Libanon. Geografi.

Transkript

1 Libanon Ett stelbent politiskt system som drogs upp på 1920-talet under fransk förvaltning har förblivit Libanons gissel. Systemet gav mest makt åt de kristna maroniterna som drev en västvänlig politik, vilket irriterade muslimerna som vände sig mot den övriga arabvärlden. Motsättningarna ledde 1975 till inbördeskrig som berörde hela regionen och pågick ända till Sedan dess lever det natursköna landet vid Medelhavets östra kust under ett spänt lugn, som då och då avbryts av väpnat våld. Under de lugna perioderna liknar huvudstaden Beirut åter den mondäna nöjesmetropol staden en gång var. Geografi Libanon ligger vid Medelhavet och gränsar till Syrien och Israel. Ordet Libanon kommer från ordstammen lbn som betyder vit och antas syfta på de snöklädda bergen i inlandet. Libanon är något mindre än Skåne. Kusten mot Medelhavet är 22 mil lång och parallellt med den löper två bergskedjor: Libanonbergen med landets högsta bergstopp, al-qurnet al-sawda, och Antilibanon, utmed gränsen mot Syrien i öster. Mellan bergskedjorna ligger den bördiga Beqaadalen med de viktiga floderna Orontes (al-asi) och Litani. Libanon har ett rikt fågel- och växtliv. Den berömda cedern, som syns på landets flagga, är dock utrotad förutom i några skogsdungar i norr. Bara för några årtionden sedan fanns björn och varg, men nu finns det nästan inga större däggdjur kvar till följd av jakt och av att djurens naturliga miljöer har förstörts. Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Syrien, Israel Huvudstad med antal invånare Beirut (FN-uppskattning 2010) Övriga större städer Tripoli , Saida , Tyr eller Sour , Nabatieh (uppskattning 2007) Högsta berg 1/54

2 al-qurnat al-sawda (3 087 m ö h) Viktiga floder Litani, Orontes Klimat Klimatet varierar med höjden. Vid kusten är det varmt och fuktigt på sommaren och svalt på vintern. I bergen är det svalt på sommaren och det snöar kraftigt på vintern. När vädret tillåter kan libaneserna sola på Medelhavets sandstränder bara några mil från skidbackarna i bergen. Den varmaste månaden är augusti och den kallaste är januari. Från oktober till april regnar det mycket. Beirut har hälften så många regndagar som Manchester i England, men får ändå mer regn per år. Mest regn faller i västra delen av landet. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Beirut 27 C (aug), 14 C (jan) Medelnederbörd/månad Beirut 1 mm (juli-aug), 190 mm (jan) Befolkning och språk Över 90 procent av befolkningen i Libanon brukar betecknas som araber även om invånarnas historiska ursprung är mycket blandat. Libaneserna identifierar sig dock inte främst som araber utan religion, politisk tillhörighet och släktskap avgör vilken folkgrupp man räknar sig till. Särskilt den religiösa tillhörigheten är viktig. Den icke-arabiska minoriteten utgörs främst av armenier, kurder, assyrier/syrianer, turkar och greker. Den största skiljelinjen går mellan kristendom och islam. Vid den senaste folkräkningen, som gjordes 1932, var de kristna i knapp majoritet. Sedan dess har ingen ny folkräkning gjorts. Frågan om vilken av de båda grupperna som är störst är politiskt känslig. Eftersom den politiska makten fördelas efter religiös tillhörighet (se Politiskt system) har båda sidor intresse av överdriva den egna gruppens storlek. I början av 1980-talet uppskattades antalet muslimer till 57 procent och andelen kristna till 43 procent. Sedan dess beräknas andelen muslimer ha ökat till runt 60 procent medan andelen kristna sjunkit till knappt 40 procent. Det beror på att muslimerna föder fler barn än de kristna samtidigt som fler kristna än muslimer har utvandrat till andra länder. Muslimerna tillhör tre huvudsakliga grupper: shiamuslimer, sunnimuslimer och druser. Sunnimuslimerna och shiamuslimerna beräknas oftast omfatta cirka 27 procent vardera av befolkningen, men en del undersökningar räknar shiamuslimerna som något fler än sunnimuslimerna. Sunnimuslimerna arbetar ofta inom handel och politik och bor främst i norr, längs kusten och i städerna. Shiamuslimerna har länge varit den fattigaste och minst inflytelserika gruppen. De dominerar de södra delarna av landet och de fattiga bostadsområdena i södra Beirut. Drygt 5 procent av libaneserna beräknas vara druser, en religiös grupp med shiamuslimska inslag. Andra muslimska grupper är kurder, som huvudsakligen invandrat från Syrien, ismailiter och alawiter. De sistnämnda tros enligt vissa källor härstamma från Libanons ursprungliga invånare. 2/54

3 Den största och mest inflytelserika kristna gruppen är maroniterna som omfattar runt en femtedel av befolkningen. Maroniterna har bevarat sin identitet genom att isolera sig i Libanons berg. Gruppen har formella band till den romersk-katolska kyrkan och även nära kontakt med Frankrike. Maroniter och druser är spridda i bergen och i byar på landsbygden. Många av dem bor även i Beirut. I Libanon finns också många grekisk-ortodoxa och grekisk katolska kristna. Andra kristna grupper är katoliker, protestanter, assyrier (nestorianer) och syrisk-ortodoxa (jakobiter). Den största icke-arabiska gruppen är de kristna armenierna av vilka de flesta kom till Libanon som flyktingar från Turkiet efter första världskriget (1918). Flera hundratusen palestinska flyktingar lever i Libanon. De flesta kom efter att staten Israel bildades Majoriteten är sunnimuslimer, men det finns också en del kristna. En stor del av dem lever i flyktingläger med begränsade rättigheter. Bara ett fåtal rika, framför allt kristna, palestinier har fått medborgarskap (se Sociala förhållanden). Libanon är det land som tagit emot flest flyktingar från inbördeskriget i Syrien. I början av 2016 hyste Libanon över en miljon syrier som var registrerade som flyktingar. Myndigheterna beräknade att ytterligare en halv miljon syrier befann sig i landet. Det betyder att var fjärde person som nu lever i Libanon är syrisk flykting. Trycket från flyktingströmmen har på vissa håll utlöst konflikter mellan flyktingarna och den libanesiska befolkningen. Bland annat har ett stort antal kommuner infört utegångsförbud för syrier efter ett visst klockslag och det händer att lokala vaktstyrkor angriper dem som inte åtlyder förbudet. I början av 2015 införde Libanon visumtvång för syrier som ville ta sig in i landet. I Libanon bor också runt gästarbetare. Många av dem kommer från Asien. Sedan slutet av 1890-talet har libaneserna varit utvandrare. År 1960 levde ca 2,5 miljoner libaneser utomlands, främst i USA. Under inbördeskriget utvandrade ytterligare hundratusentals människor. Utvandrade libaneser och deras ättlingar beräknades 2005 uppgå till minst 12 miljoner, de flesta var bosatta i Brasilien. Tio år senare uppskattades utvandrarkolonin till mellan 15 och 20 miljoner. Mer precisa siffror saknas. Majoriteten av utvandrarna är kristna. Arabiska är officiellt språk och förstås av alla. Franskan, som bredde ut sig under det franska styret (se Äldre historia) värnas av västinfluerade grupper. Många kan också engelska. I forntiden talades feniciska och arameiska, det språk som antas ha varit det som Jesus använde. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 440,9 (2014) Andel invånare i städerna 87,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 15,4 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 4,4 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,0 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,5 antal födda barn per kvinna (2013) 3/54

