Påföljdssystemet för unga lagöverträdare - en komparation med tysk ungdomsstraffrätt - JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet.

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Påföljdssystemet för unga lagöverträdare - en komparation med tysk ungdomsstraffrätt - Sofia Olsson Straffansvar och straffpåföljder med särskilt fokus på det kriminella våldet Termin 8 HT 2014

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING PÅFÖLJDSSYSTEMET FÖR UNGA LAGÖVERTRÄDARE - EN KOMPARATION MED TYSK UNGDOMSSTRAFFRÄTT BAKGRUND SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH AVGRÄNSNINGAR METOD OCH MATERIAL DISPOSITION BAKGRUND OCH HISTORIK SKÄL TILL SÄRBEHANDLING Outvecklad ansvarsförmåga Större sanktionskänslighet UNGA LAGÖVERTRÄDARE GENOM HISTORIEN - SVERIGE Straff och påföljder för unga mellan Ungdomsfängelse UNGA LAGÖVERTRÄDARE I SVERIGE UNGDOMSVÅRD UNGDOMSTJÄNST SÄRSKILT OM FÄNGELSE FÖR UNGA LAGÖVERTRÄDARE UNGA LAGÖVERTRÄDARE OCH RÄTTEGÅNGEN KRITIK UNGA LAGÖVERTRÄDARE I TYSKLAND UNGA LAGÖVERTRÄDARE GENOM HISTORIEN - TYSKLAND SANKTIONSSYSTEMET I TYSK UNGDOMSSTRAFFRÄTT Avledningsåtgärder, uppfostrings- och disciplinära åtgärder Ungdomsfängelse STRAFFPROCESSUELLA BESTÄMMELSER FÖR UNGA KRITIK ANALYS OCH SLUTSATS KÄLLFÖRTECKNING

3 1. INLEDNING 1.1 BAKGRUND Att alla ska behandlas lika inför lagen är en grundläggande rättsprincip. Det görs dock, av humanitära skäl, vissa avsteg från denna princip. Ett skäl till att frångå denna princip är åldern på gärningsmannen. 1 Den straffmyndiga åldern inträder vid 15 års ålder i svensk rätt. Men barn och ungdomar som begår straffbara gärningar särbehandlas vid såväl påföljdsbestämmelse som straffmätning upp till de fyllt 21 år. 2 En större tolerans gentemot unga lagöverträdare motiveras av flera skäl. Ungdomar har en outvecklad ansvarsförmåga och lider generellt av en större sanktionskänslighet än vuxna. Sverige är inte unikt i att tillämpa en mildare lagföring av unga men problematiken har hanterats olika internationellt sett. Tyskland är ett land som ligger nära Sverige, geografiskt och kulturellt, men där har man valt en annan väg, bland annat genom specialiserade ungdomsdomstolar och inrättandet av en särskild ungdomsstraffrätt som väsentligen avviker från den nationella straffrätten i övrigt SYFTE, FRÅGESTÄLLNINGAR OCH AVGRÄNSNINGAR Syftet med uppsatsen är att skildra det svenska påföljdssystemet för unga lagöverträdare samt jämföra dessa regler med motsvarande system i tysk rätt. Komparationen syftar till att problematisera två olika vägar till ett och samma problem och i analysen ämnar jag ställa de två systemen mot varandra och kritiskt utvärdera respektive systems för- och nackdelar samt reflektera över om det finns anledning att förändra det svenska systemet med inspiration från Tyskland. I svensk rätt har reglerna om unga lagöverträdare sett olika ut genom hela talet, i syfte att redogöra för dessa skillnader är uppsatsen belagd med ett historiskt perspektiv. Uppsatsen bygger på följande frågeställning; - Hur har unga lagöverträdare behandlats genom historien? - Hur ser reglerna för påföljdsbestämmelse ut idag för unga lagöverträdare i svensk rätt? - Hur hanteras problematiken kring unga lagöverträdare i tysk straffrätt? - Finns det anledning att förändra det rådande systemet i svensk rätt? Även barn under 15 år kan begå straffbara gärningar men de kan inte ådömas brottspåföljd för detta. Uppsatsen är avgränsad så att det ej kommer redogöras för vilka åtgärder som samhället 1 Nordlöf s kap. 6, 29 kap. 7 Brottsbalk (1962:700). 3 Jareborg och Zila s.150 f.

4 vidtar när någon som inte uppnått straffmyndig ålder misstänks för en brottslig handling. 4 Då det är påföljderna som står i fokus för uppsatsens syfte lämnas även diskussioner om brott begångna av unga lagöverträdare utanför denna avhandling. Därmed kommer ej redogöras för vilka straffbara gärningar som är vanliga bland unga lagöverträdare eller vilka påföljder som är aktuella i förhållande till de brott som begås annat än vad som är nödvändigt för att beskriva påföljdernas syfte. Under andra världskriget och nazitiden straffades unga lagöverträdare i Tyskland hårdare och straffbarhetsåldern sänktes från 14 till 12 år. Av utrymmesskäl har jag ej valt att ingående redovisa för denna förskräckliga parantes i tysk historia. 1.3 METOD OCH MATERIAL Den metod som används för att uppnå det ovan beskrivna syftet är en klassisk rättsdogmatisk metod. De källor som utgör den större delen av materialet till uppsatsen är således lagtext, förarbeten och juridisk doktrin. I svensk rätt står Brottsbalken i fokus för de frågor uppsatsen rör, men även speciallagstiftning som lagen om unga lagöverträdare är viktig för att besvara den frågeställning som ställts upp. Vad gäller den tyska rätten har jag i första hand utgått från en samlingsvolym som beskriver system för ungdomsstraffrätt i olika länder i Europa. Då källorna jag haft att tillgå i den tyska delen är skrivna på engelska och detta inte är mitt modersmål tar jag ansvar för eventuella fel eller missförstånd som uppstå i samband med min översättning. 1.4 DISPOSITION Uppsatsen inleds med en kortare historisk beskrivning över påföljder för unga lagöverträdare i svensk rätt. Tanken är att redogöra för varför det krävs en specialreglering på området och vad som ligger bakom det system som råder idag. Därefter ämnar jag beskriva dagens rådande system och vad som skiljer de olika påföljderna åt såväl inbördes samt från de påföljder som gäller för vuxna lagöverträdare. Därpå följande avsnitt behandlar den tyska ungdomsstraffrätten med särskilt fokus på de delar som skiljer sig från hur det ser ut i Sverige. Avslutningsvis ämnar jag analysera den deskriptiva delen samt besvara frågan Finns det anledning att förändra det rådande systemet i svensk rätt? där jag särskilt utvärderar och analytiskt granskar den lösning man valt i Tyskland. 4 Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 1 kap. 6, Lexino, 24/

