Grundutbildning i. Fisketillsyn. i samarbete med. Fiskevattenägarna. Dalarna-Gävleborg

Transkript

1 Grundutbildning i Fisketillsyn i samarbete med Fiskevattenägarna Dalarna-Gävleborg

2 Innehåll Flikar Flik 1: Flik 2: Flik 3: Flik 4: Flik 5: Flik 6: Flik 7: Flik 8: Flik 9: Flik 10: Flik 11: Flik 12: Några definitioner Allmänt och enskilt vatten Allmänt och enskilt fiske Förvaltningsformer av fiske Regleringar av fiske Beivrande av lag- och regelöverträdelser Övergripande om fisketillsyn Det svenska rättsväsendet Några rättsvårdande begrepp Fisketillsynsmannens uppgifter Fisketillsynens genomförande Uppdragsgivarens ansvar Bilagor Bilaga 1: Havs- och vattenmyndighetens studieplansplan Bilaga 2: Lag (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde Bilaga 3: Rapport vid fisketillsyn Bilaga 4: Fiskelag (1993:787) Bilaga 5: Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Bilaga 6: Lag (1981:533) om fiskevårdsområden Bilaga 7: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:35) om fisket i Skagerack, Kattegatt och Östersjön Bilaga 8: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fisket i sötvattens - områdena Bilaga 9: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1994:14) om märkning och utmärkning av fiskeredskap Bilaga 10: Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1985:3) om fisketillsynsmän Bilaga 11: Arbetsmiljölag (1977:1160)

3 Bilaga 12: Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete Bilaga 13: Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS 1982:03) om ensamarbete Bilaga 14: Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS 1993:2) om hot och våld i arbetsmiljön Bilaga 15: Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:119) om arbetsmiljö på fartyg Upphovsrätt/Copyright: Ronnie Hermansson Materialet får användas utan kostnad vid utbildning av fisketillsynsmän. Materialet får dock ej användas kommersiellt utan tillstånd från Upphovsrättsmannen. Materialet får ej heller förvanskas eller ändras utan upphovsmannens tillstånd. Bilderna i materialet får ej användas utan tillstånd från upphovsrättsmannen eller angiven fotograf. Text får ej användas utan att källa anges. Kontakt: Se kontaktuppgifter på

4 Flik 1 Några definitioner Alla vet väl vad en fisk är och vad fiske innebär? Eller är det så? Vid en första anblick kan det verka enkelt att definiera vad som är en fisk och vad det är man gör då man fiskar och det kanske det är i vardagligt tal. Men ska man läsa lagtexter så är inte allt alltid så enkelt som det är då man står och pratar med fiskekamraten. Därför finns det olika begrepp som måste definieras och dessa måste den som vill utöva fisketillsyn ha med sig i ordförrådet då uppdraget utförs. Det handlar främst om olika slags fiske och olika slags redskap, men det finns även ytterligare några facktermer som måste redas ut. Fiskar och fiske Fisk. Vad en fisk är vet de flesta. Men i juridisk mening definieras fisk i fiskelagens (FL) 4 och enligt denna paragraf räknas även vattenlevande blötdjur (såsom musslor, bläckfiskar och många snäckor) och vattenlevande kräftdjur (kräftor, hummer och räkor etc) som fisk. Detta innebär att där det står i lagboken att något gäller för fisk så gäller det även dessa djurgrupper. Det finns visserligen undantag från denna regel, men då står det (vanligtvis) uttryckligen att det gäller för egentliga fiskar eller på något liknande sätt. Fiske. Precis som alla vet vad en fisk är så vet väl alla vad fiske innebär. Men precis som med begreppet fisk är det viktigt att veta vad som är fiske ur juridisk mening. I fiskelagens 5 definieras fiske som en verksamhet som syftar till att fånga eller döda fisk som lever fritt, d v s fisk som ej finns i odlingar, akvarium eller trädgårdsdammar etc. Det innebär att fiske omfattar allt från det vi traditionellt tänker oss som fiske, med spö, nät och andra redskap, till att man försöker fånga fisken med händerna. Det räknas således även till fiske att fånga fisk för att ha i akvarium, träddgårdsdamm eller liknande. Är flodpärlmusslan en fisk? 4

5 Olika slags fiske Yrkesmässigt fiske. Fisket i sig kan också delas upp i olika slag. Rent juridiskt finns det fritidsfiske och yrkesfiske. Fritidsfisket definieras i förhållande till det yrkesmässiga fisket och är allt fiske som inte är yrkesfiske. Vad som är yrkesmässigt fiske definieras i 19 fiskelagen och där stadgas att för att få bedriva yrkesmässigt fiske i havet krävs fiskelicens. I övriga vatten, där det inte krävs fiskelicens, har man valt att införa något som kallas personlig fiskelicens och som då kan innehas av de som bedriver yrkesmässigt fiske. Tidigare fanns något som hette yrkesfiskelicens och som gällde både för yrkesfiskare i havet och i våra insjöar. Ändringen till de nya licenserna har kommit till stånd för att harmonisera de svenska reglerna med EU:s regelverk för yrkesfisket. Yrkesfiske bedrivs med stöd av licens. Övrigt fiske. Som sagts så definieras allt annat fiske i förhållande till yrkesfisket eftersom det inte är fastslaget i lagstiftningen vad som är vad. Däremot används begreppen flitigt och måste därför förklaras översiktligt. Ickelicensierat kommersiellt fiske. Även om man inte har fiskelicens eller yrkesfiskelicens så kan man bedriva fiske i kommersiellt syfte i våra insjöar. Detta även om fisket bedrivs i näringsverksamhet. I det svenska regelverket krävs det fiskelicens för att man ska få sälja den fisk som fångats i havet. Motsvarande krav finns inte för fångster i insjöarna, utan där räcker det med att man är registrerad för f-skatt. Det kommersiella fiske som bedrivs kan i huvudsak delas in i binäringsfiske vilket oftast bedrivs som en del av verksamheten i ett lantbruksföretag (t ex så bedrivs fiske vid sidan av djurhållning eller odling av spannmål). Det finns även de som bedriver rent kommersiellt fiske, men som saknar personlig fiskelicens. Anledningen till detta kan vara att de av någon anledning inte finner det intressant att skaffa personlig fiskelicens eller att man inte beviljats sådan av myndigheterna. Inte minst är det inte ovanligt att det finns de som bedriver fiske i näringsverksamhet i de stora sjöarna (Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmare och Storsjön i Jämtland) utan att ha personlig fiskelicens. Det fiske de då bedriver bedrivs med stöd av enskild rätt (se flik 3) och myndigheterna kan ha nekat dem personlig fiskelicens t.ex. om de bedömt att fiskeresursen på allmänt vatten eller enskilda frivatten (flik 3), som de skulle få tillgång till med en licens inte är tillräcklig för att klara ett ökat fisketryck. Dessa personer kan då bedriva fiske på sina egna eller arrenderade fiskevatten. Fritidsfiske. Fritidsfiske är sånt fiske som bedrivs utanför näringsverksamhet. Till fritidsfisket räknas inte minst sportfisket, vilket bedrivs i rekreationssyfte och utövas vanligtvis med handredskap (se nedan). Denna typ av fiske är det som flest svenskar utövar och tillsammans med husbehovsfisket uppskattas att över en miljon svenskar utövar fritidsfiske någon gång under året. Husbehovsfisket är även det vanligt förekommande i landet, även om det minskat på senare år. husbehovsfisket bedrivs i syfte att fånga fisk för det egna hushållet som mat eller att användas som foder till egna djur. Fiske kan delas upp i flera underkategorier. 5

