Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2018 Examensarbete i civilrätt 30 högskolepoäng Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring Direct Action against Liability Insurers Författare: Erik Persson Handledare: Professor Joel Samuelsson

2

3 Innehållsförteckning Sammanfattning 5 1 Inledning Introduktion till ämnet Syfte och frågeställning Material och metod Direktkrav Allmänt Något om terminologin Trepartskonstellationen Härledd och självständig direktkravsrätt Allmänt Ett exempel på en härledd rätt cession Ett exempel på en självständig rätt tredjemansavtal Accessorisk direktkravsrätt Något om 95 3 st GFAL Allmänt om direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL Inledande ord Lagstiftningsarbetet Allmänt SOU 1989:88 (Skadeförsäkringslag) Ds 1993:39 (Ny försäkringsavtalslag) Prop. 2003/04:150 (Ny försäkringsavtalslag) Något om de nya preskriptionsbestämmelserna (Ds 2011:10 och prop. 2012/13:168) Systematisk lagtolkning 39 5 Direktkravsrätten innehåll enligt doktrinen Direktkravsrätten enligt Zackariasson med flera Direktkravsrätten enligt Lindskog Enligt försäkringsavtalet en komparativ utblick Högsta domstolens syn på direktkravsrätten Inledande ord NJA 2009 s. 355 något om självständighet och accessoritet 60 3

4 6.3 NJA 2017 s. 601 en i princip härledd direktkravsrätt Bakgrund Högsta domstolens domskäl Varför liknas direktkravsrätten vid frivillig ansvarsförsäkring med cession? Avslutande kommentarer. 72 Källförteckning 75 4

5 Sammanfattning Enligt den gängse definitionen föreligger en direktkravsrätt när ett krav kan framställas mot gäldenärens gäldenär. I vissa lägen ges en skadelidande rätt att rikta ett direktkrav mot skadevållarens försäkringbolag. En sådan direktkravsrätt finns lagstadgad vid ansvarsförsäkring i 9 kap. 7 försäkringsavtalslagen. Enligt nämnda bestämmelse får skadelidanden rikta ett krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet. Den fråga som undersöks i detta examensarbete är vad det innebär. Vilken rätt kan skadelidanden grunda på ansvarsförsäkringsavtalet och vilka invändningar kan försäkringsbolaget rikta mot direktkravet? Beroende på vilka invändningar som försäkringsbolaget kan rikta mot skadelidanden kan direktkravsrätten betecknas som härledd eller självständig. Om direktkravsrätten är härledd kan försäkringsbolaget göra gällande samma invändningar mot skadelidanden som mot försäkringstagaren. Skadelidandens ställning kan i så fall jämföras med den ställning som en förvärvare av en fordran har. Förvärvaren av en fordran har enligt 27 samma rätt som överlåtaren. Om direktkravsrätten är självständig är läget det motsatta. I ett sådant fall kan försäkringsbolaget inte rikta samma invändningar mot skadelidanden som mot försäkringstagaren. Att en direktkravsrätt är självständig innebär dock inte per automatik att vissa invändningar inte får riktas både mot skadelidanden och försäkringstagaren. I uppsatsen undersöks bland annat förarbetena till försäkringsavtalslagen för att kunna avgöra vilka invändningar som bolaget kan göra gällande mot skadelidanden. Denna del av undersökningen leder till slutsatsen att det inte tydligt går att avgöra om samma invändningar kan riktas mot skadelidanden eller inte. Huruvida direktkravsrätten ska betraktas som självständig eller härledd framstår därför inte som givet. Mot bakgrund av samma underlag har dock den härskande uppfattningen i doktrinen blivit att direktkravsrätten är härledd. Lindskog är dock av åsikten att direktkravsrätten i 9 kap. 7 1 st 1 är självständig och direktkravsrätten 5

6 i 9 kap. 7 1 st 2 och 3 är härledd. I uppsatsen ifrågasätts det om det finns fog för denna distinktion. Slutligen undersöks Högsta domstolens syn på direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL för att se om rättsläget kan fastställas. Domstolen behandlar bestämmelsen indirekt i NJA 2009 s Bestämmelsen behandlas direkt i NJA 2017 s Det sistnämnda fallet klargör onekligen mycket direktkravsrätten är enligt domstolen i princip härledd. Författaren ifrågasätter dock styrkan i domstolens argumentering. Vidare öppnar domstolen i fallet för att direktkravsrätten i 9 kap. 7 1 st 1 FAL (som avser obligatorisk ansvarsförsäkring) ska betraktas som självständig. Rättsläget kan beskrivas som att det genom NJA 2017 s. 601 finns en tydlig distinktion mellan frivillig ansvarsförsäkring (härledd direktkravsrätt) och obligatorisk ansvarsförsäkring (självständig direktkravsrätt). Vad gäller de invändningar som i uppsatsen kallas för försäkringsrättsliga torde gällande rätt vara att sådana får göras gällande vid både frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring, dock med undantag för de lagstadgade undantagen. Gällande vad som i uppsatsen kallas för restinvändningar torde dock rättsläget inte vara lika klart. Om HD i NJA 2017 s. 601 är stringent torde, i linje med 27 skuldebrevslagen, exempelvis även icke konnexa kvittningsinvändningar få göras mot skadelidanden vid frivillig ansvarsförsäkring. Frågan är dock om domstolen avsåg att uttala sig så kategoriskt om den skadelidandes ställning i övrigt. Om restinvändningar är tillåtna vid obligatorisk ansvarsförsäkring får rättstillämpningen utvisa. Det får dock antas att HD kommer att inta en restriktiv ställning i den frågan. 6

7 1 Inledning 1.1 Introduktion till ämnet I gamla försäkringsavtalslagen (1927:77) (GFAL) fanns en bestämmelse, 95 3 st, som gav en skadelidande en rätt att rikta ett krav mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare. I bestämmelsen stadgades att den skadelidande hade rätt att få försäkringstagarens (skadevållarens) anspråk mot försäkringsbolaget överlåtet på sig. Eftersom skadelidanden förvärvade försäkringstagarens fordran fick försäkringsbolaget som en konsekvens av detta rikta samma invändningar mot skadelidanden som det kunde ha riktat mot försäkringstagaren. Denna rätt var härledd. I den nu gällande försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) ges en skadelidande en rätt att rikta ett krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsbolag på ersättning enligt försäkringsavtalet, se 9 kap. 7 1 st. Bestämmelsen förutsätter ingen fordringsöverlåtelse. Trots att överlåtelsekonstruktionen har övergivits är den härskande uppfattningen i doktrinen att försäkringsbolaget alltjämt kan rikta samma invändningar mot skadelidanden som mot försäkringstagaren. Det som kommer att undersökas i denna uppsats är med vilken säkerhet det kan avgöras att samma invändningar faktiskt får göras. Om samma invändningar får göras kan det vara träffande att beteckna direktkravsrätten som härledd. I bestämmelsen anges dock inte att det är försäkringstagarens anspråk som görs gällande. Det alternativ som står till buds är att försäkringsbolaget inte får rikta samma invändningar mot både skadelidanden och försäkringstagaren. I så fall ligger det närmare till hands att beteckna direktkravsrätten som självständig. Bestämmelsen omfattar både direktkrav som grundas på obligatoriska ansvarsförsäkringar (9 kap. 7 1 st 1 FAL) och direktkrav som grundas på frivilliga ansvarsförsäkringar (9 kap. 7 1 st 1 och 2). I NJA 2017 s. 601 beskriver Högsta domstolen (HD) direktkravsrätten som i princip härledd vid frivillig ansvarsförsäkring och självständig, om än inte i alla avseenden, vid obligatorisk ansvarsförsäkring. 7

