Gården Tjörnarp 2:1. Version 2. Hans Ivar Svensson

Transkript

1 Gården Tjörnarp 2:1 Version 2 Hans Ivar Svensson 1

2 2

3 Innehåll Förord Inledning Tjörnarps kyrkby i äldre tid Något om den historiska bakgrunden i slutet av 1600-talet och början av talet Gården i slutet av 1600-talet Erich Magnus Lillienberg och det Lillienbergska fideikommisset Släkten på och början av 1700-talet Stamtabell för Sven Nilsson Levnadsförhållandena på 1700-talet Sven Bengtssons och Ola Svenssons tid Stamtabell för Sven Bengtsson Måns Svänasson och hans släkt Stamtabell för Sväne Persson Måns Svänassons och Kiersti Olasdotters familj Livet på gården fram till ca Sven Månsson och hans familj Stamtabell för Sven Månsson Anna Månsdotters anor och släktingar Stamtabell för Måns Nilsson En tid av stora förändringar börjar Laga skifte och ökad aktivitet i byn Åter nya förutsättningar Sven Månsson som åbo Johannes Svensson och hans tid på gården Johannes syskon och deras familjer Olof och hans familj Stamtabell för Olof Svensson...50 Nels Swenson, emigranten Stamtabell för Nels Swenson...51 Emelie och hennes familj Stamtabell för Emelie Svensson...53 Martina (Tina) Stamtabell för Martina (Tina) Svensson

4 18. Alma Högdahls anor Stamtabell för Anders Högdahl och Anna Österholm...58 Stamtabell för Andreas Månsson Johannes och Alma Svenssons barn Ivar Martha Frans Ernst Olga Erik Mina egna minnen talet - en annorlunda tid Maten Hygien och bostad Att resa Arbetet på gården Framtidsplaner för min del Sista åren som hemmason Mina år som yrkesverksam Tillbaka på gården Hyttan Andra gårdar med släktanknytning i byn Gården år

5 Förord Jag växte upp på gården Tjörnarp 2:1 i Tjörnarps socken, Kristianstads län, under och 40-talen. Från början av 1950-talet bodde jag på andra platser. Mina föräldrar Ivar och Anna Svensson bodde kvar på gården till 1980, då deras hälsa inte längre gjorde detta möjligt återvände jag till gården tillsammans med min hustru. Redan i barndomen fick jag höra att mina förfäder bott på gården i flera generationer. Senare fick jag ta del av den släktforskning, som min farbror Erik och hans bröder utfört och som visade att släkten bott på gården åtminstone sedan omkring sekelskiftet Min far och hans syskon har givetvis berättat minnen från sina tidigare år. Min farbror Ernst besökte oss t ex ofta så länge hans krafter tillät det. Han gick gärna omkring på fastigheten och berättade sina minnen. Min farbror Erik har tillfört ytterligare kunskaper. Min farbror Frans skaffade uppgifter om min farmors mors, Anna Österholms, släkt. Det är förklarligt att allt detta har gjort mig mycket intresserad av gårdens och släktens historia, och efterhand har jag fått möjlighet att gå igenom arkivmaterial, som givit en allt klarare bild och lett mig tillbaka till talet. En första version av denna skrift gjorde jag för cirka 10 år sedan. Sedan dess har jag fått fram ytterligare material, som är med nu. Dessutom har jag nu tagit med några kapitel som handlar om den allmänna historiska bakgrunden under de perioder som beskrivs. På så sätt har jag försökt få fram en så god bild som möjligt av hur levnadsvillkoren var under de senaste ca åren. För oss, som lever nu, särskilt de yngre, krävs det mycket fantasi och inlevelseförmåga för att tänka bort vår egen tids höga standard, kommunikationer, sjukvård, välfärdssystem m m och tänka sig in i hur det kunde vara att bo på en gård i Skånes skogstrakter för ett par hundra år sedan. Det rådde också en annan samhällssyn. Demokrati var okänt. Man förväntades lyda överheten, alltifrån kungen och nedåt i hierarkierna. Även prästen var en mäktig person. Han förmedlade överhetens påbud från predikstolen. Släkttabellerna har begränsats till familjer, där medlemmar bedömts ha anknytning till gården. Släkttabeller som avser Sven Månssons ättlingar avslutas med min egen generation. Övriga släkttabeller avslutas tidigare. För nu levande personer anges endast namn och födelseår i släkttabellerna. För den som så önskar kan jag lämna mera information om olika släktgrenar. Jag är mycket tacksam mot min kusin Sven Tägil, som granskat skriften och lämnat viktiga synpunkter. Tjörnarp, juli Hans Ivar Svensson. 5

6 6

7 1. Inledning Vår släkt kom till gården i Tjörnarp 1696, alltså för 314 år sedan. Då flyttade min farfars farmors farfars farfar Oluf Svensson hit från Norra Rörum. Men det går att följa både gården och släkten ytterligare några årtionden tillbaka. En tidsgräns som är svår att komma förbi är 1658, det år då Skåne blev svenskt. Efter denna tid finns det svenska kyrkböcker, mantalslängder, domböcker m m. Vill man studera äldre perioder måste man gå till danska arkiv. En källa som dock nyligen blivit lätt tillgänglig är Decimantboken från 1651, en förteckning över gårdar, ägare och brukare. Tjörnarp med omgivningar 1: Gården. 2: Byn Eke i Norra Rörum som Oluf Svensson kom ifrån. 3: Från Syrkhult kom Gunnil Bentsdotter, hans första hustru och troligen min anmoder. 4: Ågerup, som var huvudgård för det Lillienbergska fideikommisset, som gården tillhörde. Gården var från den danska tiden ett frälsehemman. Ett sådant var till största delen befriat ( frälst enligt gammalt språkbruk) från skatt till kronan (staten), mot att ägaren, som skulle vara en adelsman, gjorde eller hade gjort kronan andra tjänster. Ett frälsehemman brukades av en arrendator (kallad frälsebonde eller landbo), som betalade arrende (kallat ränta eller landgille ) till adelsmannen. Själv bodde adelsmannen på en sätesgård (eller säteri). 7

8 Frälsebönder på gårdar nära sätesgården fick förutom att betala arrende också göra dagsverken på denna. Insocknes frälse eller ypperligt frälse var beteckningen för sådana gårdar. Bönderna kallades dagsverksbönder (eller ugedagsbönder på den danska som användes i Skåne även efter 1658). Så långt vi kan skönja tillbaka, ägdes vår gård av adelsmän som inte bodde på någon sätesgård i socknen. Gården kallades därför utsocknes frälsehemman. Frälsebonden på en sådan slapp dagsverken och behövde enbart betala arrende. Detta utgick in natura som bestämda mängder av gårdens produkter, säd, lass hö, gödda oxar, slaktsvin m m. Arrendet fick inte ändras utan var, från någon gång på 1600-talet, bestämt en gång för alla. Det var bl a noggrant angivet i köpehandlingarna, som lämnades in och fastställdes av tinget om en gård skiftade ägare. En frälsebonde riskerade alltså inte att arrendet (som i äldre tid) höjdes om han lyckades att höja gårdens avkastning. Frälsebonden hade också en ganska stark ställning på annat sätt. Även om det inte var stadgat i lag gick arrenderätten i regel i arv från far till son (eller dotter om son inte fanns). Å andra sidan fanns det också tider, åtminstone i Danmark, när arrendatorn var tvingad att vara kvar på gården även om han egentligen önskade att flytta. Det förekom att insocknes frälsebönder, d v s dagsverksbönder på gårdar nära ett säteri, blev mycket hårt pressade av dagsverksskyldigheten och inte hann sköta sina egna gårdar. Det finns exempel på att bönder under större gods kunde leva under närmast slaveriliknande förhållanden i äldre tid. Väpnade uppror mot godsägarna har förekommit i sådana fall. Utsocknes frälsebönder, som våra förfäder, kunde kanske också vara hårt pressade av arrendena men hade åtminstone den fördelen att arrendet var fast. Man var i samma situation som kronobönder, som arrenderade sina gårdar av staten och skattebönder, som själv ägde gårdarna men betalade högre skatt till kronan (staten). Vår gård var ett utsocknes frälsehemman ända tills 1920 när den köptes fri av min farfar. Att mina förfäder inte ägde gården utan var arrendatorer, är sannolikt den främsta orsaken till att den kommit att förbli i släkten så länge. Gårdar med självägande skattebönder gick ofta i handeln, åtminstone på 1800-talet. Jag har inte sett några speciella uppgifter om att man lidit nöd på gården under de århundraden jag studerat. Men det hände nog. Tider med krig och missväxt förekom naturligtvis. Utom brukarfamiljen fanns det ofta inhyses folk på gården. Det finns ofta notiser som utfattig, sjuk, gammal och bräcklig. Att sådant inhyses folk fanns, var helt enkelt den tidens sociala omvårdnad för att använda ett modernt begrepp. Gamla föräldrar bodde inhyses kvar på gården enligt kyrkoböcker och mantalslängder. En titel som användes åtminstone från början av 1700-talet var åbo. Den betecknade helt enkelt husbonden på en gård och användes vare sig han var arrendator under adeln, kyrkan eller kronan eller var självägande skattebonde. Titeln åbo finns på gravstenar ända fram till 1900-talets början. Husbonden på ett torp kallades dock torpare. Men gränsdragningen mellan åbo och torpare var osäker. Det berodde nog både på torpets storlek och på sedvänjor under olika tider. En annan titel som förekom var husman, alltså någon som bodde i ett hus utan eller med bara litet jord att odla. Gränsen mellan torpare och husman var också flytande. 8

9 2. Tjörnarps kyrkby i äldre tid Tjörnarp ligger i Mellanskåne men naturen är inte alls typiskt skånsk. Socknen ligger ca meter över havet. Marken består mest av mager stenig morän, omväxlande med fuktiga kärr. Så långt vi kan se tillbaka har Tjörnarps kyrkby endast bestått av tre gårdar. En av dessa gårdar har åtminstone sedan 1500-talet (Enligt Lunds stifts Landebok) men troligen sedan medeltiden, ägts av kyrkan för avlöning av prästen som bodde i Norra Mellby socken. I kyrkligt avseende var nämligen Tjörnarps socken annexförsamling till denna grannsocken i norr. Kyrkans gård kallades därför ofta annexehemman. Senare fick den benämningen Tjörnarp nr 1. Den andra gården i byn är vår. Den kallades Tjörnarps frälsehemman eftersom den ägdes av adliga familjer och drevs av arrendatorer. Vår gård blev senare Tjörnarp nr 2. Den tredje gården ägdes av självägande skattebönder och blev Tjörnarp nr 3. Nr 1 och nr 2 ligger nära den gamla kyrkoruinen. Förr låg även Tjörnarp nr 3 där. Se karta nedan. Det kan vara trevligt att fundera över hur länge det funnits folk i trakten. Tjörnarps kyrkbys centrala delar år 1733 Vår gård är nr 2 och låg på samma plats som nu. Vägen västerut mot Karlarp gick då norr om vår gård. De ljusare ytorna var åkrar och de mörkare ängar. Siffrorna visar vilken gård var och en av de små ägorna hörde till. När inlandsisen dragit sig tillbaka i norra Skåne uppstod ett tundralandskap, som snart började befolkas av nomader som levde som jägare och samlare. Det går inte att ange någon bestämd tidpunkt för detta. Iskanten rörde sig fram och tillbaka under lång tid. Sveriges äldsta boplats har upptäckts vid Finjasjön ca 2 mil norr om Tjörnarp. Den är ca år gammal. Så länge har alltså folk åtminstone strövat omkring i våra trakter. Stenåldersfynd från några årtusenden senare har man hittat många av i Tjörnarp. En stenyxa har jag t ex hittat på vår mark. En del fynd visar att det fanns fasta boplatser i socknen under stenåldern. För ca 6000 år sedan började man med jordbruk i Norden. Det finns inga fasta märken i naturen från denna tid, men krukskärvor med inbrända sädeskorn och andra fynd visar på någon form av odling. För ca 3000 år sedan blev jordbruket mera utvecklat. Man odlade nu upp åkrar i skogen. Stenar som var i vägen samlade man till rösen. Efter ett antal år av odling och med betande djur var marken på denna plats utarmad på näringsämnen. Då odlade man upp en ny yta och övergav den gamla. Efter kanske ett hundratal år hade den gamla ytan vuxit igen. Näringsämnen hade samlats och man kunde odla upp den igen. Nya stenar kastades upp på de gamla rösena. Så fortsatte man att under 1500 á 2000 år flytta omkring odlingar och sannolikt också husen. Så småningom upphörde detta ambulerande jordbruk och gårdarna förblev i fasta byar, allt enligt nutida teorier. 9

10 Vi har mycket gott om röjningsrösen i vår skog. De finns på marker långt utanför dem som var odlade t ex Tjörnarps kyrkby kan ha uppstått då man slutade flytta omkring gårdarna. Vår gård har kanske rent av byggts på sin nuvarande plats redan under denna period. Omställningen till fasta byar kan ha haft samband med en klimatförsämring, som ägde rum från ca 500 e Kr och framåt. Det blev då kanske nödvändigt att hålla husdjuren inne under vintern. Omställningen till fasta byar innebar också en ändrad växtnäringsförsörjning. Man flyttade inte längre, när marken blev utarmad. I stället tog man nu hö till husdjuren på stora arealer av ängsmark och lade sedan gödseln med sin växtnäring på de små åkrarna. Den odlade marken utarmades inte längre. Men ibland lade man den dock att vila, i träda. Ängarna var stora, mycket större än åkrarna, och klarade bortförsel av växtnäring via höet utan att förlora alltför mycket produktionsförmåga visar en karta att gården låg där den nu ligger. Om man jämför Landebokens beskrivning av Annexehemmanets namn på åkrar och ängar på 1580-talet med 1733 års beskrivning finner man att de i flera fall är desamma eller åtminstone lika. Detta tyder på att byns struktur inte ändrats mellan 1500-talet och 1700-talet. Den gamla stenkyrkan var från slutet av 1100-talet. Stenkyrkor från denna tid hade ofta haft en träkyrka som föregångare. I Tjörnarp har man inte hittat rester av en sådan, men det är mycket rimligt att den funnits. Det är troligt att byn redan fanns eller åtminstone kom till, när den första kyrkan byggdes någon gång under 1100-talet och det är mycket möjligt att gårdarna redan då låg på de platser där de låg Efter 1733 ändrade sig kartan över Tjörnarps kyrkby ganska litet fram till andra halvan av 1800-talet när Laga skifte hade ändrat förutsättningarna genom att föra samman gårdarnas ägor till sammanhängande arealer. Fram till mitten av 1800-talet var åkrarna splittrade i små fält och samlade kring de tre gårdarna. På åkrarna odlade man spannmål, rotfrukter m m. Utanför dessa åkrar låg de mycket större ängarna. Gårdarnas åkrar och ängar var blandade om varandra. Marken där åkrar och ängar fanns, kallades med gemensamma begrepp vångarna. Det fanns två sådana områden i byn, Lille vång och Store vång. Varje vång var inhägnad med ett stängsel för att man skulle kunna hålla betesdjuren borta från åkrar och ängar. Utanför vångarna sträckte sig nämligen den gemensamma utmarken, som användes till bete för djuren under sommaren. En del skog fanns på utmarken, men på stora områden var det huvudsakligen enbuskar och ljung. Ett magert bete måste det ha varit. En del träd fanns det också på ängarna inne i vångarna. Men skogstillgången var mycket liten i förhållande till den nuvarande.. 10

11 3. Något om den historiska bakgrunden i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Den svenske kungen Karl X Gustaf erövrade Skåne, Blekinge och Halland genom freden i Roskilde Sett med våra ögon kom då våra förfäder att skifta nationalitet från danskar till svenskar. Men på 1600-talet såg man annorlunda på saken. Nationalitet betydde litet. På den tiden fick man i stället lära sig att man helt enkelt skulle lyda kungen och andra överhetspersoner. Vår tids tankar om demokrati och medbestämmande fanns inte utan kom långt senare. Lydnad mot den nye kungen och de tjänstemän som han tillsatte var det som nu gällde. Prästerna i socknarna var både andliga ledare och tjänade den världsliga överheten. De skulle också lydas. Att svära kungen lydnad var en ceremoni som förkom då och då. Det var inte bara en formsak. Bröt man sin ed genom olydnad kunde man straffas. Spridningen av nyheter och påbud gick långsamt med kurirer och resande på de dåliga vägarna. De viktigare lästes upp av prästerna i kyrkan på söndagarna. Överhetens grepp kunde därför ändå vara rätt svagt över ensliga bygder. De första årtiondena efter 1658 kunde närmast betraktas som svensk ockupation av de erövrade landskapen. Integration i svenska riket kom senare. Den nya överheten började utnyttja sin makt genom att skriva ut soldater för krig på andra sidan Östersjön. Många av dem rymde och gömde sig i skogarna. Snapphanerörelsen startade dog Karl X Gustaf hastigt, medan han drev ett nytt erövringskrig mot Danmark. Fred slöts snart därefter. Den nye kungen, Karl XI, var minderårig, och under några år styrdes Sverige av en förmyndarregering från den s k högadeln. Denna var en grupp av adelsmän, som under kungen normalt skulle sköta rikets administration och som ägde stora delar av landets jord. Böndernas ställning försämrades under förmyndarregeringens tid, genom att denna högadel lade under sig alltmera jord anföll Danmark Sverige i det Skånska kriget för att återerövra de förlorade provinserna. Snart behärskade danskarna det mesta av Skåne, Blekinge och Halland. På hösten 1676 samlade sig svenskarna till ett motanfall. Detta ledde till det blodiga slaget vid Lund i början av december, där danskarna förlorade. Kriget fortsatte dock, och det dröjde ända tills 1679 innan det slöts fred. Skåne förblev svenskt. Fästningarna Landskrona och Kristianstad var två viktiga stödjepunkter för danskarna under detta krig. Trupprörelser gick mellan dessa fästningar. Rönne å, som rinner från Ringsjön till Skälderviken har ett lämpligt övergångsställe vid nuvarande Stockamöllan ca 2 mil sydväst om Tjörnarp. Det finns uppgifter om trupprörelser från Landskronatrakten, förbi Stockamöllan, i ett stråk norr om Ringsjön och till Kristianstad, alltså nära Tjörnarp. Hur mycket Tjörnarp berördes direkt av dessa trupprörelser har jag inte hittat några uppgifter om. Men kriget utmärkte sig av att landsbygden härjades svårt av trupperna, som var helt beroende av att ta mat och förnödenheter från befolkningen. Tjörnarp var naturligtvis lika illa behandlat som andra trakter. I och med det skånska kriget grep Karl XI själv makten. Adelns makt bröts, kungen blev enväldig och stora mängder adelsjord drogs in till kronan. De svenska bönderna var representerade i riksdagen, och kungen utnyttjade dem där för att få 11

12 bukt med adelns makt. Detta gjorde att böndernas politiska makt stärktes. Många av frälsebönderna på adelns gårdar blev också kronobönder d v s arrendatorer under staten i stället för under adeln. Genom skatteköp gjorde många av dessa sig efter hand till självägande bönder. En reform som i stort var positiv för bönderna var det s k Indelningsverket. Indragna adelsgårdar användes nu för försörjning av officerare och andra statstjänstemän istället för att detta belastade bondebefolkningen. Man byggde också upp en stående här av soldater som fick egna torp och i övrigt försörjdes av grupper av bönder mot att dessa i princip slapp att skrivas ut till krigstjänst själva. Allt detta berörde dock i mindre grad vår gård, som förblev ett frälsehemman, där ägaren, adelsmannen, stod för förpliktelserna mot kronan. För de skånska bönderna var perioden från freden i Roskilde 1658 fram till 1697 mycket besvärlig. Kungen, Karl XI, hade en mycket oförsonlig inställning till skåningarna och generalguvernören skulle gå hårt fram. Skåningar ansågs ännu inte pålitliga nog att bli soldater i Skåne. Svenska och tyska ryttare inkvarterades i stället på gårdarna och fick ta sig stora friheter. I en del fall tilltvingade de sig gården. Ca 1680 började förhållandena dock förbättras. Den hårdföre generalguvernören Johan Gyllenstierna dog och efterträddes av Rutger von Ascheberg. Denne ville försöka få över skåningarna på sin sida. Han lyckades få kungens tillstånd att ändra systemet så att ryttarna inte skulle inhysas på gårdarna mot böndernas vilja, utan att vissa bönder i stället som rusthållare skulle vara skyldiga att anställa och underhålla en ryttare. Detta gav bönderna ett övertag över dessa soldater. Fram till 1697, när Karl XI dog, fick man dock inte anställa ryttare från Skåne. Därefter blev detta tillåtet och man kunde rekrytera ryttare till den nya stående krigsmakten från lokalbefolkningen. Ryttare med tyskklingande namn fanns på gårdar i Tjörnarp. På nr 3 fanns 1697 en ryttare som hette Lars Ferman. Försvenskningen drevs på genom att prästerna blev skyldiga att undervisa sina församlingsbor i svenska språket, använda svensk gudstjänstordning och predika på svenska. Vid sekelskiftet hade försvenskningsprocessen kommit ganska långt. Under Karl XII:s krig försökte danskarna ytterligare en gång återta Skåne och Blekinge. Från november 1709 till januari 1710 intogs Skåne och en del av Blekinge av en dansk här. Men den svenske guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, samlade en armé i Småland, ryckte ner i Skåne och besegrade slutligen danskarna vid Helsingborg Vid marschen mot danskarna passerade Magnus Stenbocks armé väster om Tjörnarp. I Norra Rörum, i byarna norr om socknens kyrkby, Eke, Skuddarp etc, hade man ett läger innan man drog sig söderut för att gå över Rönneå vid nuvarande Stockamöllan. Det finns minnesstenar i såväl byn Eket i Norra Rörum som vid Rönneå. Det påstås att bondebefolkningen blev relativt skonsamt behandlad under dess trupprörelser. Inga krig har sedan dess gått fram över vår bygd. 12