6 Olika slags fiskeredskap Fiskeredskap delas i lagstiftningen upp i två huvudtyper av fiskeredskap, fasta och rörliga redskap (FL 7 ). Fasta redskap. Med fasta redskap menas fiskebyggnad eller fiskeredskap med ledarm, om redskapet är fastsatt vid bottnen eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd. Till detta räknas för exempel laxfällor, storryssjor/ bottengarn och liknande som avses att stå ute i mer än två dygn i följd. Rörliga redskap. Rörliga redskap är i lagstiftningen fiskeredskap som inte är fasta. Röliga redskap är alltså alla fiskeredskap som inte passar in på ovanstående definition. Hit räknas exempelvis nät, angeldon och långrevar. Även handredskapen är rörliga redskap. Handredskap. I fiskelagen stadgas vad som är handredskap och med handredskap avses då spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar. I bilagan till fiskelagen har man även förtydligat definitionen av handredskap genom att slå fast att denna typ av fiske inte får kräva användning av båt för att kunna bedrivas. Mot bakgrund av detta är trollingfiske, dragrodd och liknande betraktas alltså inte som handredskapsfiske eftersom man vid denna typ av fiske använder båt som en förutsättning för att bedriva fisket. I bilagan till fiskelagen stadgas även att man inte räknar angeldonsliknande fiske som handredskap. Detta innebär att man inte kan fiska med flera fiskeredskap samtidigt och kalla det Det småskaliga yrkesfisket arbetar ofta med fasta redskap. för handredskapsfiske även om fiskeredskapen är vad vi i dagligt ta kallar för handredskap, till exempel kastspön och pimnpelspön. Var gränsen för hur många redskap som kan användas samtidigt och fortfarande vara att betrakta som handredskapsfiske är däremot inte klart definierat i lagstiftningen, men i ett rättsfall vid Attunda tingsrätt (B ) har åtta stycken spön inte betraktats vara handredskapsfiske. Exakt var gränsen nedåt i antal redskap går för att fortfarande vara handredskap är svårt att avgöra. Men Fiskeriverket har tittat närmare på detta och de menade att för att det ska räknas som handredskapsfiske så ska den fiskande kunna hantera redskapet och ha kontroll över det. I praktiken torde detta innebära att enbart ett handredskap kan nyttjas åt gången. (Se Fiv ) Handredskapsfiske som metod får i sig inte kräva användning av båt. 6

7 Ytterligare definitioner. I Torne älv, som utgör Sveriges gräns mot Finland, finns ytterligare definitioner av olika fiskeredskap. Dessa är: 1. fast redskap: redskap med ledarm, såsom laxfälla och storryssja, avsett att användas på samma ställe under minst två dygn, 2. småryssja: en till bottnen nedtyngd ryssja med en båghöjd lägre än 1,0 meter och där ingen del är högre än 1,5 meter, 3. förankrade nät: nät som med ankare, tyngder eller sin egen vikt sätts på eller förankras vid eller ovanför bottnen och som inte driver med vattnet, 4. flytnät: nät som driver med strömmen, 5. kullenät (kolknot): not som är fäst vid båt, 6. drag: konstgjorda beten, wobbler, flugor eller därmed jämförbara lockmedel som är försedda med krokar och som med sina rörelser, färger eller former lockar fisken att hugga, 7. handredskap: spö, pilk eller liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och drag eller krok, samt 8. naturliga beten: levande eller avlivade beten och luktpreparat. Fiskeredskap kan vara fasta och rörliga. Kastnät Kastnät räknas inte som handredskap. Vertikalfiske Vertikalfiske är en omstridd fiskemetod där vissa menar att det ska räknas som handredskap och andra menar att det inte är det eftersom fiskemetoden som sådan kräver användning av båt. Något rättsfall som ger vägledning kring detta finns inte varför några råd till ledning inte kan ges. Vanliga frågor Ismete Ismete med flera spön räknas som angeldonsliknande metod och är alltså inte att betrakta som handredskapsfiske. Flera spö Att använda många spön, även om det är vad man normalt kallar för handredskap, gör att det inte längre räknas som handredskapsfiske i juridisk mening utan det blir då en angeldonsliknande metod. Att oavsett vad som stadgas om olika fiskeredskap så kan fiskevårdsområdesföreningar eller andra som upplåter fiske ha egna regler kring vilka fiskeredskap som är tillåtna och hur man där definierar olika fiskeredskap. Bedriver ni tillsyn där andra beslutat om fiskeredglerna Tänk på än staten så ta reda på hur man menar med de regler som är uppsatta. Tänk också på att inget fiskevårdsområde eller annan som upplåter fiske kan fatta beslut om regler som strider mot gällande lagar och förordningar. 7

8 Flik 2 Allmänt och enskilt vatten I Sverige delas alla vatten upp i enskilda eller allmänna vatten. De enskilda vattnen hör till fastigheterna emedan de allmänna vattnen inte gör så och därför är att betrakta som statens. I Sverige så finns det bara allmänt vatten i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I den femte av de sttora sjöarna, Mälaren, saknas allmänt vatten. Gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten regleras i lag (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde (VGL) och det finns fyra huvudprinciper för var gränsen ska gå. Principerna brukar kallas trehundrametersregeln, strandvattenregel, enklavregeln och kilometervattenregeln. Det finns även ett antal undantagsregler där ytterligare vatten är enskilda. Grundreglerna Trehundrametersregeln.Trehundrametersregeln innebär att allt vatten som ligger inom 300 meter från fastlandet eller ö som är minst 100 meter lång ska räknas som enskilt vatten. Strandvattenregeln. Förutom det vatten som är enskilt på grund av trehundrametersregeln, så medför strandvattenregeln att även det vatten som ligger längre ut än 300 meter från stranden, men som är grundare än tre meter är enskilt. Därför är vanligtvis tremeterskurvan utmärkt på svenska sjökort. Isolerade djuphålor som ligger innanför denna tremeterskurva eller isolerade grundområden som ligger längre ut än både tremeterskurvan och trehundrametersregeln tar man ingen hänsyn till. Enklavregeln. Enklavregeln innebär att vatten som avgränsas från öppet vatten i havet eller någon av de fyra stora sjöarna som har allmänt Uppdelningen i allmänt och enskilt vatten i Sverige. 8

9 3,0 3,0 vatten, av enskilt vatten också är enskilt vatten. Detta innebär att vatten som exempelvis ligger till i en vik där allt vatten i mynningen är enskilt också är enskilt. Detta även om vattnet inte är enskilt på grund av trehundrametersregeln eller strandvattenregeln. Enklavregeln gäller inte för vatten på bohuskusten från Hakefjorden till Gullmarsfjorden. Kilometervattenregeln. Kilometervattenregeln påminner om enklavregeln, men gäller enbart för ost- och sydkusten mellan gränsen mot Finland och Listerhuvud i Blekinge län. Regeln gäller inte heller vattnen runt Öland, Gotland och andra friliggande ögrupper som ligger längre från fastlandet än en kilometer. Kilometervattenregeln blir i praktiken att ersätta enklavregeln eftersom den inrymmer samma vattenområden och mer därtill. Regel innebär att vatten, i havet eller de fyra stora sjöarna med allmänt vatten, som som ligger innanför sund eller öar som är minst 100 meter långa och där stränderna inte ligger längre från varandra än en kilometer är enskilt vatten. Man kan alltså hoppa mellan flera öar och fastlandet och på så sätt avgränsa enskilt vatten. 3, ,0 3 3,0 1 2 Land Va en grundare än 3m Gräns mot allmänt va enområde Illustration över trehundrametersregeln och strandvattenregeln. 1. Gränsen mot allmänt vattenområde går 300 meter från stranden. 2. Gränsen följer tremeterskurvan för ett grundområde som sträcker sig längre ut än 300 meter, men som börjar inom trehundrametersgränsen. 3. Gränsen följer tremeterskurvan som går längre ut ämn 300 meter från stranden. 4. Enskilda grundområden som ligger mer än 300 meter från stranden är inte del i gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten. 5. Inte heller enskilda djupområden närmare stranden än 300 meter ändrar gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten. 3,0 3,0 1 3,0 Land Va en grundare än 3m Gräns mot allmänt va enområde 2 Illustration över enklavvatten och kilometervattenregeln. Vattenområdet 1 ligger längre från strand än 300 meter och är djupare än tre meter och borde därför utgöra allmänt vatten. Men då vattenområdet endast har kontakt med öppet vatten över enskilt vatten i sunden 2 mellan öarna och fastlandet blir även område 1 enskilt. Område 1 blir även i delar av landet enskilt om det endast nås från öppet vatten över sund smalare än 1 km. Som sund räknas avstånd mellan öar och fastland och man kan hoppa mellan sådana för att avgränsa enskilt vatten. 9

