Vårdhygien i kommunerna. En enkätundersökning

Transkript

1 Vårdhygien i kommunerna En enkätundersökning

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Tillsynsåterföring. Det innebär att den innehåller en sammanställning av iakttagelser och resultat från regional eller riksomfattande verksamhetstillsyn inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, hälsoskyddet och smittskyddet. Till tillsynsåterföring räknas också sammanställningar av Lex Maria- och andra anmälningsärenden. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr Publicerad maj

3 Förord Efter en gemensam ansökan från Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, STRAMA och SKL, har Dagmarmedel beviljats för arbete med att stödja landets kommuner i att förebygga vårdrelaterade infektioner i den kommunala hälso- och sjukvården. Projektet har placerats på Socialstyrelsen som har utsett Margareta Lindström Berglund till projektledare. För att kartlägga den aktuella situationen och ha möjlighet att identifiera såväl goda exempel som problemområden där stödinsatser är lämpliga, har en enkät skickats till landets samtliga kommuner för att besvaras av medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) Enkäten genomfördes under mars 2006 och i den här rapporten presenteras en sammanställning av resultatet samt Socialstyrelsens slutsatser. Anders Tegnell Enhetschef Smittskyddsenheten 3

4 4

5 Innehåll Förord 3 Sammanfattning 7 Bakgrund 8 Mål och metoder 10 Resultat 11 Tillgång till vårdhygienisk expertis 11 Basala hygienrutiner och klädregler 12 Utbildning 12 Praktiska möjligheter att tillämpa basala hygienrutiner 12 Infektionsregistrering 13 Hygienronder 14 Informationsöverföring 14 Livsmedelshygien 14 Personalens hälsotillstånd 15 Socialstyrelsens slutsatser 16 5

6 6

7 Sammanfattning Den genomförda enkäten visar att det pågår mycket arbete för att förbättra den hygieniska standarden i olika kommunala vårdformer. Det framkommer också att det förekommer brister inom flera områden och att det finns starka krav på förbättringar inom vissa områden. Socialstyrelsen bedömer att de mest angelägna förbättringsområdena när det gäller vårdhygien i den kommunala vården är följande: tillgång till vårdhygienisk expertis utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien konsekvent tillämpning av basala hygienrutiner egenkontroll av system, processer och resultat för vårdhygien. Socialstyrelsen ser det som en viktig uppgift för kommunerna att säkerställa en god hygienisk standard i vården genom att ta med vårdhygieniska aspekter i såväl organisation som planering och genom att se till att det finns adekvat tillgång till vårdhygienisk expertis. Dessutom måste all personal få tillgång till utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien, och ha möjligheter att konsekvent följa basala hygienrutiner och andra hygienriktlinjer i sitt dagliga arbete. 7

8 Bakgrund Kommunerna ansvarar för vård och omsorg av äldre och funktionshindrade. Speciellt stöd ges vid behov enligt Socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). På uppdrag av nämnden fattar tjänstemän beslut om insatser enligt de här lagarna efter att ha gjort en utredning. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ansvarar kommunerna för Social och medicinsk omvårdnad inom särskilda boendeformer och dagverksamhet för äldre och funktionshindrade. Vissa kommuner har även ansvaret för hemsjukvård i ordinärt boende. Vård som ges av läkare är landstingets ansvar. Kommunens ansvariga nämnd måste utse verksamhetschef för hälsooch sjukvård och medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS). Enligt HSL ska vården vara av god hygienisk standard. I regeringens proposition 2005/06:50 står det att det innebär att vårdgivaren måste vidta alla de åtgärder som krävs för att uppnå en god hygienisk standard. Som exempel anges tillgång till vårdhygienisk expertis, att vårdens planering och organisation, personalen och deras kompetens liksom lokaler och utrustning uppfyller kraven på en god hygienisk standard. Med vårdrelaterad infektion menas varje infektionstillstånd som drabbar en patient till följd av sjukhusvistelse eller behandling i öppen vård, oavsett om det sjukdomsframkallande ämnet har tillförts i samband med vården eller kommer från patienten själv, samt oavsett om infektionstillståndet visar sig under eller efter vården. Med vårdrelaterad infektion menas även infektionstillstånd som personal drabbas av till följd av arbetet. Att förebygga vårdrelaterade infektioner är en viktig del i vårdens kvalitets- och patientsäkerhetsarbete. Alla vårdgivare har skyldighet att bedriva ett systematiskt arbete i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12). Vårdrelaterade infektioner är avvikelser som bör registreras. Resultatet bör analyseras och användas i verksamhetens systematiska kvalitetsutveckling. Även när det gäller omvårdnad eller omsorg enligt annan lagstiftning än HSL är det viktigt att hålla en god hygienisk standard. Vid nära kroppskontakt överförs mikroorganismer mellan personal och vårdtagare. Speciellt när det gäller personlig hygien och kontakt med utsöndringar eller kroppsvätskor finns det risk för smittspridning. Många vårdtagare har kontakt med många olika vårdformer, och det kan finnas risk för spridning av exempelvis antibiotikaresistenta bakterier i alla miljöer där vård och omsorg bedrivs. Den enskilt viktigaste åtgärden i det infektionsförebyggande arbetet, till skydd för både personal och vårdtagare, är att personalen konsekvent tilllämpar basala hygienrutiner. I vissa situationer kan det dessutom behövas andra hygienåtgärder. Det är nödvändigt att personalen har utbildning i 8

