Zimbabwe. Geografi.

Transkript

1 Zimbabwe Zimbabwe styrdes från självständigheten 1980 fram till 2017 av Robert Mugabe som när han tillträdde var en hyllad frihetshjälpte men som under årens gång förvandlades till en hänsynlös och maktfullkomlig ledare. Vid självständigheten var Zimbabwe ett förhållandevis välmående land med ett produktivt jordbruk och en hel del industri som lades i spillror av decenniers vanskötsel. Under 2000-talet drabbades landet av en ekonomisk kollaps och ett ökande politiskt förtryck. Geografi Zimbabwe ligger i södra Afrika och saknar kust. Till ytan är landet något mindre än Sverige. Landskapet domineras av den sydafrikanska högplatån och består främst av högland och berg. En bergskedja, Highveld, löper från sydväst till nordöst och når drygt meter över havet. På båda sidor om Highveld utbreder sig ett högland, Middleveld, på mellan 900 och meters höjd. Längst i öster finns ett mer dramatiskt bergslandskap med landets högsta topp, Inyangani, på meter över havet. Flera andra bergstoppar i området når över meters höjd. Lågland, Lowveld, sträcker ut sig kring de stora floderna Zambezi i norr, Limpopo i söder och Sabi-Lundi i sydöst. Större delen av Zimbabwe täcks av en trädrik savann. På bergssluttningarna i öster växer tropisk djungel. I väster mot Botswana finns stora sumpmarker. 1/52

2 Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Mocambique, Sydafrika, Botswana, Zambia Huvudstad med antal invånare Harare (uppskattning 2010) Övriga större städer Bulawayo , Chitungwiza , Mutare , Gweru (uppskattning 2010) Högsta berg Inyangani (2 595 m ö h) Viktiga floder Zambezi Klimat Klimatet är subtropiskt och varierar betydligt med höjden över havet. Passadvindar från Indiska oceanen för med sig regn under sommaren som varar från november till mars. Den mesta nederbörden faller under denna period. Mängden regn varierar kraftigt mellan olika landsdelar och mellan olika år. I vissa områden, som Limpopobäckenet i söder, faller nästan inget regn alls. Där går det inte att bedriva jordbruk i större skala. I bergen i öster och nordöst faller mest nederbörd. I april börjar den torra och blåsiga vintern med relativt låga temperaturer i juni och juli, då det nattetid kan bildas frost i bergstrakterna. Därpå följer en varm och torr period från mitten av augusti till november. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 2/52

3 Harare 28 C (okt), 6 C (juli) Medelnederbörd/månad Harare 200 mm (jan), 2 mm (juli) Befolkning och språk Nästan hela Zimbabwes befolkning på runt 15 miljoner tillhör ett av de två bantufolken shona och ndebele. Två av tre invånare bor på landsbygden, men inflyttningen till städerna är omfattande. Slumområden har vuxit upp kring de större städerna. Shona som utgör runt 80 procent av befolkningen bor i östra och norra Zimbabwe samt i Moshonaland i nordöst. Shona är indelade i undergrupper som talar olika dialekter. I den södra och västra delen av Zimbabwe, Matabeleland, dominerar ndebele, dit procent av zimbabwierna räknas. En liten minoritet är ättlingar till européer och asiater som kom till området under kolonialtiden, främst på talet (se Äldre historia). Vid självständigheten 1980 bodde runt vita i landet men många har därefter givit sig av. Vid en folkräkning 2012 var antalet nere i knappt I början av 2000-talet fick majoriteten av de vita jordägarna sina gårdar konfiskerade i en jordreform (se Modern historia samt Jordbruk och fiske). De flesta vita zimbabwier är stadsbor. Övriga zimbabwier tillhör en rad mindre afrikanska folkslag som kalanga, tonga, venda, sena, hlengwe, sotho och shangaan. Befolkningstillväxten är hög. Under några år efter millennieskiftet bromsades takten upp till följd av hög dödlighet i aidsepidemin (se Sociala förhållanden) och massutvandring på grund av ekonomiskt sönderfall och politiskt kaos (se Ekonomisk översikt och Modern historia). Nu har takten ökat igen snabbt vilket bidrar till att befolkningen är ung: drygt fyra av tio invånare är under 15 år och knappt en av 20 över 65 år. Shona eller ndebele talas i vardagslag av de flesta svarta zimbabwier och är obligatoriska ämnen i skolan. Många talar också engelska sinsemellan, framför allt i städerna. I och med en ny författning som antogs 2013 finns det 16 officiellt erkända språk, varav ett är teckenspråk. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 37,7 (2014) Andel invånare i städerna 32,3 procent (2016) Nativitet/födelsetal 33,9 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 9,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 3,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 3,5 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 3/52

4 50,6 procent (2014) Förväntad livslängd 60 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 62 år (2015) Förväntad livslängd för män 59 år (2015) Folkgrupper shona ca %, ndebele ca %, små minoriteter av andra bantufolk, vita samt asiater Språk engelska, shona och ndebele är officiella språk Religion En stor majoritet av zimbabwierna bekänner sig till kristendomen. De flesta är protestanter men runt en tredjedel är katoliker. Till dem hör exempelvis president Robert Mugabe. Kristna väckelserörelser som pingstkyrkan har vuxit snabbt på senare år. Runt 15 procent av invånarna bekänner sig till traditionella afrikanska religioner, med inslag av ande- och förfädersdyrkan. Många kristna har också bevarat seder och riter från de traditionella religionerna. De traditionella religionerna är starkt förknippade med släkten och den ärvda jorden. Efter döden blir människor skyddsandar som vakar över de efterlevande. Men andarna kan också straffa med sjukdom och motgångar om de blir missnöjda. En n anga (helbrägdagörare) kan då hjälpa den drabbade att blidka skyddsanden. Ofta behärskar n anga också den traditionella läkekonsten. Kristendomen kom till Zimbabwe med missionärer under kolonialtiden. Många i den svarta medelklassen och i det politiska ledarskiktet har fått sin utbildning i missionsskolor. Religionsfrihet råder och förhållandet mellan staten och de religiösa samfunden har betecknats som ganska gott. Mugabe har dock uttryckt oro över de kristna väckelserörelserna, som i många fall är anti-socialistiska. Det händer att regeringskritiska religiösa ledare trakasseras och grips. En av presidentens skarpaste kritiker, Bulawayos katolske ärkebiskop Pius Ncube, tvingades avgå 2007 sedan han uttalat sig om brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av den zimbabwiska statsmakten. Samma år fördömde landets katolska biskopar i ett gemensamt herdebrev Mugabes regering som "rasistisk, korrupt och laglös". Utbildning Stora satsningar på utbildning efter självständigheten 1980 gav snabbt resultat i en relativt välutbildad befolkning. Den snabba tillbakagången i samhället efter millennieskiftet drabbade skolväsendet hårt, men nu går de flesta barn återigen i skolan. Läs- och skrivkunnigheten är fortfarande hög. Barnen ska börja skolan vid sex års ålder och har formellt skolplikt de första sju skolåren. Därefter finns två påbyggnadsstadier på sammanlagt sex år. De flesta barn går i statliga skolor. Dessa ska vara gratis, men i praktiken är avgifter allmänt förekommande. Skolor drivs också i privat regi, särskilt av kristna missionärer. 4/52