10 Undantagsbestämmelser Norrbottens och Kalmar län. Det finns ett antal undantag från huvudreglerna om gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten. I Norrbottens och Kalmar län räknas fler vatten som enskilda. I Norrbottens län räknas även allt vatten vid Torne älvs mynning innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö som enskilt I Kalmar län räknas allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär, Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets-vinö Bredhäll-Boskärs nordöstra udde-örsskärens östra uddar-logen-lilla (Södra) Ljusklabb- Soen, allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde-träthällarnas huvudö- Långgrunds norra udde-slobbsudden-oxlenäs-sandö nordspets-taktö nordspets-taktö ostspets- Eneskärs yttre både-eneskärs sydöstra udde- Vållöromps nordöstra udde-vållöromps sydspets-stora Sillekroks ostspets-gåsö ostspets, samt allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets-pata Enskärs nordöstra udde-pata Enskärs sydspets-lilla Millgrund-Enskärskläppens ostspets- Ryssby Enskärs ostspets-långskärs sydöstra udde-stånggrund-sydöstra udden av Ryggås-Stora Rocknekalvens ostspets-skäggenäslandets nordspets som enskilt. Mindre öar. Om det finns öar som är en del av en fastighet och som är mindre än etthundra meter lång så går gränsen för det allmänna vattnet i strandlinjen. Var finns allmänt vatten? Allmänt vatten finns bara i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga vatten är allt vatten enskilt. Det finns således inget allmänt vatten i Mälaren, dock Vanliga frågor är det en vanlig missuppfattning att det gör så. Denna missuppfattning kan bero av att det finns fritt fiske i Mälaren, men detta fiske ligger trots att det är fritt på enskilt vatten. Mer om detta i nästa flik. Att tänka på är att samtliga av de ovanstående reglerna skall kunna utläsas av sjökortet för att de ska gälla. Man kan alltså inte själv göra mätningar för att avgöra vad som är allmänt eller enskilt vatten. Utan vill man hävda sin rätt till fiske så ska detta göras utifrån allmänna sjökort. Tänk på Detta är logiskt eftersom det annars kan bli svårt för de som vill fiska på allmänt vatten att veta om det är enskilt eller allmänt vatten de fiskar på. Envar måste alltså ha chansen att via sjökort eller kartor kunna avgöra om det är lagligt eller ej att fiska på dessa vatten. 10

11 Flik 3 Allmänt och enskilt fiske Precis som vattnen är fisket i Sverige uppdelat mellan allmänt och enskilt fiske. Detta fiske sammanfaller med om det är enskilt eller allmänt fiske, men det är ofta en mer komplicerad ägandestruktur än ägandet till vattenområdena. På de enskilda vattnen kan de som äger fisket där, fiskerättsägarna, i huvudsak besluta om vilka fiskeregler som ska gälla så länge det inte strider mot svensk lagstiftning. På de allmänna vattnen är det staten och dess myndigheter som beslutar om fiskereglerna. Fiske på allmänt vatten Grundprincipen för fiske på de allmänna vattnen sammanfaller även med stränder, skär och holmar i havet som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller som innehades på särskilda villkor. På dessa vatten får varje svensk medborgare eller utländsk medborgare som är stadigvarande bosatt i Sverige fiska. På samma vatten får även utländska medborgare som inte är stadigvarande bosatta i Sverige fiska med handredskap. Fiske på enskilt vatten Fisket i enskilt vatten hör till fastigheterna och därmed till fastighetsägarna - fiskerättsägarna. Här ska tidigt tilläggas att det inte per automatik är så att den som äger ett vattenområde också äger fisket i detta vatten, utan det är inte ovanligt att det är en eller flera andra fastighetsägare som äger detta. Detta innebär att allt fiske på enskilt vatten i både hav och insjöar ägs av någon och fisket i dessa vatten således, tvärt emot vad många tror, inte är fritt eller ingående i allemansrätten. Däremot finns det undantag i de fem stora sjöarna och efter kusten eftersom staten löst in delar av fiskerättshavarnas fiske i dessa vatten. I samtliga av dessa vatten är handredskapsfisket tillåtet för envar, men det finns även vissa områden där annat fiske är fritt, så kallade enskilda frivatten. Genom denna inlösning av det enskilda fisket har staten kunnat upplåta detta fiske till allmänheten. Vilka områden det handlar om som är inlösta av staten och upplåtna till allmänheten finns beskrivna i bilagan till fiskelagen. Bland annat har allmänheten rätt att fiska med rörliga redskap i delar av Mälaren och Hjälmaren samt efter kusten på enskilt vatten. Allmänheten har även i Vättern får allmänheten utanför öppen strand bedriva fiske med utter, drag samt agnnot. 11

