C W ) / 0 /2L r^, fr. o. AV/Af, /

Transkript

1 C W ) / 0 /2L r^, fr. o. AV/Af, /

2 \ s VvuM vi? v. v. s à v.-- ; Ä EX. LIBERS OLOF ÖSTEFGFJSN UNIVERSITETS BIBLIOTEKET UMEÅ Östergren

3 Hvad Rätt har ETT FOLK att g ó m m a E» a m n M M M f STOCKHOLM, T ryckt hos D irefteuren och Kongl. Fält-B oktryckaren P E T E k S O IIM, %

4 För att ej trötta genom en vetenlkapligflutledning har Författaren med fyftning åt Händelfer, dem minnet förvarar, velat förklara de rättsgrunder, dem han upgifvit. Man fkall tillåfventyrs ej ogilla, att han inväft några an» piarkningar om Månnifkans tankutveckling och Samhällens upkomft: de uplyfa det hela.

5 tsœ»-'»'«bara JË fter många fkiften, fom med eldsdräg ikola förvaras åt efcervérldens fôrbannelfer, och än från fkymningen af de f'ôrfvunna leider med omärklig kraft a flags«na den fållhet, foin lofvades af hoppets drömmar, återfår Góthernas Ättling fina plundrade rättigheter. Det gamla Svithiod, ikyddadt af våra faders dygd öch ftridernas mannamod, låt aildrig ån med qvåfd harm och tyftadt knot förtrycket betvinga fig : det ktifvades blott af fnillets allmagt och liftens feger öfver ftyrkam Hård och obefegrad, fom deti klippa, vid hvars fot han grundlagt fin hydda, aflkräckte Svenfken det hotande väldet, och om i en kamp han öfver* vanns af fienden, fom med marter ville pröfva hans ftåndagtighet, mognade på hans lappar ett ftiila löje af medömkan, och hans fjål, lik ljungelden ofvan de bruftna fkyarne, hvilade med tyft lugn öfver hans fargade lemmar. Odins vunna majeftåt var ett offer åt förffåndets ölverllgfenhet; ett begär till ftora bragder genomlopp, iikt en elektrilk gniftft A 2 ett

6 4 ett nomadifkt folk ; från en annan verîd utfpridde fig Ijufare förhoppningar, och tapperheten belöntes af Vallhals löften. Sådane voro våra fäder ; deras jättekraft fkakade Söderns throner, och vi deras Söner fkulie nerböja ofs för en feg Tyrann och kysfa den jord, fom han beträder? Oemotftåndllgt, fom en naturlag, framgår förnuftet. Likt en blixt, fom fplittrar bergen och intränger i jordens inålfvor, Ikall det, en gång våckt, genombryta hindren, och det våide, fom ftdddes af förblindelfen, (kall likt en vålnad, Ikrämd af ljufet, uplöfas och förfvinna. Men, långfamt klarnar upiysningens dag; det rätta, fom jagas af våra forlkningar, utvecklar fig förft efter en längre famlad ärfarenhet, och hvarje Scats barndom år Hierarkilk. De forila Konungar, fom nämnas af våra urkunder, framgingo för det häpnande folket i glorierne af en förborgad vishet, och detta, nyls vaknadt ur finnenas Hummer, anfåg den röft, fom doft Ijudde-från helgedomen, låfom ett gudafvar, och fruktade att en torndönsvigg lkulle forkrosfa den olycklige. Ack, hur ofta for ett orakels förlät måfte ej månniikan fludla

7 5 tîubaka for den Evige, och affvårja fom en fordom den dunkla naturkånfla, dar Han förkunnade fig. Men i den mån en mildare natur belönar tnånniflkans mödor, och en framtid vidgar fig, oförmörkad af bekymmer, återvänder från en yttre verld den flijiiima beîraktelfen, och månshfkan med nytånda begrep om värdet af fin varelfe, anar fin fjelfftåndighet och infkränker Autokraten. Nu ej mer med Religion,ens hemligheter lörlkräcker han det rädda famvete, fom förflafvades af vidfkepelfen, och famhäliets beltånd tryggas af den allmänna viljan. Men, om de heliga iåror, fem för jordens Son öp~ na en utfigt bortom grafven och trofia honom mot fin förvandling, med mångtydiga tillfatfer framftållas fåfom vilkor för vår tro, och tviilet hejdas af bannlysningen, kan han än i brödraförbund med Myftagogen fritt herrfka och befalla; men en allmännare granlkniog väck es aï en ofta förmodad oråttvifa, larven faller från det fromma nitets anlete, och nedrighe» tens ftämpel blir fynlig. Nu, om M o narken vill obunden ftyra det folk, fom fnunfkrider till fin förädling, malte han förtrycka det. En Nation har då fjunkit till fin ftörfta förnedring, nlr Beherrfkarn

8 Hcarn förby ter til! ett brott h varje flyg» tig anmärkning mot hans ftyreife, och belönar den fom anklagar; n 'r ban för bjuder att yttra en öfvertygeife, fom ej rubbar det allmänna lugnet, blott motitrider hans egen; när en man, hvars iniigter kunnat gagna fofierlandet eller förbättra det vanliga omdömet, underkaftas Inquifitorilka rittegångar och domines efter Maktipråk, och liuti igen dfven giådjens undfajlna förtroende uphåtntas af Spejaren. Dock, århundraden uiå hopa hg pa hvarandra och återfalla i evighetens ocean, och de flag ten, fom upfylia dem, vdifigna den Tyrann, fom fväller af deras blod; en högre Ände, fom i fig ljeif finner Gudomens fullhet, och hänförs af fina ingifvelfer, ikali framgå för att uplyfa dem. Djupt i hvarje niänniikobrötl döljer lig den Eviges tanka, lifskålian af vår var el fe, och om fanningen, foni Ir defs uttryck, ej genljuder från detta tempel, ikall den likväl bevaras åt lyckligare månnilkofiammar. Den är odödlig, den mafie i något medvetande frambryta, och om den blott fåfom en aning upfattas af iamtiden, Ikall den likväl i förtrollande glans fltqojas af kommande åldrar. Så den