9 vårdhygien, och att den kunskapen underhålls och uppdateras genom kontinuerlig kompetensutveckling. Arbetstagarens skydd mot smitta regleras i arbetsmiljölagstiftningen. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter Mikrobiologiska arbetsmiljörisker smitta, toxinpåverkan, överkänslighet (AFS 2005:1) anges krav på både arbetsgivare och arbetstagare. Bl.a. är arbetsgivaren skyldig att göra en riskbedömning och att tillhandahålla handdesinfektionsmedel och personlig skyddsutrustning (exempelvis skyddshandskar och engångsplastförkläden). En god hygienisk standard är en naturlig del i vårdgivarens uppdrag, såväl inom socialtjänst som hälso- och sjukvård. När det gäller att förebygga vårdrelaterade infektioner har hygienläkare och -sjuksköterskor en rådgivande funktion. Ursprungligen arbetade de inom sjukhusvården, och sedan länge har landstingen använt sig av vårdhygienisk expertis i sin verksamhet. Nu har vårdorganisationen förändrats och under senare år har allt mer uppmärksamhet riktats mot behoven av att säkerställa att infektionsförebyggande åtgärder även ingår i rutinerna i vårdformer utanför sjukhusen, inte minst i den kommunala vården. I samarbete med Smittskyddsinstitutet, SKL och STRAMA ansökte Socialstyrelsen om Dagmarmedel för ett projekt med målet att utarbeta verktyg som kunde stödja kommunerna i deras arbete med att förebygga vårdrelaterade infektioner. De pengar som beviljades placerades på Socialstyrelsen, som tillsatte hygiensjuksköterskan Margareta Lindström Berglund som projektledare. För att kartlägga den aktuella vårdhygieniska situationen skickades en enkät i mars 2006 till medicinskt ansvariga sjuksköterskor i landets kommuner. Enkäten innehöll frågor om tillgång till vårdhygienisk kompetens, om hur det vårdhygieniska arbetet bedrivs och utvecklas, vilka riktlinjer för hygien som används och om det finns praktisk möjlighet att följa framför allt de basala hygienrutinerna. I den här rapporten presenteras resultatet av enkätundersökningen, tillsammans med Socialstyrelsens bedömning. 9

