Vi börjar vid Linneplatsen, självklar mötesplats för vandringar i Skogen vid denna tid. Länge fanns här en tydlig

Transkript

1 När vi rör oss i staden passerar vi kulturlager, så här har den inte alltid sett ut. I själva verket behöver vi inte gå långt tillbaka för att inse att stadsmiljön på senare decennier förändrats radikalt. Hela stadsdelar har jämnats med marken, trafikleder vuxit upp och älvstränder bebyggts. Men Slottsskogen är fortfarande Skogen. Den som gick här som barn återvänder, om inte förr, när de egna barnen kommer. Man konstaterar då belåtet att allt finns kvar. Plikta är med nya lekredskap försedd men ligger där det förut låg. Sälarna har visserligen fått en ny damm, men simmar omkring som de alltid har gjort. Barnens zoo har inte längre marsvin och hundvalpar men ligger fortfarande ovanför den branta backen. Förvånansvärt lite har hänt i Skogen. I ett längre perspektiv blir bilden annorlunda. Lika väl som staden ändrats, har även denna gamla park växlat ansikte. Inte bara ansikte även dess själ ser annorlunda ut. För så är det, parker har en själ. Svår att fånga i ord, uppenbar för alla som vandrar här. Vid förra sekelskiftet var Skogen en ung park. Då hade den under lång tid varit en beryktad plats, ett klart olämpligt ställe för ordentliga flickor lika väl som gossar. Nu var den på väg att bli respektabel och göteborgarna var stolta över sin park. Man klädde upp sig innan man gick hit. Fester förekom till minne av Linné, vid skolavslutningar gick stadens alla folkskoleklasser hit och på Valborg samlades studenterna. Politiska möten fick inte förekomma men ett myller av religiösa samfund fyllde backarna. Från restaurangerna ljöd musik och Göta artilleriregementes musikkår concerterade regelbundet. Ur Göteborgs privilegiebrev 1624: Såsom af Borgerskapet begäres at dem må efterlåtas med deras Hustrur och Barn om Sommartijd förlusta sig uti Engegårds Skog: Så will H:s K.M:t dem sådant ikke förment Hafwa, allenast de ikke der hugga neder Skogen och fälla diur, eller bruka någon annan motvillighet." Gustavus Adolphus

2 Till det yttre är Skogen också nu annorlunda. Den största förändringen som ägt rum är skogen. Vid parkens tillblivelse var det ståtliga namnet Slottsskogen inte lika välfunnet som idag. Vi följer förra sekelskiftets söndagsutflykt i spåren. Vi börjar vid Linneplatsen, självklar mötesplats för vandringar i Skogen vid denna tid. Länge fanns här en tydlig entré i form av en grind av ekgrenar. Vi kan ha gått hit, men hästspårvagn fanns här redan då. Det är tillåtet att rida i parken för den som är med häst försedd men det gäller att rida varsamt. Om medel finns hyr vi häst och vagn ute i staden och fortsätter sedan ett stycke in i parken. Till vänster ligger Carlsrodammen, då mycket större än idag. Där hämtar Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset is för kyländamål på villkor att den tages på anvisad plats vid Carlsrodammen. Vattnet var inte renare då än nu. Andfåglar hade skänkts av grosshandlare Levin alldeles efter parkens invigning; för att inte de skulle rymma amputerades deras vingar i barndomen som övligt var.

3 Friluftspredikan hålles midsommardagen kl. 7 e.m. på Ekebacken i Slottsskogen, varvid pastor Klingner talar över ämnet: Vad naturen lär oss och kyrkoherde Holm över ämnet Vad naturen icke lär oss. GT 23 juni 1915 Vingklippta fåglar var ett självklart inslag i en allmän park på den tiden. Skogen är ett religiöst centrum vid denna tid. På en söndag kan ända till sju samfund kämpa om själarna. Det kan bli trångt, församlingar ansökte att få byta plats enär så många olika församlingar hålla sina möten... ofta på samma tid så verkar det mycket störande. Storstrejksåret 1909 börjar kyrkoherde Albin Holm i Annedals församling med friluftspredikningar på Ekebacken. Han

4 August Kobbsgatan Hpl 9 Stora utsikten 8 Ödledammen 7 6 Lilla Lia 5 Ekebacken Karlsrodammen Linneplatsen m Skala 1: fortsätter med detta i 26 år och har fått en minnesplatta i den sten han predikade från; Skogens mest okända minnesmärke... men lätt att hitta. Näringsidkare ansökte hos Slottsskogsstyrelsen om tillstånd att bedriva verksamhet i parken. Axel Stenström var blind, och fick efter ansökan ta hand om både skjutbana och karusell. Man kan fundera på hur det var att sköta skjutbana som blind. Det tycks som om Styrelsen tog viss hänsyn till handikapp, positiv kvotering. Platsen bör ha varit mellan Polishuset och Västgötastugan, det finns inga spår kvar efter den och den saknas på kartor. Men de godkända ansökningarna finns kvar.