5 Vid slutet av 1990-talet ansågs Zimbabwe ha ett av Afrikas bästa utbildningssystem. Därefter gjorde den djupa ekonomiska kris som landet genomgick att de statliga anslagen till skolan minskade kraftigt. För allt fler zimbabwier gjorde kampen för överlevnad det svårt att låta barnen gå i skolan. Till slut kollapsade skolväsendet på många håll helt beräknades bara fart femte barn i Zimbabwe få någon regelbunden undervisning och på landsbygden var flertalet skolor stängda. Året därpå fick landet hjälp från FN:s barnfond Unicef för att kunna betala lärarlöner och läget förbättrades när den värdelösa inhemska valutan övergavs (se Ekonomisk översikt). Idag går de flesta barn åtminstone några år i grundskolan. Knappt hälften fortsätter till de högre stadierna. Färre flickor än pojkar går i skolan. Många kvalificerade lärare har valt att lämna Zimbabwe. Lärarlönerna är låga och har tidvis uteblivit helt. Skollokalerna är dåliga, liksom skolmaterialet. Även den högre utbildningen byggdes ut efter självständigheten, eftersom platsbristen var stor. Det finns flera statliga och privata universitet och högskolor. Äldst och störst är University of Zimbabwe i Harare. Regeringen har sedan början av 1990-talet skaffat sig allt starkare kontroll över universiteten som tidigare hade relativt stor akademisk frihet. Studenterna är numera en viktig del av den politiska oppositionen och regeringskritiska demonstrationer är vanliga. University of Zimbabwe har periodvis hållits stängt på grund av protester mot höjda avgifter och mot president Robert Mugabe. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 93,9 procent (2012) Antal elever per lärare i grundskolan 35,9 (2012) Läs- och skrivkunnighet 83,6 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,0 procent (2010) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 8,7 procent (2010) Kultur Zimbabwe är känt för sina stenskulpturer. Landet har dock ingen gammal bildhuggartradition; före 1900-talet var det ovanligt att arbeta i sten. Det finns långa muntliga berättartraditioner hos både shona och ndebele, men skriftspråken utvecklades först på 1800-talet. Bildhuggarkonsten fick fart i början av 1900-talet när missionärer ville ha sina kapell utsmyckade. De verkliga framgångarna kom först på 1950-talet. Frank McEwen blev 1956 ny chef för Harares konstmuseum. Han öppnade då en museiverkstad där den som ville pröva på att skulptera fick tillgång till sten och verktyg. Flera konstnärer, som Nicholas Mukomberanwa, Joram Mariga samt John och Bernard Takawira, har vittnat om hur McEwen spelat en stor roll för deras konstnärliga utveckling. En ny riktning inom stenskulptur uppstod 1966, när jordbrukaren Tom Blomefield tvingades avskeda lantarbetare på sin gård i norra Zimbabwe sedan tobaksskörden slagit fel. Arbetarna fick istället bryta och bearbeta sten i närheten av hans gård Tengenenge i Sipolilo. Flera kända konstnärer, som Bernard Matemera, Sylvester Mubayi, Fanizani och Henry Munyaradzi, utvecklades i denna skola. 5/52

6 Skriftspråken för shona och ndebele utvecklades av kristna missionärer utgavs den första romanen på shona, Feso av Solomon Mutswairos. Tio år senare kom den första mer betydelsefulla romanen på engelska, On trial for my country av Stanlake Samkange. Brittiska Doris Lessing, som vann Nobelpriset i litteratur 2007, växte upp i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och har i exempelvis Våldets barn kritiskt beskrivit samhället i den segregerade kolonin. Till de viktiga svarta författarna räknas förutom Stanlake Samkange också Wilson Katiyo. Till en senare generation författare hör Charles Mungoshi (Waiting for the rain, 1975; på svenska bland annat novellsamlingen Det tomma huset), Dambudzo Marechera (House of hunger, 1978) och Tsitsi Dangarembga (Nervous conditions, 1988). Bland de mer kända samtida författarna märks Chenjerai Howe, Charles Mungoshi och Yvonne Vera, som alla finns översatta till svenska. Brittiske Alexander McCall Smith, som skrivit succéböckerna om Damernas detektivbyrå, växte upp i Zimbabwe. Shonafolket har ett väl utvecklat musikliv. Basen utgörs av olika slags trummor och skallror med tillhörande danser. Mbiran (tumpianot) är ett knäppinstrument gjort av bambu- eller metallameller, monterade på en kloss över en halv kalebass. Speciella är också stränginstrumentet musikbåge och xylofonen marimba. Instrumenten plockas främst fram vid särskilda tillfällen som traditionella bröllop eller hövdingainstallationer. Det finns också samtida popmusik som präglas av den traditionella musiken. Den så kallade chimurengamusiken (revolutionsmusiken) har blivit känd internationellt. Massmedier Yttrande- och pressfrihet finns inskrivet i grundlagen men respekteras inte. Strikta press- och säkerhetslagar gör det svårt att bedriva oberoende eller oppositionell journalistik i Zimbabwe. Staten kräver att journalister och medieorganisationer registrerar sig, begränsar vad som får publiceras och utdelar hårda straff, inklusive fängelse, för den som anses ha brutit mot medielagarna. Det är vanligt att journalister grips av polisen och tortyr, förföljelse, hot och utpressning av mediearbetare har förekommit. När lagen om registrering antagits 2002 blev den ett verktyg för regeringen att stänga ned alla oberoende tidningar. Bland dem fanns Daily News, som hade en regimkritisk hållning på ledarplats. Både redaktionen och tryckeriet utsattes för sprängattentat och anställda vid tidningen fick motta dödshot. Sedan en nationell samlingsregering tillträtt 2009 blev medieklimatet något friare (se Modern historia). Daily News fick tillbaka sitt utgivningstillstånd 2010 och ytterligare några oberoende publikationer tillkom därefter. Kritik av den politiska ledningen får ofta allvarliga konsekvenser för den enskilde journalisten eller för medieföretaget. En lag från 2004 innebär att journalister riskerar upp till 20 års fängelse på grund av material som anses skada statens intressen. Det sågs som ett framsteg för pressfriheten när författningsdomstolen 2014 slog fast att straffrättsliga processer i förtalsmål strider mot den nya grundlag som antagits året innan. Zimbabwe hamnade på plats 131 av 180 i organisationen Reportrar utan gränsers (RSF) rankning av pressfriheten i världen Den statliga pressen är lojal mot regeringspartiet Zanu-PF (se Politiskt system). Tidningarna Herald som ges ut i Harare och Chronicle i Bulawayo kontrolleras genom ett statsägt företag och ingår i regimens propagandaapparat. Ett privatägt mediebolag publicerar ett antal oberoende tidningar, som Newsday, Standard, Zimbabwe Independent och Southern Eye. 6/52