4 Andel kvinnor 49,2 procent (2014) Förväntad livslängd 79 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 81 år (2015) Förväntad livslängd för män 78 år (2015) Folkgrupper araber 95 % Religion 1 Språk arabiska (officiellt språk), franska, engelska, kurdiska, armeniska 1. armenier 4%, övriga 1% Religion i Libanon handlar om mycket mer än trosutövning. Religionstillhörigheten ligger som grund för en uppdelning av samhället där varje grupp har sin egen politiska kultur, samhörighet och ledare. Den styr de lagar som reglerar privatlivet, såsom förlovning, giftermål, skilsmässa, arv och adoption. Det finns ingen statsreligion, däremot finns det 18 erkända religiösa grupper. De två största religionerna är kristendom och islam. Tro och religiösa värden är viktiga för de flesta libaneser. Mellan 96 och 98 procent sade sig tro på Gud i en undersökning som utfördes för några år sedan av en svensk-libanesisk forskargrupp. Muslimerna är framför allt sunni- eller shiamuslimer. Uppdelningen av islam i de två grupperna grundas i en tvist om vem som hade rätt att efterträda profeten Muhammed när han dog år 632. Sunni är den dominerande riktningen inom islam. Shiamuslimerna anser att ledarskapet inom religionen måste grundas på släktskap med profeten, medan sunnimuslimerna anser att församlingen själv kan välja sin ledare. Libanesiska skriftlärda shiamuslimer har ofta utbildats i Iran eller i Irak. Fram till sin död sommaren 2010 var storayatolla Muhammad Husain Fadlallah de libanesiska shiamuslimernas andlige ledare och hans död utlöste stora sorgedemonstrationer i Libanon. Fadlallah var född och utbildad i Najaf i Irak. Hans namn kopplades ofta ihop med Hizbollah-rörelsen även om han med åren blev mer moderat och tog avstånd från Hizbollahs nära band till Iran. Fadlallah betraktade storayatolla Ali Sistani i Irak som sin främste förebild. Druserna är en sekt med shiamuslimska inslag. De härstammar från lärjungar till kalifen av Egypten, Hakim, ( ), som ansåg sig vara Guds inkarnation på jorden. Druserna tror att Hakim en dag ska återvända. De är mycket hemlighetsfulla om sin tro och anpassar sig ofta till andra religioner i den trakt där de bor. Alawiterna utgör en annan shiamuslimsk grupp. Från början var de varken kristna eller muslimer utan hade bevarat sina urgamla religiösa traditioner genom ett isolerat byliv i bergen. Efter hundratals år av muslimsk påverkan närmade de sig sedan islam. Konservativa sunnimuslimer betraktar dem fortfarande inte som trosfränder, men på 1970-talet upptogs de som en gren av shia. Alawiterna har även påverkats av kristendomen och firar både jul och påsk. 4/54

5 En annan liten islamisk grupp är ismailiterna som genom historien har lagt stor vikt vid att hålla sin tro hemlig för att på så sätt undvika repressalier från starkare grupper. Den största kristna gruppen är maroniterna. År 1182 etablerade de band med påven i Rom, vilka sedermera bröts för att därefter återupprättas på 1500-talet. Maroniterkyrkan är en inhemsk kyrka som även den har bevarat sin särart genom maroniternas ganska isolerade liv i Libanons berg. Arabiska och arameiska används i ritualerna. Maroniternas ursprung är okänt, men ordet maron betyder liten herre på syriska. Den näst största kristna gruppen tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan. Centralt för den ortodoxa kyrkan är kontemplation och inre stillhet. Till skillnad från katolikerna erkänner inte de ortodoxa påvens roll utan varje kyrka leds av en patriark. I början av 1700-talet hoppade en grupp grekisk-ortodoxa libaneser av och anslöt sig till den katolska kyrkan i Rom. Den grekisk-katolska gruppen utgör den tredje största kristna gruppen i Libanon och har i hög grad bevarat de uråldriga ortodoxa ritualerna. Det finns även små grupper som tillhör den romersk-katolska kyrkan, armenisk-ortodoxa kyrkan, syriskortodoxa kyrkan (jakobiter) och assyriska (nestorianska) kyrkan. Det finns även ett fåtal protestanter, framför allt presbyterianer och anglikaner. Libanons lilla judiska grupp var länge en integrerad del av samhället. När staten Israel utropades 1948 kom den dock allt mer att förknippas med den judiska statens politik. Den tilltagande konflikten mellan Israel och arabländerna ökade fientligheten mot judarna och många utvandrade. Källor till detta kapitel: Europa World Plus, Internationales Handbuch Münzinger Archive, International Religious Freedom Report for 2013, Lebanon: A country study m fl Utbildning Utbildning har traditionellt varit en av Libanons starka sidor. Redan på talet grundades kristna kloster- och missionsskolor, betalda av västländer. Sedan 1960-talet har grundutbildningen varit avgiftsfri i statliga skolor men bara runt en tredjedel av barnen går där. De elever som har råd går i privata skolor, där standarden är högre. Den obligatoriska skolgången omfattar nio år och påbörjas vid sex års ålder. Alla religiösa grupper har rätt att driva egna skolor. Privatskolorna har stor frihet men de som får stöd av regeringen måste underkasta sig regelbundna inspektioner från skoldepartementet. Barnen börjar skolan när de är sex år. Skolsystemet omfattar fyra stadier på vardera tre år, dvs totalt tolv år varav de första nio är obligatoriska. Under de sista tre åren kan eleverna välja mellan naturvetenskaplig, humanistisk eller teknisk/yrkesinriktad utbildning. År 2012 började mer än nio av tio barn i skolan, men många hoppar av efter hand. Bara sju av tio barn började i årkurs sju. Avhoppen är särskilt många bland de palestinska flyktingbarnen, särskilt flickorna. Läs- och skrivkunnigheten uppgår till knappt 90 procent. Bland kvinnor är den några procent lägre. 5/54

