Om Judarna och deras lögner

Transkript

1 Om Judarna och deras lögner Urval ur Luthers huvudskrift mot judarna 1543 Översättning från tyskan av Guthorm Hallén Guds förskräckliga vrede över det fördömda judiska folket Vi kristna ser - ty judarna kan inte se det -, vilken förskräcklig Guds vrede har övergått det judiska folket och utan att upphöra fortsätter, vilken eld och glöd där brinner och vad de skördar, som flyr Kristus och hans kristna eller är fientligt sinnade. O kära kristna, låt oss ta ett sådant avskyvärt exempel till våra hjärtan, som sankt Paulus talar om i Rom 11:1-12, och låt oss frukta Gud, så att också vi inte till sist råkar ut för en sådan eller ännu större vrede, utan ärar hans gudomliga ord och inte försummar nådens tid, som redan Mahomet och påven har försummat och inte blivit mycket bättre än judarna. Vad vill vi kristna nu göra med detta förkastade, fördömda judiska folk? Att tolerera det ligger inte för oss. Eftersom judar finns hos oss och vi känner till deras lögner, förtal och förbannelser, bör vi icke göra oss delaktiga av alla deras lögner, förbannelser och smädelser. Alltså kan vi inte släcka den gudomliga vredens osläckbara eld (som profeterna säger) eller omvända judarna. Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet, om vi likväl ska kunna rädda några av dem från helvetets eld och glöd. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd.

2 Sju kristliga råd i att öva sträng barmhärtighet mot judar Det första rådet är, att man tänder eld på deras synagogor och skolor och det som inte kan förbrännas, grävs ned och överhöljs med jord, så att ingen människa i all framtid upptäcker vare sig en sten eller några rester. Detta måste man göra för att ära vår Herre och kristenheten. Ty Gud ska se, att vi är kristna och inte medvetet har tolererat eller gett vårt samtycke till sådana offentliga lögner, förbannelser och smädelser av hans Son och hans kristna. Ty vad vi hitintills haft fördrag med av okunnighet (jag har själv inte haft kännedom om det), må Gud förlåta oss. Så nu vet vi det! Skulle vi dessutom rent av skydda ett sådant hus åt judarna, där de baktalar, smädar, förbannar, bespottar och skändar Kristus och oss, som vi ovan hört, vore detta detsamma som om vi gjorde det själva och är ännu farligare, som man nog vet. Moses skriver i 5 Mos 13:12-18, att när en stad bedriver avguderi, ska man helt förstöra den med eld och låta ingenting därav bli kvar. Och om Moses levde nu, skulle han vara den förste, som tände eld på judarnas skolor och hus. Ty han har t o m strängt påbjudit det i 5 Mos 4:40 och 12:1-3. Judarna skulle inte i något stycke avvika från Guds lag. Och Samuel säger i 1 Sam 15:22-26, att det vore avguderi att inte lyda Gud. Nu är judarnas lära ingenting annat än rabbinernas innehållslösa tillsatser och den olydiges avguderi. Av det skälet har Moses blivit helt okänd hos dem liksom Bibeln hos oss under påvedömet. Därför kan också för Moses' skull deras skolor inte accepteras, vilka de skändar på samma sätt som oss. Det är ej heller nödvändigt, att judarna har egna fria kyrkor för dylikt avguderi. Det andra rådet är, att man likaså slår sönder och förstör judarnas hus, ty de utövar just detsamma där, som de bedriver i sina skolor. Därför ska man kanske hålla judarna under ett tak eller i uthus såsom zigenare, så att de må veta, att de inte är herrar i vårt land, vilket de berömmer sig av, utan i landsflykt och fångna, att de ständigt må gallskrika och klaga inför Gud över oss. Det tredje rådet är, att man ska ta alla böneböcker och talmundskrifter från dem, där sådant avguderi, sådan lögn, förbannelse och hädelse lärs ut. Det fjärde rådet är, att man förbjuder deras rabbiner med hot om livets förlust att framdeles undervisa. Ty ett sådant ämbete ska de med all rätt förlora, eftersom de håller de arma judarna fångna enligt Moses' dom i 5 Mos 17:9-12. Där befaller Moses, att judarna ska lyda sina lärare - om ej, förlorar de kropp och själ, medan han klart tillfogar där: "Vad de lär dig enligt Herrens lag". Sådant förbiser onda människor. De använder det arma folkets lydnad till sin motvilja mot Herrens lag, ingjuter i dem gift, förbannelse och smädelse. På samma sätt höll oss påven fången med utsagan i Mt 16:18: " Du är Petrus etc", så att vi alla måste tro det, som han ljög och bar fram ur sitt djävulska huvud och inte undervisade oss enligt Guds ord, varför han förlorat läroämbetet. Det femte rådet är, att man helt och hållet upphäver judarnas gatu- och vägeskort. Ty judarna har ingenting att göra i detta land, då de icke är härskare eller fogdar eller köpmän eller liknande. De ska stanna hemma. Jag tillåter mig att säga: en rik jude rider nu med tolv hästar (han vill bli en Kochab) och utplundrar furstar, härskare, land och folk, så att stora män ser snett därpå. Kommer era furstar och härskare inte att spärra vägarna ordentligt för sådana ockrare, så måste nästan ett rytteri