10 Mål och metoder Syftet med enkäten var att kartlägga hygienisk standard ur olika aspekter, fånga upp goda exempel som skulle kunna komma till användning i andra kommuner och identifiera problemområden där kommunerna kan behöva koncentrera sitt kvalitets- och säkerhetsarbete. Målet för hela Dagmarprojektet är att ta fram verktyg och stöd till förbättringsarbetet inom just de här områdena, så att kommunernas egna insatser leder till att såväl hälso- och sjukvård som omsorg kan bedrivas med en god hygienisk standard i hela landet. Information om att en vårdhygienisk inventering skulle genomföras skickades till medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) i landets kommuner, med kopia till nämndsordföranden och förvaltningschefen för den kommunala nämnd som har ansvar för vård och omsorg i kommunen. Ett antal frågor formulerades kring olika områden och aspekter inom vårdhygien. Det var dels frågor som bland annat rörde tillgång till vårdhygienisk expertis och dokumenterade rutiner för olika vård- och omvårdnadsmoment. Man frågade också om det fanns praktiska möjligheter att följa dem, i synnerhet de basala hygienrutinerna, samt om hur verksamheten skötte egenkontrollen av att hygienrutiner följdes och att vårdrelaterade infektioner registrerades som avvikelser. I enkäten ingick även frågor om livsmedelshygien och personalens hälsa, även om det ligger utanför MAS ansvarsområde och inte egentligen tillhör vårdhygienen. De togs med på grund av att de ofta kommer upp i samband med diskussioner och undervisning i vårdhygien. Enkäten innehöll även följdfrågor, samt möjlighet att lämna kommentarer för att ge en möjlighet att fånga upp framför allt goda exempel och pågående förbättringsprojekt, men också problem som det annars skulle kunna vara svårt att få information om. Frågorna skickades i form av en webbaserad enkät i mars 2006 till landets samtliga kommuner för att besvaras av medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS). 10

11 Resultat Totalt kom det in 334 svar från 275 kommuner. 339 MAS har svarat på enkäten, varav fem har gjort det gemensamt med en annan MAS. Från en kommun/stadsdel har det kommit in två separata svar. Från Stockholms stad har det kommit in 17 svar från totalt 18 stadsdelsförvaltningar. Från Göteborgs stad har det kommit in 20 svar från totalt 21 stadsdelsförvaltningar. Från Malmö stad har det kommit in 8 svar från totalt 10 stadsdelsförvaltningar. Alla har inte svarat på alla frågor i enkäten, och det är inte alla som har svarat på en fråga som har lämnat svar på följdfrågor eller lämnat kommentarer. I vissa fall har båda alternativen markerats på de frågor som skulle ha besvarats med antingen ja eller nej. Under respektive rubrik nedan redovisas svaren områdesvis. Ett urval av kommentarerna har tagits med som exempel på framgångsfaktorer och problem. Tillgång till vårdhygienisk expertis Ungefär 80 procent av de svarande anger att kommunen har tillgång till vårdhygienisk kompetens. Majoriteten använder sig av den vårdhygieniska expertis som finns inom landstinget (hygiensjuksköterska/vårdhygienisk enhet). Av de här har knappt hälften avtal och nästan lika många har fritt nyttjande. Inte alla som har velat skriva avtal med landstingets vårdhygieniska expertis har kunnat göra det, på grund av resursbrist hos de vårdhygieniska enheterna. I några av kommunerna eller stadsdelarna har man på grund av detta kunnat teckna avtal endast för verksamheter med vårdtagare över 65 år. Några kommuner svarar att de har kommunalt anställda hygiensjuksköterskor. De sjuksköterskorna arbetar vanligtvis på ett särskilt boende och har vårdhygieniska arbetsuppgifter som en del av sin tjänst. I enkäten bad Socialstyrelsen om att få ta del av det aktuella avtalet mellan kommunen eller stadsdelen och landstingets hygiensjuksköterska eller vårdhygieniska enhet, om det fanns något sådant. Det kom in 37 avtal mellan kommun eller stadsdel och landstingets hygiensjuksköterska eller vårdhygieniska enhet. Avtalen är olika utformade. Vissa av dem anger det antal timmar hygiensjuksköterskan arbetar för kommunen och kostnaden för det. Andra baserar ersättningen på antalet vårdtagare vid särskilda boenden (och hemtjänsten om den omfattas av avtalet). Ytterligare andra avtal specificerar vilka tjänster som ingår i avtalet och totalsumman för dem, utan att ange tidsramar eller antal vårdtagare. 11

