Stämningstext Svartblod:

Transkript

1 Navle / Stendal Åren går i den lilla slumrande byn Skimrebro som en gång i tiden var Navle handelsstation och sedan ett tag blev Stendal. Båda byarna Navle och Stendal, med folk från grannländerna Eleria och Artaria, försökte febrilt att samsas men det med varierande resultat. Tillsist enades man dock om att båda byarnas delar skulle samsas kring ett gemensamt namn: Skimrebro. Sedan sammanslagningen har smittat spridit sig över rikena Eleria och Artaria och decimerat befolkningen mycket. I Skimrebro har man lärt sig leva nära skogens folk och det med den väldiga respekt som krävs. Att ställa ut gröt, om vintern, till vättarna och att skrämma varandra med berättelser om Skogens rå och älvornas magiska dans hör till vardagen. Samtidigt så har många i byn sett skogsvarelser och känner en viss trygghet med bland annat de bosatta prästerna i Gelsias prästerskap, men helt säker kan man inte vara i Norrskogen. Skimrebro lever alltid på lånad tid och på andra platser i Eleria och Artaria skakar många på sina huvuden i blotta åtanken att sätta sin fot på en så mystisk och potentiellt farlig plats som Norrskogen och Skimrebro. Skimrebroborna vet att inte vandra in i alvskogen, att sätta sig upp mot svartbloden och att reta de andra mörka elementen i Norrskogen, men frågan är vad som skett nu när rykten gör gällande att en som bott i byn gått och blivit något sorts märklig och ondskefullt väsen som kallas Vassalich!? Hur kommer detta påverka byn? Kan man förvänta sig ännu en tid av mörker som då Mephorius härjade i trakten? Dödsriket sägs öppnas mer och mer och nu går det rykten bland magiker och schamaner att dess konstanta öppnande beror på något/någon i Skimrebro! Alla tecken är glasklara. Något i byn åstadkommer öppnandet. Vad? Att leva i dessa mörka tider kräver sång, dans och det bästa skyddet utåt är alltid kraften i sammanhållningen. Till hösten planeras nu en extra stor satsning på att skapa glädje och möten i Skimrebro. Man har låtit bjuda in folk från när och fjärran och Skimrebro önskar återigen föra en diskussion med Norrskogen om gruvorna som föll i Artarisk ägo men som ingen kunnat beskydda nog med tanke på smittan vilket gjort att skogens varelser tagit dem åter. En ny fest ska hållas i Skimrebro till hösten och det ska hållas tävlingar som sig bör. Den gamla, nu kanske bortglömda, Navlekampen ska återupptas och det innebär att folk bjuds in från när och fjärran. En festkommitté har skapats och festen ska markera en nystart. Det sägs att någon ska komma till trakten med en helig klenod från Artaria som man med dess hjälp ska kunna skydda människorna mot mörkret, skydda Norrskogen mot att falla i mer mörker. Är det försent? Än är det inte försent att vända trenden och Skimrebro ska återigen skina som den en gång gjorde. Något nytt är nära och det ser många fram emot. Oroande är dock att några bybor som tidigare tillhörde Stendal nu flyttat ut i skogen och bildat ett rövarband samt någon form av motståndsrörelse för att åter göra Artaria den starka aktören i Norrskogen och i byn. I den mörkaste av tider skall den bästa av fester hållas och förväntningarna är stora på att alla bosatta i byn ska hjälpa till och göra festen magnifik. Tal ska hållas, sånger ska sjunga, danser (vilket man över febrilt under sommaren) ska dansas och tävlingarna genomföras. Hjältar, adel, borgare, präster, bönder... Ja alla strömmar nu till byn för att bygga nytt och att försöka nyttja det som är bra i Skimrebro.

