FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT FRANCIS G. JACOBS föredraget den 16 december 1997

Transkript

1 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT FRANCIS G. JACOBS föredraget den 16 december Detta mål har hänskjutits av Kammarrätten i Sundsvall och avser tolkning av vissa bestämmelser i förordning nr 1408/71 (förordningen) 1 beträffande en mottagare av svenska föräldraförmåner, som har gjort gällande att hon enligt förordningen fortfarande är berättigad till sådana förmåner, trots att hon flyttat till Finland. Domstolen har särskilt tillfrågats om huruvida sökanden ingår i den personkrets på vilken förordningen är tillämplig och huruvida en bestämmelse i svensk lagstiftning som kräver att mottagare av föräldraförmåner skall vara bosatta i Sverige är förenlig med förordningen. "I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges: a) Anställda respektive egenföretagare: De gemenskapsrättsliga bestämmelserna 2. I artikel 1 föreskrivs, så vitt är av intresse för detta mål: ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i denna förordning, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande befolkningen, förutsatt att personen * Originalspråk: engelska. 1 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Texten till förordningen i dess lydelse den sista december 1995 återfinns i avdelning I i bilaga A till rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring ocn uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 28, s. 1). kan identifieras som anställd eller egenföretagare genom det sätt på vilket systemet administreras eller finansieras..." I

2 KUUSIJÄRVI 3. Artikel 2 har rubriken "Personkrets". I artikel 2.1 föreskrivs: g) Förmåner vid arbetslöshet." "Denna förordning gäller anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande." 5. Artikel 13, med rubriken "Allmänna regler", är den första bestämmelsen i avdelning II i förordning nr 1408/71, som har rubriken "Bestämmande av tillämplig lagstiftning". 4. Artikel 4 har rubriken "Sakområden". I artikel 4.1 föreskrivs, så vitt är av intresse: 6. I artikel 13.1 föreskrivs: "1. Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet: "Om något annat inte följer av artikel 14 c skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning." a) Förmåner vid sjukdom och moderskap. 7. Artikel 14 c innehåller särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare I

3 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 inom en annan medlemsstats territorium, vilket inte är relevant för detta mål. 11. I artikel 13.2 f, som infördes i förordning nr 1408/71 genom förordning nr 2195/91 2, med ikraftträdande från och med den 29 juli 1991, föreskrivs: 8. I artikel 13.2 föreskrivs en rad regler för bestämmandet av vilken lagstiftning som är tillämplig i olika situationer. Det anges att dessa regler gäller om inte annat följer av artikel 14 17, vilka utgör resterande del av avdelning II och som innehåller en rad specialregler som inte i något fall är tillämpliga i detta mål. "Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i den lagstiftningen." 9. I artikel 13.2 a föreskrivs: "Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium." 12. I artikel 10b i förordning nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71 3, som också infördes genom förordning nr 2195/91 och som har rubriken "Förfarande enligt förordningens artikel 13.2 f", föreskrivs: "Den dag och de villkor då lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla för en person som avses i förordningens artikel 13.2 f skall fastställas enligt den lagstiftningen. Den institution som har utsetts av den behöriga 10. Artikel 13.2 b e avser i nämnd ordning egenföretagare, anställda ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, offentligt anställda och de som är inkallade eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring. 2 Rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 206, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s.46). 3 Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Den senaste konsoliderade versionen återfinns i avdelning II i bilaga A till den i fotnot 1 omnämnda förordning nr 118/97. I

4 KUUSIJÄRVI myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning blir tillämplig på denna person, skall vända sig till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den förra medlemsstaten, med en begäran om att specificera denna dag." har rätt till följande förmåner: I artikel 22 i förordning nr 1408/71, tilllämplig i fall av sjukdom och moderskap, föreskrivs så vitt är av intresse för detta mål: "1. En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tilllämpar Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras bara om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården." b) som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta till en annan medlemsstats territorium Artikel 18 rör sammanläggning av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning och saknar relevans för detta mål. I

5 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/ I artikel 94 i förordningen föreskrivs så vitt är av intresse: "1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före... den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium Både Sverige och Finland anslöt sig till de Europeiska gemenskaperna den 1 januari Förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72 blev emellertid tillämpliga i båda dessa länder den 1 januari 1994 på grund av avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 4. Vid tidpunkten för de händelser som ligger till grund för det nationella målet var förordningen således inte i kraft i egenskap av gemenskapslagstiftning. Varken den nationella domstolen eller någon av dem som har ingett skriftliga yttranden till domstolen har emellertid tagit upp denna fråga. Jag utgår därför från att den nationella domstolen anser att ett förhandsavgörande från domstolen är nödvändigt för att den skall kunna meddela dom med innebörd att sökandens rätt till föräldraförmåner om denna erkänns skulle bestå efter den 1 januari 1995 och att frågan på så sätt faller inom domstolens jurisdiktion. 2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning... före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium... skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning. Den nationella lagstiftningen 3. Om inte något annat följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före... den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium..." 16. I lag (1962: 381) om allmän försäkring 5 (AFL) föreskrivs att svenska medborgare och personer som är bosatta i riket är försäkrade enligt lagen. En försäkrad som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt i riket, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. 6 4 EGT L 1, 1994, s. 3; sc i synnerhet artikel 29, protokoll 1 och bilaga VI. 5 Ej relevant för den svenska versionen av detta förslag till avgörande. 6 1 kap 3. I