6 Före inbördeskriget var Beirut en universitetsstad för hela Mellanöstern, med bland annat det välkända American University of Beirut. Universiteten hölls dock ofta stängda under kriget då många skolor förstördes. Idag finns det tolv universitet, en konsthögskola och ett teologiskt seminarium. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 93,4 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 12 (2013) Läs- och skrivkunnighet 89,6 procent (2007) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,6 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 8,6 procent (2013) Kultur Efter den arabiska erövringen på 600-talet blev Libanon en del av den islamiska kultursfären. Islamisk kultur hade sin guldålder under det så kallade abbasidiska kalifatet ( ) då dess influenser nådde långt utanför Mellanöstern. När området sedan lades under det turkiska Osmanska riket på 1500-talet hejdades nästan all arabisk kulturutveckling. I Osmanska riket var det förbjudet att använda tryckpressar. Libanons välorganiserade kyrkor lyckades trots det trycka Psaltaren på arabiska 1610 med hjälp av en insmugglad tryckpress. Snart trycktes hela Bibeln på denna. År 1866 grundades det protestantiska American University of Beirut och 1881 det katolska universitetet St Joseph i samma stad. Många framträdande irakiska, syriska, libanesiska och palestinska intellektuella utbildades där. Många intellektuella libaneser som inte kunde få sysselsättning i Osmanska riket utvandrade kring förra sekelskiftet till Latinamerika, USA och Västafrika, där de gav ut tidningar och litteratur. USA-libanesen Khalil Gibran nådde världsberömmelse genom sin bok Profeten (1923). Arabisk modernism, som med bland annat fri vers försökte reformera form och innehåll i den arabiska litteraturen, kom ofta från Libanon. Många framstående arabiska författare och kulturarbetare har varit studenter i Libanon eller befunnit sig där i politisk exil, till exempel den palestinska poeten och författaren Mahmoud Darwish, som dog 2008, och poeten Adonis (Ali Ahmed Said). Adonis, som både har franskt och libanesiskt medborgarskap, föddes i Syrien och lever numera i Frankrike. Ur inbördeskrigets fasor ( ) växte en motståndslitteratur fram som utforskade krigets inverkan på individer och relationer, ofta ur ett kvinnligt perspektiv. Emily Nasrallahs Att segla mot tiden, Ghada al- Sammans Beiruts mardrömmar och Hanan al-shaykhs Zarahs berättelse handlar om hur kvinnans psyke kan präglas av kriget. Även landets filmindustri har påverkats av arvet från inbördeskriget och fortfarande görs många filmer med motiv från kriget eller dess efterspel. 6/54

7 Libanon har en lång teatertradition. Redan 1848 satte libanesen, Marun Naqqash, upp en arabisk version pjäsen Den girige av Molière. Det skedde i Syrien och blev startskottet till en modern arabisk teatertradition. Under 1950-talet fick teaterlivet i Libanon en skjuts och varje sommar sedan 1955 hålls en stor festival i Baalbek med musik, dans och teater. Festivalen lockar en publik från hela världen. Det finns många olika musikstilar i Libanon: arabisk musik, kristen musik, inhemsk folkmusik och pop. Mycket populär inom den moderna, arabiska musiken är sångerskan Diana Haddad, som har toppat hitlistorna i stora delar av arabvärlden. Sångaren Michael Holbrook Penniman, eller Mika som han kallas, har rönt stora framgångar internationellt. Han föddes i Beirut 1983, men tvingades fly redan som liten och lever nu i Storbritannien. Typiska instrument som används i folkmusiken är en sorts klarinett (mijwiz), luta (rahbab), trumma och tamburin. Nationaldansen kallas dabkah. Massmedier Pressfrihet garanteras i författningen och Libanon har ett förhållandevis öppet medieklimat. I den lista som organisationen Reportrar utan gränser upprättar varje år över pressfriheten i världens länder hamnar Libanon som regel strax under mitten inte så många placeringar bakom Israel men långt före övriga länder i regionen. Pressfriheten har dock sina begränsningar. Det är förbjudet att förolämpa utländska ledare eller landets president och det händer att personer fängslas och döms för sådana yttranden. I början av 2014 dömdes en ung man till två månader i fängelse för att han i ett meddelande på twitter hade kallat landets president för "politiskt kastrerad". Kontakter mellan journalister och företrädare för Israel är inte heller tillåtna och det händer att journalister utsätts för hot, gripanden och fängslanden. Mediesektorn påverkas också av den politiska splittringen i landet (se Politisk system). Så gott som alla medier är knutna till någon politisk ledare eller särskild folkgrupp vilket leder till vinklad rapportering och självcensur hos journalister. Liksom i politiken är synen på Syrien och den syriska regimen en vattendelare, och medierna kan delas in i ett syrienkritiskt och ett syrienvänligt läger. Libanons första nyhetstidning trycktes år Landet blev snart ledande inom journalistik och förlagsverksamhet i arabvärlden och behöll denna ställning fram till inbördeskrigets utbrott Under kriget knöts många tidningar till någon av parterna i konflikten eller en utländsk makt. Bara några få, såsom al-nahar (grundad 1933) förblev oberoende och överlevde kriget. I dag finns det runt 15 dagstidningar, varav de flesta publiceras på arabiska. Några av de största som al-hayat, al-nahar och al-safir läses på flera håll i arabvärlden. Al-Hayat och An-Nahar räknas till det antisyriska lägret medan As-Safir står för en syrienvänlig linje. Det finns också ett par tidningar på armeniska, en engelskspråkig, Daily Star, och några franskspråkiga, däribland franska L Orient-Le Jour. Libanon var det första landet i arabvärlden som tillät privata radio- och TV-stationer. Förutom de många privata radiokanalerna finns också den statliga Radio Liban. Bland landets TV-tittare lockar de kommersiella kanalerna Future TV och LBC störst publik. Den shiamuslimska rörelsen Hizbollah driver en egen TV-kanal, al-manar. Kanalen har förbjudits i flera västländer på grund av antisemitiskt innehåll. Internet har utvecklats snabbare i Libanon än i många andra arabländer hade över 70 procent av libaneserna tillgång till internet. 7/54