7 Många bevakar hemlandet från utlandet; bland exilpublikationer finns bland annat The Zimbabwean som trycks i Sydafrika och Storbritannien. Det statliga radio- och TV-bolaget Zimbabwe Broadcasting Corporation (ZBC) driver en TV-kanal och fyra radiokanaler och utnyttjas flitigt av Zanu-PF som propagandaorgan. Radion når flest människor och sänder på engelska och olika lokala språk. I London fanns i 13 år en oberoende radiostation, SW Radio Africa, vars sändningar nåddes hundratusentals zimbabwier. Det stängde dock ned De fristående TV-bolag som tidigare funnits i Zimbabwe tvingades lägga ned sin verksamhet på grund av bristande resurser. Inför valet i juli 2013 startades en ny privatägd TV-kanal, 1st TV, som skulle sända oberoende information via satellit från Sydafrika. Den nya kanalen fick regeringen att rasa och hota med åtgärder skulle vidtas för att stoppa kanalen. Två månader senare stängdes kanalen på grund av penningbrist. Ägarna hävdade att det bara var tillfälligt. Zimbabwe uppges ha relativt många internetanvändare för ett land i Afrika, nära 19 procent FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 39,2 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 80,8 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 19,9 (2014) Äldre historia Zimbabwe har befolkats av bantufolken shona och ndebele i nästan år. Shona anlade stenstaden Stora Zimbabwe som bedrev omfattande handel. Under 1800-talet kom europeiska kolonisatörer. Britterna kom att kontrollera området, och 1923 blev Sydrhodesia en brittisk koloni. När Rhodesia utropades som självständigt 1965 fick de svarta inte rösträtt, och därför erkändes inte landet av omvärlden. Efter ett långt befrielsekrig av svarta nationalistgrupper utropades nationen Zimbabwe Robert Mugabe och hans parti Zanu-PF vann stort i det första fria valet. Mellan 200-talet f Kr och 300-talet e Kr vandrade shona och ndebele successivt in i det område som idag är Zimbabwe. Fortfarande utgör dessa båda folkslag nästan hela landets befolkning (se Befolkning och språk). På 800-talet dominerades Zimbabwes stora högplatå av shona. De utvann guld, koppar, järn och tenn samt drev handel med muslimska samhällen på östkusten. De huvudsakliga näringarna var dock jordbruk, boskapsskötsel och jakt. Det var shona som byggde den märkliga stenstaden Stora Zimbabwe i centrala delen av landet. Denna stad, som dateras till en period motsvarande europeisk medeltid, har gett dagens nation dess namn. Som mest bodde upp emot människor i staden. Stora Zimbabwe hade ett gynnsamt läge i bördig jordbruksbygd mellan kusten vid Indiska oceanen och guldfyndigheterna i nuvarande Matabeleland. Historiker tror att en statsbildning sträckte sig från staden ut till östkusten. 7/52

8 I mitten av 1400-talet övergavs Stora Zimbabwe, som blivit för litet för den växande befolkningen. Stadens undergång är typisk för boplatser i södra Afrika: miljön försämras gradvis, jorden sugs ut, betesmarkerna överbetas, skogen skövlas, mineraltillgångarna uttöms och viltet försvinner. Kungadöme bildas Ndebelefolket bildade vid mitten av 1800-talet ett kungadöme i det område som idag är Matabeleland, och hovet höll till där staden Bulawayo ligger. Även om ndebele tog kontroll över shona och beskattade en stor del av dem kunde folken samexistera, om än under spända förhållanden. Det berodde främst på att shona var jordbrukare och ndebele ett herdefolk. Under 1880-talet försökte dock shona med hjälp av portugisiska kolonisatörer i grannlandet Moçambique frigöra sig från ndebele. Dessa strider ligger till grund för motsättningar som fortfarande finns mellan de två folken (se Modern historia). Under 1800-talet kom europeiska missionärer, handelsmän och äventyrare till området organiserades en expedition om 700 man av den brittiska Kapkolonins premiärminister, Cecil Rhodes. Uppdraget var att hitta och utvinna malmfyndigheter. Rhodes förhandlade till sig utvinningsrätten av ndebelekungen och bildade Brittiska Sydafrikakompaniet (British South Africa Company). Storbritannien gav handelskompaniet ensamrätt på att stifta lagar, driva in skatter och upprätthålla lag och ordning. Bolagets verksamhet utökades snabbt och afrikanerna trängdes tillbaka då kolonisatörerna lade beslag på deras mark. Ndebele gjorde uppror mot de vita nybyggarna Efterhand anslöt sig shona till upproret som 1896 hade utvecklats till ett befrielsekrig, chimurenga. Motståndet krossades av de vita, som fortsatte att kolonisera landet. Brittiska Sydafrikakompaniet styrde i praktiken fram till 1923 då området blev en brittisk koloni, Sydrhodesia. Rhodesia erkänns inte År 1953 gick det självstyrande Sydrhodesia samman med två av Storbritannien direktförvaltade kolonier, Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi), och bildade Centralafrikanska federationen. Denna upplöstes 1963, och året därpå blev Zambia och Malawi självständiga. Men Storbritannien ville inte ge Sydrhodesia självständighet om inte de vita ledarna först garanterade de svarta rösträtt. Den vita minoritetsregimen lyssnade inte på britterna tillträdde Ian Smith som premiärminister, den första vita politiska ledaren som var född i landet. I november 1965 utropade Smith ensidigt Rhodesia som självständigt. Britterna erkände inte den nya staten utan införde istället sanktioner. FN:s säkerhetsråd antog 1968 en resolution som förbjöd medlemsländerna att handla med Rhodesia. Sydafrika och Portugal följde dock inte FN-resolutionen utan handlade öppet med Rhodesia. På 1960-talet växte en svart nationaliströrelse fram. Zimbabwes afrikanska folkunion (Zimbabwe African People's Union, Zapu) bildades 1961 och leddes av Joshua Nkomo som tillhörde ndebelefolket bröt sig Zimbabwes afrikanska nationella union (Zimbabwe African National Union, Zanu) ur Zapu. Gruppens generalsekreterare var Robert Mugabe, som tillhörde shona. Zanu och Zapu förbjöds på ett tidigt stadium. När regimen i november 1964 införde undantagstillstånd fängslades nästan alla deras ledare. Den ensidiga självständighetsförklaringen 1965 ledde till att den svarta nationaliströrelsen blev radikalare och så småningom övergick till väpnat motstånd. Befrielsekriget (andra chimurenga) utbröt i december 1972 med gerillaattacker mot vita gårdar i nordöst. Förhandlingar inleds Sedan det portugisiska kolonialväldet brutit samman blev Moçambique självständigt Rhodesia blev då nästan omringat av svarta stater. Sydafrikas premiärminister John Vorster insåg att svart majoritetsstyre i Rhodesia snart var oundvikligt och han lyckades få Ian Smith till förhandlingsbordet. 8/52