2 I Artaria har spillror av armén bildat en fraktion som under sommaren samlat en styrka med ett enda syfte och det är att återta makt i Norrskogen och krossa självständigheten som Skimrebro nu lever med. Det man vill är också är att Navle och Stendal ska återfå sina namn då det med namnen ligger tradition och även styrka. Att göra Navle och Stendal (Skimrebro) helt och hållet Artariskt kan gruvorna och annat återigen vara kontrollerade av människorna. De sista som ger upp kampen för mänskligheten är Artarierna! Off: Vi satsar nu en nysatsning på Skimrebro och hoppas att ni återvänder med gamla roller och kommer in med nya för nu, kanske mer än någonsin, behöver vi skapa en levande by som lever och frodas bortom Norrskogens mystiska intriger, men där de kan tas del av likväl. Vi söker nu roller som reser till Skimrebro i hopp om att kanske bygga nytt, tävla i kamperna, vara nyfikna på den urgamla magiska klenoden och liknande. En nåjd från Spetsbergen söker också som kan spå. Nu bygger vi en grymt stämningsfull by med där man inte glömt att man egentligen är två byar i en och där man spelar utifrån tanken att man är utsatta men att det gör att man lever desto mer! Stämning, fest, mystik och viktiga beslut är viktiga nyckelord för höstens lajv i Skimrebro. Anmäl dig idag! Skogen Svart... Mörker... Nu börjar det... Högländardottern steg upp mot sin trolovande. Hur hade det blivit såhär? Mörk var den pakt hon ingått och konsekvenserna stora och troligen mer digra än hon kunde tänka sig i sina värsta mardrömmar. Att vara trolovad med en av Demongrottans demoner... Vad kan det leda till? Vem kunde tro att det skulle ske såhär fort? Forntiden och nutiden har kolliderat som aldrig förr och det som skedde kring forntidens största stad Mittstaden tycks återupprepas, men denna gång med mer förödande konsekvenser. Mörker och ljus, död och liv. Sällan förr har så mycket stått på spel som nu. Kampanjen tog en mycket intressant vändning i och med vårlajvet och nu finns det all anledning för er att anmäla er till höstlajvet. Den urgamla varelsen vars form kallas Vassalich har lyckats med konststycket att dels aktivera ett magiskt föremål och sedan erhålla föremålet som därmed också återförde själ och kropp. Vassalichen var vasall åt den mäktige Lichen Bor Hachzud som i forntiden utmanade Gudarna och förlorade. Denna varelse har nu åter fått sin kraft och mörkret har därmed tagit ett järngrepp om Norrskogen. Kommer vasallen lyckas återskapa sin forne herre eller kommer någon förhindra det? Det sägs att Härbärgets föreståndarinna Ane ska haft något mörkt med i spelet att göra, kan det stämma att hon med mörka krafter möjliggjorde Vassalichens återkomst? De så kallade Pelarna blir färre och färre, men ingen duell ägde rum i våras. Det talas nu om att det endast är fyra kvar, men också om att det finns de som nu också vill fängsla dem. Frågan är vad som sker om det endast blir en kvar? Profetian säger att den siste kvar blir "Härskaren" men samtidigt finns det en vers kvar som inte ännu är upplåst ty den kan bara låsas upp när blott två Väktare (så kallade Pelare) finns kvar. Parallellt med detta så står nu också en uråldrig kamp mellan fyr av de Röda Magikerna vars själar följde efter de fem flyende lärjungarna till Bor Hachzud genom tidens tand till denna tidsålder. De Röda var namnet på de som studerade magi vid de fem stora magiakademierna i forntiden och