8 FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 31,8 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 88,3 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 74,7 (2014) Äldre historia I libanesisk jord har man hittat lämningar efter människor som levde där för cirka år sedan, men områdets historia är känd genom skriftliga källor först från omkring 3000 f Kr. Det lilla område som utgör dagens Libanon hade goda hamnar. Längs kusten och genom Beqaadalen gick två centrala vägar för karavaner och krigshärar. Kontrollen över dessa handelsvägar var lockande för många erövrare. Den enda vara Libanon självt kunde erbjuda var cederträ av god kvalitet. Vid kusten bodde ca år f Kr ett semitiskt folk, kananéerna, mer känt under sitt grekiska namn fenicierna. De byggde en rad befästa städer längs kusten under 1000-talet f Kr och som skickliga båtbyggare kunde de utvidga sitt välde kring stora delar av Medelhavet. Efter en storhetstid i 400 år kuvades fenicierna av Assyrien i öster och därefter kom perserna som hade sin bas ännu längre österut, i nuvarande Iran. Samtidigt steg Grekland fram som sjöfartsnation. Vid slaget vid Salamis 480 år f Kr mellan perser och greker var fenicierna inlemmade i perserriket. Alexander den store erövrade dagens Libanon på 330-talet f Kr. Århundradet före vår tideräknings början kom romarna. Från 300-talet styrdes området från det kristna Östrom (Bysans). Strider mellan perser och det bysantinska riket underlättade den arabiska erövringen på 600-talet. Hela regionen vid östra Medelhavskusten tillföll araberna efter slaget vid Yarmuk vid Jordanfloden år 636. Men Libanon behöll sin kristna karaktär ända fram till 800-talet. Då etablerade sig det arabiska tanukhfolket i närheten av Beirut och kom att utgöra en motpol till de kristna maroniterna. Lite senare började även grupper av shiamuslimer och druser etablera sig i andra delar av landet. Den islamiska politiken var skonsam mot de kristna som i stort sett lämnades i fred. I mer än tusen år styrdes Libanon av olika muslimska stormakter. Korstågstiden på och 1200-talen, då kristna korsfarare härjade i området, innebar en ovälkommen förändring för de muslimska härskarna tog de egyptiska mamlukerna över Libanon och en period av krig och umbäranden följde inkorporerades dagens Libanon i det turkiska Osmanska riket. Den turkiske sultanen gav de ockuperade folken ett stort mått av självstyre men på 1830-talet försökte turkarna få bättre kontroll över området. Ett bondeuppror bröt ut i mitten av 1800-talet då fattiga maroniter reste sig mot drusiska feodalherrar. Upproret hade främst sociala orsaker, men Frankrike och andra europeiska stormakter blandade sig i och krävde bättre villkor för de kristna. Osmanska riket tvingades lova att Libanonberget, en del av provinsen Syrien, skulle förvaltas under en egen kristen guvernör. Efter första världskriget, 1920, gav Nationernas förbund Frankrike i uppdrag att förvalta Libanon och Syrien som ett gemensamt mandat. I Damaskus försökte arabiska ledare göra uppror mot fransmännen men de ledande libaneserna som var maroniter var nöjda med det franska styret. Libanon avskiljdes från Syrien för att bli en speciellt gynnad fransk koloni. 8/54

9 Men istället för att dra den nya gränsen runt det kristna kärnområdet vid Libanonberget valde fransmännen ett större territorium. Därmed hamnade även muslimska grupper inom det område som Frankrike hade tänkt sig som en kristen stat knuten till väst. Shiamuslimerna i södra Libanon och de flesta sunnimuslimerna hade mer gemensamt med Palestina och Syrien än med sina nya landsmän. År 1926 gav Frankrike Libanon ett visst självstyre och arabvärldens äldsta författning. Mot slutet av 1930-talet krävde libaneserna ökat självbestämmande, men 1939 återtog Frankrike kontrollen över landet. Detta enade den libanesiska oppositionen som 1943 kom överens om den s k Nationella pakten, en överenskommelse om hur de religiösa samfunden i Libanon skulle dela på makten. Som grund för maktdelningen lades folkräkningen från 1932 som visade att de kristna var i majoritet. Den Nationella pakten fördelade de högsta ämbetena (se Politiskt system). De större grupperna skulle vara representerade i regeringen medan andra lämnades utanför. Mandaten i parlamentet och andra viktiga poster skulle tillsättas enligt principen 5:6, det vill säga att på fem muslimer skulle det gå sex kristna. När Frankrike under andra världskriget splittrades mellan den tyskvänliga Vichyregeringen och general Charles de Gaulles Fria franska styrkor, valde den franska administrationen i Beirut att liera sig med Vichy. Det sågs som ett hot mot brittiska intressen i regionen. Storbritannien ockuperade Libanon i juni 1941 tillsammans med den franska exilregeringens trupper. Exilledaren de Gaulle insåg att han behövde libaneserna på sin sida och gick med på att landet förklarades självständigt i november samma år. Överlämnandet av makten ledde dock till konflikter och drog ut på tiden. Först den 31 december 1946 var Libanon fritt från alla utländska soldater. Modern historia I början av det självständiga Libanons historia tycktes maktbalansen som hade fastslagits i Nationella pakten (se Äldre historia) fungera, men under ytan rådde motsättningar mellan olika grupper. De kristna strävade efter närmare band till Frankrike och USA, medan muslimerna kände sig mer förbundna med arabvärlden. Den första presidenten Bishara Khouri ( ) försökte föra en neutral politik. Hans efterträdare Camille Chamoun ( ) drev däremot en västvänlig linje vilket retade upp den muslimska opinionen just när panarabismen växte sig stark under ledning av Egyptens president Gamal Abdel Nasser. När USA 1957 erbjöd arabländerna militär garanti mot omstörtande kommunistisk verksamhet tackade alla arabländer nej utom Libanon. Konflikten mellan Chamoun och den panarabiska oppositionen växte då Syrien 1958 ingick union med Egypten. Spänningen trappades upp när monarkin i Irak störtades av radikala militärer. Sunnimuslimer började revoltera i flera städer och Chamoun kallade in amerikansk trupp. Soldaterna från USA behövde dock aldrig ingripa eftersom oroligheterna ebbade ut. Händelsen blev dock en belastning för Chamoun som tvingades avgå. Efter det arab-israeliska kriget 1967 och svarta september 1970 när Jordanien drev ut den palestinska gerillan ur landet anlände många beväpnade palestinier till flyktinglägren i Libanon. Detta förvärrade konflikten inom det libanesiska samhället. Palestinska befrielseorganisationen (PLO) utvecklades till en allt starkare organisation och kom att fungera som "en stat i staten". Från sina baser i södra Libanon utförde den palestinska gerillan allt fler angrepp mot Israel, vars hämnd ofta blev blodig. 9/54