6 KUUSIJÄRVI 17. Enligt AFL gäller att försäkrade som har uppnått sexton års ålder skall vara inskrivna hos allmän försäkringskassa, förutsatt att de är bosatta i riket. 7 Inskrivning regleras genom bestämmelser som utfärdas av Riksförsäkringsverket 8 i vilka det bland annat föreskrivs följande. 18. En person skall anses vara bosatt i Sverige, om han har sitt egentliga hemvist i landet, om han kommer till Sverige med avsikt att vistas där stadigvarande eller om han har för avsikt att vistas i Sverige under en begränsad tid om anledningen till vistelsen är förvärvsarbete eller studier och vistelsen är avsedd att vara mer än ett år. 9 En person som har rätt till förmåner enligt svensk lagstiftning med stöd av förordning nr 1408/71 skall anses bosatt i Sverige så länge han har rätt till sådana förmåner, även om han inte uppfyller dessa villkor för bosättning. Om en försäkrad person beger sig utomlands i avsikt att stanna där mer än ett år skall han, om han flyttar till ett nordiskt land, avregistreras från försäkringskassan från och med den dag han avregistreras från folkbokföringen i Sverige. 10 När en person som omfattas av förordning nr 1408/71 beger sig från Sverige till en annan medlemsstat gäller dock att han skall avregistreras från försäkringskassan så snart han enligt förordningen skall omfattas av lagstiftningen i det landet, även om hans avsikt är att vistas där under kortare tid än ett år. 19. I 4 kap AFL regleras rätten till föräldrapenningförmåner. Av bestämmelserna framgår att en försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa har rätt till föräldrapenning med anledning av ett barns födelse under högst 450 dagar. De första 360 dagarna beror föräldrapenningens belopp på förälderns tidigare inkomst, med en viss lägsta garantinivå, och för de sista 90 dagarna motsvarar beloppet garantinivån. Rätten att erhålla föräldrapenning med ett högre belopp än garantinivån under de första 180 dagarna är beroende av vissa villkor beträffande förälderns anslutning till sjukförsäkringssystemet före barnets födelse. I övrigt utges föräldrapenning oavsett när sökanden fick hemvist i Sverige, under förutsättning att barnet inte har fyllt åtta år. Även om det i lagen om allmän försäkring inte finns några bestämmelser som direkt begränsar hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som vistas utomlands, följer det enligt den nationella domstolen av kravet på inskrivning att en person upphör att vara försäkrad, med åtföljande rätt att uppbära bland annat föräldrapenning, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längre än ett år, eller i förekommande fall den tidigare tidpunkt när han kommer att omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat. Föräldrapenningförmånerna är inte avgiftsfinansierade. 7 1 kap 4. 8 Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1985: 16) om inskrivning och avregistrcring hos allmän försäkringskassa och Den svenska regeringen har i sitt skriftliga yttrande och mündigen väckt frågan huruvida föräldrapenningen är en moderskapsförmån eller om den snarare är att anse som en familjeförmån, vilket i så fall uteslu- I

7 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 ter tillämpning av artikel 22 i förordning nr 1408/71. Eftersom frågan om förmånens klassificering emellertid inte har tagits upp av den nationella domstolen och det av den svenska regeringens skriftliga yttrande framgår att vid ikraftträdandet av avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, när förordning nr 1408/71 trädde i kraft i Sverige, föräldrapenningen anmäldes i enlighet med artikel 5 och 97 som en moderskapsförmån och det inte finns något som tyder på att denna anmälan har ersatts av en senare, utgår jag i detta förslag till avgörande från att föräldrapenningen är en moderskapsförmån i den mening som avses i förordning nr 1408/ Anne Kuusijärvis begäran om fortsatt föräldrapenning efter flyttningen till Finland avslogs av Norrbottens läns allmänna försäkringskassa. Länsrätten i Norrbottens län avslog hennes överklagande och slog fast att de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72 innebar att hon hade rätt till förmåner från svensk försäkringskassa enligt förordning nr 1408/71 så länge som villkoren för utbetalning förelåg enligt de svenska reglerna. Med hänsyn bland annat till reglerna om avregistrering från svensk försäkringskassa, hade hon efter flyttningen från Sverige inte rätt till fortsatta utbetalningar av föräldrapenning efter den 1 juli Hon överklagade till Kammarrätten i Sundsvall som har hänskjutit följande frågor till domstolen: Målet vid den nationella domstolen 21. Anne Kuusijärvi, som är finsk medborgare, arbetade i Sverige under elva månader, med sista arbetsdag den 10 februari Hon uppbar därefter arbetslöshetsersättning till dess hon födde barn den 1 februari 1994, varvid hon beviljades barnbidrag och föräldrapenning. Den 1 juli 1994 avflyttade hon till Finland utan att påbörja förvärvsarbete där. Hon avregistrerades från svensk försäkringskassa den 2 juli 1994 och utbetalningen av föräldrapenning upphörde med verkan från detta datum. "1. Gäller över huvud taget förordning (EEG) nr 1408/71 för en person som före det att förordningen blev tillämplig i Sverige flyttade från Finland till Sverige och tog arbete här men som när förordningen trädde i kraft i Sverige inte är anställd för arbete inom svenskt territorium och inte heller som arbetslös, efter det att förordningen blivit gällande i Sverige, begett sig hit, utan endast vistades här vid denna tidpunkt som arbetslös efter en tidigare anställningsperiod och därvid uppbar svensk arbetslöshetsersättning. Det vill säga kan en I