3 lärjungarna var således också från början Röda, men bröt sig ur och studerade under sin mörka herre Bor-Hachzud. Som att dessa olika kamper och mörkrets tider stundar kring Vassalichen så finns det rykten som säger att Dödsriket öppnar sig mer och mer för varje gång portalerna öppnas och magisk energi släpps ut. Är magin i sig av ondo eller är det brukaren som avgör om det är gott eller ont? I skogen nalkas en förändring det vet många. Mörkeralverna syns återigen med kraft och lägger sig i Norrskogens öde som tidigare vilket är efterlängtat av somliga och oönskat av andra. Frågan är hur man ställer sig inför det som komma skall? Ska man ta ställning för mörkret och låta en ny tidsålder förändra världen eller ska man motarbeta det nya och försöka behålla skogen som den är? Skogen har länge gråtit blod och de som dyrkar Modern känner nu att något måste ske. Balansen är satt ur spel på flera sätt. Livets magiker blev utmanövrerade av de andra vägarna och som av en "slump" lyckades Dödens väg bäst under våren. Schackspelet som många talat om och som har olika varelser i Norrskogen eller kring dess närhet som pjäser har man nu lyckats lära sig mer om på flera håll och det talas om att två pjäser föll under våren och båda dessa från den vitas sida: Skogsalven Ask och Hubertus Kloo. Det skulle innebära att den vita uppsättningen endast har åtta pjäser kvar på brädet och den svarta tretton. Vad sker när den ena sidan förlorar? Frågorna är många just nu och det är aldrig försent att ta del av denna fantastiska kampanj där spelet i skogen dels berör dessa stora händelser men också till stor del handlar om mystik, stämning samt intrikata intriger om politik och makt. Thyr Stämningstext: En saga vänder blad, vinterns mörker klarnar och lämnar plats för ljusare tider. I kronorna hänger åter bladen ro ingivande och de svala brisar som blivit sommarens signum i norrskogen sveper smidigt runt träden stammar. En glädjens tid kan tyckas, men varför då alla likgiltiga ansikten? Sommarsolen värmde på axlarna till de varelser som bekänt sig till Thyr, men ändå tinar inte den klump av is som växt i deras bröst. Ett mörker ger plats för ett annat Tiden går men för så sällan något helt nytt till oss som vänta. I Norrskogens grönskande flora och blommande tillvaro hade de äldres redan krokiga ryggar tyngts ännu mer av bördan att se det vackraste de upplevt i sina liv korrumperas och falla isär. Allt fler hade tappat hoppet, tappat tron på en räddning. Desto fler som lagt sig stilla för att invänta det slutliga fallet, desto snabbare hade det nalkats. De viljor som en gång varit Thyrbörjade flacka och snart var det nästan bara rådet ensamt som upprätthöll den gnista som ännu levde, en gnista, över ett hav av vatten. Drakskrin hade ekat över himmelen den våren, och ryktena spreds om att ett krig var nästintill oundvikligt. Kanske, bara kanske skulle skogens grönska uppgå i flammor av ett annat slag än den eld som brunnit för Thyr? Kanske skulle varje del av det trädfyllda norr s majestät slukas och falna till aska. Alver, svartblod, människor, kanske skulle de alla få ge plats för en mäktigare baneman? Nu när himlen åter sets skymta de dödliga skuggorna Om inte, Thyrs

4 egen själ skulle förgås och förvisas till landet sägnen spinner på, Za Narkdrau-Uzg, det falnande ljusets rike en evighet av armod. Inget blev någonsin som man önskat, så hette det ju, men sällan hade de äldres råd anat vad som väntat. Hjälp hade kommit, men inte från de varelser som tidigare stolt burit Thyr, nej! De stolta hade fått ge plats för de dunkla och hiskliga. Thyr bars åter upp av fler, och de äldre kände oket lätta mot deras axlar, men när de såg sig om efter vilka som kommit till deras räddning, såg de bara smutsiga, orena och groteska väsen. Varelser som inte kunde vara, borde vare, men som ändå blivit en del av Thyr Stämningstext Svartblod: Så föll vinterns majestät, till avlägsna trummors dunder och mörka gestalters vrål. Skogens djup, en suck av lättnad, medans skotten skjuter i kronorna. Över himlavalven vandrar molnbyarna och som om av gudars vilja sköljer det stilla regnet ner i skuggorna. De som såg på de nätterna vittnar om att det var en helgedom, ett regn uppbådat för att skölja marken fri från fallna skymfers smutsiga blod. Gîglozmats