9 7 ftröm, fom utgjuter fig från hafvet och ofynlig genomlöper den jord, tom han befruktar, framgår någonltåds med famlade holjor, och i fina utgreningar minfirad eiler förftorad, återkommer i fitt oandliga urfprung. Fruktom ej då, att en Despot någonfin kan tillbakahålla en npflråfvande månfklighet; han kan förlama den, han kan förvandla fkördarnes falt till mordens; men anden flocknar ej med den förtärda (löjan, och ån ur grifternas töcken framljungar en förmaning att hämnas. Vi förfona ofs med det förflutna, det upiefver åter, ont vi i en brännpunkt lammantrånga de fpridda ftrålarne af dels bildning; om ur defs undervisning och defs efterdömen vi udeda några nvare flutfoljder, och om af det adla och ftora, 1'om likt ett rofenfkimmer omgaf det, vår ljål förfin <11rs och vära gerningar befkinas. Må då till medborgarens öron nalkas genljuden af Torgny s och Sturarnes (tåmma, må vår (telnade barm åter uptåndas af frihetens Ii is varma, och Svithiods barn, vandrande på fina faders grafvar känna fin fjelfftån* dighet, och, mir den hotas, med lyftade Ivard borimeja Smickrarn och Trä» lar-

10 iarne. Nu, då nyis upftirrande ur en lång dddsdvala Gôtbernas Son öfverier taflan af fina eländen, är det naturlige att han upföker deras anledningar, oeh då lian i'er fig bedragen af den, 1'om fvor att förlyckliga honom, utropar med högljudd förtrytfambet: D u dr berättigad att dumma Regenten. Om månniikan ville utgisfa gåtan af fin vart-lie, oeh genomikåda fig fjelf med den opartiika firänghet, fom aiikråmmer den.förmätna fioltheten, ikall hon finna-, att hon egenteiigen lefvat endafi de itunder, dä hon med fjelfbeftåmd verkiämhet främjat det helas plan: handlat för det rätta oeh för det fauna, Hennes lefnad âr en oafbruten todelfe: hon kan bli allt; men då hon helfas af den milda dager, fom en gång för defs beijälade fyn Ikall blotta den äu förhöljda naturen, är hon ett värniöft valen, hvars iii enda ft rôjes genom uttrycket af defs irnartor. En huld Dämon emotcar den ipåda fråmlingep, :o'ch med förbrédrad hjeip upfofrrar -honom. Småningom i dec kaos, dår han funlat, upgår en gryning: den lilla verid, ioni begrânfar honom, framftår i mårkta fkepnader; men de förfvinua, och än för

11 9 honom ar ingen verklighet updagai Snart nog från en måtogfårgad yttre å- fkådning ateriånder han till fig ijelf ; en öfveriinnlig' natur uppenbarar fig, oeh i denna nytända morgon, år det férft fom han tillerkänner fig låfom egendom de inkräktningar han gör från den yttre. Med detta, fom han framftammar, upftiger han öfver djuren j nu hin för han till fig allt hvad han årfar, och framgår på jorden for att beherrfka den. Men, omöjligt fkulle han rnedveta fig fjelf och ur inftinktens långa lömn våekas till e- gen upmårkfamhet, om han ej omgafs af varelfer, dem han anlag fåfom Likar. Det är ej nog, att månnilkans handlingar inlkränkas af en verld, fom förftådd bëfvarar hennes frågor om fitt eget v bile n j de målle åfven måttas af varelfer, dem hon med likdanad form tillägnar fika egenfkaper. Under detta vilkor, och ej något annat, kan hon från höjden a tingenas kedja varfebli det allmänna fammanhanget, och röja Gudomligheten i défis Ikapelfer. Blott det, att männiilcans förlta ålder ålkar ömhetens omvårdnad, beftyrker att hon år åmnad till, något högre, och att fa ut fu n d sie li ì a de n är en nödvändighet. Huru

12 I Huru hinner hon da tili ett rättsförhållande? Det år tydligt att en ijelfbeffcämmelfe, hvarigenom männiikan för (t blir för Hg ijelf förklarad, ej kan tänkas utan innom omkretfen af Likar, foin jåmnka den. Hon kan ej infe, act den mångfaldiga natur, fom hon i ftröd* da bilder till ett helt förenar, tvingar tillbaka den utgående tankan, och att den kolorit, fom omger föremålet, tillhör denna. Hennes medvetenhet kan ej genom varfeblifningen fullbordas. Vilden år blott ett fullvåxt barn, fom, likt ett optilkt glas, medvetslöft uptar det yttres mångfaldiga fårgor : han år blott en drift, en fortfåttning af naturen, från hvilken inånnilkan för fl lósfliter fig, når hon fkiljer mellan tingen och fina föreftållr,ingår. Forft då, när hennes frihet utmåtes af andras, och af dem till en del befegras; forft då, når hon finner fi g viljande och infkrånkt, framvifar hon fitt flågtes karakter, och börjar att utveckla den. Nu genom växelverkan af tvånget, måtte hon arbeta för visla ändam ål, utbyta med andra fina kunfkaper, och i mån af fin vakna flit utvidga litt oberoende. Nu upfordras hon till verkningar, ej blott af fig fjelf, utan åfven af andra,

13 Ii dra, och hennes affigter underftållas en nogare fjeifpröfning. Kallad af behofvet, för värt Var hon medel att tillfredsftälla det; de bli hennes egendom, och begynneifeu af ett rättstiliftånd år funnit. Det är dìi tydligt, att mänr.ifkan år beftåmd att ingå i Stat, och att hon dir förft Stan fullkomna hg. M en, fager man, det ges månnifkoföråndringar, fom alldrig kunna vara belumde att ingå i Samhällen. Deras anlag aro få få, de hafva alltid varit förvildade, och tyckas utgöra blott en lågre ordning, åmnad att kringirra och att ftundligen befolka ödemarkerna. Men, naturen danar efter en enda urbild, fom den mer eller mindre fkönt efterhärmar. Håraf följer, att tnannilkans löfte;land återfins, dår Gelarne mäft fammanfmälta till en har m on i ilt mufik, och dår ideen Uläft förråder fl g i det plastifka. Dår måfte man fåiedes äfven återfinna de för» fta myther, där år Gudalärans vagga, dår år vetenfkapernas. Bedrar jag mi'g ej, måfte Indien framvifa de mäft molo«di Ota månnifkogeftalter ; dår tyckes naturens lätta utkaft ej ånofkåradt, och ftof^ tet förlorar 11g i den mäft förfinade 01% gauism} dår dröjer Forlkaren med Ijuf