8 KUUSIJÄRVI person med denna bakgrund göra gällande att hon eller han efter den 1 januari 1994, på grundval av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71, omfattas av lagstiftningen i Sverige när det gäller rätt till svenska socialförsäkringsförmåner i form av föräldrapenning? i fråga uppfyller samtliga bestämmelser i den lagstiftning som det behöriga landet tillämpar, det vill säga även ett i dessa bestämmelser ingående krav på bosättning i landet, eller skall artikel 22 tolkas så att denna rätt finns så länge personen i fråga uppfyller alla andra villkor i den nationella lagstiftningen i avflyttningslandet utom ett bosättningskrav?" Om denna fråga besvaras jakande önskas svar även på följande frågeställningar. 23. Skriftliga yttranden har givits in av Riksförsäkringsverket, kommissionen, den finska, den nederländska, den norska och den svenska regeringen. Med undantag för den norska regeringen var samtliga dessa företrädda vid sammanträdet. 2. Skall artikel 13.2 f i förordning (EEG) nr 1408/71 jämförd med artikel 10 b i förordning (EEG) nr 574/72 förstås så att en medlemsstat är oförhindrad att införa villkor om bosättning i landet för att en person, som upphört att arbeta där, när det gäller kontantförmåner vid moderskap fortfarande skall omfattas av det landets lagstiftning? Den första frågan 3. Skall artikel 22 i förordning (EEG) nr 1408/71 förstås så att om en person börjat uppbära kontantförmåner vid moderskap i en behörig stat så har den personen, under de förutsättningar i övrigt som gäller enligt nämnda artikel, fortsatt rätt till dessa kontantförmåner vid flyttning till annat medlemsland endast under förutsättning att personen 24. Den första frågan gäller huruvida förordningen är tillämplig på en person som inte var anställd i Sverige när förordningen trädde i kraft där, men som vistades där som arbetslös och som på grund av tidigare anställning hade rätt till arbetslöshetsersättning. Av beslutet om hänskjutande synes framgå att frågan har ställts på grund av tvivel om huruvida sökanden under dessa omständigheter faller under definitionen "anställda" i artikel 1 a och 2.1, snarare än på grund av att sakomständigheterna i målet I

9 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÂL C-275/96 härrör från tiden före Sveriges anslutning till gemenskapen. 28. Den svenska regeringen har konstaterat att sökanden före det att förordningen trädde i kraft hade förvärvsarbetat i elva månader och därefter uppbar arbetslöshetsförmåner. Hon hade därför en försäkringstillhörighet i Sverige och ingick således i förordningens personkrets. 25. Det råder enighet bland de som ingivit yttranden om att förordningen är tillämplig i det aktuella fallet, även om deras skäl varierar något. 26. Sökanden har inte ingivit något yttrande men hennes uppfattning framgår ändå av beslutet om hänskjutande. Hon synes ha gjort gällande i kammarrätten att förordningen var tillämplig på grund av hennes anställning och därpå följande arbetslöshetsperiod i Sverige, innan förordningen trädde i kraft i detta land. 29. Den finska regeringen har hänvisat till artikel 2 i förordningen, som enligt sin lydelse är tillämplig på "anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater", och till artikel 1 a i som definierar "anställd" som en person som är försäkrad i ett system för social trygghet för anställda. Domstolen har dessutom slagit fast att begreppet "arbetstagare" inte kan begränsas till att endast omfatta de personer som faktiskt befinner sig i ett anställningsförhållande. 12 Förordningen omfattar således en person som erhöll arbetslöshetsersättning när förordningen började gälla i den ifrågavarande medlemsstaten. 27. Riksförsäkringsverket har hänvisat till den av domstolen fastställda principen att begreppet anställd är ett gemenskapsrättsligt begrepp som skall ges en extensiv tolkning för att åstadkomma största möjliga rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen. Det avgörande kriteriet är huruvida en person är omfattad av det aktuella landets lagstiftning om social trygghet Den norska regeringen har hänvisat till artikel 94.2 och 94.3 i förordningen vari föreskrivs att alla försäkrings- och anställningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium skall beaktas vid 11 Dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63, Hoekstra mot Bedrijfsvereniging Detailhandel (REG 1964, s. 347). 12 Dom av den 31 maj 1979 i mål 182/78, Algemeen Ziekenfonds Drcnthe-Plattcland mot Picrik (REG 1979, s. 1977) och av den 10 mars 1992 i mål C-215/90, Twomcy (REG 1992, s ). I

10 KUUSIJÄRVI fastställande av rätt till förmåner enligt förordningen och att rätt till förmåner skall förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före denna dag. domen i målet Pierik 1 4 och har konstaterat att eftersom hon har uppburit arbetslöshetsersättning och föräldrapenning i Sverige så måste hon ha varit försäkrad mot relevanta risker i enlighet med artikel 1 a. 31. Den nederländska regeringen har hänvisat till domstolens vida definition av begreppet "arbetstagare" som "var och en som skall anses vara försäkrad enligt en eller flera medlemsstaters socialförsäkringslagstiftning". 13 Det är den nationella domstolen som skall bedöma huruvida sökanden är försäkrad enligt Sveriges system för social trygghet och således motsvarar detta begrepp och definitionen "anställd" i artikel 1 a ii. 32. Kommissionen har hänvisat till artikel 2.1 i förordningen som i dess personkrets inkluderar anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en medlemsstat. Eftersom sökanden omfattades av svensk lagstiftning både när hon arbetade och när hon uppbar arbetslöshetsersättning samt när hon därefter erhöll föräldrapenning, har kommissionen dragit slutsatsen att sökanden är "anställd" i den mening som avses i förordningen. Det förhållande att sökanden inte var anställd när hon blev berättigad till föräldrapenning förändrar inte denna slutsats. Kommissionen har hänvisat till definitionen av "anställd" i artikel 1 a och till 33. Enligt min uppfattning framgår det av artikel 1 a jämförd med artikel 2.1 att förordningen är tillämplig bland annat på alla personer som är försäkrade mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i förordningen, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare, och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater. Dessa grenar av social trygghet inbegriper moderskaps- och arbetslöshetsförmåner. Man får anta att den nationella domstolen är i stånd att bedöma huruvida sökanden vid den tidpunkt då förordningen trädde i kraft i Sverige på angivet sätt var försäkrad och omfattad av lagstiftningen, eftersom hon erhöll en specificerad förmån och var bosatt i Sverige. Om detta är fallet förefaller det klart att hon ingår i den personkrets på vilken förordningen är tillämplig. Ytterligare stöd för denna uppfattning, om detta krävs, finns i artikel 94.2 och 94.3 i förordningen samt i domstolens dom i målet Pierik. 34. Målet Pierik handlade om tolkningen av begreppet "arbetstagare" som, i den version av förordningen som var föremål för 13 Dom i det i fotnot 12 nämnda målet Pierik, punkt Omnämnd i fotnot 12. I-3431