9 Hösten 1976 samlades nationalisterna och Smith-regimen till en konferens i Genève om en ny författning. Dessförinnan hade Zapu och Zanu enats i en lös allians, Patriotiska fronten (Patriotic Front, PF). Förhandlingarna bröt dock samman nyåret Ett år senare fick Storbritannien en ny konservativ regering som bjöd in parterna till förhandlingar i London. I december 1979 kunde de enas om en grundlag för ett självständigt Zimbabwe (se Politiskt system). När kriget, som skördat cirka dödsoffer, var slut upplöstes Patriotiska fronten, och Zanu-PF bildades. När val hölls i februari 1980 vann Zanu-PF med Mugabe i spetsen stort. Den 18 april samma år blev Zimbabwe självständigt. Modern historia Efter självständigheten 1980 satsade regeringen under ledning av Zanu-PF och Robert Mugabe till att börja med på politisk försoning och ekonomisk utveckling. Men snart skärptes motsättningarna och en inbördeskonflikt krävde tusentals liv på några år. Under 1990-talet hamnade Zimbabwe i ekonomisk kris, och organiserad opposition mot Mugabe uppstod genomdrev regeringen med våld en jordreform som drev tusentals vita från sina gårdar. Ekonomin slogs sönder, människor blev utan mat och arbete, och regimens förtryck ökade. Oppositionspartiet MDC vann allt fler anhängare. Efter Zimbabwes självständighet var Robert Mugabe en uppburen frihetshjälte, med stort stöd både på hemmaplan och i omvärlden. Som nyvald premiärminister utsåg han en samlingsregering med ministrar från både det egna partiet Zanu-PF (Zimbabwes afrikanska nationella union Patriotiska fronten) och från Joshua Nkomos Zapu-PF (Zimbabwe African People's Union; se Äldre historia). I sitt första tal till nationen sträckte Mugabe dessutom ut en försoningens hand till den vita minoriteten, som tidigare hade innehaft makten. Han behöll många vita på viktiga poster. Ett återuppbyggnadsprogram sattes igång. Grundskolan blev allmän och avgiftsfri. Fattiga zimbabwier fick rätt till fri hälsovård och minimilöner infördes. Ett program för omfördelning av mark från vita jordbrukare till svarta småbönder lanserades. Reformen förblev dock länge tandlös, eftersom jordägarna själva fick välja om de ville sälja mark. Snart uppstod motsättningar mellan det shonadominerade Zanu-PF och det ndebeledominerade Zapu-PF (se Befolkning och språk). Zapu-PF-ledaren Nkomo avskedades från posten som inrikesminister Många medlemmar av den tidigare Zapu-PF-gerillan deserterade från den nya armén och väpnat motstånd växte bland ndebelefolket i Matabeleland. Mugabe skickade dit ett elitförband som enbart bestod av shona, varpå allt motstånd slogs ned brutalt. Omkring civila beräknas ha dödats i rena massakrer Våldet, kallat gukurahundi, satte fingret på den historiska konflikten mellan shona och ndebele. Mugabe blir president Genom grundlagsändringar 1987 avskaffades premiärministerposten och presidentmakten stärktes. Samtidigt övertog Mugabe presidentämbetet. I december samma år upplöstes i praktiken Zapu-PF, formellt genom att gå upp i Zanu-PF. I gengäld gavs Nkomo åter en plats i regeringen. Zapu-PF-gerillan i Matabeleland fick straffrihet, soldaterna överlämnade sig till myndigheterna och upproret var definitivt över. I början av 1990-talet drabbades landet av akuta ekonomiska problem och regeringen tvingades vända sig till låneinstituten Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken för hjälp. Zimbabwe ålades att göra kraftiga åtstramningar i de offentliga utgifterna. Lönerna sänktes för statsanställda och nedskärningar gjordes inom 9/52

10 hälsovård och utbildning. Flertalet zimbabwier fick se sin levnadsstandard sjunka, vilket ledde till missnöje och protester mot regeringen. Parlamentsvalet 1995 bojkottades av flera oppositionspartier sedan de hindrats av Zanu-PF att fritt sprida sina politiska budskap. Bojkotten gjorde att valet var avgjort på förhand. Zanu-PF vann alla mandat utom två. Trots usla finanser beviljade Mugabe 1997 veteraner från befrielsekriget stora belopp från statskassan som ersättning för insatserna i kriget. Mugabe tillkännagav också att den dittills så tröga jordreformen skulle intensifieras. De vita jordägarna skulle inte längre få full kompensation för sin mark och gårdar skulle tvångsförvärvas av staten. Förtroendet för Zimbabwe bland internationella långivare skadades och det folkliga missnöjet ökade. Landsorganisationen ZCTU utlyste strejker och demonstrationer, och dess generalsekreterare Morgan Tsvangirai blev snabbt en av landets populäraste ledare. MDC bildas Under 1998 fördjupades krisen dramatiskt. Regeringens hot om att beslagta de vitas jordbruk gjorde att IMF höll inne ett stort lån. I detta läge valde regeringen att bidra med soldater till regeringssidan i det pågående kriget i Kongo-Kinshasa. Orsaken antas ha varit att den politiska och militära eliten lockades av lukrativa kontrakt inom kongolesisk gruvdrift och vapenindustri. Men kriget blev dyrt och för zimbabwierna försämrades levnadsförhållandena snabbt. Situationen gav grogrund för verklig opposition för första gången sedan självständigheten. I september 1999 bildades oppositionspartiet Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) med Morgan Tsvangirai som ledare. Partiet lockade främst städernas medelklass men också fackligt aktiva, studenter, vita jordägare och akademiker. I februari 2000 röstade folket för första gången mot regeringen. Det skedde i en viktig folkomröstning om en rad författningsändringar som bland annat skulle ge presidenten mer makt. Nederlaget fick de styrande att inse att MDC hade möjlighet att vinna parlamentsvalet senare samma år. Valrörelsen blev våldsam. Regimen stärkte sitt inflytande över polisen och rättsväsendet och började ingripa allt hårdare mot oppositionen. MDC-anhängare hotades och misshandlades. Oberoende och oppositionell press hindrades från att verka. På landsbygden iscensatte Zanu-PF den efterlängtade jordreformen. Partilojal milis började ockupera gårdar som ägdes av vita. Genom hot och misshandel och i tiotalet fall mord kördes de vita bönderna bort från sina gårdar. Det ledde också till att cirka svarta lantarbetare förlorade sina jobb och hem. Störningar uppstod i den viktiga tobaksindustrin och turistströmmen sinade. Mugabe stödde öppet ockupationerna, trots att domstolarna förklarat dem olagliga. När valet hölls i juni 2000 vann MDC trots trakasserierna 57 av de 120 valbara mandaten. Zanu-PF fick 62 platser. MDC vann stort i större städer och i Matabeleland, medan Zanu-PF segrade på övriga landsbygden. Jordbruket kollapsar Zanu-PF behöll regeringsmakten och lade efter valet stor möda på att kväsa MDC. Nya säkerhetslagar infördes, och slumområden runt Harare förvandlades till krigsskådeplatser när militär sattes in mot demonstranter. Milisen fortsatte ockupera gårdar, företag och sjukhus. Mugabe lät vräka vita jordägare utan rättslig prövning eller ersättning. Tanken var att jordreformen skulle stärka regimens kort. Det var politiskt populärt att beslagta de stora gårdarna, men det fick ett högt ekonomiskt pris. Det viktiga kommersiella jordbruket föll samman och hungersnöd uppstod. Hjälporganisationer förbjöds dela ut mat eftersom regeringen misstänkte att de stödde oppositionen. 10/52