8 Möjligen skulle rättsläget kunna anses vara klart. Det kan dock noteras att bestämmelsen i 95 3 st GFAL, trots dess förhållandevis tydliga utformning, stundtals blev föremål för en förhållandevis livlig diskussion i doktrinen. Bestämmelsen i nya försäkringsavtalslagen har däremot inte diskuterats i någon större utsträckning. Med tanke på att det inte i 9 kap. 7 FAL, till skillnad från i 95 GFAL, anges att det är försäkringstagarens anspråk som görs gällande och då ordalydelsen i 9 kap. 7 inte synes göra någon distinktion mellan direktkravsrätten vid obligatorisk och frivillig ansvarsförsäkringen torde det finnas utrymme till att närmare undersöka vilka invändningar som försäkringsbolaget kan göra gällande mot direktkravet. En sådan undersökning kan förhoppningsvis bidra till den diskussion som förts om direktkravsrätt i doktrinen och kan kanske förklara vilka invändningar försäkringsbolaget kan göra och framför allt varför. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att försöka klargöra vilka invändningar som försäkringsbolaget får framställa mot de direktkrav som kan riktas med stöd av 9 kap. 7 FAL. Klassificeringen av en direktkravsrätt beror på vilka invändningar som kan framställas mot den som riktar ett direktkrav. Invändningsrätten och klassificeringen framstår därför närmast som två sidor av samma mynt. Begrepp styr dock inte rättsverkningar. Av den anledningen står invändningsrätten i fokus i denna uppsats. Det bör redan nu framhållas att det utöver förhållandet mellan skadelidanden och försäkringsbolaget, direktkravsförhållandet, finns ett försäkringsförhållande mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget samt ett skadeståndsförhållande mellan skadelidanden och försäkringstagaren. 1 I försäkringsförhållandet kan försäkringsbolaget både framställa invändningar som grundas på försäkringsavtalet (försäkringsrättsliga invändningar) och invändningar som grundas på andra mellanhavanden (restinvändningar). Försäkringsbolaget kan exempelvis kvittningsvis göra gällande en motfordran som grundas på ett annat mellanhavande när 1 Angående terminologin i detta stycke, se avsnitt 2.3 nedan. 8

9 försäkringsersättning utbetalas till försäkringstagaren. I skadeståndsförhållandet kan försäkringstagaren/skadevållaren framställa invändningar mot skadeståndsanspråket (skadeståndsrättsliga invändningar). Även han kan kvittningsvis göra gällande fordringar från andra mellanhavanden (restinvändningar). Sammanfattningsvis finns det i försäkringsförhållandet både försäkringsrättsliga invändningar och restinvändningar. I skadeståndsförhållandet finns det skadeståndsrättsliga invändningar och restinvändningar. Den fråga som uppkommer i direktkravssammanhang är vilka av dessa invändningar som kan framställas i direktkravsförhållandet. I denna uppsats är den fråga som undersöks följaktligen vilka av dessa invändningar som försäkringsbolaget får rikta mot en skadelidande som framställer ett direktkrav med stöd av 9 kap. 7 1 st FAL. 1.3 Material och metod Syftet med denna uppsats är som framgått att försöka klargöra vilka invändningar som ett försäkringsbolag kan göra gällande mot en skadelidande som framställer ett direktkrav med stöd av 9 kap. 7 1 st FAL. Den fråga som kommer att undersökas är följaktligen vilka invändningar försäkringsbolaget får rikta mot skadelidanden. Innan jag kommenterar hur jag ska gå tillväga för att fastställa vilka invändningar som försäkringsbolaget får göra gällande enligt gällande rätt bör något sägas om den litteratur som finns på området. I den svenska doktrinen finns två verk som särskilt bör uppmärksammas. Laila Zackariassons avhandling Direktkrav från 1999 är det första svenska verk som enhetligt behandlar ämnet direktkravsrätt. Första halvan av avhandlingen ägnas åt att beskriva förekommande fall av direktkrav. När dessa fall väl har identifierats ägnas den andra halvan av avhandlingen åt att undersöka den närmare innebörden direktkravet. Det som undersöks i den senare delen är med andra ord vilken rätt som kan grundas på direktkravet i fråga. Zackariasson analyserar 95 GFAL tämligen ingående. Gällande den nya försäkringsavtalslagen bör sägas att den endast har undersökts när den ännu befann sig i lagstiftningsstadiet. Avhandlingen är äldre än propositionen till försäkringsavtalslagen (prop. 2003/04:150). Propositionen har av denna anledning, liksom den slutgiltiga utformningen av 9

10 försäkringsavtalen, inte beaktats. Zackariassons avhandling är trots allt en av de bättre källorna som finns på området, men det bör påpekas att direktkravsrätten i den nya försäkringsavtalslagen inte analyseras i någon större utsträckning. Det andra verket som särskilt bör uppmärksammas är Jessika van der Sluijs avhandling Direktkrav vid ansvarsförsäkring från van der Sluijs avhandling får sägas vara det verk som mest detaljerat behandlar direktkravsrätt vid just ansvarsförsäkring. I likhet med Zackariassons avhandling ägnas en stor del åt gamla försäkringsavtalslagen. Intrycket är stundtals att direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL inte behandlas lika ingående. 3 En förklaring till detta kan naturligtvis vara att försäkringsavtalslagen endast var ett år gammal när avhandlingen publicerades. I sammanhanget bör även Stefan Lindskog lyftas fram. Direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL behandlas av honom i de tre böckerna Kvittning, Preskription och Betalning. 4 Lindskog behandlar ämnet direktkravsrätt utspritt i olika avsnitt i dessa tre böcker. Materialet är i viss mån svårtillgängligt och böckerna får delvis läsas mot varandra. Nackdelen med materialet får sägas vara att hans resonemang är förhållandevis korthuggna. Vidare är resonemangen i stor utsträckning placerade i fotnoter varför en helhetlig bild kan vara svår att få. Trots att Lindskog inte ägnar enskilda avsnitt åt 9 kap. 7 måste hans bidrag till förståelsen av invändningsrätten likväl sägas vara betydande. I övrigt kan konstateras att en rad artiklar skrivit om skadelidandens rätt till ansvarsförsäkring. Det stora flertalet av dessa behandlar dock gamla försäkringsavtalslagen. 5 En av de mest användbara artiklarna är skriven av Svante O. Johansson och van der Sluijs. I skrivit artikeln Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring enligt den nya försäkringsavtalslagen behandlas invändningsrätten i 2 Boken kommer att hänvisas till åtskilliga gånger i denna uppsats (cit: van der Sluijs). Se not 7 nedan angående hennes artiklar och deras benämning i noterna. 3 Ett exempel på detta är när van der Sluijs behandlar kvittning av inkonnexa motfordringar (se van der Sluijs, s ). van der Sluijs ägnar närmare tre sidor åt GFAL och knappt en halv sida åt FAL. 4 Cit: Lindskog Kvittning, Lindskog Preskription samt Lindskog Betalning. 5 Se Johansson och van der Sluijs, s. 72 not 14 med hänvisningar. 10