13 4. Gården i slutet av 1600-talet. Enligt Decimantboken från 1651, alltså medan Skåne var danskt, ägdes vår gård av en svensk adelsman Toer Bonde i Suerige. Detta kan verka anmärkningsvärt, eftersom Sverige och Danmark då legat i krig några år tidigare. Adelsätten Bonde var stor och mäktig i Sverige vid denna tid och Tord (normal stavning) var ett vanligt namn inom ätten. Samme Toer Bonde ägde ytterligare ett par spridda gårdar i norra Skåne. På vår gård fanns två landbor (arrendatorer) som hette Niels Jennssen och Peder Gunnessen. (När man jämför namn från olika tider måste man vara medveten om att man inte hade vår tids fasta stavningsregler. Dessutom bytte man ju språk från danska till svenska.) En jordebok 1663, alltså fem år efter det att Skåne blev svenskt, anger att gården ägdes av en Måns Swab (enlig jordeboken stavat Swabb). Denne var uppenbarligen en dansk adelsman som hade stannat kvar, när Skåne blev svenskt. I Tjörnarps socken hade han tydligen bara denna gård, men han hade stora egendomar på annat håll i Skåne. Svabesholm vid Kivik har troligen namn efter honom. (Fast han inte ägde den just vid denna tid.) Oretorp i Vinslövs socken var en sätesgård som han ägde med underlydande gårdar med ugedagsbönder. I Vankiva socken och i Skeinge i Verums socken i norra Skåne hade han andra större egendomar. Frälsebonden på vår gård 1663 hette enligt jordeboken Nils Persson. Enligt en mantalslängd från 1671 ägdes gården då av sockenprästen Arnoldii änka (änka efter Arnold Arnoldsson). Gården delades av två arrendatorer Nils Jönsson och Nils Olsson, som vardera stod för hälften. Troligen hade gården under åren mellan 1663 och 1671 köpts av prästen, som sedan hunnit avlida. Enligt jordrefningsboken 1671 hette änkan Dorothea och hon ägde vid det tillfället även Tjörnarps skattegård, d v s Tjörnarp nr 3. Gården Tjörnarp nr 1 var kyrkans och disponerades av prästen, som därför kan ha haft hela byn i sin hand. Denne präst var en mycket färgstark man. Hans namn var Arnold Arnoldsson de Fine och troligen son till hovkapellmästare Arnold de Fine i Köpenhamn. Han blev präst i Norra Mellby redan 1644, alltså långt före det att Skåne blev svenskt. Det stormade sedan mycket omkring honom. I ungdomen var han instämd inför domkapitlet av sin trolovade för att denna skulle slippa gifta sig med honom. Senare var han inblandad i slagsmål och var också anklagad för att ha grovt försummat sin prästtjänst. Man kan anta att han var den förnäma släktens svarta får, som man lyckats placera som präst avsides i Skånes skogsbygd. Släkten de Fine har jag inte hittat bland förteckningar över danska adelssläkter. Men förmodligen var släkten utländsk adel eller hade en liknande ställning, eftersom han fick köpa en frälsegård. Sommaren 1676 angrep Danmark, som nämnts, Sverige för att återta vad man förlorat. Man behärskade snart större delen av Skåne och lät göra en dansk mantalsskrivning för att ta ut skatt. Höga skatter behövdes för underhåll av de danska trupperna. Vår gård, Tjörnarps frälsegård, var då delad. Hälften ägdes av en svensk man Heinrich Weinberg (gift med en arvinge till den avlidne prästen) med gamble Niels Jönsson som arrendator. Den andra delen ägdes av prästens övriga arvingar med Niels Olsson som arrendator. I slutet av kriget stöddes danskarna av snapphaneband i norra Skåne och av mera reguljära friskyttekompanier som danskarna rekryterade bland den skånska befolkningen. Svenskarnas motdrag var brända gårdar och byar och grymma avrättningar. 13

14 Tjörnarpsböndernas trohetsförsäkran till kungen 1677 På nedersta raden finns Mons Rassmussön från vår granngård samt Nils Jons: och Nils Olss: från vår gård. Någon har skrivit alla namnen och sedan har var och en ritat sitt bomärke mellan för- och efternamn. 14 I början av 1677 gjorde den svenske generalguvernören Johan Gyllenstierna ett edkrävartåg. Han lät samla bönderna på olika ställen och tvingade dem att skriva under en edlig försäkran att vara trogna den svenske kungen. Svek skulle bestraffas grymt. Tjörnarps och Norra Mellby bönder samlades på Hovdala den 7 april Bland undertecknarna återfinns tydligen de ovannämnda Niels Jönsson och Niels Olsson från vår gård. Niels Jönsson kallas dock Jonsson. Namnen är tydligen ej skrivna av bönderna själva utan av någon annan. Men mellan för- och efternamn har var och en ritat sitt bomärke. Enligt ett köpebrev daterat den 11 juni 1680 sålde en Henrich Gustafsson Weinberg till David Swentsön sognprest i Melbys och Tiörnerup sogn en del av Min frelsegaard Som ligger i Westragöingehered i Tiörnerup Sogn och by Norregaard kaldet, som gamble Nils Jönsson påboor som min hustru arfligen efter sin Salig morbror hederlig och wäellaert H Arnoldus Arnoldi de Fine fordom sognprest i Melbys och Tiörnerup sogner. Gamble Nils Jönsson kallades tydligen så för att särskiljas från en Unge Niels Jönsson som nämns vid en mantalsskrivning. Den 24 december 1680 sålde en annan sannolik ättling till prästen Arnoldii, Daniel Persson, sin halva syskondel till samma präst, som nu kallades David Svensson Möllestedt. Vår gård, Tjörnarps frälsegård, kom alltså även i fortsättningen att ägas av prästen i Norra Mellby och Tjörnarps socknar. Denne disponerade naturligtvis också granngården, som ju var prästlöneboställe. Det egendomliga var, att frälsegården på detta sätt kom att fortsätta att vara ägd av präster ur icke adliga familjer. Prästen David Svensson Möllestedt har sagts ha varit en skötsam och smidig person. Trots att han var född på Själland och hade till sin uppgift att göra sina församlingsbor till svenskar, blev det inga konflikter. Han blev präst i Norra Mellby och Tjörnarp troligen 1670, fick uppleva den danska återerövringen 1676, fick skriva under trohetsförsäkran 1677 och levde till Efter hans död splittrades åter ägandet av gården mellan hans arvingar. Nästa präst i Norra Mellby och Tjörnarps socknar hette Nicolaus Erman. Denne köpte en del av vår gård av Möllestedts arvingar Niels Jönsson var då arrendator. En ytterligare del av gården (sannolikt resten) köpte prästen Erman av en Peter Friis i Bergen i Norge och dennes släktingar Året därpå byttes arrendator på gården, och vår stamfar Oluf Svensson flyttade in.

15 Nicolaus Erman var en mycket dominerande präst, som bl a vid ett tillfälle stämde sina församlingsbor till häradsrätten för att de inte gick i kyrkan tillräckligt flitigt. Ett stort antal bönder fick inställa sig vid tinget, men häradsrätten fann att detta var ett så stort mål att man måste uppskjuta det till nästa ting. En bondeledare frågade då, vem som skulle betala deras inställelse. Därefter föll frågan. Erman blev så småningom prost i Göinge kontrakt. På grund av sitt nit blev han kallad Göingebispen. Prosten Erman ägde vår gård till 1707, då han sålde den samt en gård i Ella by i Tjörnarps socken och ytterligare en gård i Sandåkra by i Norra Mellby socken till den nyligen adlade Erich Magnus Lillienberg för 1200 riksdaler silvermynt och en stor brun häst. Tiden då Tjörnarps frälsegård ägts av ofrälse präster var nu till ända. Gården blev åter adelsägd och ingick därefter i Lillienbergs vidsträckta jordinnehav. Köpebrevet mellan Erman och Lillienberg Första delen av köpebrevet 1706 mellan Erman och Lillienberg återges nedan. Köpebrevet anger gården som en heel, d v s ett helt mantal enligt senare nomenklatur. (Mantal är ett mått på den skatt som debiteras gården). Den ränta för gården, som anges i köpebrevet (längst ner på bilden) förefaller varit arrendet till ägaren och viss skatt. Den uppgick till: Två lispund smör, d v s ca 17 kg. Ett halvt fodernööt. Gissningsvis var detta en halv gödoxe till slakt. En halv trye möjligen tryn, betydelsen obekant. Biskopstionde, råg och korn, två skeppund, d v s ca 340 kg. Landgille, en daler (Danska: landgille. Svenska: avrad, i betydelsen arrende). Ekepenningar, 18, myntslaget har ej kunnat tolkas, möjligen daler kopparmynt. Man hade alltså mjölkproduktion som gav handelsvaran smör. Köttproduktion i form av göddjur förekom tydligen, och på åkrarna producerades bl a råg och korn. 15

16 5. Erich Magnus Lillienberg och det Lillienbergska fideikommisset. En medlem av en släkt Dreffling kom från Tyrolen till Sverige i slutet av talet som militär och blev bofast här. I slutet av 1600-talet byggde en ättling till honom, Daniel Dreffling upp en förmögenhet i Eksjötrakten. En son till denne, Erich Magnus, blev jurist och fortsatte att bygga upp sin förmögenhet, till att börja med genom förvärv av gårdar i Småland. Sedermera blev han häradshövding i Frosta härad, vårt grannhärad söderut, och fortsatte expansionen i våra trakter gifte sig Erich Magnus Dreffling med änkan till Andréas Westerskjöld, som ägt Snälleröds säteri i Färingtofta socken och underliggande gårdar. Hon hette Sara Petré. Det var ett mycket rikt gifte och Erich Magnus ägde, som nämnts, själv betydande egendomar fick han och hans bror tillstånd att naturalisera sitt adelskap från Tyrolen till svenskt adelskap och antog släktnamnet Lillienberg. Erich Magnus Lillienberg fortsatte att öka sina domäner. Stora delar av Norra Rörums socken kom i hans ägo. Gårdar som han ägde fanns snart runt om i Mellanskåne köpte han t ex vår gård och två andra av prosten Erman i Norra Mellby. Hans affärsmetoder sägs ofta ha varit fula. T ex lånade han ut pengar till bönder och tog deras gårdar när de inte kunde betala tillbaka lånen föddes Erich Magnus Lillienbergs och Sara Petrés enda barn Anders. Denne dog dock i samband med ett riksdagsmöte i Stockholm 1743 och Erich Magnus Lillienberg stod utan egna arvingar till sina stora domäner i Mellanskåne och Småland. Han valde då att byta huvudgård från Snälleröd till gården Ågerup i Norra Rörums socken strax väster om Tjörnarp. Genom ett testamente 1751 gjorde han Ågerups säteri och underlydande gårdar till ett fideikommiss. Några stora gårdar i Småland kom också att höra till. Snart därefter, 1752, dog Erich Magnus Lillienberg. Ett fideikommiss är en stiftelse inom en släkt, där rätten att utnyttja egendomen går i arv men denna ej får säljas av innehavaren, fideikommissarien. Oftast ärvs rätten av äldste sonen. Men Erich Magnus Lillienberg hade ej några barn. Han förordnade därför att hans brorson Daniel Stiernclou-Lillienberg skulle bli första fideikommissarien till det Stiernclou-Lillienbergska fideikommisset. Arvsrätten skulle sedan växla mellan olika släktgrenar enligt ett bestämt system. Även kvinnor skulle ha arvsrätt. Dessa bestämmelser ledde till tolkningsproblem och tvister. Innehavet av fideikommisset ärvdes på så sätt snart in i helt andra släkter och fideikommissarierna bodde senare inte längre på huvudgården Ågerup. Från slutet av 1700-talet utökades fideikommisset med flera stora gårdar med koncentration till Småland men också längre norrut mot Stockholm och i Finland. Det påstås att ägarna kunde åka vagn från Skåne till Stockholm och hela tiden få nattvila på egna gårdar. Det Stiernclou-Lillienbergska fideikommisset såldes ut Grevinnan Mathilda Lovisa Napoleonia Mörner född Palmquist på Sya gård i Östergötland fick tillstånd till avvecklingen. Hon överlät egendomarna till sin son Claes Mörner, som skötte utförsäljningen. Arrendatorerna, bl a min farfar, fick friköpa sina gårdar. Priserna ansågs höga, men man hade inga andra val, om man ville vara kvar på gårdarna. Kapitalet från försäljningarna har sedan levt kvar som ett penningfideikommiss och släktens huvudman har fortfarande rätt att kalla sig Stiernclou-Lillienberg. Släkten Stiernclou-Lillienberg finns nu på gården Schedingsnäs i nordvästra Småland. 16

17 6. Släkten på och början av 1700-talet. Tjörnarps sockens äldre kyrkböcker brann upp vid en eldsvåda i Norra Mellby prästgård Men för grannsocknen Norra Rörum finns de kvar sedan slutet av 1600-talet. Tack vare att vår släkt då kom därifrån, har den gått att spåra från denna tid i Norra Rörums kyrkböcker. Dessutom finns det andra äldre handlingar, som gett information ( Katekismilängder, mantalslängder, bouppteckningar m m) Enligt Norra Rörums vigselbok 1696 gifte sig drängen Oluf Swänsson ifrån byn Eke i Norra Rörums socken den tredje maj med pigan Gunilda Bentsdotter och flyttade till Tjörnarp. I katekismilängden (en tidig husförhörslängd) för Tjörnarp fanns de mycket riktigt på vår gård detta år. Katekismilängderna för Norra Rörum visar att Oluf föräldrar hette Sven Nilsson och Hanna och att han hade ett antal syskon bl a en bror med namnet Stricher, ett namn som ej var ovanligt i trakten på denna tid. Gunilda Bentsdotter (Bent = Bengt på danska. Stavningen av Gunilda varierar. Gunnil och Gunnill är vanligast senare) tycks ha kommit från gården Syrkhult norrut i Norra Rörums socken. En Bengt Nilsson finns i mantalslängderna där Vid det senare året står notisen: föräldrarna födas av barnen. Föräldrarna hade alltså kommit på obestånd. Enligt katekismilängden bör Gunilda haft en bror: Jöns. Men den 13 maj 1700 gifte sig Oluf ännu en gång i Norra Rörum med Karna Svensdotter från Nötarps by, dotter till Sven Olsson och hans hustru Elna. Gunilda hade uppenbarligen avlidit. Oluf blev änkling en andra gång, ca 1710, enligt mantalslängden. Men han gifte sig även en tredje gång, 1711, med Anna Månsdotter, som blivit änka två gånger och närmast kom från Stränte mölla i Norra Mellby. Hon bör ha varit i 50-års åldern. Avsaknaden av kyrkböcker gör det omöjligt att få en fullständig bild av Oluf och hans familj. I flera mantals- och katekismilängder hittar man dock sonen Bengt Olsson, som senare efterträdde honom på gården. Men det finns inga uppgifter om när denne Bengt föddes. Namnet Bengt fick han sannolikt efter sin troliga morfar, Olufs första hustru Gunildas far. I mantalslängden 1718 står Bengt Olsson som ogift, men 1719 står han som gift. Man gifte sig vid den tiden sällan innan man var något över 20 år. Troligen är han därför Oluf äldsta barn, född inom något år efter giftermålet En senare bouppteckning från byn Toftaröd anger att Bengt Olsson måste ha haft en syster som hette Gunnil som var född 1699, samma år som Olufs första hustru Gunilda torde ha dött. Detta tyder på att modern Gunilda dött vid detta barn födelse och att barnet överlevt och fått sin mors namn. Vi kan alltså slå fast att Oluf Svensson och Gunilda Bengtsdotter bör ha haft barnen Bengt och Gunnil. Ytterligare en dotter till Oluf finns angiven i katekismilängder från 1730-talet, Boell. Gissningsvis var hon dotter till hustru nr 2, Karna. Var hon tog vägen är osäkert. En piga som hette Boel Olsdotter fanns senare i Slättaröd. Möjligen var det hon. Hur länge Oluf och Anna levde är okänt. De fanns på gården 1736 och då nämndes både fadern Oluf och sonen Bengt som åbor. Året förut angavs bara Bengt som åbo och Oluf kallades Fader. Oluf eller Anna nämndes ej i mantalslängden Antagligen var de avlidna. Oluf bör då ha blivit minst ca 70 år gammal och Anna kanske 5 à 10 år äldre. 17

18 Som nämnts finns inte Tjörnarps kyrkböcker kvar för denna tid. Men i brist på kyrkböcker kan man använda mantalslängderna (Den tidens förteckning över gårdarnas skattskyldighet). Listorna på gårdarnas invånare är dock långt ifrån fullständiga. I mantalslängden anges först gårdens hemmanstal sedan åbons namn. Hustrun namn skrivs sällan ut. Hon anges oftast med ett H. Vuxna söner och döttrar anges med namn, likaså drängar och pigor. Yngre barn anges oftast enbart som barn. När söner och döttrar blir äldre kan de komma att kallas drängar och pigor även på sin födelsegård. Namnen på inhyses föräldrar nämns ibland men ej alltid. Annat inhyses folk anges med eller utan namn. Mantalslängderna var ju till för att ge grund för beskattning. Små barn och de äldre personer som blivit skattebefriade på grund av ålder, sjukdom eller fattigdom var inte av intresse och nämndes inte alltid. Med hjälp av enbart mantalslängder kan man alltså inte göra fullständiga släktutredningar. Men en del kan gå att reda ut. Det framgår på några ställen att Bengts hustru hette Sissa. Med viss osäkerhet kan man få fram följande barn till Bengt och Sissa: Kierstina, Gunnel, Jäppa, Sven, Clemmed, Ingar och Nils. Jäppa dog förmodligen ung eftersom Sven kom att bli den som övertog gården. Clemmed anges som vanför, alltså handikappad. En inhyses skattebefriad Clemmed med familj är nämnd på gården senare. Det kan vara han. Gården hade också andra invånare: En inhyses piga, Bengta angavs sköta sin blinda moder, vars namn inte nämns. För 1758 verkar mantalslängden dramatisk. Sven Bengtsson står angiven som åbo, men är fortfarande ogift. Bengt Olsson står som inhyses fader, gammal och sönderslagen i kroppen. Det verkar som om det skett en olycka. Att som Sven Bengtsson ta över gården som ogift var dessutom ej så vanligt. Bengt Olsson levde dock ytterligare i ganska många år. Han är nämnd som dopvittne i Norra Rörum I mantalslängden 1768 är han angiven som inhyses fader med hustru och även 1769 som inhyses fader. Sedan försvinner spåren. Men han blev uppenbarligen några år över 70. Trots att han varit sönderslagen blev han ganska gammal för denna tid. Nedanstående stamtabell börjar med fadern till den Oluf som kom hit till gården. En del uppgifter är osäkra. De har sammanställts ur att antal källor som ibland varit svårtolkade. En del födelse- och dödsdata är uppskattningar, som grundar sig på mantalslängder, där barn antas börja redovisas i de yngre tonåren. Stamtabell för Sven Nilsson Tabell 1 Sven Nilsson, bosatt i Eke by, Norra Rörum. Maka: Hanna. Oluf (Ola) Svänsson, född ca 1669 i Norra Rörum, död efter 1736 i Tjörnarp, tabell 2. Sissa Svensdotter, född ca 1671 i Norra Rörum. Stricher Svensson, född ca 1673 i Norra Rörum. Hanna Svensdotter. Bengta Svensdotter. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Oluf (Ola) Svänsson, född ca 1669 i Norra Rörum, död efter 1736 i Tjörnarp. Maka: Gunnill Bengtsdotter född i Norra Rörum, död ca Bengt Olsson, född ca 1697 i Tjörnarp, död efter 1768 i Tjörnarp, tabell 3. 18