10 Kristna grupper krävde att attackerna mot Israel skulle upphöra. Maroniten Pierre Gemayel bildade den så kallade falangistmilisen som planerade att på egen hand tvinga bort palestinierna från landet. Muslimerna såg med oro på utvecklingen och började forma egna grupperingar. Shiamuslimerna grundade rörelsen Amal som snabbt blev Libanons största väpnade grupp. Inbördeskriget I början av 1970-talet kunde två huvudmotståndare urskiljas. På ena sidan stod vänsteralliansen Nationella rörelsen med olika muslimdominerade vänstergrupper, palestinier och druser; de som ville förändra det politiska systemet så att muslimer skulle få mer inflytande. Det rådande systemet gav de kristna flerplatser i parlamentet än muslimerna (se Politiskt system). På den andra sidan fanns den kristna högeralliansen Libanesiska fronten som ville bevara den gamla ordningen och odla banden med väst. Libanesiska frontens styrkor bestod av de privata miliser som skapats av de inflytelserika familjerna Gemayel, Chamoun och Franjieh. Kärnan utgjordes av falangistmilisen var spänningen så stor att det skulle räcka med en gnista för att utlösa ett inbördeskrig. Den kom i april då falangistledaren Pierre Gemayel och en kyrka besköts. Därefter massakrerade falangisterna en busslast med palestinska arbetare. Därmed var inbördeskriget i gång. Ett tiotal milisgrupper tog kontroll över sina hemtrakter och angrep sina motståndare. Armén splittrades och dess soldater anslöt sig till de olika miliserna. Civila libaneser mördades eller jagades bort från sina hemorter. Snart gick en gräns rakt genom Beirut, mellan västra delen som hölls av muslimerna och östra Beirut som kontrollerades av de kristna. Syrien hade sedan länge stött ett antal muslimska grupper men när vänsterblocket såg ut att segra 1976 begärde Libanons kristne president hjälp av Damaskus som gick in med soldater för att rädda falangisterna. Det låg i Syriens intresse att förhindra att någon libanesisk grupp blev alltför dominerande. Om palestinierna blev för starka skulle det provocera Israel. Senare under året blev syrierna huvudpart i en fredsstyrka bildad av Arabförbundet. Från 1976 försökte också Israel få fotfäste i Libanon genom att ge hjälp åt en rad maronitiska byar norr om gränsen. Så småningom uppstod en israelisk marionettstat i söder under en grekisk-katolsk armé major, Saad Haddad, som byggde upp milisen Sydlibanesiska armén (SLA) för att bekämpa palestinierna. Efter en PLOattack i norra Israel som krävde många dödsoffer gick den israeliska krigsmakten in i Libanon i mars 1978 och ockuperade nästan hela området söder om Litanifloden. Den israeliska inmarschen fördömdes i många länder och FNs säkerhetsråd antog en resolution som uppmanade Israel att omedelbart lämna Libanon. Samtidigt bildades FN-styrkan Unifil, som skulle söka upprätthålla fred i området. Under reträtten överlämnade Israel en säkerhetszon strax norr om gränsen till SLA. Massaker i flyktingläger Efter en tids relativt lugn i söder satte Israels försvarsminister Ariel Sharon i juni 1982 sina planer i verket att krossa PLO-gerillan i Libanon. Den israeliska armén intog snabbt södra Libanon, fortsatte norrut och inledde en belägring av Beirut. Delar av södra och västra Beirut skadades svårt under 70 dagars intensiv artilleri- och flygbeskjutning. Efter amerikansk medling retirerade den syriska militären till Bekaadalen och norra Libanon. PLO, inklusive ledaren Yasser Arafat, drog sig i september norrut till Tripoli, varifrån de senare evakuerades till Tunisien. 10/54

11 Presidentval hölls under Beiruts belägring, och Bashir Gemayel från de Israelstödda falangisterna segrade. Han mördades dock några dagar efter sitt tillträde i september, och följande dag gick israelisk militär in i en del av västra Beirut. Israelerna lät falangistmilisen gå in i flyktinglägren Sabra och Shatila, där de mördade civila palestinier. En internationell styrka, med bland andra USA:s marinkår, sändes till Beirut och den USA-stödde presidenten Amin Gemayel, som efterträtt sin mördade bror, uppmanade Israel att dra bort sina styrkor. Israels invasion och USAs närvaro i Libanon blev en grogrund för den radikala shiamuslimska islamismen, och självmordsbombningar blev ett vapen i det heliga kriget som riktades mot Israel och dess vänner bland västländerna. År 1983 sprängdes USA:s ambassad i Beirut (63 döda) samt den amerikanska marinkårens och den franska styrkans förläggningar (298 döda, bland dem 241 marinkårssoldater). Syrien som hade styrkor i landet sedan 1976 (se ovan) vägrade åtlyda USA:s krav på reträtt men Israel drog sig gradvis tillbaka till zonen längst i söder. Konflikterna mellan de libanesiska grupperna blev allt djupare. Redan tidigare hade de gamla höger- och vänsterblocken splittrats allt mer; allianserna skiftade och en tidigare vän blev en fiende. Shiamilisen Amal utkämpade strider mot palestinska grupper, som de hade samarbetat med. Amal, som fått en stark ställning i västra Beirut, attackerades av druser, sunnitiska vänstergrupper och senare också av den shiamuslimska rivalen Hizbollah. Den syriska armén återvände till Beirut för att försöka skapa lugn. Dubbla regeringar Parlamentet kunde inte enas om vem som skulle efterträda president Amin Gemayel hösten Resultatet blev totalt splittring. En muslimsk regering upprättades i västra Beirut och en kristen i öster och någon president kunde inte utses. Nya strider bröt ut. Den kristne överbefälhavaren Michel Aouns styrkor inledde ett befrielsekrig mot syrierna och de grupper som stödde Syrien. Syrien sökte stöd hos andra arabstater för att nå en lösning av konflikten. Hösten 1989 inleddes ett möte i staden Ta'if i Saudiarabien med alla politiska grupper utom de maroniter som stod på Aouns sida. Enighet uppnåddes om nationell försoning och att författningen skulle ändras för att ge muslimerna större politisk representation (se Politiskt system). Inbördeskriget avslutades i september 1990 när Aouns sista fäste i Beirut föll. Mot löfte om att ledarna inte skulle straffas för några politiska brott under kriget avväpnades under 1991 alla milisgrupper, med undantag för Hizbollah som höll stånd mot de israeliska trupperna i södra Libanon. Syrien stärkte åter sin position genom ett samarbetsavtal med Libanon våren 1991 som bekräftade Syriens roll som övervakare av Ta'if-avtalet och som Libanons säkerhetsgarant. Avtalet gjorde det möjligt för Syrien och dess vänner i Libanon att styra över tillsättandet av både president och regering. Israel reagerade häftigt på avtalet och försäkrade att man inte tänkte lämna zonen i söder. Parlamentsvalen 1992 och 1996 bojkottades av de flesta kristna ledarna i protest mot Syriens kontroll över landet. Majoriteten av dem som valdes in i parlamentet var syrienvänliga. Hariri regerar Affärsmannen Rafiq al-hariri, som hade inlett återuppbyggnaden av centrala Beirut, var premiärminister Den Syrienstödde arméchefen Emile Lahoud valdes hösten 1998 till ny president. Hariri ansåg att den nye presidenten försökte stärka sin makt i strid mot Ta'if-avtalet och avgick. Statsstyrda massmedier började smutskasta Hariri. 11/54

