INFÖR BOKPRAT OM KUNGEN KOMMER! av Jo Salmson. Text är skriven till bokpratarna. Den vänder sig inte direkt till barnen.

Transkript

1 INFÖR BOKPRAT OM KUNGEN KOMMER! av Jo Salmson Text är skriven till bokpratarna. Den vänder sig inte direkt till barnen.

2 När jag hörde att lärare ska arbeta med min nya bok Kungen kommer! i skolorna, ville jag skriva några rader. Det finns saker som är viktiga att känna till, om man ska prata om boken. När man läser första delen kan det vara lätt att uppfatta serien Maros resa som en alldeles traditionell berättelse i genren pojke vill bli riddare, övervinner svårigheter under äventyr och får sin dröm uppfylld. Men så är det inte, och tar man upp den på det sättet ja, då missar man många möjligheter till samtal. Därför får ni nu några unika avslöjanden om de kommande böckerna, och hur jag tänkt och planerat. Jag ska försöka undvika att avslöja för mycket! Och jag är förstås lycklig om dessa sidor inte hittar vägen direkt till eleverna! MAROS RESA Kungen kommer! är första delen i serien Maros resa. Totalt blir det fyra delar: Skuggan och draken (november 2013), Ett hjärta av is (vår 2014), I drottningens namn (tidig höst 2014). Serien utspelar sig i en medeltida fantasymiljö. När jag började skriva den, för tre år sedan, hade jag varken sett eller läst George R.R. Martins Game of Thrones. Nu, när jag gjort det, kan jag se likheter: den starka hierarkin, drakar, isfält och en kamp där de som har makten inte skyr några medel för att behålla den. Förlaget har kallat Maros resa för Game of Thrones för barn, och jag håller med minus det grövsta våldet och erotiken, dock Maros resa handlar om en både yttre och inre resa. Varje bok är medvetet skriven så att den innebär en vändning och en utveckling. Texten är skriven i jag-form, och därför förändras läsarens bild av världen och det som händer i takt med att Maro förändras. Mycket av det som sker i första delen ställs på huvudet i de kommande delarna. I första delen presenteras många parallella historier, som var och en utvecklas under seriens gång. Här följer några av de viktigaste. Vid sidan om Maros eget äventyr och förändringen inom honom finns: Historien om Hilda flickan som kungen ska gifta bort med sin gamla sjuka morbror. Historien om Unda flickan som levt hela sitt liv under hot, och som tvingats göra förfärliga saker för att överleva och för att rädda sin pappa.

3 Historien om Skuggorna de värnlösa barn som uppfostras att bli kungens spioner. Historien om Finn riddaren som för länge sedan förstått att den kung han svurit trohet är en hänsynslös tyrann. I botten ligger en historia om makt, och vad folk är beredda att göra för att behålla den. Ett otäckt tema, men ingenting som inte barn förstår och kan känna igen sig i. (Ett litet ord bara: om ni har barn i klassen som förlorat en förälder kan det vara bra om ni själva läser igenom sista delen, I drottningens namn, innan ni läser den högt i klassen.) Inför utdelningen av Nordiska Barnbokspriset, som jag tilldelas i år för serien Häxfolket, fick jag en fråga kring att jag tar upp så många viktiga etiska, existentiella och moraliska frågeställningar. Det fick mig att fundera, för jag har inte reflekterat över att det skulle vara underligt eller unikt. När jag skriver är det till stor del för min egen skull. I hela mitt liv har jag funderat över människor, och varför vi handlar som vi gör. Nu har jag upptäckt att jag kan klä mina funderingar i lite andra kläder och plötsligt avslöjar sig mönster och samband som jag inte tidigare sett. Det är det jag tycker så mycket om med fantasygenren. Man kan ta de riktigt stora frågorna, sina egna vuxna funderingar, och stöpa om dem i en form som gör det möjligt för en yngre läsare att ta emot dem. Att plocka upp de bitar som han/hon är redo för. Så jag använder mig av fantasy- och sagotradition men det jag berättar om är verklighet, och ingenting är förenklat eller utslätat. Kanske är det viktiga etiska, moraliska och existentiella frågor, som jag tar upp. Men man ska inte glömma att dessa har samma giltighet i det stora som i det lilla. De har samma betydelse i globala stridigheter som i klassrummets mobbing allt utgår från vad vi som enskilda människor ser och känner, och vilket ansvar vi själva kan och vill ta på oss. Och här spelar ålder ingen roll. FÖRVÄNTNINGAR OCH BESVIKELSER Mitt skrivarbete inleds nästan alltid i en stark känsla. Ett ögonblick som får marken att gunga under fötterna. Som vuxna har vi blivit duktigare på att hantera sådana tillfällen vi vet i alla fall att man överlever. (Fast jag tycker fortfarande att de är läskigt obehagliga.) För barn är sådana ögonblick mer svårhanterliga. Det behöver inte vara så stora saker, för att det ska ställa allt på ända, när man är liten. Minns ni hur svårt det var att hantera besvikelse, till exempel? Både att bli besviken själv, och att andra blev besvikna på en. Mardrömmen var väl att bli en besvikelse för sina föräldrar.