19 Gunnil Olofsdotter, född i Tjörnarp, död i Norra Rörum, tabell 4. Maka 2: Karna Swänsdotter född i Norra Rörum, död i Tjörnarp ca Boell, född ca 1710 (sannolikt barn till Karna). Maka 3: Anna Månsdotter, född trol ca 1660 i Finja, död mellan 1736 o 40 i Tjörnarp. Tidigare bosatt i Stränte mölla, Norra Mellby. Änka där. Generation 2 Tabell 3 (Generation 2, från tabell 2) Bengt Olsson, född ca 1697 i Tjörnarp, död efter 1768 i Tjörnarp. Maka: Sissa, död efter 1767 i Tjörnarp. Kierstina Bengtsdotter, född trol före Gunnel Bengtsdotter, född trol ca Jäppa Bengtsson, född trol ca 1730, död trol ca Sven Bengtsson, född trol ca 1733, död i Tjörnarp. Clemmed Bengtsson, född trol ca Ingar Bengtsdotter, född trol ca 1740, död trol ca Nils Bengtsson, född trol ca Tabell 4 (Generation 2, från tabell 2) Gunnil Olofsdotter, född i Tjörnarp, död i Norra Rörum. Make: Mårten Åkesson, bosatt i Toftaröd. Åke Mårtensson, född Sven Mårtensson, född ca

20 7. Levnadsförhållandena på gården på talet. De uppgifter som man får när man studerar gamla skrifter ger oftast inte särskilt mycket information om hur människornas livsvillkor var. Ändå är det just det, som man helst skulle vilja ha reda på. Gav gården bärgning för sina inbyggare? Hade man mat för dagen? Blev man illa behandlad på något sätt? Var bostaden dräglig? Hur många led av svåra sjukdomar? Man kan ställa många fler frågor. En sak är säker: Förhållandena på 1700-talet var helt annorlunda mot nu. Medellivslängden var låg. Spädbarnsdödligheten var hög. Det mesta man behövde av mat, kläder, redskap av olika slag etc, måste frambringas eller tillverkas på gården. Slutet av 1600-talet präglades av krigen mellan Sverige och Danmark. I början av 1700-talet var det Karl XII:s krig, som krävde allt fler soldater och pengar. Vi kan utgå från att slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var svåra tider även i våra undanskymda trakter. Det kan man också se av att många gårdar betecknades öde i mantalslängderna. Öde behövde dock inte betyda att det inte bodde någon där. Det kunde också bara betyda att ingen där kunde betala någon skatt. Från ca 1720 förbättrades förhållandena för landsbygdsbefolkningen i allmänhet. Detta hängde också ihop med att bondeklassen fick ett politiskt inflytande, som f ö ofta utnyttjades av kungen i hans maktkamp mot de ledande klasserna. Det finns några dokument från mitten av 1700-talet, som vi kan utnyttja för att få en uppfattning av levnadsförhållandena. De som jag använt är: års lantmäteriuppmätning. - En bouppteckning efter Sven Bengtssons hustru Kjerstina Pålsdotter Bostadsförhållandena kommer att diskuteras senare, då 1800-talet skildras. Går man mycket långt tillbaka i tiden, t ex till vikingatiden, hade åtminstone de större husen stolprader någon meter innanför ytterväggarna. Dessa stolpar bar upp taket. Ytterväggarna skall ha varit av flätverk som tätades och de behövde inte vara bärande. Sådana hus var ibland stora och har kallats långhus. Grophus var en annan hustyp, som delvis var nedgrävd i marken. När tekniken med bärande ytterväggar slog igenom på landsbygden kan man inte veta. Kanske var det då de fasta byarna uppkom. Linnés beskrivning från 1700-talet visar i varje fall fasta väggar års lantmäteriuppmätning av kyrkbyn föranleddes av att ägaren till vår gård E M Lillienberg begärt förmedling av gårdens hemmanstal d v s nedsättning av gårdens skatt. Man kan därför misstänka att förhållandena beskrevs sämre än de var i verkligheten. Några intressanta punkter i beskrivningen av byn med de tre gårdarna är (med en något moderniserad version av texten): Åkermarkens egenskaper: Jordmånen består av grusmylla och sandjord och besås årligen med vårråg och korn, ty vintersäd anser bönderna inte trivs här. Jorden brukas med årder eller handplog med ett par dragare före. Den bästa jorden ger under goda år ej mer än fem gånger utsädet. Därför måste bönderna oftast köpa säd. Beskrivningen av ängen: Denna ligger dels mellan åkrarna och dels utanför dem i vångarna. Den består dels av fastmark och dels av kärräng. På fastmarksängen finns mycket skog: bok, avenbok, ek och hassel. Hassel, avenbok och i viss mån bok an- 20

21 1733 års karta över Tjörnarps kyrkby Nedanför mitten syns de tre gårdarna. De små ljusa ytorna kring gårdarna är åkrar som man odlade råg, korn, rovor, lin m m på. De mörkare ytorna utanför var ängar, som användes för höskörd. Utanför åkrar och ängar låg byns gemensamma utmarker, som användes för bete åt djuren. Texterna på utmarken nämner ljungbackar, medelmåttig bokskog, alkärr m m. vänds till stängsel för att freda vångarna. Ej förrän nyligen har man börjat lägga stengärdesgårdar. Skogen består av bok, något litet ek, avenbok, al, hassel och några få björkar. Vid ollonår räcker bokskogen till att göda svin. Betesmarken (alltså utmarken) är mycket torr med ringa och magert bete. Den består till största delen av ljungbackar och ljungmossar med mycket få kärr och gräsdalar. Fiskevatten finns, men det används litet och sällan, eftersom det inte lönar mödan. Detta vittnar också andra byar om. Nr 2 och nr 3 har vardera en liten skvaltkvarn. Men man kan endast mala vår och höst, ty dessemellan är bäcken oftast torr. Kålgård (avser ej endast kål utan även andra trädgårdsprodukter) och humlegård har nr 1 och nr 2. Nr 3 har endast kålgård. Till skatter och andra utgifter förvärvar bönderna sina pengar genom att tillverka allehanda trävaror såsom vagnsredskap, träskor, svarvade skålar och tallrikar. Någon bränner ibland pottaska. På grund av den ringa höskörden kan de inte föda upp kreatur för försäljning. 21

22 Till närmaste köpstad har byn 3 ½ mil, varav hälften är mycket svår att resa med vagn. Lantmäterihandlingen innefattar också en detaljerad uppräkning, beskrivning och värdering av varje liten åker och ängslott. Dessa är sedan utsatta på en karta. Vissa namn är sådana som fortfarande används. Räknar man samman de tre gårdarnas åker- och ängsarealer får man i tunnland (1 tunnland är ca ½ hektar.) 22 Gård nr Åker Äng Totalt 1 4,8 19,3 24,1 2 7,2 30,9 38,1 3 6,4 46,1 52,5 Man kan se att ängsarealen är flera gånger så stor som åkerarealen. Detta illustrerar det jordbrukssystem som man hade under många århundraden fram till senare delen av 1800-talet: Ängen är åkerns moder. På stora arealer äng skördade man hö. Detta fick nötkreaturen som foder under vintern. Gödseln lades på åkrarna, där man odlade spannmål (råg, korn m m), rovor, lin och annat. På sommaren användes utmarkerna (utanför åkrar och ängar) som bete. Smör från mjölk och slaktoxar som kunde ge kött, läder, horn och ben bör ha producerats och kunnat säljas från gården. Det kan vara intressant att försöka uppskatta den årliga spannmålsskörden på t ex nr 2. Om vi antar att 1/3 av åkerarealen lades i träda årligen, att vissa andra grödor också odlades på åkrarna och att man i medeltal fick fyra gånger utsädet, skulle den årliga avkastningen av spannmål bli ca kg. Uppenbarligen lyckades man med att få hemmanstalet nedsatt. Gården har sedan dess räknats som ½ mantal. Kartan från 1733 års uppmätning visar att vår gård låg där den nu ligger. Den visar åkrar och ängar uppdelade i små skiften och samlade inom två vångar. Åkrarna och ängarna har namn, som man delvis kan känna igen både från Lunds stifts landebok på 1500-talet och laga skiftes karta i mitten av 1800-talet. Bouppteckningen efter Kierstina Pålsdotter är mycket detaljerad och intressant. Den omfattar allt som fanns på gården (med undantag av de efterlevande familjemedlemmarnas personliga ägodelar) och slutar med en auktion och ett arvskifte där barnens arvslotter anges, även om dessa ej tas ut utan får stå kvar i gården. Vid auktionen fick även andra än familjemedlemmarna köpa. Auktionssumman slutade på 435 riksdaler silvermynt. Det fanns fyra hästar och ett föl. Ytterligare dragare utgjorde 2 oxar. Fem 3-års och 2-års stutar, d v s gödoxar, fanns. Mjölkbesättningen bestod av fem kor, en kviga och fyra andra ungdjur. Elva får gav ull till kläder och andra textilier. Förteckningen över den avlidnas kläder och säng- och linkläder är lång Tolv svin av olika storlek fanns. Av silver fanns det en bägare, två kedjor och en sked. I långa listor redovisades tenn, koppar, järnredskap, träredskap, vagnar, möbler och andra inventarier. Många av de inventarier och redskap, som nämns, känner man igen som sådana som fortfarande fanns och användes på gården i min barndom. En del sådana finns f ö fortfarande kvar. Tillsammans med pigor och drängar var man ca 10 personer på gården vid tiden för bouppteckningen.

23 Det stora antalet stutar (gödoxar) är intressant. I 1733 års beskrivning sägs att på grund av den ringa höskörden kan bönderna inte föda upp kreatur för försäljning. Detta påstående var nog felaktigt. Det gällde i varje fall inte i byn på 1770-talet. Uppfödning av gödoxar var under århundraden en mycket viktig inkomst för bönder i stora delar av Europa. Efter uppfödning drevs oxarna långa vägar. De skeppades även över haven och slaktades, då de kom till städer och andra befolkningscentra. Det var ett bekvämt sätt att transportera färskt kött, hudar till läder och horn och ben för hantverk. Handeln var välorganiserad och drevs av köpmän. För böndernas del var det ett sätt att få de kontanter, som behövdes i viss utsträckning även under självhushållningens tid. Det var framför allt bönderna i skogstrakterna, som producerade gödoxar. Slättbönderna, som hade mera åkrar och mindre ängsmark, producerade spannmål, som bönderna i skogstrakterna å andra sidan kunde behöva köpa. 23

24 8. Sven Bengtssons och Ola Svenssons tid. Sven Bengtsson övertog gården efter sin far ca Han var då ogift. Enligt mantalslängderna var han dock gift Hustrun hette Kjerstina Pålsdotter. Hon kom från byn Gunnarp i socknen. Tack vare att det gjordes bouppteckningar för både Kjerstina, som dog 1779 (se ovan) och Sven som dog 1791 har det gått att kartlägga denna familj ganska väl. Kjerstina Pålsdotters far var Pål Johansson på Gunnarp nr 7, som liksom de andra gårdarna i grannbyn Gunnarp vid denna tid var frälsegårdar under Hovdala. En bror till Kjerstina, Sven Pålsson, blev arrendator på Tjörnarp 1, prästlönebostället, som var granne till vår gård. En annan, Nils, gifte sig till en gård i Sösdala by. (Han gifte sig f ö två gånger till). Ytterligare en son, Eskel, blev kvar på hemgården i Gunnarp. Kjerstina Pålsdotter dog 1779 och efterlämnade fem barn, alla omyndiga. Den äldste Ola var 15 år. Därutöver fanns Johan, Sissa, Anna och Elna. Barnens morbröder Sven Pålsson på granngården och Nils Pålsson i Sösdala bevakade deras rätt vid bouppteckningen. Bouppteckningen har beskrivits ovan. Efter Kjerstina Pålsdotters död 1779 gifte Sven Bengtsson om sig med Boel Nilsdotter från Tågarp, en by i Norra Mellby socken något söder om Norra Mellby kyrkby. Hon var född 1745 på Hammarmöllan i Brönnestads socken, men familjen hade flyttat till Tågarp. Av vad man kan se i kyrkböckerna fick Sven och Boel inga barn tillsammans. Sven Bengtsson dog 1791, 58 år gammal. Äldste sonen Ola var då 27 år och ogift. Hans syskon Johan, Sissa, Anna och Elna levde alla. Det upprättades också nu ett boupptecknings- och arvskiftesprotokoll. Summan blev denna gång 1678 riksdaler. Häri ingick dock barnens tidigare arvslotter efter sin mor. Dessa var innestående i gården, men räknades av vid arvsskiftet. Antalet hästar, dragoxar, kor etc var ungefär detsamma som vid förra bouppteckningen. Gödstutarna var dock nu bara två, men det kan ju ha varit en tillfällighet. Till protokollet finns också fogat ägaren, Lillienbergs, godkännande av Ola Svensson som ny åbo. 1793, två år efter det han blivit åbo på gården, gifte sig Ola Svensson med sin styvmors yngre syster, Elsa Nilsdotter från Tågarp. Hon var född ca Olas bror Johan gifte sig 1802 med änkan Elna Nilsdotter i Hjällaröd, Norra Rörum och fick enda dottern Kjerstina. Dennas dotter Johanna bodde i Toftaröd, Norra Rörum. Hon var gift två gånger och hade många barn. Sonen Nils Persson i första äktenskapet blev far till Henrik Nilsson i Toftaröd, välkänd förtroendeman i Norra Rörum. Hans sonson har fortfarande en skogsgård i Toftaröd. En son i Johannas andra äktenskap, Jöns, tog namnet Källblad och blev präst. En annan son, Per Persson, gifte sig med Elinda Nilsdotter i Boarp, Norra Rörum. Hon var släkt med mig på min fars farmors sida. En dotter till Johanna, Elise, blev sjuksköterska. Hon gifte sig med Otto Nilsson, son till den betrodde Per Nilsson i Slättaröd. Otto och Elise hade en gård i Åbarp. En dotterson, Viking Cederholm bor där fortfarande gifte sig Olas syster Sissa med Anders Nilsson på gården Gunnarp 1 i Tjörnarp och blev husmor där. Paret hade åtminstone 5 barn. En son, Sven Andersson, bosatte sig i Stenshult i norra delen av socknen och bildade familj. En dotter till 24

25 Sven, Johanna, med make och barn, bodde senare på gården. Jag har ännu inte lyckats hitta någon nu levande som härstammar från Sissa Svensdotters släktgren. Sven Bengtssons två yngsta döttrar Anna och Elna tycks inte ha gift sig förrän förhållandevis sent. Anna hade länge pigtjänst i Gunnarp. Sen gifte hon sig som 46- åring 1819 med en 20 år yngre man, Åke Jeppsson, från Veabygget i Norra Mellby socken, där de bosatte sig. Hon verkar ha fått ett besvärligt liv flyttade hon från Veabygget och bodde ett slag som inhyses och utfattig på en gård i Slättaröd. I husförhörslängden finns noteringen Mannen Åke i Veabygget sitter å fästning. Någon ytterligare notering om Anna har ej gått att hitta. Inga uppgifter finns t ex i Tjörnarps eller Norra Mellbys dödböcker. Yngsta dottern Elna gifte sig 1819 med änklingen Sven Åkesson i Ljungarum, Norra Mellby. Hon fick inga barn och levde i Ljungarum till Mantalslängden för Tjörnarp år 1800 upptog gårdens åbo Ola Svensson med hustru, och bland drängar och pigor fanns då fortfarande Olas syskon Johan, Elna och Anna. Olas styvmor Boel stod som inhyses. Ola Svensson och Elsa Nilsdotter fick två döttrar Kiersti och Hanna, som föddes respektive 1794 och Någon son fick man inte. Elsa Nilsdotter dog Som änkling var Ola kvar som åbo ytterligare några år tills dottern Kiersti gifte sig med drängen på gården, Måns Svänasson, Måns blev därefter gårdens åbo. (Själv kunde Kjersti inte stå som åbo. En dotter kunde inte överta en gård på den tiden. Kvinnorna var ju faktiskt omyndiga.) Måns hade enligt mantalslängden varit dräng på gården sedan Vigseln ägde rum den 10 maj 1818 och dottern Sissela föddes den 11 juli. I och med giftermålet blev fadern Ola undantagsman. Ola levde till 1840, och blev 76 år gammal. Boel fanns också kvar som inhyses moder tills hon avled 1827, 82 år gammal. Olas andra dotter Hanna gifte sig aldrig utan blev kvar på gården livet ut, tills 1871, när hon var 72 år. Det är något egendomligt att de enda uppgifter, som finns beträffande henne, är husförhörslängdernas om att hon fanns på gården år efter år. Stamtabell för Sven Bengtsson Tabell 1 Sven Bengtsson, född ca 1733 i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Maka: Kerstina Pålsdotter, född ca 1735, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Ola Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2, tabell 2. Johan Svensson, född ca 1765 i Tjörnarp, död i Norra Rörum Hjällaröd, tabell 3. Sissa Svensdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Gunnarp 1, tabell 4. Anna Svensdotter, född ca 1773, tabell 5. Elna Svensdotter, född i Tjörnarp, död i Norra Mellby Ljungarum, tabell 6. Maka 2: Boel Nilsdotter, född i Brönnestad, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Ola Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Maka: Elsa Nilsdotter, född ca 1757 i Norra Mellby, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Kiersti Olasdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2, tabell 7. Hanna Olasdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. 25

26 Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Johan Svensson, född ca 1765 i Tjörnarp, död i Norra Rörum Hjällaröd. Maka: Elna Nilsdotter född i Norra Rörum. Kjerstina Johansdotter, född i Norra Rörum, tabell 8. Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Sissa Svensdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Gunnarp 1. Make: Anders Nilsson, född i Tjörnarp. Kierstena Andersdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Gunnarp 1. Kiersti Andersdotter, född i Tjörnarp. Sven Andersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Stenshult, tabell 9. Gunnel Andersdotter, född i Tjörnarp. Bengta Andersdotter, född Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Anna Svensdotter, född ca Make: Åke Jeppsson, född i Norra Mellby. Tabell 6 (Generation 1, från tabell 1) Elna Svensdotter, född i Tjörnarp, död i Norra Mellby Ljungarum. Make: Sven Åkesson, född Generation 2 Tabell 7 (Generation 2, från tabell 2) Kiersti Olasdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Make: Måns Svänasson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Sissela Månsdotter, född i Tjörnarp, död , tabell 10. Elsa, född i Tjörnarp, död Johanna Månsdotter, född i Tjörnarp, död 1902, tabell 11. Sven Månsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2, tabell 12. Else (ev Elsa), född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Hedensjö. Tabell 8 (Generation 2, från tabell 3) Kjerstina Johansdotter, född i Norra Rörum. Make: Sven Christensson, född i Norra Rörum. Elna Svensdotter, född i Norra Rörum. Johanna Svensdotter, född i Norra Rörum, tabell 13. Tabell 9 (Generation 2, från tabell 4) Sven Andersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Stenshult. Maka: Elna Pehrsdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Stenshult. Helje Svensson, född i Tjörnarp. Johanna Svensdotter, född i Tjörnarp, tabell 14. Sissela Svensdotter, född i Tjörnarp. Bengta Svensdotter, född i Tjörnarp. Generation 3 Tabell 10 (Generation 3, från tabell 7) Sissela Månsdotter, född i Tjörnarp, död Make: Truls Nilsson, född 1819, död i Tjörnarp Svenstorp. (Se senare textavsnitt!) 26

27 Tabell 11 (Generation 3, från tabell 7) Johanna Månsdotter, född i Tjörnarp, död Make: Jonas Johnsson, född ev. i Vinslöv, död i Norra Mellby. (Se senare textavsnitt!) Tabell 12 (Generation 3, från tabell 7) Sven Månsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Maka: Anna Månsdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Olof Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Nels Swenson, född i Tjörnarp, död i Minneapolis USA. Emelie Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Torup. Johannes Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Martina (Tina) Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. (Se senare textavsnitt!) Tabell 13 (Generation 3, från tabell 8) Johanna Svensdotter, född i Norra Rörum. Make: Pehr Nilsson, född i Norra Rörum, död i Norra Rörum Toftaröd. Nils Persson, född i Norra Rörum. (Far till Henrik Nilsson i Toftaröd.) Make 2: Per Jönsson, född i Tjörnarp, död i Norra Rörum Toftaröd. Jöns Källblad, född i Norra Rörum. (Studerade till präst. Blev slutligen kontraktsprost.) Sven Persson, född i Norra Rörum. Carl Persson, född i Norra Rörum. Hilda Persdotter, född i Norra Rörum. Elise Persdotter, född i Norra Rörum, död i Tjörnarp Åbarp. (Gift med Otto Nilsson, som var son till Per Nilsson, Slättaröd.) Anna Persdotter, född i Norra Rörum, död Per Persson, född i Norra Rörum, död (Gift med Elinda i Boarp, Norra Rörum och bosatt där. Elinda var kusin till min farfar på hans mors sida.) Oscar Persson, född i Norra Rörum, död i Tjörnarp Åkarp. Theodor Persson, född i Norra Rörum. Tabell 14 (Generation 3, från tabell 9) Johanna Svensdotter, född i Tjörnarp. Make: Jöns Persson, född i Matteröd. Eva Jönsdotter, född i Tjörnarp. Oscar Leopold Jönsson, född i Tjörnarp. Carl Bernhard Jönsson, född i Tjörnarp. (Ingen i denna familj har hittills spårats vidare.) 27

