, 4,g01 4,11 16,009 4,{ 2,027 9,~.... kommuner 22,315 20,S 47,857 13,1 t - - Insamlingnr och donationer' 2,014. 1,8 31,758 S,7,- -I Bidrag från skoldistrikt ,985 ls,8 15,S13 52,9.... r.u;gvåro... I~ - - -I 1,389 I 4,71 Antal lärjungar 1 5, I 24,68; ,:?51 d- - Häraf finner mnn, att {ärbällringshemmcn i ekonomiskt afseende uppbäras hufvudsnkligen af smten (66,1 %) med bidrng från kommunerm (20,s %) och for äldrarn:l (4,11 S) samt insnmlacle och donerade medol (1,5 %), riilldni"gs- och skolkare hemmen af bidrag frun at.'lten (i>3,6 %). skoldistrikten (18,3 %) och kommunerna (13,1 %) srlmt. nf frivilliga insamlingar och donationer (8,1 %) iemte föräidrnrnas af' gifter (4" ~, riiddllingsskolorna till det mestu af flkoldistrikten (52,9 %) med bidrag från staten (25,S %), foriildrarnn (9,9 %) och fnttig"ilrdon (4,1 %). Med afseende p:\ de påtngliga och l:lylmerligen gynsamma samt hittills enn stående vc1"l"lti,l!lur, som det engelskll tvdngsuppfostringssystemet redan medfört, hön visas till de stutistiska uppgifter, som härom blifvit i motionen meddelade. Att dessa verkningar ej blifvit ännu större, tillskrifves i vwntlig mån den omständigheten, att det jemte de af staten erkända anstalterna gifves en hel del, som icke begärt understöd fmn det allmänna och denor ej beller kommit under statens inspektion. Vid åt-

71 .Amlra Kammat'ens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utldtatlde~N:o skilliga af dessa. rent enskilda anstalt-er lärer ledningen varn sa. otillfredsställande, att liirjud.i;nrna efter utträdet ofta återfalla i sina dåliga vanor, och dl\ de pl\ grund häraf dömas till intagning i något offentligen godkändt räddnings. eller rorbiittringshnm, åro de ror långt komna, for att tvangsuppfostran skall på dem kunna utöfva någon Yerkligen genomgripande inverkan: För att rma bot härl önskar man nu au utsträcka statens myndighet till alla anstalter, i hvilka dylik uppfostran gifves. De engelska tvångsuppfostringsanstalternl\ lyda under inrikesdepartementet, som nfven har befattning med fångvårdeväsendet. DetL'!. rorh:\llnnde, hvilket. har sin grund i deras egenskap att ursprungligen hafva varit. ett. slags modifierade fiiugelsar, finner man nll vara ganska oegentligt, och den allmänna meningen har under senare tiden mee! allt större k.raft börjat yrka på deras hänrornnde till uppfostringsdepnrtementet. Närmnst likartade med h'ånguppfostriugsanstalterna i England (8l\mt Skottland och Irland) li.ro de, som bufvit upprättade i flern af Nordamerikas Förenta stater,' sa. i California, Connecticut, TIlinoi8, Indiana, Iowa, Kansas, Maine, Mnryland, MaSSll. chusetts, Michigan, Minnesota, Missouri, Nebraska, New York, Ohio, Oregon, Pennsyl vanifl., Rhode Island, Texas, Wisconsin och Columbia. Anstalternas indelning, be skaffenhet och inråttning, vilkoren för intagning och frigifning m. m. äro i allt "iisentligt öfverensstämmande med de engelska. Följderna hafva visat sig så gyn samma, att mnn (vid det beryktade forbättringshemmet Elmirn Reformatory i staten New-York) till och med vägat tillämpa de till grund för td.ngsuppf08tran liggande principerna äfven på t llx7la rorbr)'tare under 30 års luder, och detta, såsom det uppgifves, med högst fördelaktign resultat. Den belgiska lagstiftningen har länge gjort en skarp skilnad mellfl.n den mm derårige rorbrytaren (EnflUlce coupable) och det torsummadc, bettlande och kringstrykande barnet (Enfance abandonnee), och den har hänvisat båda dessa slfl.g af vilsckomnn barn till hvar sitt särskilda slag af uppfostringsanstalter, den rorre till ett rorbiittringshem (Maison penitentinire et de rhonne), det senare till ett räddnings hem (Rcole dc rcforroe), båda underhållna af staten. - Åtminstone for en del af dessn anstalter iir ledningen sedan 1890 rorflyttad från fångvardsstyrelsen till upp fostringsdepartementet. Enligt den nya. nederländska strafflagen kan minderårig forbrytare under 16 år under vissa vilkor dömas till t.v1l.ngsuppfostran. För. möjliggörande hiirnf finnas 4 af staton upprättado forbättringshem (Rijk80pvoedingagestichten), 3 ror gos8l\r och 1 for flickor. Föl' moraliskt vanv!l.rdade men iinnu ej brottsliga barn finnes ott mindre o.oto.l enskilda riiddningshem..h.eriht. /k/gull. Ne,/erland. I Fra1l1,'rlke hal' man sedan lang tid tillbaka skilt mellan två slngs l\nstaltel' Fmllkt i! ~. ror tvångsuppfoatrnn: ett slngs striingare, de s. k. ~korl'ektionskoloniernn) (Colonics correctionelles), ror ungll förbrytare, hvilka antingen gjort sig skyldiga till gröfre hrott eller ock i de mildare anstalterna. "isat sig uppstlldsiga och svarhandterliga, samt

72 16..Andra Kammarells Till(älligCl UtskoUs (1'1:0 1) Ulldtantk N:o.9. ett slag8 inijdnfe, de 8. k,.peniientiärkolonierna, (Colouies p6nitentinires), för minderhrigll lagöf\-erhii.da.l'o, hvilka antingen blifvit frikända fn\n atrofi' pa grund af brio stnndo omdöme eller ock blif,itöfvcrbevisade endaston1 mindre t6rbrytelaer eller forseelser (bvarliu äfven riiknll8 lösdrifveri och tiggeri). :okorrektionskoloniernn_ äro jemforels6 vis få och tillhöra alla staten. Af _penitentiärkoloniemsv gifves deremot ett större nntai, några upprätt.'\de af staten, de flest.'! af engkildn.. Till de eenare höra de mycket: Ollltolade Akerbrnkakoionierna \'id Mettl'ay och Val d'ycvre, hvilko. tjenat flåsom näl'maste föl1!bilder for A.kerbrukskolonien ph Hall. Alla enskildn anstalter m:'i8te vara erkända af staten samt underkastnde offentlig impektion; valet nf foresh\ndnre maste ock godkiinnail af regeringen. Genom lag af den 24 juli 1889 har blifvit 1Jestämdt, att föriildmr förlom sin målsmansrätt, i fau dc bega. gröfre förbr) telser mot sina barn eller i förening med dem, samt att denna rätt ilfven kan fråndömas dem, i fall de göra sig, flkyldiga till en del mindre svara förbrytelser och då de genom vanemeasig drycken skap, \'eterligt och skandalöst dåligt uppforande s..'l.mt genom dålig behandling stittll barnets helsn, säkerhet ell~r sedlighet i fara. T s..-\dao:l. fall nf fysisk ocb moralisk w\,nvård från furii.ldrarna.s. sida anbringas bill'nct icke i en.pcnitentiiirkoloni, ulrm i et~ barnhcm ellcr ett enskhdt fostcrhem. Uti Italien, der strät\'&ndenn att bereda lämplig uppfostran åt sedligt vilse kommen ungdom gå myckd langt. tillbakn i tiden, har man nu för detta iindamål 81'L\'iil statsans~jter (Case di custodia) som privatanst.'l.lter (Riformatori). NAgon kim indclning och någon tillfredsställande organisation synes dock i allmänhot ej Vfll':\ genomford. I Ungam fritages en minderårig förbrytare ftan Ill.rafl', i fall han ännu ej f)'lt l2 år eller han, ehuru M högre A.lder, befinnes sakna omdöme om sin gernings trottslighet; i stiillet beslutes di om hans intagning i ett 'forbiittringsbem. - J Öster"'ike iiro liknande bestämmelser foreslagna genom utkastet till ny strafrtng lir Förbättrings: och riiddningshem finnns, men de äro ännu alla enskilda. I &hlljei::. har aut sedan Pefltalozzis och Fellenbergs dagar intresset rigtat sig hufvudsnkligen på åtgärder till {iirebyggallde af brottsligheten. För detta ändamål hafva en stol' mängd barnhem och riiddningshem häl' bjifvit upprättade, somliga af en slilda po~aoner, nnd[a af Biillskap' (fomfi'mligasl ~Schweizi8ka sällskapet för Il.l1miint vill_), andra. Aler af knnkmema. SA. finnas ensamt inom den. lilla kantonen Zfuich med omkring 350,000 invånare icke mindn: än 9 anstalter (h,-araf en offentlig) fdr vanartade eller mora1.iflkt forsul1lmade barn. }t~öljderna häraf hafva visat sig \'am de bästa, Enär hvarje kanton har siu lagstiftning föl' sig,,har: det emellevtid hittills varit omöjligt att få.några for hela Schweiz gällande heslämmelser om sedligt vilsekommen ungdom och dess behandling. Detta har ock bidragit derlill, au några offentliga farbättringsbem for minderåriga forbrytare ännu ej kommit till atånd. Det tyska r.i~ts strafflag af bestämmer, att bnrn under 12 :tr icke kan

73 Atldra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utldlande ])1: underkastas offentligt Btraff, samt att mindor.lrig forbrytare mellan 12 och 18 år lika. ledes är straff-omyndig, om han vid brottchi begående icke cgdo den for insigt om sin gernings straffbarhet nö<liga forståndsmognnden, i hvuket fall han kun ins:ittas i en tvångsuppfostrings..'lostalt. Genom en tilläggsing af dan 26 februari 1876 har vidare blifvit bestämdt, att de enskilda staterna inom riket kuuu:a. särskildt lagstifta om åtgärder med roseendo pa brouslign barn under 12 år. :Med stöd hämf hafva i Preussen och en del andra t)'skn stater blifvit utf.rirdade s:irskildn lngar, genom bvilka d:rlika barn kunna anbringas i särskilda forbättringshem. De minderåriga forbrytare. h\'ilka ro domstolen aoses ega nog förstandsm6gnad for iu.scende af handlingens brottslighet, hafm deremot inom de flesta tyska land länge lemuats åsido; likaså de vanart..'\do och sedligt forsummade barn, hvilka ännu ej kommit i strid med strafflagen_ Tidigt har man emellertid insett det ohållbara i ett sådant sakornas tillsumd, och under senare tiden barn\ <lerfor ficrestädes bestämmelser blifvit antagna, som hän visnt äfven barn af dessa bada slag till tvångsuppfostran. Så. i llraunschweig, Anhalt, Oldenburg, Sachscn-Weimar Eisennch, Lybcck, Baden, Hamburg och Hessen Dal'msta:dt. Af de tyska tvångsuppfostringsl\nstalterna iiro några upprättade nf stnten, undrn af kommunerna, do Resta nf onskilda. Vid dessa. senul'e betala kommunerna och staten oftn fulla kostnaden for de i dem intagna, hvadun iifvon dessa anstalter i sjelfva verket uppehållas genom allmänna medel. 'l'rots IIllt hvad 80m Ilålundll blif\,jt gjordt är man i Tyskhmd numera fullt medveten om dess otillriieklighet, i synnerhet Bom denm nogsamt vitsordas af den starkt tillväxlmde brottsligheten bland ungdomen. Redan 1889 yttrade den t}'skll ri~ kriminalstatistikcn härom:.. De unga lagöfverträdarne utgöra rekryterna till en forbrytareurme, mot hvilken den gauande_ättens straffmedel synns vis:l sig magtlösn... Kriminn1ister och uppfostrare äro dertor eniga om nödvändigheten af en genomgri. pande reform for hela t}'skn riket, och de hafva härvid samlat sig om tvenne i huf\'udsnk öfveren...«stämmande program, som blifvit fmmlagda i ett par nrbeten af de bada fmmstaende juristerna Aschrott (Die Behandlung der \'envahrlostcn und verbrecherischen Jugend) och Appelius (Die Bebandlung jugendlicher Verbrecher und verwnhrlostcr Kinder). Enligt dessa forslag skulle straffmyndigbetså.ldern~ gräns höjns, frågan om barnets uppfattning af sin garnings stmffbnrbet alldeles bort falla, flingelaelifvet för minderåriga i möjligaste mån ulbytns mot afstl\tcn öfver\'aknd tvangsuppfostrnu samt åtgärder vidtngns till skydd äfvan för l!'!\dnilr \-ilsekomna burn, hvilkn. ej blifvit for brott dömda; lagens hnndhafvando skulle öfverlemnas åt ett llppfostriogarad (Erzielnmgsamt). Ett formligt lngförslng i donna rigtniog foreligger utl\rbotadt nf dr Appelius (li::ntwul'f eines Rcichsgcsetzos betreflend die Behnndlung und Beetrafung jllgendlicher Vcrbl'eeher und yerwahrloator jugendlicher Porsonen) srmt hl\r till sina hufvudgrunder blifvit godkändt eå\'iu pli. Rera kriminnlistmöten som vid de härom förda förhandlingarna inom de tusentals kretsnrna af den stom allmiinna tyska folkskoleliirnref'oreningen. Myen i Sveriges närmnste gmllnlsnd hafva under de son1l8te Aren omfattande BiA. till Riksd. Prol. 1896, 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 7 Hii;t. S