11 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 domstolens behandling, 15 definierades i artikel 1 a som "varje person som är försäkrad, obligatoriskt eller frivilligt, i ett av de system för social trygghet som avses under i, ii och iii i samma artikel". Denna definition är nästan identisk med definitionen av "anställd" i artikel 1 a i den nuvarande versionen av förordningen. Domstolen slog fast: "En sådan definition som fastställs för att gälla 'i denna förordning', har en allmän räckvidd och omfattar därför alla personer, oavsett om de är yrkesverksamma eller inte, som är försäkrade i enlighet med en eller flera medlemsstaters lagstiftning om social trygghet. Av detta följer att personer som i enlighet med en eller flera medlemsstaters lagstiftning uppbär pension genom att vara anslutna till ett system för social trygghet, oavsett om de är yrkesverksamma eller inte, omfattas av förordningens bestämmelser om 'arbetstagare', under förutsättning att de inte omfattas av särskilda bestämmelser." 16 Den andra frågan 36. Den nationella domstolens andra fråga gäller huruvida artikel 13.2 f innebär att en medlemsstat är oförhindrad att kräva att en person som har upphört att arbeta i den staten skall vara bosatt där för att fortfarande omfattas av dess socialförsäkringlagstiftning. Som tidigare nämnts föreskrivs det i artikel 13.2 f att en person för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla, utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tilllämplig på honom enligt avdelning II i förordningen, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt. Parternas argumentering 35. Jag drar således den slutsatsen att en person i sökandens situation ingår i den personkrets på vilken förordningen är tillämplig. 15 EGT L 149, 1971, s Punkt 4 i domen. 37. Det framgår av beslutet om hänskjutande att sökanden i kammarrätten i första hand har gjort gällande att hon, med hänsyn till tidigare anställning i Sverige med efterföljande rätt till arbetslöshetsersättning, enligt artikel 13 i förordningen omfattas av svensk lagstiftning, även om hon är bosatt i en annan medlemsstat, intill dess att denna lagstiftning upphör att gälla i enlighet med artikel 13.2 f. Sökanden anser att artikel 13.2 f jämförd med artikel 10b i förordning nr 574/72 inte tillåter Sverige att hävda bosätt- I

12 KUUSIJÄRVI níngskravet, som enligt hennes uppfattning medför att hon som arbetslös skulle förlora sin rätt till föräldrapenning redan vid tidpunkten för flyttningen till Finland utan att hon med stöd av förordningen kom att omfattas av finsk socialförsäkringslagstiftning. 38. Riksförsäkringsverket har hänvisat till ordalydelsen av artikel 10b i förordning nr 574/72 enligt vilken den dag och de villkor då lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla för en person som avses i artikel 13.2 f skall fastställas enligt den statens lagstiftning. I svensk lagstiftning föreskrivs att en försäkrad som flyttar till ett annat nordiskt land upphör att omfattas av lagstiftningen från och med dagen för flyttningen. Riksförsäkringsverket har ansett att detta är ett giltigt villkor förutsatt att det tillämpas på alla medlemsstaters medborgare. och som flyttar till en annan medlemsstat utan att börja arbeta där, fortsätter att omfattas av lagstiftningen i det land han senast arbetade i, oavsett hur lång tid som förflutit sedan förvärvsarbetet upphörde. Därefter fastslog domstolen i domen i målet Twomey 19 att det endast är arbetstagare som definitivt har upphört att förvärvsarbeta som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 13.2 a. Den svenska regeringen anser att syftet med artikel 13.2 f var att täcka in det sistnämnda fallet. Den är inte tillämplig på personer som för en viss tid upphör att förvärvsarbeta, till exempel på grund av tillfälliga hälsoskäl. För en sådan person bestäms den tillämpliga lagstiftningen enligt huvudregeln, det vill säga artikel 13.2 a, om inte speciella förhållanden pekar ut någon av de övriga reglerna i avdelning II. Den svenska regeringen har dragit slutsatsen att en person i sökandens situation omfattas av lagstiftningen i det land där hon senast var anställd, och svensk lagstiftning är således tilllämplig. I denna lagstiftning anges ett krav på bosättning för att man skall komma i åtnjutande av föräldrapenning. Regeringen är medveten om att detta krav inte kan upprätthållas när vilket är den svenska regeringens uppfattning i det aktuella fallet artikel 13.2 a är tillämplig Den svenska regeringen har i motsats härtill ansett att artikel 13.2 a (i vilken det föreskrivs att tillämplig lagstiftning är den i den medlemsstat där personen är anställd) är den relevanta bestämmelsen och inte artikel 13.2 f. Den har hänvisat till domstolens dom i målet Ten Holder 17, vilken tvingade fram den ändring av förordning nr 1408/71 varigenom artikel 13.2 f infördes. 18 I detta mål fastställde domstolen att en arbetstagare som upphört att förvärvsarbeta i en medlemsstat, 40. Den norska regeringen har hänvisat till den princip som kommit till uttryck i flera av domstolens domar, nämligen att målet 17 Dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder mot Nieuwe Algemene Bedrijfsvereniging (REG 1986, s. 1821). 18 Sc punkt nedan. 19 Omnämnd i fotnot Dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen (REG 1990, s. I-1755). I

