Livsviktigt del 5: På knå ser mån lå ngre

Transkript

1 Livsviktigt del 5: På knå ser mån lå ngre 14 Därför vill jag falla på knä för Fadern, 15 efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. 16 Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, 17 så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, 18 så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet 19 och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. 20 Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, 21 hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen. 1 Jag ska ta er med lite över 100 tillbaka i tiden. Denna bild föreställer mor Marjas Bönealtare i Nössemark i Dalsland. Detta var en dalsländsk kvinna personliga bönealtare Det upptäcktes efter hennes död, Hon levde vid förra sekelskiftet i gränsbygden mellan Sverige och Norge uppe i Dalsland. Mor Marja var född 1843 och hennes livshistoria är parallell med de stora folkväckelserna i Sverige och Norge på 1800-talet. I det arvet lever vi idag. Om mor Marja skriver författaren tillika hennes son Viktor Myren: När tiderna hårdnade och personliga bekymmer trängde på tog Marja en sten från gården därhemma, vandrade ett stycke uppåt berget i skogen för att lägga ned sin "börda" inför Gud. Här ville hon vara ensam i bön och samtala med sin himmelske Far. Av stenarna bildades efter hand ett bönealtare. Hennes böneliv var känt, men själva altaret upptäcktes efter hennes död sedan man läst om det i ett personligt brev. Det var tuffa tider, med fattigdom, och många vardagsbekymmer. Men mot slutet av hennes liv så tornade ett mycket större bekymmer upp sig. Året var De två brödrafolken Sverige och Norge som varit i union hade hamnat på kollisonkurs och på ömse sidor om gränsen mellan länderna samlades de militära styrkorna. Totalt på den svenska sidan minst soldater. På den norska Många av dessa just i de trakter där mor Marja reste sitt Altare. Nu var hon inte ensam om att be. En stor väckelse hade innan sekelskiftet förenat bedjare på båda sidor gränsen i flera årtionden. Nu när kriget mellan brödrafolken såg ut att vara oundvikligt, så kom en annan slags här, på mellan 500 och 1000 bedjare.. Mor Marja och hennes bönevänner samlades vid gränsen emellan de militära styrkorna. Bara någon kilometer från mor Marjas bönealtare, och ropade till Gud om fred och försoning.

2 Hur gick det? Pris ske Gud! Miraklet skedde. Det finns en bortglömd sida i historien om den fredliga unionsupplösningen. Det var inte bara i Dalsland man bad. I Sthlm gick en väckelse fram som berörde hovet. Man samlades också i de fina salongerna och ropade till Gud. Troende människor som stod kungen Oscar II nära sa gång på gång: Gå inte i krig med brödrafolket! Historien är inte bara Politik, psykologi, maktkamp mellan människor och system. Det finns andliga skeenden. Där uppe i det inre av Dalsland där mor Marja föll på knä öppnar sig vida utsikter. Det gjorde det när hon lyfte sina ögon och tittade ut över landskapet men också när hon föll på knä i bön och hon fick ljus för sitt inre ögon. När Paulus faller på knä är det som hans perspektiv också vidgas. Han har kommit fram till ett gränsland och nu öppnar sig nya världar. Han talar ju redan i Kapitel 2 om att få ljus för sina inre ögon. Det sker i bönen, det sker när man lämnar sin stolthet, och sin uppnästhet och faller på knä ödmjukhet. I Efesierbrevet så är bönen ett genomgående tema. Den börjar som en lovprisning, och går över i förbön. Mitt i kapitel tre så faller Paulus här på knä för Fadern både i tacksamhet och förundran men också i intensiv förbön för den unga kyrkan, och i kapitel 6 mobiliseras församlingen att som en rustad bönehär att gå in i kampen mot ondskan makter. Vi måste våga röra oss mot gränslandet, Bön föds i gränslandet. Bön leder oss mot gränslandet. Och gränslandet är ett land där vi ser längre, bredare, djupare, högre! Vid gränsen för vårt förnuft Vi lever i en förnuftskultur. Det betyder att vi ska kunna greppa och begripa och beskriva allt. Därför behövs inte tron. Det smittar av sig ända in i kyrkans värld. Det är inte fel att använda sitt förnuft. Eller att ibland ta sitt förnuft till fånga när det har rymt. Det är en gudagåva. Men när förnuftet blir stolt och uppnäst och man tycker att begriper allt då är det bättre att falla på knä innan man ändå faller. För högmod går före fall. Vår förnuftskultur kommer att falla. Bön förutsätter ödmjukhet Att man vågar säga att detta är mer än jag kan fatta och förstå. Ödmjukheten ser längre än stoltheten. Stolthet och högmod leder till självupptagenhet, konflikter och låsningar som förminskar och stänger inne. Ödmjukhet öppnat för försoning och kärlek som ger ett öppet nytt landskap. Nya möjligheter. När vi kommit till gränsen av vårt förstånd, vårt intellekt och vår kunskap. När våra erfarenheter inte räcker till. Det gör vi egentligen varje dag. Då är det en signal till bön. Ge mig insikt. Ju förr desto bättre. För då öppnat sig en värld av nya insikter, framför allt. Störst allt är kärleken som övergår kunskapen. Du som ännu inte kallar dig kristen: Om du väntar till dess du begriper allt då finns risk att du blir stående där. Om du i hjärtas bön överlåter dig till Honom så kommer han att lära dig och visa dig, älska dig, steg för steg in i en ny värld