5 2. BAKGRUND OCH HISTORIK 2.1 SKÄL TILL SÄRBEHANDLING För lagöverträdare mellan 15 och 21 år har ett särskilt intervall uppställts i lagtexten avseende straffmätning och påföljd. Vidare tas särskild hänsyn om gärningsmannen inte har uppnått myndig ålder. Intervallet delas därför in i två grupper, lagöverträdare mellan 15 och 17 år och lagöverträdare mellan 18 och 21 år. 5 Två skäl nämns explicit för att särbehandla unga vid straffmätning och påföljdsval Outvecklad ansvarsförmåga Det första skälet som brukar nämnas till särbehandling är att ungdomar har en outvecklad ansvarsförmåga. Detta skäl kan sägas vara bakåtblickande och fokuserar på ungas förmågor och utveckling. Unga människor har generellt en sämre förmåga till att känna empati, att inse konsekvenserna av sitt handlande och att styra sina impulser. Detta kommer av ungdomars intellektuella, kognitiva och emotionella underutveckling i jämförelse med vuxna. 6 Först vid i medeltal 18 års ålder är nervsystemet fullt utvecklat vilket ger en biologisk grund till den myndighetsålder som valts. Unga människor har inte full förståelse för andra människors intressen eller lidanden, de har en outvecklad självkontroll och förstår inte de värden som är grundläggande för samhällsordningen. Till detta kommer att unga har svårare att motstå grupptryck än vuxna samt att uppskjuta måluppfyllelse. Följderna blir att det bör ställas högre krav på äldre åldersgrupper Större sanktionskänslighet Det andra skälet som anförs som argument för att särbehandla ungdomar i påföljdshänseende och straffmätning är den större sanktionskänslighet som finns hos barn och ungdomar än vuxna. Detta skäl är i stället framåtblickande och fokuserar på straffets effekter för unga. De negativa konsekvenserna av bestraffning kan bli större och mer skadliga för den enskilde individen under en fas av mognad och inlärning. Särbehandlingen syftar till att minimera att skador till följd av bestraffningen uppkommer. Det är inte fråga om en individuell bedömning av sanktionskänslighet hos den enskilde individen utan det som beaktas är hur ungdomar i allmänhet reagerar på bestraffning med hänsyn till deras bristande utveckling och avsaknad av 5 Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 7, Lexino Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 7, Lexino Jareborg och Zila s.150.

6 tidigare erfarenheter. En utvärdering av hur olika skadliga verkningar som är förenade med bestraffning särskilt drabbar barn och ungdomar kombinerat med vad som tidigare sagts motiverar det andra skälet till att särbehandla unga lagöverträdare. 8 Det finns anledning att se på ungdomars brottslighet med större tolerans då mognadsprocessen i unga år bland annat innefattar frigörelse från föräldrarna, försök att själv ta ansvar för sitt liv, testande av gränser och experimenterande i olika hänseenden. Om möjligheten att begå dumheter inte fanns, skulle det ej heller finnas vuxna som är utrustade med självförtroende och ansvarskänsla. Det ligger även i samhällets intresse att förhindra att unga människor blir socialt utslagna och att deras mognadsprocess äventyras genom en alltför repressiv straffrättspolitik UNGA LAGÖVERTRÄDARE GENOM HISTORIEN - SVERIGE Under 1700-talet fram till 1800-talets mitt gjordes ingen åtskillnad mellan brottslingar baserat på ålder eller vilka brott som begåtts i Sverige. Alla som dömdes för brott satt i samma fängelse med följden att förstagångsförbrytare inspirerades av sina medfångar och lärde sig allt de inte redan visste om kriminalitet inrättades en styrelse för fängelser och arbetsinrättningar vars uppgift bland annat var att beakta behovet av en särbehandling med pedagogisk inriktning för unga lagöverträdare som förvarades vid Kriminalrättens inrättningar. Resultatet blev en eftersträvan att barn inte skulle placeras i fängelse, i stället inrättades privata hem i vilka övergivna, vanartade och kriminella barn omhändertogs Straff och påföljder för unga mellan Mot slutet av 1800-talet började en ny skola växa fram i kontrast till den klassiska straffrättsskolan. Tidigare hade vedergällning varit straffets främsta syfte men i och med den sociologiska skolans framväxt förändrades synen på så sätt att brottsligheten som socialt fenomen skulle bekämpas. Skolan betonade även betydelsen av att yngre lagöverträdare särbehandlades. 11 I samband med antagandet av 1864 års strafflag infördes straffmyndighetsåldern vilket hade en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. På så sätt kom alla lagöverträdare under 15 års ålder helt att falla utanför straffrättsliga åtgärder med undantag för vissa grova brott där gränsen var 14 år introducerades den frihetsberövande påföljden tvångsuppfostran för personer som inte hunnit fylla 18 år vid brottstillfället. Behandlingsbehovet avgjorde längden på påföljden. Cellstraffets längd 8 Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 7, Lexino Jareborg och Zila s.150 f. 10 Nordlöf s Nordlöf s.163 fotnot 10.