12 Av de inskickade avtalen framgår bland annat följande: I alla avtal ingår undervisning samt information om infektionsförebyggande rutiner. Utbildningar riktas mestadels till hygienombud, MAS, verksamhetschefer och sjuksköterskor. Framför allt är det de särskilda boendeformerna (sjukhem, gruppboenden m.m.) som får ta del av tjänster från landstingens hygiensjuksköterska eller vårdhygieniska enhet. I nio kommuner får hemtjänst och hemvårdspersonal ta del av vårdhygienexperternas tjänster. Av de nio kommunerna har två tagit över hälso- och sjukvårdsansvaret för hemtjänst och hemsjukvård. I ett landstings avtal med kommunerna finns det specificerat vilka ansvarsområden kommunen respektive landstinget har när det gäller vårdhygieniska åtgärder. Basala hygienrutiner och klädregler Utbildning Ungefär 80 procent av den ordinarie personalen får utbildning i basala hygienrutiner. Av vikarierna får drygt 60 procent sådan utbildning. På vissa arbetsplatser gör man en uppföljning av utbildningen varje år, medan andra aldrig gör någon uppföljning. Det är inte alltid formaliserat och en del anger att det ses som en naturlig del av sjuksköterskans handledning. Vissa påpekar att det sker i form av pågående diskussioner på arbetsplatsträffar. Vanligast är att frågan aktualiseras i samband med utbrott av exempelvis meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) och calicivirus (vinterkräksjuka). Flera kommenterar att man i utbildningen använder sig av den nationella handboken ( I många kommuner är det hygienombud, sjuksköterskor eller arbetsledare som får utbildning av landstingets hygiensjuksköterska med uppdrag att föra kunskapen vidare till respektive enhet/arbetsplats. Det är lika vanligt att det är någon annan än hygiensjuksköterskan som bedriver undervisningen i basala hygienrutiner. Det kan exempelvis vara MAS, lärare från vårdgymnasiet, kommunalt anställda sjuksköterskor eller privata företag som bedriver utbildningen. Praktiska möjligheter att tillämpa basala hygienrutiner Här anger 312 av 314 svarande att det finns möjlighet att tillämpa basala hygienrutiner. Endast ett svar anger att det inte finns tillgång till handdesinfektion. Nästan alla har också tillgång till skyddshandskar och skyddsförkläde eller rock. I en kommentar påpekas att tillgången varierar beroende på boendeform. I en annan sägs att arbetsgivaren står för handskar enbart när det gäller risk för smittspridning. För övrig användning får omsorgstagaren själv köpa handskar och tvättlappar. I ett fåtal svar kommenteras att socialnämnden har fattat beslut om klädregler och att all vårdpersonal ska jobba enligt basala hygienrutiner. 12

13 Cirka 60 procent svarar att arbetsgivaren tillhandahåller arbetskläder. Det gäller framför allt för personal inom de särskilda boendeformerna. Personliga assistenter är den yrkesgrupp som enligt svaren har sämsta tillgång till arbetsdräkt från arbetsgivaren. Av kommentarerna framgår att arbetsgivaren i vissa fall tillhandahåller arbetsdräkt genom att personalen får en summa pengar varje år för att handla arbetskläder, eller att de får köpa en tunika och en byxa per år. Några kommuner leasar arbetskläder på cirkulation där även tvätt ingår. I ett svar anges att personalen får arbetskläder i form av skyddskläder. Knappt 20 procent svarar att de skickar arbetskläder till tvätteri. Det vanligaste är att personalen själv tvättar, på arbetsplatsen eller i det egna hemmet. Av kommentarerna framgår att få kommuner har riktlinjer för tvätt av vårdpersonalens arbetskläder. Endast 17 procent svarar att personalen byter arbetskläderna varje dag. Det finns i regel inga tydliga riktlinjer för hur ofta arbetskläder ska bytas, utan det överlåts åt personalens egen bedömning. De flesta skriver att arbetskläderna byts när de blir smutsiga. En MAS kommenterar att det kan ta upp till två veckor innan arbetskläderna kan bytas. Ungefär hälften av de svarande säger att kommunerna har kravspecifikation på arbetskläderna och hos 90 procent av dem är ett av kraven att arbetskläderna ska vara kortärmade. Några av de svarande kommenterar att arbetskläder ska gå att tvätta i minst 60 C. Av de svarande säger 95 procent att personal har tillgång till omklädningsrum, men förhållanden varierar mellan olika personalgrupper. Nästan all personal som arbetar inom särskilda boenden har tillgång till omklädningsrum, medan personal inom hemvård/hemtjänst och personliga assistenter inte har det i samma utsträckning. I flera kommentarer menar de svarande att det är praktiskt svårt att lösa frågan om omklädningsrum för hemvårds-/hemtjänstpersonal. I ett flertal kommentarer anges att det pågår arbete i kommunen för att införa arbetskläder och tvättrutiner under år Infektionsregistrering Knappt 70 procent svarar att infektionsregistrering görs i den kommunala verksamheten. Av dem som registrerar gör 82 procent det vid utbrott av infektioner. Mer regelbunden registrering görs också enligt enkätsvaren, antingen kontinuerligt (29 procent) eller i form av punktprevalenser (22 procent). Några kommuner/stadsdelar kommenterar att de registrerar alla som behandlas med antibiotika och de registrerar även vilket antibiotikum vårdtagaren behandlas med. Initiativ till infektionsregistreringen kommer vanligtvis från vårdhygienisk expertis, MAS, verksamhetschefer eller sjuksköterskor inom särskilda boenden. Det är oftast sjuksköterskor som är anställda av kommunerna som utför registreringen. Det varierar vilka som informeras om resultatet av infektionsregistreringen. De flesta svarande nämner MAS och vårdhygien-/smittskyddsenhet, och hos drygt hälften återförs resultaten till all berörd personal. Några svarar att den berörda nämnden också får informationen, vanligtvis socialnämnden. 13