74 F,'"lan(l. 18 Alldl'a Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9, förberedelser blifvit vidtagna för ett tillfredsstiillande ordnande af ifrågrwnrande vig1.iga. samhällsangelägenhet, I Finland bestiimmes genom den nya strafflag, 80m triidde i kraft 1894, att minderårig forbrytare mel1fm 7 och 15 år kan dömas till intagning i tvångsupp fostrings:mstalt, eamt att han då skall forblifva under anstaltens myndighet till fyld:1. 18 ål' eller, om målsman derlill gifver sitt samtycke, till fylda 20 år. Utom den förut befintlign uppfostringsf\l\'ltniten for brottsliga oeh vanartade gos~ar å Nygård hafva nu två nya for samma ändamål blifvit upprättade, den ena för gossar vid Koivula, den andra för flickor vid Wuorela, Danmark, I Danmark tillsntte Ministeriet for Kirke og Undervisningsvresenet ål' 1893 en komite, som fick till uppgift att utreda, a) huruvida de nuvarande samhällsförhållandena il1nebul'c någon uppfordran föl' staten att söka vidare utveckla Atgäl:derna för uppfyllando af statena pligt att yaka ijrvel' det uppviixande slägtets moraliska uppfostran, b) hvilka medel man i så fall borde använda, samt e) hvilken omfattning dylika åtgärder borde erhålla. Komiten, som val' sammansatt af 10 ledamöter, nemligen fyra jurister, en lii.lmrc, en Hingelsepl'edikant, en fattiginspektör och tre i uppfostrans tjenst anstiilda. personer, afgaf ål' 1895 sitt i motionen omnämnda utlåtande (Betmnkning fra Kommissionen angående Statstilsyn med Bm'neopdl'agclsen), På gl'und af statistiska undersökningar uttalar komiten såsom otvif\'einkhgt, att den forsta till dess utredning hänskjutna frågan måste besvllras med ett obetingadt ja. Med afseende på de båda öfriga uttalar den vidare, att den i öfve.ensstämmelsc med de resnitat, hvartiu ut vecklingen öfverallt i utlandet l'edan ledt eller med siikerhet måste antagna leda, icke kan hysa något tvifvel derom, att äf\'en i Danmark foljnnde tvenne önskemål måste genomforns : 1) att straff endast då användes mot unga förbrytare, då de nått den grad af icke blott intel1ektuel utan äfven moralisk utveckling, att de kunna sägas wm mogna föl' straff, 2) att sedligt vilsekoluna eller for sedligt förderf ut-eattn. barn, vare sig de be, gitt straffbara handlingar eller icke, genom statens försorg erhålla nödig uppfostran. På dessa grunder hviln. ock de af komitell framlagda. föl'slagen till.loy om Behandling af forbrydcrske og forsomte Born og unge Personen och JLov om For andringer i nlmindclig borgerlig Straffelov. äfvensom det af en dess medlem, profes sor C. Torp, utarbetade förslaget till JLov om Straft'tme fol' unge Forbryt1ereJ. Komiten torordar, att staten skall ingripa i fn\ga om alla sådana barn, hos hvilka sedligt förderf eller öfverhängande fara hiirför kan objektivt konstateras, så vida det nemligen gifves någon sannolikhet föl' att de genom uppfostran kunna verkligen förbättras, Till föremålen for lagstiftningen räknar den derföl' ej endastbrottaliga utan äfven skolkande eller vaga,' bondemndc barn. Myndigheten att afgöra, huruvida tvångsuppfostran skall användas

75 Andra KClnmlaJ"cns Till{iilli!Ja Utskotts (N:o 1) Utlcltancle N'o 9. eller icke vill den lagga i händerna på ett inom hvarje kommun utsedt vårn eller målsdlllns.n1.d (Vrergeråd) med domaren som ordt6rnnde samt för öfrigt beslående af representnnter rot kommunen, kyrkan, fattigvården och skolväsendet, h,'arjemte iif'\"en läkares llt!åt"'l.nde skall i behöilign fall inhemtas. I fråga om do åtgärder, h,'i1ka af nämnda,.vrergerll.d. skulle kunna vitltngns, göres bestämd skilnad mellan de endust vanvårdado barnen fl. ena sidan samt de sedligt f6rderfvade :'I. dell nndra. Do forra. hiinvisu8 till fosterhem och barnhem i förening med folkskolan. Föl' de seno.ro f6r ordas derernot slutnn. barnhem eller l'ilddningshem, samt för minderåriga, som gjort sig sk)'ldiga till gröfte brott eller äro mera forhiirdade, silrskildt striingnre uppfostrings anstalter. De mildare uppfostringsanstalterna börn kunna uppriith1s såväl af staten som af kommunerna och enskilda, de strängare endast af staten. Alla böra stå under oflentlig tillsyn och uuder ledning af uppfostringsdepartementet. l!) Detta danska rorslng är i \'iiseutliga delar pa.verkadt nf det norska rorslag, som redan 1892 framlades af norska Stra8'elovkommissionens ordf6raude, rikslldvokaten dr B. Cetz (Udkl\8L til Lov om srec1elig forkomuo og vanvrrdedo Boms Behand. ling, med Motiver). ]Jettn. forslag har, efter forbflrednnde behandling inom norska kriminalisttoreningen (se Forhandlinger ved den norske Kriminalistforenings forste Mode i Oktober 1892, udgivne af Frnns-is Ilagerup), upprepade gånger varit af Norges konung törelagdt stortinget genom kongt. propositioner samt underknstadt en omfattnnde gr:mskning, hvarvid dess hu(vlldgrllnder från alla sidor tillvunnit sig ett nästan odeladt gillande. ~ågot definitivt beslut derom har stortinget dock ännu ej fattat, och förslaget hnr denor nu llled någrn mindre betydande förändringar blifvit genom pro}losition nf den 1 februari 1896 ånyo frnmjagdt for storliuget. Detta förslag (_Udkast tji Lov om Behandlingen af forsomto Bom.) uppstiillor tre kategorier, på hvilka dess bestiimmelser skola Vnrl\ tillämpliga och under hvilka det sökt samla alla sådant:l barn,.som, iran samhället icke åtagol' sig dem, mod större eller mindre visshet m1lste antagas komma att förr eller senare falla 6t\mhiillet till ll\dt st1som arbetsskygga dagdrifvare, foruryt<'\re och strafftmgar:o, nemligen: a) barn, hvilka roröfvat någon strafibar, om sedligt iorderf eller sedlig vauvård vittnande handling, och h"ilkns anbringande utom f6räldrnhemmet anses ända. målsenligt med hänsyn till deras förbältring eller for att hindra upprepanrlen; b) barn, som pä. grund af ioräldrnrnils och uppfostrarnas lll'stfullhet eller ror sumlighet befinnas vanvårdade, misshandlade eller sedligt vilsekomlla eller måate antagas komma att blifvn sedligt f6rderfvade; c) barn, hvilkas anbringande utom foräldrahemmct befinnes nödviindigt på grund af deras dåliga. npptornnde eller and~a. missrirhållanden, å hvilka. man ej genom hem mets eller skolans uppfostringsmedel kunnat råda bot. Den besltda1lcle filyndigheten skall enligt f6rslaget tillkomma ett inom hvnrje kommun befintligt värn eller malsmanscld (Vrergocld), bestående af ortens under domare såsom' ordf6rande, en af dess prester, en läkare, en medlem af skolstyrelsen, NOI'g"

76 20 Andm Kammarens TillfiiUiga Vtslwtts (N:o 1) UtUitcmde Jrl:o 9. en medlem af fattigstyroll;en samt två i kommunen bosatt.a. och till uppdragets mott.agande villiga qvinnor. Hvarje oflenuig tjonsteman, som under sin verksamhet erhåller kännedom om sådant barn, In-arom hlir nr fråga, åligger att anmäla detsamma till ;) Vrergerådet». Beslutanderätten öfver sådana barn, som skolka från skolan ellor der visa dåligt uppförande, tillkommer åtel' skolstyrelscn, som i händeiso af bei)of kan för C11 tid af högst G månader insätta dem i s. k. tvangsskolor (1\,~tngsskoler, mots\'arando Truaut SchooIs, Tnternater, Skolkarehem). )Vrorgel'ådetlb beslut skall fattas efter undersökning, hvanid vederbörande barns ioriildrar eller målsmän harva tilltålle att uttala sig, och det måste angifva de skäl, hvar1'å det blifvit grundadt. RlI.det betraktas emellertid icke såsom någon domstol och är - mod undantag för vittnesförhör o. d. - icke bundet af fastswlda processformer. I justitiedepartementets motivering föl' propositionen framhålles, att rådets arbeten i de flesta kommuner måste blifva föga betungande, enär ärenden, som påkalla dess ingripande, der ej ofta kunna pakomma. - De åtgärder, som»vrorgerådeto med afseende på anmäldt barn kan vidtaga, äro: 1) att tilldela såväl barnet 8jelft som dess föräldrar eller deras stä.llföreträdaro sådan allv:ulig varning och förmaning, som kan befinnas nödig; 2) att, i fall straffbar handling iii' föröf\"ad af barn uuder 14 :\r, anmoda dess öfverordnade i hem eller skola att tilldela det sådan aga, som lagstiftningen meqgifver; 3) att, i fall nfseende ej nisles vid denna anmodan, sjelft låta vorkstiilla agan oller besluta barnets insättande i ell»tvangsskohh (Tvangsskole) under en tid af högst 2 månader; 4) alt anbringa barnet utom dess ioräldrahem, vare sig i någon hederlig och pålitlig familj eller i något barnhem eller annan uppfostringsanstalt, hvars reglemente är faatst ä.ldt af konungen, ellel' ock i en s. k. tvångsuppfostringsnnstnlt; 5) att, i händelse barnet anbringas utom sitt hem, frånkänjla'iorälc1rnrnn eller någon af dem målsmansrätten samt i sådant fall förordna om ny målsman. De i punkt 4 omnämnda tvångsuppfostringsanstaltel'l1a, hvilka i det nu för stortinget framlagda. förslaget kallas»skolbem» (Skolehjem), äro afsedda for barn i skolåldern eller nära. densamma, hvilka befinnas så sedligt vilsekomna, att genom deras qvarblifvande i den allmänna folkskolan dennm öfriga. lärjungar skullo blifva. utsatta. ior skadlig piverkan. Des5..'\»skolhem) skulle. vara af tvenne sing: ett slags mildare (almindelige Skolohjem) och ett slags strängare (srel'lige Skolehjem, af vederbörande stortingblltskott kallnde Redningshjem). De senlll'o iiro afsedda föl' de p:\ vannrtens väg liingre komna, nemligen sådana, a) som iiro minst 12 ål' gamla och föröfvat gl'öfrc förbrytelser eller eljes befinnas vara i hög grad sedligt förderfvade, b) som under vistelse i mildn.re anstalt fylla 18 :il', men ännu ej anses kunna utsläppas, vare sig definitivt eller på fol'sök, e) som äro minst 12 w: gamla och under vistelse i mildaj:e nn.stalt &iort 8ig

77 A"dra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtamle N:o skyldiga till mrbl'yteiser, till rymning, till förledande af audra barn eller till synuer Iig graci nf uppstudsighet, d) som efter att h~fva fyit 16 Ar bjifvit frigifnd. på torsök, men pil. gruud af d:\iigt upptornnde måst återkallas. Med afseende på omkostnaderna innehåller rorslaget såsom alimiin regel, litt utgifterna skola bestridns n) for barns anbringa.nde i familj, barnbem eller dyhkt:l.f den kommun, hvars :. Yro.rgeråd. härom fattnt beslut, b) for vistelse i.tvnngsskole. afden kommun, bvars skolstyrelse eller.vrorge råd. beslutat om insättandet, dock med ett bidrog från staten nf 30 öre for dag och ror barn, 8llmt c) for viiltelse i,.skolehjem:. af staten, dock med ett Iilm.'lmlo bidr3g fnln den kommun, hvl\r8.vrorger:\d:. besluhlt barnets ill&\ttande. Bidrag kunna utkriif\"a5 af yedexböraude målsmän, dock ej ntöfvcr 1 krona for barn och underh!llsdag. Den genomgående grundsatsen for hela forslllget är, att de dtgärder, som i fråga om. barn nf ifrågavarande sing böra vidtagas, icke ra. betraktas såsom straffatgärder utan som upp{osfrillgsdtgå'nler. Man har derfor ock i forslaget med ~tor omsorg undvikit allt, som kunnat gifva :.Vmrgerådct:. karakteren af en vanlig domstol eller :.Skolehjcmmenc:. hrakteren af stmbimstnlter. För att ytterhgnre bet-ona dettn, så att den numänn3. meningen ej måtte A1mna misstagll sig härutinnan, uttalar justitie departementet, på bvars foredragning propo~itionen blif\ it beslutad, ntt gcnomtorandet ni dcn foroslagna anordningen och högsia ledningen af dess tillämpning måtte åläggas ukc justitiedepartementet, som har straffimstaiterna under sin nhd, utml uklcsiaslikdepartemcniel (.Kirkedcpartementet som 'Cndervisnillgsdepartcmcn ), h\'ilket har högst.."\ tillsynen öf\'er landeta öfriga uppfostring...'<3nstalter, bland dem iif\"en nbllormskolorna, samt dessutom öf\'er fnttigv:1rden. Denna sin ='sigt stöder justitiedepartementct pa ett motiveradt uttalande af expeditionschefen for norska f:\ngvårdsrfulendet, och häruti instämmer äfven ecklesiastikdepartementet. Propositionen har redan blifvit, Atminstone i hufvudsak, nf stortingets lagutskott tillstyrkt, och det finnes dcrfqr all anledning antaga, att Korge inom kort skall hnfva denna s.'\mhäusnngoliigenhet på ett i flera nfseenden mönstergilt sätt ordnad.. Inom vårt eget land sa,knas icke helt och hållet anstalter för brotts- FiirhGUandt!«l liga och vllnartnde barn. De anstalter nf detta. slag, om hvilka utskot- hl» Olf. tet lyckats erhulla kännedom, kunna. fördelas i tre grupper, nemiigen; A) Förbättringsltem föj' unga b1'ottslingat. Till uenm grupp hör endast en anstalt, nemligen; Åkcrbrukskolonien Halt} C'orlagd i närheten af Södertelje, upprättad år 1876,