5 Mittemot lekplatsen Plikta finns en pulkabacke, men det finns de som har andra minnen härifrån. Här fanns nämligen Parkbarnen, en sommarverksamhet för stadsbarn som av olika skäl inte kunde komma ut till landet. Lärarna valde ut dem, Spårvägen körde dem hit och parktanter tog hand om dem. De fick mjölk och smörgås, därav namnet Mjölkbacken. Det kunde vara flera hundra barn samtidigt från 2 år och uppåt, och fanns också på andra håll i staden. Göteborg var en föregångsstad med denna filantropiska verksamhet. Kommer vi med häst och vagn parkerar vi på avsedd plats i backen ovanför Plikta, den backe som alltid har hetat Lilla lia fastän den egentligen är en större backe än Stora Lia. Vi fortsätter på den lilla stig som idag syns nedanför den Stora Muren. Muren fanns inte då, men bokskogen var nyss planterad. Nu för tiden kanske vi ser ringduva där, bokollonälskaren, Skogens vanligaste fågel idag. Då var den fortfarande en skygg skogsfågel.

6 Vi fortsätter tvärs över dagens befintliga väg. I sluttningen syns fortfarande spår av primitiv stenläggning som bör vara från den tiden. Ingen trädvegetation fanns och utsikten var hänförande. Hela staden syntes, även om detta var på den tid då Majorna utgjorde stadens gräns mot väster. Här kunde man andas! Vad skönt att komma ut en stund från den trånga och mörka staden! Här finns en liten damm som grundvattnet fyller på, då liksom nu. Vanliga grodor vandrar hit på våren för att para sig, ofta långt ifrån. Så gör också de groddjur som ser ut som ödlor och därför kallas vattenödlor. Dåtidens barn kallar dem indianrännare efter hanens ryggkam. Dammens namn gav sig själv. Den var också världshav för barkbåtar och skridskodamm. Namnet Kattedammen antyder att den också användes till annat ibland. När renoverades dammen senast? Ledtråd: gå runt och spana efter vattenödlor. (Svar på sid 96).

7 Så äntligen var man uppe! Vilken härlig utsikt! Enligt en samtida guidebok kunde man då härifrån se tolv kyrktorn. Så många ser du inte härifrån idag. Här stod Masthuggets sjömanshustrur och pensionärer och spanade mot hamninloppet efter fartyg. Här har alltid varit en utsiktsplats, som fanns på alla gamla kartor. Nu finns en nybyggd vattenreservoir för Masthuggsbornas försörjning, med ett högt torn på. Där får man gå upp om man betalar: 10 för de stora 5 för de små var det 1367 personer som gjorde så. På 1960-talet kostade det fortfarande 10 öre (!) vilket inte ens räckte för att betala tornvakten, och tornet stängdes. Det finns de som vill öppna det igen, det skulle utan tvekan vidga våra vyer. Man såg ändå lika bra nerifrån altanen på den tiden, här fanns inga träd och nästan ingen jord. Det såg ut som det gör i Hjorthagarna nu. Ett grandiost projekt hade dock påbörjats för att beskoga bergen. Under flera decennier kördes jord hit under enbart året 1902 köpte Slottsskogen in hästlass jord till en kostnad av 941 kr. Tusentals träd planterades och polis vaktade trädplantorna mot bollsparkande barn och annan åverkan. Om mormorsmor kom tillbaka idag skulle hon inte känna igen sig. Skogen förändras även om det tar sin tid. Vi återvänder så till nuet. Eftersom vi har lämnat bilen hemma går vi vidare norrut från detta vattentorn och

8 kommer ner i Övre Masthugget, det som blev kvar när den nedre delen jämnades med marken Utgången vid Sjömansgatan markeras av ståtliga grindstolpar här ser man verkligen var parken börjar! Detta är också en entré till parken, ofta trevligt att anlöpa för att sedan vandra neråt till centrala Skogen. Ett avslutande litet vandringstips så här i all enkelhet. För den som vill åka buss ner till Järntorget (eller längre) finns busshållplatsen 150 meter till höger.