13 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 med fri rörlighet för arbetstagare skulle motverkas om en flyttande arbetstagare till följd av att han flyttar förlorade förmåner som han var berättigad till enligt en medlemsstats lagstiftning. Följden av domen i det ovannämnda målet Ten Holder är att artikel 13.2 a är tillämplig och att sökanden fortsätter att omfattas av svensk lagstiftning fram till det att hennes rätt till förmåner upphör av andra skäl än byte av bosättning, eftersom ett krav på bosättning inte kan upprätthållas gentemot en arbetstagare inom tillämpningsområdet för artikel 13.2 a. 21 Den norska regeringen anser att det av förarbetena till artikel 13.2 framgår att den är subsidiär i förhållande till övriga bestämmelser i avdelning II och endast är tillämplig från den tidpunkt då utbetalningen av förmåner från den stat i vilken personen i fråga senast var anställd har upphört. Om en medlemsstat fritt kunde bestämma att dess lagstiftning upphör att gälla för en arbetstagare som flyttar från den staten, och som har förvärvat rätten till socialförsäkringsförmåner där men ännu inte förvärvat rätten till sådana förmåner i den stat till vilken han flyttar, skulle den första staten kunna besluta att sociala förmåner som skyddas av gemenskapsrätten skall upphöra att gälla och endast tillämpa förordningens bestämmelser så länge som villkoren för försäkring och utbetalning är uppfyllda enligt nationell lagstiftning, vilket skulle strida mot förordningens hela system. Den norska regeringen anser slutligen att artikel 10b i förordning nr 574/72 är en administrativ tilllämpningsbestämmelse som inte kan åberopas som en självständig rättslig grund med direkt och menlig verkan för den berörda personen. Det är i synnerhet inte tillåtet för en medlemsstat att fastställa andra villkor för förmånstagare som fortsätter att vara bosatta i den behöriga staten än för arbetstagare som flyttar till andra medlemsstater. 21 Den i fotnot 20 nämnda domen i målet Kits van Heijningen. 41. Kommissionen har anfört att införandet av artikel 13.2 f inte har gjort domen i målet Ten Holder överflödig. Denna subsidiara bestämmelse blir tvärtom inte tillämplig förrän vid den tidpunkt vid vilken rätten till en förmån upphör i den andra staten och avgör vilken lagstiftning som skall tillämpas därefter. Det faller sig annorlunda när den berörda personen har upphört med all yrkesverksamhet (se domstolens domar i målen Noij 22, Daalmeijer 23 och kommissionen mot Nederländerna 24 ), men detta är inte fallet här. Det går inte att dra slutsatsen att sökanden har upphört med all yrkesverksamhet bara för att hon för tillfället ägnar sig åt att fostra sitt barn. 42. Den finska regeringen har konstaterat att domstolen i domen i målet Ten Holder utvidgade tillämpningsområdet för artikel 13.2 a till att även omfatta en arbetstagare som har slutat arbeta, oberoende av när detta skedde. I senare mål har tillämpningsområdet emellertid begränsats så att artikeln inte gäller en person som helt har slutat arbeta. 25 I det senare fallet avgörs frågan om tillämplig 22 Dom av den 21 februari 1991 i mål C-140/88, Noij (REG 1991, s. I-387). 23 Dom av den 21 februari 1991 i mål C-245/88, Daalmeijer (REG 1991, s. I-555). 24 Dom av den 28 november 1991 i mål C-198/90, kommissionen mot Nederländerna (REG 1991, s. I-5799). 25 Det i fotnot 22 nämnda målet Noij, det i fotnot 23 nämnda målet Daalmeijer och det i fotnot 24 nämnda målet kommissionen mot Nederländerna. I

14 KUUSIJÄRVI lagstiftning i enlighet med artikel 13.2 f. Den finska regeringen anser att tillämpningsområdet för artikel 13.2 f inte är begränsat till att avse sådana situationer när en person definitivt har slutat arbeta och menar att den skall tillämpas i situationer när det på grundval av objektiva överväganden kan fastslås att arbetstagaren definitivt har upphört att arbeta i en stat och flyttat till en annan. Detta kan ha skett av andra orsaker än pensionering. Den kan emellertid inte tolkas så att den ger en medlemsstat frihet att genom nationell lagstiftning bestämma när dess lagstiftning upphör att vara tillämplig enligt denna bestämmelse. Frågan om tillämplig lagstiftning skall alltid avgöras enligt reglerna i avdelning II. Frågan huruvida artikel 13.2 f är tillämplig är dock inte avgörande i detta mål. Avgörande är att Sverige var behörig stat när föräldrapenningen beviljades, vilket medför att, oavsett vilken lagstiftning som är tillämplig, Sverige enligt artikel 22 är förhindrat att åberopa bosättningskravet för att upphäva sökandens rätt till denna förmån. Denna punkt behandlas i den finska regeringens yttrande beträffande den tredje frågan. är emellertid inte endast begränsad till att avse pensionärer utan omfattar var och en som slutgiltigt upphör med sin förvärvsverksamhet i en viss stat. Kopplingen till förvärvsarbete finns då inte längre och det är således upp till den staten som framgår av artikel 10b att bedöma om och på vilka villkor sådana personer fortsätter att vara försäkrade enligt den statens socialförsäkringslagstiftning. Enligt den nederländska regeringens uppfattning är det möjligt att, i syfte att fastställa tillämplig lagstiftning, sådana villkor innehåller ett bosättningskrav, på så sätt att svensk lagstiftning inte längre är tillämplig på sökanden efter hennes flyttning till Finland. Det är emellertid den nederländska regeringens uppfattning att slutsatserna beträffande tillämplig lagstiftning inte innebär att sökandens rätt till föräldrapenning upphörde när hon flyttade till Finland. Denna fråga avgörs av artikel 22, som den nederländska regeringen har behandlat i samband med den tredje frågan. Tillämpningsområdet för artikel 13.2 f 43. Den nederländska regeringen har anfört att det i artikel 13.2 f föreskrivs en uttrycklig konfliktklausul som skall tillämpas på sådana situationer som nu är i fråga och anser att den rättspraxis som talar för att artikel 13.2 a är tillämplig i detta fall, i synnerhet domen i målet Twomey, numera är obsolet. Artikel 13.2 f är tillämplig när en person slutgiltigt har upphört att utöva verksamhet i en medlemsstat och nu är bosatt i en annan. Denna 44. Artikel 13 är den första bestämmelsen i förordning nr 1408/71 :s avdelning II, som har rubriken "Bestämmande av tillämplig lagstiftning". Domstolen har vid flera tillfällen slagit fast att bestämmelserna i avdelning II utgör ett fullständigt och enhetligt system för kollisionsnormer, vars mål är att de arbetstagare som flyttar inom gemenskapen skall omfattas av endast en medlemsstats system för social trygghet i syfte att undvika I