14 12 förvåning under viflkningarne af en flocknad fornverld; dir år kärleken ånnu religiös; dår år lifvet en poetillc digt, och dår Ikönjes än vårt flågtes förfta bildningsålder. Skulle vi då betvifla, att månnifican år iamhällig och att hon fkau förädlas? Om hon flerftädés urartar från en vifs typus, år denna grund jordifk, t. ex. klimatets verkan och upfoftringens. Ofverallt inedveter hon fig ijelf, och kan ialedes bli mer och mer fullkomlig. Hon år nödvändig i varelfernas 1 tora cirkel; ty hvad vore det hela, om det ej fanns något valen, fom tänkte det? Hennes öga förklaradt till Ljus genomflyger himmelens afgrunder, och blir en fynlig fjal, fom uptar oändlighetens ftrålar. En helig fornfagn, fom vi med högre eftertånkfamhet, Ikola bekräfta, fåger att de förfta männilkor foftrades af högre naturer; (det var omöjligt för dem fjelfve) men, när de i månnifkans bröft uplifvat evighetens frö, förfvunno de, och förgudades genom bågkomften af deras välgörenhet*). Om få år, och la måfte dec likväl vara, ar mann i- *) Se vidare hårom i Schellingf Philofophie und Religion.

15 iv \\ IS Vii (kan fnttiig af en högre odling., och hon hiåfte fåiedes upnå den. M en, frågar m an, den råare natur» snånnifkan är hon då endaft djuriik-, och kan ej hos henne uptåckas något fpår af det goda? Likt fpridda ftrimmor^ at en ofynlig Sol, fom allt uppfrifkar, jag vill låga, Gudomligheten, röjes ofverallt fluida drag af en högre natur. Det år endaft Mifantropen fbm^gaf ois denna laftbarhet, hvilken jämnårig med ofs fjelfve, inbiandar fig åfven i våra ädlare företag. Äfven under det haimtäckta taket har månnilkan en Välgörare, åfven under purpurn en Befkyddare. I alla iifvets vexiingar bade den förtryckte, om ej alltid tillträde till hjelpfamhetent, åtminftone den, fom beklagade fig, och huru (kulle man åfven med denna njuggare niedlidfamhefc, anfes att ifrån fin förfta timma, då man möjligtvis ej Stunde tros att hafva fôrbrutit.fig mot (ine Bröder, hafva varit brottilig inför fitt Uphof? Åfven ibland desfe Viidar, där den fvage '-ej har någon annan rätt ån den han får af fin öfvertygelfe, och våldets nyck blir hans rörelfe kraft, framgick, lik-en lysning ur molnen, den (konapde mildheten. Mänuiikan, äfv.en innati

16 nan Hon utg ått ur det tiilftånd, då alla hennes paslìoner äro innefpärrade i djupet af dels Sjal, anar, ehnru dunkelt, att hon ej bör Ikada fin Like. Nomaden år ej Ireflad att vara elak. Naturen har ofta kring hans tjåll fammanträngt öfverflödet; hans begår, icke retade genom fvårigbeten att fylla dem, uplåga endaft när hans fiende höjer klubban öfver hans hufvud, eller når björnen, 1'om undfluppit hans fpjut, rufar hamnande mot fin förföljare. Böjlig och vig uplöper han det haltande djuret, eller genombårar defs kropp. Hinden, flygtande och matt, döljer hg fåfängt, och hans hand, ledd af ögat, träffar åfven foglen, lom genomfeglar lulten. Tröttad af jagten hvilar han fig mot klippan, utlör livilken floden, 1'om ft il lar hans tôrft, ftörtar Ikumnrig och dånande, och lömnen fram fm y- ger fig lika opåkallad, 1 om vid fufet af den fagta framrinnande backen. Höljd med huden af den Tiger, fom han nerfällt, blir bevilet af hans tapperhet åtvcn hans prydnad, och den flicka, fom han valt, högmodas af hans feger, och längtande fluter honom i fina armar. Elden, fom torkar bans kläder cch härdar hans pilar, förändrar ej fmaken af hans

17 fpis, och det tråd, hvars frukt nårer, ii vars fkugga fvalkar honom, tillbjuder äfven en boning under fina grenar. Bekymret om en kommande dag minlkar ej behaget af den fom ingått; det ftora himlens blofs, fom han tillbeder, lyfer honom vänligt; fkogen ger honom åmne till en båt, ftenen eller fnäckan verktyg att förfärdiga den. Det är blott, når nöden ftarkare tvingar, lim han utgår ur fin letargi, och girigheten känner han ieke. Han gläds af fina fienders qval och npfinner tufen fått att förbittra dóden ; men i hans inre upflämtar likvål en vek böjelfe, och hans lif vågas för den, fom räddat honom från en fara eller mildrat hans hunger. Åfven kärleken, fom allt förmenikligar, blir för honom en heligare flamma, fom öfverlefver njutningen. ÖfVerallt, vid ifarne a polen, eller dår en brännande zon mattar och föröder, förkunnar männilkan ett fedligare lynne, och af en hemlig våckelfe eller af vanan drifves att ömma för fine Likar. Sållan eller aildrig var n&gon få djupt fallen, att han värderade -js fjelf efter vidden af defs nedrighefe. O m det vore möjligt, att göra det onda endaft för defs bwiämning, lår likvål