78 22 Alldra Kwmllareml TiUfälliga Utskotts (N:o 1) Utldtmldc N:u 9. underhållen dels nf.föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Josefilltu, dels af staten (50 öre per elev och underhållsdag). Antalet elever 175 i en medelålder af omkring 15 Ar. Årskostnnden per elev 300 kronor. B) Räddningsliem rär vanm tade barn. Hit. höra ioljande nnstnlter: RlilJy riiddningsinstitul, beläge~ strax söder om Lund. Upprättadt :ir 1840 nf öf\'orstokammnrjunkaren friherre Axel Gustaf Gyllenkrook och tlnderhåne~ genom donntion nf stiftaren. 30 elever. Årskostnaden 400 kronor per elev. Riiddningsinslitutct t1 Hisingen, beläget. i Lundby iors:lmling. Afsedt ror gosso'u', tillhörande Göteborgs stnd. Upprättadt år 1847 och underballet af cn for cning. 17 elever. Årskostnaden 480 kronor per elev. Stockholms stads uppfostringsanstalt fdr gossar, ior niirvo.rnnde iorlagd till 8öliermalm (skall under dettn år nyttas till en for iindnmt\.let inköpt egendom utan for Skanstull). Upprättad år Underhålles nf Stockholms stads fattigvlird. Anbll elever 78. Underhållskostllllc1en 307 kronor per elev. ' FollJBa 1'iiddni'flgshem, förjagdt till egendomen l"o1t1sa vester om Linköping, upprältadt år underhålles nf Östergötlands läns landsting. Elevantalet 18. Arskostnaden per elev 280 kronor. Trasskolan i Stockholm, belägen å Södermu!m. Uppr'JUad år 1870 af folkskole lärarcll J. O. Lindgren. ltnclerhalles genom gåcvor ni enskilda samt bidrag af stadcn. 31 elever...\rskoslnad pcr elev 365 kronor. Fröbergska stiftelsen, (orlagd strax invid Knlmar. l"ppriittad år tjuderhålles genom donation..\ntal elever 48 i en medelålder nf något öfver 12 år. AI'6 kostll:\d per elev 325 kronor. Hallands llins n'iddmngsliem för t'allartade!jos8llr, iorlagdt till egendomen Miishult i Sk1illinge fors3mlillg. l'ppriittadt år Underhålles af länets l:\udstiog. Elevnntnl 23. Kostnad per ele\' 350 kronor ior år. Lt'dköpings 1 äddlliny.9item, forlngdt till Higenhcten Margreteluud invid Lidköping. UppriiUadt år 1886 och underhållet genom donation. Antalet elevcr 14. Årskostnad 355 ~ronor pcr elev. Gcflc uppfostringshem, tills\'idnre inhyst i 'l'ol'6l\ker, fem mil från staden. Upprättadt år 1894 och underht'\..1jct nf kommunen. 12 elever. Medelkostnnden omkrillg 330 kronor. Uppfost1 illgs(mslalle.n å Gullgl'ufua, en genom enskildt initiativ upprillt4ld lillstalt ior vanart.ade barn hufvudsnkligon från Helsillgluml. Skall i år tråda i verk Ilamhet. Afsedd for 10 il. 12 gosaar. Dessa och dc mljande ~ilfo!nll\fl8ineru. aru lid scumte Jr, fur hvilkel dylika lijlpgirer \'aril Jur litakouel till$idgliga.

79 AflClm,KmlUlIOrtllS Tl1lfålliga UtsJrotts (N:o 1) Utlåtande N:o (För st aden Malmö sknll on liknnnde anstalt med det snaraste triida r verk 8.'\mhot. En donation fulncs tor ändl\lll:\lot, och egendom iir inköpt 1 t mil (d,n stnden.) C) SkolkareIlem oclt andm of skolstyl'clsel' upprättade anstaltel'. Till denna grupp hörn: Göteborgs afsihldrillgsskqla, utgörande en nfjel!ling nf stndens folkskolevliscndo. Uppriittnd :\1' 1869 och undorhålien nf sl\qldistl'iktet. }l;lov:lntalot 99, Årskostnad 140 kronor per elev. Intematet i Malmli J utgörande en anst.'\1t for skolkare eller i andm nfsccndcn \'an:lrt:lde goss:lr_ UppräU:ult år Underhållet af skoldistriktet (med bidrog från fnttig,-:"lrden). llnrnnnt.'tlet 30. Kostnad 270 kronor per år tor elev. (I Stockholm är ott»skolkarehom,. just nu ifrågasatt. li'olkakolcöfvcrsljrclson hm' i ii.mnet upp.riittat ett förslng.) Såsom motionären framhållit, hafva yrkandena pa vorksamma åtgärder i fråga om den brottsligaj vanartade eller sedligt försummado ungdomen kommit hufvudsakligen från de tvenne håll, der man på. grund af sakens natur måste träda i omedelbart förhållande till denna ungdom, nemiigen från fiiogelseväsendets och från uppfostl'ingsviisendets målsmän. Hvad särskildt vårt land beträffar, har han i detta afseende kunnat hänvisa dels till fångvårdsstyrelsens berättelser, dels till talrika uttalanden från fojkskolelärarecorpseus sida. De utdrag ur fiillgelsepredikanternas redogörelser, hvilkaårligen pliiga Uludlln,l~l~ i fångvårdsstyrelseos berättelser meddelos, utgöras till en stor del af J~Il119' mycket mörkll l:ikildringar öfver ungdomens sedliga förvildning, hvilken n,m'. f~ngelsep~edi.~anterna i. allmänhet a~se var~ stadd j en snabb och för- }a::~':::nr:.di. fi\rande tjllvaxt. De Innehålla derjemte arven många beaktansvärda inkttagelser rörande denna sedliga förvildnings orsalcer. Den närmaste anledningen till f6rbrytelserna är, såsom det starh betonas, vanligen dryckend:apen. Dock framhåiia berättelserna tillika, att om denna last än utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de allra flesta fall den innersbl och egentliga grunden till det onda i den uuge brottslingens sinnesart DC" sinnes";gtning, sådan denna blifvit hob honom utpreglad genom hela hans föregående utveckling, vanligen allt ifrån barndomen. En vanvårdad och försummad uppfostran visar sig i allmänhet vara djupaste källan till det öfverklagade förderfvet.

80 24 Andra Kammarcns TIlljälliga Utskotts (N:o 1) UtUtandc N:o 9. Bland dem, som ofta äro i hög grad utsåtta for dylik vanvård, aufora fnngelsepredikanterna sådana föräldralösa barn, hvilka bortackorderas till fosterhem af så dålig art, att rie hvarken kunna eller vilja uppfylla ett hems uppfostringsförpligtelser. Särskildt har detta, enligt deras utsago, varit fallet på de orter, der bortauktioneringssyatemet kommit till användning. Inom vissl\ laudskommuuer är det - siiger härom en af dem - icke alls ovnnligt, ntt.fattighjonen och deribland viirnlösn barn, på detntt deras undcrhåll måtte blifwl So-\ billigt som möjligt. bortauktioneras till den minstbjudande. För utt. icke göra forlnst pi atråren låter denne vnnligtvis det inropade hjonet sedan oft..'\9t sakna tillräcklig footl. och beklädnad. Härigenom manaa hjonet i sin ordning ntt på oärligt sätt sknffn sig model till lindmnde nf sin nöd. Sålunda börjnr det borlauktionemde barnet alt olofl.igen laga matbitar fran sina tillfdlliga follterforäldrnr eller dessas när maste grnnnar. Derefte)' fortsätter det med att, hvarhelst sådant faller sig liimpligast, stjäla mindre ponningesuromor eller ett och annat klädesl>lagg. OCh &\ hm man till sist den vano och utbildade tjufvon, for hvilkell det blifvit, Sllart sagdt, ett naturbehof ntt stjäla. ~ Afven der foräldrarna lefva, äro dock, såsom fångeisepredikanterna betona, torhållandeua i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste blifva i högsta grad missrigtnd. För några - säges det i en berättelse - var hemmet genom dryckenskap och ty åtfoljande andra lnster utnrmadt och en nödens boning: barnet drefs tidigt ut att tigga, och det lärde sig derunder att skrymt.'\ och snatta samt kom sålunda tidigt in pi\. oärlighetens vii.g. Nflgra andra - - fångar hafva nldrig egt något hem. Derae vagga var den nf landsstrykersknn dragua kärran, och hemmet var den lndll, som vid mörkrets inbrott låg i derns vilg. Eller ock kom banlet från den döende moderns broat i s."t.dana händer, der hvarken kärlek ellor Offi\-ä.rdnll.d kom det till del, utnn det fick växa. upp snart sagdt i saknad af au uppfoslron.. Från ett tredje fangelse omtnlr8. att flern nr dosa fi1ngar )uppväxt uti hem, som varit tillhåll för alla möjliga laster och brott, nf sinn. föräldrar icke erhållit något annat arf än modf6ddn anlag for lögn. oärhghet och Iiittsinne m. m., och långt fore ankomsten till fångelset fort ett lefnadssätt. som varit egnndt ntt forgtöra n1l sann sedlighets djupnste fötteu. Såsom exempel på, hurudana do minden\riga förbrytarnes hemförhållanden ej sällan äro, berättlis vidare, hurusom en gosse. hvilken inom kort skulle i fangelaot konfir meras, kunde såsom vid akten närvarande vittnen påräkna fader, modor och syster. hvilka sasom strnfh'mgnr VOTO föi varade i hvar Bin cell af fängelset. att en broder till llllmma gosse året forut blifvit i fiingelset konfirmerad, och att hans yngre syskon voro inhysta :\ fattigva.rdaanstnlt.

81 Andra KammareFl! TiU(iiUiga Uts/.;{,ils (N:o 1) UtltUande N:o 9. I flera berättelser framhålles, att vanvården i hemmet nästan alltid har till följd, att barnet blifver i srkoad äjven af den uppfostran, som skollifvet med sina kraf på punktlighet, ordning och goda seder eljest skulle kunnat gifva. Dåliga föräldrar afhålla nemligen sina barn från skolim och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom att ut.sända dem på tiggeri, ofta uppenbart" men ännu oftare under formen af något slags försäljning. Det är att beklaga._, säger härom en fäogelsepredikaot..att iåräldrnr nnnns, som, långt ifrån att vårda sig om barnens framtida bästa, tvärtom uppamma denl8 sämre böjelser, i synnerhet genom att under allehanda fnlskn fårebäranden sälldn dem ut att tigga. Icke nog med att sådana bards skolgång blir mycket ojtlmn - de komma ärven genom det demoraliserande tiggeriet i mångahanda frestelser, får hvilkn. do c1ukn under. St\lundn inkomna pli. brottets hann, torde de för all framtid, derest icke sii.rskildt gynsnmnm omständigheter inträda, blifva räknade blnnd samhällets olycksbarn. Om samma sak heter det i en annan beriittelse:»vid tanken på den gamla erfarenheten, att steget fr:'l.n briet och nöd till obetänksamhet och brott ofta :il' mycket Hitt t:\get, har jag med vemod bctmktnt dessa skaror af fattiga barn, som nastan dagligen ströfya omkring med sina tiggarkorgar, och som under dagens lopp "id sina besök hos bättre lott."\de menniskor, ror att väcka det största möjliga medlidande, upprepa, ett snart sagdt oräkneligt antal gånger, samma medvetna, kanske af foriudrarna icke s..-\ alman f'orestafn\de lögnhistorier. J~iigger man då. dertill den ganska oct:\ f'orekommande omständigheten, att mänga af dessa stacknrs barn ut&indll8 på sinn tiggnrf'årder med löfte om erhållande af stryk, i fall de vid hemkomsten icke medf'om allmosor i önskad mängd, är det ju icke underligt, om många afdem under sådana smgliga förhallanden så sm:\niogom bringns in på brottets väg. Flera af predikanterna framhålla, ntt brottsligheten bland ungdomen iir jemförelsevis mindre inom sådana bygder, der befolkningens lefuadsförhållanden i allmänhet medgifva ett ver~jigt hemlif,. och der barnen derfor kunna hafva förmånen af föräldrarnas tillsyn. Detla. anses ännu vara fårh6.11andet bland större delen afvårt lands jordbrukande befolkning, dock med undantag iår åtskilliga landsdelar samt får vissa till friimmande hem bortackorderade barn. Sämst uppgifvcs det vara ~täldt, I der på grund af särskilda fårhållanden i6riildravård och hemlif slörrc eller mindre grad saknas. Till dc sv:\raste hörfl, säges det, sådana unga brottslingar, h"i\k3 s:\som minderåriga "Vuxit upp vid kasernen\il eller i de ator:l. städerna, utsntta f'or dcsst\8 m!nga forf'drelser. Sålunda nnmärker predikanten vid kronobäktet t\ Långholmen; Rit fångarna derst.iides hmrje :\1' till stor del utgöra! af uådnnn, som CoalTats vid de i bu(vudst:ulen k3.semerllde,, iirfvade regementen:\.. och vid dem "isscrligen,iit't sig.bih. till Rik$d. Prot Saml. 2 '.A.(d. fl Band. 7 Härt. 4 2':;

82 26 Andra Kammat"en" Till(ti4liga Utskotts (N:o 1) Utldtande ;:"-:0 9..yttl'e skick, lydnad och ordning.. samt måhända äfven inom fii.ugeiset )iakttngit ett nästan mönstergilt uppforande.., men, llsedan de omsider sluppit undnn flingelsetb tukt och ordning, efter Crigifningstiden vanligen icke formå ntt sköta sig i det frin samhället till följd nf den invartcs moraliska bnnkrutten, hvadan do ty viirr i brott oftast återfalla._ En annan synnerligen betydnnde del af de unga förbrytarna utgöres af dräggen från storstädernas gator. Sålunda klagas öfver ~en s1rora illa uppfostrade, lättjefulla, slyngelaktiga ynglingau, som vu..-ut upp Ii de stora städernas bakgränder och der mottagit alln de forderfiign inflytelser, som for dem blifvit bestiimmnnde.., öfver det stora antnlet laf i uppfostrings\'äg forsuromade gaminart.'\de ynglingau fn\n Stockholm, Göteborg, Malmö, Korrköping, Jönköping, de norrländska stiderns. Mmt öfrign orter, :\ hvilka en störrs, foretriidesvis induatriidkande befolkning lefver sammanpackad, och det tu under foi'mllanden, som for hemlif och foriildravard ofta äro synnerligen ogynsamma. Sålunda säger t. ex. predikanten vid 1ii.nstångelset i JÖn köping: _De unga brottslingarna hafva naturligt\tis mest kommit från sjelfvl\ Jönköping samt från t\ndra arbetarecentm inom liinet, der familjebanden äro mem stadda i upplösning och bn.rnen tidigare få viinjn. sig vid tuktlöshet, iin hvad fdrhalln.ndct iii' blanel den jordbruksnrbetande befolkningen... Flingelsepredikanten i Norrköping yttrar:..här i staden är icke o,ranligl, ntt bmc fåder och mödmr arbeln i fabrik. Under tiden lemnas barnen åt sig sjelfva, om de äro så paas forsigkomnn., I1tt de något så niir kunna reda sig pa egen hand. Under fdräldrarnns bortavm'o stanna naturligt.vis ieke barnen i sina hem, utan de uppsöka andra barn, och i deras sällskap lära do sig den ena oarten enilr den nndrn.~ Predikanten vid kronohäktet å l.angholmen meddelnr foljande, hvari han tor sin del finner on väsentligt bidragande O1"8ak till brottsligheten bland de minderåriga:.. l~n annan omständighet, som siirskildt inom dett.'\ snmhälle inverkar menligt på de ungns sedlighet, är, ntt gossar, som rodan vid 13 års ålder vinna anställning pa fabrik, snart nog erhålla en ganska god arbetafortjenst - långt swrre, iln de beböfm till khidcr och uppehälle - hvilken de sjelfvf\ taga om hand, och hvnraf öfverskottet användes på ett sätt, som visst icke befordnll" deras viu. GenOIll den sinliga njutning, hvnrvid de sålunda tidigt viinjas, öka!:! uorm behor och slappas derns icke förut stora pligtkiinsla. B1ifva de sa i f61jd af ett oordentligt ur afskedade från sitt arbete, haf\'a de dc slora behofven qvar och tillfredsstihla dem då på. iinnu sämre s:itt j~n IO!"Ut. SA går dct allt jemt utmr på del sluttande planet.. Bdngrd'rdr. lyrtutll Fångvå.rdastyrelsen sjelf har nyligen haft tillfålle att. inför Kong!. Maj:t uttala sig i denl18 fråga. Styrelsen for åkerbrukskolonieo 11all har nemiigen genom en under niistlidet år aflåten skrifvelse fåatat Kong!. Maj:18 uppmärksamhet derå, att de vid Hall tillgängliga elevplatserna icke på långt när voro tillräckliga för att mottaga ena de.inträdessökande, som blifvit dömda atl i allmän uppfostringsanstalt intagas, och förklarat sig, under förutsätt-

