Den ryska självbilden

Transkript

1 Ryssland Den ryska självbilden Dagens Nyheters förre chefredaktör Herbert Tingsten påvisade för många år sedan att några genetiskt grundade nationalkaraktärer inte finns. Det är riktigt. Däremot kan man tala om olika kulturmönster som uppstått i olika regioner under många sekel, betingat av rådande levnadsbetingelser och familje- och andra traditioner. Man kan konstatera att det finns skilda västerländska, arabiska, kinesiska och japanska kulturmönster, för att ta några exempel. Människan påverkas av sin omgivning och dess olika stimuli, vilket skapar olika beteendemönster, alla i och för sig rationella. Ryssland ingår i den europeiska kultursfären sedan år och ryssar är européer, vilket dock inte betyder att de alltid beter sig som västeuropéer. Jag fick ett slående bevis på Rysslands europeiska identitet, när jag och min hustru 1996 besökte ryska Fjärran Östern vid Stilla havet. Jag hade väntat mig att påträffa lite asiatisk exotism men av detta fanns inget. Ryssarna jag träffade på Sachalin, i Vladivostok, Chabarovsk och Nachodka var alla vanliga europeiska ryssar liksom deras städer. De hade samma värderingar och språk som ryssarna i Moskva och S:t Petersburg. Ryssland liknar i själva verket Frankrike genom ett långvarigt centralstyre från en metropol Moskva/Paris i ett stort slättland. Det innebär också att man har små dialektskillnader. När Sverige och Finland blev medlemmar av EU 1995, sade några politiker i våra länder, och trodde några inom EU, att vi till följd av vårt grannskap med Ryssland och historiska 20

2 erfarenheter skulle tillföra EU en särskild Rysslands-kompetens. Det var inte alls fallet. Sverige och Finland är alltför olika Ryssland, och vår förståelse för och kännedom om rysk kultur och ryska beteenden är begränsad. I själva verket är förståelsen och vad jag vill kalla affiniteten mycket större mellan t.ex. Italien och Ryssland än mellan Sverige och Ryssland. Det är två stormakter på nedgång med ett stort förflutet, vilka liknar varandra. De har också en likartad gudsbild, trots att den ena är ortodox och den andre katolsk. Det är en Gud som ser allt men som ibland kan blunda med ena ögat och förlåta små syndare. Det gör inte vår stränga lutheranska Gud. Denna kulturella affinitet mellan ryssar och italienare visar sig bl.a. i att man har ett mycket framgångsrikt handelsutbyte. Man förstår varandra bra i affärer. Vid en diskussion om relationen Sverige Ryssland är tre begrepp centrala Staten, Samhället och Nationen. 1. I Ryssland är statens roll central. Det går tillbaka till de gamla ryska furstendömena, där fursten ägde allt marken, samhällena, människorna. I gengäld hade han ett ansvar för att skydda denna sin egendom. Denna tradition fortsatte och förkroppsligades i den enväldige tsaren och i det allsmäktiga och statsbärande Kommunistpartiet och numera hos den folkvalde ryske presidenten. Staten inkarnerar nationen, och statschefen ansvarar för dess kontinuitet och framtid. Statschefen är som på tsartiden en Lille far, som har det övergripande ansvaret för befolkningens välfärd. Jämför det sociala kontrakt som president Putin ingick med den ryska befolkningen vid sitt tillträde år 2000 och som innebar att han i utbyte mot befolkningens stöd lovade dem materiell välfärd och stabilitet efter 1990-talets svåra år. Staten är statschefens redskap och skall därför respekteras och t.o.m. fruktas av befolkningen. Denna statsmakt är vertikalt uppbyggd, vilket skapar mycket byråkrati och svåra samarbetsproblem samt korruption för att få saker ordnade på snabbare sätt. 21