7 påverkades av brottslingens ålder. Ett tak på ett år gällde för den som inte fyllt 20 år vid straffets verkställighet. Efter fyra månader kunde en fånge under 20 år även flyttas upp i en mellanklass med rätten att ha celldörren öppen under arbetstid och uträtta vissa ärenden inom anstalten. 12 Under 1940-talet intogs kriminalpolitiskt en ståndpunkt att åtgärder i form av tillfällig isolering från ogynnsamma miljöfaktorer, återanpassnings- och skolningsterapi skulle vidtas. Dessa åtgärder syftade till att möjliggöra en bättre anpassning till ordnad livsföring och bättre förutsättningar för ett normalt yrkesarbete i framtiden för den unge. För de yngre lagöverträdarna mellan 15 och 18 år ansågs ett eventuellt vårdbehov kunna tillgodoses genom skyddsuppfostran eller intagning på ungdomsvårdsskola. En lagändring 1952 begränsade tilllämpningsområdet för påföljderna fängelse, straffarbete och förvaring av lagöverträdare mellan 15 och 18 år till undantagsfall. Fortsättningsvis krävdes att särskilda skäl skulle föreligga för att någon av de nämnda påföljderna skulle kunna ådömas en ung person. Exempel på sådana skäl var att den unge inte kunde tas om hand av de barnavårdande organen eller att ett sådant omhändertagande inte skulle vara lämpligt Ungdomsfängelse 1935 års lag om ungdomsfängelse byggde på idén om att straff för minderåriga ofta hade en motsatt effekt än den avsedda. Förutom att utgöra ett straff innebar denna påföljd en fostrande och utbildande behandling som var särskilt avsedd för unga lagöverträdare mellan 18 och 20 år men den var även möjlig att utdöma till lagöverträdare mellan 21 och 23 år i vissa fall. Påföljden tillämpades restriktivt för lagöverträdare som ännu inte fyllt 18 år. Lagen föreskrev vård i anstalt under minst ett och högst fyra år med en allmän frigivningspermission efter tio månaders anstaltsvistelse, därefter fortsatte vården utanför anstalt. Ungdomsfängelset syftade till att införa en inrättning som skiljde sig från påföljderna fängelse och straffarbete. Det fastställdes inte i domen hur länge påföljden skulle pågå eftersom behandlingen och behovet av utbildning hos den unga var individuellt. Tanken var att de som ådömdes ungdomsfängelse som påföljd fortfarande var mottagliga för vård och fortfarande kunde påverkas. Därmed skulle de som ansågs vara oförbätterliga inte ådömas ungdomsfängelse, bland annat för att de andra intagna inte skulle beblandas med grovt kriminella personer. I brist på andra alternativ kom dock ungdomsfängelserna att fyllas med såväl ett grövre kriminellt klientel samt unga 12 Nordlöf s.160 ff. 13 Nordlöf s.165.

8 lagöverträdare med psykiska defekter. Systemet mötte en allmänt utbredd kritik och i takt med att allt färre ungdomar kom att ådömas påföljden avskaffades systemet UNGA LAGÖVERTRÄDARE I SVERIGE En viktig nyhet vid reformarbetet av påföljdssystemet för unga lagöverträdare är ratificeringen av barnkonventionen Enligt barnkonventionen ska unga lagöverträdare vid utredning, förundersökning och lagföring behandlas på ett sätt som främjar personens känsla för värdighet och värde kap. Brottsbalken reglerar särskilda påföljder för unga lagöverträdare. Grundtanken som ligger bakom kapitlets nuvarande lydelse är att barn och ungdomar som begått brottsliga handlingar i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. I samband med att reglerna fick sin nuvarande lydelse den första januari 2007 uttalades som syfte med ändringarna att minska användningen av fängelse- och bötesstraff. Det föreligger dock inga formella hinder mot att använda samma påföljder som för vuxna lagöverträdare, med undantag för fängelse UNGDOMSVÅRD Den som är under 21 år vid domens avkunnande kan dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen. Vården syftar till motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Ungdomsvård får endast dömas ut om de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. 17 Det ska alltid utredas om ett vårdbehovs av den unge föreligger före det att rätten undersöker andra möjligheter. 18 I vissa fall kan ungdomsvården kombineras med ungdomstjänst eller böter. Om någon har begått en brottslig handling innan han eller hon har fyllt 18 år och rätten finner att påföljden bör bestämmas till fängelse ska rätten i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård. 19 Om de åtgärder som vidtas vid utdömande av ungdomsvård ska vidtas med stöd av socialtjänstlagen 20 ska ett ungdomskontrakt upprättas, vilket den unge ska följa på föreskrift av domstolen och den unge döms till öppen ungdomsvård. Om den unge inte samtycker till vården ska i stället åtgärder enligt lagen 14 Nordlöf s Nordlöf s Se Nyman, Brottsbalk, 32 kap, Lexino kap. 1 BrB, Se Nyman, Brottsbalk, 32 kap. 1, Lexino Nordlöf s kap. 5 BrB. 20 Nedan kallad SoL.