28 9. Måns Svänasson och hans släkt. Måns Svänassons far, Sväne Pärsson, var frälsebonde på en gård i Gunnarps by i Tjörnarps socken. Hans hustru hette Sissa Johansdotter. Gården liksom övriga gårdar i byn tillhörde sätesgården Hovdala, som ligger söder om nuvarande Hässleholm och som innehades av familjen Ehrenborg. (Stamfadern hade adlats för sina insatser på svensk sida under snapphanekrigen.) Sväne var från en granngård i Gunnarp och son till en Pär Erlandsson. Sissa var från den gård de bodde på, Gunnarp 4. Paret gifte sig i december Sissas föräldrar Johan Månsson och Gunnil bodde kvar som inhyses. Tre söner föddes, Erland 1787, Måns 1789 och Sven kom katastrofen. I juli dog Sväne Pärsson (enligt dödboken i rödfeber, troligen dysenteri, som också kallades rödsot ), och i oktober dog Sissa Johansdotter i barnsäng. Det var tvillingfödsel. Ett barn dog. Dottern Bengta var 8 dagar gammal, då modern dog och hon överlevde. Fyra små barn blev alltså föräldralösa. De måste också flytta från gården, som ju var en arrendegård under Hovdala. Bouppteckning med auktion och arvsskifte skedde i princip på samma sätt som tidigare beskrivits för Tjörnarp 2. Det var dock en skillnad. Allt av denna gårds yttre och inre bohag utom barnens egna tillhörigheter såldes till utomstående och förvandlades till kontanter. En ny frälseåbo skulle ju tillträda. Bohaget förefaller ha varit något rikligare än det, som tidigare redovisats vid bouppteckningar på Tjörnarp 2. Familjen ägde t ex silver vägande ca 20 lod. Antalet hästar, oxar, stutar och kor var dock ungefär detsamma. Den samlade behållningen utgjorde 1450 Riksdaler silvermynt, som fördelades med 417 till vardera av sönerna och 208 till dottern. (Så var arvsreglerna på den tiden.) Av behållningen sattes 1200 Riksdaler in på Hovdala gods med 5 % ränta och 4 veckors uppsägning. Förmyndarna Måns Mårtensson och en Erland i Häglinge hade tills vidare hand om vissa mindre belopp för barnens räkning. Både Svänes och Sisselas fäder fanns med vid bouppteckningen. Enligt mantalslängden för Häglinge år 1800 fanns i Östra Häglinge en åbo, Erland Pärsson, som bör varit Svänes bror och en av förmyndarna. En Måns Mårtensson, som troligen var den andre, bodde också där. Där fanns också inhyses flickan Bengta. Brodern Måns tycks ha funnits hos en annan åbo, också med namnet Måns Svänasson, i byn Sjöberga i Häglinge. I övrigt vet vi inte mycket om barnens öden under yngre år. Socknen Häglinges kyrkböcker före ca 1810 förstördes vid eldsvåda, och på den vägen kan man alltså inte få information om deras barndom. I Tjörnarps flyttningslängder, första husförhörslängd och mantalslängder hittar man inte något om dem, förrän de nått vuxen ålder. Följande information går då att ställa samman: Måns Svänasson, min farfars farfar, kom hit till gården som dräng cirka Hit flyttade också Erland Han kom då ända från Jämshög i nordöstra Skåne. Även Sven var dräng här något år men flyttade 1821 till Araslöv norr om Kristianstad. Bengta fanns här på gården omkring 1820 men flyttade sedan till Häglinge med brodern Erland. Syskonen höll tydligen ihop. Erland Svänasson, äldste brodern, flyttade 1820 till gården Bjärröd nr 2 i Häglinge socken gifte han sig där med änkan Marna Jönsdotter, som då var 66 år gammal d v s 32 år äldre än Erland och två gånger änka men barnlös. I samband med tidigare makars död hade hon testamenterat gården till släktingar. Marna Jöns- 28

29 dotter dog Erland lyckades lösa ut släktingarna. (Dessa uppgifter har erhållits av Carl-Erik Tjörnemo, Ebbarp, Häglinge.) 1834 gifte Erland om sig med pigan på gården, Troen Bengtsdotter. Med henne fick han två söner, Sven och Bengt. Erland dog ungefär Gården Bjärröd nr 2 övertogs av sonen Sven Erlandsson flyttade Sven Erlandsson med sin familj dock därifrån. De bodde sedan på ett par olika gårdar i Häglinge flyttade familjen till Gunnarp i Tjörnarps socken och Sven Erlandsson arbetade som statdräng på olika gårdar. Han levde ännu år Av hans barn har en dotter Sissela spårats till Hammenhög. Två söner till henne levde till 1968 respektive Erland Svänassons andra son Bengt Erlandsson med familj, som hade bott i Norra Mellby, övertog gården i Bjärröd efter Sven. Men också han flyttade sedermera därifrån och gården fick annan ägare. Bengt Erlandsson kan spåras igen i husförhörslängden i Sösdala. Där står att förrymde f åbon Bengt Erlandsson vistas i Amerika. I Sösdala bodde hustrun Oliva Olsdotter och barn kvar. Hustrun fick så småningom skilsmässa och gifte om sig. Sväne Pärssons tredje son, Sven Svänasson, fanns hos sin bror Erland i Bjärröd gifte han sig där med Sissela Bengtsdotter från grannbyn Ljunga flyttade han till Hedensjöhus i Tjörnarps socken köpte han gården Ella nr 4 i Tjörnarps socken. Hans yngste son hette Kristoffer Svensson och blev stamfar till släkten Kristoffersson som fortfarande bor på Ella nr 4. Sven Svänassons köpebrev lär finnas kvar på gården. Bengta, det yngsta syskonet, gifte sig 1829 med en änkling, torparen Nils Olsson i Sjörup i sydöstra delen av Häglinge. Han var född Paret fick barnen Hanna 1833 och Sven Stamtabell för Sväne Persson Tabell 1 Sväne Persson, född 1761 i Tjörnarp, död i Tjörnarp Gunnarp 3. Frälseåbo under Hovdala. Maka: Sissa Johansdotter, född ca 1766, död i Tjörnarp Gunnarp. Erland Svänasson, född i Tjörnarp, död cirka 1865 i Häglinge Bjärröd 2, tabell 2. Måns Svänasson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2, tabell 3. Sven Svänasson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4, tabell 4. Bengta Svänasdotter, född i Tjörnarp, tabell 5. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Erland Svänasson, född i Tjörnarp, död cirka 1865 i Häglinge Bjärröd 2. Maka: Marna Jönsdotter, född i Tjörnarp, död i Häglinge Bjärröd 2. Gift där 3 ggr. Maka 2: Troen Bengtsdotter, född i Tjörnarp, död cirka 1865 i Häglinge Bjärröd 2. Sven Erlandsson, född i Häglinge. Bengt Erlandsson, född i Häglinge. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Måns Svänasson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Maka: Kiersti Olasdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. För denna familj: Se i övrigt tidigare stamtabeller! 29

30 Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Sven Svänasson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4. Maka: Sissela Bengtsdotter, född i Häglinge, död i Tjörnarp Ella 4. Sven Svensson, född Kerstina Svensdotter, född i Häglinge, död Sissela Svensdotter, född i Häglinge. Johanna Svensdotter, född i Tjörnarp. Kristoffer Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4, tabell 6. Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Bengta Svänasdotter, född i Tjörnarp. Make: Nils Olsson, född ca Hanna Nilsson, född i Häglinge. Sven Nilsson, född i Häglinge. Generation 2 (enbart grenen efter Kristoffer Svensson) Tabell 6 Kristoffer Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4. Maka: Karna Bengtsdotter, född i Södra Rörum, död i Tjörnarp Ella 4. August Kristoffersson, född i Tjörnarp, tabell 7. Cecilia Kristoffersson, född i Tjörnarp. Bengta Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Ljungby. Elna Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Hörby, tabell 8. Martin Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Generation 3 Tabell 7 (Generation 3, från tabell 6) August Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4. Maka: Matilda Larsson, född i Södra Rörum, död i Tjörnarp Ella 4. Arvid Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4. Otto Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Ella 4. Agda Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Norra Mellby Sösdala. Ivar Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Hörby. Sture Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Norra Mellby Sösdala. Tabell 8 (Generation 3, från tabell 6) Elna Kristoffersson, född i Tjörnarp, död i Hörby. Make: Herman Cederström, född i Södra Åby, död i Hörby, smedmästare. Tore Cederström, född i Tjörnarp, död i Hörby. Ebba Cederström, född i Tjörnarp, död i Hörby. 30

31 10. Måns Svänassons och Kiersti Olasdotters familj Äldsta dottern till Måns Svänasson hette Sissela och föddes Hon stannade kvar på gården tills hennes bror Sven gifte sig och blev åbo Då flyttade hon till Tjörnarpshus. Vilket hus i Tjörnarps kyrkby det var, går inte att avgöra gifte hon sig med Truls Nilsson, dräng i Svenstorp. Hon blev dock änka redan Enligt kyrkböckerna fick paret inga barn. I många år var hon sedan piga ( hushållerska vore kanske riktigare) hos ensamstående Nils Bengtsson i Åbarp. I maj 1886 dog Nils Bengtsson och Sissela flyttade då hem till Kyrkbyn till Tjörnarp 3, gården där hennes brorson Olof blev arrendator samma år. Hon bodde vid sin död 1894 på Tjörnarp nr 3 hos brorsonens familj. På vår gård finns en gammal vackert målad skäktkniv som det står SMD 1836 på. Kanske betyder SMD Sissela MånsDotter. Men sådana föremål brukade vara fästmansgåvor och Sissela gifte sig långt senare. Antagandet är därför osäkert. Nästa barn hette Elsa som föddes 1821 och dog redan Dottern Johanna föddes Hon gifte sig 1859 med Jonas Johnsson från Vinslöv, och de bodde sedan på Sösdala nr 2, 9/32 mtl i Norra Mellby socken. (Det fanns två gårdar med denna beteckning). Hon fick tydligen heller inga barn och blev änka 1880 men bodde kvar på Sösdala nr kallades hon undantagshjon. Hon avled Sven var det fjärde barnet och föddes Han blev kvar på gården och efterträdde sin far som åbo. Han, hans liv och familj kommer att beskrivas senare. Yngsta barnet hette Else, född Hon ansågs ha varit bakom. Troligen hade hon en skada från födseln. Hon var då sjuklig och fick nöddop. Tydligen bodde hon tillsammans med föräldrarna så länge dessa levde. Själv levde hon, tills hon blev nästan 89. Två källarrum på husets västra gavel kallades förr Elses källare. Där bodde hon senare. Slutligen bodde hon på socknens ålderdomshem. Måns och Kiersti och flera medlemmar av deras familj blev ovanligt gamla för den tid som de levde i. Måns blev 80 och Kiersti 88 år. Kierstis syster Hanna, som bodde kvar på gården, blev 73. Dottern Sissela blev 76, dottern Johanna 77 och dottern Else, som nämnts, 89. Endast sonen Sven, som övertog gården, dog förhållandevis tidigt. Han blev 55. Dörren till Elses källare ca

32 11. Livet på gården fram till ca Byns centrala delar före laga skifte 1858 Åkrar och ängar är ungefär de samma som De nuvarande vägarna har lagts ut. En yta för en ny kyrka och kyrkogård har markerats sydväst om den gamla. 32 Jämför man kartan över Tjörnarps kyrkby 1733 med kartan före Laga skifte på 1850-talet ser man att de är mycket lika. T o m namnen på de små åkrarna och ängarna var i stor utsträckning desamma. Byggnaderna låg på samma platser. I själva verket gick förändringarna i vardagslivet i byn säkert mycket långsamt under alla århundradena från det byn uppstod för länge sedan och fram till första hälften av 1800-talet. Från tiden kring sekelskiftet mellan och 1800-talen började man medvetet arbeta med utveckling av jordbruket i Sverige. Våra trakter låg dock säkert flera årtionden efter de viktigare jordbruksbygderna. Förhållandena under första halvan av 1800-talet skiljde sig knappast från 1700-talets, som beskrivits tidigare. Det är egendomligt att tänka sig att för år sedan levde man i våra trakter på en nivå, som var ungefär samma som den i de lägst utvecklade länderna i dag. Mandelgrens interiör från en gård i södra Halland Ändå levde man på vår gård troligen bättre än på många andra. Barnkullarna var ovanligt små under flera generationer på gården. Bouppteckningarna tycks tyda på att man var tämligen välbärgad. Många i släkten blev faktiskt mycket gamla, mätt med tidens mått. Hur bodde man? Svaret kan göras mycket enkelt. Man bodde mycket trångt och primitivt sett med våra ögon. Vår gårds boningshus som byggdes 1881, sägs ha före-

33 Exteriör och planritning av en gård från södra Halland enligt Mandelgren gåtts av en ryggåsstuga. Hur den såg ut vet vi ej. En konstnär som hette Nils Månsson Mandelgren reste på den svenska landsbygden i mitten av 1800-talet och ritade av vad han såg. Två av hans skisser visas här. Det kan mycket väl ha sett ut så på vår gård. Den ursprungliga bostadsbyggnaden på en bondgård bestod troligen av ett enda rum. Där åt, sov och levde man under den tid man inte kunde vara utomhus. Det var s k ryggåsstugor utan innertak, från början med rökutsläpp och ljusinsläpp i taknocken. Senare byggdes olika konstruktioner av stora ugnar med skorsten för eldning. När man kunde sluta till taknocken flyttade man ljusinsläppen ner på det sluttande taket. Sedermera blev det glasfönster där, och när man började komplettera yttertaket med innertak, flyttade de små fönstren ner till de lodräta ytterväggarna. Allt eftersom byggdes husen till med ytterligare rum, kammare, vid gavlarna. De kunde vara utan uppvärmning till att börja med. Husen var inte stora, och familjemedlemmarna kunde vara många, med ett antal barn, drängar och pigor och, som inhyses, gamla föräldrar och andra. Ett par familjer kunde dessutom ibland trängas i ett hus, som nu ter sig mycket litet. I äldre tid var golvet av kullersten, lera eller jord, senare av plankor. Halm var troligen den vanliga taktäckningen i våra trakter i äldre tid. Det var egentligen ett utmärkt material, som kombinerade god värmeisolering med en viss ventilation. Nackdelen var brandfaran. Man hanterade mycket öppen eld för uppvärmning och belysning. Torvtak på ett underlag av bräder med näver som tätande skikt kan ha förekommit. Bräder som lades omlott och tjärades användes också. Tunna hyvlade takspån, som lades som fiskfjäll, blev vanliga på 1800-talet. Väggarna i Småland och norrut var oftast av liggande timmer. I södra Skåne var det korsvirke med fyllning av kline mellan stolpar och tvärbalkar. Kline bestod av lera och kalk som bars upp av en armering av ris och halm. En variant av korsvirke, som fanns i våra bygder, var fyllning med lersten, obrända tegelstenar. Dessa var mycket känsliga för fukt och måste kläs med träpanel eller putsas med murbruk. Vårt bostadshus är byggt av korsvirke med lersten och med träpanel utanpå. 33

34 Bålevägg av furuplankor i Undantaget Huset är byggt ca Båleväggen bör vara från denna tid. Men plankorna har urtag som troligen beror på att de använts tidigare i ett äldre hus. De är också numrerade. Här i Skånes skogsoch mellanbygder bestod de stående väggarna annars ofta av båle eller fackverk. Det var liggande grova plankor, som hölls på plats av stolpar med inhuggna spår längs sidorna. Det finns båleväggar med mycket breda ekplankor. De stolpar och plankor, som ingick i båleväggar, kunde lätt tas ner och användas i ett nytt hus, när det gamla tjänat ut. Det syns tydligt på vissa väggar att virket använts tidigare. Mindre hus var ofta ingrävda i backsluttningar, så att baksidan utgjordes av en stenmur mot jorden. De kallades här för hyttor. För att få lugna sovplatser fanns det i husen ibland väggfasta sängar med förhängen eller med luckor. Men alla hade det inte så. Det finns också beskrivningar av hus med enbart väggfasta bänkar och bänkar kring ett stort bord. På bänkarna fanns halm och dynor. Där satt man på dagen när man åt och handarbetade och där sov man om natten. Belysningen var rovoljelampor eller ännu äldre: träbloss på s k fyrkärringar. Att hålla sin kropp ren var säkert inte lätt. Kanske brydde man sig inte särskilt mycket om det. Båleplankor av ek i det gamla stallet De bredaste av plankorna är ca 60 cm. Huset är troligen ca 150 år gammalt. Både plankor och de stolpar, som håller dem, har urtag som måste kommit till innan de sattes upp här. De kan mycket väl ha använts flera gånger tidigare och vara mycket gamla.. 34

35 12 Sven Månsson och hans familj Den 18 november 1857 gifte sig Måns Svänassons och Kierstina Olasdotters ende son Sven med Anna Månsdotter och blev åbo på gården. Det blev så småningom 5 barn: Olof född 1858, Nils född 1860, Emelie född 1862, Johannes född 1865 och Martina ( Tina ) född Deras familjer kommer att skildras senare. Måns Svänasson, hustrun Kiersti och dottern Else redovisas därefter i husförhörslängden på eget uppslag. Tidigare hade de äldre brukat betecknas som inhyses fader eller moder och stått längst ner på gårdens sida. Kanske innebar den nya redovisningen att de hade eget hushåll och hade en egen undantagsbostad och inte som förr var en del av den nya ägarens hushåll. Begreppet undantag började dyka upp i kyrkböckerna vid denna tid. Måns Svänasson levde till 1869 och Kjersti Olasdotter till Sven Månssons moster Hanna levde kvar på gården till Det var alltså en stor familj på gården. Under Sven Månssons och Anna Månsdotters tid blev det stora förändringar för gården och dess omvärld. Detta skall beskrivas senare. Dessvärre dog Sven Månsson redan Anna Månsdotter överlevde honom i 40 år och dog Bouppteckningen efter Sven Månsson tyder på att han varit en framgångsrik bondeföretagare. Nedanstående bild av Sven Månsson och Anna Månsdotter har funnits på gården under hela min tid. Troligen är det ett ganska hårt retuscherat fotografi. Men jag tycker att jag känner igen ansiktsdrag från några av mina farbröder hos Sven Månsson, deras farfar. Jag har också hört uttrycket Sven Månsingar om vår familj, beroende på gemensamma släktdrag. 35

36 Stamtabell för Sven Månsson Tabell 1 Sven Månsson, född i Tjörnarp Tjörnarp 2, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Maka: Anna Månsdotter, född i Tjörnarp Stavaröd, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Olof Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället, tabell 2. Nels Swenson, född i Tjörnarp, död i Minneapolis USA, tabell 3. Emelie Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Torup, tabell 4. Johannes Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället, tabell 5. Martina (Tina) Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället, tabell 6. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Olof Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Maka: Gunilda (Nelly) Björk, född i Billinge, död i Tjörnarp. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Nels Swenson, född i Tjörnarp, död i Minneapolis USA. Maka: Maria Andersson, född i Hyby, död Minneapolis, USA. Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Emelie Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Torup. Make: Olof Nilsson, född i Höör, död i Tjörnarp Torup. Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Johannes Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Maka: Anna Maria Jönsson, född i Tjörnarp Hedensjö, död i Tjörnarp Tjörnarp.2. Maka 2: Alma Eleonora Högdahl, född i Tjörnarp skolan, död i Tjörnarp samhället. Tabell 6 (Generation 1, från tabell 1) Martina (Tina) Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Make: Anders Paulin, född i Osby, död i Tjörnarp samhället. 36