15 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt och undgå de komplikationer som skulle kunna följa om så vore fallet. 26 Holder endast tillämpade en princip som den tidigare slagit fast i domen i målet Coppola 29 är kanske detta mål en bättre utgångspunkt. 45. Artikel 13.2 f infördes i förordning nr 1408/71 genom förordning nr 2195/ I det tredje övervägandet i ingressen till förordning nr 2195/91 konstateras: 47. Båda målen rörde tillämpningen av artikel 13.2 a, vari den främsta regeln i avdelning II anges, nämligen lex loci laboris som innebär att en person som är anställd i en medlemsstat skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt i en annan medlemsstat. "Till följd av domstolens dom i målet 302/84 (Ten Holder) den 12 juni 1986 har det visat sig nödvändigt att införa en ny punkt f i artikel 13.2 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att bestämma vilken lagstiftning som skall tillämpas på personer för vilka en medlemsstats lagstiftning upphör att gälla utan att en annan medlemsstats lagstiftning blir tillämplig på dem enligt någon av reglerna i de föregående punkterna i samma artikel 13.2 eller enligt något av de undantag som anges i artikel " 48. Målet Coppola rörde den lagstiftning som är tillämplig på en arbetstagare som innan han blev sjuk hade varit anställd i Förenade kungariket och därefter i Italien. Domstolen slog fast att, även om det i artikel 13.2 a inte uttryckligen nämns det fall att en arbetstagare som ansöker om sjukförmåner inte har anställning, bestämmelsen i förekommande fall skall tolkas så att den hänvisar till lagstiftningen i den stat där arbetstagaren senast var anställd För vägledning om tillämpningsområdet för och syftet med artikel 13.2 f kan man således gå till domstolens dom i målet Ten Holder 28. Eftersom domstolen i målet Ten 49. Målet Ten Holder rörde en nederländsk medborgare som var anställd i Tyskland innan hon blev arbetsoförmögen och fick rätt till sjukförmåner. Hon bosatte sig åter i Nederländerna, och de tyska sjukförmånerna upphörde därefter med hänvisning till att 26 Se senast domstolens dom i mål C-131/95, Huijbrechts mot Commissie voor de Behandeling van Administratieve Geschillen (REG 1997, s. I-1409, punkt 17). 27 Nämnd i fotnot Omnämnt i fotnot Domstolens dom av den 12 januari 1983 i mål 150/82, Coppola mot Insurance Officer (REG 1983, s. 43). 30 Punkt 11 i domen. I

16 KUUSIJÄRVI den längsta tid för vilken utbetalning av förmånerna kunde ske hade löpt ut. Med tillämpning av slutsatserna i domen i målet Coppola slog domstolen fast att bestämmelsen i artikel 13.2 a medför att en arbetstagare som upphör att utöva verksamhet inom en medlemsstats territorium och som inte har tagit anställning i en annan medlemsstat fortfarande skall omfattas av lagstiftningen i den stat där han senast var anställd, oavsett hur lång tid som gått sedan den ifrågavarande verksamheten eller anställningsförhållandet upphörde. 31 offentligt anställda skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem, inte är tilllämplig på personer som slutgiltigt har upphört med all förvärvsverksamhet 35, och i domen i målet kommissionen mot Nederländerna 36, där domstolen slog fast att artikel 13.2 a inte är tillämplig på anställda som har pensionerat sig i förtid I tre senare mål inskränktes denna uppenbart mycket vida tolkning. Domstolen slog i målet Noij 32 fast att varken artikel 13.2 a eller någon annan bestämmelse i avdelning II är tillämplig på en arbetstagare som har pensionerat sig i förtid och därmed slutgiltigt upphört att vara anställd. Syftet med i synnerhet artikel 13.2 a är att lösa de lagvalskonflikter som kan uppstå, under en och samma period, när en person inte har bosättningsort och anställning i samma medlemsstat. Sådana konflikter uppstår emellertid inte när det rör sig om arbetstagare som har upphört med all förvärvsverksamhet. 33 Denna princip bekräftades senare i domen i målet Daalmeijer 34, där domstolen slog fast att artikel 13.2 d, vari det föreskrivs att 51. Målet Twomey 38, slutligen, rörde en medborgare i Förenade kungariket som under en tid arbetade och var bosatt i Förenade kungariket för att därefter säga upp sin anställning och flytta till Irland, där hon inte förvärvsarbetade. Några månader efter flyttningen till Irland förklarades hon arbetsoförmögen och ansökte om sjukförmåner i Förenade kungariket. Vid denna tidpunkt var hon 20 år gammal. Artikel 13 nämndes inte i den fråga som hänskjöts till domstolen, men den tyska regeringen hävdade vid det muntliga sammanträdet att artikel 13.2 a inte var tilllämplig på henne, eftersom hon inte längre var anställd i Förenade kungariket. Den ansåg att det således var lagstiftningen i bosättningsstaten som var tillämplig på henne. Domstolen förkastade detta argument och upprepade den princip som slagits fast i domen i målet Ten Holder, att en arbetstagare som har upphört att utöva verksamhet inom en medlemsstats territorium fortsätter att vara omfattad av denna stats lagstiftning om han inte har tagit anställning i en annan medlemsstat, och den princip som slagits fast i domen i målet Noij, att endast arbetstagare 31 Punkterna 14 och 15 samt domslutet. 32 Omnämnd i fotnot Punkt 10 i domen. 34 Omnämnt i fotnot Punkterna 12 och 13 i domen. 36 Omnämnd i fotnot Punkt 10 i domen. 38 Omnämnt i fotnot 12. I