3 I Sverige är statens roll betydligt mer begränsad. För de flesta medborgare förkroppsligas staten väl mest av Försäkringskassan och Riksskatteverket, i någon mån av polisen. 2. Det som genomsyrar Sverige mer än statsmakten är den svenska samhällsmodellen, som till skillnad från i Ryssland är horisontell och inte vertikal och bygger på starka självständiga institutioner som fackföreningar, ett fritt näringsliv, fria medier, kommunalt självstyre och många folkrörelser och andra föreningar. Ett sådant institutionaliserat samhällsliv saknas i stor utsträckning i Ryssland. Fackföreningarnas roll är obetydlig, näringslivet statskontrollerat, de fria organisationerna få och kontrollerade av staten, massmedia övervakade av staten. De enskilda människorna är utlämnade att klara sig själva i förhållande till den starka statsbyråkratin. Ryssarna lyckas med detta genom att var och en har ett mycket stort enskilt nätverk mycket större än vad vi har i Sverige inom vilket man hjälper och stöttar varandra. För detta nätverksberoende var mobiltelefonerna en välsignelse när de kom, eftersom de underlättade och stärkte de personliga kontakterna. 3. Nationsbegreppet har en stark ställning och betydelse i Ryssland, mycket starkare än i Sverige. Det beror inte bara på den långa gemensamma historien, kulturen, språket och religionen utan fastmer på allt det lidande det ryska folket gått igenom: De otaliga invasionerna och krigen, diktaturerna och förtrycket, ekonomiska kriser och förlorade besparingar. Allt detta har skapat en stark gemensam känsla av ryskhet. Ryssland är nu mer homogent än det varit på århundraden. Som Putin hävdar är Ryssland multietniskt med en ledande roll för det ryska elementet men inte multikulturellt. Häri skiljer sig Ryssland avsevärt från Sverige, där den svenska nationen nästan betraktas som ett rasistiskt begrepp. Vad som i praktiken präglar de flesta ryssars beteenden är att de i generationer har levt under osäkerhet: krig, stalinism, inflation, rövarekonomi. Det påverkar individerna och leder 22

4 till ett kortsiktigt men rationellt carpe diem-beteende. Det gäller att ta vara på dagens möjligheter och chanser. I morgon kan man vara död eller ha förlorat allt. Detta beteende var mycket påtagligt under 1990-talet och präglas in varje gång Ryssland utsätts för en djupare kris såsom 1998/1999, 2008/2009 och nu 2014/2015. Man lär sig dock av kriserna, och de flesta ryssar har därför undangömda resurser, såsom dollar i madrassen. Med sin starka historiska nationalkänsla saknar många ryssar den sovjetiska stormaktsstatusen. Det tar lång tid att vänja sig av med att vara ett stormaktsimperium. Jämför romarriket, osmanska riket och Frankrike. Eller för den delen Sverige, som efter att ha varit en europeisk stormakt i 150 år från 1572 till 1721 behövde 100 år för att anpassa sig till småstatsrollen. Under senare decennier har ryska medborgare haft få anledningar att vara stolta över sitt land. Det gör att man griper längre tillbaka i historien för att få känna denna stolthet. Det man då med rätta men också med nostalgi framhäver är dels besegrandet av Nazityskland , dels kosmonauten Jurij Gagarins rymdfärd Ryssland har inte i väst och på flera andra håll naturliga gränser. Västerifrån har Ryssland under århundraden invaderats av litauer, polacker, svenskar, fransmän och tyskar; österifrån av mongolerna. Detta har skapat en känsla av osäkerhet och stärkt imperialistiska ambitioner att trygga gränsområdena. Detta är en delförklaring till konflikten om Ukraina Sovjetunionens sammanbrott var en genomgripande händelse för alla ryssar. Ett samhällsmönster som existerat under tre generationer försvann plötsligt. De enskilda människorna kan dock inte förändras lika plötsligt, och mycket av det sovjetiska lever kvar i sinnen och beteenden. Här är exempel på två kvarblivande sovjetiska beteenden. 1. Peter den Store skapade det ryska åklagarväsendet, 23