9 med särskilda bestämmelser om vård av unga 21 vidtas, då ska en vårdplan upprättas och sluten ungdomsvård utdöms. Ungdomskontraktet och vårdplanen utgör underlag på vilket rätten ska avgöra om de uppställda åtgärderna är tillräcklig ingripande men dokumenten ska även innebära en förutsebarhet för den unge och föräldrarna så att de förstår vad ett överlämnande till särskild vård innebär konkret. Ungdomskontraktet respektive vårdplanen ska redogöra för den unges personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. Vidare ska anges vilka åtgärder som socialnämnden tänker vidta, art och omfattning samt, om det är möjligt, hur länge det är tänkt att vården ska pågå. 22 Sluten ungdomsvård ska straffmätas mellan fjorton dagar och fyra år, denna begränsning ger uttryck för den straffreduktion unga möter vid frihetsberövande straff UNGDOMSTJÄNST Sedan 2007 är ungdomstjänst en fristående påföljd i syfte att reducera förekomsten av kortare frihetsberövanden bland unga lagöverträdare. Påföljden kan även komplettera ett beslut om ungdomsvård. 24 Den som döms till ungdomstjänst ska utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Till skillnad från ungdomsvården krävs, för ungdomstjänstens utdömande, att den unge samtycker till denna påföljd. Samtycket ska föreligga när rätten fattar beslut i påföljdsfrågan. Om valet står mellan ungdomsvård och ungdomstjänst, eller böter och ungdomstjänst, ska ungdomstjänst ges företräde om påföljden inte är allt för ingripande. Ungdomstjänst ska företrädesvis användas för lagöverträdare mellan 15 och 17 år. Om den dömde är över 18 år får den unge ådömas ungdomstjänst endast om det föreligger särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara om den unge begått brottet precis före han eller hon fyllt 18 år och lagföringen sker strax efter han eller hon fyllt 18 år. 25 Påföljden ungdomstjänst måste anses vara lämplig för att kunna dömas ut. Det avgörs med hänsyn till den unga lagöverträdarens person och övriga omständigheter. För att påföljden ska utdömas separat förutsätts att den anses vara tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet. Det finns inga skäl att jämföra ungdomsvård och ungdomstjänst inbördes, däremot framgår en rangordning av att påföljden ungdomstjänst förutsätter att det inte föreligger något särskilt behov av vård eller annan åtgärd med stöd av SoL eller LVU. Samhällstjänst är den ursprungliga förebilden till ungdomstjänst 21 Nedan kallad LVU. 22 Nordlöf s Borgeke och Sterzel s Nordlöf s Nordlöf s. 240, 32 kap. 2, Se Nyman, 32 kap. 2 Brottsbalk, Lexino

10 men påföljderna skiljer sig på så sätt att ungdomstjänst kan dömas ut även om fängelse inte är en alternativ påföljd. Tanken är inte heller att ungdomstjänst ska komma till användning i lika stor utsträckning som samhällstjänst SÄRSKILT OM FÄNGELSE FÖR UNGA LAGÖVERTRÄDARE Fängelse eller sluten ungdomsvård är två frihetsberövande påföljder som bör tillämpas mycket restriktivt vid lagföring av unga lagöverträdare. Det har tidigare lagts fram förslag på att utreda om påföljden fängelse helt kan förbjudas för ungdomar mellan 15 och 17 år. 27 Av 30 kap. 5 Brottsbalken framgår att för brott som någon begår innan han eller hon har fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. De skäl som krävs för att döma en person under 18 år till ett frihetsberövande straff är att hänföra till brottets straffvärde. 28 De formella förutsättningarna för att döma till sluten ungdomsvård är de samma som krävs för att döma till fängelse men i första hand ska rätten pröva om påföljden i stället kan bestämmas till sluten ungdomsvård. 29 Vid valet mellan sluten ungdomsvård och annan påföljd ska den unges vårdbehov inte tillmätas någon betydelse men det kan i stället tillmätas vikt vid verkställigheten. Frågan om förhållandet mellan sluten ungdomsvård och fängelse har bland annat prövats angående en 16 år gammal flicka som begick mened. Högsta domstolen uttalade bland annat att påföljden sluten ungdomsvård knappast kan anses vara anpassad för ungdomar utan vårdbehov som begått brott före 18 års ålder och som ska ådömas en kortvarig frihetsberövande påföljd enbart av det skälet att de begått ett artbrott som mened. Domstolen konstaterade vidare att ett kortare fängelsestraff torde kunna verkställas utan de nackdelar som annars är förenade med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare. I stället befarade rätten att det fanns en påtaglig risk att sådana nackdelar skulle uppstå vid en dom om sluten ungdomsvård. Den tilltalade dömdes därför till en månads fängelse. 30 Fallet exemplifierar hur diskussionen om påföljdsval tar utgång i effekterna för den tilltalade och att de nackdelar som kan uppstå i samband med att straffet verkställs. Huvudregeln är att om rätten finner att det finns skäl för fängelse när någon döms för brott som denne begår innan han eller hon fyllt 18 år ska påföljden i stället normalt bestämmas till sluten ungdomsvård. Det finns dock två undantag där fängelse ska väljas företrädesvis. Den ena situationen gäller då den som begått brott före 18 års ålder vid lagföringen har uppnått en sådan ålder att han eller hon inte passar in i ett särskilt 26 Nordlöf s. 240 f. 27 Prop.1987/88:120 om ändring i brottsbalken. 28 Se Ulväng 30 kap. 5 Brottsbalk, Lexino, Prop. 1997/98:96 vissa reformer av påföljdssystemet s.160 ff., NJA 2001 s NJA 2001 s. 913.