11 förhållandevis stor utsträckning. van der Sluijs har vidare skrivit ett antal artiklar på egen hand som är av visst intresse för denna uppsats. 6 Metoden som jag kommer att använda mig av är sedvanlig juridisk metod. 7 Jag kommer endast att försöka fastslå gällande rätt; de lege ferenda-resonemang kommer inte att föras. Analysen kommer vidare att företas utifrån vedertagna rättskällor. För att läsaren ska kunna bedöma hållbarheten av min slutsats kommer jag angripa frågan om försäkringsbolagets invändningsrätt på följande vis. Inledningsvis måste det givetvis förklaras vad en direktkravsrätt överhuvudtaget är för något (avsnitt 2). I detta skede av uppsatsen kommer även relationen mellan skadelidanden, försäkringstagaren och försäkringsbolaget att beskrivas och något att sägas om vilka slags invändningar som kan aktualiseras. Vidare kommer skillnaden mellan härledd och självständig direktkravsrätt att behandlas. Något kommer även sägas om så kallad accessorisk direktkravsrätt. Efter denna mera allmänna genomgång kommer jag att kommentera 95 3 st GFAL (avsnitt 3). Denna utläggning kommer inte att vara särskilt omfattande. Skälet till att denna utläggning ens behöver göras förklaras att direktkravsrätten i FAL så gott som aldrig diskuteras utan att 95 GFAL nämns. För att kunna analysera 9 kap. 7 FAL måste givetvis doktrinen och praxis uppmärksammas. Av denna anledning finner jag det ofrånkomligt att kommentera regleringen i gamla försäkringsavtalslagen. Dessa inledande avsnitt (avsnitt 2 3) syftar till att förbereda läsaren inför analysen av direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL. Särskilt begreppsbildningen i avsnitt 2 kommer i stor utsträckning att vara nödvändig att förstå för att kunna bedöma riktigheten av den kommande analysen. 6 Här kan nämnas Avstående från preskriptionsinvändning och direktkrav (cit: van der Sluijs ), Carnegiedomen (cit: van der Sluijs 2012) och Hur påverkas direktkravsrätten av de nya preskriptions- och preklusionsbestämmelserna i FAL? (cit: van der Sluijs 2016). 7 Någon vidare utläggning om metoden torde inte behövas. I doktrinen används liknande konstateranden, se t.ex. Zackariasson, s. 48. Se även Sandgren, s. 10 f. (särskilt s. 10 not 1). Sandgren framhåller att begreppet visserligen inte är entydigt men att det i vart fall [råder] en sådan enighet om dess innebörd att begreppet kan användas utan att det vållar missuppfattningar (a.a. s. 10 not 1). Enligt min mening hade det varit motiverat att närmare utveckla vad metoden gick ut på om jag t.ex. skulle ha använt mig av en rättssociologisk metod. Eftersom jag inte avser att avvika från vad som får anses konventionellt anser jag det dock inte behövligt. 11

12 Analysen i doktrinen har i huvudsak grundats på olika bestämmelser i försäkringsavtalslagen och vissa förarbetsuttalanden. För att kunna bemöta argumenten i doktrinen kommer jag därför först att redogöra för regleringen i försäkringsavtalslagen och de förarbeten som kan anses vara relevanta (avsnitt 4). I avsnitt 4 kommer jag först att redogöra för bestämmelsen i 9 kap. 7 FAL (avsnitt 4.1). I direkt anslutning till denna redogörelse kommer sedan förarbetena till försäkringsavtalslagen att analyseras (avsnitt 4.2). De förarbeten som kommer att analyseras är SOU 1989:88, Ds 1993:39, prop. 2004/05:150, Ds 2011:10 och prop. 2012/13:168. Syftet med denna redogörelse är att undersöka vilka slutsatser som kan dras om invändningsrätten genom att konsultera förarbetena. Därefter kommer jag att uppmärksamma ett antal bestämmelser i försäkringsavtalslagen som kan bidra till att klargöra innebörden av direktkravsrätten (avsnitt 4.3). I avsnitt 5 undersöks uppfattningen i doktrinen. De viktigaste bidragen till 9 kap. 7 har gjorts av Laila Zackariasson, Svante O. Johansson, Jessika van der Sluijs och Stefan Lindskog. Den sistnämnda författaren har en annan bild av direktkravsrätten än de andra författarna. Lindskogs syn på direktkravsrätten kommer därför av bemötas enskilt (avsnitt 5.2). Vidare kan det noteras att de förstnämnda författarna (vilkas uppfattning jag redogör för i avsnitt 5.1) tillmäter formuleringen enligt försäkringsavtalet stor betydelse vid analysen av 9 kap. 7 FAL. För att undersöka vilka slutsatser som generellt kan dras av en sådan formulering kommer jag att uppmärksamma direktkravsregleringen i norsk rätt, som har en liknande utgångspunkt (avsnitt 5.3). 8 Avslutningsvis (avsnitt 6) kommer två rättsfall att särskilt uppmärksammas. Det ena, NJA 2009 s. 355, berör endast regleringen i 9 kap. 7 indirekt. Det andra, NJA 2017 s. 601, rör regleringen direkt. Viss tyngdpunkt kommer därför att ligga på att analysera det senare fallet. I övrigt saknas vägledande praxis för frågan som undersöks i denna uppsats. 9 8 Förklara det komparativa inslaget. 9 NJA 2013 s. 233 avslöjar endast att skadelidandens försäkringsbolag har samma rätt mot skadevållarens försäkringsbolag som skadelidanden. Vilken rätt skadelidanden kan grunda med stöd av 9 kap. 7 och omvänt vilka invändningar som försäkringsbolaget kan rikta mot en skadelidande ger därför fallet ingen vägledning om. Se vidare not 215 nedan. 12