3 samlas mot dem. Våra furstar och härskare bör lära av denna lilla bok, vad judarna är och hur man ska umgås med dem och inte skydda deras existens. Ty ni ska och kan inte längre skydda dem. I annat fall är ni inför Gud delaktiga av alla deras ohyggligheter. Vad gott skulle komma därav, det bör ni noga överväga och förhindra. Det sjätte rådet är, att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder i silver och guld och lägger dessa i beslag. Och detta är orsaken: allt vad de äger (som ovan sagts), har de stulit och bortrövat genom sitt ocker, då de ju i övrigt inget annat näringsfång har. Sådant guld skulle man kunna använda (och inte annat), om en jude allvarligt omvände sig på så sätt, att man gav honom därav tillsvidare hundra, tvåhundra, trehundra gulden till den person, hos vilken han kunde börja en sysselsättning till gagn för sin arma hustru och sitt lilla barn och därmed även underhålla gamla och svaga. Ty dylikt ont vunnet gods är fördömt, om man inte överför det med Guds välsignelse till gott, nödvändigt bruk. Men judarna berömmer sig av att Moses har lovat eller befallt dem att ockra på främlingar, 5 Mos 23: (6) 20 (annars har de inga bibelställen som bevis). Härpå svaras: Det finns två slags judar eller Israel. Det första slaget är de, som Moses förde ut ur Egypten in i Kanans land, såsom Gud hade befallt honom. Åt dessa gav han sin lag, som de skulle hålla i sitt eget land, inget annat, och detta allt, tills Messias skulle komma. De andra judarna är kejsarens judar, icke Moses' judar. Dessa började under Pilatus' tid, ståthållarens i Juda rike. Ty när Pilatus frågade dem inför sin domarstol: "Vad ska jag göra med Jesus, som man kallar Messias"? Då skrek de: "Korsfäst honom, korsfäst honom"! Men han sade: "Ska jag korsfästa er konung"? De skrek ånyo: " Vi har inte någon annan konung än kejsaren!" Sådan underkastelse under kejsaren hade Gud inte påbjudit dem. De gjorde detta av sig själva. Då nu kejsaren fordrade tillbörlig lydnad, reste de sig och motsatte sig honom och ville inte längre vara kejserliga. Då kom kejsaren, inspekterade sina undersåtar och tog bort judarna i Jerusalem, skingrade dem över hela sitt rike, så att de måste vara lydiga. Från dessa härstammade den övriga närvarande judiska dräggen, om vilken Moses ingenting visste. Den visste själv ingenting om Moses, för dessa judar finns inte någon passus eller vers i Moseböckerna. Vill de nu åtnjuta Moses' lag, så måste de först åter komma till Kanans land och bli Moses' judar och hålla hans bud. Där kan de sedan ockra, hur mycket än främlingarna skadas av dem. Men då de är utanför Kanans land och Moses olydiga i främmande länder under kejsaren, måste de hålla kejsarens rätt och inte ockra, tills de blir Moses lydiga. Ty Moses' lag har ännu aldrig tillämpats utom landet Kanan eller Israels folk, eftersom Moses inte sänts till egyptierna, babylonierna eller något annat folk med sin lag, utan allenast till det folk, som han fört ur Egypten in i Kanans land, som han ofta själv anfört i 5 Mos 17:16. De skulle hålla dessa bud i det land, som de skulle inta på andra sidan Jordan. Eftersom dessutom prästerskap, gudstjänst, furstendöme, varav det mesta eller nästan allt Moses påbjudit, nu har förfallit under 1400 år, så är det visst, att hans lag då också övergetts och glömts bort och upphört. Därför ska man låta dessa kejserliga judar vederfaras kejsarens rätt och inte tillåta, att de vill vara mosaiska judar, vilket ingen mer varit under 1400 år. Det sjunde rådet är, att man ger de unga starka judarna och judinnorna slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låter dem förtjäna sitt bröd i anletes svett, såsom 1 Mos 3:19 ålagt Adams barn. Ty det duger inte, att de vill låta oss, fördömda hedningar, arbeta i vårt anletes svett, och att de, det heliga folket, vill dra nytta av vårt arbete i hemmets lugna vrå med sysslolösa dagar, vällevnad och ståt och hädiskt berömma sig därav, att de är de kristnas herre genom vårt mödosamma arbete. Därför måste man fördriva latmasken ur kroppen på dem.

