JURIS PROFESSORENS Dottor ANDERS HERNBERGHS

Transkript

1 ÖFVER UNDER JURIS PROFESSORENS Dottor ANDERS HERNBERGHS PRESIDERANDE» FÖRSVARAD AF G«T H E B. DEN 22 MART UPSA LA, «TRYCKT HOS DIRECTEUREN JoHAN EDMAN.

2

3 Inledning. T j rampa fvagheten, tilhor et litet och tyrannifkt finne. Ty uplyfta och befkydda Men år Gudomligt. angripa en Stor Man, om ockfå orått, har en urfåkt åtminrtone i det Stora af foretagandet; om rått, år förfl^ adelt, dårnåft vigtigt. Filfavelfer hos en Stor Man, få i början en glans af hans åra, til flut en ilags helgelfe af hans blotta namn. Hvilken omåtelig fara för tråldomen! då Månlklighetens fjelfva dygder blifva va re afgudar och tyranner. Men en magr gafs de döde liga emot detta, pch alt våld. Den heter Fbrfländ: kraf ten at fe, at kånna hvad en fak verkeligen år. Des frihet år den förfta heliga rättighet. I)et år den gnifta af Gudomligt i var varelfe, fom, icke qvåfd, fkall upftiga til et ljus ofver lifvet och jorden; fom, ockfå qvåfd j utbryter til en ljungeld af håmd.. Förftavdets Majeßät år lika Snillen evigt, år lika högt for och Konungar. Låt

4 # ) 4 ( Låt det vara fant: at Montesquieu år en flor Man. Men Sanningen år ftorre ån de Store. Heliga Skug ga! från din afiågsna verld, i din nya odödliga hög het, kan du le åt förgångelfen af både iifvet och den na lilla åra. Lag och i. Lagars urfprung. Når Montesquieu fkall nåmna Lags förfta grund; få fager han, at det år vädßan, och kånfel af fin fvaghet. Hobbes fager, at det år modet, och kånfel af fin ftyrka. Både fågo haift. Det år lika naturligt at kan na fin ftyrka, fom fin fvaghet. Af det ena kommer alt livad Månnifkor göra: af det andra alt hvad de icke göra. Men då en varelfe vådes och fkyr; få följer den redan en Naturens Lag, Och denna år dock det vi föke! Hvart tings egna fått at röras och verka, år des natur. Genom den kraft et ting upkom, genom farnma kraft leftår det. Derföre år hvart tings naturliga rörel fe, kraft och verkan jufi: i och för des beftänd och va relfe. Derra, befiänd och varelfe, heter hos kännande våfender lif och fåubet. Af och for dem göres alt. Den förfta de dödeligas Narurlag år då helt enfaldigt at beftå, at vara, enligt fin natur; det år, at kfva fallt, lefva ljuft. Och den finafte och ytterfta MånfLlighetens Lag år jufi: denna famma. Men nu fer man at hvar Lag emot Naturen, år et våld: fom kan åter rufa på förtryckaren; i alt fall gäc kar hans fnille. Man fer, at lif måfte vara fåkert, förftåndet finna fanning, hjertat hafva något fiort at ålfka, alla finnen kånna nöje och fkönher. Ty det år få desfa tingens eviga natur. 2» Re-