13 I avsnitt 8 kommer jag att lämna några övergripande kommenterar om vilka slutsatser som kan dras om invändningsrätten i 9 kap. 7 FAL enligt gällande rätt. 2 Direktkrav 2.1 Allmänt I enlighet med principen om avtalets subjektiva begränsning kan en avtalspart (A) endast rikta inomkontraktuella skadeståndsanspråk mot sin medkontrahent (B). 10 Tredje man är inte bunden av avtalet och kan följaktligen inte förpliktas att prestera i enlighet med det. Om B i sin tur anlitar C kan A följaktligen inte rikta ett krav mot C om C handlar i strid mot en föreskrift i avtalet mellan A och B. I ett sådant läge är A hänvisad till B för att kunna få ut någon ersättning. A kan dock komma att bli utan ersättning på grund av att B saknar betalningsmöjligheter eller helt enkelt uppvisar en ovilja att ersätta skadan. I ett sådant läge har givetvis A ett intresse av att kunna rikta ett anspråk mot C. A saknar emellertid i huvudregel rätt att rikta ett krav direkt mot C. I vissa situationer kan emellertid en sådan rätt en direktkravsrätt finnas. I allmänhet brukar man tala om direktkrav när en part har rätt att rikta anspråk mot sin gäldenärs gäldenär. 11 I ansvarsförsäkringssammanhang föreligger en direktkravsrätt om den skadelidande kan rikta sitt anspråk inte bara mot den skadeståndsskyldige (försäkringstagaren 12 ), utan också direkt mot försäkringsgivaren Se t.ex. Zackariasson, s. 38, van der Sluijs, s. 38 och Munukka, s Se t.ex. Johansson och van der Sluijs, s. 74 och van der Sluijs, s. 64. van der Sluijs framhåller att det inte finns någon entydig direktkravsdefinition (a.a. s. 64). van der Sluijs egen definition återfinns på s. 65 f. Zackariasson definition innehåller fler kriterier än van der Sluijs definition (se Zackariasson s. 31 ff.). Bengtsson tycks ansluta sig till van der Sluijs definition (se Bengtsson 2015, s. 395 f.). I mångt och mycket sammanfaller dock dessa definitioner; samtliga har nämligen gemensamt att det ska röra sig om ett krav mot gäldenärens gäldenär som inte får vila på en alternativ grund, såsom tredjemansavtal eller cession. I denna uppsats kommer jag inte att vidare uppehålla mig vid vad som utgör ett direktkrav eller inte. För vidare läsning hänvisas till van der Sluijs samt Zackariasson. 12 Försäkringstagaren behöver nödvändigtvis inte vara samma person som den försäkrade, se 1 kap. 4 FAL. Försäkringstagaren och den försäkrade är dock oftast samma subjekt (van der Sluijs, s. 17). När termen försäkringstagaren används avses, om inte annat anges, i fortsättningen en försäkringstagare som även är den försäkrade enligt försäkringsavtalet. 13 van der Sluijs, s

14 2.2 Något om terminologin Den som riktar ett krav mot sin gäldenärs gäldenär kan kallas för direktkravsborgenär, borgenär eller alternativt tredje man i direktkravssammanhang. I försäkringssammanhang är således skadelidanden direktkravsborgenär. Skadevållaren är direktkravsborgenärens gäldenär. Zackariasson kallar denne för den främre gäldenären. 14 Skadevållaren är i sin tur i egenskap av försäkringstagare borgenär i förhållande till försäkringsbolaget. 15 Försäkringsbolaget är således försäkringstagarens gäldenär. Zackariasson kallar denne för den bakre gäldenären. 16 Ett krav mot den främre gäldenären kan också sägas vara ett krav mot det främre ledet. 17 Ett krav mot gäldenärens gäldenär eller den bakre gäldenären är följaktligen ett krav mot det bakre ledet. 18 I 9 kap. 7 FAL framställer följaktligen skadelidanden ett direktkrav mot gäldenärens (försäkringstagarens) gäldenär (försäkringsbolaget). 2.3 Trepartskonstellationen och invändningarna För att en direktkravsrätt ska föreligga måste det finnas åtminstone tre parter. Detta följer av att direktkravsborgenärer riktar ett krav mot sin gäldenärs gäldenär. Av terminologin kan man utläsa att den främre och den bakre gäldenären står i något slags fordringsförhållande till varandra samt att den främre gäldenären och direktkravsborgenären i sin tur står i ett (annat) fordringsförhållande till varandra. Slutligen finns det ett förhållande mellan direktkravsborgenären och den bakre gäldenären. I direktkravssituationer uppkommer frågan när den skadelidande får framställa ett krav direkt mot den bakre gäldenären (det bakre ledet) och vilken rätt som tillkommer den skadelidande. I denna uppsats undersöks endast den senare frågan. 14 Zackariasson, s I ansvarsförsäkringssammanhang är försäkringstagaren försäkringsbolagets närmaste borgenär (a.a. s. 30). I vissa lägen kan dock gäldenärskedjan vara längre. Samtliga gäldenärer mellan den bakre gäldenären och tredje man kallas då för mellanliggande borgenärer (a.a. s. 30). 16 Zackariasson, s Denna terminologi används av HD, se NJA 2014 s Se noten ovan. 14

15 I en direktkravsituation finns det som framgått tre olika partsrelationer. I ansvarsförsäkringssammanhang finns det för det första ett skadeståndsförhållande mellan skadelidanden och försäkringstagaren/skadevållaren. 19 För det andra finns det ett försäkringsförhållande mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. 20 Slutligen finns det ett direktkravsförhållande mellan skadelidanden och försäkringsbolaget. 21 Relationen mellan den främre och den bakre gäldenären, försäkringsförhållandet, regleras av ett avtal. Vilken rätt som tillkommer den främre gäldenären avgörs följaktligen genom tolkning och utfyllning av detta avtal. De invändningar som den bakre gäldenären kan rikta mot den främre gäldenären beror på vilka rättigheter som den främre gäldenären kan grunda på avtalsförhållandet. Vidare kan det tänkas att den bakre gäldenären har ett anspråk gentemot den främre gäldenären. Den bakre gäldenären kan således även vara borgenär i förhållande till den främre gäldenären. Detta medför att den bakre gäldenären kvittningsvis kan göra gällande sina motfordringar när den främre gäldenären kräver honom på ersättning. Dessa motkrav kan grundas på försäkringsavtalet eller på andra mellanhavanden. I ansvarsförsäkringssammanhang grundas skadelidandens fordran mot den främre gäldenären på ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk. Relationen mellan skadelidanden och försäkringstagaren, skadeståndsförhållandet, regleras följaktligen av utomobligatoriska regler. De invändningar som den främre gäldenären kan rikta mot skadelidanden regleras således inte av ett avtal, utan av skadeståndsrättsliga regler. Den främre gäldenären kan följaktligen invända att orsakssambandet mellan hans handlande och skadan inte uppfyller kraven på adekvat kausalitet eller att anspråket överstiger skadans värde. Vidare kan det tänkas att den främre gäldenären vägrar att utge ersättning för ideell skada med hänvisning till att skadan inte orsakats genom brott. Det kan även tänkas att den främre gäldenären har ett anspråk mot tredje man som är grundat på ett avtal. Den sistnämnda invändningen, som grundar sig på ett annat rättsförhållande, kan naturligtvis den 19 van der Sluijs, s. 17, Johansson och van der Sluijs, s. 75 och Bull, s van der Sluijs, s. 17 Johansson och van der Sluijs, s. 75, Johansson, s. 726 och Bull, s van der Sluijs, s. 17 och Johansson och van der Sluijs, s

