Interpretation av Den Aronitiska Välsignelsen (Numeri 6:22-27)

Transkript

1 Uppsala Universitet Teologiska Fakulteten Distansbaskurs XI, delkurs 3 Höstterminen 1998 Interpretation av Den Aronitiska Välsignelsen (Numeri 6:22-27) Handledare: Siv Skott Författad av Peter Albertsson KISTA Webbversion

2 Text. I Bibel -82, dvs Bibelkommissionens varsamma revision av GT ur KB 1917, lyder Numeri 6: så: Kontext. Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Aron och hans söner och säg: När ni välsignar Israels barn, skall ni säga så till dem: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Så skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem. Den Aronitiska Välsignelsen (nedan kallad "texten") finner vi i Numeri 6 kap. Dess vidare kontext är den bok, som berättar om Israels barns vandring från Sinai till Moabs hedar mitt emot Jeriko. Bokens ram är de två folkräkningarna (4 och 26 kap) vilka gett boken dess (ickehebreiska) namn. Tyvärr är den inte lika väl strukturerad som de övriga rullarna i Torahn. Kanske har här samlats material som inte "passade in" någon annanstans och som inte har så mycket inbördes sammanhang. Detta verkar vara fallet även i den omedelbara kontexten. Reglerna om nasirerna (som föregår) och stamhövdingarnas offergåvor (vilka följer på) tycks inte ha stort att göra med den Aronitiska Välsignelsen själv. Kontexten ger oss således tyvärr inte mycket hjälp vid tolkningen av själva texten. Struktur. Textens struktur kännetecknas av ett "dubbelt imperativ" som är ett mycket vanligt motiv i Torahn; * Herren befaller Mose att tala. * Det Mose ska säga är en uppmaning. Vanligtvis riktas den till Israels barn, men här är den avsedd för Aron och hans söner (prästerna). Själva uppmaningen - som är en befallning från Gud levererad via 'medlaren' Mose - är i sin tur tredelad: * Prästerna ska proklamera en välsignelse över folket. * Detta fungerar som en förbön (se den bibelteologiska analysen nedan). * Gud lovar att besvara den och välsigna sitt folk. Textens form är inte så lättbestämd. Vi återkommer till den under nästa avsnitt.

3 Exegetiska metoder. Med hjälp av de olika exegetiska (de s k 'kritiska') metoderna kan vi lägga olika perspektiv på texten och så få fram nyttig hjälp för själva tolkningen. Litterärkritiskt kan vi ta fasta på såväl Gudsnamnet som antropomorfismerna i vv. Texten har alltså en Jehovistisk karaktär. Den är rustik och konkret i sina uttryck (till skillnad från den detaljerade men trancenderande 'prästkodex'). Formkritiken (som ju utvecklades av Gunckel under dennes studier av Psaltaren) ger som första resultat vad texten inte är. Det är inte en poetisk text, eftersom den saknar den hebreiska poesins karakteristiska parvisa upprepningar. Texten är då snarare ett slags konstprosa (liknande den vi finner i Gen 1 kap). Texens 'sitz-im-leben' hittar vi hos det aronitiska prästerskapet, dvs i kulten. Traditionskritiken hävdar att många texter kan ha haft en mycket lång muntlig tradering innan de skrevs ned och slutligen inarbetades i pentateuken. Dateringen är därför inte självklar. Vi återkommer till den under punkten om tidshistoria nedan. Redaktionskritiken tar bl a fasta på möjligheten att återanvända en text. Här finns en möjlighet att själva välsignelsen från början varit ett frälsningsorakel som sedan återanvänts och institutionaliserats i gudstjänsten. I varje fall håller de hebreiska verbformerna frågan om modus öppen. Hebreiskans imperfekt kan beteckna såväl futurum indikativ (här alltså ett orakel-löfte om välsignelse) som en önskan eller en förbön (jussiv). Kanonkritiken bidrar med tanken att texten hållits levande i en existerande församlings gudstjänst. Vi vet att så varit fallet i tre religiösa strömningar; i den kristna kyrkan, hos samaritanerna och av judendomen. De sistnämnda använder den i synagogsgudstjänstens avslutning, men bara om en aronitisk präst (s k 'cohen') är närvarande. Före templets fall avslutade den ritualen för det dagliga offret. Textens ursprung är alltså att söka innan den tid dessa tre trosriktningar skiljde sig från varann (men inte så långt tillbaka som patriarktiden då det inte fanns några präster i Israel). Tidshistoria. Fastän de exegetiska metoderna (ovan) ibland kunnat ge oss en ledtråd till textens tidsfästning är ändå arkeologin mer handfast och avgörande. Alldeles nyligen fann man vid utgrävningar i Jerusalem en amulett formad som en liten bokrulle av silver. Den daterades till förexilisk tid. Upprullad visade den sig bära en gammalhebreisk inskription med fenicisk skrift. Texten var Num 6: Slutsatsen blir att den Aronitiska Välsignelsen har varit i bruk minst 2500 år, förmodligen längre. Kanske var detta ett element som de invandrande hebreiska chapiru-nomaderna hade med sig från öknen in i Kaanans land?