5 ) 5 ( i Reger ingsjätt. Montesquieu år en verkelig Aristoteles. En full komligt Vis mäße vara fann och ftor. Montesquieu år omåtetigen flor, men icke fann. Han år mera en ftor Lård, ån Genie: mera en måftare af böcker och me ningar, ån et Naturens fnille fom uptåcker. "Han har tre Regeringsfått för en enda Månnifkonatur och en enda allmån fållhet. Kan mer ån et vara det råtta? Och om ii år, bör en Stor Man ftifta La gar för antingen våld eller ftymperi? Han har med en ofantelig Snillets ftåt lårt ofs, hu ru man fkall regera illa väl. Republikens verkande Lag, fager Montesquieu, år dygd, Monarchiens heder, Defpotifmens fruktan. Hår ges dä et Regeringsfått utan dygd och heder? Men intet vålde på jorden ånnu beftod genom fruktan fåfom Prin cip. Alle Defpcter började at vara hjeltar och förgudade (fe hela Hiftorien). Deras vålde varade genom det goda och välgörande man ånnu fann dåruti. Det ilutade altid med fina Herrars våld fom rufade åter på deras egna lif. En Monarchies heder, utan dygd och fant vårde, det år, utan realitet, blir en löjelig eller ömkelig Ope ra. Alt fant och ftort (kall dår omårkeligen dö ut: och hela Staren upfvåfva fom en mångfårgad bubbla på luf ten, tils den förda puft krosfar den. En Republiks dygd, utan glans af heder, utan vigt och infkårpning af fruktan> hvarken kan tankas eller (kulle beftå. Således, i famma mån ett Regeringsfått nalkas fin Princip, efter Montesquieus ftiftning, lkulle der uplöfas och falla. )( 3 Men

6 ) 6 ( # Men alt detta år et Mirakel af de Lårdas oreda. Mer ån et fannt Regeringsfått kan icke tånkas. Det heter: den bogßa SåUbetens. 3> Climat. Det inflyter. Men kan det dårfore,' enligt M. va ra et ämne fsr Lagfiiftning} Det inflyter; men få fom Morgon, Middag och Afton, fom klart och Mulet, fom årstiderna, och lifvets 4 åldrar. Gor man Lagar for desfa? Climatets verkan år Nuance. Knapt de fkiljer den fina och fkona Konflerna. Men Lagftiftning har at göra med Lif, Förftänd och Hjerta; med det hela och flora af Månnifkan. Montesquieu år altid flor och finrik: fållan vigtig och fan. Hår gifves et Avtificielt Climat, fom vi gore ofs innom våra Hus och i vårt dageliga fått at Lefva. Det ta år Konftens Söderland; där blifve vi Afiater. Men i hvart Climat har Regeringen et och famma mål at föka, fom år bogßa Nationella Styrka ocb Sundhet. 4- Luxe. Denna anfer Montesquieu nödvändig for de måfte Stater: och bibehåller likväl et få fvåfvande och misbrukadt ord. Ar Luxe den allmänna och lyfande yrfel i Lefva, då alt njutes utan gråns och mått,c det år, utan Förftånd hvem vägar förfvara den?( År Luxe helt enfaldigt: at Lefva val hvarföre nyttjar man ej et få klart ord? Lefva väl kan altid pröfvas efter erfarenhet \ kan antaga mått och lag; och år juft det flora hvartil en Regering bör föra et folk. Ar

7 & ) 7 ( $ År det underligt at Regeringar vackla, når de fe, fom flcola dana dem, icke förftå fina ord? Vi S- Frihet. Denna fåtter Montesquieu nri at gåva Ivad Lagarne ljuda. Hvilker gåckeri med Månfkliga Forftåndet! Om nu Lagarne åro Tyrannifke, vilde, vanvettige? Han tror at man kan vara förmycket fri. Ty han vet ej at Friheten år blott den rymd, inncm hvilken man verkar; fom endaft gor handlingen mhjelig, men h var ken eller god ond, eller vis eller galen. Friheten år det Vilkoret får Lif och hetiga Varelfe. Dar dår någon år tryckes, någon icke fri. Således följer, at dår alle åro måft frie, dår år måfl: frid, och den finafle gråns for hvarje dodelig. Fbrftänd leder til Sållheten genom Frihet. # # m Ord utan klar tanke har altid gåckat Månfklighe* tens både Förflånd och Lyckfalighet. Man borde al drig i flora åmnen hafva andra ån rena och allmånna. Smak år icke annat ån Fc<rfiand, på en fak; Snille icke annat ån flört Llrftånd^ i en fak; alla desfa Dygders Vacklande namn, icke annat ån Rått. Alt hvad^man kan fåja om en fak, år detta enfaldiga; hu ru Sant, och huru Stort? «0=8^^=5Or

8