83 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o D. 27 uing af t.illräckligt bidrag af allmänna medel, vara villig att öka antalot platser från 175 till 200. Häröfver infordrade Kangl. Maj:t fångvårdsstyrelsens yttrande, hvilket ock blifvit afgifvet genom en skrifvelse af den 20 december Efter att hafva återgifvit det hufvudsakliga innehållet i förstberörda framställning yttrar fångvårdsst.yrelson: Uti hvad sålunda anförts, angående landets behof af ökadt utrymme for intagande af vanartig ungdom II. allmän uppfostringsanstalt, ligger för fä.ngvärdsstyrelsen ingenting vare sig nytt eller oväntadt. I sina till Eders KongL Maj:t ingifna underdåniga berättelser hur styrelsen flr efter år meddelat uppgift om den bekymrande tillväxt, antalet af unga brottslingar allt jemt visar, och genom utdrag af tangelsepredikanternas till styrelsen insända årsredogörelser ytterligare betonat den samhällsfara, som i detta förhålhmde i växande grad yppar sig. Då under :\1' 1865 antalet nykomne manlige och qvinliga straffarbetsfångar under 20 år besteg sig till 186, år 1875 till 214 och år 1885 till 230, uppgår antalet år 1890 till 255, år 1891 till 303, faller år 1892 till 246, men stiger år 1893 till 294 och uppgår ål' 1894 till 315. Det är påtagligt, att deuna starka årliga ynglingarekrytering af fångpersonalen i rikets fångelser måste komma att betänkligt försämra do resultat, hvilka i annat fall skulle vara att förvänta af våra omolorgsfuut utvecklade fångvårdsforhållanden. Men det måste ock vara klurt, att de missforhåjlanden, om hvilku ökningen, af de nykomna unga brottslingarnes antal bär vittne, förefinnas icke inom fångelsernl\, utan inom det fria samhlil1et, samt att deras bekiimpande icke kan tillhöra fångvården, utan i främsta rummet de krafter, åt hvilka vården om det uppväxande slägtets uppfostran och ledning i hem och skola. är acf6rtrodd. Svagheten eller otillräckligheten af och oforstandet hos ett flertal af dessa krafter, särskildt der de verka inom fattiga och obemedlade hem, torde emellertid förklara icke få af de fall, hvilkn vållat stegringen af ofvan anförda siffror. 1'I10n det kan icke vara möjligt för fångvården. att under en strafftid af några månader upphjelpa, hvad som under den unge for brytarens hela egentliga uppfostriugstid mer eller mindre fullständigt försummats.. Väl har Ulan flerstiides forsökt att genom uppskjuten verkställighet a~ en forsta dom få, i Mndelse af återfall, genom strafftidel'llfls sammanläggning den tidslängd ökad, under hvilken fångvården egde påverka den unge brottslingen; men om än detta förfarande, från rent pedagogisk synpunkt sedt, måste anses klokt, är dock utan all håga vida klokare att, genom omhändertagande af de vanartige unge fore inträdandet. af deras kriminella myndighetsålder,_ i möjlig mån forekomma deras fortgående på, brottets väg dermed, att man bereder dem den uppfostran och det tillf'åue till en god, och samhij.llsnyttig utveckling, som forut ej kommit och, utan detta ingripande i deras öden, ej skulle komma dem till del. Erfarenheten har, särskildt i England, der man med synnerlig energi inslagit

84 28 Andra Kammar~IlS l'dl{äuiga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. denna väg, vitsordat do lyckliga foljdcr, soro demf äro a\t vinna. Den miirkhgn sänkning af fåogsiffrom:l, 80m ongelska fångvard.sstaustikcn for Senare tid utvisar, ~orde icke kunna tillräckligt rol'klaras af forbättrnde flioge1beforhål1anden i men det är derernot lätt att forstå, i hurn hög grad forbrytarosiffrorna måste påvorknl ganorn en hugen fortgående minskning af det antal unga forbryt:u:e. som, derost ingen åtgärd for deras räddning vidt.'lgits, anlagligen skolat i växande mängd i flingelserna in elrömma. Och 80m bekant finnas jemväl inom örriga kulturländer, både de större och de smlirro, till olika antal och under "e::l:1aode Damn särskilda uppfostringsanstalter ror ungdom ni ifrågavarande beskaffenhet. Det synes styrelsen ock höjdt öf\'er allt huve1, att sedan genom sistlidne Riksdags bifall till Eders Kong!. Maj;ts nådiga proposition n:o 24 den svenska. fångvårdsrefonnen vunnit Bin lyckliga ufslutning, torde icke f6refinnas nagot angelägnare önskemäl j fråga om härmed sammanhängande f6rhållanden iin det, eom rigtar Big på omhändel" tagandet af sedligt forkommen ungdom for att derigenom hindra dess fall och återfall i brott. Innebörden af den fraga, som här till styrelsen8 utlåtande af Eders Kongt. Maj;t häuskjutits, måste dermr synas styrelsen utomordentligt vigtig. Men just dorför kunner sig styrelsen nödsakad att fasta Eders Kongt. Maj:ts nådiga uppmul'kflumhel på omöjligheten af att uppfatta nu ifrågasatta åtgärden såsom ens i någon mån tillfyllestgörande. Om äfven skulle lma sig göra att ii Hall bereda plats for ännu tjugufem van artiga gossar, qvlu'st:\r lika fullt- behofvet af vida mer omfattande åtgärder f01' att med kraft. upptaga striden mot den samhällsfara, som ligger i de unges tilltagande brottslig het. }I~ör ensamt Stockholms st3.d skulle det. utan tvifvel vara mer än lält att besätta alla de nyinrättade numren. Men dermed vore icke behofvet i ömga delar af landet tiugodosedt. Det förefaller denor styrelsen såsom mem ändamålsenligt. om staten till andm, i skilda delar af landet redan befintliga likartade anstalter trädde i 6f\mma förhållande som hittills ensamt till åkerbrukskolonien Hall och genom deras understödjande äf\'en for dem möjliggjorde en utvecklieg, BOm skulle verka till fördel ej blott för vederbörande delar sf landet, ut:1i1 for landet sjelft. Ty deuns fördel fri\mjll8 säkerligen bättro genom vidmngthållandet af flera smärre nnstalter än gellorn ntt IAtn en nr dem tid efter annan mer och mer svälla ut. I stora länder framtvingar nödtvånget Hitt stora anstalter. Det ur tydligt, att man i motsvarande mån måste lemnt\- derhän möjligheten att i dem verka under de former. ett hem eger till sitt forrogande. Men äfven ett väl ordnndt kasern-lif kan bii.ra goda frukter, om blott de derinom ledando krafterna äro tillräckligt rustade for sin magtpilliggande uppgift och icke for få. 'fy kunnn. de ej med sitt personliga inflytando omfatta elevkretsen, är denna för ullrik for ntt medgifva dem det um glinge, den bekantskap mod hvnrjo enskild medlem deraf, som utgör forul-bättningcn for dennes påverkande, sa. torde of6rdelaktiga foljdcr häraf icke lätt kunua undvikas.

85 A71dt'/l ](alllljlarells.till(äuiyu Utskotts (/\':0 1) utlåtande N:o StÖl'l~ tiäkerhc~ för ernåendet af godll. rqfmltat måöte j nj~mänhot vam. att påräkna af smälto 1l.n nf större anstalter. Huruvida on ökning af elc\'ant..o.lot på Hall skulle f6r nnstalten vorka menligt eller ic.ke, Lordc derfor hufvudsakligen bero på möjligheten föl' dess fcirestållduro och. lärltre ntträckq. till for det vidgade antalet. Att redan ett antal nf 150 må te 101:!:litt til1börligl~ tillgodoseende ställa storn krill pt~ dou vid kolonien anstiilda tiljsyningsllersonalen, torde vam antagligt; ty ingen yttre organisation, om ån 5<\ mönstergill, kan i fråg:~ om vanvårdade och vilsekomna barns uppfostran ersätta den individuella inflytelse, 80m utgör förnämsta.medlet f6r deras tillfredsstiillande utveckling. Men om blott för tillval'utagflude nf elevernas intresse i deua hänseende nödiga må~t och stog tagns, torde visserligen icke elevantalet böra vara bundet vid någon nf de redan uppnil.dd.~ siffroi'llu. Då likväl, sasom af ArsberiltLelserna för kolonien inhemws, Ar ,8 IJl'Ocent af do utgångne återfallit i brott, lösdrif\'eri eller dryckenskap, men denna siffra fl. de återfallne nu 1895 stigit till 20 procent, lärer försigtigheten bjuda, alt man icke för mycket vedervågar det goda anseonde, anstalten hittills på. goda grunder fårvärfvut sig. Beträffande lämpligheten att af hittills användt~ medel anvisa ytterligare bidrag till underhållskostnaden för å kolonien Hall intagna elever, vill styrelsen, med hänvisande till ett denna dag i anledning af nådig remiss den 2!J sisuidne novembe1: afgifvet underdånigt utlåtande, häl' blott i underdånighet orinra om tillbörligheten deraj, att fångvårdens bespal'ingskassa, hvars hufvudilndamål är att genom frigifno f~ngllrs understödjande motverka deras återfall i brott, icke for annat, om än så samhällsgagnando ändamål tages 131 hårdt i auspråk, att den sättes ur stånd att tjenn. sitt ursprungliga syfte. Af hvilken betydelse för samhället detta är, inser lätt 011 hvnr; och anser sig styroisen böra i detta afseende meddela, hurusom af de genom centmlfåreningen till stöd föl' frigifne från besparingskassan under åren med mera afsovärda. bolopp understödde skyddslingar, enligt bilagda redogörelse 309 miln och 79 qvinnol', 35,6 procent a.f de förre och 11,~ procent af de senare återfallit, men således 64,G procent af undorstödde män och 88,6 procent af understödda qyinnor hittills såsom laglydige medborgaro tilliörts "samhället. In alles har under sistlidna dret från bespnringskassan utbetalts 12,000 kronor, deraf dels till,stockholms skyddsfårening för frigifne, enli~t Eders Kongl. Mnj:ts nådiga bref den 14 april 1893, dels till forenämnda centralfårenin.g f6r att genom den användas, och dels till åtskilliga hem, hvari fångar emottngita f.il1 understöd ooh vård. Dot torde icke böra ifrågasättas, att ioke dessa utgifters bestridande allt fortfarande måste anses Flåsom besparingskassans främsta uppgift, och den år i sanning så vigtig, att med dess åsidosättande utan allt tvifvel högst ofördelaktiga inflytelser for rikets fångvård skulle vara att emotse. Då. fragan om iörstiirkta. åtgärder för vilsekommen ungdoms 'rättande time i Norge och i Danmark ansetts vara. af den vigt, att i förstnämnda lund strafflags

86 30 A'ldm Kammarens Till.fiilliga Utskotts (N:o 1) UtUdallde N:Q 9. kommissionen och i det senare en af ministeriet. mr kyrko- och undervisningsväsendet i fomning med justitieministeriet nedsatt kommission fått i uppdrag nu taga den i öf\-er'l'ägande och i densamma afgifva rorslog, tillater sig 6tyrelsen, som finner den af styrel6en for kolonien Hall gjorda, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvnnde i Stockholms län tillslyrkta framställning icke sta i verkligt forbållande till det behof, for hv3l's tillgodoseende den gjorts, böra i underdånighet hemställa, huruvida icko Eders Kongl. Maj:t fore ärendets afgörnnde ville åt sukkudnige mnn lemua i uppdrog atl utreda, på. hvad sultstatens forl)ligtelse med hänsyn till vanartiga.. och brotts liga, men kriminelt. minderårigns uppf08trnn bägt och ändamålsenligasl må kunna tillvaratagas, samt att i ämnet. till JiÄlcrs Kongl. Maj:t 3fgifvu. under dånigt fumlag. Ullnl,nlden jrd'l..!kol"liillll!!i. Om fåugvårdslllännon, såsom af det liu <:Ioförda torde framgå, haft riklig anledning att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka brottsligheten bland de minderåriga har sina hufvudsakligasto orsaker, så måste detta gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostrarne, hvilka varit i tillmue att följa de unga under flera år af deras utveckling och att iakttuga de omständigheter, hvilka förn~imligast medverkat att gifva denna utveckling dess rigtning. Af skäl, som motionären antydt, hafva sär~ skildt folkskolans män mli.st känna sig kraftigt manade att påyrka åt~ gärder, som kunna V3ra agnade att räddade sedliglforsummade barnenfrån undergång samt att skydda den stora massan aficke \'anartade från moralisk smitta. Så uttalade redan 1882 Stockhohns folkskolelärareförening Jlönskvärdbetell af att for alla sådana Stockbolms kommun tillhörande barn, hvilkas uppforande är sådant, att deras vistelse i skolan menligt inverkar på de öfriga barnen och på arbetet i skolan, måtte anordnas särskilda skolafdelningar eller undervisningsanstalter - helst sådana, der barnen ständigt kunna vistas.:» Under 1883 upptogs frågan till ny diskussion inom samma förening, hvarvid ännu kraftigaro betonades nödvändigheten af de vanartade barnens skiljande från de öfriga, på det de genom enkom för dem lämpad uppfostran skulle kunna danas f,iil goda och nyttiga samhällsmedlemmar.. År 1891 förelåg åter inom hufvudbtadens folkskolelärareföreniugj samma fråga. Dervid framindes :\ nyo de gamla skälen for de vanartade barnens skiljande från de välar~ade, och det betonades, att sådant må~te