12 Oroligheterna i södra Libanon fortsatte, och i slutet av 1999 meddelade Israel att dess militär helt skulle dra sig tillbaka inom ett halvår. Hizbollah utnyttjade tillfället och genomförde flera attacker både mot de retirerande israelerna och SLA-milisen. Många SLA-medlemmar flydde till Israel och SLA:s posteringar överlämnades till Hizbollah. Efter Israels uttåg växte kraven från kristna, druser och flera sunnimuslimer på att också Syriens armé skulle tas hem. Rafiq al-hariri återkom som premiärminister sedan hans anhängare haft stora framgångar i parlamentsvalet hösten Hans förhållande till president Lahoud förblev dock spänt. Lahoud stoppade alla Hariris förslag om politiska reformer meddelade president Lahoud att han ville ställa upp för omval, trots att det stred mot författningen. Syrien stödde Lahoud och kallade en rad ledande politiker, däribland Hariri, till Damaskus för överläggningar. Hariri tvingades gå med på en treårig förlängning av Lahouds mandat till november 2007 men hans motstånd mot manövern fick honom att framstå som opålitlig i Syriens ögon. Denna uppfattning underblåstes av att kretsen kring Lahoud spred rykten om att Hariri var amerikansk agent och i själva verket hade som mål att avväpna Hizbollah. Hariri mördas Fortsatt oenighet om Syrien lamslog regeringens arbete och i slutet av oktober 2004 avgick Hariri och ersattes av Omar Karami som bildade en prosyrisk regering. Hariri sågs då som en möjlig ledare för oppositionen, men den 14 februari 2005 dödades Hariri och ytterligare drygt tjugo personer när en bilbomb exploderade i Beirut. Oppositionen anklagade genast Syrien och den egna, prosyriska regeringen för att ligga bakom attentatet. Beiruts gator fylldes av demonstranter som krävde att Syrien skulle dra tillbaka sina styrkor från landet. Under en stor demonstration i slutet av månaden meddelade premiärminister Omar Karami att regeringen och säkerhetstjänstens chefer skulle avgå för nationens bästa. I början av mars lovade Syriens president Assad att dra tillbaka sina trupper, i ett första steg till Bekaadalen. Utvecklingen oroade många Syrienvänliga libaneser vilka också organiserade manifestationer. Den 8 mars arrangerade Hizbollah en demonstration till stöd för Syrien med runt en halv miljon deltagare. En vecka senare, den 14 mars, samlade den antisyriska oppositionen en miljon demonstranter på Martyrtorget i Beirut. Syrien gav vika för trycket och tog i april hem sina sista styrkor från Libanon. Oppositionen vinner valen Den antisyriska oppositionen, främst sunnimuslimer men även kristna, bildade efter demonstrationen 14 marsalliansen. En ledande kraft i alliansen var Framtidsrörelsen, ledd av Rafiq al-hariris son Saad. Samtidigt bildade Hizbollah och Amal den prosyriska 8 mars-rörelsen. Hariris allians vann de val som hölls i maj och juni Till ny premiärminister utsågs Fouad Siniora, före detta finansminister och nära medarbetare till Rafiq al-hariri. Siniora blev den förste premiärministern sedan inbördeskriget som inte tvingades följa order från Damaskus. Han bildade en regering dominerad av 14 mars-alliansen men en tredjedel av ministrarna räknades som Syrienvänner. För första gången ingick Hizbollah i regeringen. 12/54

13 En expertgrupp som på FN:s uppdrag börjat utreda mordet på Hariri begärde att fyra generaler inom Libanons säkerhetstjänst skulle gripas och den syriska regimen pekades ut som inblandad. Slutsatserna kritiserades av Syriens allierade Hizbollah och Amal som menade att det i stället var Israel som utfört morden för att så splittring mellan Libanon och Syrien. Efter ett dussintal bombattentat och mord på Syrienkritiker bad Libanons regering i slutet av 2005 FN:s säkerhetsråd att bilda en internationell domstol som skulle utreda mordet på Hariri och de efterföljande attackerna. Hizbollah och Amal protesterade mot regeringens agerande. Israelisk invasion I juli 2006 gjorde Hizbollah en räd in i Israel och dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två. Israel reagerade kraftigt och bombade bland annat broar och vägar över hela Libanon, bostadsområden i södra Beirut och inledde en blockad mot alla landets hamnar. Hizbollah svarade med raketbeskjutning mot städer i norra Israel. Trots att Israel gick in med markstyrkor och genomförde intensiva bombningar kunde inte Hizbollahs raketbeskjutningar över gränsen stoppas. Totalt avfyrades cirka missiler och raketer innan en vapenvila kom till stånd. Efter fem veckors krig hade närmare civila libaneser mist livet. Över 500 av Hizbollahs män hade också dödats medan nästan en miljon libaneser hade tvingats fly från sina hem. Israel hade å sina sida lidit stora förluster med israeliska mått mätt mer än 160 dödsoffer, varav drygt 40 civila. För Hizbollah innebar kriget att rörelsens ställning stärktes. En vecka innan parlamentet skulle samlas för att välja en ny president i september 2007 mördades ytterligare en politiker i det sjunde attentatet mot ledande antisyriska libaneser. Attentatet ökade splittringen inför presidentvalet, och de båda lägren kunde inte enas om någon kandidat. När president Lahouds mandat gick ut i november fanns det ingen president att lämna över till. Enligt grundlagen skulle då premiärministern ta över presidentens uppgifter. Men Lahoud förklarade att landet befann sig i ett kristillstånd och att han därför överlämnade makten till militären under arméchefen Michel Suleiman. Premiärminister Siniora avfärdade detta och sade att regeringen skulle fortsätta utföra sina plikter. Ett politiskt dödläge tog vid samtidigt som ytterligare försök att välja en ny president fick skjutas upp. Flera bombattentat skakade landet. Krisen eskalerade i början av 2008, då regelrätta strider utbröt mellan bland andra Hizbollah och regeringstrogna sunnimuslimer. Konflikten löstes först sedan regeringen och oppositionen vid ett möte i Qatars huvudstad Doha enats om en ny vallag och om att bilda en nationell enhetsregering. Därmed blev det möjligt för parlamentet att välja president efter 19 uppskov och posten gick till Michel Suleiman. I juli enades alla parter om en samlingsregering. Premiärminister blev åter Fouad Siniora, med stöd av Saad al- Hariris Framtidsalliansen som fick 16 ministerposter. Den prosyriska oppositionen fick elva poster. Tre ministrar utsågs av presidenten. Regeringen förklarade att en avväpning av Hizbollah inte var aktuell och organisationen hade rätt att fortsatt försöka befria de territorier som ockuperas av Israel, det vill säga det omstridda området Shebaagårdarna i sydost, vid gränsen mellan Libanon och Israel. Syrien erkänner Libanon Under sommaren 2008 ingicks ett historiskt avtal med Syrien om att upprätta diplomatiska förbindelser och öppna ambassader i respektive land, och några månader senare erkände Syrien formellt Libanon som en självständig stat. 14 mars-alliansen vann de parlamentsval som hölls i juni 2009 och Saad al-hariri utsågs till premiärminister för en regering där hans allians fick 15 av de 30 ministerposterna medan 8 mars-rörelsen fick 10. Två av dem gick till Hizbollah. Resterande fem ministrar utsågs av presidenten. 13/54