11 Inför presidentvalet i mars 2002 ställdes Mugabe och Tsvangirai mot varandra. Antalet vallokaler i städerna minskades, medan de blev fler på landsbygden, vilket ansågs gynna Zanu-PF. Regeringen fick kritik för sitt agerande från människorättsorganisationer, EU och USA. EU beslöt att ta hem sina valobservatörer sedan Mugabe utvisat gruppens ledare, svensken Pierre Schori. Mugabe utropades till segrare med 54 procent av rösterna mot 40 procent för Tsvangirai. EU och USA dömde ut valet som vare sig fritt eller rättvist, och båda införde sanktioner mot de zimbabwiska ledarna (se Utrikespolitik och försvar). Efter valet drevs jordreformen än hårdare. Partimilisen belägrade gårdar och tvingade bort bönder. Flera hundra vita jordägare greps. Vräkningarna olagligförklarades av domstolsväsendet. Beroende av matbistånd I november 2002 förklarade regeringen jordreformen avslutad. Av de tusentals kommersiella gårdarna fanns några hundra kvar. De småbrukare som skulle ersätta de vita bönderna saknade såväl jordbruksredskap som kunskap och kapital. Det visade sig dessutom att de beslagtagna egendomarna ofta gått till personer i kretsen kring Mugabe. Istället för en rättvis omfördelning blev jordreformen mer ett belöningssystem för regimtrogna. Samtidigt hade halva befolkningen blivit beroende av matbistånd för sin överlevnad. Konsekvenserna var förödande för landet (se Ekonomisk översikt och Jordbruk och fiske). MDC:s verksamhet kringskars än mer efter presidentvalet genom bland annat mötesförbud och en mängd godtyckliga gripanden av oppositionella. Tsvangirai ställdes inför rätta 2003, åtalad för högförräderi och mordförsök på Mugabe. Trots det kompakta motståndet lyckades MDC under 2003 och 2004 organisera en rad strejker och protester. I oktober 2004 frikändes Tsvangirai i mordförsöksrättegången och i augusti 2005 tog regeringen tillbaka sina anklagelser om högförräderi. Inför parlamentsvalet i mars 2005 var det i huvudsak lugnt, även om valrörelsen enligt både oppositionen och utländska iakttagare utmärktes av fusk och trakasserier av regimens motståndare. Varken medier eller opposition kunde verka fritt. Zanu-PF segrade med god marginal. Efter valet inledde regeringen operation murambatsvina ("rensa undan skräpet"). Officiellt var det en kampanj mot den svarta ekonomin, riktad inte minst mot gatuhandlare. Men inte bara illegala torgstånd revs, utan hela slumkvarter i Harare och andra städer jämnades med marken. Kyrkliga ledare, läkare, lärare och människorättsgrupper fördömde aktionerna som "ett krig mot de fattiga". Flertalet som drabbades av kampanjen var oppositionella. Efter bara drygt en månad stod människor utan tak över huvudet. Många var utan bostad ännu flera år senare, samtidigt som den svarta ekonomin snarast stärktes när den officiella ekonomin föll ihop. MDC splittras I augusti 2005 antog det Zanu-PF-dominerade parlamentet en rad författningsändringar. Bland annat fick parlamentet en andra kammare, senaten. Presidenten fick rätt att tillsätta en fjärdedel av senatorerna, medan resten skulle utses i allmänna val. När senatsval utlystes till i november uppstod en förödande kris inom MDC. Partiledaren Tsvangirai uppmanade till valbojkott, men partiledningen röstade för att ställa upp i valet. I praktiken splittrades partiet i två fraktioner. MDC-kandidater fick sju mandat medan Zanu-PF tog resten. Västvärlden var som vid tidigare val kritisk medan de flesta afrikanska länder fortsatte att uttrycka sitt stöd för Mugabe. Efter senatsvalet fortsatte Tsvangirai som ledare för MDC:s största gruppering. Utbrytarfraktionen utsåg akademikern Arthur Mutambara till sin ledare och kom att kallas MDC-M (se Politiskt system). 11/52