87 Alldra Kammarens 1'ill{älliga Utskotts (N:Q 1) Utldtatlde N:o ske i tid, på det de redan vilsekomna ej måtte draga sina jemnåriga med sig samt locka dem till skolkning och andra ourter, och på det do måtte kunna erhålla den ledning, som kriijdes lör deras egen räddning och förbättring. För sådant. ändamål behöfdes on särskild uppfostringsanstalt, hvilken borde vara belägen på landet, så att barnen måtte komma i tillfälle 3tt deltaga i lämpligt arbete och anstalten på samma gång förlora karakteren af ett fångelse eller en kasern samt så mycket 80m möjligt komma ntt motsvara ett verkligt hem. Föreningen beslöt att ingå till öfverstyrelscn för Stockholms folkskolor med anhållan, al t denna ville taga frågan om vanartade barns uppfostran under ompröfniog. Någon tid derefter väcktes ock affolkakojeiospektören förslag om ett hem för skolkande barn, och följande år framlades af en folkskolelftrare inom Stockholms stadsfullmägtige motion om upprättande af ett l'äddniugshem för vanartad ungdom i hufvudstadcos närhet. Arven i öfriga slilder samt. på landsbygden hafva folkskolans Iiirare upprepndo gånger förordat dylika anstalter. Sä uttalade Skarn stifts folkskoleliirareförening vid sitt trettiofemte årsmöto 1887, att de vanartade barnens dåliga inflytande på sina kamrater utgjorde ett ar de allmännaste och svåraste hindren för ett framgångsrikt utöfvande af lärareverksamheten, och den förordade derför ioriutandet af uppfostringsanstalter för dylika barn i hvm:je Hin. År 1893 uttalades vid ett sammantriido inom Karlskrona folkskolelärarcförening enhälligt önskviirdheten af siirskild uppfostran för vanartade barn, detta såväl för deras (>~en skull som för kamnl.j(jrnas och samhällets. Följande år framhöll Orebro skolförening som sin önskan, Datt vederbörande snarast möjligt ville befria skolan och samhället från dessa olycksbarn, som, lemnade i fri bet, blefve till våda ej blott för de oförderfvade af sinn kamrater, utan i~fven, efter fortsatt öfuing i det onda, for den allmänna säkerheten». Afven vid flera andra tillfällen hafva liknaude önskemål från rolkskoleliirareeorpsen uttalats. Såsom ytterligare bevis 1':1 act intresse, bvarmed denna fråga från folkskolelärarccorpsens sida omfattas, nämner motioniiren bland annat de bidrag till densammas utredande, 80m erhållits genom trenne folkskole Järare, hvilka under 1894 ocb 1895 med understöd från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförenillg företagit resor dels inolll Sverigo, dels i Norge och Danmark samt England och Skottland i iindumil att taga personlig kiiunedom om hvad i dessa land i förevarande arseende blirvit gjordt. Deras berättelser hafva blirvit utskottet fö~etedda samt innehålla utförliga och sakrikn meddelanden om en mängd olika tvångsupprostringsllnstaltor i uu niimnda Hinder.

88 32...lIul,.a KamllKJrenS l'illfälli!ja Utskotts (N:fJ 1) UttdtMule /I::fJ 9. Med anledning af de yttringar af grof vanart blnnd såväl hufvudstadens 80m landsortens ungdom, hvilka i slutet nf ioregående år i ganska hög grad tilldraga sig den allmänna uppmärksamheten, upptogs frågan då Anyo till behandling' inom Stockholms folkskoleläraref6reniog. Den bar der blifvit diskuterad under tvenne talrikt b~8ökta sammanträden, bvarvid särskildt det ondas ol'saker gjorts till ioremål ior en ganska allsidig belysning. Af hvad som i detta Bfseende härvid yttrats tillåter sig utskottet anföm följande: För den vidl\. öf\'erviign.ndc delen nf de barn. som utvcckln sig i dålig rigtning, gii.ller utan tvifvej, att det är dc ogynsnmmfl. inflytelser, under hvilka de vuxit upp. som fort dem in p:\ den onda viigen. Do hafva blifvit rorsummnde och yan\'årdado, vnnvarden hur ledt till \'ana.rt, och vannrten här slutligen t"lgit sig uttryck i brottslighet. Nu iir det ju i hemmet, 80m barnet skall el haun. sin egentliga vård, och om v:mvård eger rum, så beror det i nllmänhel derpå, ntt bm'net ej nf hemmet fal' hv:ltl det nf henlluct har rätt ntt fl\. Orsnkerlll\. hiirtill knnnn Mor vlim flera. MAnga barn sakna alldeles ett hem ellor hafvn, si\. att siign, endast ett hnlft lladnnt, enär båda foräldrnrnn ellel modern eller fadern ii.ro borta, \'nre sig de nu äro döda eller i fangelset oller i dårhuset eller fattighliset. eller dylikt. Somliga äro barnhusbnrn, BOm icke ens bära sina foräldrars namn, iin mindre åtnjuta deras per!ionliga vård. De kunna visserligen ha B. k fosterföräldrar, och dessa torde ej eiuhm verkligen bjuda till att vara dem i fn.ders och moders stiille, mell lika ofta torde det ock hända, att rorhålhmdet mellan fosterroriildrar och fosterbnm är nästan uteslutande ekonomiskt. I åtskilliga delnr nf \'årt huld har man haft. den seden, att förilldral~ barn rent af bortau!-tionerats till den minstfordrnnde spekulanten på deras spädn arbets kmft, och tydligt är, att man under sådana omständigheter ingnlundu kunnat hel! Costerhemmen fönttsätt.'\ den kroppslign oeh CramfOr allt den andlign om\'ardnad, BOm ett fattigt barn behöf\'cr för nu ej råk:\. in p.\ afvägnr. Ett stort antal barn hafva vis5erligen sina forii.ldmr i lifvet, men äro roddll. tltom äktenskapet och nf denna anledning vanvårdade. Fn.dern ii.r t. ex. nfviken euer vill icke kännas vid sitt barn och kan måhända endast med lagens hjelp tl'ingas nlt nödtorfteligen bidmga till dess undermi!. I smana fall blir ett bnms sedliga lif octa :tnfriitt iinda ifrån l'jelfva rotiimnet, ty det första intrj'ck, som det får af sina nnturligl\ auktoriteter, är ju ej siillall det, ntt de hjertligen hnta och fornkt.'\ hvnrnndrn. Äfvon om s:\ ej skulle varn. fallet, måste dess tidigaste uh'cckling ofta bhfva f6rsummncl. Den ogifta modern är nitst.1n nlltid for sitt llppehiille beroende n.f hvnd hon person, ligen kan C'orvärfya. Hon tar derför tjenst som ammn eller sknftar sig anställning i nagon nftiir eller n'li.gon fnbrik. Att egnn bnrnet någon vard, iir henne tmder smann omstiinc1igheter nnturligtvis' (JlTlöjligt; det nr 'henne till hil1del', och hon ackorderar

89 Andra l{l&fjlmal'ciis T,zl(älliqa Utskolls (N:o 1) Utldiandc N:o 9, 33 derfor hort det föl' någr:l. kronor i mf\nadcn till någon qvinnn, som har till yrke 01101' åtminstone till binäring ntt vnlwål'dll. andrns barn på samma gång som holl vanvårdar sina egna. t:nderstundom iir vull\'ården så grof och dess slutliga verkan sh litet!ltridande mot moderns innersta önskan, att den ej utan skäl kan betecknas som ett!'måningom skeende barnamord eller - såsom den vedertagna tekniska termen tor dylikt goschiirt lyder - som ett länglamnkeril. Det jir ej sd,rt :ltt foresmila sig, hvilken bördig jordmån tor mornjiskt ogräs de barns sinnen skola utgöra, ll\'ilka på s;\dnnt sått blifvit öf\'ergifna af sin moder, och hvilkns lifekrnft dock är seg nog för att låta dem öfverlefva foljderna af en dylik I\'år(h. Om vand,rd ej f"orekomme under andra omständigheter än de nu ant.vdda, skulle dess omfattning emellertid vara jemforelsevis ringa. TyviilT är den dock ingalunda inskränkt till de barn, som i boks/atlif} mening snkna ett fol'ii.ldrnhem, M:\ngn äro nemligen de, som viii ega clt!lådant, mcn dock vanvårdas, eniir detta hem af on eller annan ol'!mk icko uppfyller de skyldigheter, hvilkn :\Iigga ett hem. Så kan vara fallet iifv6n med föi'mögna, jn. förniima hem. Äf\'en del' kullna barnen lida af vanvard, :\tminstone nf moralisk sådan, och äfven der kan vanvf\nlen leda till vanart och del'igenom till bl'ottslighet. Sådant iii' i sjclfva \'erket alhnitnual"o itn de 8esta iirö benägna att tro. Den uppenbara vanvård, hvarom nu närmast iir fråga, forekommer emellertid, som kiindt är, företrädesvis inom de fattigaste hemmen. Den är ingalunda någon nödvändig foljd af fattigdomen, ty det finnes många gall!!kn fattiga hem, som pil. ett beundrnnsvärdt sätt uppfylla sina sk:rldigheter, Men ingen torde kunna nekn, att de fnttignsle hemmen harva oändligt mycket sl;(lrare att uppfylla sina uppfostringspligter lin de mera bemedlade, och det är derfor på sätt och VLs helt naturligt, att do &\ ofta forsumma dem. Detta forh:\liande bör icke gif\'a de mera lyckligt lottnde an ledning att forhäfva sig och att nffärda hela frågan om forvildniogcn bland ungdomen med boqväma beskärmelser öf\'er hemmens torskriicklign pligtforgätenhet. Vill man uträtta något, så. gliuer det i forsl'!. hand ej alt finna en li:rndabock, p:\ hvilken man kan skjuta skulden for alltsammans; det gäller i stihlct att gå djupare och söka orsakerna till att hemmen iiro eddana de äro. För folkskolans lärare och lärarinnor, hvilka sa ofta måste besöka ele mn vnrdado barnens hem och da hafva. tillfalle att personligen erfam, huru de äro be' skaftilde, ligga många af dessa orsaker i öppen dag. Hemmets hufvudperson är husmodern, Mell ofta göl' hon i högst ringa mån fikiii for det namnet. Atminstone gäller detta på de ortor, del' barnens vluli'f\l'd och domf följallde vanart mest forekommer, nemligen i storstii.derna och andm illdustl'i centra. Husmoderliga sy8!llor _ q\'inligt handarbote och hushållsgöromål - hal' flik till lliksd. Prot, Saml, 2 A(d. 2 lja1hl. 7 Hä(t. ij

90 34 Andra Kammarens Tillfälliga Ut.;/.otts (N.-a 1) UtlcUande N:o 9_ hon vanligen aldrig lärt i sådant ingick ej i hennes skolunden-isding, ej heller likdes sadflnt i det fabriksarbetare-, dagsverkare- eller statarehem, der hon växte upp_ Så snart hon slutat sin knappa!kolg!mg,!altes hon in i fabriken, och då det h\ngn dngsvcrket vnr till ända, fans for henne hvurken tid eller kraft eller hag for ytterligare arbete. Då hon blef gifl;, egdc hon följaktligen snart sagdt ingen af dessa tusende praktiska. mrdigheter, som en al'betnrehustru, framfor allt on arbetareituslrit, måsw ega föl' att få ntgiflel'lla att halla sig inom do knappa. inkomsternas gräns och trots detta ändock kunna skapa ett hem, der manilen kan känna någon trefnad och der burn kunna vlixa upp pa ett m\gorlunda menniskovärdigt sätt. Sådant är ell svår kollst och der forutsättningarne!aknas en omöjlig_ Det vanliga iir derfor, att arbetmehustrun icke kan stanna hemma och sköta Bitt hus i äf,-en hon maste fortjenn, och bon griper da. åter till det lönearbete utomhus, for h,-hket hon redan från barndomen blifvit tränad_ Men i och med detsamma är ock hemmet i sjeum verket upplöst och redueeradt till ett gemensamt nattlogis_ I det stora antal fall, då. nattarbete forekomnler, icke allenast for män utan iifven tor q"innor, får det icke ens vara deun. linru det under sådana forhlillanden går med barnens vård, det hafva lämre och liirnrinnor pl\ industriorter rikligt tillfii.llc att erfara. Huru ofta finna. de ej "id sina besök i hemmen det lilla. mörka kyffet fullt af små barn, öfverlemnade!t.t sig ~jelf\'u_ En grannfru har kanske lofrat modern att»titta till dem., men hon har sinn. egna barn och sina egna sysslor, och hon kan möjligen - ehuru ej alltid hindm dem att falln ut genom fonstrct eller råka ut ftir annan olyckshändelse, men att. hon ej kan gifva d~m den "lrd i öfrigt och framfor allt den moralitlkn tillsyn oeh ledning de behöf\-a, det är lätt nu forslå._ Ofta komma wräldrarna icke ens hem till måltiderna lltan skaffa sig dessa på nll.got matställe i närheten af arbetsplatst'n_ De nftgot mem forsigkomnll. barnen, 80Dl pa morgonen understundom fått gå till skolan utan mat och ofta blott med den näring, som en smula dftligt knfle kan erbjuda, måste då. på middagen likaledes nöja sig med knm~ eller något annat slarf, som de sjclfva kunna laga. ihop_ De få - kort sagdt - redan fråll sin tidiga barndom sörja for sina behof bäst de sjelfvll gitta. Under en :'lider, da de..borde känna 15ig absolut beroende och mottnga. allt nf andras hand, tvingns de s.o\lund:l. af rådande sociala forhållanden till en brådmogen sjelfstiindighet, som gör dem fi..immande.for hvarje känsla af afhängighet, af pietet och auktoritet. "MA man besinna hnld en dylik, mot deras oornanatur alldeles stridande stiill ning innebär I Den nlåste medfora genomgripaude foljder for deras hein lifsriglning och lifsåskådning. Ty dc intryck och erfarenheter af foräldrllmagten, som bllrn tinder detta I()fnadsskede erhålla, dc utgöra ju dc grundliiggllnde elementen föl- deras blif vande föreställningar om snrohällsmagten och nljmagton_ liaf\'a de intet begrepp om hvnd ett Iwm iir i detta ords vcrklig:l. och SRllna betydelse, f!:\ blifm ock snmhiille och religion for dem idel tomma ljud.