37 13 Anna Månsdotters anor och släktingar Min fars farmor Anna Månsdotter föddes den 8 juni 1834 i Stavaröd i Tjörnarps socken (1 på kartan nedan). Hennes föräldrar var Måns Nilsson från Häglinge socken och Ingar Nilsdotter från Stavaröd. Släktingar och förfäder till Annas mor Ingar hade huvudsakligen bott i Stavaröd, några kilometer norr om Kyrkbyn. Hennes far Nils Jeppsson var rusthållare på gården Stavaröd 2. Han var alltså en självägande skattebonde med skyldighet att underhålla en beriden soldat, en husar. (Tillsammans med någon annan gård.) Nils Jeppsson hade en ganska stor familj, hans son och sonson på gården likaså. Men jag har inte hittat någon trolig ättling, som funnits kvar i byn Stavaröd till vår tid. Måns Nilsson var född i Häglinge Från denna tid finns inga kyrkböcker från Häglinge. Men mantalslängder anger att det fanns en Nils Månsson med en son Måns i byn Ebbarp år 1800 (2 på kartan). Med tanke på att Måns Nilssons son senare fick heta Nils Månsson är det ganska troligt att Nils Månsson i Ebbarp var hans far. Måns Nilsson kom dock närmast från Höör, där han torde varit dräng, till gården Svenstorp (till åbon Åke Trulsson), väster om vår gård, 1813 (3) flyttade han till socknen Hallaröd en á två mil västerut men återvände till Svenstorp Detta år kom Ingar Nilsdotter från Stavaröd dit som piga. De blev båda kvar på gården i Svenstorp tills 1831 och gifte sig på nyåret När Ingar Nilsdotter och Måns Nilsson gift sig arrenderade de en gård i Ingars hemby Stavaröd 1, 1/8 mantal. Där föddes barnen Nils 1832, Anna 1834 och Else flyttade de till byn Hjällaröd i Norra Rörums socken (4) och där föddes sonen Jöns Inom vår familj sades det i min barndom att gamlafarmor Anna Månsdotter var från Hjällaröd. Förmodligen hade hon sagt så själv, och det var ju där hon vuxit upp, även om hon inte var född där utan i Stavaröd. Anna Månsdotter och min farfars far Sven Månsson gifte sig som nämnts Förmodligen i början av 1860-talet flyttade Måns och Ingar till en arrendegård under Lillienbergska fideikommisset i Norra Rörums kyrkby, nr 4 (4). Sonen Nils övertog senare detta arrende. Måns och Ingar dog respektive 1874 och års generalstabskarta Nils gifte sig med Hanna Andersdotter från Ella nr 3 i Tjörnarp (5), några 100 meter från vår gård. Nils syster Else gifte sig dessutom med Hannas bror, Per Andersson och flyttade till Ella nr 3. Båda bröllopen ägde rum på hösten Brodern Jöns gifte sig med Bengta Jönsdotter och flyttade till en gård i Slättaröd i Tjörnarps socken (6). 37

38 Nils Månsson och Hanna fick barnen Martin 1872, Elinda 1881, Nils 1884 och Betty Ytterligare fyra barn föddes, men de dog unga köpte Nils en egen gård, Boarp 1/8 mantal, söder om Norra Rörums kyrkby (7). Nils och Hanna bodde där till sin död 1915 respektive Gården övertogs sedan av dottern Elinda och svärsonen Per Persson. Som nämnts tidigare hade Per Persson anor från min farfars farmors farbror Johan, som växte upp på vår gård. Det är från Boarp som min far hade minnen av sina Norra Rörum-släktingar. Nils Månssons son, farfars kusin, av min far nämnd som Martin i Boarp brukade hjälpa min farfar med diverse skrivelser och kontakter med myndigheter m m. Han blev tydligen en skrivkarl. Han gifte sig ej och bosatte sig i Norra Rörums kyrkby. Nils Månssons andre son, Nils Nilsson blev byggmästare och flyttade till Sösdala (8) där han också hade en trävaruaffär. Någon gång, troligen i början på 1900-talet försågs vårt hus med en ytterbeklädnad av stående och liggande hyvlad panel. Troligen var det han som satte dit den. I varje fall var det ett exempel på den panelarkitektur, som var modern då, som Nils Nilsson tillämpade när han byggde och som senare ofta tyvärr täckts av annat. Nils gifte sig med en Stavarödsflicka, Hilma. Gamlafarmors syster Else (namnet Else och Elsa förekommer omväxlande) och Per Andersson på Ella 3 fick barnen Cecilia 1872, Martina 1873, Anna 1875 och Anton Else avled Hennes make Per Andersson levde till Sonen Anton övertog föräldragården. Han var gift med Klara, dotter till en annan lantbrukare i Ella, Karl Persson. Anton och Klara fick barnen Frida, Ebba, Johan, Erik, Gunnar och Arvid. Gården är fortfarande i släkten. Den ägs av Fridas son, Sven Gunnar Svensson, vår granne i Kyrkbyn. Cecilia gifte sig med Nils Åkesson som hade en gård i Ynglingarum. Släkten Åkesson har fortfarande denna gård. Dottern Anna flyttade från orten. Martina gifte sig med sin brors svärfar, Karl Persson, som blivit änkling. Det är ett stående skämt att försöka reda ut hur dessa familjers medlemmar är släkt med varandra. Karl och Martina (kallad moster Tina i min barndom) fick dottern Anna Carlsson Hon levde tills 1998 på en liten gård i närheten av vår gård (10) och var en dam som engagerade sig starkt i bygden, dess folk och i släkten. Gamlafarmors bror Jöns Månsson och hans hustru Bengta bosatte sig som nämnts på en gård i vår grannby Slättaröd och fick barnen Martin 1880 och Emilie dog dessvärre Bengta. Jöns fick då svårt att klara sig på gården med två små barn. Ett slag hade han ett torp i Boarp hos sin bror Nils Månsson. Men sedan flyttade han till Tjörnarp och byggde ett hus nära vår gård (9). Det är det som ligger mitt emot infarten till vår skogsväg. Det ingick litet mark som han odlade (enligt vittnesmål från min farbror) för hand med flåhacka. Han tillverkade träskor, var kyrkovaktmästare och hjälpte grannarna. Jöns Månsson levde tills Av Jöns Månssons son, Martin Jönsson, finns det ett speciellt minne på en fönsterruta i vårt undantag. Där står ritsat Martin J. Det var väl någon odygd som han hade för sig när han besökte sin faster, Anna Månsdotter. Jöns dotter Emilie flyttade till Helsingborg. Martin blev järnvägsrallare i samband med att det lades dubbelspår förbi Tjörnarp vid sekelskiftet kring år Som rallare hamnade han i Stockholmstrakten där han träffade en dalkulla, Ida Bjurman. Martin och Ida flyttade hem till huset i Tjörnarp, där Martin så småningom blev lantbrevbärare. Martins hälsa sviktade dock och han dog redan

39 Martin och Ida fick barnen Majt, Birgit, Allan och Inga. Majt flyttade till Malmö, gifte sig Sandgren men är avliden sedan länge. Birgit, gift Berglund, har bott i Hässleholm. Allan var militär under en period från slutet av 1930-talet och tog släktnamnet Sternryd. Senare har han bott i Malmö men besökt Tjörnarp ganska ofta. På senare år brukade vi träffa honom vid sådana tillfällen. Han avled Inga, som tog moderns flicknamn Bjurman, dog för något år sedan i Hässleholm. Stamtabell för Måns Nilsson Tabell 1 Måns Nilsson, född i Häglinge, död i Norra Rörum. Maka: Ingar Nilsdotter, född i Tjörnarp Stavaröd, död i Norra Rörum. Nils Månsson, född i Tjörnarp, död i Höör, tabell 2. Anna Månsdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2, tabell 3. Else (Elsa) Månsdotter, född , död 1898 i Tjörnarp Ella 3:6, tabell 4. Jöns Månsson, född i Norra Rörum, död 1927 i Tjörnarp Tjörnarp 3:2, tabell 5. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Nils Månsson, född i Tjörnarp, bosatt i Norra Rörum Boarp, död i Höör. Maka: Hanna Andersdotter, född i Tjörnarp, död i Norra Rörum Boarp. Martin Nilsson, född i Norra Rörum, död i Norra Rörum. Elinda, född i Norra Rörum, död i Höör. Nils Nilsson, född i Norra Rörum, död i Norra Mellby Sösdala. Betty, född i Norra Rörum, död i Höör. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Anna Månsdotter, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Make: Sven Månsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Tjörnarp 2. Olof Svensson, född i Tjörnarp, död 1925 i Tjörnarp samhället. Nels Swenson, född i Tjörnarp, död i Minneapolis USA. Emelie Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Torup. Johannes Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Martina (Tina) Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Else (Elsa) Månsdotter, född i Tjörnarp Stavaröd, död 1898 i Tjörnarp Ella 3:6. Make: Per Andersson, född i Tjörnarp Ella, död i Tjörnarp Ella 3:6. Cecilia Persson, född i Tjörnarp, död 1941 i Häglinge Ynglingarum. Martina Persson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Anna Persson, född i Tjörnarp. Anton Persson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Jöns Månsson, född i Norra Rörum, död 1927 i Tjörnarp Tjörnarp 3:2. Maka: Bengta Jönsdotter, född 1845, död i Tjörnarp Slättaröd 2. Martin Jönsson, född i Tjörnarp, död 1940 i Tjörnarp. Emelie, född bosatt i Helsingborg. 39

40 14 En tid av stora förändringar börjar Fram till slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet gick utvecklingen mycket långsamt i våra trakter. Sen nåddes vi av det man kallar den agrara revolutionen, den process som så småningom ändrade jordbruket från självhushåll till kommersiellt rationellt jordbruk. Detta skedde ungefär samtidigt som industrialiseringen startade i städerna. De båda processerna påverkade naturligtvis varandra. Revolutionen hade börjat redan före 1700-talet i Nordvästeuropa och spreds långsamt mot Nordeuropas slättbygder. Först senare berörde den skogsbygderna där. I mitten av 1800-talet kan man säga att den började hos oss. Någon snabb revolution var det inte, mätt med nuvarande mått. Men jämfört med tidigare århundradens långsamma utveckling kunde man tala om revolution. Flera moment ingick, t ex: - Skifte av ägorna så att var och en fick större sammanhängande fält. - Handelsgödselanvändning. - Bättre maskiner och redskap. - Växtföljder där även hö odlades på åkern och där ängar i stället blev åkrar. - Växt- och husdjursförädling. - Dikning av vattensjuka marker och nyodling. Ännu en faktor i utvecklingen var bättre kommunikationer. Förbi Tjörnarp drogs t ex järnvägen Station anlades efter Snart uppstod det ett stationssamhälle med affärer, hantverkare och goda möjligheter att resa till andra tätorter. Från vår gård till stationssamhället var det bara en kilometer. Stationssamhället blev säkert också en möjlighet för dem, som inte längre fick försörjning på gårdarna, t ex syskon till den som övertog gården. Antalet emigranter till Amerika från Tjörnarp blev aldrig särskilt stort. Detta kan ha samband med att man också fick möjligheter att försörja sig i stationssamhället. Laga skifte och ökad aktivitet i byn. När man odlade upp marken i en by någon gång för länge sedan, hjälptes troligen de olika gårdarna åt. Av varje nyodlat litet fält fick då varje gård en bit. På så sätt blev gårdarnas ägor uppsplittrade och blandade om varandra. Ibland delades dessutom gårdarna t ex vid arvsskiften. Då delades kanske också fälten. Utmarken, utanför åkrar och ängar var gemensam för varje by. Större delen av utmarken var oftast inte beväxt med skog utan var bara mager betesmark. Ägosplittringen gjorde att man hela tiden var beroende av grannarna när man odlade sina fält. Sådd och skörd bestämdes på en byastämma. Att använda större redskap var inte möjligt. För att få större fält genomfördes därför skiften. Storskiftet och enskiftet var förrättningar som först genomfördes i vissa delar av landet för att föra samman ägorna. Vid sekelskiftet kring år 1800 kom en lag som stadgade att om någon i en by krävde det, skulle de övriga vara tvungna att delta i ett ägoutbyte. Detta kallades laga skifte. Tiden när detta blev genomfört i Tjörnarps socken växlade mycket mellan olika byar. 40

41 skedde laga skifte i Tjörnarps kyrkby. Detta innebar att varje gård fick sina ägor samlade i ett eller ett par skiften och att den gemensamma utmarken delades upp. I de flesta byar innebar det också att gårdar flyttades ut från den gamla bykärnan. Marken till gården Tjörnarp nr 2 samlades till ett skifte men husen fick ligga kvar på sin ursprungliga plats. Även nr 1 fick ligga kvar, medan nya byggnader uppfördes för nr 3 ca 200 meter norrut. När järnvägen kommit förstod företagsamma personer i Malmö Lundområdet snabbt, att det kunde finnas värden att exploatera i Mellanskånes risbygder och köpte gårdar där. En av dessa var färgeridirektör Carl Otto Borg från Lund, som köpte gården Tjörnarp nr 3 (som då var delad i två) under åren Detta ledde till hög aktivitet på nr 3. Gården flyttades, nya torp anlades, hantverkare sysselsattes och man började plantera granskog på de gamla skogfattiga utmarkerna. Det senare gjordes ca 40 år innan det blev vanligt i trakten i övrigt. Gården i slutet av 1920-talet. Ägorna begränsas av den svarta linjen. Vissa avstyckade tomter fanns vid sjön. De brandgula fälten är åkrar. Gles skog betecknas av svagare gult. Åter nya förutsättningar Från ca 1860 bör utvecklingen i Kyrkbyn ha börjat ta fart. Ett slag fanns det t o m en handelsbod i byn (i Marietorp ). Men den flyttade sedan till stationssamhället. För vår gårds del bör de bättre utvecklingsmöjligheterna ha börjat märkas ett par år efter Sven Månssons tillträde som åbo. Utvecklingen fortsatte under sonen Johannes Svenssons tid. De små åkrarna väster om gården slogs samman till större. Ängsmarkerna vid Svenstorps gräns blev dikade kärrodlingar. Gården fick som mest en åkerareal på ca 30 tunnland (15 hektar). Skördarna ökade. Gården försörjde en stor familj och åtskilligt tjänstefolk i slutet av och i början av 1900-talet. Ett par årtionden in på 1900-talet hade förhållandena åter ändrats. 30 tunnland (15 hektar) var då inte längre särskilt mycket. Traktens jordars produktionsförmåga var låg jämfört med slättbygdsjordarnas i Skåne. De utdikade kärrens nivå sjönk och de blev åter vattensjuka. Vissa åkrar gick inte att få tillräckligt stenfria. En del åkrar lades ner. Till slut var endast tio tunnland odlingsvärda. Från mitten av 1900-talet var gården inte längre bärkraftig som jordbruk betraktad. 41

42 Gården ungefär De återstående åkrarna betecknas med vita Å. På de gamla kärråkrarna i sydväst är marken för blöt för skog. I övrigt visar flygfotot skogsbestånd i olika stadier. Så småningom kom skogen att få större betydelse. Sedan säkert över tusen år, kanske ända sedan röjningsrösena lades, hade utmarken betats av husdjur på ett sätt som hållit skogen tillbaka. Flera beskrivningar under och 1800-talen nämnde glesa skogsbestånd, och på kartorna redovisades mest ljungmarker. För skogens del kom förändringarna senare än för den odlade marken. Från och med omkring 1920 började man freda skogsmarken mot betning av gårdens djur. (Skogsbetet var f ö inte särskilt lämpat för högproducerande husdjur.) Gran började planteras och de bättre delarna av lövskogen fick den vård de behövde. Granskogen har sedan fått stor ekonomisk betydelse. Den kom så småningom att omfatta ca halva arealen. Resten består av ek, bok, björk, al m m. Särskilt ekskogen har kunnat utvecklas väl tack vare betesfredningen. Efter ca 1950 har skogsprodukter blivit gårdens dominerande avkastning. 42

43 15 Sven Månsson som åbo Sven Månsson efterträdde sin far som åbo på gården 1857, samtidigt som Laga skifte genomfördes i Tjörnarps kyrkby. Detta ledde till att han bör ha fått gynnsamma förutsättningar att utveckla sin gård, och allt tyder på att det gick honom väl i händer. Under hans tid byggdes gården om till sitt nuvarande byggnadsbestånd.. Nytt boningshus nämns i fideikommissets skogsförvaltningspapper Som boningshuset å hemmanet Tjörnarp under Ågerups fideikommiss blivit av undertecknad utdömt och arrendatorn Sven Månsson enligt kontrakt är förpliktigad att uppföra nytt boningshus har han denna dag till byggnadshjälp erhållit utstämpling av 110 st eketrän. Boningslängan skall vara uppförd och till insyning färdig inom den 1 december 1881 och skall den ritning, som av mig godkänts noggrant efterföljas. Under nästa år påbörjas arbete och vid årets slut skall hälften av längan vara uppförd (västra delen). Handlingen är undertecknad av en representant för Lillienbergska fideikommisset den 18 november Boningshuset är påfallande stort för att ha varit en arrendatorsbostad. Enligt en familjetradition hade det antagligen byggts av fideikommisset och varit avsett för något av fideikommissets herrskap. Men texten ovan tyder knappast på det. Det tycks ha varit så att Sven Månsson byggde detta boningshus för egna medel utan annat bistånd från fideikommisset än utstämpling av 110 st eketrän. Det är fortfarande gårdens boningshus. Planlösningen är till största delen oförändrad. I maj 1881 var det dags för beslut om östra uthuslängan. En ny länga skulle byggas med 40 alnars längd, 4 alnars höjd och 14 alnars bredd och innehållande loge, Gården från sydost och sydväst i början av 1900-talet. Jämfört med 1880-talet har den östra längan förlängts med några meter. Bostadshuset hade från början spåntak. Här har det blivit tjärat papptak. 43

44 två loggolv, stall och foderhus. Huset skulle vara färdigt i november samma år, och bidraget var utstämpling av 54 eketrän och 3 boketrän. Huset har sedermera byggts till i norra änden. Södra änden, som måste varit den del som från början inreddes till stall och foderhus, ändrades till en undantags -lägenhet redan i början av talet. Begreppet undantag dök upp under 1800-talet. Förut hade den äldre generationen bott som inhyses när nästa generation tagit över. Nu tog man undan en egen bostad för den äldre generationen. Därför kallades denna bostad undantag. Ofta fanns det skriftliga undantagskontrakt där det dessutom specificerades att man hade rätt till vissa mängder av gårdens produkter, eget trädgårdsland och andra rättigheter. Om något sådant formellt kontrakt fanns här på gården vet jag ej. För västra uthuslängan med kostall, häststall m m finns det inga uppgifter om ålder, men den är troligen också ungefär från Sven Månssons tid. Husets bredd och höjd är ungefär desamma som den östra längans. Under tidigare epoker brukade byggnaderna vara mindre. Förutom Tjörnarp nr 2 kom Sven Månsson att engagera sig i granngården nr 3 på flera sätt. Färgeridirektör C. O. Borg från Lund, som köpt gården på 1850-talet, drev den uppenbarligen först i egen regi arrenderade han sedan ut den till en Bengt Trulsson. Denne hade tydligen ej tillräckligt god ekonomi för att starta ett jordbruk. Detta problem löstes bl a på följande sätt: Sven Månsson och en lantbrukare i Ella köpte hela hans inre bohag och hyrde sedan ut det till honom för 6 % årlig ränta på köpeskillingen. Bengt Trulsson flyttade dock snart till en annan av Borgs gårdar, i Boarp i Norra Rörum. (Anna Månsdotters bror, Nils Månsson, blev senare granne till honom där.) 1870 arrenderade Sven Månsson själv nr 3 av direktör Borg. Arrendet var 150 Rdr rmt (Riksdaler riksmynt) per år, en viss mängd ved som skulle levereras vid järnväg för vidare befordran till Lund och ett fett svin vid ollonår höjs kostnaden för arrendet till 300 Rdr rmt upphörde arrendet, men en annan arrendator fick det för 200 och hade det till våren Då var det åter dags för Sven Månsson och hans familj. Sonen Olof blev arrendator med Sven Månsson som borgensman. Samma år i september dog dock Sven Månsson. Som medlem av skolrådet måste Sven Månsson besöka skolan. Här är besöksboken där hans namnteckning förekommer på ett par ställen Man får intrycket att Sven Månsson var en mycket driftig person och att hans tidiga bortgång blev ett svårt slag för familjen. Olof var engagerad i gården Tjörnarp nr 3. Nils hade rest till Amerika 1881 och min farfar Johannes lär ha börjat utbilda sig till målare. Det har berättats inom familjen att Johannes befann sig på arbete i Tyr- 44

45 Ur en mantalslängd för Arrendator Sven Månsson f 31. Hu d v s hustrun f 34. Ola, Christina, Jöns och Anna är alla pigor och drängar. Enkan Kjersti Olsdotter och arb Else Måns(dotter) är Sven Månssons mor och syster. arb Bengt Kristofersson var från granngården. Nils Persson och Johanna Petrusdotter bodde ej på gården utan i Hyttan. Det var många på gården, men tidvis hade det varit fler. inge eller Perstorp när hans far dött. Han fick budet från någon i orten som hade telefon och pratade då för första gången i en sådan. Min farfar Johannes fick snart återvända till hemgården och bli bonde. Bouppteckningen visade att Sven Månsson varit en man med god ekonomi. Men någon egen gård ägde han dock inte. Han var arrendator under det Lillienbergska fideikommisset. Anna Månsdotter överlevde sin make med 40 år, ända till 1926, och bodde i det ovannämnda undantaget. Så sent som i början på 1990-talet renoverades detta undantag igen. I hörn under tapeterna och under en inbyggd trappa fanns det då uppklistrade gamla tidningar från Detta var uppenbarligen det år, då undantaget ställdes i ordning för Anna Månsdotter. Hon hade då varit änka i 8 år. Sonen Johannes hade gift sig 1892 och då troligen tagit över gården som arrendator och åbo. 45