4 Bibelteologisk analys. Den Aronitiska Välsignelsen innehåller flera av Gamla Testamentets 'teologiska nyckelord'. Herren, det hebreiska tetragrammaton, som från början uttalades även i det dagliga livet, men till slut endast på försoningsdagen, då översteprästen enligt Lev 16 kom ut för att välsigna folket (f ö med Lev 6:24-26). Med templets förstöring och förlusten av uttalet har man valt att använda LXX och Masoreternas 'ersättningsord': Herren. Detta är Gamla Förbundets gudsnamn par excellence, namnet på den Gud som ålagt Israel sitt förbund. I den trefaldiga upprepningen har judendomen sett ett mysterium - kristenheten har förstås känt igen den treeniga gudomen. Välsigna, hebr 'barach', med innebörden att människor blir delaktiga av Guds gåvor. Bevara, hebr 'shamar', som används om hur lagen ska 'hållas' likaväl som om hur en fånge ska 'bevakas' eller Edens lustgård 'bevaras'. Det är alltså ett konkret begrepp, utan likhet med det frireligiösa 'bevarad för evigheten'. Nådig, hebr 'chanan', förbarma sig över - en av Guds egenskaper är att han är 'nådig' (hebr 'chanun'). Frid, hebr 'shalom' betecknar givetvis yttre fred och inre frid men är mycket mer än så. Det handlar om det som är gott, rätt och positivt på alla livets områden samtidigt. Alltså ett slags fullkomning - inte så lätt att uttrycka på svenska; möjligen bär perfekt particip av grekiska verbet för frälsning motsvarande innebörd. Texten innehåller dessutom några metaforer; Låta sitt ansikte lysa är ett uttryck för välvilja. Det används mest om uppsatta personer och härskare. Vända sitt ansikte till uttrycker aktivt intresse och närvaro. Lägga /Herrens/ namn på uttrycker förbön - även i form av prolamation, vilket är fallet i texten fast det är ett rätt ovanligt sätt att be förböner hos oss idag. Israels barn syftar inte på barn i vår mening (människor under ungefär 15 års ålder), utan markerar en hel grupp; Israels folk eller Israeliterna som helhet.

5 Syntes. Sätter vi nu samman allt vi fått reda på hittills kommer vi fram till ungefär följande. Den Aronitiska Välsignelsen är en förbön i proklamationsform. En bön om Guds konkreta, praktiska ingripande i Israeliternas vardagliga liv. Den innehåller flera delar: * Guds närvaro, intresse, välvilja och förbarmande (nåd) * Välsignelse på varje område i detta jordelivet (med våra ord: ekonomisk, social, fysisk etc) * Beskydd och bevarande från allt ont (lidande, sjukdomar, fattigdom mm) Alltsammans i ett tillstånd av helhet, det som är gott och positivt på varje livets område. Eftersom det är Gud som befallt att förbönen ska bes, och även lovar att besvara den, kan vi dra slutsatsen att den är ett uttryck för en god Guds önskan om att hans tillbedjare alltid ska ha det bra på alla livets områden. Litteratur. Arvidsson Högmässan i Bibeln, Stockholm 1991 Bruce The International Bible Commentary, Grand Rapids 1986 Harrison Introduction to the Old Testament, Grand Rapids 1991 Henry Commentary, från Kragelund-Holt Bibelkundskab, Århus 1997 Mettinger Namnet och Närvaron, Örebro 1987 Nyberg Hebreisk Grammatik, Stockholm 1952 Oredsson Kompendiematerial i Gamla Testamentet, Uppsala Ringgren Hebreisk Nybörjarbok, Malmö 1986 Saarisalo Biblisk Uppslagsbok, Stockholm