12 I början av 2007 ökade de politiska spänningarna markant. Regimen införde ett demonstrationsförbud. När oppositionen trotsade det greps och misshandlades många. Bland flera högt uppsatta MDC-politiker som drabbades fanns Tsvangirai, som greps flera gånger och vid ett tillfälle fick läggas in på sjukhus efter misshandel i häktet. Så kallade krigsveteraner och ungdomsmiliser ägnade sig åt att trakassera, hota och misshandla även journalister, människorättsförespråkare och andra. Samtidigt befann sig landet i ett ekonomiskt moras. Inflationen började skena och regeringen försökte parera genom att ständigt trycka nya sedlar (se vidare Ekonomisk översikt). Med medlingshjälp från Sydafrikas president Thabo Mbeki på uppdrag av Södra Afrikas samarbetsorganisation SADC enades MDC och Zanu-PF i september 2007 om en rad författningsändringar inför planerade val året därpå. Syftet var att undvika en hotande valbojkott från oppositionen. Zanu-PF förlorar majoriteten Men i januari 2008 utlyste regeringen president- och parlamentsval i mars. Varken en ny författning eller förberedelser för valet var klara, och förutsättningarna för ett fritt och rättvist val bedömdes som minimala. Trots det beslutade sig MDC:s båda fraktioner för delta. Valet resulterade i att Zanu-PF förlorade sin majoritet i parlamentets underhus efter 28 år vid makten. Största parti blev MDC-grupp som leddes av Tsvangirai. Och när resultatet från presidentvalet offentliggjordes en dryg månad efter valet visade det sig att Mugabe förlorat även här, med 43 procent av rösterna mot 48 för Tsvangirai. Eftersom ingen fått över hälften av rösterna skulle en andra valomgång hållas. Många bedömare tror att Tsvangirai utan valfusk hade segrat redan i första omgången. Beskedet följdes av ett våldsutbrott. Det visade sig att Mugabe inte tänkte riskera att förlora makten. Nu övergick hot och trakasserier i brutala angrepp mot MDC-anhängare. Tiotusentals människor jagades från sina hem, tusentals misshandlades och cirka 200 mördades under våldsvågen. Tsvangirai själv greps vid flera tillfällen men släpptes varje gång utan åtal. När bara fem dagar återstod till den avgörande valdagen i slutet av juni drog sig Tsvangirai ur, med hänvisning till våldet. FN:s säkerhetsråd fördömde våldet mot oppositionen och slog fast att förutsättningarna saknades för ett rättvisande val. Men valet hölls, och som enda kandidat segrade Mugabe enkelt. Zimbabwe befann sig nu i kris, med ett oppositionskontrollerat parlament, en president som valts på tveksamma grunder och en ekonomi i fritt fall. Samlingsregering bildas Omvärlden, och inte minst Sydafrika, medlade för att försöka hitta en lösning på den politiska konflikten. Påtryckningarna ledde till att parterna enades om maktdelning: Mugabe satt kvar som president och Tsvangirai fick en nyinrättad premiärministerpost. En övergångsregering skulle genomföra politiska reformer, utarbeta en ny författning och utlysa nyval inom två år. Avtalet undertecknades i september men först i februari 2009 hade partierna kommit överens om ministerfördelningen. Samregerandet fungerande dåligt. Ganska snart växte missnöjet inom MDC över att de politiska reformerna gick för långsamt, att MDC-anhängare fortfarande utsattes för trakasserier och att höga poster inom till exempel rättsväsendet och centralbanken tillsattes av Zanu-PF utan att MDC tillfrågades. Samtidigt bidrog uppgörelsen till en ljusning i den ekonomiska krisen, inte minst genom att hyperinflationen hejdades. 12/52

13 Arbetet med att utarbeta en ny författning gick trögt. Först efter flera år av stötande och blötande fanns det ett färdigt förslag till ny författning. Förslaget underställdes väljarna i en folkomröstning i mars 2013 och antogs med nära 95 procent av rösterna. Den nya grundlagen innebar vissa begränsningar av presidentens befogenheter samtidigt som premiärministerposten slopades (se Politiskt system). Författningen trädde i kraft i maj. Strax därpå slog författningsdomstolen fast att val måste hållas senast den 31 juli, varpå president Mugabe utlyste val på det datumet. Valrörelsen avlöpte utan några allvarligare våldsutbrott men Tsvangirais parti Rörelsen för demokratisk förändring (MDC-T) anklagade regeringen för fusk och oegentligheter, bland annat med manipulerade röstlängder där många väljare saknades. I en rapport ett par år tidigare hade det samtidigt påvisats att det fanns 2,6 miljoner fler namn i röstlängderna än det fanns potentiella väljare. När valkommissionen presenterade resultatet stod det klart att Zimbabwes afrikanska nationella union- Patriotiska fronten (Zanu-PF) vunnit med bred marginal. Mugabe fick 61 procent av rösterna mot 34 procent för Tsvangirai i presidentvalet. I nationalförsamlingen fick Zanu-PF mer än två tredjedels majoritet och därmed möjlighet att egenhändigt genomdriva nya författningsändringar. MDC-T hävdade att omfattande fusk förekommit, och fick medhåll från lokala valobservatörer och västländer. SADC och Afrikanska unionen (AU) fann dock att valet speglat väljarnas vilja och på det stora hela genomförts korrekt. I september inledde Mugabe sin sjunde mandatperiod. Politiskt system Enligt grundlagen ska Zimbabwe vara en demokratisk republik med flerpartisystem. I praktiken har landet till stor del fungerat som en enpartistat under Robert Mugabe och hans parti Zanu-PF som har styrt sedan självständigheten Rättsväsendet fungerar dåligt och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är omfattande. Efter en turbulent politisk period antogs en ny författning 2013 (se Modern historia). Enligt den är presidenten både stats- och regeringschef (premiärministerposten som fanns avskaffades i och med den nya grundlagen). Presidenten utses på fem år i direkta val och kan inte sitta mer än två mandatperioder. Omvalsbegränsningen gäller inte bakåt i tiden vilket gör det teoretiskt möjligt för Mugabe att sitta kvar till 2023, då han skulle vara 99 år gammal. Grundlagen ger också presidentens parti rätt att utse en ny president om den sittande skulle avlida en viktig aspekt med tanke på Mugabes höga ålder. Presidenten utnämner personer till flertalet högre befattningar inom politik, statsförvaltning och rättsväsen, däribland två vicepresidenter och hela regeringen. Däremot kan presidenten i och med den nya författningen inte längre lägga in veto mot lagförslag eller upplösa parlamentet. Presidenten kommer framöver inte heller ha åtalsimmunitet efter sin mandatperiod. Parlamentet består av två kammare som båda utses på fem år, samtidigt med presidentvalet. Nationalförsamlingen ska fram till 2023 ha 270 ledamöter. Av dem tillsätts 210 genom majoritetsval i enmansvalkretsar. De resterande 60, varav 6 från varje provins, är reserverade för kvinnor och tillsätts proportionellt. Regeln om de 60 kvinnoplatserna gäller bara för valen 2013 och Senaten har 80 ledamöter, varav 60 utses i allmänna och proportionella val, 18 är reserverade för traditionella hövdingar, och 2 företräder personer med funktionshinder. Grundlagsändringar kan göras med två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. 13/52