11 ungdomshem. Det andra undantaget gäller då den dömde under en längre period begått omfattande brottslighet såväl före som efter 18 års ålder. 31 Vad gäller fängelsestraffets längd kan en ung lagöverträdare aldrig dömas till livstid. Den som begått ett brott före han eller hon har fyllt 21 får dömas till högst tio års fängelse, eller om längre tid är föreskrivet för brottet, högst 14 år UNGA LAGÖVERTRÄDARE OCH RÄTTEGÅNGEN Straffprocessuella regler återfinns främst i Rättegångsbalken men även i viss mån i Brottsbalken. Vad gäller unga lagöverträdare finns det dock särskilda bestämmelser avseende förundersökning, åtal, häktning och huvudförhandling i Lag (1964:167) om unga lagöverträdare. 33 I lagen stadgas att mål i tingsrätten och hovrätten mot den som inte fyllt 21 år ska handläggas av en särskilt utsedd lagfaren domare om annan påföljd än böter kan bli aktuell. 34 Vidare stadgas att sådana mål ska behandlas skyndsamt samt om det är fråga om ett brott på vilket påföljden fängelse följer ska handläggning sättas ut i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksamhet. 35 I mål där den tilltalade är under 21 år ska domen förkunnas muntligen vid huvudförhandlingen om det inte möter synnerliga skäl. Det krävs att starka skäl föreligger för att inte avkunna domen muntligen, till exempel att det är fråga om ett stort mål med många tilltalade och ett stort antal särskilda yrkanden. 36 Lagen stadgar bestämmelser som syftar till att särskilt skydda den unga lagöverträdaren. Vid reformeringen av processer vid allmän domstol En modern rättegång öppnade lagstiftaren upp för fler möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling. Ett undantag gjordes dock uttryckligen beträffande mål för unga lagöverträdare. Ett skäl till detta var att det ansågs tjäna ett viktigt pedagogiskt syfte att låta den unga sammanträffa personligen med företrädare för rättssamhället. Är den misstänkte under 18 år bör det därför alltid hållas en huvudförhandling KRITIK Sverige har bland annat mött kritik för sin hantering av unga lagöverträdare med hänsyn till barnkonventionen. Konventionen har inte inkorporerats i svensk rätt. Kritiken har bland annat gällt att olika yrkesgrupper som jobbar med barn och ungdomar saknar viktig kompetens. 31 Borgeke och Sterzel s kap. 7 2 st. Brottsbalken (1962:700). 33 Fortsättningsvis förkortad LUL LUL och 27 1 st. LUL LUL, Se Lindberg kommentar 30 LUL, Lexino Prop. 2004/05:131 En modernare rättegång reformering av processen i allmän domstol s 143.

12 Rättsväsendet har kritiserats för att det råder brist på specialiserade åklagare och domare med rätt kunskap som har hand om barnärenden. Sverige har även återkommande fått kritik för användningen av restriktioner vid häktning av unga av Europarådets tortyrkommitté och FN:s kommitté mot tortyr. Trots att Sverige har omfattande lagstiftning som skyddar barn kan sägas att kritiken bygger på att barnkonventionen inte efterlevs i alla delar samt att konventionens andemening inte är tillräckligt känd bland alla yrkesgrupper som jobbar med barn UNGA LAGÖVERTRÄDARE I TYSKLAND Följande kapitel inleds med en kortfattad historisk översikt över påföljder för unga lagöverträdare i Tyskland. Därefter behandlas dagens påföljdssystem och sanktioner. Avslutningsvis presenteras de rådande straffprocessuella bestämmelserna följt av ett kort avsnitt om kritik av det tyska systemet. 4.1 UNGA LAGÖVERTRÄDARE GENOM HISTORIEN - TYSKLAND Det tyska systemet för särbehandling av unga lagöverträdare sträcker sig långt tillbaka i tiden. År 1908 började de första domstolarna med specialisering på ungdomsbrottslighet växa fram i en del större tyska städer. Det dröjde dock till efter första världskriget innan frågor om unga lagöverträdare särskilt reglerades i lag antogs JWA 39 som reglerar skyddsåtgärder för ungdomar i behov av sociala insatser eller vård. JWA bygger på parens patriae -doktrinen där staten ersätter föräldrarna för den unge i fall där de inte har uppfyllt sina förpliktelser inrättades JJA 40 som stadgar bestämmelser för ungdomar som begått gärningar som var straffbara enligt den allmänna strafflagen 41. JJA utgjorde inte en ny strafflag för ungdomar men öppnade upp för principen om utbildningsåtgärder i stället för straffåtgärder för unga lagöverträdare, en princip som dominerar den tyska ungdomsstraffrätten än idag. Vidare introducerades en möjlighet till att frångå den annars så strikt tillämpade principen om obligatoriskt åtal. Den tredje åtgärden som vidtogs i reformarbetet var att höja den straffmyndiga åldern från 12 till 14 år. De åtgärder som vidtas i enlighet med JWA och JJA är övervakning, omhändertagande, order som syftar till att förbättra föräldrarnas möjligheter att utbilda den unge samt placering i fosterhem bland annat. Under 1970-talet påbörjades en reform av den tyska ungdomsstraffrätten och såväl JJA som JWA mötte kritik på flera punkter. Det tyska 38 Unga lagöverträdare och barnkonventionen, 2013, PM från åklagarkammaren. 39 Juvenile Welfare Act, min översättning: Ungdomsskyddslagen. 40 Juvenile Justice Act eller Juvenile Courts Act. 41 Strafgesetzbuch, förkortad StGB.