18 iö Sn gen kunna npge bland aüa dem, fom blodat jorden, någon enda, fom blott för att vara en Bof, upmuntrat fig ate utbreda faforne. Månnifkan viil förfäkra fig en o.ftörd befittning af det hon förvårfvar. Hon kan vål i patriarkalilk endrägt en tid Iortvara; men fmåningom fórftoras omfånget af det hon nämner fitt eget, folkmängden fôrô k s och ftridiga in tresfen korlä hvarandra. Visîa ófverenskommelfer kunna aflågsna tvilierne; men de förnyas, och fnart nog malle en Regering inråttas, hvilken med de krafter den kan befalla, tillbakahålier allt intrång och ftrafîàr olörråtterne. Det år klart, att då jag viil det helas balìa, öfv.erlamnar jag åfven åt Statsförvaltningen att infkranka mitt handlingsfått, om det fkadar en annans tillerkända fördelar, och fåledes upgör mig den fordran att belkyddas i mina. Häraf 1er man, att tvångsrått en år ett omfefidigt fördrag, hvars helgd hvarje medborgare med ty ft ed-* gäng har befvurit. Om månnifkan vore e.n fulländad moralilic varelle, fanns ej någon rättslag ; men hon uvälte upfoflras tili fedlighet, och förft da, r.är hon af Val återkommer till den oikuld, hvarur

19 Or hon utgått, når hon nyflcapar deri tid, foni lvårmériet digtät, ikall en allman Stat förverkligas, och Guds rike bli fynligt på jorden. Hiftorien år blott en teckning af denna fig utvecklande afiigt, år det Hogftas fortfatta tippenbareiie, och den üphör fåledés, når ödet och Fôrfynen fåfoni en éhdd tnagt afihöljt fig för månhdkah. Till detta folksförbund ftråfvar medvetslöd: den ungd månfkligheten, och infor deh vishet, för hvilken tankan år det högfta verkligd, år denna fiats vifs och otvifvelagtig, fond evigheten af vår varelle. Den Statsförfattning vore den biffa, dår den allmänna viljan ej inflcrånkte någons rätt utan till förmån for defe hela^ dår min enlkilta nytta malte ailles fâfotn Samhållets, och dår jag låforn hiånnilka ågde tillfälle att npöfva mina förmögen heter, och dår inga andra företräden tillåtos än de, fom vunhos af förtjénften. En hvar fom vill, vill 3? t ter It fitt eget fjelfbeftånd, och fåledes fåfom Medborgare fine Likars. Om ej en lag fyjtar till allmänt vål, år han förfelad, ch m i ett Samfund yrkas af Underläten en fkyldigbet, foni fullgjord beröfvar honom.fin bärgning, år hans för-

20 bindelfe uplôfl:, och hans hôrfamhet kafi endatl aftvingas. Fòr att beftyrka detta, nämner jag endafi våra nyalie erinringar. Det be'nôfs ej bevifas, att då en Nation updrar åt någon att ftyra fio5c kan den ej föryttra någon urfprunglig rättighet. Jag fôrutfafcter î att jag ej kan dominas ntan efter visfa faftftällda grunder, och fåledes, om jag mot dem behandlas, bör mig Vara tillåtit att till anfvar framkalla förbrytaren. Håraf följer, att om en Monark utftracker fiiiä anfpråk utom grånfen af de pafta, dem han antagit, har han förbrutit lig mot folkets inajeftåt, och den underfåtliga pligten förfvinner. En Defpots perfon år låledes ej helig, och om han fiörtas från den höjd, dit han upfvingat fig, kan ingen anklagelfe upftå mot Befriarn. Jag antar, att han förlåtligt eller våldfamt bereder fig etc välde, och att inan fvår att helga det, och låt det vara oinikrånkt; men ingen månhifka utan att förneka litt eget varde och fin perfonlighet, kan updra honom ett fådant. Sker det, kan jag ej förbindas till lydnad^ ty jag år ej anfedd fåfom fri, blott fåfom ett kreatur, hvilket plöjer till de s Husbonden

21 19 hagar att flagta det. En Stats- fypte år att verkliggôra det bait möjliga rättstillftånd, och den fom befrämjar tyranniet eller en ovilkorlig monarki, är litt Fäderneslands förfta Förrädare. Han undertrycker kommande generationer, han tilibakadrifver en upftråfvande månfklighet, och detta brott kan ingen ånger förfona. Lagarne roåfte uttrycka hvad folket vill, och följagtligen kan ingen annan iiphåfva fig för att faltftålla några. Om ei> Regent ej år folkets organ, har han förverkat fin åra. Af allt detta år tillämpningen lått. Domarn är alltid högre ån den fom fordrar hans ruttvifa; men då den är förklarad, kan han ej fjelf titöfva den. Når hati anklagas -, år han enfkilt perlon, och oin han befixaffas, år det Staten, fom hamnar fig. E r exekutiv och legislativ tnägt kan dårföre alldrig i en enda per fon förenas, och om en Kung inkräktar den, och genom bödlar förvånar fin äröfring, eller med fkohfainhet kommer den att förglömmas, är i båda.11 min underfåtliga tro Förverkad, och las ar befogad att utgå ur fom fund et. rega, kortfynta eller hedrigä aro de, iom för att hylla en lismande Defpot B 2 er»

22 20 erbjuda honom en j.irnfpira, fom fna:r eller fent fkall nertyngas öfver nationen. Lik vål, bekännom det till vårt Hautes heder, funnos alltid under rikens Rakningar, då envålden köpas eller er» öfras, ädle M ån, foni mot Beherrfkam framräckte en ftäl klädd panna 5 och oi»< ingen framgång bekrönte deras mod och ingen jubeilang üdckades af fria M edborgare, fkali glötnfkan lik vål ej förtära deras nam n, eller förgångelfen deras fjättrar. Minnoms Säkerhets-akten. Den dom, fom afläges, bör vara M edborgarens egen, eller däraf en flutfats och förklaring, jag år fåledes berättigad att v e ta, huru en vifs fak afdömmes, och man kan ej förvägra mig att förallmänliga den. Sker det, är det en uppenbar förolämpning, för hvilken jag af Staten kan utkråfva beftraffningen. Nekas den, liar den ej mer af mig att utfå någon /kuld för det förfvar mig lämpas. Kunna vi ej upge någon dylik ca o* fe celebre? Månnifkan np/oflrras för att blifva j r i, för att m e d val och affigt kunna anordna fina gerningar. Når hon utgår ur fin omyndighet, når hon fjelf blir anlvarig för det hon g ò r, òfverger hon