46 16 Johannes Svensson och hans tid på gården Johannes föddes den 26 januari Han var fjärde barnet och hade två äldre bröder, Olof och Nils. Johannes planerade därför till en början inte att bli bonde utan målare och började sin yrkesutbildning. Men det blev annorlunda. Brodern Nils emigrerade till USA Äldste brodern Olof övertog granngården nr 3 som arrende på våren I september 1886 dog hans far, Sven Månsson. Modern Anna Månsdotter sägs då ha bett honom att komma hem för att sköta gården gifte Johannes sig med Anna Maria Jönsson från grannbyn Hedensjö. I augusti 1892 fick de en son, Ivar Sigfrid, som dock dog redan i januari I juli 1895 dog Anna Maria i barnsäng. 30 år gammal blev Johannes alltså änkling på en gård, som på den tiden sysselsatte ett icke obetydligt antal människor. Johannes sorg lär ha varit djup. Han ville till att börja med inte bo kvar i gårdens boningshus utan bodde hos drängarna i stallbyggnaden gifte han dock om sig med Alma Högdahl, dottern till läraren i skolan, som låg 100 m från gården. Alma var född Hon och Johannes fick barnen: Ivar 1899, Martha 1900, Frans 1902, Ernst 1904, Olga 1906 och Erik Johannes och Almas familj ca 1917 Sönerma längst bak fråm vänster: Frans,Ivar och Ernst. Flickona: Olga och Martha. Sittande: yngste sonen Erik. Vid sekelskiftet arrenderade Johannes ytterligare en gård, Svenstorp, omedelbart väster om Tjörnarp nr 2. Det är en stor skogsfastighet, som ägs av släkten Gyllenkrook på godsen Svenstorp och Björnstorp i närheten av Lund. Gården hade på den tiden också en för trakten ganska stor åkerareal. På Svenstorp bosatte sig Johannes svärfar Anders Högdahl, som pensionerats som folkskollärare på nyåret Arrendet varade dock bara två år. Åren efter sekelskiftet styckades gården Tjörnarp nr 3, som Johannes bror Olof med kompanjoner köpt av direktör Borgs dödsbo Husen på nr 3 tillsammans med den

47 Johannes Svensson framför gården. Troligen i början av 1900-talet. Gården var helt kringbyggd enligt kartan Den norra längan hade tydligen rivits sedan dess.en ny norra länga lär ha byggts Den är numera också riven. mesta åkerjorden och en del av skogen såldes till Karl Samuelsson från Vätteryd vid Sösdala. Han drev sedan den gården i cirka 30 år. En annan del av nr 3, Trulsatorpet med en del åker och skog köptes av Johannes svärfar, Anders Högdahl och kallas nu Högdahlsgården. Resten tog Johannes hand om. Det mesta var skog. Mycket av denna bestod av den granskog som direktör Borg låtit plantera ett par årtionden tidigare, men det ingick också några åkrar, Töften, Loagern och Norrevång. Ytterligare en liten gård avstyckades senare, Karl Perssons Solhäll. Johannes tid som bonde inföll under en epok, då man på alla sätt försökte utöka åkerarealen och förbättra den. Sveriges befolkning hade ökat kraftigt. Emigrationen till Amerika pågick. Svenska myndigheter uppmuntrade alla åtgärder att öka försörjningsmöjligheterna inom landet. De nya kärrodlingarna förbättrades. Dessvärre fungerade de tillfredsställande bara under ett par årtionden. Det är välkänt att när man dränerar, plöjer upp och odlar gammal kärrmark, sjunker ytan snart och marken kan bli vattensjuk igen. Vid sidan av jordbruket hade Johannes ett antal andra verksamheter. Den viktigaste var vedhandel. Området vid lastkajen norr om Tjörnarps järnvägsstation utnyttjades som lager för brännved, som köptes upp i trakten. Veden lastades sedan på järnvägsvagnar för befordran till kunder i Lund och Malmö. Bränntorv, som bröts på traktens torvmossar, förvarades i en lada på samma plats och såldes på samma sätt. Under första världskriget måste detta varit en lönsam verksamhet. På torvmossarna användes ångmaskiner, lokomobiler, som kraftkälla. En sådan använde Johannes också för sitt sågverk, som anlades i byn på nr 3. En lokomobil användes även för att driva en stenkross, som skaffades för att förbättra traktens vägar och som flyttades omkring till de stora stenhögar som lantbrukarna samlade ihop, främst för att få bort dem från sina åkrar. Från år 1919 såldes det stora Lillienbergska fideikommisset ut. I detta ingick vår gård. Innehavarinnan fick Kungl Majts tillstånd att upplösa fideikommisset och sälja det till sin son, Claes Mörner på Sya i Östergötland. Denne skötte sedan utförsäljningen till i första hand arrendatorerna. Johannes fick då möjlighet att köpa den gård, som han och hans förfäder brukat sedan Gården var på ½ mantal, men Johannes kunde bara få lagfart på 1/3 mantal. Det fanns någon gammal oklarhet i fastighetsregistret. Först 1938 beviljades lagfart på återstående 1/6 mantal. Detta kunde göras, sedan ett antal avlidna innehavare fått retroaktiv lagfart. Priset för gården var kronor och den tillträddes den 14 mars

48 Gården någon gång En kringresande fotograf har anlänt. Han har tagit ett mycket traditionellt kort, där gårdens hästar visas upp. Till vänster en dräng. Till höger Johannes och Ivar med var sin häst. Gruppen i mitten bör bestå av Alma, en piga och Martha, samt Erik, Olga och troligen Ernst såldes gården Tjörnarp nr 2 till sonen Ivar. Den del av Tjörnarp nr 3, som Johannes köpt i början av 1900-talet av Olof samt några skiften i Torup och Karlarp behöll Johannes tills vidare. Han och Alma flyttade till ett hus i stationssamhället. Det var f ö samma hus som brodern Olof bott i och där faster Nelly och hennes dotter Anna fortfarande bodde kvar i en lägenhet. Ytterligare en tid var Johannes aktiv med att sköta sina fastigheter, men sedan drabbades han av stroke. Han blev så småningom sämre och avled Alma levde till Johannes Svensson var som synes en verklig entreprenör, för att använda ett modernt begrepp. Hans många affärsverksamheter blev också möjliga genom att sonen Ivar tidigt engagerades i lantbruket. Övriga söner och döttrarna arbetade också på gården och med de andra verksamheterna i yngre år. Bild från 1922 Barnen Olga och Frans tillsammans med sina föräldrar. 48

49 17 Johannes Svenssons syskon och deras familjer Anna Månsdotter (1) med barn och deras familjer, sannolikt vid midsommar Olof, född Emelie, född Johannes, född Martina, född Hustru:Gunilda (Nelly) 6. Make: Olof Nilsson 14. Hustru: Alma 21. Make: Anders Paulin 4. Anna 7. Gunnar 8. Anna 15. Ivar 16. Martha 22. Svea 23. Vilde 9. Ida 10. Ellen 17. Frans 18. Ernst 24. Mary (Maja) 11. Bernt 12. Edvin 19. Olga Saknas på bilden: Nils, född 1860, som emigrerade till USA Hans hustru hette Maria och barnen Ernest, Carolyne och Elmer. Födda senare än 1907: Emelies dotter Astrid 1908, Martinas son Max 1908 och Johannes son Erik 1910, Olof och hans familj Sven Månssons äldste son Olof, som arrenderat granngården nr 3 år 1886, gifte sig i november samma år med pigan på nr 3, Gunilda Björk från Billinge. Inom familjen kallades hon dock Nelly. De fick en dotter 1887, Anna Cecilia fick de ytterligare en dotter, Ebba Maria, som bara levde ett år. Dottern Anna Svensson kom att vara poststationsföreståndarinna i Tjörnarp under många år och gifte sig aldrig. Hennes plikttrohet blev nästan legendarisk. Några ättlingar till Olof och Nelly finns ej efter hennes död. Olof kunde inte ta ansvaret för både nr 2 och nr 3, när fadern dött Modern, Anna Månsdotter, bad därför yngste sonen, Johannes, att komma hem och ta över fädernegården, medan Olof fortsatte med arrendet av nr 3 ytterligare en tid. På 90- talet flyttade Olof med familj till stationssamhället. Gården Tjörnarp nr 3 drev han sedan under några år med hjälp av statdrängar. På våren 1897 överläts arrendet till en annan. 49

50 Efter det att direktör Borg dött på hösten 1897, blev gården Tjörnarp nr 3 till salu. Olof och två kompanjoner köpte den Gården styckades sedan. Ca hälften, huvudsakligen skogsmark, behölls av Olof men såldes sedan till brodern Johannes, som då drev hemgården Tjörnarp nr 2 sedan ca 10 år. I stationssamhället drev Nelly servering, medan Olof hade åkeri (med häst givetvis). Olof dog 1925 och Nelly Under ett antal år skötte dottern Anna sin mor samtidigt som hon var poststationsföreståndarinna. När modern avlidit, flyttade hon till posthuset, som hon köpte. I sin plikttrohet lät hon t o m bygga ett nytt hus åt poststationen när det blev nödvändigt. Hon gifte sig aldrig och avled Stamtabell för Olof Svensson Olof Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Maka: Gunilda (Nelly) Björk, född i Billinge, död i Tjörnarp samhället. Anna Cecilia Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Ebba Maria Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Nels Swenson, emigranten Sven Månssons och Anna Månsdotters andre son, Nils, emigrerade till Minneapolis Han var då 21 år gammal och gifte sig där med Maria som kom från Vätteryd i Norra Mellby socken, Tjörnarps grannsocken. Ursprungligen kom dock familjen från Hyby. De var tydligen fästfolk redan i Sverige och Nils följde med Marias familj när denna emigrerade. Det verkar som om Maria tagit initiativet till emigrationen. På våren 1881 tog Maria ut flyttningsbetyg för emigration. Först på hösten samma år tog Marias föräldrar och syskon samt Nils ut flyttningsbetyg. Från januari 1883 finns det bevarat ett brev från Nils till brodern Johannes. Han har då upplevt två jular i USA. Han var arbetslös under den kalla tiden, men i övrigt tycks det ha gått bra. Brevet är välskrivet. Nils kallade sig Nels Swenson. Han blev byggnadsarbetare, specialiserad på stenarbeten. Senare startade han affär i centrala Minneapolis vid Minnehaha Avenue, och han tycks ha haft framgång. Maria och han fick tre barn: Ernest född 1884, Carolyne född 1888 och Elmer född Ernest var anställd i ett försäkringsbolag. Han gifte sig med Anna, också hon av helt svenskt ursprung, och de fick barnen Robert 1916 och Richard Ernest Robert och hans hustru Delores fick tre flickor. Richard Ernest, vars hustru Cecile också var av helt svensk härkomst, fick också tre flickor. 50 I detta hus i samhället bodde först Olof med familj flyttade också Johannes och Alma dit, sedan de lämnat gården. De sista åren före Nellys död bodde hon och dottern Anna kvar i bortre delen av huset. Det såldes efter Almas död Senare kalldes det Hellqvists hus. Det är nu klätt med sidiplattor. Nels och Maria Swenson

51 Nels dotter Carolyn och Olofs dotter Anna fotograferade ca 1910 Carolyne, Carlie kallad, gifte sig med Eugene Seidel, av tyskt ursprung. Han var ansvarig för underhållen av tak på Minneapolis skolor. Deras enda barn, sonen Glenn, född 1914, har haft toppbefattningar inom bl a elektronikföretaget Minneapolis-Honeywell. Glenn och hans hustru Dolores fick också tre flickor. Elmer gifte sig ej. Nels var tillbaka i Sverige på besök omkring Han kom då tillsammans med sin hustru Maria och sin dotter Carlie. Det finns ett kort, som visar Carlie och hennes kusin Anna, Olof Svenssons dotter. Flickorna var klädda enligt denna tids mode. Ett annat kort, tydligen taget samtidigt, visar Maria. När Nils mor Anna Månsdotter dött 1926, överlät han sin arvslott till sin kusin, moderns brorson, Martin Jönsson. Detta ledde till att kontakten behölls mellan familjerna. Ytterligare ett brev från Nils till Johannes är bevarat. Det är från januari 1930 och ger bilden av en gammal man, som har det ganska gott ställt. Han skulle gärna vilja återvända till Sverige men bor tillsammans med sin familj och tycks vara nöjd med sitt liv. Nels dog 1933 och Maria när jag var i USA besökte jag familjerna i Minneapolis. Från 1968 har flera varit på besök här i Sverige. År 2000 besökte Anna-Greta och jag Delores och hennes dotter Ruth med familj. Ruth och hennes make Roy Lecy drev då ett framgångsrikt byggföretag i Minneapolis västra delar. Stamtabell för Nels Swenson Tabell 1 Nels Swenson, född i Tjörnarp, död i Minneapolis, USA. Maka: Maria Andersson, född i Hyby, död Minneapolis, USA. Ernest S Swenson, född 1884, död , tabell 2. Anna Carolyn (Carlie) Swenson, född , död 1969, tabell 3. C. Elmer Swenson, född , död Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Ernest S Swenson, född 1884, död Maka: Anna H. (Vera), född , död J Robert (Bob) Swenson, född , död , tabell 4. Richard Ernest (Dick) Swenson, född , tabell 5. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Anna Carolyn (Carlie) Swenson, född , död Make: Eugene (Gene) Seidel, född , död Glenn Seidel, född i Minneapolis, död i Florida, tabell 6. 51

52 Generation 2 Tabell 4 (Generation 2, från tabell 2) J Robert (Bob) Swenson, född , död Maka: Delores, född , död Jeanne Marie Swenson, född Ruth Ann Swenson, född Roberta (Robin) Swenson, född Tabell 5 (Generation 2, från tabell 2) Richard Ernest (Dick) Swenson, född Maka: Cecile, född Linnea Swenson, född Deborah Swenson, född Kristin Swenson, född Tabell 6 (Generation 2, från tabell 3) Glenn Seidel, född i Minneapolis, död i Florida. Maka: Dolores, född Dolores (Dee Dee) Seidel, född Sally Seidel, född Patricia Seidel, född Emelie och hennes familj Måns och Annas tredje barn hette Emelie. Hon föddes gifte hon sig med Olof Nilsson, som var född i Höör och anställd vid järnvägen. Olof sadlade emellertid om till lantbrukare och hade en gård i Torup. Paret fick tretton barn. Flera dog i späd ålder, i spanska sjukan, m m. Gunnar, Anna, Ida, Ellen, Bernt, Edvin och Astrid var sedan syskonskaran. Äldste sonen, Gunnar, gifte sig med Berta. Han drev lastbilsåkeri i Tjörnarp. Gunnar kompletterade snart lastbilen med ett busschassi och körde bygdens folk m fl på utflykter. Verksamheten blev allt större. Rörelsen tillhör fortfarande familjen. Den drivs numera av Gunnars barnbarn, Mikael och Ingela, och har blivit mycket omfattande med ett stort antal bussar, som ständigt förnyas. Tjörnarpsbuss är numera ett välkänt turistreseföretag med bussturer och andra researrangemang både inom Norden och ute i Europa. Man har också skolskjutsar, lokaltrafik inom Höörs kommun och, som ursprungligen, lokala utflykter för traktens befolkning. Bernt drev personbilsåkeri i Tjörnarp under många år. Som taxiägare var Bernt en välkänd person för alla Tjörnarpsbor och många andra som brukade komma med tåget. Han och hans hustru Nanna hade inga barn. Nanna hade länge bageri- och kaférörelse. Bröderna Gunnar och Bernt hade också bränntorvfabrikation och annan verksamhet tillsammans. Torvfabrikationen var stor och viktig under kriget Anna gifte sig med lantbrukaren Ivar Kristiansson på Spångahus. De flyttade från Tjörnarp på 1930-talet och drev sedan lantbruk på slätten. Spångahus arrenderades ut till en bror till Ivar. Ida blev banktjänsteman och tjänstgjorde i Liatorp i Småland i många år. IKEAs grundare Ivar Kamprad hörde till hennes kunder. Hon gifte sig ej. Ida höll god kontakt med Tjörnarp och ägde där en stuga tillsammans med sin syster Astrid nära intill en annan stuga som ägdes av brodern Edvin. Ida avled i Tjörnarp. 52

53 Emelie och Olof Nilsson med sina barn och Emelies mor, Anna Månsdotter framför gården i Torup ca 1914 Längst bak i mitten står Gunnar som blev lastbilsåkare m m och grundade Tjörnarpsbuss. Längst till höger står Bernt, som senare drev taxirörelse. Bredvid honom yngsta dottern Astrid. Ellen blev lantbrukarhustru. Hon och hennes man Arvid Persson (också han från byn Torup) hade en gård i Korsaröd. Ellen, som var född 1900, dog redan 1936 på yngste sonen Hans 6-årsdag. Arvid dog två år senare. De två yngre av deras tre barn var då fortfarande i skolåldern. Edvin blev folkskollärare i Katslösa i södra Skåne och senare i Södra Sandby. I Tjörnarp ägde han ett skogsskifte tillsammans med syskon. Där hade han sin stuga. Edvins hustru hette Boel. Astrid gifte sig med Gunnar Carlsson, som kommit från Blekinge och blivit affärsbiträde i Tjörnarp. De bosatte sig sedermera i Malmö. Gunnar var anställd inom Konsum Malmö. Han var där butikschef och sedan internrevisor och avdelningschef. Stamtabellen nedan omfattar de första generationerna. Med ytterligare generationer är den mycket omfattande. Stamtabell för Emelie Svensson Tabell 1 Emelie Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp Torup. Make: Olof Nilsson, född i Höör, död i Tjörnarp samhället. Gunnar Nilsson, född i Höör, död i Tjörnarp samhället, tabell 2. Anna Nilsson, född i Tjörnarp, död i Lackalänga, tabell 3. Ida Nilsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. 53

54 Ellen Nilsson, född i Tjörnarp, död 1936 i Tjörnarp Korsaröd, tabell 4. Bernt Nilsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället, tabell 5. Edvin Nilsson, född i Tjörnarp, död i Södra Sandby, tabell 6. Astrid Nilsson, född i Tjörnarp, död i Fosie Malmö, tabell 7. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Gunnar Nilsson, född i Höör, död i Tjörnarp samhället. Maka: Berta, född i Norra Åsum, död i Tjörnarp samhället. Stig Nilsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Kerstin Nilsson, född i Tjörnarp. Ingrid Nilsson, född i Tjörnarp. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Anna Nilsson, född i Tjörnarp, död i Lackalänga. Make: Ivar Christiansson, född i Örsjö, död i Lackalänga Furulund. Kurt Christiansson, född Inga Christiansson, född Ulla Christiansson, född Uno Christiansson, född Kjäll Christiansson, född Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Ellen Nilsson, född i Tjörnarp, död 1936 i Tjörnarp Korsaröd. Make: Arvid Persson, född 1899 i Tjörnarp, död 1938 i Tjörnarp Korsaröd. Inga Arvidsson, född i Tjörnarp. Sven Arvidsson, född i Tjörnarp. Hans Arvidsson, född i Tjörnarp. Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Bernt Nilsson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Maka: Nanna, född i S Åsum, död i Tjörnarp samhället. Tabell 6 (Generation 1, från tabell 1) Edvin Nilsson, född i Tjörnarp, död i Södra Sandby. Maka: Boel, född i Tullstorp, död i Södra Sandby. Inga-Britt Nilsson, född Bo Nilsson, född Karin Nilsson, född Ulf Nilsson, född , död i Lund. Tabell 7 (Generation 1, från tabell 1) Astrid Nilsson, född i Tjörnarp, död i Fosie Malmö. Make: Gunnar Carlsson, född i Asarum, död i Fosie Malmö. Gun Carlsson, född Ingegärd Carlsson, född Sten-Olof Carlsson, född Tommy Carlsson, född