16 främre gäldenären kvittningsvis göra gällande mot om skadelidanden vänder sig mot honom. Frågan som är av intresse i direktkravssammanhang är vilka invändningar försäkringsbolaget kan framställa mot skadelidanden. Det kan tänkas att försäkringbolaget får framställa de invändningar som kan göras gällande i skadeståndsförhållandet. Det kan även tänkas att invändningarna i försäkringsförhållandet får göras gällande. Johansson och van der Sluijs kallar dessa invändningar som rör försäkringsförhållandet respektive skadeståndsförhållandet. 22 I den svenska doktrinen används dock mig veterligen inte termerna skadeståndsrättsliga och försäkringsrättsliga invändningar. Dessa termer används i den norska doktrinen. 23 I fortsättningen kommer dessa termer att användas. Därutöver kommer jag att beteckna invändningar som härrör från andra mellanhavanden som restinvändningar. 24 Det finns två skäl för att använda sig av denna terminologi. För det första är det otympligt att skriva invändningar som rör försäkringsförhållandet respektive skadeståndsförhållandet. Det underlättar läsningen om termerna skadeståndsrättsliga respektive försäkringsrättsliga invändningar används. För det andra synes Johansson och van der Sluijs med invändningar som rör försäkringsförhållandet inte avse bara de invändningar som kan göras gällande med stöd av försäkringsavtalet, utan även de invändningar som härrör från andra mellanhavanden mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Försäkringstagaren och försäkringsbolaget kan till exempel ha ingått ett låneavtal vid sidan om försäkringsavtalet. Att beteckna en kvittningsinvändning som avser uteblivna amorteringar som en invändning som rör försäkringsförhållandet är visserligen riktigt i så måtto att det 22 Se Johansson och van der Sluijs, s. 81 ff. 23 Se Bull, Forsikringsrett, s. 550 ff. Möjligen skulle erstatningsrettslige innsigelser ha översatts till ersättningsrättsliga invändningar. Termen skadeståndsrättslig har valts istället för ersättningsrättslig då förhållandet mellan direktkravsborgenären och den främre gäldenären regleras av utomobligatoriska skadeståndsregler. 24 Av störst intresse är de kvittningsinvändningar som kan aktualiseras. Jag skulle därför möjligen ha kunnat kalla dessa invändningar för just kvittningsinvändningar. Termen hade dock varit missvisande eftersom vissa kvittningsinvändningar kan vara försäkringsrättsliga; försäkringsbolaget kan t.ex. kvittningsvis göra gällande obetalda premier när försäkringsersättningen utbetalas. 16

17 är en invändning som försäkringsbolaget kan göra gällande mot försäkringstagaren, men termen fångar enligt min mening inte den rättsliga grunden för invändningen; invändningen härrör nämligen från ett annat rättsförhållande. Av denna anledning kommer jag att skilja mellan försäkringsrättsliga invändningar och restinvändningar. Sammanfattningsvis finns det i försäkringsförhållandet både försäkringsrättsliga invändningar och restinvändningar. I skadeståndsförhållandet finns det skadeståndsrättsliga invändningar och restinvändningar. Den fråga som uppkommer i direktkravssammanhang är vilka av dessa invändningar som kan framställas i direktkravsförhållandet. I denna uppsats undersöks följaktligen vilka av dessa invändningar som försäkringsbolaget får rikta mot skadelidanden. 2.4 Härledd och självständig direktkravsrätt Allmänt I den svenska doktrinen brukar den bakre gäldenärens invändningsrätt användas för att beskriva en direktkravsrätt. Om den bakre gäldenären mot direktkravsborgenären kan göra gällande de invändningar som han kan rikta mot den främre gäldenären kallas direktkravsrätten för härledd. 25 Direktkravsborgenärens rätt är i en sådan situation beroende av den främre gäldenärens rätt i förhållande till det bakre ledet. 26 Om direktkravsrätten är att betrakta som helt härledd skiljer sig inte direktkravsborgenärens rätt från den främre gäldenärens rätt. Det den bakre gäldenären skulle ha varit skyldig att utge till den främre gäldenären är alltså det som den bakre gäldenären är skyldig att utge till direktkravsborgenären. Om samtliga invändningar i försäkringsförhållandet det vill säga både försäkringsrättsliga invändningar och restinvändningar får riktas mot en skadelidande som framställer ett direktkrav med stöd av 9 kap. 7 FAL skulle således direktkravsrätten kunna betraktas som härledd. Om den bakre gäldenären inte kan rikta samma invändningar mot direktravsborgenären kallas direktkravsborgenärens rätt för självständig. 27 Det bör dock 25 Se t.ex. Zackariasson, s. 288 f., Lindskog Betalning, s. 228 och NJA 2009 s van der Sluijs, s. 160 f. 27 Enligt Zackariasson (s. 289) medför varje inskränkning i invändningsrätten ett drag av självständighet. 17

18 framhållas att en direktkravsrätt mycket väl kan betraktas som självständig även om vissa invändningar får framställas mot både försäkringstagaren och skadelidanden. 28 Det kan till exempel tänkas att försäkringsrättsliga invändningar, men inte restinvändningar, är tillåtna. Försäkringstagarens och skadelidandens rätt kan alltså sammanfalla i viss utsträckning när en direktkravsrätt är självständig Ett exempel på en härledd rätt cession Skadelidandens rätt i 95 3 st GFAL brukar som nämnt kallas för härledd. 29 Enligt 95 3 st GFAL förvärvar skadelidanden försäkringstagarens fordran mot försäkringsbolaget genom överlåtelse. För att förstå vad som avses med härledd rätt kan det därför finnas skäl att beskriva vilka invändningar som får framställas när en fordran överlåts. Först bör sägas att överlåtelse är en form av cession. Cession är samma sak som borgenärsbyte. 30 Huvudregeln inom svensk rätt är att borgenärsbyte är tillåtet. 31 En gäldenär som är skyldig borgenären A pengar får som huvudregel finna sig i att prestera till borgenären B istället. Överlåtelse är det typiska fallet av cession. Den ursprungliga borgenären (cedenten) överlåter sin fordran gentemot gäldenären (cessus) till den nya borgenären tillika förvärvaren (cessionarien). Överlåtelse är i normalfallet en följd av ett frivilligt avtal mellan cedenten och cessionarien. 32 Som en allmän rättsregel gäller att fordringar kan överlåtas. 33 Av intresse är vilka invändningar gäldenären kan rikta mot förvärvaren. Anta att en person överlåter sin rätt till försäkringsersättning. Kan försäkringsbolaget då, till exempel, invända att ersättning redan har utbetalats till överlåtaren? Invändningsrätten vid överlåtelse av enkla respektive löpande skuldebrev regleras i skuldebrevslagen (1936:81). Om gäldenären utfärdar ett löpande skuldebrev 28 Se avsnitt nedan samt NJA 2009 s. 355 (som analyseras i avsnitt 6.2 nedan). 29 Se bl.a. Zackariasson, s. 293, NJA 2009 s. 355 och NJA 2017 s st GFAL kommenteras i avsnitt 3 nedan. 30 NJA 2013 s. 233 p Se t.ex. NJA 2005 s. 142, NJA 2013 s. 233 p. 8 och NJA 1993 s Se dock t.ex st GFAL. Se mer om 95 3 st GFAL i avsnitt 3 nedan. 33 Se t.ex. NJA 2005 s. 142 och Walin och Herre, s