4 Judarna kan skada våra liv. Låt oss definitivt fördriva dem till deras eget land Men vi oroar oss för att judarna kan skada våra liv, våra kvinnor, tjänare och barn, vår boskap osv, om de tvingas tjäna eller arbeta för oss. Ty det kan tänkas, att sådana ädla världsherrar och bittra stackare, ovana vid arbete, högst ogärna skulle förödmjuka sig så djupt under de fördömda hedningarna. Låt oss därför hålla fast vid andra nationers klokhet som Frankrikes, Spaniens, Böhmens etc och tillsammans med dem räkna fram vad judarna lurat av oss och därefter i godo fördela det. Men låt oss för alltid driva ut judarna till deras eget land. Ty såsom vi hört, Guds vrede är så stor över dem, att de genom mild barmhärtighet blott blir värre och värre, men genom stränghet föga bättre. Därför är det i alla fall slut med dem. Judarna stjäl och rövar genom ocker! Jag hör sägas, att judarna ger ut stora summor pengar och är därför nyttiga för regeringarna. Ja, varifrån får de pengar? Icke från judarna själva, utan från regeringens och undersåtarnas tillgångar, som de stjäl och rövar genom ocker. Följaktligen tar regeringarna av sina undersåtar, vad judarna ger, dvs undersåtarna måste ge bort pengar och låter skinna sig i stället för judarna. Dessa stannar kvar i landet tröstade och kan fritt ljuga, smäda, förbanna och stjäla. Skulle de misströstande judarna inte skratta däråt i mjugg av skadeglädje, att vi så skändligt låter oss utsättas för gyckel och narr och ger ut av våra pengar, så att de kan stanna kvar i landet och bedriva all ondska, dessutom bli rikare genom vårt svett och blod, men vi blir fattiga och utsugna av dem? Om detta är riktigt, att en tjänare, ja en gäst ger sin husbonde och värd tio gulden årligen och därför kan stjäla tusen gulden, så blir tjänaren och gästen lätt och snart rik, husbonden och värden inom kort en tiggare. Köper judarna skydd och hägn av oss för att fritt och offentligt få bespotta och baktala vår Herre Kristus? Om också judarna kunde ge sådana summor från sina egna åt regeringen, vilket inte är möjligt, och om de därmed skulle köpa skydd och hägn av oss för att offentligt och fritt i sina skolor få baktala, skända, bespotta, fördöma vår Herre Kristus så skändligt, därtill att önska även oss all olycka, att vi mördas och gå förlorade med vår Haman, kejsare, furste, herre, kvinnor och barn, betyder detta sannerligen, att Kristus, vår Herre, hela kristenheten tillika med hela kejsardömet har sålts för oss med kvinnor och barn skändligt billigt. T o m som ett större helgon skulle här förrädaren Judas värderas i jämförelse med oss? Ja, om varje jude, eller många av dem, årligen kunde ge hundratusen gulden, så skulle vi därför ändock inte tillåta, att de skulle ha makt att så fritt smäda, förbanna, bespotta,

5 utplundra en enda kristen. Det vore redan alltför billigt sålt. Hur mycket outhärdligare är det inte, att vi skulle låta köpa hela Kristus och oss alla med våra egna pengar för att smäda och förbanna judarna och göra dem rika som lön därför och till våra junkrar, vilka dessutom kunde skratta ut oss och känna skadeglädje i sitt övermod. Detta måste vara för djävulen och hans änglar ett rent glädjespel, som de kunde fnysa åt genom näsan såsom en sugga skrattar åt sina grisar, men inför Gud förtjänar riktig vrede. Låt furstarna befria oss från judarnas olidliga, djävulska list Kort sagt: är för er, kära furstar och herrar, som har judar underställda er, ett sådant råd från mig inte lämpligt, så träffar ni ett bättre, så att ni och vi alla kan befria oss från judarnas olidliga, djävulska list och inte inför Gud bli skyldiga och delaktiga i alla lögner, smädelser, spyor, förbannelser, vilka de rasande judarna kastar så fritt och övermodigt mot vår Herre Jesu Kristi person, hans kära moder, alla kristna, all överhet och oss själva. Ni och vi låter dem inte ha något skydd eller beskärm eller någon eskort eller gemenskap, ej heller låter dem stjäla ert och era undersåtars guld och gods genom ocker eller hjälpa dem därtill. Vi har dessutom tillräckligt med egna synder på oss fortfarande från påvedömets tid och gör dagligen många därtill genom all slags otacksamhet och förakt för hans ord och för all hans nåd, att det inte är nödvändigt att lasta på oss dessa judarnas främmande och skändliga laster och sedan ge dem ytterligare guld och gods. Jag vill härmed ha renat och urskuldat mitt samvete, enär jag energiskt har tillkännagett och varnat därför. I prästernas kall ingår att varna för judarnas skadliga aktiviteter Och för er, mina kära vänner, som är kyrkoherdar och präster, vill jag helt grundligt påminna om ert kall, så att också ni varnar era präster för judarnas eviga skada, som ni dessbättre vet att göra, nämligen att präster aktar sig för judarna och undviker dem, där de kan. Inte så att ni ska förbanna dem mycket eller förorsaka dem personligt lidande. Ty de har själva i alltför hög grad förbannat och förolämpat sig själva, när de förbannar mannen Jesus från Nasaret, Marias son, såsom de tyvärr nu gjort över 1400 år. Överheten kan man låta hyckla med dem, som jag just sagt. Men vare sig överheten gör det eller ej, så märker i alla fall var och en för sig själv detta i sitt samvete och gör sig en egen definition eller karakteristik av en jude. En jude - ett djävulskt tryne! När du ser eller tänker på en jude, så säg till dig själv: Se, det där trynet (dvs juden), som jag ser, har alla lördagar fördömt och förbannat och bespottat min käre Herre Jesus Kristus, som frälst mig genom sitt dyra blod, och därtill inför Gud bett och förbannat, att jag, min hustru och mina barn och