13 systemet för lagföring av unga lagöverträdare har genomgått stora förändringar sedan 1970 och vid återföreningen av Västtyskland och Östtyskland moderniserades lagarna då flera nya utbildningsåtgärder och sanktioner infördes. Den senaste förändringen skedde 2008 genom ett tillägg i JJA som föreskriver att det främsta målet med lagen är att förhindra enskilda individer att begå straffbara gärningar. I syfte att uppnå detta mål stadgas att vid utförandet av ingripanden och straffprocessen för ungdomar och unga vuxna ska inriktas mot utbildande åtgärder. Vidare stadgar tillägget uttryckligen att allmänpreventiva åtgärder eller åtgärder till skydd för allmänheten inte är aktuella SANKTIONSSYSTEMET I TYSK UNGDOMSSTRAFFRÄTT Ingripanden enligt JJA med anledning av straffbara gärningar karakteriseras av subsidiaritetsprincipen eller principen om minimala åtgärder. Detta innebär att bestraffning endast ska ske om det är absolut nödvändigt. Vidare måste vidtagna sanktioner begränsas av proportionalitetsprincipen. I samband med reformen av JJA och JWA 1990 underströks att sanktioner i ungdomsdomstol är en sista utväg, därför prioriteras avledningsåtgärder från den kriminella banan för den enskilde individen. I de fall en domstol faktiskt sanktionerar en handling ges utbildning och disciplinära åtgärder företräde framför frihetsberövande straff Avledningsåtgärder, uppfostrings- och disciplinära åtgärder Domstolen jobbar med att avleda den unga från fortsatt brottslighet genom särskilda åtgärder som enbart används på unga lagöverträdare. Den viktigaste reaktionen på ringa brott är att målet avvisas utan att några sanktioner vidtas. Lagen ger domstolen möjlighet att avvisa mål och ge unga lagöverträdare ansvarsfrihet baserat på brottets ringa natur eller i fall där sociala och/eller utbildande åtgärder vidtagits. Sådana åtgärder kan vara att den tilltalade försökt gottgöra offret eller har deltagit i, av rätten ledda, försoningssamtal med offret. Även allvarligare typer av gärningar kan, under vissa omständigheter avledas. Om den tilltalade har avhjälpt skadan eller bett om ursäkt i form av reparation eller återbetalning kan gärningar som rån undgå åtal. Fyra olika typer av avledningsåtgärder kan urskiljas. Det första är att målet läggs ner utan att några sanktioner vidtas. Detta är vanligt vid ringa brottslighet. Den andra typen av avledning innebär att andra organ än domstolen så som föräldrarna till den tilltalade eller skolan vidtar sanktioner eller avledning i kombination med att den tilltalade deltar i medling med offret. Det tredje alternativet kallas avledning med ingripande och innebär att åkla- 42 Dünkel s.548 ff.

14 garen yrkar att domstolen ger den unga lagöverträdaren en varning, utdömer samhällstjänst (vanligtvis mellan 10 och 40 timmar, det finns dock ingen övre gräns för hur många timmar som går att utdöma), skyldighet att delta i medling, deltagande i en träningskurs för trafiksyndare eller ådöma den tilltalade att be offret om ursäkt bland annat. Efter att den unge har fullföljt sina förpliktelser lägger åklagaren ner åtalet i samråd med domaren. Den sista typen av avledande innebär att under den tiden det tagit för åklagaren att lämna in stämningsansökan i rätten har den tilltalade redan genomgått någon typ av utbildande åtgärd eller behandling som medling vilket möjliggör för domaren att avvisa åtalet. 43 De disciplinära åtgärderna som en domstol kan utdöma innefattar formella varningar, samhällstjänst, böter, eller frihetsberövande i en, två eller upp till fyra veckor i särskilda ungdomshäkten. Utbildningsåtgärderna syftar till att uppfostra den unga lagöverträdaren och avleda den från en fortsatt kriminell karriär. Sådana åtgärder är särskilt ämnade att ingripa i den unges vardag genom att uppfostra samt förhindra att vissa farliga situationer uppstår. En domstol kan således förbjuda de unga från att ha kontakt med vissa personer eller besöka vissa platser Ungdomsfängelse Fängelsestraff får endast utdömas som sista utväg om utbildande eller disciplinära åtgärder anses vara olämpligt. Fängelsestraffet verkställs på ett särskilt ungdomsfängelse, för unga lagöverträdare mellan 14 och 17 år minst sex månader och högst fem år. För särskilt allvarliga gärningar för vilka en vuxen skulle kunna dömas till mer än tio års fängelse är maxtiden tio år för ungdomar. Förutsättningarna för att döma unga till ett fängelsestraff är antingen farliga tendenser hos den dömde som utesluter samhällstjänst som olämpligt eller brottets allvarliga art, till exempel mord eller grovt rån. Fängelsestraff för unga på upp till två år kan avbrytas och omvandlas till skyddstillsyn vid gott uppförande och en god prognos för att den unga ska hålla sig undan kriminalitet. Skyddstillsynen med övervakning pågår ett till två år STRAFFPROCESSUELLA BESTÄMMELSER FÖR UNGA Det finns flera institutioner som arbetar såväl med brottsförebyggande arbete för unga som med unga lagöverträdare med anledning av att brott begåtts. JD 46 och JGH 47 är två organ särskilt inrättade för att bistå ungdomsdomstolarna med information om den unges person och 43 Dünkel s Dünkel s Dünkel s Jugendämter, övers.: ungdomskontor. 47 Jugendsgerichtshilfe, övers: ungdomsdomstolshjälp.