12 Det enskilda fiskets uppdelning Ägandet av fiske hör nog till en av de mer komplicerade äganderättsformerna i Sverige. Detta beror på dess långa historia och utebliven modernisering av ägandet. Fisket i enskilt vatten, enskilt fiske, kan delas upp i skiftat och oskiftat fiske. Med skiftat fiske avses att fisket är uppdelat och den enskilde fiskerättsägaren har ett eget vattenområde som denna kan fiska på och där ingen annan äger rätt att fiska. Oskiftat, eller samfällt, fiske innebär att fisket är gemensamt för flera fastigheter. Vanligtvis innebär detta att fisket ägs gemensamt inom en by eller en socken eller liknande. Bakgrunden till detta är långa traditioner och jordbrukspolitiska reformer. Historik Hur de faktiska ägandeförhållandena såg ut i de första byarna i Sverige vet man inte. Däremot vet man att man under medeltid i delar av Sverige genomförde vad som kallades för solskifte. Vid denna tid ägdes jord, skog, vatten och fiske gemensamt i byarna och solskifte innebar att envar byaman fick en del i var och en av byns alla ägostycken. Storleken på byamannens del i ägostyckena reglerades av byamannens andel i byn. Att ha en andel i var och en av byns ägostycken kan tyckas opraktiskt, men var vid den här tiden snarare en livförsäkring. Detta bland annat eftersom ingen riskerade att bli utan skörd om frosten slog ut en åker eller haglet en annan. Man hade då fortfarande kvar en del av sin odling i andra åkrar. Med tiden blev ändå denna uppdelning av marken opraktisk och nya brukningsmetoder och nya grödor, såsom potatisen som inte var lika känslig som spannmål, gjorde att det krävdes förändringar av jorddelningen i landet. År 1749 antogs då en lag som möjliggjorde vad som kallades Storskifte. Denna lag syftade till att varje byaman skulle få färre ägolotter och man storskiftade då framförallt byarnas jordbruksmark. Detta ansåg man år 1783 inte var nog, varför man lagstiftade om möjligheten till enskifte. Detta innebar att den som begärde att få sina ägolotter sammanlagda till ett enda skifte skulle ha rätt att få det. Även vid enskifte skiftades framförallt jordbruksmarken, men i vissa fall skiftades även skogsmarken. Men det var först främst vi laga skifte som kom 1827 som man började dela upp byarnas skogsmark mellan byamännen. Fram till dess så hade man gemensamt i byarna via bystämmorna kunnat besluta om brukandet av skogen och andra gemensamma ägor i byn. Så vid dessa skiften delade man upp jord och skog. Men fiske, och många gånger även vatten förblev oskiftat. Härav så är det mer regel än undantag att fisket i Sverige är bysamfällt mellan de fastigheter som fanns i byn vid laga skifte och eventuellt även de fastigheter som därefter avstyckats eller uppkommit via fastighetsklyvning från de ursprungliga stamfastigheter och som vid fastighetsregleringarna tilldelats fiske. Vattnet å andra sidan brukar, om det inte uttryckligen avsattes som samfällt vid nåt av skiftena, betraktas som delat med stranden. Det vill säga att vattenområdet utanför strandfastigheten tillhör denna. Detta innebär i sin tur att ägandet av fisket inte per automatik stämmer överens med ägandet av vattenområdet. Utan en fastighet som äger fiske behöver således inte ligga vid vattnet och vice versa. Oskiftat fiske Mot den ovan historiska bakgrunden står vi nu idag. Vi kan beskriva dessa äganderättsliga frågor enligt nedan. Om vi ser på figuren nedanför så föreställer den en ursprunglig by, kallade Byn. I denna by ägs fisket gemensamt och även fastigheterna Byn 2:1 och Byn 8:1 har fiskerätt i Fisksjön, detta trots att de ej gränsar mot sjön. Byns ski eslag 8:1 1:1 7:1 2:1 6:1 Oskiftat fiske där fisket ägs gemensamt av flera fastigheter, t.ex. inom en by. 3:1 1:1, 2:1, 3:1, 4:1, 5:1, 6:1, 7:1, 8:1 5:1 4:1 12

13 Även om fisket inom byn är gemensamt ägt så äger alla inte lika mycket utan var och en delägare i byn har andelar baserade på hur många personer fastigheterna en gång i tiden har klarat av att försörja. Detta får kallas lite olika beroende på var i landet man befinner sig, men vanligt är hemmanstal och mantal. I teorin skall ingen delägare nyttja fisket till större andel än det han däri äger. I praktiken så nyttjas fisket efter hur mycket man fiskar. Om vi går från den gamla byn i fallet ovan och går framåt i tiden så kan det hända att en gammal stamfastighet (dvs ursprunglig fastighet) har avstyckat nya fastigheter eller tomter ifrån sig. I fallet nedan har Byn 5:1 styckat av fastigheterna Byn 5:2 och Byn 5:3. Fastigheterna Byn 5:2 och 5:3 får inte per automatik fiskerätt i Fisksjön bara för att de äger strand eller för att de avstyckats från en stamfastighet, utan de kan vara utan sådan. Istället kan Byn 5:1 trots att den nu mer är en liten fastighet och den mesta av marken nu mer tillhör Byn 5:3, äga all fiskerätt som den någonsin ägt. Men vid avstyckningen av Byn 5:2 och 5:3 så kan även fiskerätt ha styckats av så att de får andelar av Byn 5:1:s andel i skifteslagets gemensamma fiske Fisksjön. De kan däremot ej få ett eget område att fiska på om de ej begär skifte av fisket. Detsamma gäller om fastigheten hade klyvits. att fiska på emedan Byn 5:3 ej får det. Utanför Byn 5:2:s fastighet får då stamfastigheten Byn 5:1 bedriva sitt fiske. Om Byn 5:3 ej fått någon fiskerätt vid avskiljandet från Byn 5:1 så får även Byn 5:1 fiska utanför Byn 5:3 som ej får någon fiskerätt alls. Skiftar man fisket så skall det område som man har fiskerätt på stå i proportion till de andelar som fastigheten har i byn och därför kan en fastighet få fiske som är större än det vatten som ligger utanför fastigheten. En fastighet kan således få fiske utanför en annan fastighet som har mer vatten än vad den har andelar i fisket. Byns ski eslag 8:1 1:1 7:1 2:1 8:1 6:1 2:1 Genom att skifta fiske kan man dela upp fiske som är samfällt så varje delägare får sina egna fiskevatten. 5:1 3:1 5:2 5:3 4:1 Byns ski eslag 2:1 3:1 4:1 Skiftat fiske Om vi däremot från början hade haft Fisksjön upp delad mellan två skifteslag, skifteslagen 1:1 1:1, 2:1, 3:1, 4:1, 5:1, 6:1, 7:1, 8:1 5:2 Byns ski eslag 2:1 3:1 4:1 Bygräns 1:1 1:1, 2:1, 3:1, 4:1 8:1 7:1 6:1 5:1 5:3 Bygräns Bergets ski eslag 1:1, 2:1, 3:1 4:3 4:2 Det är inte säkert att en strandfastighet har fiskerätt, men en fastighet utan strand kan ha fiskerätt. 1:1 2:1 3:1 4:3 4:1 Att skifta fiske Däremot kan någon eller några i en by begära att fisket skall skiftas så att alla som äger fiskerätt får ett eget vattenområde att fiska på. Låt oss säga att Byn 5:2 fick fiskerätt då fastigheten styckades av från Byn 5:1 men att ej Byn 5:3 ej fick det. Det innebär således att Byn 5:2 kan få en bit av sjön 13 Fisket i en sjö kan bestå av både skiftat och oskiftat fiske. Byns skifteslag har oskiftat fiske. Även inom skiftslaget kan fisket vara olika. I bergets skifteslag är fisket samfällt i den del som hör till fastigheterna 1:1, 2:1 och 3:1 men 4:1 har skiftat ur sitt fisket och dessutom har 4:2 och 4:3 fått egna fiskevatten.

14 Berget och skifteslaget Byn. Gränsen mellan de båda byarna går mitt i sjön och skifteslaget Berget 4:1 har någon gång fått sitt fiske utskiftat ur skifteslagets gemensamma fiske och har därför haft ett eget vattenområde att bedriva fiske på. Övriga fastigheter inom Bergets skifteslag har samfällt fiske på skifteslagets övriga vatten. Berget 4:1 kan stycka av fastigheter och till dem välja att lägga till fiske till dem eller attt inte lägga till fiske till dem. Fisket för dessa nya fastigheter kan då vara samfällt för alla fastigheter inom det område som Berget 4:1 har fiske på, eller så kan man även här bestämma att fisket ska vara skiftat så att envar fastighet har sina egna vattenområden att bedriva fiske på. Det vi således kan se är att fiske inte alltid sammanfaller med att man äger vatten utan någon kan äga fiskrätten i det vatten som någon annan äger. Man måste således alltid skilja på fiskerätt och ägande av det fysiska vattenområdet. Fiskerätt Om någon påstår sig ha fiskerätt, men inte finns med i fiskerättsförteckningen eller liknande så är det upp till dem att bevisa att de äger fiske. Det är inte ovanligt att många tror sig ha fiskerätt eftersom de äger en strandtomt. Råkar man ut för detta så kan en vara en första fråga att ställa vara varför de tror sig ha fiskerätt. Säger de att de har strandfastighet och äger vatten så kan man förklara hur ägandet ser ut och att det därför inte är säkert att de äger fiske bara för att de har en Ägandet av fisket är inte helt okomplicerat. Därför gäller det att vara ödmjuk i diskussioner kring ägande av fiske och vatten. Bara för att man har en fiskerättsförteckning vår ett visst vatten eller ett fiskevårdsområde så innebär inte detta per automatik att den är 100 procent korrekt. Vanliga frågor Tänk på strandfastighet. Be dem sedan återkomma med papper som visar att de verkligen har fiskerätt. I ett fiskevårdsområde bör styrelsen få del av sådana uppgifter så fiskerättsförteckningen kan uppdateras. Välskötta fiskevårdsområdesföreningar bör det även finnas en fiskerättsförteckning som med jämna mellanrum uppdateras och förnyas så den i princip alltid är så aktuell den kan bli. Den som gjort fiskerättsutredningen kan ha gjort misstag eller av speciella omständigheter inte kunnat få reda på att en viss fastighet haft fiskerätt. Bevisbördan om vem som äger fisket ligger dock på den som påstår sig ha fiskerätt. 14