14 Nu följde en period av närmande mellan Saudiarabien, som stödde 14 mars-alliansen, och Syrien. Det bäddade för en viss stabilitet i Libanon och ett förbättrade relationer Hariri och den syriska regimen. I december 2009 åkte Hariri till Damaskus på officiellt besök. Han bad senare till och med om ursäkt för att Syrien anklagats för att ha legat bakom mordet på hans far. De olika lägrens syn på den FN-tribunal som utredde mordet på Hariri ledde till nya motsättningar inom regeringen. Hizbollah, som under 2010 förstod att tribunalen ämnade lasta Hizbollah för mordet, krävde att tribunalens arbete skulle bojkottas vilket Hariri avvisade. Slitningarna ledde till att Hizbollahs ministrar avgick i början av Därmed föll regeringen och Hariri lämnade landet. Med stöd av druserna lanserade Hizbollah affärsmannen Najib Mikati som ny premiärminister och denne fick stöd av en majoritet av ledamöterna i parlamentet. Mikatis regering dominerades av företrädare för 8 marsrörelsen, medan 14 mars-alliansen stod utanför. Trots Hizbollahs motstånd mot FN-tribunalen klargjorde Mikati att han tänkte samarbeta med domstolen när den överlämnade ett åtal mot fyra inflytelserika medlemmar Hizbollah i juli Mikati löste dilemmat genom att lova att gripa de misstänkta utan att leva upp till löftet. Arabiska våren Den revolt som svepte över Mellanöstern våren 2011 fick aldrig fotfäste i Libanon. Under några veckor hölls demonstrationer med krav på att den förbestämda maktfördelningen mellan olika grupper skulle skrotas men protesterna ebbade snart ut. Den starka lojaliteten inom respektive grupp motverkade bildandet av en nationell proteströrelse. När inbördeskriget i Syrien trappades och började spilla över gränsen till Libanon ökade motsättningarna mellan de grupper som stödde den syriska regeringen och de som stödde rebellerna (se Aktuell politik). Följden blev interna strider och ökat våld. Det försämrade säkerhetsläget var en av orsakerna till den regeringskris som utlöstes våren Mikati ville ge chefen för landets interna säkerhet förlängt mandat, vilket Hizbollah motsatte sig. Oenigheten gällde också inrikespolitiska reformer. Tvisterna kunde inte lösas och Mikati lämnade in sin och regeringens avskedsansökan till president Suleiman i mars. Efter ett par veckor valdes parlamentsledamoten Tamam Salam till ny regeringschef med brett politiskt stöd. Salam nominerades av 8 mars-rörelsen trots att han ansågs stå nära Framtidsrörelsen inom 14 mars-alliansen. Salam lyckades dock inte bilda någon funktionsduglig regering och de val som planerats till juni 2013 sköts upp till november Efter tio månaders förhandlingar, i februari 2014, kunde Salam presentera en samlingsregering med lika många ministrar från 8 mars-rörelsen som från 14 mars-alliansen. Politiskt system Libanon är en sekulär republik där olika religiösa grupper delar på makten enligt ett bestämt mönster, bland annat ska presidenten vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Författningen antogs 1926 och har ändrats flera gånger. År 1943 ingicks den så kallade Nationella pakten, en överenskommelse om hur de religiösa samfunden i Libanon skulle dela på makten. Enligt pakten skulle de större grupperna vara representerade i regeringen medan andra lämnades utanför. Mandaten i parlamentet och andra viktiga poster skulle tillsättas enligt 14/54