15 familjeförhållanden och är delvis ansvariga för verkställigheten av de uppfostrande åtgärderna. Organen arbetar även med rena stödåtgärder för familjer och vård av barn och ungdomar. I Tyskland lagförs unga lagöverträdare vid särskilda ungdomsdomstolar. Det finns även särskilda ungdomsåklagare och i stora städer som Berlin, Hamburg och Stuttgart har det inrättats särskilda ungdomspoliser. 48 Domarna och åklagaren biträds av socialarbetare och personal från socialkontor på orten. Vid själva rättegången ska en socialarbetare delta och förbereda en rapport om den unges levnadsförhållanden och person för att hjälpa domaren att finna ett lämpligt straff. 49 Huvudförhandlingarna i ungdomsmål är inte öppna för allmänheten i Tyskland i syfte att skydda den tilltalades privatliv samt förhindra stigmatisering av den unge. 50 Rätten till en försvarare är betydligt starkare för en ungdom än för vuxna. En ungdom som häktas har rätt till en försvarare direkt medan en vuxen kan få vänta upp till tre månader. 51 Vidare är domstolarna restriktiva med häktningar, särskilt i gruppen år, där vård i familjehem ska ges företräde framför häktning KRITIK Det tyska systemet för att hantera unga lagöverträdare har mött viss kritik, bland annat gällande rätten att överklaga. Unga lagöverträdare har enbart rätt att överklaga en gång, antingen till distriktsrätten för att få saken prövad en andra gång eller till den högre regionala domstolen för översyn av en rättsfråga. Denna regel infördes för att skynda på processen och stärka de uppfostrande och pedagogiska förhållningssätten som präglar tysk ungdomsstraffrätt. Regeln har dock mött kritik från olika håll och försätter den unge i ett sämre läge än en vuxen lagöverträdare. Det går således inte att överklaga en dom enbart på grunden att få en annan uppfostrande åtgärd utdömd. Det har även framförts kritik angående att det inte finns en övre gräns för hur många timmars samhällstjänst som kan utdömas. I enskilda fall har det därför kunnat påvisas en kränkning av proportionalitetsprincipen när en domare utdömt ett stort antal timmar som inte ansetts stå i proportion till brottets straffvärde JJA. 49 Dünkel s JJA No. 4 JJA. 52 Dünkel s Dünkel s. 568.

16 5. ANALYS OCH SLUTSATS Denna uppsats har behandlat systemen för unga lagöverträdare i svensk respektive tysk rätt. Vid en första anblick framstår de två respektive systemen för särbehandling av unga lagöverträdare likartade. De bygger båda på uppfattningen att unga bör få vård och avledas från en fortsatt kriminell karriär framför att bli bestraffade. Desto djupare man tittar framträder det dock stora skillnader ländernas straffrättssystem emellan. Allteftersom arbetet har fortgått har jag förstått att det här är ett ämne som är betydligt större än vad omfattningen av uppsatsen tillåter. Jag ska dock ändå göra ett försök att analysera och utvärdera systemen om än fokus kommer ligga på de stora linjerna snarare än en detaljnivå. Den första frågan som blir relevant för analysen är hur systemen skiljer sig åt samt vad dessa skillnader kan tänkas få för effekter. Unga lagöverträdare i svensk rätt kan i teorin dömas till samma påföljder som vuxna. Det finns dock två påföljder som är särskilt inrättade för unga lagöverträdare; ungdomsvård och ungdomstjänst. Fängelse döms endast ut i undantagsfall och sluten ungdomsvård bör väljas om ett vårdbehov föreligger vilket man kan tänka sig att det gör i de flesta fall då ett barn eller en ungdom begår grövre brott. I Sverige har hållandet av en huvudförhandling ansetts vara viktig ur ett pedagogiskt syfte. Vid reformen En modern rättegång utökades möjligheterna för att avgöra brottmål utan att hålla huvudförhandling men med hänsyn till detta syfte undantogs ungdomsmål specifikt. I Tyskland å andra sidan anses domstolsprocessen vara en sista utväg och i stället för bestraffande påföljder det finns flera alternativa avledande åtgärder att välja mellan i första hand. Den unge kan bli förpliktad att delta i åtgärdsprogram, medling där den tilltalade möter offret eller få en formell varning. En ursäkt till brottsoffret kan i vissa fall räcka med följden att huvudförhandlingen ställs in och målet avskrivs. En annan skillnad länderna emellan är att i Tyskland hanteras ungdomsmål vid en särskilt inrättad ungdomsdomstol och såväl åklagaren som domaren är särskilt utbildade i att hantera unga. I Sverige lagförs unga lagöverträdare vid allmän domstol, om än i enlighet med speciella förfaranderegler uppställda i LUL. Sverige har kritiserats för att inte uppfylla kraven som finns i barnkonventionen i alla lägen och bland annat har kritiken innefattat att konventionens andemening inte är känd inom särskilda yrkesgrupper som arbetar med barn. På detta område torde Tyskland ha kommit längre i den mening att hela arbetet i större utrsträckning genomsy-