55 Martina (Tina) Annas och Måns yngsta dotter Martina, kallad Tina, gifte sig med en järnvägstjänsteman, Anders Paulin, som blev stins i bl a Södervidinge, Ballingslöv och slutligen Tjörnarp. De fick barnen Svea, Vilde, Mary kallad Maja och Max. Som pensionärer bodde Anders och hans hustru i Tjörnarp. Tina levde där till 1936 och Anders till Svea arbetade ett slag i Malmö och gifte sig sedan med en lantbrukare, John Esbjörnsson, i Annelöv utanför Landskrona. Sonen Esbjörn övertog sedermera gården, som fortfarande är i släktens ägo. Vilde var företagare inom elbranschen i Malmö. Hans hustru hette Karin. Vilde hade länge en sommarstuga i Tjörnarp, Holken, i bokbacken ovanför samhället. Tina Paulin Anders Paulin Maja gifte sig med Sture Grilling, som var född i Höör. Sture Grilling blev affärsman och bodde i Malmö. Han hade olika befattningar och ägde slutligen ett företag som sålde motoroljor. Max blev polis. Han gifte sig med en Sösdalaflicka, Vivi Holmqvist, och flyttade till Stockholm, där han blev poliskommissarie. Stamtabell för Martina (Tina) Svensson Tabell 1 Martina (Tina) Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället. Make: Anders Paulin, född i Osby, död i Tjörnarp samhället. Svea Paulin, född , död i Annelöv, tabell 2. Paul Vilde Paulin, född i Osby, död i Malmö Möllevången, tabell 3. Mary (Maja) Paulin, född i Moheda, död Malmö, tabell 4. Max Paulin, född , död i Högalid Stockholm, tabell 5. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Svea Paulin, född , död i Annelöv. Make: John Esbjörnsson, född i Annelöv, död i Teckomatorp. Esbjörn Esbjörnsson, född i Annelöv. Stina Esbjörnsson, född i Annelöv. Kerstin Esbjörnsson, född Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Paul Vilde Paulin, född i Osby, död i Malmö Möllevången. Maka: Karin, född i S Pauli, död i Malmö Möllevången. Ingrid. 55

56 Tabell 4 (Generation 1, från tabell 1) Mary (Maja) Paulin, född i Moheda, död Malmö. Make: Nils Sture Grilling, född i Höör, död Malmö. Bengt Grilling, född Sven Grilling, född Tabell 5 (Generation 1, från tabell 1) Max Paulin, född , död i Högalid Stockholm. Maka: Enid Hanna Vivika (Vivi) Holmqvist, född i Norra Mellby, död i Högalid Stockholm. Leif Paulin. 56

57 18 Alma Högdahls anor Alma Eleonora föddes 1873 i lärarbostaden, som var inrymd i skolhuset vid Tjörnarps kyrka. Hennes far var folkskolläraren Anders Andreasson Högdahl. En lärare skulle inte ha ett sonnamn. Därför tog han sig namnet Högdahl då han utbildades. Almas mor var småskollärarinnan Anna Österholm. Alma var äldsta barnet. Ytterligare sex barn föddes i familjen: Rudolf Julius 1874, Hjalmar Teodor 1875, Emil Axel 1878, Hjalmar Emil 1881, Karl Fritjof 1885 och Justus Birger Alla utom Alma, Karl och Justus dog som barn eller som relativt unga vuxna. Anna Österholm Tjörnarps gamla skola, som ligger ca 100 m från gården På Anders Högdahls tid var en lärarbostd belägen bakom de mittre fönsterna. Familjen bodde i skolhuset, tills Anders slutade sin tjänst. Ett par år bodde de sedan i Svenstorp, som svärsonen Johannes Svensson arrenderade köpte Anders från Tjörnarp nr 3 den gård som min kusin Sven Tägil nu äger. Anders levde där till 1916, då han avled 73 år gammal. Hans hustru Anna levde till 1929 och blev 85. Av sönerna blev Karl militärmusiker vid kustartilleriet i Karlskrona. Hans hustru hette Selma. De hade en dotter Märta som gifte sig Liljeqvist och hade två söner. Den yngste brodern, Anders Högdahl Justus, stannade kvar på sin gård under hela sitt liv och gifte sig aldrig. Justus Högdahl var en av de mera kända profilerna i Tjörnarp. Han var engagerad i kommunalpolitiken. I telefonkatalogen kallades han brandstodsordförande. Det innebar att han var ordförande i brandförsäkringsföreningens sockenkommitté, tecknade försäkringar och hade ansvar för att dessa frågor sköttes Justus Högdahl

58 på ett riktigt sätt. Justus hade också ett varmt intresse för hembygdsfrågor och gammal kultur. Bostaden utökades men behöll gammal stil. Justus levde till Stamtabell för Anders Högdahl och Anna Österholm Tabell 1 Anders Andreasson Högdahl, född i Hörby, död i Tjörnarp. Maka: Anna Österholm, född på Ivö, död i Tjörnarp. Alma Eleonora Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp samhället, tabell 2. Rudolf Julius Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Hjalmar Teodor Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Emil Axel Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Hjalmar Emil Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Karl Fritjof Högdahl, född i Tjörnarp, död i Karlskrona, tabell 3. Justus Birger Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Alma Eleonora Högdahl, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. Make: Johannes Svensson, född i Tjörnarp, död i Tjörnarp. För Almas och Johannes ättlingar: Se särskild stamtabell. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Karl Fritjof Högdahl, född i Tjörnarp, död i Karlskrona. Maka: Selma Nilsson, född i Karlskrona, död i Karlskrona. Märta Högdahl, född i Karlskrona, död i Kristianstad, tabell 4. Generation 2 Tabell 4 (Generation 2, från tabell 3) Märta Högdahl, född i Karlskrona, död i Kristianstad. Make: Gunnar Liljequist, född i Malmö. Anders Liljequist, född i Karlskrona. Bertil Liljequist, född i Kristianstad. Anders Högdahls anor Anders Högdahls föräldrar, Andreas Månsson och Berta Persdotter, hade en gård i Köinge nära Hörby. Det var inte mindre än tio barn i familjen. Några emigrerade till USA. De flesta stannade kvar inom lantbruket. Stamtabell för Andreas Månsson Andreas Månsson, född i Östraby, död i Hörby Köinge 11. Maka: Berta Persdotter, född i Hörby, död i Hörby Köinge 11. Per Andreasson, född 1828 i Hörby, död Maka: Helena Johansdotter, född 1834 i Ö.Sallerup, död 1911 i Äspinge Gammalstorp. Anna Kristina Persson, född 1871 i Hörby. Else Katrina Persson, född 1872 i Hörby. August Persson, född 1874 i Hörby. Karolina Persson, född 1876 i Hörby. 58

59 Ola Andreasson, född 1831 i Hörby, död 1926 i Hörby Köinge. Maka: Bengta Nilsdotter, född 1821 i Fränninge. Anna Andreasson, född i Hörby, död 1908 i Äspinge Satserup 2. Make: Ola Olsson, född i Äspinge, död 1887 i Äspinge Satserup 2. Bengta Olsson, född 1859 i Äspinge, död 1935 i Äspinge Satserup 2. Make: Nils Emmertz, född 1854 i Svensköp, död 1928 i Äspinge Satserup 2. Gustaf Emmertz, född i Äspinge, död Inga Emmertz, född 1901 i Äspinge, död Jöns Olsson, född 1866 i Äspinge, död i USA. Elna Olsson, född 1860 i Äspinge, död Matilda Olsson, född 1870 i Äspinge, död Olof Olsson, född i Äspinge, död 1973 i Minnesota USA. Maka: Anna Sophia Andersson, född , död 1947i Minnesota USA. Marian E. Olson, född 1909, död Earl B. Olson, född , död i Willmar Minnesota USA. Le Verne O. Olson, född Hanna Andreasdotter, född 1837 i Hörby, död i Södra Ljunga Kronobergs län. Make: Nils Nilsson, född i Hörby, död i Södra Ljunga Kronobergs län. Fredrik Nilsson, född i Hörby, död i USA. Nils August Nilsson, född i Hörby, död i Södra Ljunga. Maka: Emelie Petersdotter, född i Södra Ljunga Kuggaboda. Betty Elise Nilsson, född i Södra Ljunga, död i Södra Ljunga. Make: Peter Johan Andersson, född i Agunnaryd, död i Södra Ljunga. Hanna Maria, född i Södra Ljunga, död i Södra Ljunga. John Andreasson, född 1840 i Hörby, död troligen i USA Anders Andreasson Högdahl, född i Hörby, död i Tjörnarp. Maka: Anna Österholm, född i Ivö, död i Tjörnarp. För Anders och Annas ättlingar: Se särskilda stamtabeller. Bengta Andreasson, född 1845 i Hörby. Jöns Andreasson (John Anderson), född i Hörby, död USA. Maka: Sara Lisa Johnson, född i Ljuder, död USA. Anna Matilda Anderson, född , död John August Emil Anderson, född , död Betsey Charlotta Anderson, född , död Eva Marie Anderson, född 1880, död Andy Carl Anderson, född , död Eva Amanda Anderson, född , död Hilma Josefina Anderson, född , död Henry Sander Anderson, född , död Percy Roy Anderson, född , död Elna Andreasson, född 1849 i Hörby. Make: Jöns Olsson i Äspinge. Karl (Charles) Jönsson (Johnson), född 1875 i Äspinge, död 1932 i USA. Mina (Wilhelmina) Jönsson, född 1880 i Äspinge. Else Andreasson, född 1852 i Hörby, död ung. 59

60 En dotter till Anders Högdahls äldste bror Per var som synes Else, född Hon var mycket god vän med sin kusin, min farmor, Alma. Else gifte sig i Bondemölla, Ludvigsborg. Hennes son Giffert Johansson drev där en verkstad, tillverkade olika produkter och var en mycket uppfinningsrik person. Dottern Annas dotter Bengta blev (via Inga Emmertz) mormor till syskonen Hillbur. En av dem, Maj-Britt Hillbur i Funderset, Södra Rörum, har gjort en mycket grundlig utredning av hela släkten. Hon är den huvudsakliga källan till denna stamtabell över Andreas Månssons ättlingar Dottern Annas son Olof blev far till Earl B. Olson i Willmar, Minnesota USA. Denne byggde upp ett mycket stort företag för uppfödning, slakt och försäljning av kalkoner. Dess varumärke Jennie O är ledande i USA. Jennie O är egentligen namnet på Earl B. Olsons dotter, vår släkting på långt håll. Earl B. Olsons framgångssaga har jag skildrat i en artikel i SkåneGenealogen. Dottern Hanna och hennes familj lämnade Hörbytrakten och bosatte sig i Södra Ljunga utanför Ljungby i byn Ivla. Deras gård där, en del av Yttregården, är fortfarande i släkten. Familjen Högdahl i Tjörnarp hade mycket kontakter med sina småländska släktingar. En syster till Hannas svärdotter Emelie var Elna Petersson, som blev hushållerska hos Justus Högdahl här i Tjörnarp. En dotterdotterdotter till Hanna, Anna Lindström, avled i Södra Ljunga år En efterlevande till henne, sambon Henry Svensson har jag träffat efter det att vi köpt en skogsfastighet i Södra Ljunga. Sonen Jöns, som emigrerade till USA, har en mycket stort antal ättligar där. Han kallade sig John Anderson och påstås ha varit med om att röja marken där Minnesotas State Capitol i St Paul byggdes. Dottern Elna stannade i trakten. En ättling till henne, Nils-Åke Nilsson driver fortfarande ett lantbruk i Köinge, Hörby. Anna Österholms anor Anna Österholms föräldrar, Per Jönsson Österholm och Elna Olasdotter, kom från Ivö, där Pers far Jöns Persson Österholm varit sjungare och lärare. Per blev också sjungare, lärare och husman under en gård på Ivö. Senare flyttade han till Södra Rörum där han blev klockare. Stamtabell för Jöns Persson Österholm Tabell 1 Jöns Persson Österholm, född på Ivö, död på Ivö. Maka: Elna Olasdotter, född på Ivö, död på Ivö. Kiersti, född på Ivö, tabell 2 Per Jönsson Österholm, född på Ivö, död i Södra Rörum, tabell 3. Generation 1 Tabell 2 (Generation 1, från tabell 1) Kiersti, född på Ivö. Make: Sven Oredsson. Tabell 3 (Generation 1, från tabell 1) Per Jönsson Österholm, född på Ivö, död i Södra Rörum. Maka: Karna Svensdotter, född i Gualöv, död i Södra Rörum. Pehr Österholm, född på Ivö, död i USA. 60

61 Sven Österholm, född på Ivö, död i Helsingborg. Göran Österholm, född på Ivö död i Kiel. Elna Österholm, född på Ivö, död efter 1910 i Vittsjö. Ola Österholm, född på Ivö, död i Södra Rörum. Anna Österholm, född på Ivö, död i Tjörnarp. Johan Efraim Österholm, född på Ivö, död i Norra Åsum. Petronella Karolina Österholm, född i Södra Rörum, död i Norra Åkarp Bjärnum. Frans Emanuel Österholm, född i Södra Rörum, död i Södra Rörum. Matilda Oliva Wilhelmina Österholm, född ? i Södra Rörum, död i Södra Rörum. Anna Österholm föddes alltså som barn nr 6 på Ivö flyttade familjen till Södra Rörum. Anna hjälpte som ung sin far med arbete som lärare. Senare utbildade hon sig till småskollärarinna. Som sådan fick hon tjänst i Tjörnarp, där hon gifte sig med läraren. Annas farmor och mor och två systrar Elna och Karolina blev barnmorskor. Mera uppgifter om släkten Österholm finns i en särskild skrift som jag gjort. 61

62 19. Johannes och Alma Svenssons barn Syskonen fotograferade i samband med Olgas 50-årsfest 1956 I åldersordning från vänster: Ivar 57 år, Martha 56, Frans 54, Ernst 52, Olga 50 och Erik 46. Ivar Far som rekryt, ca 20 år Nederst till höger. 62 Äldste sonen Axel Ivar Julius, min far, kallad Ivar, övertog gården 1928 och blev kvar där tills sjukdom inte längre gjorde det möjligt. Han gifte sig 1929 med min mor Anna Holm. Mor kom från Malmö men hade flyttat dit med min morfar Min mormor hade då avlidit. Morfar var värmlänning och mormor hade varit från Västergötland. Mor pratade ett uppsvenskt tungomål. Därför betraktades hon som litet Mor och far framför boningshusets trappa, troligen ca 1930

63 Mina föräldrar i ca årsåldern främmande av Tjörnarpsborna. Till Tjörnarp kom hon som guvernant hos fabrikör Olander, ägaren av Gunnarps tegelbruk. Om min morfars och min mormors släkter har jag gjort två särskilda skrifter. Åren efter det att min far tagit över gärden blev tiderna sämre. En svår depression slog till i början av talet. Jordbruksprodukterna betalades dåligt. Inkomsterna blev små. Men man hade dock ännu inte helt lämnat det gamla självhushållningssystemet, och mat fanns alltid på en bondgård. Under min barndom på 1930-talet gjordes fortfarande mycket arbete för hand och med hjälp av två par hästar. Gården sysselsatte ännu två drängar och en jungfru (piga fick man inte säga längre) förutom mina föräldrar. Världskriget innebar arbetskraftsbrist och brist på förnödenheter som kraftfoder och handelsgödsel, som man nu börjat använda. Far var tidvis inkallad till militärtjänst. Ett par år efter kriget stod jordbruket inför en ny stor omställning. Det gick inte längre att driva ett småskaligt jordbruk i Sverige med rimligt resultat. Arbetskraften behövdes för andra näringars expansion. Folk flyttade till städerna. Inom jordbruket startade storleksrationaliseringen med statligt stöd. En gård som Tjörnarp 2 var inte längre en rationell brukningsenhet. Omkring 1950 började man använda traktorer i stället för hästar även i Tjörnarpstrakten. Flera gårdar i närheten skaffade sig sådana. Även dessa gårdar var små, och man körde gärna åt grannarna. Detta utnyttjades på vår gård. Mjölkproduktionen var heller inte rationell och 1955 såldes mjölkkorna. Några år senare arrenderades den odlade marken ut. Sparbanksstyrelsen i Sösdala 1950 Far var inte engagerad i kommunalpolitik och liknande uppdrag. Ett undantag fanns dock. Han följde familjetraditionen och var ledamot av styrelsen för Norra Mellby, Tjörnarps och Häglinge socknars sparbank. På en jubileumsbild är han här andre från höger i bakre raden. Under tiden växte skogens betydelse för gården. Den uppbyggnad av skogsbruket, som min farfar startat, när han fått köpa gården, fortsatte min far. Stora delar av de gamla utmarkerna bestod av gles och improduktiv skog omkring Staten stödde plantering av granskog, som började ge avkastning i slutat av 1940-talet. Skogsbruket var då fortfarande mycket manuellt. Motorsågar kom inte förrän i mitten av 1950-talet och de var till att börja med klumpiga. Skogskörslorna skedde med häst och vagn. Lejda huggare skötte avverkningarna medan far körde ut virke och sysslade 63

64 Vår siste dräng Malte Skoog slutade ca 1940 för att bli stamanställd militär. Här tillsammans med mor och hästarna Kurre och Stina. med skogsvård. Längre fram i tiden, på 60-talet, blev utkörningen mera rationell. En granne, Gunnar Asplund skaffade en traktor som var lämpad för skogskörslor. Med hjälp av en linkran ( Rottnekran ) kunde två man (far och han) vinscha in och lasta virke på en skogsvagn på ett smidigare sätt än förr. Far fortsatte på detta sätt att vara aktiv med skogsbruket, tills han var nära 80 år. Min mor hade haft problem med hälsan sedan före 1950 när hon fick reumatism. Efter hand blev hon sämre. Från slutet av 1950-talet var problemen ganska stora, men hemtjänst och hemsjukvård fungerade bra. Centralvärme och badrum installerades omkring 1960 och bostaden var sedan bekväm. Under 1970-talet verkade far långsamt bli tröttare. Han led av Parkinson. Från 1980 kunde mina föräldrar inte längre vara hemma. Martha Frans Martha Anna Martha Julia, äldsta dottern kallad Martha och född 1900, utbildade sig i textilslöjd och var handarbetslärarinna vid Tjörnarps skola. Hon gifte sig med länsskogvaktare Otto Svensson och bosatte sig i Hässleholm. Länsskogvaktare var titeln på en tjänsteman som hade tillsyn över att skogarna inom hans distrikt sköttes på ett sätt som gav god produktion. Det innebar dels kontrollarbete och dels att skogsägarna kunde få bidrag för plantering, hjälp med stämpling i samband med gallring och andra viktiga åtgärder. I samband med arvskifte efter Johannes död övertog Martha den östra del av gården Tjörnarp nr 3 som Johannes hade ägt och behållit, då han flyttade från sin gård. Otto avled 1970 och Martha Sönerna Sven och Nils-Erik antog släktnamnet Tägil, liksom tre av deras morbröder tidigare gjort. Frans Frans Arvid Sigurd, Frans, född 1902, fick en utbildning, som torde varit unik för en bondpojke i dessa trakter i talets början. Han blev student på Spyken i Lund Senare studerade han flygteknik vid Tekniska högskolan i Berlin, där han tog examen Så småningom anställdes han inom försvaret och var slutligen byråchef inom Flygförvaltningen. Hustrun, Lena Schatteberg Samuelsen, kallad Bitta, från Norge, träffade han i Berlin. Tillsammans med sina bröder Ernst och Erik tog han släktnamnet Tägil. Frans levde till Sonja, Jan och Klas var deras barn. Jan avled Bitta levde till

65 Ernst Ernst Vilhelm Edvard, Ernst, född 1904, arbetade till att börja med hemma på gården men tog sedan ingenjörsexamen vid Tekniska skolan i Hässleholm. Efter några år blev han anställd inom ASEA. Fram till i början av talet var han driftsingenjör på den ASEA-ägda Liljeholmens kabelfabrik i Stockholm. Sedan blev han VD för ASEAs armaturfabrik Cebe i Svalöv, och slutligen ledde han en nystartad ASEA-fabrik i Sollefteå. Hans hustru hette Berta, född Wennberg, men kallades Tina avled Ernst och 1996 Tina. Maud, Anna och Elisabeth är Ernsts döttrar. Ernst och min farmor Olga Olga Maria Ingeborg, Olga, född 1906, blev Tjörnarp trogen. Hon gifte sig med sjökaptenen Wiking Nilsson. Före giftermålet bodde hon tillsammans med sin mor Alma och arbetade på telefonstationen. Senare bodde hon och hennes familj på Sjövalla, ett mycket vackert hus nära sjön. Wiking avled 1996 och Olga Deras döttrar är Marianne och Kerstin. Erik Erik Tage Valdemar, Erik, född 1910, tog realexamen i Höör men stannade sedan hemma under några år och var engagerad i Johannes verksamheter vid sidan om lantbruket, Olga och min mor Anna Höskörd på 1920-talet. stenkrossning, såg, torvbrytning och skogsskötsel. Senare kom han in på folkskoleseminariet i Lund och blev folkskollärare. Under hela sin aktiva tid har han haft tjänst i Ljungbyhed, där han utom folkskollärartjänsten haft undervisning på Krigsflygskolan. Hans hustru hette Greta, född Persson. På senare år bosatte de sig i Klippan. Erik dog som 97-åring 2007 och Greta avled Eriks och Gretas två döttrar är Agneta och Christine. Erik Erik gjorde sin värnplikt vid flottan 65