6 alla kristna skulle mördas och utplånas på det jämmerligaste. Han skulle själv gärna vilja göra det, om han kunde, så att han kunde ta våra ägodelar i besittning. Han har kanske även under denna dag många gånger spottat på marken över namnet Jesus, som de plägar, så att spottet ännu hänger i munnen och skägget på dem. Skulle jag äta, dricka eller tala med ett sådant djävulsk tryne (dvs en jude), så måste jag äta och supa mig full av djävlar ur fat eller stop, emedan jag därmed gör mig delaktig av alla djävlar, som bor i juden och bespottar Kristi dyrbara blod. Emot detta må Gud beskydda mig. Vänskapliga gärningar med skydd och beskärm gör oss delaktiga i judarnas djävulska raseri. Ty om de visserligen inte tror som vi, vartill vi inte kan övertyga dem - och det är omöjligt att tvinga någon att tro -, så kan dock detta undvikas, att vi inte stärker dem i deras övermodiga lögner, smädelser, förbannelser och skymfningar, och ej heller med beskydd och beskärm, med mat och dryck, härbärgen och andra vänskapliga välgärningar gör oss delaktiga i deras djävulska raseri och vildhet, framför allt då de stolt och skamligt skryter med om vi är vänliga och tjänstvilliga mot dem, att Gud har gjort dem till herrar och oss till sina tjänare. Om en kristen på sabbaten tänder en eld åt dem och i härbärget tillagar åt dem vad de önskar, så förbannar, bespottar och smädar de oss därför, som om de gjorde väl därmed, och tär då av vår egendom, som de har stulit från oss. En sådan förtvivlad, ondskefull, genomförgiftad och genom- djävulsk sak belastar dessa judar, som 1400 år igenom har varit vår plåga, pest och all olycka och ännu är det. Tvinga judarna att arbeta, förbjud deras ocker, gör slut på deras smädelser och förbannelser! I synnerhet om ni är präster, där judar finns, då stannar ni avsiktligt hos era härskare och regenter, så att de överväger sitt uppdrag, som de är skyldiga Gud, och tvingar judarna att arbeta, förbjuder ocker och gör slut på deras smädelser och förbannelser. Ty om härskarna bland oss kristna straffar tjuvar, rövare, mördare, smädare och andra usla personer, varför skulle då djävulens judar gå fria för att utöva sådant hos oss och mot oss? Lider vi inte mer av dem än italienarna av spanska judar! Dessa övertar husvärdarnas kök, källare, hus, penningpung, förbannar husvärdarna dessutom och hotar dem med döden. På samma sätt gör också judarna, våra gäster, med oss. Vi är deras husvärdar. På det sättet berövar de och suger ut oss, ligger oss om halsen, de lata skälmarna och de sysslolösa bukarna, super, äter och har goda dagar i vårt hus, förbannar som vedergällning vår Herre Kristus, kyrkor, furstar och oss alla, hotar och önskar oss oupphörligen döden och alla olyckor. Tänk då hur dyrt det står oss arma kristna, att vi gratis ska föda ett sådant lat, sysslolöst, onyttigt, ont, skadligt folk, sådana

7 nedriga fiender till Gud, och göra dem rika, varför vi ingenting annat får än deras förbannelser, smädelser och alla olyckor, som de kan göra och önska oss? Är vi väl så blinda och orörliga klumpar i detta avseende såsom judarna i sin otro, att vi utstår ett så stort tyranni under dylika gudlösa skälmar. Sådant varken ser eller känner vi, hur de är våra junkrar, ja våra rasande tyranner. Men vi, deras fångar och undersåtar beklagar redan, att de är våra fångar. Och de bespottar oss till på köpet, som om vi måste tåla det av dem. Fördriv judarna ut ur Tyskland! Men vill herrarna icke tvinga judarna eller göra slut på deras djävulska övermod, så måste man, som sagt, fördriva dem ur detta land och säga åt dem, att de tågar till sitt land och med sina tillhörigheter upp mot Jerusalem. Där kan de bedriva lögner, förbannelser, spyor, mord, stölder, rov, ocker, hån och alla sådana skändliga illdåd, som de gör hos oss, och lämna vår regering, vårt land, våra liv och egendomar, dessutom vår Herre Messias, vår tro och kyrka obesvärade och obesudlade av deras djävulska tyranni och ondska. Om de skulle förege friheter och rättigheter, kan dessa inte hjälpa dem någonting. Ty ingen kan ge frihet att utöva slika illdåd. Och alla friheter har därigenom blivit ogiltiga och gått förlorade. När ni, kyrkoherdar och präster, tillika med mig har framfört en sådan tillförlitlig varning och varken furste eller undersåte vill göra något däråt, så låt oss, som Kristus säger, skaka dammet från skorna och säga: Vi är oskyldiga till ert blod. Ty jag ser ju och har ofta erfarit det, hur barmhärtig den förvända världen är, där den rimligtvis skulle vara sträng och åter sträng, om den skulle vara barmhärtig. I likhet med konungen Ahab i 1 Kon 20 så regerar denna världens furste. Alltså ska vi kanske även nu vara barmhärtiga mot judarna, de blodtörstiga fienderna till våra kristna människonamn, för att därmed förtjäna himmelen. Men att judarna fångar, plågar och torterar oss stackars kristna med alla de nämnda djävulska illdåden och tillfogar hjärtesorg, det ska man fördra och på kristligt sätt göra väl, framför allt när guld finns där, som de stulit och rövat från oss. Judarna - huggormars avföda och djävulens barn! Vad ska vi arma präster emellertid göra? För det första ska vi tro, att vår Herre Jesus Kristus är sann, han som om judarna, vilka inte mottog honom utan korsfäste honom, fäller detta omdöme: "Ni är huggormars avföda och djävulens barn". Som hans förelöpare Johannes döparen också säger och det var i alla fall hans blodsfrände. Nu ska våra regeringar och alla sådana barmhärtiga helgon, som vill judarna väl, åtminstone lämna möjlighet, att vi kan tro på Jesus Kristus, vår Herre, som visserligen känner alla hjärtan bättre än sådana barmhärtiga helgon.