17 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 som slutgiltigt har upphört med all förvärvsverksamhet faller utanför tillämpningsområdet för artikel 13.2 a. 52. Det är uppenbart att syftet med artikel 13.2 f åtminstone var att sörja för den arbetstagare som slutgiltigt har upphört med all förvärvsverksamhet och är bosatt i en annan stat än där han senast var anställd. 39 Den lagstiftning som skall tillämpas på en sådan arbetstagare är nu lagstiftningen i bosättningsstaten. 53. Frågan i det aktuella fallet är emellertid om tillämpningsområdet för artikel 13.2 f är vidsträcktare än så och om bestämmelsen följaktligen också är tillämplig när en person som är bosatt i en annan stat än den där han senast var anställd för tillfället har upphört att arbeta, till exempel på grund av sjukdom eller barnafödsel, och det i lagstiftningen i den stat där han senast var anställd föreskrivs att denna lagstiftning under sådana förhållanden skall upphöra att gälla. 54. Enligt min uppfattning låter inte ordalydelsen av artikel 13.2 f antyda att syftet skulle vara att begränsa dess tillämpning till 39 Se motiveringen till kommissionens förslag till rådets förordning (EEG) om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, cgcnförctagarc eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT C 221, 1990, s. 3; COM(90) 335 slutlig; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). att avse arbetstagare som slutgiltigt har upphört med all yrkesverksamhet. Dess ordalydelse och förarbeten låter tvärtom antyda att avsikten snarare var att ge den egenskap av alternativ generalklausul. Det system som artikel 13.2 utgör skulle då i huvudsak gå ut på att lagstiftningen i anställningsstaten, uttryckligen föreskrivet i punkt a e, skall tillämpas när den berörda personen arbetar, och lagstiftningen i bosättningsstaten tillämpas när detta inte är fallet. Den dag och de villkor då lagstiftningen upphör att gälla skall, vilket föreskrivs i artikel 10b i förordning nr 574/72, fastställas enligt lagstiftningen i det land där personen senast var anställd. Som emellertid kommer att framgå av behandlingen av den tredje frågan förhåller det sig så att när en person vid den tidpunkten har rätt att få en viss förmån utbetald i den stat där han senast var anställd, innebär det förhållande att lagstiftningen i det landet upphör att vara tillämplig inte nödvändigtvis, eller ens i normalfallet, att den personen samtidigt förlorar rätten till fortsatt utbetalning av denna förmån. 55. Denna uppfattning vinner dessutom stöd av ingressen till förordning nr 2195/91, i vilken det antyds att syftet med artikel 13.2 f just är att täcka den situation som var för bedömning i målet Ten Holder, nämligen när en person som är mottagare av exempelvis en sjukförmån som förmodas bli kortvarig byter bosättningsort, och således upphäva följderna av domen. I ingressen konstateras det: "Till följd av domstolens dom... har det visat sig nödvändigt att införa en ny punkt f" Tredje övervägandet. I

18 KUUSIJÄRVI 56. Ytterligare vägledning beträffande kommissionens avsikter kan hämtas i motiveringen till förslaget 41, i vilket det konstateras följande: kommissionens avsikt var att enbart sörja för en kategori av personer för vilka det ännu inte slagits fast att förordning nr 1408/71 inte är tillämplig. "Domen i målet Ten Holder blottade en lucka i avdelning II i förordning (EEG) nr 1408/71. Det saknas i själva verket en särskild bestämmelse för att fastställa vilken lagstiftning som skall tillämpas på personer som har upphört med all yrkesverksamhet enligt lagstiftningen i en medlemsstat och som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium. Syftet med den föreslagna artikel 13.2 f är att åtgärda denna lucka." 58. Med en vidare tolkning av artikel 13.2 f skulle man också undvika följderna av den motsatta uppfattningen vilken poängterades av den nederländska regeringen vid sammanträdet att den som under lång tid mottagit förmåner från en medlemsstat och som flyttar till en annan stat utan att förvärvsarbeta där under all framtid skulle behålla sin rätt till sådana förmåner från den första medlemsstaten, vilket inte förefaller helt och hållet förnuftigt. Detta skulle också bli följden av den lösning som kommissionen har föreslagit, nämligen att artikel 13.2 f skulle bli tillämplig efter det att varje befintlig rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat där personen senast var anställd har upphört. Det finns inte i denna förklaring, eller annorledes i motiveringen, något som låter antyda att avsikten var att begränsa artikel 13.2 f till personer som slutgiltigt har upphört att arbeta. 57. Det är också värt att notera att domstolen vid den tidpunkt då kommissionen presenterade sitt förslag ännu inte hade meddelat dom i målen Noij och Daalmeijer. Följaktligen kan det inte hållas för troligt att 41 Omnämnt i fotnot Jag vill slutligen dämpa de farhågor som har uttryckts av den norska regeringen, att om artikel 13.2 f vore tillämplig i det aktuella fallet skulle förordningens system, och i synnerhet dess mål att främja fri rörlighet för arbetare, motverkas. Den norska regeringen fruktar att bedömningen att det är lagstiftningen i bosättningsstaten som är tillämplig i en sådant fall som nu är för handen, skulle medföra att en person i sökandens situation förlorade rätten till förmåner som förelåg vid tidpunkten för flyttningen. Detta blir emel- I