stumma blick i söder, Chugas lätta nickning i nordväst, Za Orgumbûli popash lågmälda röster i nordöst och Azogs hånande grin i väster alla hade de sett vårens blodsbefläckade gåtor. Med ljusare tider i antågande hade en ledare fallit på knä, inför elden hade han givit sin lojalitet till blodspakten och durub Azog. Grashnak hade rest sig upp som befäl den natten, inte bara över sin egen gruppering från Za garaûk utan över blodspakten och den store Urukhai s beslut kom att påverka många. Eftersom människorna, trots sitt djupt försvagade fäste i världen, kommit att jaga svartbloden, såväl under Skimrebros som under Stormbys standar, så var ledaren tvungen att visa sin duglighet tidigt. Det hade blivit flera jämna bataljer med byfolket, men en sak hade utlovats, de skulle få betala dyrt för varje droppe nattsvart blod som spillts. Därför var det nu allt fler som hade skänkt pakten sin genuina tilltro och många kom att följa Grashnaks exempel och buga inför flammorna, men i skuggan till pakten hade redan irreguljära trupper bildats. I bräschen för motståndet stod de ständigt motstridiga men mäktiga våldsverkarna från za durub Grash. De hade i ett försök att själva ta den makt de så länge önskat ställt sig med Grimsby och några andra grupperingar. Kvällen hade inte slutat väl för Za durub grash, som efter att ha nedgjorts stirrade rakt in i za Narkdrau-uzg eviga domäner som straff för den ed de brutit. Inför en sång på ett gammalt, glömt tungomål hade deras själar slukats och allt som kvarstod var en fallen hövdings namn och sex tomma kroppar som hängdes att dingla i träden invid en skyllt med orden: Hugi-zabrâzi, hû-nât nar-jarg uzg Själslösa, vandra in i glömskans land Den gamle orchen suckade Så sällan lyssnar de till mina ord. Dessa stolta svartblod fick betala priset Eviga plågor i ensamhet Ett namn till sjöngs i natt. Vi kunde höra de gamla orden, hur du steg med vinden och säg, vart tog den dig nu? Hubertus Kloo Så stod det skrivet, att när sommarens varma dagar stod för tröskeln, hade en sägen etsat fast sitt säte i verkligheten. Och i en värld där den mäktigaste av klaner vänder ryggen mot slagfältet, ZaSkarakis råd står redo att beordra ett nytt drakkrig och ZaMauzurs beryktade

5 ledare ser på och ler så bildas tankar i mörkret. Så nu viskade man, om de var verkliga, då måste väl boken också vara det..? Stoorhobernas by Denna sommar hade varit precis som somrar ska vara, med mycket sol. Vilket gjort att det passat bra med att fira med picknick, nästan varje dag. Grisarna hade dessutom fått fler kultingar än vad man kunnat hoppas på och skörden hade varit rikare än förväntat. Dock hade vårens handelsdagar inte bara visat att barnen var i fara för troll och andra otyg utan sensommaren hade visat att vildsvinen var en fara som de skulle bli tvungna att motarbeta. För även om det var de mest bördiga områden som de skulle kunnat hitta så verkade det även vara en av de mest farliga platser som de någonsin vandrat på. Men nu var det till sist dags Beslutet var fattat. Stämningstext Skogsalver: Det första regnet på länge silade ned mellan skogens barr och löv, rakt ned på de alver som satt hukade kring lägerelden i stridsledarens och Talarens läger i Erúmëa. Det var dystra alver som trötta såg till att elden höll sig vid liv. Isilinwë och Arien som i vanliga fall brukade tralla medan de lagade mat satt nu på varsin bänk, tysta. Rådslaget då Ask hecil förklarades var fortfarande färskt i deras minnen. Efter handelsdagarnas slut hade alldeles för många alver valt att dra sig inåt skogarna igen vilket gjorde att Erúmëa nu kändes tommare och dystrare än tidigare. Kanske skulle dessa handelsdagar liva upp stämningen igen. Dessutom behövdes lösningar kommas på till flera olika problem. Hur skulle de få ut de två alver som sitter fast i Demongrottan? Och vad ska göras åt sprickan?