8 Exempel på judarnas djävulska ondska. Jag har läst och hört många historier om judarna, som överensstämmer med detta Kristi omdöme. Nämligen hur de har förgiftat brunnar, hemligt mördat, bortrövat barn, som ovan omnämnts. Likaså att en jude tillsänt en annan jude över öppen mark ett stop fullt med blod av en kristen, hur man i ett urdrucket vinfat funnit en död jude och mycket sådant. Barnarov har ofta för dem medfört bränder och utdrivningar. Jag vet ju, att de förnekar allt sådant. Med det stämmer helt med Kristi omdöme, att de är giftiga, hårda, hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare och djävulsbarn, som hemligt fäktar och gör skada, emedan de inte förmår det offentligt. Därför vill jag gärna, att judarna bor, där inga kristna är. Turken eller andra hedningar lider inte av dem, som vi kristna lider av de giftiga ormarna och djävulsbarnen. De uppträder mot ingen annan så som mot oss kristna. Detta är vad jag ovan sagt, att en kristennäst djävulen inte har någon giftigare och bittrare fiende än en jude, medan vi ju inte gör någon så mycket gott eller lider så mycket av någon än just av sådana onda djävulsbarn och huggormars avföda. Den som nu har lust att härbärgera sådana giftiga ormar och unga djävlar, dvs de argaste fiender till Kristus, vår Herre, och till oss alla, den som begär att äta och att ära och plåga sig, att röva, plundra, skända, att bespotta, att förbanna och att lida allt ont, han låter sig pålitligt befallas av dessa judar. Är det inte tillräckligt, så låter han honom gräla och får honom krypa baklänges och tillber denna helgedom, berömmer sig därefter av att han har varit barmhärtig, har styrkt djävulen och hans unga djävlar att smäda vår käre Herre och hans dyra blod, varmed vi kristna är återköpta. Så är han då en fullkomlig kristen, full barnhärtighetens gärningar, som Kristus ska belöna honom för på den yttersta dagen -- med judarna i den eviga, helvetiska elden. Subtilt kristet och andligt tal Detta är brutalt sagt om judarnas grova förbannelser, varom andra skriver mycket. Detta känner också judarna väl till, att det betyder förbannelse, då de avsiktligt vill förbanna och smäda. Låt oss dock tala subtilare och som kristna andligt därom. Så säger vår Herre Jesus Kristus, Mt 10: 40: "Den som tar emot mig, han tar emot den, som har sänt mig". Lk 10: 16: "Den som föraktar er, han föraktar mig; den som föraktar mig, han föraktar den som har sänt mig". Jh 15: 23: "Den som hatar mig, han hatar också min Fader". Jh 5: 23: "På det att de alla ärar Sonen som de ärar Fadern. Den som inte ärar sonen, han ärar ej heller fadern, som har sänt honom". Detta är gudskelov tydliga begripliga ord, nämligen att allt, som sker för att ära eller vanära Sonen, det sker helt säkert för Gud Fader själv. På sådant kan ingen kristen tvivla. Den som nu förnekar, smädar och förbannar Jesus från Nasaret, jungfru Marias son, han förnekar, smädar och förbannar Gud Fader själv, som har skapat himmel och jord. Sådant gör emellertid judarna.