23 fig åt Statens upfigt och blir Medborgare. Det beh ôts e] namn as, att Sam hället ej kan foreikrifva henne visfa tankefåttj fom hon i fin vandel [kall bekänna, Det kan beftåmma mina yttre företag; men alldrig påtruga tnig en m ening, eller nåpfa mig för det jag o- gillar den. Det vore en förbrytelfe mot månnilkans, värdighet, om en Kung ville hindra hennes uplysning; han förnedrar henne till ett Ting, eller till en köpt trai, ibm förft med döden börjar att lefva. Han år ovilkorligt fkyldig, att med alldrig tröttad omforg vaka for den allmänna fjålsodlingen; ty hvarje Stat ar en plantikola tor en mer och mer fig fullkomnande män/klighet. M ä han veta, att de B rö d e r, fom han förtram par, ej årnades att dö och förfvinna; de framgiugo ur det oandliga, och han vägar att fjättra dem vid jorden. Allt hvad fnillet i tidernas långd tånkt och funnit, år ett gemenfamt arf for vårt flagte, och evigt brånmarkt vare den M o- î1arkj fom förbjuder ofs att begagna det. 1u rigtad af denna fit att, och underftödd egna forfkningar, någon åt den allmån-?;a kuituren offrar fin gård och fina upfcackter, gr ^efc endafi en afbetalning af 1

24 22 lå n e t ; ty den fom kan upiyfa, den iom kan förbättra, år åfven därtill förbunden. D et år då en uppenbar kränkning af allt hvad männiikan har måft heligt, tankens Gudom, om det förnekas mig att följa lamtiden i fin fortgång til! hyfsning, eller om möjligt, att föröka den med min, egen. Såg, ack lag, hvad gjorde G U S T A F IV A D O L F? A f allt detta följer omedelbart, att ora någon allmånliggör fina underfökningar, de må åfven förtydliga visfa dogm e r, dera Folkläraren blott bör predika; de må upge en öfvertygelfe, olik med hopens, kan han ej af Staten fåfom Förbrytare dömmas. Han vädjar ej till en enlkilt utranfakning, utan till en all mån. Vili han i tö ra den okunnigares fa inve tsfrid, och i hans barm infmyga oron och mifstroftan, fe då icråfver Samhällets be» ftånd att hans b.eflut mifslyckas; men om hans frainftäliningar blott ägnades åt Vetenlkaps-Idkaren eller den m er upodlade m edborgaren, år det endaft de, fom m ed ett bifall kunna belöna honom, eller med kritiken aga hans milstag. M an har i våra dar infett, att Religionens, ftörfta rayfterier kunnat befannas af Filoloiien > infett att hvarje mänlklig känwe-

25 nedom ytterft grundar fig på det öfveriinnliga, och Gudaläran fkall flutligen förfyftras med den mänlkliga visheten. Hurudan har Cenfuren varit? Hindrades ej allt det goda, fom vid Upfala m ö te beflöts och börjades? Månnilfean, ånnu blott finnlig, kunde båfva för den despotism, fom våpnade fig med Guds namn for att förnedra henne; hon kunde i fin enfald gåekas af bedrägeriet, fom bjöd forfakelfen; men om hon vid en fiigande fjelfutveckling bortrycker bindeln, fer huru djupt hon fallit från fin förfta ftorbet, ledernas ofkuld och fattningens, fkönhet; fer att dens from het, fom hon dyrkade, endafl var liftens magt öfver låttrogenheten, och ej då fördåmmer fvailet af fin h a n n, år hon dårfor uprorilk mot det allmänna lugnet, år hon därför i motfågelfe med den hogfta Lagftiftningen, förnuftet? Å r det för att ej oroa en domnande tankekraft, fom tviflet namnes en freftelfe, och defs uttryck en gudlöshet? Hafva vål de, fom burit förtoningens röft åt fallne bröc^ r, fredat dem med fig fjelfve utan att nara förvillelfen? H ar alidrig politiken påbjudit fen lärofats, tom för mannilkofejertat, och har den j federmera,, fort-

26 24. piantati af våldet, blifvit ett vil k or för én t ju fa re utfigt bortom griften? Hvar., före detta fkrik, få ömkligt foni ufvens ur klyftan, vid hvarje förfök till eu m er förådlad Kriftendom? Hvarföre denna förföjjelfe anda, foni égenkår i fina påftåenden, ej tål att man graulkar dem,, och illfånas, om de förkaltas? i en tid, då pligterna ej beftåmmas af gam mai båfd, eller det råtta af några vanor, år det otillbörligt att utltaka vår tro, odi utropa Ve ötver Skeptikern? Prof ven allt,, och behållen det bdfta, fåger Apofleln. F ru g tom ej att vårt flägte Ikali mer och m er förlåt nr as 5 n ej, förr lkali en verld uplöfas i lågor och vår varelfe ilpgå i en dunft, an villorne likt tjocknande dimm or, Ikola fprida ilg kring den jord, dar rnånnilkan upföds for odöiigheten. B e- krigom den fromma vidfkeplighet, fotn Ikådar ett underverk, dår naturen fluitar i fina verkningar ; görotn verlden bedriplig, och hvad gör det, om man förkättras? Den redlige uphöjer fig öfver totna betänkligheter, och fredlig u- tan förödmjukelfe, låter illfkan förtäras af fin egen häftighet, likt ormen af fitt gift, och hvarje feger bekrönas af hatet» Med*