91 Andr(' KUlJ/lJlarcllS Tillfälliga Utsko/ts (N:o l) UIldta1ll1c N:o MEIn det är icko blott genom underlijtenhetssyndcr, som hem nf nu ifrågavarande lflag \ tjrkn. ogynsamt på barnens karaktersutveckling. Fadern ii! ofta begifven pa. dryckenskap. och frestelsen att. h:ingifvn sig biiråt ökas naturligt.is genom det dagliga, långvariga sliipnrbetet samt ~Cnom saknaden af ett lyckligt och vooerqvickande hemlif. l'uderstun<1om händer det till och med, att hans böjelse för dryckenskap dell\s af hustrun, i synnerhet oro hon _. såsom ibland är fauet - är anstäld i något gröfre arbete! tillsammans med manliga yrkcllkamrater. Behofvet att. skaftn. nagot. penning6 bidrag till betiiekande af hyran t.vingar att ha s. k. inneboende, och på frimåndagarna eller uuder tider af arbetslöshet kommer lämren eller lärarinnan,-id sina bc6ök i hemmet ofta midt upp i ett lttg nf öldrickande och kortspelnnde sådllna. Ej sällan finner man flera talrika familjer boende tillsnmmans i ett enda rum, hvar och en i sin nå och iblnnd icke eus geuom skynken fifstiiugdn. Mm hvfirandrn. Hvnd få icke de unga vura vittnen till i ett hem af sadan beskaffenhet? Många nf de gossar och flickor, som skolan skall bidmga till att förbereda for lifvet, äro mera hemrnastuddn. i detta lifs skuggsidor än derns liil'llre och liinlrinnor finll, ja oftn mera un dessn sjelfvl\ ilro. Och mycket, l;om en finkänslig unc1crvisltrc icke utan tvckan vågnr ens :mtydn, höt, för åtskilliga af hans lärjungar till dc mcst nlldngliga aaker iveridon. Huru kall man viinta, att barn, som från sina tidigaste år växa upp under intryck af dylik art, skola hafvn qvar något nf denna sinnets oskuld, denna barnsliga rors~'nlhct, som under normnia fol'hållanden utgör ett e:'1.. mägtigt skydd mot råheten och mot do sedligll frestelser, hvnraf lifvet är så fullt? Gifvet är, att di barnet ieke mr sinn behof tillfredsgtälda i söker det pfl egen hand sörja får dorns tillgodoseende. Detta kan ske p~ m:'angahanda siitt. J.::ke 80\ få g:\ rent af och tiggn, ej sällan dertill uppmanade af foräldrarna. Så<kmt tri' sig emellertid mindre ynekcrt. ut. oeh torde ock mindre löna eig, enär man nu :1I1t. Iller börjar komma till inf'ligt om, att gftfvor till tiggttre ofta mera stjclpa 5n hjelpa. Oftare Rirekommer dertår nu tiggeri under sk)'ddande förklädnad, det lir: under f6re\'iindningen att. sälja blommor, t.vål, brefpapper, tidningar, cigarrer, dragningslistor vid tenterobligationslotteriet m. m. Vid ou flygt.ig betraktelse kan det synlis rent af berömvärdt, nu. do fattiga. barnen såluuda få lära sig nu tidigt..t.aga. sig fram på egen hand., att.i mån af sill form:\ga bidraga till fllluiljcna uppehälle. o. s. v. Men den, som hundratals gåuger varit i tillfälle ntt läm känna den verldighet, som döljer sig bakom dessa vackra tulesätt., han vet bättre. Barnen kunna visserligen på dylikt kommerl;ando tijjnilligtvie skaffa sig Illigon foi't.jcllst, ibland till och med några krollor om dllgen. Men hvutl blir foljden? Jo, de' vänjo. sig vid att utan kontroll hundskils med pellniugar, och do kunna utfm fmktllu for efterräkning tillfredsstiilln. sin böjelse for läckerheter samt efterapa de vuxnes herremn.unalif. De få allt större smak för deu obundna.

92 36 Alldm KamlJlunms TI1l(iilli(Ja Utskolts (.\':0 1) l:tldlanclc J\":o 9_ friheten, folkskolan med t'itt tvilng och sitt. nrbetskraf blir dem ett odriigligt ljuml, och de hörja skolka. Ofta går detta ganska ledigt, da. vederbörande liirnre eller liirarinna bger for kontant hvad som vid efterfrågan i hemmet uppgifves om s:jllkdom eller brist pil skodon eller dylikt såsom orsak till uteblif\-andct. En Ul1detSÖkning leder emellertid ej siillan till den upptäckten, att den fur sjukdom eller skobrist un mälde gossen vlindrnr ute pa. gator och torg med sina tvålrir i sin otvättade h:l.ild eller med sin cigarrlåda hängande om halsen och en blossande cignrrett i munnen, eller att han kanske - efter lyckligt slutad!ltliir - sitter inne pa et.t kafe fram ror on kopp kf\fl'e eller en halfvn öl. Lnder sina val1dringfu' komnhl dessutom dylikll handelsmän ofla i niil'a beröring med torgfrunrnns vnror, och de hnfva. da on synnerlig tur att ~hitta~ on miingd s11kel', 80m ursprungligen legat pa. dessas borel. Annu värre stäldt hnfvn de bal'll, hvilkll. sknfiil sig mat och dryck och slnntnr och s.~lund:\..lindrn sina foriildrars börda» genom att ~ga urenden l\t ett fruntimmero, hvarmcd ej siillnll menas att - betjena en prostituerad_ Så länge rcirpligtelsen till skolgang vnrar, gifvcs det åtminstone m auktoritet, som ställer krnf på banjet. Men d:\ äf\'en dc8s auktoritet upphör, derigcnolll nlt barnet.siiltea i nrbeteoo, iir det i många. fall slut med nästan oll nuktoritet. I forna. tider var mångenstiidcs sjelfva löncarbetet sa orgnniscradt, ntt det fnns någon, 80m hade magt och. pligt att hålln den unge till ordning och flit. Industri nrbetet var då öfvervägandc handtverk samt ordnadt i fnsta. sh/m, för hvars lagar h\'mje enskild mcdlem IIf skr:'et hade att böja sig, En omogen pojke kunde pa den tiden icke upptl'iic1a sasom sjelfförsörjal'o och f:lnliljercirsi.iljnrt". Han rcirdes, då hlln hunnit den riitta åldern, till en miistnre och sattes i mångårig liil'n, bodde i miista rens hua, l\t vid hans bord, erhöll en smånillgom forlskridande under\'i!'lling i 'yrket och stod under bela tiden under mästarenfl husbondevälde, hvilket i regeln _ej torde ha.rm felat genom nlgon öfvordrif\'en slapphet. Xu är det,-isserligen sant, att f!kclforh:\llandcnnoch särskildt liirlingsforhallnndena ingalunda "oro s.\ idylliska, som den gamla goda. tidens 10fpriStlro piriga utmahl dem, och den uppfostron, som de hedervärda miihlarne gåfvo, V:ir nog ej i nlln stycken så. mönstergill. Men m'jgon uppfostran var det dock, Ahninstone någon möjlighet dcrtill, och något skydd gnfs gossen under dell allra farligaste perioden af hnlls Iif, den s. k, öf\-ergilngsaldern eller slyngelåldern_ Ku deremot iir han just under denna i momliskt afseende sa ytterflt vanskliga. period ofta lemnnd alldeles vind mr våg. Mycket för tidigt slutar han skolnn, och i en verklig liim sättes hnn icke, ]i'öräldrnr belala nomiigen nu ingn ~Hirpellgiln ilt en mästlu'e, denne har ej råd ntt Mila lokalcr föl' liirlingnrs herbergcrnnde, i flin familj och vid sitt bord vill hlln pa inga viikol' h/\ dem, och ror dci'il8 under\'isando i yrket från dettas rörstn grunder har hlln h\'arkcn tid eller lust, ofta kanske icke

93 Andra Kumlll(lrCllS Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utldtlllldc 1\': ens formågu. Den nutida nrbetegifvaren vill icke lm Hirliogar alt småningom 1/PP (os/m till A.rbetllre. Han vill i stället ha (iirdiga arbetare, nf hvilko. han gennst kan fa. åtminstone mlgon liten a\'nnee. Handlverket har allt mer öfvt:rgåit till fabriksrörelse, och det druves i alla händelser nu enligt f'tlrnma ekonomiska oeh mornliska. grundsntser som denna. De forna tidernils llirlingsskllror äro derior niiswon forsvunna och ersatta nf en helt. och hållet motlem samhiijlskla.'ls, nemligell de milulerdrigu 1 /ldustriaruelarncs. Denlla tillviixer i slomrtad gmd. Genom linl'iindunde uf allt mer lirbetsspnnl1lde lllllskhlel har <let blif\'it fabriksegnrne möjligt alt i allt större utalriick ning tillgodogörn sig äfvcn de outvecklades svaga krafter. De kunna derför bjudl~ des.'la en aflöuing, som i rorhttllande till de vuxua arbetnrnes måste anses jemforelse. \'is betydlig, och de fattign ioräldrarull äro derior ofta s}'ooerligen ifriga att få sina barn utkastade i arbetsmarknaden, enär de foresliilla. sig, att de (ljelfm härigenom i;koja erhålla. ndgon liittnad i sina tyngunde brödbekymmer. )Ien i denna uträkning blif,'!\. do vanligen grundligt bedrngnt\. För det första siiger det sig sjejf, ntt då do yngre lllder!lklnssernn. gifvetvis iiro eiirdeles tnlrikll, sil. måste dc minderåriga arbetfll'lle pi många industriolnl":\den blifm, fruktansvärda kon kurrenter till de vuxna. Gossen får 1lllstiilJning, men han bidrager kansko hiirmod till att göm sin fur nrbetslös. Dessutom - huru kan man "finta, IItt den hittills i obunden sjelfständighet uppvuxne proleuirsonen skall snällt och beskedligt lcmna sin af1öning i faderns eller moderns händer? Vid den åldern tänker dcn unge nrbctnren icke sa mycket på sina foriildrnrs omsorger och omkostnader, i synnerhet om dessa i verkligheten varit gansk3 ringa. Han tiiuker blott på att hall nu står på egen botten, att f6räldrll.hemmet ingalunda lemnar honom valutn for de penningar, det nf honom begär, att det bjuder honom en cländig och otreflig hostad, en dålig och oaptitlig kost, ett snmlif utan munterhet och vederkvickelse, att han på andra. ställen kan for samma betnlning få det viii sa bra, om ej bättre, kort sngdt: att det numera ej ilr han, som bohö(ver kru!ia för föl'äldmrul\, utnn tviirtom förlildrarna,!:lom måste krusa för honom, ifall de fortfarande skola. få ha honom hos sig och f,\ Ollgot llled af hans forljenst. Kl~lul"liga foljden häruf blir ökad slapphet (run derns sida, ökadt öfvennod (mn hans. Vid minsla slitning brister det sköra (IImiljebandet. Den minderårige arbetaren lemnar silt gamla bern, byr sig något sofstime, äler på någon :osyl. la" och intager vid års ålder salllln30 sliillning, som om han vore en myndig man. Erfarenheten af desaa sorgliga förhållanden har helt naturligt ingifvit m1i.nga. ungdomens vunner den tanken, alt man skulle kunna åtminstone begriins:\ det OUdlL genom lagbesliimmelser, hdlka tillforgii.krado ioräldrarna den afiöning, som barnen egde att af arbetsgifval'cn erhålla, Dylika besuimmelser gifras ock. I den tyska Jläringslngen (Gewerbe Ordnung 119 a) öf"erlcmnos det nemligen åt kommun:llmyndighcumlll. nu påbjuda, att det är till målsmännen, som arbctsgifmren sknll ulbetala de minderåriges m betsfortjenst, sumt att han vid vissa tider skall vara skyldig att lemna målsmi\unen meddelande om förtjcosteus storlek.

94 38 At/tIra KtlJJIlllllrenS l'ill{älliga UtskQlts (N. o 1) UtltltaJl(ic JI,:'o 9. På manga sliillen, saväl i Preussen som i nuden och Snchsen Jn. m., har l1enna bestiimmelllo kommit till auyändning. Men enligt hvad yrkcsin!:lpektöronm uppgifvn, har man funnit dess verknillgnr lika med noll. Arbotsgifvurno vilja icke veta afntlgot bråk och ntlgon skyldighet att inblnnda sig i forhållnndetmcl1l\n sinn )Ilrbotare. och deras foräidrnr, OI'h dessa senare måste slutligen gifvll barnen öppen fullmngt att sjelfm uppbära sin fjrljellst. De unga!'jelfl'örsörjarnc vilja ej holler vota nf ett cn ligt doras logik alh.leles oboriittigndt formynden;kap, och om de utsättas derfor, sa söka de sig nagot arbete, der dylik kontroll jir omöjlig, eljer ock flytta de helt enkelt lill en nnnan kommun, der bestämmelser af ifl"l\gavarnndo beskaffenhet ej äro rndflode. Dot völmenta försöket har visat f;ig fruktlöst, och dotta bn egentligen ej heller förn\na. ilar man en gång fors.'ltt barn i de vuxnns ti1ii.llning, sa mdste man bereda sig på, att de forr eller senare M\"en tillskansa sig de vuxnas alla rättig heter. Under sammll diskussion antordes flera synnerligen talande exempel på den skadliga inverkan, 80m de vanartade barnen ulöfva på sina icke vanartade kamrater, samt på den fräckhet, h,'a.rmed minderåriga forhrylllre kunua trotsa ett helt samhälle, i fall detta saknar utväg för deras insättande i lämplig uppfostringsanstalt. Sålunda bcrii.ttades, med stöd af polismyudigheteollls anteeknillgtlr, hurusom eu lioårig gosse i Stockholm i maj 1894 blifvit gripen for iubrott tillsammans med en äldre gosse samt enligt strafflagens kap. 5 1 dömd att i allmän uppfostringsanstnlt insäthl.f;. Domon kuudo dock ej \"erkställas, enär ingen plnls falls. I juli iir han tillsnmmal1$ med en nunan kamrat åter fast och erhåuer samma dom. I augusti kommer han l"ltcr med ännu en nunan i slillskap och dömes till ilal!. I september står han åter inkallad, nu ensam. Hådhusrättcu resolverar, "alt Bom han redrn tre ganger är dömd att A uppfostringbtl.dstalt intagas, får det derdd bero,,". Första dugnrnn i november är han åter inne med en i 8iillskapj dom stle;om forut..\un dagar sonare ii.r han i'm.yo fust, och i jlllluari 1895 kommer hon iinnu en gång åter, nu med tviinne kllmruwr. Under hein denna tid hade sålunda myndightlternll gent emot denna IilhL fräcka bl;ottsling statt fullkomligt redlösa. Vid frågans slutbch:l.lldliug illom föroningen dcn 2D si~tlidno februari gjordes eftcr en långyurig och.iiflig öfverläggning enhälligt följande uttalandc: Föreningen unser, nlt don med riitb öfvel'klngado vanarten blund ungdomen skullo hög6t väsentligt motarbetas, om genom statens och kommullernas samt enskildas försorg kunde inrättas särskildt för äudnm!\let lämpade uppfostringsanstalter, dels räddnings och' skolkarebem for vanadade och i sedligt ufseende f6l'sunuuade barn,