15 Flik 4 Förvaltningsformer av fiske Alla naturresurser måste förvaltas på ett eller annat sätt för att de ska kunna bestå och ge nyttigheter över tid. För fiskets del handlar det om att ge de fiskande den fisk som de vill ha. Det kan handla om att få mycket matfisk till yrkes- och husbehovsfiskarna eller stor fisk för sportfiskaren att få en upplevelse kring. Oavsett vad så krävs det, för att långsiktigt kunna få det fiske man vill, att man har en ändamålsenlig förvaltning. Denna förvaltning kan se ut på flera olika sätt och den svenska lagstiftningen ger möjlighet till åtminstone fyra olika förvaltningsformer - eget fiske, samfälllt delägarförvaltat fiske, samfällt föreningsförvaltat fiske och fiskevårdsområdesförening. Dessa olika förvaltningsformer har sina olika förtjänster och de beskrivs i denna flik översiktligt. Eget fiskevatten Ett eget fiskevatten är ett fiske som en enstaka fiskerättsägare har ensamrätt till. Det kan handla om att äga allt fiske i en sjö eller vattendrag eller delar därav. Fiskerättsägaren har då möjlighet att själv upplåta fisket till andra och ta betalt för detta. Fiskerättsägaren har samma skyldigheter som alla andra fiskerättsägare att förvalta fisket i enlighet med allmänna intressen, det vill säga att fiska i för stor eller för liten omfattning (FL 29 ) och att i övrigt följa de lagar, förordningar och föreskrifter som reglerar fisket. Nackdelarna med denna typ av förvaltning kan vara att det är svårt att bedriva en ändamålsenlig fiskevård om fiskerättsägaren inte äger fiske i stora vattenområden, allra helst hela vatten, till exempel har en egen sjö. Fördelarna med denna typ av förvaltning är att det är enklare att fatta beslut och skapa en näringsverksamhet kring fisket eftersom ingen annan behöver tiillfrågas. Ett eget fiskevatten är något många drömmer om, men det finns både för- och nackdelar med detta. 15

16 Samfällt fiske I vatten där fiske är samfällt, vilket beskrivits i flik 3, finns det två olika sätt att förvalta fisket, vilka regleras i lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Om man för samfälligheten till vilken fisket hör har bildat en förening för förvaltningen så är fisket föreningsförvaltat. Har man inte bildat en förening så är fisket delägarförvaltat. Delägarförvaltning Om ett fiske är samfällt, men det inte finns någon samfällighetsförening bildad som förvaltar samfälligheten så har man en delägarförvaltning. Vid delägarförvaltning av fiske får delägarna bruka fisket efter hur de kan samsas. Delägarna får därmed fatta gemensamma beslut för fiskets vård och bedrivande. Observera här att ingen delägare kan upplåta fiske till någon annan så länge som inte samtliga andra delägare i samfälligheten är överens därom, utan fisket ska enbart brukas av eller för delägarens räkning. Man kan således ej upplåta fisket till någon annan. Enda gången någon annan än delägaren får fiska är då någon fått i uppdrag av delägaren att fiska för dennes räkning. D v s fångsten skall ges till delägaren och användas för dennes räkning. Om delägarna i samfälligheten inte kan enas om hur man skall förvalta fisket så kan en delägare begära att lantmäterimyndigheten eller någon som myndigheten förordnar hålla sammanträde med delägarna för att avgöra hur man skall förvalta fisket. Då skall samtliga kända och okända delägare kallas till mötet. Okända delägare kallas genom kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen (2010:1932). Vid sammanträdet avgör det förvaltningsalternativ som får flest röster. Delägarna har en röst oavsett om denne äger en eller flera delägarfastigheter. Har frågan ekonomisk betydelse så ska rösterna räknas efter delägarnas andelstal i samfälligheten, dock får ingen rösta för mer än en femtedel av de närvarande röstetalen. Undantaget är dock beslut om att överlåta, inteckna fast egendom eller upplåta fast egendom med nyttjanderätt för längre tid än fem år. Då skall minst två tredjedelar av de avgivna rösterna bifalla förslaget för att det skall gälla. Vid ett delägarmöte kan även fattas beslut om att bilda en förening för förvaltningen av samfälligheten. Föreningsförvaltning Vid föreningsförvaltning av fiske så har det bildats och vid lantmäterimyndigheten registrerats en samfällighetsförening som vid förvaltningen skall tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa. Vid föreningsförvaltning så sker förvaltningen genom föreningen och delägarna i samfälligheten kan vid stämma gemensamt besluta om hur förvaltningen skall skötas. För genomförandet av de beslut man fattat så skall det finnas en vid stämman utsedd styrelse som svarar för föreningens förehavanden mellan stämmorna. När både samfällighets- och fiskevårdsområdesföreningar förvaltar fiske så är föreningsstämman det högsta beslutande organet. Styrelsen förvaltar föreningen mellan stämmorna. 16