14 Zimbabwe är indelat i tio provinser. I och med den nya författningen har provinsförsamlingar inrättats som består av regionala medlemmar av nationella parlamentet, samt några som utses utifrån valresultatet i de nationella valen. Politiska partier Zimbabwes afrikanska nationella union-patriotiska fronten (Zimbabwe African National Union-Patriotic Front, Zanu-PF) med ledaren Robert Mugabe har dominerat politiken och statsförvaltningen i Zimbabwe på alla nivåer sedan självständigheten. Zanu-PF bildades 1963 och var till en början ett marxist-leninistiskt parti, men blev så småningom mer allmänt socialistiskt. I takt med att den politiska krisen har fördjupats under 2000-talet har Zanu-PF åter radikaliserats, och Mugabe talar allt oftare om att förstatliga gruvor och industrier. Partiet hämtar främst sitt väljarstöd på landsbygden. Zanu-PF utsätter medier och rättsväsen för påtryckningar och har även stort inflytande över polis och säkerhetsstyrkor. Det enda parti som alls har kunnat hota Zanu-PF:s maktmonopol är Rörelsen för demokratisk förändring (Movement for Democratic Change, MDC). Partiet bildades 1999 när oppositionella jurister, ledare för kyrkliga samfund, människorättsaktivister och fackligt aktiva kunde förenas i ett missnöje med det politiska vanstyret och en ekonomi i fritt fall. MDC är starkast i städerna och i Matabeleland i söder. Parlamentsvalet 2000 blev en framgång för MDC, men därefter ledde regimens trakasserier mot partiet, dess ledare Morgan Tsvangirai och anhängarna till att MDC hade svårt att hålla möten, sprida sitt budskap och arrangera demonstrationer. Inre motsättningar ledde 2005 till att partiet delades i två fraktioner. Den ena leds av Tsvangirai och kallas vanligen MDC-T. Den andra gick tidigare under beteckningen MDC-M efter den tidigare ledaren Arthur Mutambara och därefter ibland MDC-N efter Welshman Ncube som är partiledare sedan Parlamentsvalet i mars 2008 innebar en historisk seger för oppositionen och de två MDC-fraktionerna då lovade att samarbeta. De har dock fortsatt att uppträda som två grupper. Under 2014 skärptes motsättningar inom MDC-T tills en grupp under ledning av den förre finansministern Tendai Biti uteslöts. De utsparkade medlemmarna bildade ett nytt parti, MDC-Förnyelse (MDC-Renewal), som 2015 bytte namn till Folkets demokratiska parti (People s Democratic Party, PDP) med Biti som partiledare. Dessförinnan hade en mindre grupp, under ledning av den förre energiministern Elton Mangoma, brutit sig ur MDC-Förnyelse och bildat Zimbabwes förnyelsedemokrater (Renewal Democrats of Zimbabwe, RDZ). I augusti 2017 meddelade Tsvangiari att han, Welshman Ncub och Tendai Biti beslutat att åter gå samman för att kunna besegra president Mugabe i valet Det nya samarbetet fick namnet MDC Alliance. I början av 2016 grundades partiet Zimbabwes folk först (Zimbabwe People First, ZPF) av den förra vicepresidenten Joice Mujuru. Hon var tidigare en lojal medarbetare till president Mugabe men uteslöts ur Zanu-PF våren 2015 sedan hon kommit i konflikt med presidenten. Grunden för partiet lades hösten 2015 då Mujuru lanserade ett manifest mot Mugabes ekonomiska politik, däribland planerna på att föra över ägandet i utländska företag till inhemska intressen (se Ekonomi). Partibasen utgörs av andra avhoppade eller uteslutna medlemmar från ZANU-PF men även politiker från PDP har anslutit sig. Sedan sju personer som uteslutits ur ZPF gjort anspråk på rätten till partinamnet döpte Mujuru 2017 om partiet till Nationella folkpartiet (National People's Party, NPP). Våren 2017 ingick Mujuru och Tsvangiari ett avtal om samarbete inför valet Det mindre ZPF anslöt sig till MDC Alliance när det bildades i augusti 2017 men NPP valde att stå utanför. Vad detta har för betydelse för avtalet mellan Mujuru och Tsvangirai är än så länge oklart. 14/52

15 Rättsväsen och mänskliga rättigheter Rättsväsendet har sin grund i det brittiska systemet, i kombination med lokala domstolar som följer traditionell sedvanerätt. Dessa lägre domstolar leds av hövdingar vars domslut kan överklagas hos en annan lägre rättsinstans. Fram till 2002 var domarkåren relativt oberoende och Högsta domstolen fattade ofta beslut som gick emot regimen. Det året byttes dock Högsta domstolens hela domarpresidium ut mot mer regeringstrogna domare. I och med den nya författningen inrättades en författningsdomstol. Rättssäkerheten har allvarliga brister. Säkerhetslagar ger regimen stora möjligheter att kontrollera oppositionen. Polisen har rätt att direkt skjuta den som vägrar lyda order vid strejker och demonstrationer. Godtyckliga gripanden vid demonstrationer och valmöten är vanliga. Förhållandena i häkten och fängelser beskrivs som förfärliga. Vittnesmålen om misshandel och tortyr är många. Undernäring och bristande hygien i fängelserna kräver många liv. Enligt rapporter från människorättsorganisationer avled fler än 100 fångar bara under Respekten för de mänskliga rättigheterna är kraftigt urholkad. Mest utsatta för kränkningar är MDC-anhängare, människorättsaktivister, företrädare för kyrkor och oberoende medier. Få av förövarna straffas för sina brott. Dödsstraff förekommer i Zimbabwe, även med den nya författningen. Den senaste avrättningen skedde Tio år senare satt 95 dödsdömda i landets fängelser. FAKTA POLITIK Officiellt namn Republiken Zimbabwe/ Republic of Zimbabwe Statsskick republik, enhetsstat Viktigaste partier med mandat i senaste val Zanu-PF 197, MDC-Tsvangirai 70, MDC 2, oberoende 1 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val MDC-Tsvangirai 100, ZANU-PF 99, MDC-Mutambara 10, oberoende 1 (2008) Valdeltagande ca 54 % i president- och parlamentsvalet (2013) Kommande val president- och parlamentsval valresultatet ifrågasattes av oppositionen Aktuell politik Zimbabwe har i huvudsak fungerat som en enpartistat under Robert Mugabe och hans parti Zanu-PF sedan självständigheten 1980, med undantag för en period av samregerande med oppositionen (se Modern historia). Efter en maktkamp inom regeringspartiet hösten 2017 ingrep militären och förmådde Mugabe att avgå. Emmerson Mnangagwa utsågs till hans efterträdare. 1 Efter president Mugabes och Zanu-PF valvinst 2013 blev Zimbabwe i praktiken åter en enpartistat, där viktiga institutioner som militär, polis och rättsväsende till stora delar var öppet allierade med regeringspartiet Zanu-PF. Mugabes auktoritära styre fortsatte liksom de ekonomiska problemen. I början av 2017, efter en omfattande torka, uppgavs 90 procent av befolkningen sakna jobb. 15/52