95 Anara Kammarens 1'iU{iilliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o tiols forblittringsbom for sad:mn minderårign, Il\'ilka rednu kommit i strid med strnfflagen, och den uttalar pa. grund h1l.raf sin varma anslutning till de fors!tlg om å8tndkommando af dylika linstnlter I;:\viil för hllfvlldetaden!lom flir Inndct i dess helhet., Iwilkn. för niin-arn.nc1c foreligga. De sorgliga sakförhållanden, hvilka föranledt nu föreliggande Ul,1;Mt~~ ~gd molion jemte en dermed besjäglnd inom Första Kammaren (0:0 20), y/lra"d~. och hvilka till fullo vitsordas af ofvan meddelade uttalanden, synas icke lemda något tvifvel derom, att samhället här bp.finner sig iuför ett djupgående ondt, bvaremot det måste vidtaga allvarliga och genomgripande åtgiirder, om icke för annat, s:\ för sin egen säkerhet. Lika otvirvelaktigt synes vara, att dessa åtgärder komma för sent, i fall de vidtagas endast gent ernot sådan ungdom, som redan år afgjordt brottslig. Skall man kunna väuta sig någon verklig f6rbiittring, så får idgripande.t uppenbarligen icke uppskjutas till den ålder, då det vilsekomna brrnets sinnesart blifvit till den grad uf.präglad, att e!l inre omgestaltning nf dess käuslo- och viljelif somt dess sedlig-a föreställningar måste stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter. En omgestaltning af sådant sl:1g - den enda fullt betryggande - torde vara så godt som otänkbar, så vid:. man ej redan vid de 10rsta stegen på vanartens väg tager den ungo om hand och försätter honom under sådana lefnadsforhållanden, ot.t en utveckling i god rigtlliug derigenom blifver möjlig. Det gällel' på doun område liksom på andra - ja mer lin på de flesta - att det är liittare och bättre att förekomma sjukdomen än att bota densamma. Det är dertor icke nog, alt Ulan i våra fiingelser söker vårda sig om de vuxna forbrytarne och hindra deras återfall i brott.. Det ilr icke hellel' nog, att man genom de minderåriga brottslingarnas arskiljande i enkom för dem inrättade anstalter söker förbättra och om möjligt göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste bemödandena i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid jijrekomma del onda genom beredande nr liimplig uppfostran åt slidana barn, hvilka viii ej äro dömda brottslingar, men genom sin vanart stå niira brottslighetens gräns, k~rvedsom åt sådana, hvilka visserligen ännu ej äro vanartade men genom försummelse och sedlig vanvård från foräldrarnas eller målsmännens sida löpa störsla fara att blifva det. Ar lwad utskottet of,'al] anfort betriiff1.lilde förhållandena i andra,

96 40 An!ll'u KamJllal"CIlS Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 9. land torde framgå, att man der mångensiiidcs blifvit fullt medveten om nödvändigheten hiiraf, samt att en ganska vidstriickt erfo.renhl3t l'edan blifvit vunnen om åtskilliga uf de medel, hvarigenom brottsligheten och vanarteu hos de minderåriga med framgång kunna bekämpus. Efter en mii:ngd famlande försök hafva åsigterna om hvad i detta afseende krmvcs allt mera klarnat, och det har hän jd visat sig, att man på skilda h&1i genom sakens egen natur 10ranledts nu för ändamålet anlita väsentligen samma anordningar, nemiigen dels s. k. f'örbättriogsbem för minderåriga förbrytare, dels skolkarehem och räddningshem 10r vanartade och i sedligt afseende 10rsommade barn. Hos oss har behof\'et af liknande anordningar varit Bli trängande, au anstalter med nämnda ändamål- om än under stora svårighetersmåningom arbetat sig fram här och der i vårt land. De uttalanden från olika håll, som i det föregli.ende blifvit anförda, visa emellertid nogsamt, alt dessa nnstalter äro långt ifrån tillräckliga att ons något så nitr fylla behocvct. Sådant synes ock helt naturligt" Erfarenheten h:w nomligen ådagalagt, att en tillfredastiillande lösning af denna fröga. icke står att vinna utoslutande genom bemödflndon af enskilda, äcven der dessa förfoga öfvat' synnerligen storartado tillgångar_ Till och med i det rika och rör filantropiska fö,-ef.ag alltid offervilliga England hafva sktten och kommunerna nödgats träda. emellan, och först sedan detta skett, har verksi\mhetell Cör I1tvållgsuppfostran» der kunnat vinna on sådan omfattning, att brottsligheten bland de minderåriga blifvit icke allenast hämmad utan \--äsentligcn minskad. Utskottet finner sig på grund härar böra förorda, ait staten iifven hos oss måtte Iflga denna angelägenhet om hand, dels genom lagbesti'immelser rörande de olika slagen af tvångsnppfostringsanstalter, dels genom beviljande af anslag till sådana såmt genom tillsyn öf\'el' deras verksamhet. Hvad la,qbestämmelserna angår torde de närmast knnna anslut.a sig till de stadganden i strafflagens kllp. 5, hvilka röra af minderårig person begångna förbrytolser, äfvensom till lagen angående lösdrifvarcs behandling, hvilken lag i sitt nuvarande skick - miirkligt nog -- saknar hvarje föreskrift om behandlingen af de minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolcstadgans 51, som för närvarande viii gifver skolstyrelse magt öfver barn, som skolka, meo icke öfvor bard, som visa sig vanartade eller i moraliskt afseende groft försummade. I fråga om skyldigheten att anordna anstaitel' rö?' lvångsuppfostran förefaller det utskottet, som om en sldlnad mellan dc olika sblgcn af austnlter både kunde och borde iakttagas.

97 .!ludra Kammarens TiUräUiga utsktjtts (N:o 1) Utlatmwe N:o Skolkarehommen, hvilka i allmänhet endast för de större stadssamhällena med deras många tillfällen och möjligheter till vagabondlij äro af trängande nödvändighet, torde lämpligen böra upprättas af vederbörande skoldistrikt samt lyda under deras skolstyrelser, och utskottet finnar detta så mycket mor i sin ordning, som dessa anstalters invånare icke äro ämnade att \~ara deras stadigvarande gäster utan ofter genomgången IlkurIl böra gå tillbaka till don allmänna folkskolan. Att låta räddningsbemmen lör vanartade och moraliskt vanvårdade likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot helt visst vara olämpligt. HV81jo skoldistrikt kan visserligon någon gång behöf\ra anlita ett dylikt hem. men ytterst få äro stora nog att 6Dsamma kunna fylla ett sådant. Det synes dcrf6r här vara skäl att icke lägga omsorgen på. ~e mindre kommunerna utan i stället på. de störl'e, d. v. s. på laudstingsområdena samt på de städer, hvilka ej i landsting deltaga. Härigenom skulle antagligen äfven den f6rdelen vinnas, att anstalterna h\'arken blefva så små, att medel kostnaden får barn stege till oskälig höjd, oj heller så stora, att den personliga inflytelsen på hvarje individ väsentligen försv rades. Der si, befunnes lämpligt, borde närgränsande landstingsområden kuuna förena sig om uppriittande af gemensam austalt. Hvad slutligen förbättringshemmen för minderåriga förbrytare vidkommer, anser utskottet, au. ansvaret. för dem närmast"' åligger staten. Då strnfflagen uttryckligen gifvit doma.rcn anvisning på att insåtta den unge brottslingen i Ilalimän uppfostringsanstalt» i stället för alt låta honom betunga statens fådgvård, så synes det ock varn statens oafvisliga plikt att ej lemna åt den euskilda välgöronheten attafgöra, huruvida lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas till en död bokataf. Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller sin pligt i detta hänseende på så sätt, att han understödjer förbättringsbern, hvilka blifvit upprättade genom donationer elier af kommuner eller föreningar m. m. l fråga om förbättringshemmens om rang kan utskottet så mycket hellre biträda den af fångvårdsstyrelsen uttalade åsigteo om de smärre 311staltereas företräde framför de större, som det föreställer Big 1 att sflmmnnförandet inom samma anstalter af unga brottslingar från landsändar med allt för skarpa skiljaktigheter i folklynne och lefnadsförhåjlaljden svårligen kan vara fullt lämpligt. I likhet med hvad som ansetts rigtigt för andra abnormskolor (t. ex. läroanstalterna för döfstumma och de roreslagna anstalterea för tlndesv.'lga) torde kostnadema för tvångsuppfostran lämpliga!it böra Bill. till Biksd. Prot Saml. 2 Arel. 2 Band. 7 Härt. 6

98 42 Andra Kammarens TlUräUiga Utskotts (N:o l) Uddlande N:o 9. fordelas mellan staten, det större eller mindre skolområdet samt vederbörande målsmän, så nemiigen, att lorbiittriogshemmen upprätthölles af stateo med bidrag af målsmännen, räddningshemmen af landstingen med bidrag af staten och målsmännen samt skolknrehemmen af skoldistrikten med bidrag af målsmännen. Bidragen torde böra utgå med visst belopp för lärjunge och underhållsdag. l'u/:"tlcu IwmctliUun. Utskott.et Lar med det nu solordn endast, velat i enkla drag antyda, huru det för sin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle kunna ordnas. Någon närmare utarbetad plan har det på sakens nuvarande standpunkt ej ansett sig i stånd att framlägga, och det har härtill haft så mycket mindre anledning, som r;notionären icke anh IJit, att Riksdagen nu måtte antaga eller ens uttala sig för någon sådan. Såväl bnn som ock fångvårdsstyrelsen i dess skrifvelse af den 20 december 1895 hafva tvärtom uttalat såsom sin åsigt, att en omfattande utredning af denna fråga måste foregå, innan några genomgripande beslut rörande dellsamma kunna med fördel af statsmagterna fattas. Utskottet finner denna mening grundad och får derför hemställu, att Andra Kammaren rör sin del måtte besinta, Btt Riksdagen i skrirvelso till Kongl. Maj:t anhåller, att KongJ. Maj:t ville låta utarbeta och lor Riksdagen framlägga forslag om åtgärder for beredande af lämplig uppfostran dejs åt minderåriga forbrytare, dela åt vanartade och i sedligt nfseende försummade barn. Stockholm den 13 mars På utskottets vägnar:. EMIL HAMMARLUND. STOCKuour, ISAAC MARCUS' BOKTIlYCKERI AKTIEBOLAG, 189G.

99 Riksdagens Skrir,; se N:o 34. l N:o 3 Uppläst och godkänd s FörstA. Kammareu den 22 april 189G. Anom Kammaren den ~4 Riksdagens.<;krifvelst til/, f(on TlgC1l, i anledllillg afkongl. Mai ts pl'oposition an.qdcnd iirsäljning oj förrn komministcrsbostället i Åls j'örsan in.g al Koppa/'bergs liin. (S(!l.hul~knucts ulldtallde 11:0 ~9.) 'fill K on ti ge n. Med åberopande af bilugdt pro oll örver eeklcsiastikiirenc1en for den 24 januari innevarande år, har ders Kongl. AIaj:t i cn samma. dag uriten proposition (n:o 29) forcs!:. 't Riksdagen att medgifva, att det af Åls forsamling i Kopp 'bergs hin disponerade, förut,it komministern derstädes upplåtna. kloe rebolet '/16 mantal krona i Åls forsamling måtte försiiljns på faljande lkor: att försitljningen skulle cga ru {~offentlig nllktion iuför Eders Kongl. Mnj:ts befallningshafvnnde i Inne,j ntt köpare, som sådant åstundade måtte cga att efter derorn vid auktionen gjord nnmi.ilan inbetala köpcsi4illingen under loppet af sex år med en sjeltedel årligen, silvidn han för fullgörandet deraf stiltde siikerhol vid auktionen;. att högsta. anbudets antaglighet sla,jlle underställas Eders Kongl. MUj:ts pröfning; Bill. till Ril,sll. l J rol Saml. 1 Ara. 'l rmuz. 5 Iliirt. (N:is ) 1

100 2 RiI+agens Skrifcclsc N:o M. att forsäljningen skjtlle ega nlrn utan förbehåll om kronotionde eller sådan grundränto, s ID utginge endast nf kronoskat.te egendomar j att, sedan köpebref trårdats, hemmanet i jordeboken skulle upptagas under titel allmänt rmae och for betecknande af denna dess natur påföras ränta till kronan. likhet med andra. frälseegendomar i orten; samt att köpeskillingen skulle öfverlemnns till forsamlingens kyrkoråd för att, intill dess tpnorlunda. kunde varda af Eders Kong!. Maj:t förordnadt, forvaltas efter,de för kyrkokassors medel vedertagna grunder, med rätt rör församlingedj: att under tiden uppbära den derå upplöpande årliga räntad. Eders Kon~1. Maj: ofvanberörda framställning har vunnit Riksdagens bifall; hvllket Rik dagen skolat hiirigenom for Edera Kongl. Maj:t :mmiila. M undersåtlig vördnad. Stockholm dcn 24 april 1896.