4 Maros resa började med funderingen: tänk om min huvudperson gjorde något så förfärligt att ingenting i livet blir sig likt efteråt? Någonting som inte går att göra ogjort, och inte kan repareras. När jag gick på lågstadiet läste vår fröken Stig Dagermans Att döda ett barn högt för oss. (Något jag nog inte rekommenderar. Det är en anledning till att jag aldrig tagit körkort ) Känslan i novellen, och den tunga meningen efteråt är allting för sent den har jag aldrig lyckats skaka av mig. I en sådan, ödesmättad känsla inledde jag arbetet med Maros resa. (OBS! Mitt arbete, inte själva texten.) För mig pågår den första, funderande fasen i flera månader, innan jag kan sätta mig ner och skriva. När jag är redo vet jag kanske inte allt om vad som ska hända men jag känner personerna i serien, jag vet vilka de är och vilken bakgrund de har. (En hel massa saker som sedan aldrig får plats i texten.) Många av de rena bifigurerna blir viktiga för mig. De finns för mig, det vuxna jaget, medan huvudpersonen alltid måste befinna sig på läsarnivå, den jag en gång var. Hand i hand med besvikelsen går förstås förväntningarna. Barn kan göra nästan vad som helst, för att uppfylla förväntningar som vuxna har på dem. Ingenting säger att de vuxna alltid har rätt! Hur vet man om deras förväntningar är bra eller dåliga? Ibland drar hela samhället iväg mot moraliskt och etiskt fel håll. Tyskland under 30-talet. Kongo och Nordkorea just nu. Bara för att ta tre extremfall. Om man är barn i en sådan miljö kan man då se det felaktiga? I alla mina böcker är det ett viktigt tema, har jag insett: Om man inte vill gå med på det vuxna förväntar sig, så har man rätt att protestera, rätt att göra uppror. Även som barn har man en tydlig inre röst, som berättar vad som känns fel och rätt, och man får och ska lyssna till den! (Och som alla förstår så handlar detta inte om att göra läxor eller gå ut med sopor, utan om moraliska dilemman. Många barn växer upp otroligt utsatta, i konflikter som även vuxna har svårt att hantera. I Maros resa handlar det om utnyttjande av olika slag, utpressning och hot, barnarbete, tvångsgifte bland annat.) KUNGEN KOMMER! I Kungen kommer! är huvudpersonen Maro en ganska självsäker och självklar pojke så där som barn är när de tar allt omkring sig för givet. Han är uppvuxen på en borg, omgiven av tjänstefolk.