66 20. Mina egna minnen Man kan säga att den moderna utvecklingen i våra trakter började för ca 150 á 200 år sedan. Det har skett en mycket stor utveckling mellan t ex 1850 och nu Själv föddes jag mitt emellan dessa årtal, Mina minnen börjar ungefär Hur var det i min barndom för ca 75 år sedan, jämfört med 2010 och jämfört med 1850? 1930-talet- en annorlunda tid Mina barnbarn skulle tycka, att det är en enorm skillnad mellan 1930-talet och nu. Bilar fanns men inte hos vanligt folk. Att kunna resa långt på semester och ha fritidssysselsättningar som kostade pengar var förbehållet några få. Man rörde sig inte så långt hemifrån. Tjörnarp var faktiskt en semesterort för Malmöborna, som kom hit med tåg. Knappast några av nutidens prylar fanns, och alla varor var mycket dyrare i förhållande till inkomsterna än nu. Kläder var dyra. De lappades och lagades. TV kom ca 25 år senare än min barndomstid och persondatorer för privatbruk ca 50 år senare. Maten Ändå var förhållandena i Sverige goda på 1930-talet jämfört med t ex det tidiga 1800-talet. Riktig svält förekom knappast längre i Sverige. Men matvanorna på en gård på 30-talet var enklare än nu. Djupfryst fanns inte. Potatis, rotfrukter, grönsaker och bär odlade man själv. Kött och fläsk fick man från egna slaktdjur. En del fläsk saltades för att kunna förvaras. Skinkor, korvar och sidfläsk lättsaltades och röktes. Sen höll de sig, om de hängdes luftigt och svalt. Potatis och rotfrukter kunde förvaras i källaren. Cirka 1930 började man med hermetisk konservering. På spisen värmde man en stor gryta med vatten i botten. I grytan fanns mat i glasburkar med lock med gummipackning. Locken skulle sitta fast när burkarna svalnade. Om ingen luft läckte in, var maten sedan hållbar länge. Denna metod betydde mycket för mathållningen och var vanlig tills djupfrysning kom på 1950-talet Med livsmedel, som förvarades på dessa olika sätt, levde man till största delen med självhushåll på vår gård ännu på 30-talet. Ganska litet matvaror köptes. Vardagen var enklare men förstås mera tungarbetad. Hygien och bostad Mycket av det som vi numera betraktar som självklar vardagshygien fanns inte på 30-talet. WC:n var inte särskilt vanliga. På vår gård var det utedass fram till Kallvatten fick vi i min barndom från en handpump i köket. Varmvattenledning och badrum fanns inte. Ville man bada, satte man en balja framför köksspisen och värmde vatten på spisen. Bostadsstandarden i Sverige var mycket varierande på 30-talet. Det fanns de familjer både i städerna och på landsbygden, som bodde mycket trångt, och då blev de hygieniska förhållandena sämre bara av denna orsak. Själva bodde vi dock ganska rymligt. Huset var stort och familjen liten. Men elektricitet kom inte till oss förrän på 66

67 1940-talet. Belysningen på 30-talet var fotogenlampor inomhus och fotogenlyktor i uthusen. Maten lagades på en vedeldad köksspis. Centralvärme fick vi inte förrän omkring Vedeldade kaminer och den vedeldade köksspisen var värmekällorna innan dess. Under vintermorgnar kunde det vara kallt, innan man fick igång elden i spisen och kaminerna. Att resa Ville man resa bort, fanns det en järnvägsstation i Tjörnarp. Det var bara minuters gångväg dit. Ca 7-8 lokaltåg i vardera riktningen stannade för av- och påstigande. Att pendla till arbete och skolor i närliggande orter var möjligt. Det mesta av person- och godstransporterna gick via järnvägen. Cykel använde man mycket. Att cykla några mil för att besöka släkt och vänner var inte ovanligt. Jag som cyklist framför gårdens norra länga T o m 50-talet var gården kringbyggd. En länga fanns mellan landsvägen och gårdsplanen. Genom längan ledde en överbyggd portgång in på gården. Arbetet på gården Det mesta arbetet på 30-talet gjordes för hand och med hjälp av hästar och vagnar. Gödsel lastades för hand vid gödselstacken och spreds sedan för hand på åkern. Hö hässjades med tjuga på åkern, lastades senare på vagnar och kördes till gården, lyftes med tjuga upp på skullen ovanför stallet och packades in där. Fram till i början på 30-talet bands säd till kärvar för hand. Senare kom självbindare, som gjorde färdiga kärvar. Kärvarna ställdes med axen uppåt i skylar eller krakades på störar för att torka på fälten. De lastades sedan på vagnar, kördes hem och lades in i loggolven. Allt skedde för hand med tjuga. Senare på hösten togs kärvarna fram igen, lyftes upp på tröskan och tröskades. Den tröskade säden bars på rygg i säckar upp på boningshusets vind för att torka. Halmen bars undan för att senare användas som strö under djuren. Skördetröskor började inte användas här förrän omkring Detta är bara exempel på allt tungt handarbete, som numera skulle betraktas som arbetsmiljöproblemet tunga lyft. Men då ansågs det beundransvärt att orka arbeta hårt. Bolstervagn Jag förstod aldrig varför denna slags vagn kallades bolstervagn. Med sina järnskodda trähjul kändes den inte alls som ett mjukt bolster. Sådana vagnar användes för alla slags körslor, även i skogen. Enstaka bilvagnar med gummihjul fanns före kriget. Efter kriget 1945 blev de vanliga. 67

68 Pauli och Eva Framtidsplaner för min del Om det var regnigt vid skörd av hö eller säd, var det svårt att få grödan torr, innan den togs in i husen, och den kunde då börja mögla. Det var otrevligt att hantera sådan gröda vidare. Detta var verkligen arbetsmiljöproblem. Om allergier visste man inte mycket när jag gått ut sjätte klass i skolan, fortsatte jag på realskolan i Höör. Då var det ganska få som gjorde så i Tjörnarp. Från min klass var vi tre, men detta var ovanligt många. De flesta var inställda på att stanna hemma och hjälpa till eller att skaffa något lättare jobb i årsåldern. Mina föräldrar, särskilt min far, ville nämligen att jag skulle få ett bättre yrke än han. Mina tre farbröder hade alla fått studera och, enligt mina föräldrars bedömning, fått bra tjänster och ett bättre liv än min far. Även han hade haft goda skolbetyg och var studiebegåvad, men hade inte fått läsa vidare utan fått ta hand om gården. Hans inställning till sitt yrke berodde nog också delvis på hans dåliga rygg. Att sköta skogen och se den utvecklas var å andra sidan ett stort intresse hos honom och kändes nog stimulerande för honom. Sista åren som hemmason 1947 började jag på gymnasium på Spyken i Lund. Detta innebar att jag hyrde rum i Lund och endast var hemma under veckosluten. Men jag arbetade fortfarande hemma på somrarna blev det kemistudier på universitetet i Lund. Jag bodde kvar där på samma sätt men var hemma det mesta av somrarna. Under ferier och även annan ledig tid, deltog jag i arbetet på gården. Sommaren 1951 var mycket het. Då var jag med om att gräva ett djupt dike längs boningshusets norrsida, där vi lade en avloppsledning, som gjorde att vi fick WC i huset. Det gamla dasset vid häststallets gödselhög behövdes ej mer. Jag stannade också helt hemma på gården under hösten Mina år som yrkesverksam hade vi, liksom många andra, ett finskt krigsbarn, Pauli Roukonen. Här är han tillsammans med grannens (lärarens) flicka Eva. Eva var ofta på gården. En gång pekade mor på en ko och en kalv och sa: Den kon är den kalvens mor. Då sa Eva: Det trodde jag du var. Efter nyår 1952 började jag min värnpliktstjänstgöring, och under de följande åren kom jag att vistas hemma mera oregelbundet. Jag studerade på Lantbrukshögskolan på Ultuna vid Uppsala var jag i USA gifte Anna-Greta och jag oss, och jag fick min första egentliga anställning. Sedan följde ett antal år, när familjen växte och anställningarna krävde engagemang. Jag försökte hålla en god kontakt med mina föräldrar och var ibland hemma Tjörnarp med min familj. Men då var det naturligtvis mest för att vi skulle träffa mina föräldrar. Vad som hände på gården kunde jag inte följa i detalj Jag arbetade som lantbrukskemist med litet olika inriktningar och hade anställningar i Luleå och Södertälje. Under denna tid kunde jag och min familj inte besöka 68

69 gården så ofta anställdes jag vid Lantbrukskemiska stationen i Kristianstad. Vi bosatte oss i Åhus. Då kom jag att vistas endast några mil från min föräldragård, och kontakterna blev bättre. I slutet av1970-talet började min far få allt svårare att orka vara aktiv. Att han hade Parkinson, förstod vi inte förrän senare. Vid årsskiftet övertog jag och mina söner ägandet av gården blev det år då ingen av mina föräldrar längre kunde bo hemma. Mor fick stroke. Hon vårdades sedan på långvårdssjukhuset Orup och trivdes inte särskilt väl utan längtade hem. Men på den tiden hade faktiskt sjukhuset resurser att skjutsa hem henne hit till Tjörnarp för några timmar då och då. Det betydde mycket för henne. Hösten 1984 blev hon dock sämre och avled i oktober. Far kom till äldreboendet Solhaga i Höör. I november 1984 kom han till Orup. Han verkade efterhand allt tröttare och avled i februari1986. Tillbaka på gården Fram till 1985 bodde vår familj i Åhus. Jag försökte i möjligaste mån titta till gården, som stod obebodd ett par år, och besöka mina föräldrar på vårdboendena. Åhus var alltså vårt hem Våra pojkar växte upp där. Det var en utmärkt plats att bo på. Min inställning var dock att återvända till gården i Tjörnarp, där jag växt upp och släkten bott länge. På sommaren 1985 avslutade Bengt sin värnpliktstjänstgöring i Kristianstad och sökte till Chalmers. Då skulle Anna-Greta och jag bli ensamma hemma. På vintern dessförinnan frågade jag far, om han tyckte att vi skulle flytta till gården. Det tyckte han vore bra. Vi skulle ju då komma närmare honom i Höör. Från våren1985 bor Anna-Greta och jag här. Fram till 1993 pendlade jag till arbetet i Kristianstad. Det innebar begränsade möjligheter att ägna mig åt gården. Från 1993 har jag som pensionär haft större möjligheter. Det har inneburit en stor frihet att göra vad jag tyckt vara trevligt, skogsvård, litet fårskötsel, gäss under en rad somrar, underhåll av byggnadsbestånd m m. Det gamla undantaget, där min farfars mor bott tills 1926, restaurerades och blev uthyrningsbostad för turister. Anna-Greta pendlade till sitt jobb i Kristianstad under något längre tid än jag, men pensionerades sedan även hon. Får och gäss framför Undantaget 69

70 21. Hyttan På vår gårds ägor i skogen ca 500 meter västerut finns en ruin efter ett torp som kallades Hyttan. Hytta är ett namn som också finns på ett antal andra hus i socknen. Sedan gammalt är en Hytta i denna trakt ett hus, som är delvis ingrävt i en backsluttning. Hyttan i vår by är nämnd första gången i mantalslängden En Niclas bodde där då tillsammans med en annan familj, Anders Eriksson med hustru och barn. (Niclas var ett ovanligt namn i denna trakt vid denna tid. Hans namn förekommer dock flera gånger och det bör därför inte vara en felläsning.) Detta var ju långt före laga skifte och torpet hörde tydligen under Tjörnarp nr 1, prästlönebostället. Invånarna skiftade under åren. En Pär Åkesson med familj bodde där från Från 1795 fanns där en salpetersjudare Åke Pärsson med moder. Åkes troliga bror Jöns Pärsson med samma yrke bodde där också från Salpetersjudare är ett speciellt yrke. När gödsel lagras i stallet eller gödselstacken sker det en omsättning (gödseln brinner ) och kvävet bildar nitrat. Detta nitrat hamnar efter hand i jorden under. Denna jord kan tas om hand och nitratet kan lakas ut med vatten av en salpetersjudare. Lakvattnet sedan kokas in så att kristaller bildas. Dessa kristaller består av kaliumnitrat, salpeter, som ingår i svartkrut som används till alla slags skjutvapen. Gårdarna var skyldiga att erlägga s k salpeterskatt, d v s en bestämd mängd salpeter till kronan och några år framåt bodde Pär Andersson med hustru och piga Bengta samt inhyses änkan Elna och salpetersjudaren Jöns i Hyttan. Vi vet inte hur stor bostaden var men troligen var den inte stor, och man levde nog mycket trångt. Årtalet 1808 lär ha stått inristat på Hyttan ända tills den revs, troligen Några initialer som kunde tolkas som Pär Anderssons fanns där också. Huset hade alltså troligen byggts om Längre bort i skogen finns resterna av en jordkällare och stenar som ser ut att ha varit en grund till ett annat hus. Hyttelyckorna omkring torpet var öppna f d åkrar, som användes som betesmark ännu cirka Till torpet hörde också kärrodlingen Hyttinghaven cirka en kilometer bort i skogen. I samband med laga skifte på 1850-talet kom Hyttan att höra till vår gård. Om detta innebar någon form av arrende, dagsverken eller liknande har jag inte hört talas om. Pär Anderssons släkt kom att bli kvar på Hyttan så länge den var bebodd. Sonen Nils Persson med hustru Ingar fick dottern Sissela där gifte sig Sissela med en Petrus Persson från byn Åkarp. De fick dottern Johanna Någon gång på 1860-talet angavs Petrus ha förlupit sin hustru och lär vistas i Finja. Han kom aldrig åter men dog ca Sissela kallade sedan änka och levde till Min far och de äldre av hans syskon mindes Hytte-Sisselan mycket väl. Hon var en krokryggig gumma med kärvt humör. Barnen var rädda för henne. Min farfar, Johannes, husbonde på den gård, som Hyttan låg på, hade hon tydligen fattat agg till. Han berättar, hur han förföljdes av henne med okvädningsord, när han i hennes tycke kommit för nära Hyttan. Tjörnarps skytteförening, som hade skjutbana först väster om Hyttan och sedan norr om, tyckte hon inte heller om. Hon vände sig till medlemmen Karl Torstensson och sa, att de skulle sluta med skit-skjudanet. 70

71 Sissela hade kor men ingen häst. Förutom Hyttelyckorna hade man som nämnts Hyttinghaven, ca 1 km borta. Grödan därifrån bar hon hem. Hon satte ena handen i sidan och lade bördan på axeln. Hon vävde också damast. Hur hon i så fall fått plats med en damastvävstol i sin lilla backstuga är svårt att förstå. Men i församlingsboken 1900 kallas hon väverska. Efter Hytte-Sisselans död levde dottern Hytte-Johanna kvar. Hon hade uppenbarligen svårt att klara torpet. Korna blev vanvårdade, och det bestämdes att min farfar, Johannes Svensson på gården skulle ta hand om dem. Detta accepterade Johanna inte utan hämtade hem dem, och Johannes fick hämta dem igen. Korna var bundna i stallet med ett rep om halsen. Repet var fäst i stallväggen med en knut på utsidan. När Johannes saknade korna gick han till Hyttan och skulle kontrollera om korna var där genom att dra i knuten. Men det kom ett kraftigt motryck. Det var Johanna själv som demonstrerade. Men till slut gav Johanna upp. Under lång tid senare hade hon dock för vana att komma in på vår gårdsplan, vänta på att någon kom och sedan säga Hälsa Johannes, att han ska lämna tebags korna, som han har ståled (stulit), för ingen årsag. Sen gick hon alltid. Så småningom blev även Johannas egen situation sådan, att hon for illa. Det bestämdes 1926, att hon skulle flyttas till försörjningshemmet i Hedensjö. Detta måste dessvärre ske med våld. Fjärdingsmannen Lundquist, föreståndaren på försörjningshemmet Nils Jönsson och kommunalordföranden Carl Andersson genomförde transporten. Familjen på gården, ville inte deltaga. Men min fars syskon har vittnat om hennes skrik och motstånd. Hyttan revs snart därefter. Men ruinerna finns kvar. Hytte-Johanna fann sig tydligen dock i sitt öde. På 30-talet berättade min far då och då, att han sett henne i närheten av Hyttan. Hon gick dock alltid undan, då någon kom, och själv såg jag henne aldrig. Hyttan 2010 Kring Hyttans ruiner växer det nu ca 55-årig granskog. Denna kommer snart att slutavverkas. Sedan finns det möjlighet att hålla platsen öppen och fri från träd och buskar. 71

72 22. Andra gårdar med släktanknytning i byn Granngården Tjörnarp nr 3 ägdes i slutet av 1800-talet av fabrikör C O Borg från Lund. Efter hans död såldes denna gård och kom att bli styckad. Min farfar Johannes Svensson blev ägare till ungefär halva arealen. Denna del bestod till största delen av skogsmark, medan den övriga delen omfattade byggnader och det mesta av den odlade marken och blev ett eget lantbruk. I samband med generationsskiftet efter mina farföräldrar övertogs deras del av Tjörnarp nr 3 av dottern Martha, min faster. Den ägs numera gemensamt av hennes söner Sven och Nils-Erik Tägil, som således numera också driver skogsbruk i Tjörnarps kyrkby. En annan del av Tjörnarp nr 3 köptes av min farmors far, Anders Högdahl, sedan han pensionerats som lärare vid Tjörnarps skola. Som nämnts ovan, bodde sedan sonen Justus Högdahl där. Gården gränsar till Sven och Nils-Erik Tägils gemensamma skogsfastighet och ägs numera av Sven Tägil. Ytterligare en annan mindre del av Tjörnarp nr 3 såldes i början av 1900-talet till en lantbrukare, Karl Persson från Ella, som önskade trappa ner med en liten gård. Hans dotter Anna Carlsson bodde sedan kvar där till sin död Hon var nästkusin till min far och hans syskon. Sedan Anna Carlsson avlidit, köptes hennes gård av Nils-Erik Tägil, som alltså är Anna Carlssons nästkusins barn. Nu 2010 ägs alltså fortfarande en mycket stor del av kyrkbyn av Johannes Svenssons ättlingar. 72

73 23. Gården år 2010 I år, 2010, är det 314 år sedan min förfader flyttade hit från Norra Rörum. Jag är nionde generationen på gården. Att vara bosatt på gården har också känts som att vårda minnen. Men vi som bor här nu lever ju ett helt annat och bekvämare slags liv än det säkerligen mycket hårda, som man levde här för 314 år sedan. Omvärlden fortsätter att förändras i snabb takt. För några år sedan kom bron över Öresund. Västra Skåne och östra Danmark håller nu på att utvecklas till en region med starkt näringsliv. Man kan säga att Tjörnarp, med vår gård, nu ligger strax utanför denna region. Kommunikationerna in i regionens centrala delar kommer att förbättras efterhand. Lokaltåg kommer så småningom säkert åter att stanna i Tjörnarp. Utvecklingsmöjligheterna för näringsliv och bostäder kommer att bli stora i dessa trakter. Orten bör ha ett bra läge att bo på i framtiden. Gården omfattar nu 127 hektar. Några mindre fastigheter i Tjörnarps socken ingår i detta. Cirka 5 hektar åker och 1 hektar betesmark är utarrenderade till grannar. 109 hektar är produktiv skogsmark, som drivs i egen regi. Avverkningar och gallringar görs med maskin av entreprenörer. Men en del skogsvårdsåtgärder, bl a röjning, görs bäst för hand. Röjningar är mycket viktiga och måste göras i tid, för att man skall få fram lagom stamtäta bestånd och gynna träd med god tillväxt. Detta är mycket lämpligt för en pensionär. Man kan arbeta korta pass, när man har tid. Det är trevligt att se hur bestånden sen utvecklas. Dessutom är det lönsamt. Det måste göras, och alternativet är lejd arbetskraft. 10-åriga granplantor Tillväxten är god. Årsskotten är långa. Knappt hälften av skogsarealen är gran och lärk, som båda har en mycket hög produktion i dessa trakter. Ungefär 15 % av arealen bär ek och cirka 10 % bok. Resten är en blandning av olika trädslag. Det finns både bra produktionsbestånd och bestånd som tillfredsställer behovet av mångfald. Tre stycken kräftdammar med flodkräftor är trevliga och har gett lönsamma fångster. Dessutom bidrar de till att bevara denna gamla svenska kräftart. Jakten ger goda möjligheter. Just nu finns det en mycket stor vildsvinsstam. Det finns mycket att ägna sig åt i skogen. Dessutom kräver byggnaderna på gården skötsel och likaså marken omkring dem. Gården från öster våren