19 kan sådana invändningar som huvudregel inte riktas mot (se 15 skuldebrevslagen). Enligt motiven till skuldebrevslagen ger ett löpande skuldebrev förvärvaren en självständig av föregående innehavares förhållande till gäldenären oberoende rätt att göra handlingen gällande. 34 Gäldenären kan exempelvis inte invända mot en godtroende förvärvare att betalningen redan har gjorts (15 3 st). Det huvudsakliga skälet till förvärvarens förmånliga ställning är omsättningsintresset. 35 Omsättningsintresset är också det som enligt förarbetena motiverar att gäldenären som huvudregel inte ska kunna göra gällande motfordringar, 36 det vill säga kvittningsinvändningar. 37 Från huvudregeln görs dock undantag när motfordringen grundas på samma rättsförhållande som skuldebrevsfordringen, att båda grunda sig på samma rättsförhållande, jämför 15 och Fordringar som grundar sig på samma rättsförhållande brukar kallas för konnexa fordringar. 39 Förvärvaren av ett enkelt skuldebrev åtnjuter inte en lika förmånlig position som förvärvaren av ett löpande skuldebrev. I 27 skuldebrevslagen stadgas nämligen att den nya borgenären inte njuter bättre rätt mot gäldenären än överlåtaren. 40 Detta innebär enligt motiven att förvärvaren i princip inte får en bättre rätt än vad överlåtaren hade, vilket i sin tur innebär att gäldenären kan göra gällande invändningar i samma utsträckning mot förvärvaren som mot överlåtaren. 41 Den närmare innebörden av 27 ges vidare av SOU 1935:14 s. 70 (NJA II 1936 s. 70). 35 Se SOU 1935:14 s. 66 och 90 (NJA II 1936 s. 79 och 81 f.). 36 Enligt terminologin i skuldebrevslagen kallas en motfordran för en genfordan, se 18 och Se SOU 1935:14 s. 90 (NJA II 1936 s. 81 f.). 38 SOU 1935:14 s. 90 (NJA II 1936 s. 82). 39 Se t.ex. Rohde, s. 63 f., Håstad, s. 351 och Walin och Herre, s. 189 f. Lindskog använder sig av beteckningen strikt konnexitet när motfordringen har sin grund i samma avtalsförhållande (Lindskog Kvittning, s. 88). 40 Ordagrant: Varder enkelt skuldebrev överlåtet, njute nye borgenären ej mot gäldenären bättre rätt än den överlåtaren ägde. 41 SOU 1935:14 s. 110 (NJA II 1936 s. 106). Vilka undantag som finns från denna regel, som enligt motiven gäller i princip, synes endast vara 34 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, se SOU 1935 s. 110 (NJA II 1936 s. 106). Av 34 avtalslagen följer att en förvärvare får göra gällande ett enkelt skuldebrev som upprättats för skens skull om han är i god tro. Detta skuldebrev skulle inte överlåtaren ha fått göra gällande. Gäldenärens invändningsrätt mot förvärvaren är alltså begränsat endast i detta avseende. 42 SOU 1935:14 s. 110 (NJA II 1936 s. 106). 19

20 I 28 regleras kvittningsrättsliga invändningar vid överlåtelse av enkla skuldebrev. I bestämmelsen anges att gäldenären äge njuta kvittning för fordran hos överlåtaren, utan så är gäldenären förvärvat genfordringen efter den tid då överlåtelsen blev honom kunnig eller han fick skälig anledning till förmodan därom. Om motfordringen förfaller efter denna så kallade kritiska tidpunkt och senare än skuldebrevet får inte gäldenären använda fordringen för kvittning. I motiven anges att kvittningsrätten inte är begränsad till invändningar som rör rättsförhållandet mellan förvärvaren och gäldenären, utan gäldenären får kvitta med andra fordringar som gäldenären kan göra gällande mot överlåtaren. 43 Gällande 29 och 30 kan kort konstateras att 29 medför att gäldenären även efter överlåtelsen kan betala med befriande verkan till överlåtaren och att 30 medför att gäldenären kan betala med befriande verkan till förvärvaren även om överlåtelsen visar sig vara ogiltig. Båda lagrummen uppställer ett godtrosrekvisit. I det ovan angivna överlåtelseexemplet rör det sig inte om överlåtelse av ett skuldebrev. I motiven till skuldebrevslagen anges dock att bestämmelserna om enkla skuldebrev torde få sin största betydelse genom analogisk tillämpning av dessa, det vill säga på fordringar som inte grundas på skuldebrev. 44 Lagberedningen framhåller att detta inte endast gäller grundsatsen i 27, utan även reglerna om kvittning och betalning i Att dessa bestämmelser tillämpas analogt på fordringar i allmänhet har följaktligen HD konstaterat vid ett flertal tillfällen. 46 Vid en jämförelse med löpande skuldebrev märks att gäldenärens kvittningsrätt inte är begränsad till konnexa fordringar. De fordringar som gäldenärens kvittningsvis gör gällande behöver alltså inte grunda sig på det rättsförhållande som det som förvärvarens fordring grundas på. Om en försäkringstagare överlåter sin rätt till försäkringsersättning till en skadelidande kan gäldenären (försäkringsbolaget), 43 SOU 1935:14 s. 112 (NJA II 1936 s. 108). 44 SOU 1935:14 s. 109 (NJA II 1936 s. 105). 45 SOU 1935:14 s. 109 (NJA II 1936 s. 1, s. 105). Skälet till att bestämmelserna om enkla skuldebrev tillämpas analogt torde för övrigt vara att bestämmelserna snarast är att betrakta som en kodifiering av vad som gällde innan skuldebrevslagens införande, se SOU 1935:14 s. 110 (NJA II 1936 s. 1, s. 106). Reglerna skulle således möjligen kunna betraktas som en kodifiering av allmänna fordringsrättsliga principer. 46 Se t.ex. NJA 2005 s