17 Fiskevårdsområde Fiskevårdsområden är en förvaltningsform som kom första gången år 1960 genom speciallagstiftningen lag (1960:130) om fiskevårdsområden. Man ville från statens sida med denna få fler vatten upplåtna till allmänheten för rekreationsfiske. Dock tog bildandet inte någon större fart förrän man år 1981 införde en ny lag om fiskevårdsområden. Lag (1981:533) om fiskevårdsområden förenklade bildandet då bl a kraven på att man skulle göra en komplett äganderättsutredning ändrades till att den inte behövde vara mer omfattande än att man kunde utröna så att merparten av fiskerättsägarna inte motsatte sig ett bildande. Detta innebär alltså att det inte krävs ett majoritetsbeslut för att bilda ett fiskevårdsområde, utan det räcker med att inte flertalet motsätter sig bildandet. Syfte och verksamhet Syftet med fiskevårdsområden är att samordna fisket, fiskevården och att främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Man menade från statens sida att man genom att möjliggöra bildandet av fiskevårdsområden tillhandahöll en förvaltningsform som skapade förutsättningar för dessa syften. Man menade bland annat att fiskevårdsområdena möjliggjorde att fiske uppläts till allmänheten, och många fiskevårdsområden fick statsbidrag för bildandet under förutsättning att de lovade upplåta fisket till allmänheten. Detta menade man var ett rationellt nyttjande av fiskeresursen och genom detta och att fiskerättsägarna skulle bedriva fiskevård till stöd för fisk och vattenlevande kräft- och blötdjur så skulle deras gemensamma intressen tillgodoses eftersom de får del av den avkastning som fisket ger. Verksamheten som en fiskevårdsområdesförening får bedriva får dock inte bli hur omfattande som helst utan föreningen får enbart bedriva verksamhet som inte är främmande för dess syften. Verksamheten som bedrivs skall alltså kunna motiveras med att den gynnar fisket och fiskevården samt fiskerättsägarnas gemensamma intressen. De gemensamma intressena handlar då om sådant som är knutet till ägandet av fisket eftersom detta är den minsta gemensamma nämnaren som de har gemensamt. Omfattning Fiskevårdsområdena, som förvaltas av en förening, fiskevårdsområdesförening, kan omfatta allt eller delar av fisket inom sitt geografiska område. Det kan också vara så att ett fiskevårdsområde bildats för att omfatta en viss fiskemetod. Det är exempelvis inte ovanligt att kräftfiske har undantagits från att bli en del av fiskevårdsområdet då det bildades. Men det kan även vara annat fiske som är undantaget. För det fall att visst fiske är undantaget så ligger förvaltningen av detta fiske kvar på fiskerättsägaren eller fiskerättsägarna. Fiskevårdsområdet kan omfatta både skiftat och samfällt fiske, vilket innebär att fiske från flera enstaka hemman och skifteslag kan ingå i fiskevårdsområdet. Att ett fiskevårdsområde enbart omfattar en fiskemetod eller fiske med ett visst slags redskap torde dock tillhöra undantagen. Fiskevårdsområdet kan dock inte omfatta fiske som sker utan stöd av enskild fiskerätt i enskilt vatten. Fiskevårdsområden får heller inte omfatta fiske i områden där samerna har rätt till fiske enligt rennäringslagen (1971:437) om det är fråga om kronomark ovan odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller renbetesfjällen. I övriga områden där samerna har rätt till fiske enligt rennäringslagen får fiskevårdsområden bildas, men de får inte inskränka samernas fiskerätt. Ett fiskevårdsområde omfattat det fiske som bestämts inom ett visst område. Området ska vara lämpligt att bedriva fiskevård inom, gärna ett helt avrinningsområde eller en sjö. 17

18 Medlemskap Medlemmar i fiskevårdsområdesföreningarna är ägarna till det fiske som ingår i fiskevårdsområdet och dessa medlemmar kan vara ägare till både skiftat och samfällt fiske. Fiskevårdsområdesföreningen kan således omfatta flera olika typer av ägande till fiske där olika typer av samfälligheter, såsom bysamfälligheter, sockenallmänningar och liknande kan ingå vid sidan av skiftat fiske där enskilda hemman, bolag eller gods är ensamma ägare till ett fiske som ingår i föreningen. Upplåtelse av fiske En fiskevårdsområdesförening kan upplåta fiske till allmänheten, och som sagts i tidigare så fick många föreningar statsbidrag då de bildades på villkor att fisket skulle upplåtas. Dock kan en fiskevårdsområdesförening inte upplåta en medlems hela fiske eller fiske som denne innehar med ensamrätt utan dennes samtycke, om det inte saknar betydelse för dennes försörjning. Med upplåtelse av hela fisket avses att till exempel arrendera ut ett visst fiskevatten och därmed inte låta fiskerättsägaren för detta vattenområde fiska i det. Ett exemple på detta är när fiskeklubbar hyr vatten som sedan endast upplåts till klubbens egna medlemmar. I normalfallet så upplåter fiskevårdsområdesföreningarna fiske till allmänheten genom försäljning av fiskekort. Dessa brukar ha strängare fiskeregler och färre tillåtna fiskeredskap än de kort, vanligtvis kallade för fiskerättsbevis, som fiskerättsägarna själva kan lösa. Utdelning av överskott och uttaxering av medlemmarna Det är inte ovanligt att fiskevårdsområdesföreningar går med överskott och pengarna används då vanligtvis till fiskevårdsåtgärder och/eller utdelning av pengar till medlemmarna. Det senare är vanligast i vatten där det finns ett fåtal fiskerättsägare emedan det förra är vanligt i hela landet och ofta kombineras med utdelning till ägarna. Inte sällan stadgas det i föreningens stadgar att hälften av uppkommen vinst skall användas till fiskevårdsåtgärder och resterande pengar kan användas till detsamma eller delas ut till medlemmarna. Även motsatt förhållande kan råda, det vill säga att föreningen beslutar om att dess medlemmar skall skjuta till pengar till föreningens verksamhet, så kallad uttaxering. Detta får dock enbart ske om det står i stadgarna att uttaxering kan komma att ske. Ändringar och upplösning Fiskevårdsområdesföreningarna kan ändras, till exempel genom att fler vatten läggs till föreningen eller vatten tas bort. Detta görs i huvudsak genom någon form av förrättning, på samma sätt som vid bildandet av föreningen och länsstyrelsen beslutar om ändringen av området. Sanktioner Fiskevårdsområdesföreningar har, till skillnad från andra upplåtelseformer, rätt att ta ut kontrollavgift av den som har rätt att fiska inom området, men som bryter mot föreningens regler. Mer om detta finns i flik 6. Försäljning av fiskekort är den vanligaste formen av upplåtelse av fiske till andra än fiskerättsägarna. 18

19 Om jag köper fiskekort i ett fiskevårdsområde, är jag då medlem? Nej, medlem i en fiskevårdsområdesförening är den som äger fiskerätt i området. Fiskerätten följer i sin tur med ägandet av vattenområdet. Kan andra än fiskevårdsområdesföreningar ta ut kontrollavgifter? Svaret på denna fråga är nej eftersom kontrollavgifterna regleras i den särlagstiftning som finns för fiskevårdsområdesföreningarna. Vanliga frågor Att tänka på Kan någon hävda att denne inte godtagit att dennes fiskerätt förvaltas av fiskevårdsområdesföreningen? Det förekommer att det finns de som hävdar att de inte godtagit att fiskevårdsområdesföreningen ska förvalta deras fiske. Men så länge som fisket är införrättat i fiskevårdsområdet så är det föreningens regler som gäller för fisket. Fiskevårdsområdesföreningar är inte samma sak som fiskevårdsföreningar. En fiskevårdsområdesförenings verksamhet regleras i lag (1981:533) om fiskevårdsområden emedan fiskevårdsföreningar idag är att jämställa med klubbar och ideella föreningar. Tidigare fanns dock en mer formell föreningsform som kallades fiskevårdsförening. Dessa föreningar bestod, precis som fiskevårdsområdesföreningarna gör idag, av fiskerättsägarna. Men dessa föreningar regleras idag inte i någon egen särlagstiftning utan staten avsåg att fiskevårdsföreningarna i och med lagen om fiskevårdsområden skulle ombildas till sådana. Eventuelle icke ombildade fiskevårdsföreningar ska ha upphört sedan 1990-talet. Dock finns det sammanslutningar av fiskerättsägare som fortfarande kallar sig fiskevårdsföreningar. 19