3 Tror att det finns risk att vi som troende tror oss kunna kartlägga Guds rike, och kunna planera och kontrollera och förstå. Som kristen har vi klivit in i ett konstant gränsland. Vi lever i den här världen som vi kan se och ta på och hjälpligt kunna förstå. Men spanar också i ett annat rike, en helt annan värld. Vad inget öga sett och inget öra hört, vad ingen människa kunnat ana det har Gud berett åt dem som älskar honom. 1 kor 2:9 Bönen opererar i ett gränsland. Jag läser om. 16 Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, 17 så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, 18 så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet 19 och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Vilket perspektiv. Och se potentialen i den samlade bönen. Alla de heliga kan tillsammans, inte var för sig, fatta höjden, bredden längden och djupet! Tänk om det skulle födas en riktigt bred bönerörelse i Göteborg. Som samlade Göteborgs kyrka, Alla skulle våga sig mot gränslandet och mötas i kärlek till varandra och vår stad. Vid gränsen av vår förmåga Vi lever också i en Jag kan själv kultur. Och det är fantastiskt att vi är skapande varelser helt outstanding i skapelsen för övrigt. Att glädjas, vara tacksam för kreativitet och förmåga är naturligt och viktigt. Det finns dock några men här. Hyllandet av mänsklig förmåga blir lätt avguderi. Vi hyllar de mänskliga prestationerna utan insikt att allt vi har och kan kommer som en gåva ur Guds händer. Att falla på knä inför Fadern, förändrar allt. Man skulle kunna säga att kyrkans mirakulösa på några årtionden var ett enormt ledarskaps prestation av Paulus, och Petrus och Aquila Priscilla etc. Men Efesierbrevet och urkyrkan ägnar sig aldrig åt ledarkult och människoupphöjande.. Det är Gud som verkar genom oss. Han har gett oss gåvor att förvalta. Han står för kraften Livskraften och skaparkraften Han skall också ha äran! Vi är hans verk. Vi planterar och vattnar, men Gud ger växten. Vi arbetar på det hus som Gud bygger. I bönens tjänst visar det sig verkligen tydligt att det är Gud det handlar om. Ingen mänsklig beräkning skulle tro att en en kvinna som bär en sten och bygger på bönealtare skulle få betydelse när en storkonflikt höll på att bryta ut i Norden. Ingen räknade heller med en obeväpnad luggsliten böneskara När man kommer till gränsen för sin förmåga så öppnar bönen nya möjligheter. 20 Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, 21 hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen. 2

4 Vid gränsen av vår bekvämlighetszon Den här bönen avslutar den första delen av Efesierbrevet. Den som målar allt det Gud har gett oss och gjort för oss. Hans plan för världen. Den är precis i gränslandet till den mer utmanande praktiska delen. Han faller på knä och ber för församlingen där utmaningen börjar. Mötet med Jesus har tagit Paulus själv ut ur hans bekvämlighets zon, När han skriver befinner han sig i fängenskap, och han beskriver det som ett lidande. Hans liv har inneburit ett ständigt risktagande och varit ett liv på gränsen. Nu utmanar han till ett liv i efterföljd. För även om det är Gud som kan och ytterst handlar så vill han göra det genom människor som är beredda att stå till förfogande. Att gå in i gapet. Hes 13:15 Han har utmanat församlingen att bli den nya mänskligheten som ska hela sprickan mellan olika och bygga en ny gemenskap. Han har i Efesos fått lämna synagogan och bygga församling i Tyrannos lärosal. Bara namnet känns obekvämt. Han har fått se sitt team med kristna dras in på amfiteatern mitt i vilt upplopp. Han har fått vittna för kungar och kejsare, Fängslad sex gånger, sjönöd, stening, Bönen leder inte till gungstolskristendom. Den kännetecknar ett liv vid gränsen till och utanför vår bekvämlighets zon. Bönen leder oss dit och hjälper oss där att se längre. Avslutning. Vi lever i en orolig tid i världen. Krigshotet börjar mullra och Det som sker i Ukraina riskerar dra in Europa i krig. Kriget pågår för fullt i Mellanöstern, Syrien och i Irak, Ebola hotar att bli en Pandemi. I vårt land råder politisk oro, där block står mot block.

5 Samhällsgrupp mot samhällsgrupp. Likaså i vår stad Göteborg. Är det tid att som kristna inte ställa sig på ena eller andra sidan och hålla oss med dem som tycker som oss, utan som bedjarna vid gränsen. Följa sin mästare i gapet. Våga se längre. Ropa till Gud att mitt i allt detta. Att hans namn blir helgat, hans rike ska komma och hans vilja ske. Att han ska leda oss på rätta vägar för sitt namns skull. Låt oss bli en bönerörelse som vågar sig in i gränslandet där man ser längre. Ta våra orosstenar och bygga ett bönealtare utanför vår bekvämlighets zon. Bli relevanta i vår bön. Låta vår bön bli en spaning för var vi med Guds kraft ska sätta in stöten.