9 Judarna accepterar ej Nya Testamentet (NT). Du kanske invänder här: Ja, judarna tror inte eller vet inte detta, emedan de ej accepterar det Nya Testamentet. Härpå svarar jag: Judarna måste veta eller tro detta eller liknande. Men vi kristna vet, att de offentligen smädar och förbannar Gud Fader, när de smädar och förbannar denne Jesus. När Gud nu eller på den yttersta dagen kommer att tala med oss kristna så: Hör du det, du är en kristen och har vetat om att judarna offentligt smädat min son och mig, men du har gett dem rum och plats, också skyddat och bevarat dem, för att de obehindrat och ostraffat kunde göra detta i ditt land, i stad och hus -- säg mig: Vad ska vi svara härpå? Ty vad var och en för sin egen person oaktsamt eller privat inte tror, det måste vi överlåta på var och ens samvete. Men att offentligen fritt berömma, besjunga, lära, försvara en sådan otro som sann i kyrkor och helt öppet inför våra ögon och öron samt att smäda och förbanna den rätta tron, för att därmed dra andra till sig och att hindra de våra, det är något helt annat. Då ska det inte hjälpa oss, att judarna inte tror på eller känner till eller värderar det Nya Testamentet, eftersom vi väl vet och inte kan gå med på det, att judarna smädar och förbannar det inför våra öron. Då är vår åskådarroll och vårt stillatigande detsamma som gjorde vi det själva. Sålunda belastar de avskyvärda judarna oss med sina djävulska, hädiska och avskyvärda synder i vårt eget land. Nya Testamentet (NT) - fadersgudens bok om sin son Jesus Kristus Det går inte säga: Vi judar frågar ej efter det Nya Testamentet eller de kristnas tro. Sådana ord kan de säga i sitt eget land eller hemligt. I vårt land och inför våra öron ska de tiga därmed. Annars vi måste göra något däråt. De känner väl till, dessa förtvivlade kanaljer, att det Nya Testamentet är en bok om vår Herre Jesus Kristus, Guds son, och de påstår, att de inte vill veta, vad det Nya testamentet är. Nej, kamrat, det gäller inte här, vad du vet eller vill veta, utan det gäller vad du måste veta och är skyldig att veta. Nu är inte blott juden, utan hela världen skyldig att veta, att det Nya testamentet är fadersgudens bok om sin son Jesus Kristus. Och den som inte accepterar eller hedrar denna bok, han accepterar ej heller eller vördar Gud Fader själv. Ty det heter: "Den som föraktar mig, han föraktar min fader". Vill inte judarna veta det, så vet vi kristna det, som sagt. Precis som vi inte kan uthärda detta av judarna, om vi inte ska fördömas med deras synder. Därför att de smädar och skändar Gud Fader offentligt inför våra ögon, smädar och skändar de Jesus, vår Herre. Följaktligen kan vi ej heller tåla, att de offentligt utbasunerar, att de inte bryr sig om det Nya Testamentet och håller det för lögnhistorier. Vad lika mycket sagts, är: Vi bryr oss inte om Gud Fader och håller honom för lögnaktig, emedan Nya Testamentet är fadersgudens bok om hans son Jesus Kristus. Och ingenting kan hjälpa judarna, snarare stjälpa dem. De påstår nämligen, att de ingenting vet om den boken eller inte värderar den, ty Guds bok måste man känna till. Gud har inte uppenbarat den därför, att man inte ska känna till den eller förakta den. Han vill, att man ska känna till den, och här kan ingen urskulda sig.

10 Gud har insatt sin son Jesus Kristus i sitt ställe Om en konung satte in sin ende son i sitt ställe och befallde människorna i landet, att de skulle betrakta honom som sin härskare (som om han enligt naturen vore en arvinge), och landets folk gärna toge emot honom, så sammangaddade sig några och påstod, att de inte visste det. Men konungen hänvisade till sigill, brev och allehanda bevis på att det följaktligen var hans vilja. Men de sade, att de inte kände till det eller tog hänsyn till det. Därför måste konungen ta dem i upptuktelse, kasta dem i fängelse och beordra bödeln, som lär dem säga: Vi vill gärna veta detta. Om ej, så måste de i evighet stanna kvar i fängelset och låta de andra vara fredade från sammansvärjning. Så har även Gud gjort: han har insatt sin son Jesus Kristus i sitt ställe i Jerusalem och befallt, att man ska hylla honom. Ps 2:(6) 12: "Hylla sonen, att han inte må förtörnas och ni gå förlorade". Detta bibelställe vill inte några judar veta av. Gud gav vittnesbörd genom apostlarnas många uttalanden och genom allehanda under samt anförde profeternas utsagor som vittnesmål. Men judarna gjorde, som de ännu gör, de stod fasta: de ville tyvärr inte veta av det. Då kom bödlarna, romarna, och förstörde Jerusalem, tog kanaljerna i håret och kastade in dem i eländets torn, där de ännu är och ska befinna sig för alltid, eller tills de säger: Vi vill gärna känna till det. Ty Gud har sannerligen inte gjort sådant i hemlighet eller handlat i smyg, så att judarna skulle kunna urskulda sig, som om de finge förakta det Nya Testamentet utan att begå synd. Ty som ovan sagts, har Gud genom patriarken Jakob gett ett bestämt tecken. Om sceptern av Juda skulle falla, väntade de säkert på Messias. Likaså om Daniels 70 veckor vore slut. Likaså en kort tid efter uppförandet av Haggais tempel, innan detta förstördes. Likaså lät han genom Jesajas förkunna för dem, när de, som det skedde i den fallna scepterns tid, skulle höra en stämma i öknen (dvs en präst eller profet), som lärde: "Gör bättring, Herren är nära och kommer själv" (Mt 3:2). Då skulle de ånyo vara säkra på, att Messias var nära. Tecknen vid Messias' ankomst Strax därefter kommer Messias själv, undervisar, döper, gör onekligen många och stora under, inte bara i hemtrakten utan i hela landet, så att många sade: "Han är Messias" (Jh 4:29), "När Messias kommer, hur kan han då göra större tecken?" (Jh 7:31), "Vad gör vi? Denne man gör många under. Erkänner vi honom, så kommer hela världen att tro på honom" (Jh 11: 47), och på korset: "Han har hjälpt andra och kan inte hjälpa sig själv" (Mt 27:42). Ja, i sanning, Gud måtte tillåta de omskurna heliga att inte känna till allt sådant, medan de dock överbevisats av Jakobs, Davids, Haggais och Daniels ovan behandlade fyra utsagor, att Messias måste ha kommit i denna tid, såsom också några av judarnas rabbiner säger, att han går och tigger i världen och i Rom osv.