20 Flik 5 Regleringar av fiske Som fisketillsynsman har man många regler att hålla reda på och som ska tillsynas. I Sverige finns det tre olika nivåer av statliga regler. I grunden finns det lagar vilka stiftas genom beslut av riksdagen som är det högsta beslutande organet i Sverige. I lagstiftningen står ofta att regeringen får besluta om ytterligare regler som är mer detaljerade. Dessa kallas förordningar. Vid sidan av förordningar så kan även lagstiftningen ge regeringen möjlighet att utse myndigheter som kan utfärda föreskrifter. Dessa föreskrifter är oftast detaljregleringar inom ett specialområde, som till exempel fiske, och gäller inte sällan för ett visst geografiskt området, exempelvis Östersjön, eller andra områden med i huvudsak frifiskerätt. På enskilt vatten har dessutom fiskerättsägarna rätt att stifta fiskeregler. Fiskelagen Grunden för de bestämmelser som finns kring fisket återfinns i Fiskelagen (förkortas FL). Fiskelagen drar upp de huvudsakliga riktlinjerna för fiske inom Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon. I denna lag definieras begrepp kring fisk och fiske m m, vilket genomgåtts under flik 1. Här regleras även vem som får fiska var, vilket gåtts igenom under flik 2. Förutom detta så finns det övergripande regler för själva fiskets bedrivande i FL. Till dessa regler hör bestämmelser om fiskådra, om förhållandena inbördes mellan fiskande, bestämmelser om att använda annans strand, bestämmelser kring vanskötsel av fiske samt bestämmelser om fredningszoner inom Torneälvs fiskeområde. Fiskådra Fiskådra, eller kungsådra som det också kallas är en urgammal bestämmelse som gör gällande att man inte får stänga av fiskens vandringsvägar i syfte att fånga fisken, utan den ska ha chans att vandra förbi. Ursprunget till denna lag kom av att man inte skulle hindra fisken att vandra till andra som också drog nytta av den resurs som fisken var för naturahushållningen i gamla tider. En fiskerättsägare som hade rätt att fiska långt ned i en älv eller å skulle lätt kunna stänga av vattendraget så att de som bodde längre upp efter vattnet inte skulle kunna få någon fisk alls. Denna bestämmelse har följt med under historiens lopp och idag regleras (FL ) att i varje gren av ett vattendrag eller sund där fisken har sin gång ska det finnas en fiskådra i det djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Fiskådran sträcker sig sedan vidare där vattendragen har sitt inlopp eller mynning, samt vid sundens ändpunkter, med oförändrad bredd vidare tre hundra meter ut i det djupaste vattnet. För vissa fall kan länsstyrelsen besluta om att 20

21 fiskådran ska gå i en annan del av vattnet. I eller vid fiskådran får fiskeredskap eller något annat som kan hindra fiskens vandring inte sättas ut i syfte att hindra fisken att vandra. Även detta kan länsstyrelsen besluta om undantag för. Inbördes förhållande mellan de fiskanden Hur man beter sig mot andra handlar först och främst om sunt förnuft. Dock regleras förhållandet mellan fiskande inbördes i fiskelagen (25-26 ) och man slår först och främst fast att den som fiskar ska visa hänsyn till andra som vistas i området och att fiske ska bedrivas så att andra som fiskar inte hindras i onödan. Om fler personer vill fiska på samma plats och det inte kan ske samtidigt så får de fiska i den ordning som de kom till platsen. När sedan den eller de som fiskat avslutar fisket så får inget lämnas kvar som kan hindra andra fiskanden. Man får således inte lämna kvar käppar eller annat som använts för att fästa redskap vid. Man får heller inte lämna kvar flöten, kulor, vakare eller liknande i vattnet medans man tar hem och vittjar nät i syfte att uppehålla den platsen. Det är även reglerat hur man får använda sina redskap och fiskelagen säger att det egna fiskeredskapet ska användas så att det inte snärjs ihop med andras redskap. Man får heller inte i vatten där var och en har rätt att fiska, bedriva fiske närmare vattenbruksanläggning (fiskodling etc) och fast redskap än 100 meter om redskapet eller anläggningen är utmärkt på rätt sätt (se nedan). Användande av annans strand I vissa fall får man använda annans strand för att kunna fiska (27 ). Om det behövs för fisket och kan ske utan olägenhet för den som innehar stranden så får den som fiskar tillfälligt använda någon annans strand och vattenområde för att dra upp eller göra fast båt eller redskap. För yrkesfiskare som fiskar utan stöd av enskild rätt gäller samma sak, men för dem krävs det inte att det kan ske utan olägenhet bara ersättning betalas för eventuell skada och intrång. Förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (förkortat Ff) innehåller regeringens förtydliganden av fiskelagen. Man reglerar dels mer specifikt vilka myndigheter som får ge dispenser, tillstånd och undantag för olika slags fiske och fiskeverksamheter och man reglerar även vilka redskap som får användas. Nedan görs en översyn av vilka regler som gäller. Skyddade arter Enligt förordningens 5 anges det att det är förbjudet att fiska mal och flodpärlmussla samt sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N. Att en art har markerats med bokstaven N i artskyddsförordningen innebär att den kräver ett noggrant skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Till de arter som är markerade med N hör bl a tjockskalig målarmussla. Förbjudna fiskemetoder I förordningens 6 bestäms vilka redskap man ej får använda för fiske. Det är förbjudet att utan tillstånd från länsstyrelsen eller Havs- och vattenmyndigheten fiska med gift, sprängämnen eller andra bedövande och dödande ämnen, elektrisk ström, skjutvapen och andra redskap som fisken kan spetsas med. Dock är det tillåtet att fiska med ålsax vars tänder är högst sex millimeter och man får även använda huggkrok för att bärga fisk som fångats med andra redskap. Det är vidare reglerat att hummer och krabba inte får fångas vid dykning. Man får heller inte bedriva fiske efter fisk, och vattenlevande kräft- eller blötdjur som är markerade med N och F i artskyddsförordningen med redskap som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner 21

22 Att fiska med elektricitet är förbjudet om man inte har fått särskilt tillstånd från Länsstyrelsen. eller utsätts för en allvarlig störning. Att en art är markerad med F i artskyddsförordningen innebär att den är av sådant intresse för EU att insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för särskilda förvaltningsåtgärder vilket kan innebära att EU:s medlemsstater upprättar förvaltningsplaner för arterna. delar av kräftor i ett annat vatten än där de fångats och man får heller inte rengöra emballage (hinkar, baljor etc) i vilket kräftor förvarats i i ett annat vatten än där de fångats. Märkning och utmärkning av fiskeredskap Märkning och utmärkning av fiskeredskap regeleras närmare längre ner. Dock reglerar förordningen att märkning av redskap som används vid fiske och fisksump ska göras så att det framgår vem som använder redskapet eller sumpen (15 ). Det ska även framgå om användaren är yrkeseller fritidsfiskare samt om fisket sker med stöd av enskild rätt eller ej. Regler kring kräftpest I förordningen regleras även hur man ska hindra spridning av kräftpest. Den grundläggande reglen för detta återfinns i 2 kap 9 som säger att det är förbjudet att utan föregående desinfektering använda redskap för kräftfiske i ett vatten om redskapet använts för fiske i ett annat vatten. Man får heller inte förvara eller kasta kräftor eller Länsstyrelserna får även, i syfte att hindra spridning av kräftpest, förklara ett område som kräftpestsmittat (2 kap 10 ). I ett sådant område är det förbjudet att förutom att fånga kräftor, även att saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor. Det är heller inte tillåtet att i ett sådant område använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än där den fångats (2 kap 11 ). Fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som använts i ett område som förklarats som kräftpestsmittat får inte transporteras till någon annan sjö eller vattendrag inom eller utanför området utan att först desinfekteras. Länsstyrelserna kan även besluta om att ett visst område skall vara skyddsområde för flodkräfta. I ett sådant område är det förbjudet att: 1. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor som inte härrör från området, 2. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats, 22