17 ras av ett barnperspektiv där unga lagöverträdare hanteras extra varsamt i jämförelse med i Sverige. De största skillnaderna jag kunnat utröna är med andra ord huvudförhandlingens syfte och de olika påföljderna som kan bli aktuella för unga lagöverträdare samt hur processystemet är uppbyggt. För att analysera vilka effekter de respektive systemen har och föra en diskussion om vilket land som lyckas bäst krävs mer ingående undersökningar om bland annat återfall i brottslighet hos ungdomar. Jag har inte lyckats hitta någon sådan komparation och kommer därför lämna frågan på det området. Klart är dock att båda länderna eftersträvar en mildare behandling av unga lagöverträdare i syfte att avleda lagöverträdarna från en fortsatt kriminell karriär. Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige i min mening framstår som mer straffbenägna och aningen hårdare i sin behandling av de unga. Stor vikt läggs vid huvudförhandlingens vara och de påföljder som döms ut är nästintill samma som för vuxna, om än i mildare omfattning och med straffreduktioner och tidsgränser. Tyskland lägger i stället stor vikt vid uppfostran, möjligheten att undkomma straff genom uttrycklig ånger och huvudförhandlingen som en sista utgång. Som ovan nämnts har det riktats kritik mot såväl Sveriges som Tysklands system. Den kritik som riktats mot de svenska reglerna är framförallt att barnkonventionen inte efterlevs och att många unga far illa i brottmålsprocessen. För att besvara min sista fråga, om det finns anledning att förändra det rådande systemet i svensk rätt kommer jag nu att fokusera på denna kritik samt ställa den i relation till hur det ser ut i Tyskland. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 men den har ännu inte inkorporerats i svensk rätt. Barnkonventionen är med andra ord inte direkt gällande och kan inte åberopas inför en domstol. LUL uppställer krav på att den domare som handlägger målet ska vara särskilt utpekad att hantera ungdomsmål. Kritiken som framkommit påpekar bland annat på att vissa yrkesgrupper saknar viktig kompetens för att arbeta med barn och ungdomar. Även om det är en särskilt utpekad lagfaren domare som hanterar målet kan det sägas att detta inte verkar räcka för att uppfylla barnkonventionens krav. Även åklagare och personal vid häkten synes sakna denna kunskap och kompetens enligt kritiken. Frågan blir vad som krävs för att tillgodose dessa krav och om Tyskland kan fungera som föregångsland för hanteringen av unga lagöverträdare. Jag menar att det finns anledning att överse det svenska systemet för behandlingen av unga lagöverträdare i samband med processen. Ökad kunskap och kompetens för de domare

18 och åklagare som hanterar målen borde vara första prioritet vid en reform av straffrättssystemet för unga lagöverträdare. Att ha specialdomstolar för olika typer av mål är en tanke som är betydligt mer utvecklad i tysk rätt även om det till viss del förekommer i svensk rätt. Det torde därför inte ligga allt för långt iväg att inrätta en instans som särskilt hanterade ungdomsmål för att tillgodose de ungas behov och försäkra att barnkonventionen följs. Inrättandet av en sådan instans skulle dock, både på gott och ont, avdramatisera huvudförhandlingen och processen. Detta skulle stå i strid med det pedagogiska syfte som huvudförhandlingen har ansetts tjäna och frågan blir om en sådan reform skulle motverka detta syfte. Återigen krävs det en utförlig redogörelse över vilka effekter de respektive systemen i Tyskland och Sverige har för individerna och allmänpreventionen i stort för att jag ska kunna uttala mig om att det ena är bättre än det andra. Därför är det svårt för mig att avgöra om en särskilt inrättad ungdomsdomstol är en lämplig åtgärd för att förändra det svenska systemet. LUL innehåller redan flertalet bestämmelser som syftar till att skydda den unge varför en akut reform av systemet inte synes nödvändig. Den kritik som lyfts fram borde dock beaktas och på sikt krävs förändring. Sverige har även fått kritik för sin behandling av unga lagöverträdare vid häktningen, då denna uppsats fokuserat på domstolsprocessen och påföljder har häktnig inte behandlats ingående. Det ligger dock i linje med att utbilda domare och åklagare att särskilt hantera ungdomsmål, att samtidigt se över häktningsinstitutet och kompetensen hos personalen vid landets häkten. Den lösning Tyskland valt, att i första hand placera ungdomarna i familjehem framför häktning, kan därvid vara intressant att titta på. Avslutningsvis vill jag än en gång påpeka att uppsatsens omfattning inte räckt till för att dra fullständiga slutsatser om hur en reform av det svenska påföljdssystemet för unga lagöverträdare bör omarbetas. Klart är att Sverige ligger efter i arbetet med att tillgodose att alla de krav som uppställs i barnkonventionen och att reformer av systemet därför bör ske.

19 KÄLLFÖRTECKNING Författningar svensk rätt Brottsbalk (1962:700) Lag (1964:197) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Socialtjänstlag (2001:453) tysk rätt Strafgesetzbuch (StGB) Jugendgerichtsgesetz (JGG) övers. Juvenile justice act (JJA) Jugendwohlfahrtsgesetz (JWG) övers. Juvenile welfare act (JWA) Förarbeten Proposition 1987/88:120 Om ändring i Brottsbalken m.m. Proposition 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet Proposition 2004/05:131 En modernare rättegång reformering av processen i allmän domstol Doktrin Borgeke, Martin, Sterzel, Georg, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4:e upplagan, 2009, Jure förlag, Stockholm. Dünkel, Frieder, Grzywa, Joanna, Horsfield, Philip, Pruin, Ineke m fl. Juvenile Justice systems in Europé Current Situation and Reform Developments, vol. 2, 2010, Forum Verlag Godsberg, Germany. Jareborg, Nils, Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 3:e upplagan, 2010, Elanders Sverige AB, Visby. Nordlöf, Kerstin, Unga lagöverträdare i social-, straff- och processrätt, 2:a upplagan, 2012, Studentlitteratur AB, Lund. Lagkommentarer Ulväng, Magnus, kommentar 1 kap. 6 Brottsbalk (1962:700), Lexino Ulväng, Magnus, kommentar 29 kap. 7 Brottsbalk (1962:700), Lexino Ulväng, Magnus, kommentar 30 kap. 5 Brottsbalk (1962:700), Lexino Nyman, Olof, kommentar 32 kap. 1-2 Brottsbalk (1962:700) Lexino

20 Lindberg, Gunnel, kommentar 30 Lag (1964:197) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, Lexino Praxis NJA 2001 s. 913 NJA 2001 s. 225 Rapporter Unga lagöverträdare och barnkonventionen, Rätts-PM 2013:7, Utvecklingscentrum Stockholm, December 2013