21 för att använda terminologin i denna uppsats, således framställa både försäkringsrättsliga invändningar och restinvändningar. Om man betecknar en direktkravrätt som härledd torde man följaktligen avse att förvärvaren intar samma ställning som förvärvaren av ett enkelt skuldebrev eller som förvärvaren av en fordran i allmänhet. 47 Vid överlåtelse är som framgått utgångspunkten att förvärvaren inte har en bättre rätt än överlåtaren. Försäkringsbolaget kan alltså i ett sådant fall rikta samma invändningar mot skadelidanden som mot försäkringstagaren. Av särskilt intresse är att försäkringsbolaget kvittningsvis kan göra gällande motfordringar som inte är konnexa (se 28 ). Om direktkravsrätten är härledd kan alltså inte endast försäkringsrättsliga invändningar göras; försäkringsbolaget kan även göra gällande restinvändningar. Ett annat fall av cession är subrogation. Liksom överlåtelse innebär subrogation ett borgenärsbyte. 48 Skillnaden mot överlåtelse är att den nya borgenärer (cessionarien) förvärvar den tidigare borgenärens (cedentens) rätt genom att inträda i cedentens ställning. 49 Lindskog framhåller att inträdet sker genom att cessionarien infriar någon annans skuld. 50 HD framhåller i NJA 2013 s. 233 att [u]tgångspunkten för verkan av subrogation är att den som betalar ersättning för en skada inträder i samma rättsliga position som den ursprungliga innehavaren av fordringen. 51 Huvudregeln är således, liksom vid överlåtelse, att förvärvaren varken får en bättre eller sämre rätt än cedenten. Vad som sagts om överlåtelse gäller 47 Se Zackariasson, s. 288 f. och Lindskog Betalning, s Se NJA 2013 s. 233 p Se Lindskog Preskription, s Lindskog Preskription, s P. 13 i domskälen. Huruvida subrogation förutsätter att ett skuld faktiskt betalas framstår inte som klart. Som ett exempel på detta nämner Zackariasson (s. 124) att en tolkning av NJA 1913 s. 593 är att en person i fallet övertog en annans rättighet genom subrogation. Därefter framhåller hon att [d]enna form av cession (fordringsöverlåtelse) brukar emellertid förutsätta att annans skuld betalas. Att betalning förutsätts synes hon i övrigt utgå ifrån. Hon framhåller t.ex. (s. 280 not 70) att [r]ätten till regress i 11 PAL torde i sin tur bygga på subrogation, vilket betyder att säljaren eller uppdragstagaren genom betalning av den produktansvariges skuld, inträder i skadelidandens rätt till skadestånd (min kursivering). I sammanhanget kan dock 95 i den danska försäkringsavtalslagen uppmärksammas. När den skadelidandes skada är fastställd intræder den skadelidte i den sikredes ret imod selskabet. Den skadelidande tar alltså enligt dansk rätt, utan betalning, över den skadelidandes rätt gentemot försäkringsbolaget. van der Sluijs (s. 74) framhåller att rätten enligt bestämmelsen subrogeras. Gällande HD:s inställning till detta spörsmål behöver uttalandet i NJA 2013 s. 233 p. 15 inte nödvändigtvis tas till intäkt för att HD anser att subrogation förutsätter betalning. I vart fall kan majoritetens formulering i NJA 2013 s. 233 p. 15 jämföras med föredragens formulering i dennes p

22 alltså även vid subrogation. 52 Om en direktkravsrätt är härledd kan man lika gärna likställa skadelidandens ställning vid förvärvarens ställning vid subrogation Ett exempel på en självständig rätt tredjemansavtal När en direktkravsrätt är självständig kan som nämnt det bakre ledet inte rikta samma invändningar mot direktkravsborgenären som mot det främre ledet. Invändningsrätten är således inskränkt i förhållande till vad som är fallet när direktkravsrätten är härledd. 53 Att rätten är självständig innebär dock inte per automatik att vissa invändningar som kan riktas mot försäkringstagaren inte kan riktas mot skadelidanden. 54 I föregående avsnitt nämndes att förvärvaren av ett löpande skuldebrev har en självständig rätt. Mot honom kan gäldenären framställa motfordringar som grundar sig på samma rättsförhållande. Gäldenären kan inte framställa inkonnexa kvittningsinvändningar mot förvärvaren, vilket han kan göra mot överlåtaren. För att använda terminologin i denna uppsats skulle förvärvaren av ett löpande skuldebrev kunna sägas få framställa vissa försäkringsrättsliga invändningar, men inte några restinvändningar. En självständig direktkravsrätt kan dock inte likställas med den självständiga rätt som en förvärvare av ett löpande skuldebrev har. Det kan dock noteras att en självständig rätt inte innebär att rättsinnehavarens ställning inte i något avseende tangerar en annan persons ställning i förhållande till gäldenären. Ett annat exempel på en självständig rätt är tredjemansavtal. För att illustrera att vissa av invändningarna mot den främre gäldenären skulle kunna riktas mot skadelidanden kan ett fiktivt tredjemansavtal tjäna som exempel. Det mest klargörande rättsfallet för vad som krävs för att ett tredjemansavtal ska föreligga är möjligen NJA 2013 s I fallet anges att det för det första krävs att två parter ska ha träffat ett avtal. För det andra krävs att parterna genom 52 I doktrinen har det uppmärksammats att det skulle kunna vara av betydelse i regresshänseende om förvärvet grundas på överlåtelse eller subrogation, se van der Sluijs (s. 75) som hänvisar till Dhunér. Vari denna skillnad skulle bestå framstår inte som klart. Dhunér framhåller att det inte finns några vägledande avgöranden som belyser skillnaden mellan överlåtelse och subrogation i svensk rätt och påpekar snarast att denna eventuella skillnad borde uppmärksammas eftersom, den enligt honom, är av betydelse i engelsk rätt (Dhunér, s. 5). 53 Zackariasson, s Se NJA 2009 s Rättsfallet kommenteras i avsnitt 6.2 nedan. 55 Se för det följande p. 13 i domskälen. 22