5 Maros pappa är riddare, en av kung Edrics närmaste män, och Maro vet att han är utsedd att gå i sin pappas fotspår. Den här våren är det äntligen dags för honom att ta plats vid hovet, som en av kungens pager. Men Maro upplever det som om hans pappa inte riktigt förstått hur stor han blivit, och hur mycket han har lärt sig. Och i sin iver att visa vad han klarar av, orsakar han en svår olycka. Någon skrev i en blogg att Maro inte är riktigt trevlig, men det är faktiskt orättvist mot honom. Han är kanske obetänksam. Han driver igenom sin vilja men han är också beredd att ta ansvar för det som händer. Maro är uppvuxen i en hierarkisk värld. Han vet precis vilken plats han är född till. Bortsett från det som leder till katastrofen, så gör han helt enkelt vad som förväntas av honom. Även Maros syskon har sina givna platser. Hans lillebror Tilian kommer att stanna borgen, för att sköta om ägorna. Hans storasyster Hilda ska giftas bort, och det är kungen som ska utse hennes make. (Ja, även Maro kommer att bli bortgift, men det ligger så långt fram i tiden att han inte funderar så mycket över det.) I första boken är detta med att tvingas in i ett giftermål bara en liten del i handlingen. Det kommer att utvecklas till ett centralt tema i berättelsen. Maros fokus skiftar från att bli riddare till att rädda sin syster. Att bli bortgift är en problematik vi inte behövt förhålla oss till på länge. Med tonåringar går det nog lättare att ta upp en diskussion, men yngre barn har ju så stark lojalitet med sina föräldrar, och kan känna sig slitna mellan olika förväntningar. Kanske kan Hildas historia vara en väg in i en diskussion, långt ner i åldrarna? Maro och hans familj tillhör en medeltida överklass. Men jag har hämtat mycket av honom från vanliga barn i dagens Sverige. Även våra barn matas med stark känsla för sitt eget värde. Även vi har folk som gör oss tjänster och som vi knappt ser (i alla fall i storstäder är det fascinerande hur många som inte ens tittar på kassören i snabbköpet, eller diskplockaren på lunchstället ), något vi förmedlar till barnen. Precis som många av dagens unga, uppfostras Maro till stor del av andra än sina föräldrar. Hans mamma är död, och hans pappa, riddar Finn, rider långa tider i kungens följe. Finn är egentligen bara delaktig i Maros liv genom hans framsteg i skola och idrott (det vill säga ridning och stridsteknik). Bara genom att lyckas där kan han imponera på sin pappa.

6 I Kungen kommer! orsakar Maro en olycka som leder till att hans pappa inte längre kan lita på honom. Maros lillebror Tilian får kliva in i den roll som var menad för Maro. Maros självklara framtid som riddare är slagen i bitar. Jag har medvetet valt att beskriva det i några starka stycken för att sedan snabbt gå vidare. För vuxna kanske det kan kännas som om jag slätar över, men jag är övertygad om att barnen inte glömmer. Det skulle vara för otäckt om jag dröjde i känslan. I de kommande delarna dyker korta referenser till händelserna upp men inte förrän i sista delen, när Maro åter möter sin far, kommer vi att få veta precis hur otäckt det har varit för honom. Detta betyder förstås inte att inte ni kan diskutera det i klassrummet, redan efter att ha läst del ett! Maro har ju vuxit upp med legenderna om kungens riddare. För honom är kung Edric en ädel gestalt, värd att tjäna och svära trohet. Riktigt så är det inte, och den sanningen börjar nystas upp i del två, Skuggan och draken. En hel del av riddar Finns reaktioner, i samtalet med Maro och kung Edric, kommer inte att bli helt förklarade förrän i allra sista delen. Maros pappa kan verka hård och avståndstagande. Det finns en anledning till det och det har inte med Maro själv att göra. Det kan vara bra att ha i minnet, även om man inte kan gå händelserna i förväg. Historien om Unda och om Skuggorna vill jag inte säga så mycket om ännu. Båda dessa berättelser utvecklas under resan, i andra och tredje delen, och närmar sig något som kan jämföras med trafficking (utan sexuella förtecken). Men när ni i sista kapitlet får veta att Unda är en av Edrics sägenomspunna Skuggor, då finns det ändå mycket att prata om. Hur har de det, dessa tiggarbarn? Är de hjältar eller offer? Och vad säger det om barnens situation, att de vuxna inte ens lägger märke till dem? Hur ser vi själva på de tiggare som numera sitter vid våra gator? Kan vi beskriva hur de såg ut, de som vi passerade i morse? Jag hoppas att ni har fått lite tips och riktning till samtal kring min nya bok, även utanför de mer uppenbara kring medeltid, hierarkier, borgar och riddare. Ni får väldigt gärna höra av er, om diskussionerna lett till någonting spännande! Jo Salmson Ekensberg