23 3. utan föregående desinfektering använda fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i vatten utanför området, 4. plantera ut signalkräftor. Länsstyrelsen kan dock besluta om undantag från dessa förbud om det inte behövs för att hindra smittspridning (2 kap 11 ). Utplantering av fisk kräver tillstånd från fiskerättsägarna och länsstyrelsen. Utplantering av fisk För att få plantera ut fisk eller flytta den från ett vatten till ett annat krävs det tillstånd av länsstyrelsen (2 kap 16 ). Länsstyrelsen kan, när de beviljar tillstånd till utplantering eller flyttning av fisk, villkora detta. Vanligt är att man villkorar sådana beslut med att intrång ej får ske i enskild rätt, det vill säga att den som vill plantera ut fisk i ett vatten också har tillstånd från fiskerättsägarna (fiskevårdsområdesföreningen, samfällighetsföreningen eller den enskilda fiskerättsägaren). Det är vanligt att beslutet villkoras med att fisken som planteras ut ska ha en viss hälsostatus. Detta gör man för att minska risken att sprida smittsamma sjukdomar till naturvatten. För att säkerställa att fiskhälsan på den fisk som planteras ut är god så har Jordbruksverket ett hälsokontrollprogram som fiskodlarna ska följa. Länsstyrelserna får heller inte ge tillstånd till utsättning av fisk om det finns risk för spridning av smittsam sjukdom (2 kap 16 ). Det är således viktigt att den som vill plantera ut fisk begär tillstånd av länsstyrelsen samt kollar med den fiskodling man vill köpa fisk ifrån så att det är kontrollerad enligt de villkor som ställs upp både av havs- och vattenmyndigheten) och av länsstyrelserna (lyssna med länsstyrelsens fiskeansvarige innan utplantering). Att sakna tillstånd till utplantering är således ett brott och man skall även ha i beaktande att det till exempel räknas som ett brott att släppa ut levande betesfisk i ett annat vatten än där de fångades. Så det är inte bara de vanliga fiskevårdande utplanteringarna som räknas in under denna paragraf. Närmare regler kring utplantering och flyttning av fisk återfinns i Havs- och vattenmyndighetens föreskrift som de tog över från det nu nedlagda Fiskeriverket och som heter Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar. Myndighetsföreskrifter I övrigt kan Havs- och vattenmyndigheten genom sina myndighetsföreskrifter reglera fiskets bedrivande eller begränsa detsamma med avseende på vilken fisk som fångas, vilka fiskemetoder som får användas och vilka regler som skall gälla inom ett visst område. Dessa föreskrifter gäller dock bara i havet och i de fem stora sjöarna upp till första definitiva vandringshindret. Fiskeriverkets föreskrift om fisket i Skagerack, Kattegatt och Östersjön Fisket i havet freglerar fisket i Fiskeriverkets föreskrift (2004:36) om fisket i Skagerack, Kattegatt och Östersjön. Dessa föreskrifter är omfattande och reglerar fisket i havsområdena inom Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon. De motsvarar föreskrifterna om fisket i sötvattensområdena och dess upplägg är liknande med att de har olika kapitel för olika typer av fiske samt egna kapitel för varje vattenområde. I dessa föreskrifter regleras även fiske i förhållande till andra länder. Men i övrigt finns det fredningstider, fredade 23

24 arter, bestämmelser om fångstredskap med mera. I föreskrifterna regleras även vilket fiske som kräver tillstånd och av vem tillstånd ska ges. Havsoch vattenmyndigheten har till exempel meddelat föreskrifter om att länsstyrelsen ska besluta om fasta redskap som i någon del är djupare än en och enhalv meter. I föreskrifterna reglerar man även vilka redskap och hur många som man får använda i vatten där fisket är fritt för var och en, det vill säga allmänt vatten och vatten med olika slags frifiskerätt, när man inte fiskar med stöd av enskild rätt. De rörliga redskap som är tillåtna att använda är endast nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. Det maximala antalet redskap som får användas återfinns i nedanstående tabell. Maximalt antal redskap som får användas på allmänt vatten och vatten med frifiskerätt. Vissa undantag finns. Redskap Begränsning Nät Max 6 redskap får användas samtidigt, dock maximalt 180 meter. Långrev Max 6 redskap får användas samtidigt, dock maximalt 100 krokar per lång-rev. Ryssja Max 6 redskap får användas samtidigt. Bur Maximalt 6 stycken redskap. Dock får maximalt 14 stycken hummertinor användas samtidigt. Fiskeriverkets föreskrifter om fisket i sötvattensområdena Fiskeriverkets föreskrift (2004:37) om fisket i sötvattensområdena motsvarar föreskrifterna för havet, men här regleras fisket i de fem stora sjöarna och vattendragen som mynnar i dessa samt i havet upp till första definitiva vandrings hindret. Även denna föreskrift har Havs- och vattenmyndigheten ärvt efter Fiskeriverket och man hittar i storts sett samma regler som i föreskriften för havet, men i denna är reglerna uppdelade efter de olika sötvattnen, exempelvis finns fiskeregler med minimimått och liknande för var och en av de stora sjöarna med tillrinnande vattendrag samt samma regler för de i havet mynnande åarna och älvarna. Fiskeriverkets föreskrifter om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar är en av de föreskriftersom havs- och vattenmyndigheten har ärvt ifrån Fiskeriverket och den reglerar när och hur fisk får flyttas och planteras ut. Här regleras bland annat för vilka fiskarter och stammar man kan få tillstånd till utplantering av, samt under vilka förutsättningar dessa får planteras ut. I denna föreskrift regleras även vilka fisksjukdomar som fisken ska vara kontrollerad för och frisk från för att få sättas ut. Den fisk som sätts ut ska även vara kliniskt frisk vid utsättningstillfället. Med smittsamma sjukdomar avses av EU beslutade sjukdomar vilka återfinns i bilagan till föreskriften. Till de sjukdomarna hör exempelvis koiherpes som är vanlig på olagligt från utlandet till Sverige införd karp och vit pricksjuka, vilken kan finnas på bland annat okokta räkor. Dessa fisksjukdomar skulle kunna medföra synnerligen allvarliga konsekvenser för fisk och kräftor om den kom in i landet. Sverige har idag ett bra smittskyddsläge och dessa regleringar syftar till att behålla det. Fiskeriverkets föreskrifter om märkning och utmärkning av fiskeredskap Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1994:14) om 24

25 märkning och utmärkning av fiskeredskap kompletterar reglerna i förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen i fråga om hur fiskeredskap ska märkas ut inom Sveriges ekonomiska zon och territorialhav samt i inre vatten vid kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa föreskrifter gäller dock inte vid fiske från is. I figuren nedan visas hur redskap av olika slag ska vara utmärkta. Vänster: Foto av utmärkt fast redskap med flagga och gult toppkryss. Nedan: Beskrivning av olika utmärkningar av fiskeredskap. Övriga föreskrifter Förutom dessa finns det även regler som gäller för en viss tid, t ex kan Havs- och vattenmyndigheten utfärda förbud för visst fiske i ett visst vattenområde för en viss tid etc. Man har exempelvis utfärdat förbud mot torskfiske under del av år i Kattegatt och ändring av fiskekvoter i vissa områden. Dessa regler gäller sällan vanliga fisketillsynsmän utan används framförallt av statliga myndigheter i sin kontroll av yrkesfisket. Övriga regleringar av fiske Förutom att staten reglerar fisket så kan fiskerättsägarna på enskilt vatten sätta upp egna regler för det fiske som de förfogar över. Inte minst skriver fiskevårdsområdesföreningar, fiskeklubbar och andra som upplåter fiske till andra regler för hur detta fiske ska bedrivas. Dessa fiskeregler får inte bryta mot lagar, förordningar eller föreskrifter. Dock får de vara strängare än statens regler, men aldrig mildare. Exempelvis så kan fiskerättsägarna sätta ett högre minimimått 25