19 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS MÅL C-275/96 lertid inte nödvändigtvis följden eftersom, vilket kommer framgå vid behandlingen av den tredje frågan, såväl den aktuella förmånen som flera andra förmåner som faller inom tillämpningsområdet för förordningen omfattas av bestämmelser som är avsedda att tillförsäkra fortsatt utbetalning av dessa i situationer motsvarande sökandens, utan hinder av byte av bosättning. 60. Mycket talar således enligt min uppfattning för en tolkning av artikel 13.2 f som innebär att lagstiftningen i bosättningsstaten blir tillämplig lagstiftning med verkan från och med bytet av bosättning, när en person som tillfälligt eller slutgiltigt har upphört med yrkesmässig verksamhet flyttar från den medlemsstat där han senast var anställd till en annan medlemsstat och det i lagstiftningen i den förstnämnda staten föreskrivs att tillämpning av denna lagstiftning upphör i samband med en sådan flyttning. Som den nederländska och den finska regeringen har påpekat, påverkar emellertid inte tolkningen av artikel 13.2 f, under de omständigheter som föreligger i det aktuella fallet, sökandens rätt att även i fortsättningen ta emot föräldrapenning. Denna slutsats följer av en korrekt tolkning av artikel 22, vilken är föremål för den nationella domstolens tredje fråga och till vilken turen nu har kommit. Det är därför, mot bakgrund av svaret på den tredje frågan, obehövligt att slutgiltigt ta ställning till tillämpningsområdet för artikel 13.2 f. Den tredje frågan 61. Artikel 22 återfinns i avdelning III i förordning nr 1408/71. Rubriken på denna avdelning är "Särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner". Kapitel 1 i avdelning III, vilket innefattar artikel 18 36, rör förmåner vid sjukdom och moderskap. I artikel 22 föreskrivs att en anställd som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, och som efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad får tillstånd av denna institution att flytta till en annan medlemsstats territorium, har rätt till kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Tillstånd att flytta får vägras bara om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården. 62. Enligt förordningen är "anställd" varje person som är försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i denna förordning, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare 42 och "behörig stat" definieras som "den medlemsstat inom vars territorium den behöriga institutionen finns" 43. "Behörig institution", slutligen, definieras bland annat som "den institution hos vilken en 42 Artikel 1 a ii. 43 Artikel 1 q. I

20 KUUSIJÄRVI person är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmån görs" 44 och som "den institution från vilken den berörda personen har rätt, eller skulle ha rätt, till förmåner om han... var bosatt[a] inom den medlemsstats territorium där institutionen finns" Artikel 22 är således tillämplig i det aktuella fallet oavsett vilken lagstiftning som är tillämplig, eftersom Sverige förblir den behöriga staten i den mening som avses i artikel 22 i förhållande till den moderskapsförmån som är i fråga, även om följden av artikel 13.2 f skulle vara att finsk lagstiftning i stället för svensk blev tillämplig vid den tidpunkt då sökanden flyttade till Finland. 64. Med sin tredje fråga önskar den nationella domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida kravet i artikel 22, att personer på vilka bestämmelsen är tillämplig skall uppfylla villkoren i den nationella lagstiftningen, innebär att en förmånstagare som flyttar till en annan medlemsstat inte längre har rätt till utbetalning av denna förmån när det bland dessa villkor i lagstiftningen finns ett krav på bosättning inom landets territorium. 44 Artikel 1 o i. 45 Artikel 1 o ii. 65. Artikel 22.1 b är enligt sin ordalydelse tillämplig när en person, som har fått rätt till sjukdoms- eller moderskapsförmåner, återvänder till den medlemsstat där han är bosatt eller flyttar till en annan medlemsstat, och den säkerställer att förmånstagaren under dessa omständigheter behåller rätten till de ifrågavarande förmånerna. Det är uppenbart att denna bestämmelse helt skulle sakna syfte, vilket knappast kan ha varit avsikten, om denna rätt kunde upphävas genom ett nationellt krav på bosättning. Artikel 22 är vidare en i raden av bestämmelser i förordningen vars syfte är att säkerställa att medlemsstater inte generellt kan vägra utbetalning av socialförsäkringsförmåner inom tillämpningsområdet för förordnigen bara för att den förmodade förmånstagaren är bosatt i en annan medlemsstat. I detta avseende hänvisas bland annat till artikel 10 (kontantförmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande, pensioner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall), artikel 52 och 55 (olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar), artikel (arbetslöshetsförmåner) och artikel 73 (familjeförmåner). Jag drar följaktligen den slutsatsen att den rätt till fortsatt utbetalning av förmåner som ges i artikel 22 inte kan vägras med hänvisning till krav på bosättning som ställs upp i nationell lagstiftning som ett villkor för rätt till sådana förmåner. 66. Noteras kan att denna uppfattning delas av samtliga de som har yttrat sig i målet med undantag för Riksförsäkringsverket, som anser att det i artikel 22 inte regleras vilka villkor den behöriga staten kan föreskriva för rätten till förmåner, utan att det däri endast föreskrivs att dessa villkor skall vara uppfyllda. Riksförsäkringsverkets uppfattning är således att denna artikel inte är tillämplig I