11 Messias - en stor undergörare, frälsningsbringande och fattig konung Dessutom låter Messias varna dem för att de inte ska förarga sig på personen, och förkunnade genom Sakarja 9:9, att han skulle komma ridande till Jerusalem på en åsna, eländig och fattig, men som en frälsande konung, som skulle undervisa om fred och ta bort stridsvagnar, stridshästar och bågar (dvs inte regera på världsligt sätt, liksom de galna kochabiter, dessa blodtörstiga judar rasar) och sådant skulle den fattige, men dock fridsamme, frälsningsbringande konungens regemente vara. Detta är ju ett i hög grad klart språk, att Messias skulle regera utan svärd, med bara fred, som en frälsningsbringande konung i hela världen. Inte föga förvånar det mig, att djävulen kan vara så mäktig att eljes narra en människa, för att ej tala om ett helt folk, som berömmer sig av Gud, såsom denna tydliga text bevisar. Vidare har Gud varnat för, att judarna inte skulle förarga sig över, om de fick se, att en så stor undergörare och fattig konung, som kom inridande på en åsna, skulle låta sig dödas och korsfästas. Ty detta hade Gud tidigare låtit förkunnas genom Dan 9:25,26 och Jesaias 53:12 (52:15), att "hans tjänare, vilken konungarna förvånat sig över, måste jämmerligt tilltygas och dödas". Men allt detta skedde därför, att "vår Gud lade allas våra synder på honom och straffade honom för våra synders skull, men han skulle ge sitt liv som skuldoffer för våra synder och be för syndarna och genom sin kunskap göra många rättfärdiga". Vilket bibelstället klart framhåller. Men oförskämdare saker har denna värld inte sett eller hört, än dessa hädiska judar visar i detta bibelspråk, som de i sin landsflykt uttolkar till förmån för sig och som nu inte kan behandlas. Ack, skulle det vara just de, som blir dödade för våra synders skull, som måste bära våra synder och göra oss rättfärdiga och be för oss osv, såvida inte något värre folk finns och inga, som med sina lögner, smädelser, förbannelser, stympningar, avguderi, rov, ocker och alla laster högre besvärat oss kristna och alla människor, hos vilka de är, inför Gud och världen? De ber inte för oss syndare, som texten säger, utan förbannar oss i högsta grad såsom ovan bevisats. Men på grund av stor sysslolöshet och stort övermod hånar de hädiska kanaljerna Skriften, Gud och hela världen med sådana glåpord, som avspeglar deras förtjänster och värde. Gud gav först de rätta tecknen på att Jesus var Messias Efter denne korsfäste konung gav Gud först de rätta tecknen på att just Jesus var Messias. Då framträdde de fattiga, modfällda, olärda, oinvigda fiskarna, som inte ens kunde sitt eget språk, och predikade på hela världens tungomål, varöver hela världen, himmelen och jorden förundrade sig. De framlade mäktigt profeternas budskap i rätt tolkning. Därutöver gjorde de sådana under och tecken, att deras predikan mottogs i hela världen av judar och hedningar så allvarligt, att otaliga människor, ung och gammal, lät hårt späka sig. Och de har levt så ungefär 1500 år till vår tid och ska leva vidare så ända till världens ände.