14 I några kommentarer framgår det också att vårdrelaterade infektioner dokumenteras i omvårdnadsjournalen, i avvikelsesystemet eller på ett särskilt papper för infektionsregistrering. Hygienronder I knappt 30 procent av svaren anger de svarande att man genomför regelbundna hygienronder vid särskilda boenden. De som genomför hygienronder tar i de flesta fall upp frågor som berör basala hygienrutiner, personalklädsel, skriftliga riktlinjer, städning, avfall, tvätt och medicinteknisk utrustning. Endast hälften tar upp diskussioner om utformning av särskilda boenden eller byggfrågor. Vanligast är att hygiensjuksköterskan, MAS, enhetschefen, en sjuksköterska och någon av omvårdnadspersonalen medverkar när man har hygienrond. De flesta använder det nationella protokollet för hygienronder som finns på Hygienronder görs från två gånger per år till vart tredje år eller vid behov. Exempel på kommentarer: Snarare att härleda till hygienombudens möte med särskild sjuksköterska, där tar man upp metodbeskrivningar, hygienombudens ansvar och befogenheter, hur nationella handboken/lokala riktlinjer används på enheten. Vi har inte direkt hygienronder men personalen ska varje år fylla i en blankett där man bedömer om det finns förbättringsområden. Alla särskilda boenden ska göra hygienronder under 2006, de som har fått påpekanden följs upp efter att de har vidtagit åtgärder inom tre månader. Därefter görs rond igen om två år. Informationsöverföring Cirka 60 procent säger att frågor som berör vårdhygien ingår vid vårdplaneringen/informationsöverföringen. Vilka som deltar i vårdplaneringen, utöver biståndshandläggaren, varierar beroende på den aktuella vårdtagarens behov. Om det finns någon uppenbar vårdhygienisk fråga, exempelvis infekterade sår, kontaktas en sjuksköterska. Från en kommun påtalas problem med att landstinget har hand om hemsjukvården. Det innebär att landstingets distriktssköterska handlägger vårdhygieniska frågor, medan det är kommunens hemtjänst som svarar för hemtjänstinsatser till brukarna. Det är inte alla som har hemtjänst som också har insatser från distriktssköterskan. Det kan medföra att överföringen av information om vårdhygien inte når hemtjänsten. Livsmedelshygien I 58 procent av svaren anges att personalen får utbildning i livsmedelshygien. Knappt 30 procent anger att det är hygiensjuksköterskan som håller i undervisningen. I regel är det personal som har ett uttalat ansvar för livsme- 14