27 S J Medborgaren giidar det befkydd Staten lämnat honom; men han kan en daft fjelf uclatta beloppet af utfkylden. En M onark kan ej efter godrycko få befkatta ; ty dä fanns det ej egentligen någon tillhörighet : endaft Förpaktare och Trålar. Således kan han ej utan redovisning anvånda de allmänna utgifterne, ej ftycka något af landet, och om han, utan att rådfråga F olket, gör några publiv ka fladder, är han fåfom den dår plun* drat litt Fädernesland, fin krona förlu» ftig. Ihågkommom de nyafte uptråden. Endaft af gods och näringar kunna allmänna inkomfter egentligaft hårflyta. Den fotn inför öfverflödsvaror, afger till Samhället något visft i mån af deras värd. Nu kan han iåledes utan tilltal förlålja dem, och huru år det då rimligt, att den fotn köper fkall betala något for egna förbrukningen? Detta har ju redan fkett, t. e. genom en vifs tull; ty då den ar iirlagd, anfes tinget redan fåfora furtärdt. Då etc råämne federmera förädlas, antar det en ny natur och kan fjuedes med någon vifs utlaga beläggas. Atventa, om Staten af ämbetsman,na!r> uer afdi-ar något, år den oårlig; dea förklarar därigenom att den ej kan full" g<w

28 6. gòra fina ingångna fórbjndelfer, Afofruktk bara penningar kan ej biiiigtvis någon procent ges; ty innan de förvärfvsrdes v o ro de ju produkter, och fåledes han Samhållet redan utfått hvad fom tillhörde det. Det förftår fig, att när Fäderneslandet Sr i nöd uphóra desia reglor. D et är tillbörligt, att Staten med förändrade tider utkråfver något mer för det den vårdar min fåkerhet; men att utfå någon tribut, t. e., for fickur oçh fönfterlufter, ftóter ganfka m ycket, och är vid minfta reflexion, om, ej m e r, en högft löjlig ^benämning. Öfverfkådom det förflutna. H ar ej någon M onarks floferi eller hans vinda planer förfänkt vårt fofterland i artnod och förtviflan? H ur lått har det ej varit för vinningslyrnan att ockra på den allmänna ulelheten, att upfluka frukten af den torftiges, flit genom m yntets förfåmring, att nerf at ta vårdet af den fragr a arbetfamhetens, förlök, och laledes rikta fig fjelf utan att m ilstros; men ej m er fkola Blodiglar uplvållas af Sveriges [iismårg : i defs tärda kropp Ikall en föryngrad lifskraft inftrömtna, och en verkfem Sj.ll ordna defs rörelfer. f lofvat H ar man ofs båttre tider;, men detta namn h

29 >7 tiamn, hvanned man förförde, ofe, yar det va! annat än en uriakt för plundrin» gen? Eiier var det nödvändigt under R i kets hvålfningar att folket fenile förblindas? Skattade vi ej åt den allmänna välfärden, eller var den fynonym med den enfeilta? Upfvåijde ej något tornerfpel, någon iuftbarhefc det förfeott vi räckte? Lik val, hur ofta förgudades ej Tyrannen. I eviga måfterftycken hembar konften Slafvarnes dyrkan åt förtrycket. Uprefte tacklamheten denna ftod åfc en R egent, lom lef'de for fitt folk, eller betaltes den med en utpråfsning? Eller låt ej Furften genom fina Hofmåti fjelf utfordra detta värn för fitt minne, och trodde fig kunna förvilla den djerfva fanning, fom dröjer vid hans graf och jäfvar den inferift, fom hon rades att utplåna. Eller var det ej ofta en tanklös beundran, fom med erkänflans. namn prydde offret åfc D espoten? Gaf ej tvånget eller frugtan (ty de tu äro ett) det m onum ent, fom loffade hans dygder? Det ftora, det höga för min fe as V d desia gilsningar ; nian prifa.r verket oçh fôrdômnier M onarken, Obelifeen, fom trottar förftörelfen för att for kom-? spande åldrar tyda F urlttns obekymrnew

30 28 merfamhefc om fitt folks vii, var fåledes endaft en befixafïning, Tom ban for«beredt fig fjelf. Han vili ôfverlefva fin förgänglighet: vålan han fkall ån nu andas i fina Efterträdares exempel af grym het och förödelfe. Hans hågkomft fikall vid jåmförelfen mellan en Konung, fom ällkar fitt Fofterland i det gagn han gör d e t, och en fom hatar det i det goda han förgäter, åter upiifvas; men blott för att förbannas. Efeerverlden Ikall hämna fig nog tillräckligt, da den låter den qvarftående pyramiden erinra frihetens vänner, att han förtryckte deras fäder. H aturråtten lår ofs, att en individ kan tvinga en annan, lom ej ingått i?iågon Stat, att med fig därtill lörenas, eller att afllgsna fig ur omkretlen af defs verklamhet. Om ett fämhal]e ej erkänner det andra, år det, fom garantien förnekades, upkalladt att utkråfva den. D et 1'om förvägrar, utfäger därigenom att mellan de månnilkor, fom utgöra det, fins ej något rättstillftånd, och de böra fåledes underkufvas. Det år begripligt att detta år en giltig orfak till çtt börjande anfall. E tt folk kan ej inblanda fig i methoden af ett annats fty- VV&?, och är den införd och ftadgad, kan def

31 29 det ej eller neka titeln åfc den regerandei den tilldelas ai Underläten. H ura o- rimiigt var ej vårt fy item emot Frankrike? Om ett folk, förtrytfiunt att långe förtryckas, famlar fig for att ge iig en ny Conftitution, hvarefter den vill ftyr a s, eller att uphåfva det envälde, lom foftrar defs elånden, år det ej uprori/kf. Det år fanntj om det ej Jedes af någon regering, år det nårgränftujde upmanadt att bekriga det $ men förenadt genom" fina R epråfentanter, år det fjelf Ofverhet, och någon högre fins ej på jorden, E n hel nation, om den ockfå befegrss sif våldet, och, om det vore möjligt, åfven vore orättvis, kan alldrig fåfom rebelli/k anfesj ty all inagt utgår från den, och endaft Gudomligheten år defs D o mare. Jag antar, att någon enfkilt upfordrar den att återtaga de rättigheter, dem tyranniet inkråktatj och om den väekes ur den trö g h e t, hvari den förfmågtar, och framgår fåfom en befallande vilja, förtjenar han defs erkånfamhet, och om den iedermera Umile betvingas af den fôr en ftund bortjagade defpotistnen, foni våpnad med fin glafven framgår öfver a.ikaii af ett fisördadfc fiågte, kara