15 principen 5:6, det vill säga att på fem muslimer skulle det gå sex kristna. Detta system kom att bevara den starka lojaliteten mot den egna gruppen och lade grunden för den svaghet som kom att prägla statsmakten i det självständiga Libanon. Efter inbördeskriget slöts Ta'if-avtalet vilket gav muslimerna större inflytande. De fick lika stor representation i regeringen och parlamentet som de kristna. Dessutom övergick den verkställande makten i huvudsak från presidenten till regeringen. Vart fjärde år hålls val till parlamentet, nationalförsamlingen, vars 128 ledamöter stiftar landets lagar. Ett komplicerat system fördelar mandaten mellan de större av de erkända religiösa grupperna. Av de 64 platser som reserverats för de kristna har maroniterna 34 och de övriga samfunden 30. Muslimernas 64 platser delas mellan sunniter (27), shiiter (27), druser (8) och alawiter (2). Rösträttsåldern är 21 år. Militärer får inte rösta. Det senaste valet hölls På grund av det instabila läget i landet till följd av inbördeskriget i Syrien (se Aktuell politik) har det val som skulle ha hållits sommaren 2014 skjutits upp två gånger. Det planeras nu till mars Vart sjätte år väljer parlamentet president. För att bli vald krävs två tredjedelar av parlamentsledamöternas röster. Om det inte lyckas hålls en andra valomgång där det räcker med enkel majoritet, dvs minst 50 procent av rösterna. Presidenten kan inte väljas om direkt. Presidenten utser premiärministern i samråd med parlamentet. Premiärministern utser i sin tur sin regering i samråd med presidenten, som ensam ska godkänna regeringens avskedsansökan. Några andra beslut kan presidenten inte fatta utan godkännande av premiärministern eller, om det gäller att upplösa parlamentet, av regeringen. Presidenten är formellt landets överbefälhavare, men regeringen kontrollerar armén. När Michel Suleiman avgick som president i maj 2014 kunde de politiska blocken inte enas om någon efterträdare (se Kalendarium). Sedan dess har det gjorts ett antal försök att rösta fram en kandidat men alla har misslyckats. Presidentens uppgifter upprätthålls tills vidare av regeringen. Korruption är utbrett problem, både inom politiken och samhället i stort. Mutor utbetalas som regel inom byråkratin och näringslivet, och affärsmän odlar sina kontakter med politiker för att vinna fördelaktiga affärskontrakt. På organisationen Transparency Internationals lista över graden av korruption i världens länder hamnar Libanon i det lägre skiktet. År 2014 fick Libanon placeringen 136, strax före Nigeria, av 175 bedömda länder. Politiska partier Libanons partiväsen är uppbyggt kring släktskap och religionstillhörighet. De flesta grupper har egna politiska organisationer eller partier, även minoriteter som armenier och kurder. Inför valen, och i parlamentet, samlas politiker med gemensamma intressen i allianser eller politiska block. Grannlandet Syrien hade fram till 2005 ett avgörande inflytande över politiken. Alla viktiga beslut fattades i samförstånd med Syrien som också avgjorde vilka personer som skulle få de högsta posterna och som manipulerade valen för att garantera att Syrienvänliga politiker fick majoritet. Mordet på politikern Rafik Hariri i början av 2005 (se Modern historia) ledde till att Syrien tvingades dra tillbaka sina trupper från Libanon och minska sin direkta påverkan på libanesisk politik. Den syriska regimen har emellertid fortsatt att utöva ett visst inflytande via sina allierade (se nedan) samtidigt som inbördeskriget i Syrien har lett till ökade politiska motsättningar (se Aktuell politik). 15/54

16 Två politiska block tävlade om väljarnas stöd i valet 2009: den Syrienkritiska14 mars-alliansen och den prosyriska 8 mars-rörelsen. Båda allianserna är uppkallade efter de datum våren 2005 då de efter mordet på Hariri höll varsin stor demonstration i Beirut. 14 mars-alliansen fick flest mandat i valet. 14 mars-alliansen har stöd av flesta sunnimuslimer och en del av de kristna. I alliansen ingår också några mindre partier. I utlandet hämtar 14 mars-alliansen stöd hos USA, Saudiarabien och Frankrike. En viktig kraft inom alliansen är Framtidsrörelsen (Tayyar al-mustaqbal) som domineras av sunnimuslimer. Framtidsrörelsen leds av Rafik Hariris son Saad al-hariri, som var premiärminister Även högerpartiet Kataeb (mer känt som Falangistpartiet) ingår i alliansen. Partiet styrs av familjen Gemayel och har sin bas bland kristna maroniter. Under inbördeskriget ledde Kataeb de kristna miliserna. Den ledande bland dessa miliser ombildades 1990 till ett politiskt parti, Libanesiska styrkorna(les Forces Libanaises, FL). Partiledare blev Samir Geagea, som varit milisens befälhavare. Geagea var den ende milisledaren som dömdes för brott, däribland mord, under inbördeskriget. Han frigavs 2005 efter elva år i fängelse, och har sedan dess fortsatt som ledare för Libanesiska styrkorna. 8 mars-rörelsen leds av Hizbollah och omfattar majoriteten av shiamuslimerna och det största kristna partiet Fria patriotiska rörelsen samt ett antal småpartier. Hizbollah (Guds parti), under ledning av Hassan Nasrallah, är den dominerande shiamuslimska organisationen. Hizbollah bildades under inbördeskriget i början av 1980-talet som en militant religiös rörelse med den iranska revolutionsledaren ayatollah Khomeini som lärofader. Hizbollah är idag både en politisk organisation och en stark gerillarörelse. Den väpnade kampen har främst riktats mot Israel, och gerillan har ägnat sig både åt kidnappningar och självmordsbombningar. Rörelsen får generösa ekonomiska bidrag från iranska organisationer bl a till social verksamhet och har också fått politiskt och militärt stöd av Iran och Syrien. USA, Storbritannien och ytterligare några länder till betraktar hela Hizbollah eller den militära grenen som en terrororganisation, medan rörelsen i arabvärlden ses som en legitim motståndsrörelse mot Israel. Sedan 2012 har Hizbollah engagerat sig på den syriska regimens sida i inbördeskriget i grannlandet och kampen mot Israel har kommit i bakgrunden. I 8 mars-rörelsen ingår också shiarörelsen Amal (Afwaj al-muqawama al-lubnania; Hoppet). Amal bildades i början av inbördeskriget och bekämpade både palestinsk gerilla och sunnitisk milis. Amal domineras av sin ledare, parlamentets talman Nabih Berri, och har också nära kontakter med Syrien. Fria patriotiska rörelsen (al-tayyar al-watani al-hurr) leds av den före detta överbefälhavaren och premiärministern Michel Aoun. De flesta av partiets anhängare är kristna men Aoun stöds även av en del shiamuslimer. Under inbördeskriget tillhörde Aoun Syriens motståndare, och Fria partiotiska rörelsen ingick till en början i 14 mars-alliansen. Efter det att Syrien dragit tillbaka sina trupper från Libanon 2005 lierade sig Aoun med prosyriska politiker och anslöt partiet till 8 mars-rörelsen. Det största drusiska partiet är Progressiva socialistpartiet (Al-Takadumi al-ishteraki). Partiet leds av den inflytelserike Walid Jumblatt som fått smeknamnet "kameleonten " på grund av sin vana att byta sida i politiken. Jumblatt var tidigare en av familjen Hariris nära allierade, men hösten 2011 lämnade PSP 14 mars-alliansen och valde att istället stödja 8-mars-rörelsen. Libanon har ett för regionen väl utvecklat civilsamhälle. Ett stort antal frivilligorganisationer verkar i landet under viss kontroll från myndigheternas sida. Rättsväsende 16/54