15 delshanteringen som får utbildning på det här området. Här följer några exempel på kommentarer i enkätsvaren: Alla enhetschefer har fått mall för egenkontroller vid mottagningskök/serveringskök. Ingen utbildning har getts sedan särskilda boenden övergick till kommunen. Hygiensjuksköterskan har gjort inspektioner och utbildat i livsmedelshygien i våra kök på äldreboendena. All ordinarie personal får genomgång av mathygien då det är aktuell tid för calicivirusutbrott. Sådan utbildning är på gång men inte uppstartad ännu. I dag har all omvårdnadspersonal på ett fåtal enheter fått utbildning. Vi planerar att all personal ska få utbildning, det är den modellen som vi kommer att arbeta efter. Personalens hälsotillstånd Knappt 17 procent svarar att det finns rutiner för hälsosamtal vid nyanställning av personal inom vård och omsorg. De frågor som tas upp vid hälsosamtalet är enligt de 45 som har svarat på frågan följande: MRSA (11) infekterade sår (16) eksem eller andra hudskador (27) långvarig hosta (11) annat (22). De här frågorna berör allmäntillstånd, förslitningsskador, allergi, astma, återkommande sjukskrivningar m.m. Oftast är det personalavdelningen eller företagshälsovården som har utarbetat hälsosamtalen och det är enhetschefen, företagshälsovårdens sjuksköterska eller rekryteraren som genomför hälsosamtalet. 15

16 Socialstyrelsens slutsatser Även om den här enkäten inte kan ge några detaljerade uppgifter om förhållanden och behov av förbättringar av vårdhygienen i varje enskild kommun kan den ändå bidra till att identifiera vissa generella styrkor och svagheter. Det är positivt att i stort sett alla (som har svarat på frågan) har praktisk möjlighet att tillämpa basala hygienrutiner. Det är dock värt att notera att den frågan inte har besvarats i 20 av de insända enkäterna. För personalens skydd gäller, enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2005:1), att god vårdhygienisk arbetsmiljöpraxis ska tillämpas vid allt vårdoch omvårdnadsarbete. Det innebär bland annat att det måste finnas tillgång till handdesinfektion, skyddshandskar och skyddskläder. För att personalen ska kunna följa basala hygienrutiner och andra hygienriktlinjer krävs också att all personal har fått utbildning i vårdhygien vid anställningen, så att de känner till vad det innebär i praktiken på den aktuella enheten. Att ungefär 20 procent av den ordinarie personalen och 40 procent av vikarierna inte får den här kunskapen i samband med anställningen ser Socialstyrelsen som en påtaglig brist. Även när utbildning ges vid nyanställning måste det finnas uppföljning med kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien. Det här förekommer enligt kommentarerna i enkäten i viss omfattning, men det skulle behöva struktureras bättre. När det gäller arbetsdräkt finns det stort utrymme för förbättringar. Mindre än hälften anger att det finns specificerade krav på arbetsdräktens utformning, egenskaper och skötsel. Av dem som har specificerade krav kräver nästan 90 procent att arbetsdräkten ska vara kortärmad, vilket är ett viktigt krav. Arbetsdräkten bör inte tas hem från arbetsplatsen, men nästan 70 procent anger att arbetskläderna tvättas i hemmet. Det är dock positivt att det enligt enkäten pågår ett aktivt förbättringsarbete inom det här området i många kommuner. Egenkontroll av både strukturer, processer och resultat är en viktig del i kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet. Hygienronder som genomförs regelbundet enligt ett fastställt protokoll kan vara en form av egenkontroll på struktur- och processnivå. Enligt enkätsvaren pågår det sådana aktiviteter i många kommuner och Socialstyrelsen stödjer den här formen av egenkontrollverksamhet. Det är mycket viktigt att regelbundet kontrollera att alla följer de basala hygienrutinerna. Det kan man exempelvis göra genom observationsstudier, egenskattningar eller genom att mäta hur mycket handdesinfektionsmedel som går åt. Verksamheterna bör också göra egenkontroller av sina resultat, genom att registrera vårdrelaterade infektioner. I en stor del av de svar där de svarande uppgav att de har kontinuerlig infektionsregistrering kommenterades att det görs genom att infektionen dokumenteras i journalen. Men att dokumentera en infektion i vårdtagarens journal är inte samma sak som att infek- 16