32 3 kan ban aîîdrig flfom brottflîg nnkïagas. M en det kan bända, att ett folle få litet känner fin egen värdighet, att det utan att knota böjer fin fkuidra under oket, och låter någon myftilk peiton, obehindrad af hämnande lagar, hvåifva defs ö- den och förflafva det, och om nu. en ftor man uplyfter fin hjesfa och påminner det att vara fritt; men ljudet af hans rott bortdör i öknen af defs bjerta, fom hyilar fin mordifke halfgud, helt vifst har han felat: han utforfkade ej den nation han ville förlyckliga. Han namnes Rebell, och för fl en tackfam efterverid (kall ined vördnad nalkas hans urna, och Himlens Gäft uphåmta från jorden fin belöning Den fifte B rutus, flygtande och förrådd, fkall beundras; Augufius lltall föraktas. Om mot desfa ftxödda rättsgrunder, anförda för att tillämpas på kända håndelier, och härledda ur människans natur, och funna i tankan, en Regent förbryter fig, år han brottfiig m ot männifkans majeftåt, fom Sr högre ån allt Kohungsfligt, det eviga förnuftet. D et är defs dom, fom förklarar honom ovårdig att regera: bau vav menedilk mot mänfkllgheten, och hans namn, ftåmpladt med en

33 uh evig blygd, fkall framtränga fig ur tidernas natt, och bli en varning för jordens Monarker. jag vili fiuta ined några betraktelfer, l'om fritt erbjuda fig från mitt åmne. Naturen förkunnar, att allt Ikall förvandlas. Där fe vi ett to rn, fom trotfade molnens blixt, fallit för hjeltens åfkflungande hand; iå döden jämnande högheten med ringheten. Dock, jåfvom icke den allvetenhet, fom ftyrer verlden. Hvarje k ra ft, fom fór flores, åt erflyter, ehuru fö r- diidrad, till den flora lifsmasfan. Så, då vi beträde de allidnas frifiad, förfaligar ofs denna tro, att den uppfkjutände blomman hires af den förgängliga delen af en ällkad perfon, och att den luft vi inandas, inblandar med vår varelfe de fina urämnen af vår Gunfitling, och för dem med blodets ftröm till vårt hjerta. Då gtjuter den ljufva melankolien en lått fkuggning öfver vårt anlete, och vilkar ofs att den ny fp ruck na Förgät ej mig Sien påminnelfe från den Van, fom vi begråta. Vi drömma ofs tillbaka i det för* flutna, fom blir vårt närvarande : vara ÉiKklingar, våra barn, våra makar framtrollas åter i jordilk klådnad af en mag» tig fantafi, fom glömmer att de fötfvun-

34 32 tilt. Åfvenfå, frän ett in er och mer ljusnande fordom återkalla vi det adla och ftora5 vi blifva fjelfve G reker, vi blilva ijeltve Rom are, óch i vårt bföft upblom- Arar den forntid, med hvilken vi voro befl.ågtade. Det år omöjligt, att ett allmänt barbari ikali betacka jorden; det ratta kan fåledes ej förintas, och vårt ilågte fkall befegra lina Tyranner. Bedärar mig endart en fvarmnnde inbillning, når jag tro r, att den nyttige ikall en gång an fes mer flor, ån den forni förvånar; denflilla, ofynlign välgörenheten mer dyrkas än den offentliga, fom endaft löker prifet; den vifes lager mer värderas ån bjeltens, fom blott påminner bröders olyckor, och dygdens höghet flutligen mer vördas, ån den Konungsliga. Vare det vår tro, och om våra löner berätta den fom en fornfaga, och gäckande trampa våra grifter, lågom då till den Evige : D u har bedragit ofs. Ljuft upgår detta hopp, likt en ikon vårdag öfver jorden. Dock, om jag gjort det goda, jag ikulle ej en gång forlkråckas, om ingen odödlighet väntade; jag foulle i mitt fifta andetag hoppräsfa hvarje möjlig falighet, och mina gyllene minnen {kulle kringdanfa mig, lik digtpingens

35 33 äck blott drömda änglageftsfter. Dock* mite v ri fe n år evigt fom naturen: jag är f r i, och huren af en ofverfinnlig kraft, up!yfter jag mig öfver defc andliga, fom s töcken uplöfes-, cch 1er, att den fanning, foni jag fö It t j år en hirnmellk artsrått, foni äfven tillfaller mig på jorden* Obillig år den klagan, att månfklig«heten haft fler förtryckare ån vålgöraré. Den ädle mannen, fom foriyckligat andra utan annat vittne, ån himlen och fitt hjerta, fom med upofiringen af litt lugn återköpt en annans, och alldrig sned knotets fu c k minlkat värdet af fin dygd, var ej han vårt flå g tes fiöd; men han förfvinner, och den enlkilta iaknadens döende röffc genohiträngei* ej de kommande tidehvarf. Samtidens Upmårkfarnhet halkar öfver den ringares mödor, efterverldens finner dem ej, och likvåi fordrade de mera fjälsfiryrka, ån desfe florverk, från hvilka tanken, förlorad I -fig fjelf, håpen återftudfar, likväl fafle de mellan dagens nytta och, framtidens en kårtare hink, än högmodets förblandande företag. Stor år den m än, hvars Ikärpta blick genomflsådar århundraden, och frånftjål naturen fina hemligheter; men ännu ftörre år den, fam förföljd af dem