5 Prokuraturan, med rätt till total tillsyn av samhället och rätt att gripa och åtala vem som helst för vad som helst. Denna tradition levde kvar under kommunistväldet och i praktiken även idag under Putins vertikala statsstyre med sin hierarkiska stuprörsbyråkrati. Att göra fel, att inte göra som överordnade vill är ett brott. Därför bäst att inte göra någonting. Har något gått fel, skallar ropet alltid först: Vem är skyldig? inte vad har hänt och hur kan vi reparera det? 2. Flera sovjetiska generationer är uppvuxna i kollektivlägenheter med ständiga bråk om tillgång till kök och toaletter etc. Detta slår fortfarande igenom i det mänskliga beteendet och även i det politiska intrigerandet. När Sovjetunionen imploderade 1991 var många glatt förvånade över att det gick så pass fredligt till, och att landet inte förföll till inbördeskrig som i Jugoslavien. En upplösning av ett imperium tar emellertid, som historien visat, lång tid. Historien och människorna glömmer inte så lätt och så fort. Vi ser följderna av detta nu 24 år senare i Ukraina, och processen torde ännu inte vara avslutad. Bl.a. kan stora förändringar väntas i Centralasien, när de nuvarande härskarna där faller ifrån. Sovjetunionens upplösning var som sagt en traumatisk upplevelse för de flesta ryssar, som ledde till att många förlorade fotfäste i tillvaron. Samtidigt trodde många då också att det nya, demokratiska Ryssland skulle välkomnas in i den västerländska kulturkretsen. Så blev inte riktigt fallet. De stora utlovade västerländska krediterna till det nödställda ryska samhället uteblev, även om en del av den sovjetiska statsskulden så småningom skrevs av. Ryssland tilläts inte bli medlem av Europarådet förrän 1996 till följd av kriget i Tjetjenien. NATO och EU utvidgades österut på bekostnad av det ryska inflytandet. Mentalt upplevde, och upplever ännu idag, många ryssar att de av västerlänningar betraktas och behandlas nedlåtande och som mindre värda. Utlovad visumfrihet och frihandel mellan Ryssland och EU har inte 24

6 genomförts. EU och andra västländer kommer med ständiga tillsägelser och förmaningar om inrikesförhållanden i Ryssland, vilket retar gallfeber på många ryssar. Utrikespolitiskt har Västs ignorerande av ryska intressen och bedömningar i samband med kriget mot Serbien satt djupa spår, liksom NATO-utvidgningarna och framflyttandet av det amerikanska missilförsvaret mot den ryska gränsen. Putin varnade för konsekvenserna av detta i sitt anförande i februari 2007 på den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München, men ingen brydde sig om att lyssna. Sedan 2012 har relationerna mellan USA/EU och Ryssland blivit allt sämre. Det beror i hög grad på den repressiva inrikespolitiken i Ryssland, som väckt stark kritik i västerlandet med kraftfulla uppmaningar till Ryssland att anpassa sin politik till europeiska normer. Denna västerländska värderingsoffensiv mot Ryssland har förstärkt de nationalistiska och etnocentriska dragen i Putins politik, som finner stöd hos befolkningens flertal men också hämtar näring ur Putins fruktan för en av utlandet uppmuntrad färgrevolution i Ryssland upplever vi ett nytt ideologiskt kallt krig mellan öst och väst. Det bådar inte gott. Diplomat i Moskva I augusti 1964 kom jag som ung attaché till ambassaden i Moskva. Ambassaden bestod av fem karriärdiplomater ambassadör Gunnar Jarring, ambassadrådet Lennart Finnmark, förste ambassadsekreteraren Hans Colliander, ambassadsekreteraren Magnus Vahlquist och jag som attaché; Magnus och jag hade varit kurskamrater på Arméns tolkskola 1958/1959. Därtill fanns på ambassaden ytterligare sex svenska tjänstemän samt ett antal kvinnliga sekreterare och lokalanställda ryssar. Jarring hade ett halvår tidigare efterträtt Rolf Sohlman, som varit Sveriges ambassadör i Moskva 25