17 tionsregistrera. Infektionsregistrering måste göras så att data är direkt tillgängliga för sammanställning och analys. Det finns många olika modeller för infektionsregistrering och verksamheten måste välja de infektioner och den form av registrering som bäst uppfyller de aktuella behoven. Det är viktigt att registrera utbrott, men det räcker inte som enda registreringsform. För alla former av egenkontroll gäller att det är nödvändigt med analys och återföring av resultaten till samtliga berörda. Inte minst är det viktigt att vårdgivaren, i det här fallet den nämnd som ansvarar för vård i kommunen, får den här informationen. Den är nödvändig för att beslutsfattarna på högsta nivå ska kunna ta ställning till om det behövs övergripande åtgärder för att förebygga vårdrelaterade infektioner i kommunens olika verksamheter. I dagens vård är det vanligt att vårdtagare överförs mellan olika vårdformer och olika vårdgivare och därmed blir informationsöverföring en viktig del i det infektionsförebyggande arbetet. Det är nödvändigt att den mottagande vårdenheten och den personal som är berörd får information om tillstånd hos vårdtagaren som kräver andra vårdhygieniska åtgärder än de basala hygienrutinerna. Det skulle kunna vara till nytta med en strukturerad rutin för överföring av vårdhygienisk information. En stor del av omvårdnadspersonalen som dagligen arbetar med att transportera, värma och ibland också laga mat som serveras till vårdtagarna, saknar helt utbildning i livsmedelshygien. Även om det inte direkt ingår i de vårdhygieniska uppgifterna är det inte sällan hygiensjuksköterskan som bedriver den undervisning som ges till (vissa i) personalen. Det är nödvändigt att all personal som hanterar livsmedel får adekvat utbildning, men den undervisningen kan ges av någon annan än hygiensjuksköterskan, så att hans eller hennes resurser kan koncentreras till de direkt vårdrelaterade momenten i det infektionsförebyggande arbetet. Personal inom vård och omsorg utgör en grupp med ökad risk för att utsättas för smitta, och även för att föra smitta vidare till vårdtagare. Det är viktigt att identifiera personal med exempelvis eksem eller andra kroniska hudlesioner för att de vid behov ska kunna få specialisthjälp med sin sjukdom och för att de inte ska utsättas för speciella risksituationer. Exempel på en risksituation som personer med hudlesioner inte ska utsättas för i arbetet är vård eller omvårdnad av en patient med MRSA. Det kan även finnas andra riskfaktorer att ta ställning till, och ett hälsosamtal i samband med anställningen kan vara en hjälp i verksamhetens samlade insatser för att förebygga vårdrelaterade infektioner. Tillgång till vårdhygienisk expertis är en nödvändighet inom alla former av vård. Hygiensjuksköterskor och hygienläkare samarbetar med de här uppgifterna i ett team där båda kompetenserna behövs. Den hygiensjuksköterska som arbetar som rådgivare i kommunal vård bör ha tillgång till att konsultera hygienläkare vid behov, även om det är sjuksköterskan som formellt arbetar för kommunen. Hygiensjuksköterskan behöver även få egen kontinuerlig kompetensutveckling, vilket ofta sker inom professionen och i nätverk. Hur mycket tid hygiensjuksköterskan behöver för sina uppgifter beror på vad som ingår i åtagandet. I många av enkätsvaren nämns på flera ställen hygienombud. En sådan organisation kan vara effektiv genom att hygien- 17

18 ombudet är kontaktperson på den egna enheten och ansvarar för vissa uppgifter där. Även hygiengrupper bestående av hygienombud från olika enheter skulle kunna ha en funktion i organisationen. Det skulle kunna effektivisera hygiensjuksköterskans arbete om hon eller han arbetar mer övergripande som rådgivare till vårdgivare och MAS. Om hygiensjuksköterskan tillhör landstinget bör det vara en fördel att definiera en tydlig fördelning av det infektionsförebyggande arbetet mellan kommun och landsting. Socialstyrelsen bedömer att följande områden är de viktigaste för kommunerna att koncentrera sitt fortsatta arbete inom vårdhygien på: tillgång till vårdhygienisk expertis utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien konsekvent användning av basala hygienrutiner egenkontroll av system, processer och resultat som gäller vårdhygien. Socialstyrelsen ser det som en viktig uppgift för kommunerna att säkerställa en god hygienisk standard i vården genom att ta med vårdhygieniska aspekter i såväl organisation som planering och genom att se till att det finns adekvat tillgång till vårdhygienisk expertis. Dessutom måste all personal få tillgång till utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling i vårdhygien, och ha möjligheter att konsekvent följa basala hygienrutiner och andra hygienriktlinjer i sitt dagliga arbete. 18