23 avtalet ska tillägga en tredje person en rättighet. För det tredje ska båda parterna ha avsett att ge tredje man en rättighet. Det fjärde och sista kravet är att tredje man ska kunna göra gällande sin rätt enligt avtalet oberoende av parterna. Tredje man ska alltså ha en självständig rätt. 56 Anta att A och B träffar ett avtal innebärande att B omedelbart ska erlägga kronor till A. Avtalet ger B en rätt att förvärva A:s Volvo V70. Avtalet skulle kunna betraktas som en option till att förvärva en bil. Eftersom B är tveksam till om han någonsin kommer att utnyttja optionen tar A och B in en klausul i optionsavtalet där följande stadgas: B:s dotter TM ges i och med detta avtal rätt att förvärva A:s Volvo V70. Hur ska i detta fall TM:s rätt enligt tredjemansavtalet beskrivas? Mest träffande är väl att säga att hon har en rätt men inte en skyldighet att förvärva en Volvo V70. Ingenting tyder på att TM måste få ett medgivande från A eller B för att utnyttja optionen. Hennes rätt kan därför kallas för självständig. 57 Att notera är att även B har en rätt men inte en skyldighet att förvärva en Volvo V70. B:s rätt gentemot A är såtillvida identisk med TM:s rätt gentemot A. Tredje mans rätt är dock, eftersom det grundas på ett tredjemansavtal, inte härledd, utan självständig. Anta nu att tredjemansklausulen istället skulle ha innehållit följande. B:s dotter TM ges i och med detta avtal samma rätt som tillkommer B enligt detta avtal. I sak medför denna skrivning inte någon skillnad för TM. Den enda skillnaden är att TM:s rätt genom skrivningen knyts till B:s rättighet. I detta läge ligger det möjligen närmare till hands att beteckna TM:s rätt som härledd. Tredje mans rätt måste dock alltjämt betraktas som självständig. 56 Lindskog framhåller dock att tredjemansavtal som regel är osjälvständiga (!), se p. 23 i hans tillägg i NJA 2014 s Att ett tredjemansavtal är osjälvständigt innebär, enligt Lindskog, att tredje man inte kan grunda någon rätt på A:s och B:s avtal utan medgivande från någon av dem (se p. 23). På ett liknande sätt skiljer Zackariasson mellan oäkta (osjälvständiga) och äkta (självständiga) tredjemansavtal (se Zackariasson, s. 185). Som tidigare framhållits (se NJA 2013 s. 491 p. 13) är en förutsättning för att ett tredjemansavtal ska föreligga att tredje man ska kunna göra sin rätt gällande oberoende av A och B; TM ska med andra ord ha en självständig rätt för att det ska röra sig om ett tredjemansavtal. Lindskog hänvisar till NJA 2005 s. 142 och menar att tredjemansavtal är osjälvständiga om det inte finns stöd för att A och B velat ge TM en självständig rätt. Denna mening är riktig om Lindskog menar att avtal i allmänhet inte ger tredje man en rätt. Detta ger dock enligt min mening snarast vid handen att presumtionen är att avtal inte är tredjemansavtal, inte att tredjemansavtal som regel är osjälvständiga. 57 Se NJA 2013 s. 491 p

24 Det som jag vill illustrera med detta exempel är att är om en persons rätt är identisk med en annan persons rätt så innebär det inte med nödvändighet att rätten är härledd. Detta kan vara viktigt att hålla i åtanke. I det angivna exemplet ger avtalet TM samma rätt till bilen som B har enligt avtalet. Detta innebär dock inte, i alla fall inte nödvändigtvis, att TM i övrigt intar samma ställning som B i förhållande till A. 2.5 Accessorisk direktkravsrätt Genom att beteckna en fordring som accessorisk uppmärksammar man förhållandet mellan två olika fordringar, nämligen en huvudfordring och en accessorisk fordring. 58 Den accessoriska fordringen är beroende av huvudfordringens existens. 59 Ett exempel på en accessorisk fordring är ett borgensavtal. 60 Borgensavtalet (den accessoriska fordringen) är beroende av låneavtalets (huvudfordringens) existens. Om låneavtalet regleras upphör borgensåtagandet att existera. 61 Borgensavtalet kan dock upphöra banken kanske tillåter det utan att låneavtalet påverkas. Att notera är att man inte kan avgöra vilket innehåll borgensavtalet har genom att fastslå att bankens fordran gentemot borgensmannen är accessorisk. Låntagaren har kanske lånat kronor. Borgensåtagandet kan dock vara begränsat till exempelvis kronor. Genom att säga att en fordring är accessorisk vet man alltså endast hur den förhåller sig till huvudfordringen, men ingenting om den accessoriska fordringens innehåll. Eftersom beteckningen accessorisk inte egentligen säger något om innehållet av direktkravsrätten kan man inte utan vidare sluta sig till om en accessorisk direktkravsrätt är att betrakta som självständig eller härledd. 62 Visserligen är den härledd 58 Se Lindskog Betalning, s A.st. 60 Se a.st. Se även NJA 2005 s Av NJA 2005 s. 44 framgår att det är en allmän princip att ett borgensavtal är accessoriskt till huvudfordringen. HD framhåller dock att denna regel är försedd med vissa lagstadgade undantag och nämner bland annat 3 kap. 9 lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, där det anges att en borgenär som godkänt ett ackordsförslag inte genom godkännandet förlorar sin rätt mot gäldenärens borgensmän. 62 Detta framgår även av NJA 2009 s Se vidare avsnitt 6.2 nedan. Det kan för övrigt tilläggas att HD i NJA 2009 s. 355 framhåller att det in dubio kan framstå som näraliggande att en direktkravsrätt som 24

25 i så måtto av försäkringsrättsliga invändningar som rör preskription och dylikt även träffar tredje man. På så sätt är tredje mans rätt beroende av den främre gäldenärens anspråk. Gällande direktkravsrättens innehåll i övrigt avslöjar dock termen inte vilka invändningar som kan göras gällande eller inte. En accessorisk direktkravsrätt kan således vara härledd, men den behöver nödvändigtvis inte vara det. Om en direktkravsrätt inte är accessoriskt torde det dock vara uteslutet att beteckna den som härledd. 3 Något om 95 3 st GFAL I gamla försäkringsavtalslagen kunde skadelidanden i ett särskilt fall framställa krav mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare. Bestämmelsen påminner om direktkravsrätten i 9 kap. 7 FAL. 63 I 95 3 st GFAL stadgades följande. Har försäkringshavare, som försättes i konkurs, hos försäkringsgivaren innestående ersättningsbelopp, som försäkringshavaren icke äger lyfta utan samtycke av den, som lidit skada, äge denne, där ej konkursboet till honom utbetalar beloppet, rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren på sig överlåtet; och åligger i ty fall konkursförvaltaren att hålla honom till handa alla i konkursboets ägo befintliga handlingar rörande försäkringen, i den mån det erfordras för beloppets utbekommande. Om man bortser från konkursförvaltarens ansvar kan det konstateras att skadelidanden enligt bestämmelsen kan ha rätt att få försäkringstagarens (försäkringshavarens) anspråk mot försäkringsbolaget överlåtet på sig. För att den skadelidande ska ha rätt att förvärva försäkringstagarens anspråk ställer bestämmelsen i övrigt upp tre krav. 64 För det första måste försäkringstagaren vara försatt i konkurs. grundas på ett tredjemansavtal, det vill säga en självständig rätt, är accessorisk. Detta kan vidare tas till intäkt för att en identisk rätt inte med nödvändighet är härledd, se avsnitt ovan. 63 Ordet påminner används i förarbetena till nya försäkringsavtalslagen (se prop. 2003/04:150 s. 479). 64 Möjligen skulle man kunna betrakta det faktum att försäkringstagaren inte får lyfta försäkringsbeloppet utan skadelidandens samtycke som ett fjärde krav. Johansson (s. 728) behandlar exempelvis inte detta som ett krav. Förklaringen till detta är förmodligen att skrivningen inte ska ses som ett krav, utan ett konstaterande av försäkringstagarens rättigheter mot försäkringsbolaget. I 95 1 st stadgas nämligen att försäkringshavaren inte är berättigad att på grund av försäkringen uppbära ersättning i vidare mån än han gottgjort den, som lidit skada, eller denne lämnat sitt samtycke. När det i 3 st talas om ett belopp som försäkringshavaren icke äger lyfte utan samtycke av [den skadelidande] skulle det därför kunna tänkas att 3 st tydliggör det som redan följder av 1 st. 25