101 llikstlr&fjcils Skri 'vclse N:o Ja. 3 N:o 5. Uppläst och godldi.1i hos Första Kammarcn den 22 april Ålldrn. Kammarcn dch 24 - Riksdagc'ls skrifvelsc till Alnungen, i anledning af Kongl. J/aj:ts proposition fl7lgåetlde upplfltelse till tomt för skollms af ett område å Tierp södra hä1'adsallmänning i Upsala län. (StatsuL!!kotteL!! utllitandc n:o 30.) Till Ko ungen. Med åberopande af bilagdt prtltokoll öfver ecklesiastikärendon för don 24 jununr.i.innevarando år, har.ed~rs Kong1. Maj:t i.en samma da.g aflåten propoeiltlon (n:o 32) foreslagii. Riksdagen att medglfvn, att från Tierps södra härad~lmänning: i Upsala län måtte till b.rggnadstomt for ett skolhus i Tierps församling afsöndrns ett i protokollet närmnre angifvet område af omkring 84 ur, under vilkor att for!"amlingen dels erlade en områdets behållna afkastning motsvarande årlig :'lfgäld, som nf Eders Kongl. llaj:ts befauningshafvande efter skattläggningsmäns förslag fastställes i spanmål, att med lösen i penningar efter medelmarkegångspris utgöras, dels omkring samma område anbringade och rör framtiden underhölle erforderlig hiignnd, dels oek läte upprätta karta med beskrifning öfver område Eders Kongl. Maj:ts förevara de framst.iijlning har af Riksdagen bifnllitsj hvilket Riksdagen härigeno får för Eders Kongl. Mn.j:t, anmäla. Med ulldersåt O' vördnad. Stockholm den 24 april lsg6.

102 H.d~$(lagcns kri(t'clsc N:o 3&'. :0 36. Uppläst och godkänd ho!> FÖl1lln Kammaren lien ~:? april lt-:uu. ~\l\{lm Kammaren den Riksdagens :Jkrifvelsc tijt /{onungcu, i anle<inill:j af f{oll!jl. JJfaj:ts proposition angåenjij eftdrskänkande af viss del a/ kro 1WllS j'ätt till flanaar/ efter snickaren Per G'lIstaf lwc1t, (StntslltskoUcls utlåtande n:o 35.) Till Konungen, I en af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen ahåten proposition (n:o 33) af den 7 februari innev:lranqe år meddelaa, att snickaren Per Gustaf Bilen och hans hustru Charlotta Bilen, rodd Hagström, i inbördes testamente af den 16 september 1849 bestämt, att den af makarno, som öfverlefde den andra, skullc :Dmoo fullkomlig eganderättd behålla aut hvad i boet funnes. Den 7 augusti 1885 hade hustrun nfiidit, efterlemmmde sin bemälde man och såsom cfda kända arfvinge brorsdottern Johanna Lovisa Fock, fodd Hagström, enka efter styrmannen Carl Fritiof Fock. Manuen Bilen afleel den 22 juq 1892 vid Sundbyberg i Stockholma län utan att efterlemufi kända llrfvtgar. Den eftor honom den 20 oktober samma. år fårrättado boupptec ning utvisade en behåuning af 4,664 kronor 39 öre. Efter Rilens död hado on an Fock, under uppgift alt Rilcn j lifstiden gjort muntligt testamente till hennes förmån, låtit till bestyrkande häraf och i bevakningsändamål "id Sollentuna häradsrätt den 23 januari 1893 afhöra vittnen,

103 JUksdagclts Skrifcelsc : Då. nå!!ta. arfvingar effer Hil6n icke iuom natt och år från dödsfallet tlllmiilt sig, hade, enligt hvad i propositiojifln vidare meddelas, kammar~ :ldvokatfiskalsembetet till Sollentuna hiiradsri;ltt insliimt ankan Fock äfven~ som vaktmästaren i Stockholms stads f6rn~tj)darokammare Gustaf Lilje~ qvisf den sistnämnde i egenskap af g~ man för Rilens okända arf~ ving~r med yrkande att, då orvan omförmälda, af RilCn falda yttranden icke ~ore att anse såsom i laga ordning 1illkommet testamente, enkan Focks anspråk på qvarlåtonskapen efter RiIen måtte ogillas, och qvnr~ låtenskapen såsom dannarf tillerkännas Eders Kongl. Maj:t och kronan, iifvensom Liljeqvist förpljgtss att redo$a för qvarlåtensk:apen jemte ränta. Genom utslag don 4 december 1894 hade häradsrätten förklarat de af enkan Fock såsom testamente be akade muntliga yttranden nf Bilen icke utgöra hinder lör Eders Kongl Maj:t och kronan att komma i besittning af qvarlåtenskapen efter RiIen, hvarjemte Liljeqvist förpligtats at.t i sin ofvanberörda egenskap afgifva redovisning öfver sin förvaltning. SCdflll enkan Fock och Liljoqvist hos vea hofriitt fllllföljt talan mot härndsrltltens berörda utslug, huda samme utslag genom hofrättens den 20 december 1895 meddelade, numenl. bg~ kraftvuoua dom blifvit fabt~ slmilt. Redan innan häradsrättens utslag meddelades, hnde i en till Eders Kongl. MAj:t iugifven skrift enkan Fock, -med åberopande af hvad vid OfVBIl omförmälda vittnesförhör förekomll1i~ anhållit, att kronans rätt till ifrågav<lrll.llde qvarlåtenskhp mutte till hennes förmån ofterskänkas, der~ vid enknu Fock medelst intyg af vederbörande pastorsembcte och rotcmlln i Stockbolm styrkt, att hon "ore född den l augusti 1834 och befund " 8ig i torrtiga och knappa omswndigheler. S:\mtidigt hade jcmväl Liljeq"ist i siirskilrl ansökning hos Eders Kongl. Maj:t :mhållit, ntt han, som pa got! tro till enkan Fock af boets tillgångar utlcmuat dels kontant 10 kronor och dels :\tskillig, å en ansökningen bifogad förteckning upp~ tagen lösegendom till ett värdo <lf sammanlagdt 30l kronor 50 öre, måtte, derest qvarlåteusb.peu cfrer Bilen konune tut såsom danaarf tillf:llla kronan och enkan Focks berörda framställning ej vunne afseendc, nlrcla befriad fn\n redovisningsskyldighet föl hnld han sålunda till enkan Fock utlemnat. l anledning af berörda ansökuingar hude utlåtande afgifvits nf Eders Kongl. Maj:ts befal1ningshafvande i Stockholms bn, som icke funnit l:lkål.föreligga att tillstyrka efterskänkande af ifrågavarande danaarfsmedcl cns l den del, Liljeqvists ansökning afsågo. Kammaradvokatfiskalsembetet, som jemviil blifvit öfver ansökuingarne bördt, hade i sitt utlåtande anfört, att Liljeqvist numera till 6U1-

104 6 Riks(lafjcIIs k yi{vclsc N:o 36. betet redovisat ej mindre den til ankan Fock utlemnade egendomon med dess å don vid ofvanberördn ESökning fogade förteckning upptagna värde, än äfven boets ~friga be åll~ing, eller tillsammans 5,30~ kronor 40 öre, som sedermera 101everor ts l kronans kassa; att emellertid dananrfvct i sin helhet, sedan den cqlbetet tillkommande aktoratsprovisionen utanordnats, utgjorde ett ograveradt belopp af 4,775 kronor 76 öre, 80m i statskontoret innestode; att, enligt hvad embetet inhemtat, ankan Fock till sitt uppehälle användt den af Liljeqvist till henne på god Iro utlomnnde egendom; samt att, på sätt instrument örver den l september 1885 förrii.ttad bouppteckning e r RiIens framlidna hustru, ofvanbemälda Charlotta Rilen, född Hagström, utvisade, behållningen i boet då utgjorde 3,820 kronor, hvataf enkan Föfk såsom enda kända och närmaste arfvinge lagligen bort tillkomma,fälften eller 1,910 kronor, derest o[yannämnda inbördes testamente mellan makarne ej funnits eller samma. testamente afsett endast dispo~itionsrätten till egeudomen under den eflerlefvande makens lifstid; och hade kammanldvokatfiskalsemr,etet" dlt det under sådana. forhållanden synts billigt, ntt kronan tm enkan Focks i'öl'mån ll,.fsto~e fr~n den på. nu antyddn omstän~igheter ~rundade rätt, i betraktnnde Jemval af enkan FOtlks styrkta fattigdom, tillstyrkt, att ansökningarna måtte pli det sätt Bifallas, att af ifrågavarande danaarfsmedel finge utbetalas dels till ankan Fock 1,598 kronor 50 öre, motsvarande skilnaden mellan nyss berörda 1,910 kronor och bouppteckningsvärdet af den lösegendom jemte det kontanta belopp, enkan Fock redan bekommit, dels ock till vaktmästl\ten Liljeqvist 311 kronor 50 öre_.med afseende li hvlld i ärendet sålunda iorekommit, har Eders Kongl. Maj:t nll foreslagit Rik agen att medgif\'a, att af ifrågavarando dlmaarfsmooel måtte utbchl.lns tii! enkan Johanna Lo\-isa Fock, 10dd llagström, ett tusen femhulldr~ llittioåtta kronor 50 öre samt till yaktmiistaren Gustaf Liljeqvist tre ndraelf\7a kronor 50 öre. Riksdagen, som emot hv~ Eders Kongl. Maj:t i förenämnda hänseende foreslagit icke haft n:'- at att erinra, har bifallit Eders Kongl. Muj:ts ifrågavarande propositio j hvilket Riksdagen skolat härigenom anmäla. Med und smlig vördnad. Slockhvlm don ~4 npril 18 D.

105 Riksdagens Skri(velse N:o 37, 7 N:o Lppliist och godkänd hos Furst.'l Knmmllren den U spri! ts!)g, - Andm K9.Ollllatell ded 25 Riksdagens skl"i(t'elsc till ](onun,qen, a.ngående åtgä1'del' föl' ueredande af lämplig uppfostran åt mindc'l'å,.iga förbrytare samt vanartade och i Mdl1'gl a(seende (i.h'swmnade b(lj'li, (Försll\ Ksmmll.l1'lIS tillr:mig9. ul-5kot!... (n:o l) ulhltflllllc n:o G,) (Andm Kll.lUnl!l.rens tillfimiga utskotts (n:o 1) IltUI:mdc n:o 9,) 'rill Konungen, I en hos Riksclflgen viickt frnmstållning hm' anrorts, att man inom fiut vidsträcktare kretsar syntes komma till insigt om den allvarsamlti:l fara, som hotade vår samh~msorduing genom den sedliga fdrvildningen hos en del af det uppvib;:ande sli.igtet, De berättelser, som lmder senaste Liden g'.ing på. gång meddelats om våldsdåd, öfvado af minder.i.rign, samt om formliga f'orbrytareligor, bestående af halfvuxen ungdom, hade bibrugt m~mga den öfvertygelsen, att samhället genom att icke i lid vidtaga åtgärder mot detta missiorhållande låtit en svår försummelse komma sig till last, samt att denna försummelse måste i möjligaste m~~n och med det snaraste godtgöras, En oroväckande yttring af omförmäld n. sedliga förvildning ut.gjordo det stora antalet unga forbrytll.re, framför allt den fortgående ökningen 3;f detta antal. pe statistiska uppgif~rna syntes nemligen t.yda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen lllom n~istan alln land, Det vore

106 8 Riksdagens Shifvclsc N:() 37. fara värdt, att den sedernas förvildning, hvan lagöfverträdelserna hade sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt större krets~1t af det uppviixande slägtet, hvsraf följden måste blifva, att framtidens mensklighet sjönke ned till nutidens befunne sig. en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarp:\ Under sådana forhållanden vore det helt naturligt, att fr-ign om brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mansåldern tilldragit sig en allt lifiigare uppmärksamhet, i fr»msta rummet gifvetvis bland dem, som af denna fråga omedelbart berördes, nemligen å. ena sidan dem som handhade fångvt\rden, il. andrn sidan skolmännen, framfor allt folkskolemännen. Xiirmaste anledningen till att de forra tagit frågan under ompröfning vore den bland dem vunna erfarenheten om fiingclselif\<ets förderfliga inflytande på de minder.\rjga. Redan tidigt bade man kommit till insigt derorn, att förbrytare, hvilka ännu befunne sig i barndoms- onor öfverg,lngsåldem, icke hade sin rätta plats i fängelset, samt att dc ofta utginge ur detta vida såmre än de gingo derin. Folkskolemiillllcn å.ter bade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle ntt steg för steg följa det ondas utveckling samt ntt uppdaga de källor, bv:nur det bemuldo sin niiring. De hade dessutom bnft flera sii.rskildt tvingande anledningar att med linigaste intresse omfatta denna fråga. De unga lagöfvertriidarne utginge nemligen nästan utan undantag ur kretsen af dessa kringstrykande och vanart.'l.de barn, hvilka genom sina skolforsummojser och sitt dåliga uppförande beredde liiraren de bittraste bekymmer och i hög grad förlamade bans arbete. Dylika barn m:\ste naturligtvis utöfva cn i hög gr:ld demoraliserande inverkan på sina kamrater, hvadan deras samvaro med 'ViiIartade barn innebure en upprörande oriitlvisa såväl mot dessa som mot deras foriildrar. Att en forbiittring af nu omrörmälda förhållanden yore möjlig, derp{~ cgde man lyckligtvis ett ovedersiigligt bevis. I England hade ncmligen enligt statistiska uppgifter dc yngre förbrytarnes antal, hvilkcl varit i stigande till år 1870, sedan dess niistan oaflmligt sjunkit, och verkningarna bärar hade fr:\n och med 1883 visat sig j en fortgående miusklliug äfven af nullilet åldra förbrjbll c. I-Iufvudop;;akell till detta miirkliga forh:\llande vore Iiitt t'mlllöll. Dell 1:"tge c1erllti, ntt st..'1teu fint. scdad och 18GO-taloll krnfl,igt tagit saken om lumd. Den hadc genom sin bgstiftning föroskrifvit iltvångsuppfostran» för sådalln, som Liiraf vore i bellof: för de minderåriga brottsliogarna. i förbättringshem, för dc krjllgstrykandc oeh varnart.ade barnen i räddningshem och dcrmed besliigtadc ll.llst.'11ter. Staten hade vidarc

107 Riksdagens Skrifvelse N:o Med anmälan härom får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta till allmän efterrättelse kungöra hvad Riksdagen smunda beslutit. Stockholm deo 1 moj Med undersåtlig vördnad. Bih. till Riksd. P"t Samt. 1 Afa. 1 Barn!. 5 Bält. 3

108 STOCKBOUl, ISAAC MARCUS' BOKTRYCK1:!U A.KTIEBOLAG, 1896.

109