36 7 34 dem han gjorde godt, racker med o fy (i jig hand åt ven dem fin Ilearf och fill hjeipfamhet. Jag högaktar hjelten, om han;lyfter fitt fvård för att hånma fin åra; men jag afgiadar honom, om han begråter fegren. jag värderar den Kung, fom förlåter fanningen fin ftråfhet ; men jag vördar honom, om hon ej behöfver någon tillgift. Jag tar hiftoriens fackla, och genomvandrar flydda feklerj öfverfigten af våre Likars brott klarnar, och hvad fer jag? Våldsverkarn blodande jorden, och Fantaften kedjande månnifkan vid himlen för att ftrafflöft vara hennes bödel. Hvad 1er jag? Nationer knäböjande inför Delpoten, fom dricker deras fvetc, och med en vink fkapar deras öden. Hvad fer jag? M innesvården upreft på det Italie, fom döljer hans -flagtoffer. Dock, jag vill ej fullborda denna t a fî a, grunden var alltför mörk : jag ftannar. och letar bland ruinerne ännu ett nam n, obelönt af efterverlden. Jag ville uptåcka den m an, fom befallte jorden bära den förfta L o rd, böljan den förfta männifka, och når folket ftörtade den flod, fom fmickret ågnat åt Auto* k raten, fäga : Rss på grufet en biid o f Välgöraren. Jag viile känna den gudalika

37 l i 3 T ka varelfe, hvars hufvud förft ftnpade for bilan, för det han lade åt Regenten: V ar rättvis. Född i en Republik vilie jag föreflå dens apotheos, iom rigtade pilen m ot Förtryckarn, och vriden med blomfter, nerlågga den på fäderneslandets aitare. Jag ville i glömfk%ns natt föka en ny O reft, och fe denne efter ädelmodets ftrid falla, vållignande den ådle, och han, höjande dolken mot fitt bröft och ögat mot him len, {kulle fjurtka vid defs fida. Dock, fåfängt flråcker fig min fyn genom rymden af fordom: jag finner ej desfa tillbedjansvårda nam n, och jag ftår här med minnets fjärrglas, och fö k er forgfen några andra föremål för min dyrkan. De hafva likväl funnits desle mån, och ej med förtrytelfe vill jag ofverfe målningen af mine likars förnedring. Jag vill minnas Inkräktaren för att mera förtjufl återkalla Befriaren, och mot Chriftjerns blodiga fimgga, förföljd af F u rie rn e, Italia G u s t a f W a s a s, mild och åtherilk fom en tankfull Skyddsgenius, och når en chorus af mördades klagolkri upftiger från jorden, äfven lyfsna till den hym n, fom med m orgonvinden upgår från kojan. O! N i, fom i pplösningens timma räddade vår fönderflit-

38 fl itna fo ft erbygd, -åt E r. likt håmnand G udar, ägnas vårt tackfanmia fltuldoiter, och om ännu våldet limile betvinga det urgamla Svithiod, fkall någon hjelte vakna, foui uprefer flg mot fôrdârfvet, och o:n han falange kampar, och fallers enü'.ui fri, den filte Götben, fkdll Er bågkotnft kringfvåfva honom, och den, döende B rutus ej tvifla på dygden. O! m itt Fädernesland, om liånfin på de ftäl- Jen, dar hj el tens blod riinuit för dit i'jeifbeftànd, fiafven med förfhijit knot bår fin boja; om af din förra ära ej mer gterftår, ån några fornfägner, och af di-, na troteer ej m e r, ån några roltade lköldar, då på en ichavott, up förd bredvid th ro n en, förbrånne man männfkans, rättigheter, och ofver ftoftet af din fifte FÖ rfvarare, hoje ett tempel åt Tyrannen, Ja, alit förbyter, allt förån drar Hg.. Dår i fk ref vans tyftnad {kallade fordom fröjdefånger, tömdes fordom vål-. komhbägaren; nu åter hör man enda'b ufvens. 1krån, eller genljudet af flafvens fi ät t rar. Under desfa hvalf, där Krigaren ö fveria.de fina mord, eller Nunnan begråt en lör följd; ooudd, flråcker fig vek- Jighelen på iderdun eller väfver fpindeln för få t för inlekten. Trålar trampa dep

39 37 jord, dar man fordom npreft gudahus åt friheten, och hjeitarnes vålnader irra mellan obefökta grafvar. Dock, ha vi därför ikal, att harmas ofver våre bröders jämmer och den allmänna förhårjnmgen? Hvem utletade Förfynens labyrinter, hvem s tanke inträngde i djupet af den Eviges? Dar fe vi ialten lutad under bördan af fina å r, fmåningom mogna för fördömeifen; men den redlige, hvars lif var en upoffring för andra, ryckt från vånfkapen, fom fökte hans famn, och från Fäderneslandet, fom begårte hans mödor. Var ådel, var uplyfi, ftråck fnillets fackla genom feklernas m örker, och tro att himlen ikall ikona dina dar; m en en flågt ftannar Iifvets puls, och. jordens moderliga iköt, fom öppnar fig för att emottaga fin fofterfon, iltall kanfke åfven gömma ditt minne.,jhvad lön har jag då, fager du, for befvären; bvad gäldar mig för hvarje god gerning, fkånkt åt mine L ikar? E n högre falighet ån den du fkapatdig: ditt eget vittnesbörd. Fiken g rn fa s, månnijkan form ulili nr ; men det fanna, likt en helig flamma % up låg ar nr deras nfla, och uppenbarar fig äter för nyfödda flågter. Ja, det ikall eti g å n g, likt en evig Aurora, upgå öfver jor-

40 ss jorden, och månnifkan, kedjad i efcfe a! 0 drigflitit brödraband, njuta deh eviga fr id, eller det fullkomliga ratts förhållande, fom är en.(lutlats af den vifes forfkningar, och då detta inträdt, (kall en enda magt omfamna jordens balten, förnuftet, den månnilkoblifvande Gudomen. Hår bortdör håfdernas genljud ; ty fullåndeb fen har ingått och tiden fórlvunnit,

41 f.'v-,

42

43 / JM - >" * -, ' N..,i.«' t K._ -,

44