16 Under tiden blev oppositionen allt mer splittrad. Ledande personer inom det största oppositionspartiet MDC-T bröt med partiledaren Morgan Tsvangirai. Två av de mest framträdande, Tendai Biti och Elton Mangoma, bildade nya partier. Maktkamp förekom även inom Zanu-PF, där frågan om vem som ska efterträda den åldrige Mugabe blev allt mer brännande. Vid en partikongress 2014 avsattes den mångåriga vicepresidenten Joice Mujuru och flera andra ledande partimedlemmar. Justitieministern Emmerson Mnangagwa efterträdde Mujuru som vicepresident samtidigt som han behöll sin ministerpost. Många såg Mnangagwa som en naturlig efterträdare till Mugabe men samtidigt höll Mugabes hustru, den drygt 40 år yngre Grace, en allt högre profil inom partiet och antogs sikta på att få efterträda sin man. Skärpta motsättningar Inom Zanu-PF bildades två fraktioner: Generation 40 som stödde Grace Mugabe och Team Lacoste, ledd av Mnangagwa som går under smeknamnet Krokodilen eftersom han anses vara kall och beräknande. Motsättningarna hölls vid liv av att Mugabe vägrade utse någon efterträdare. Han fyllde 93 år sommaren 2017 och fortsatte hävda att ämnade fortsätta på sin post till sin död. Striden mellan Grace Mugabe och Mnangagwa eskalerade hösten 2017 sedan Mnangagwa blivit vid sjuk i samband med ett politiskt möte. En del av Mnangagwas supportrar uppgav att han blivit förgiftad av glass från ett bolag som ägs av Grace Mugabe och kallade det hela ett mordförsök. Anklagelserna om förgiftning avfärdades av president Mugabe, men Mnangagwa utmanade Mugabe genom att stå på sig (se Kalendarium). När Mugabe i början av oktober ombildade sin regering fråntogs Mnangagwa och hans allierade inom regeringen sina ministerposter. I början av november avskedades Mnangagwa även från posten som vicepresident på uppmaning av Grace Mugabe. Militären tar kontrollen Mugabes ingripande till förmån för sin fru blev uppenbarligen för mycket för militären. Sedan sin tid som försvarsminister hade Mnangagwa goda förbindelser med landets arméchef general Chiwenga, och i mitten av november gick armén in och tog kontroll över Harare. Mnangagwa hade då flytt landet och uppmanat sina anhängare att störta presidenten. Militären satte Mugabe i husarrest och förhandlingar inleddes i syfte att få honom att frivilligt lämna sin post. Mugabe vägrade till en början, men när Zanu-PF sparkade honom som partiledare och inledde en riksrättsprocess för att avsätta honom även som president föll han till föga. Den 21 november meddelade Mugabe sin omedelbara avgång i ett brev till parlamentet. Strax därpå kom Mnangagwa tillbaka till Zimbabwe och den 25 november installerades han som ny president. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. LÄSTIPS - läs mer om Zimbabwe i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet: Viktigast att hoppet har återvänt i Zimbabwe FAKTA POLITIK Officiellt namn Republiken Zimbabwe/ Republic of Zimbabwe Statsskick republik, enhetsstat Viktigaste partier med mandat i senaste val Zanu-PF 197, MDC-Tsvangirai 70, MDC 2, oberoende 1 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val MDC-Tsvangirai 100, ZANU-PF 99, MDC-Mutambara 10, oberoende 1 (2008) 16/52 1

17 Valdeltagande ca 54 % i president- och parlamentsvalet (2013) Kommande val president- och parlamentsval valresultatet ifrågasattes av oppositionen Utrikespolitik och försvar Zimbabwe har gått från att vara en nation med hög profil regionalt och inom alliansfria rörelsen till en av omvärlden delvis isolerad stat. President Robert Mugabe är sedan över ett årtionde nekad inresa till EU och USA, även om andra sanktioner har lättats något. Efter valet 2002 införde EU och USA så kallade smarta sanktioner mot Zimbabwe på grund av regimens trakasserier av oppositionen (se Modern historia). Biståndet drogs in, med undantag för matbistånd. Sanktionerna omfattar reseförbud och frysta banktillgångar för personer och företag med kopplingar till regimen. Efter valet 2013 har EU avvecklat merparten av sina sanktioner men bland annat Mugabe själv och hans hustru omfattas fortfarande av reseförbud. USA har behållit flera av sina restriktioner. Samväldet (Storbritannien och forna kolonier) uteslöt Zimbabwe i ett år efter presidentvalet Inför en väntad förlängning av uteslutningen valde Zimbabwe att lämna organisationen. Förhållandet till Storbritannien har försämrats markant. Mugabe har anklagat den brittiska regeringen för att utnyttja oppositionspartiet MDC för att bedriva omstörtande verksamhet mot hans regering. FN:s säkerhetsråd antog 2008 enhälligt en resolution om Zimbabwe, där samtliga rådsmedlemmar (även Sydafrika, Kina och Ryssland) fördömde hoten och våldet mot landets opposition i samband med presidentvalet. Säkerhetsrådet krävde ett stopp för Mugaberegeringens våld, som också hade fördömts av Afrikanska unionen (AU). Över lag har afrikanska länder annars varit avvaktande och överseende i sin hållning till regeringen i Zimbabwe och dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Principerna har varit att inte kritisera eller fördöma Mugabe offentligt och undvika att lägga sig i vad som uppfattas som landets inre angelägenheter. De afrikanska ledarna förlitade sig på så kallad tyst diplomati för att få parterna i Zimbabwe att bilda en samlingsregering. Södra Afrikas samarbetsorganisation (SADC) gav länge Mugabe sitt stöd och har varit återhållsam med kritik. Tonen skärptes något 2011 då organisationens ledartrojka, Sydafrikas, Namibias och Zambias ledare, noterade att mycket litet gjorts för att uppfylla villkoren för maktdelningsavtalet. Efter valet 2013 slog SADC dock fast att allt gått rättvist till, trots att oppositionen och bedömare i väst pekade på oegentligheteter. Botswanas regering utgjorde ett undantag och fördömde bristen på demokrati i Zimbabwe. Relationen till Sydafrika är komplicerad. Förhållandet förbättrades naturligt nog när apartheidsystemet avskaffades Under president Thabo Mbeki valde Sydafrika att inte fördöma Zimbabwes regering och Mbeki godkände alla val som hölls under perioden. Mbekis efterträdare Jacob Zuma har varit något skarpare i sin hållning. Under ytan oroar sig Sydafrika för att fortsatt kris i Zimbabwe ska öka strömmen av zimbabwier som söker sig till Sydafrika, på flykt undan politisk oro och ekonomiska svårigheter. Situationen kompliceras av att den sydafrikanska landsorganisationen Cosatu, som står regeringspartiet ANC nära, är skarpt kritisk mot Mugaberegeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Minst en miljon zimbabwier uppehåller sig i grannlandet. Antalet är osäkert, eftersom de flesta är papperslösa och rör sig fram och tillbaka över gränsen. 17/52