12 Men judarna vill ingenting veta Sådana tecken berörde inte judarna vid denna tid. Vad hoppas vi på av de i dag vansläktade judarna? De nu så alldeles utmärkta judarna tills i dag vill ingenting veta om dessa händelser. Ja, det tillåter dem Gud, som så utmärkt har uppenbarat sådana saker inför hela världen, att de redan måste se såsom det nu är, och predika för oss kristna och hålla sådant, som vi inte uppdiktat utan har hört för 1400 år sedan i Jerusalem och det som aldrig någon fiende eller hedning (framför allt inte judarna) har kunnat undertrycka, hur hårt de än motsatt sig. Det är omöjligt, att sådant kunde bestå, om det ej var av Gud. Det måste judarna själva betyga med sin 1500-åriga landsflykt, att budskapet predikats i hela världen även för dem men angripits och rättfärdigats genom mycket kätteri. Man kan därför inte skylla på Gud, som om han gjort det hemligt eller i smyg eller att det inte uppenbarats för judarna eller något annat folk. Ty judarna har allesammans under dessa 1500 år förföljt detta budskap grundligt och förtröstansfullt. Likväl ställer sig de hädiska judarna så skamligt och hånfullt emot det, som om en drinkare helt nyligen hade uttänkt det, på vilken de inte var skyldiga att tro utan kunde fritt och säkert smäda och förbanna det. Och vi kristna måste dessutom ge dem rum och plats, hus och gård, beskydda och värna dem, så att de lugnt och fritt kan smäda och förbanna Guds ord, dessutom som lön låta dem utplundra våra tillgångar och gods. Nej, du avskyvärde fader till dessa nedriga judar, du helvetiska djävul, det måste äntligen stå klart för dig: Gud har tillräckligt länge för dina barn, judarna, offentligt predikat med mirakel, nu i ungefär 1500 år och mer. Honom står de i skuld till och är dessutom skyldiga att lyda. Men de har alltid förstockat sig, alltjämt sagt emot, smädat och förbannat. Däremot är vi kristna inte skyldiga att tåla deras övermodiga och avsiktliga smädelser, som sagt är: "Den som hatar Sonen, han hatar Fadern" (Jh 15:23). Ty om vi tillåter, att de gör sådant på den ort, som vi har makt över, och därtill skyddar och hjälper dem, så är vi med dem evigt fördömda för deras synders och smädelsers skull såsom främlingar. Om vi till gagn för vår person kunde vara så heliga som profeterna, apostlarna och änglarna, emedan gärningsmannen och sympatisören beläggs med samma straff, är bland gärningsmän, rådgivare, hjälpare, medgivare och dolda sympatisörer den ene lika fromm som den andre. Och det hjälper oss inte något (judarna mycket mindre), att judarna ingenting vill veta. Ty vi känner till det som sagts och judarna är skyldiga att veta det, emedan de hört det tillsammans med oss nu sedan 1500 år tillbaka och sett alla slags under och hört, hur en dylik lära har bestått genom idel gudomlig kraft mot alla djävlar och hela världen. Emedan nu detta är visst (genom en sådan lång, mäktig predikan i hela världen), att "den som vanärar Sonen, han vanärar också Fadern" (Jh 5:23), och den som inte har Sonen, kan inte ha Fadern. Likväl smädar och förbannar judarna alltid alltjämt Gud Fader, allas vår skapare, just däri, att de smädar och förbannar hans son Jesus från Nasaret, Marias son. Denne har Gud inemot 1500 år i hela världen genom predikningar och under mot alla djävlar och människor givit makt och myndighet som sin son och ger det alltjämt intill världens ände. Honom kallar de "hävstången Borik", dvs inte endast en lögnare och bedragare, utan lögnen och falskhetem själv, farligare än djävulen själv. Sådant utövas dagligen öppet och fritt inför oss kristna i offentliga synagogor, böcker och åtbörder men ska ingalunda tolereras i vårt eget land, inom familjer och regering. Eller måste vi förlora Gud med hans älskade Son, som har frälst oss så dyrbart med sitt heliga blod, och vara evigt förlorade med och för judarnas skull. Det bevare oss Gud ifrån!

13 Det första kristliga rådet Följaktligen är det för oss kristna inte något skämt, utan stort allvar att söka råd häremot och att rädda våra själar från judarna, dvs från djävulen och den eviga döden. Och det är, som ovan sagts, för det första: Att man bränner upp deras synagogor och den som kan, bör kasta svavel och tjära därpå. Att t o m kasta dit helvetisk eld, vore bra, så att Gud må se vårt allvar och hela världen vårt exempel. Vi har hitintills blott av okunnighet tolererat hus av detta slag, där judarna så skändligt har smädat Gud, vår käre Skapare och Fader, och hans Son, och nu givit det sin vedergällning. Det andra kristliga rådet För det andra: Att man tar alla deras böcker från dem, bönböcker, talmudskrifter, även hela Bibeln, och inte lämnar kvar ett blad, och även för de gömda, som låter omvända sig. Ty judarna använder allt detta för att smäda Gud Fader själv, himmelens och jordens skapare, och ska ej mer bruka detta på annat sätt. Det tredje kristliga rådet För det tredje: Att man förbjuder judarna att lova, tacka, bedja, undervisa offentligt hos oss och om vår Gud. Överträdelse straffas med döden. I sitt land kan de göra det eller där de kan det, utan att vi kristna hör eller inte känner till det. Skälet härtill är, att deras lov, tacksägelser, böner och undervisning är idel gudssmädelse, förbannelse, avguderi, emedan deras hjärta och mun kallar fadersguden för hävstången Borik, såsom de kallar hans Son, vår Herre Jesus Kristus. Ty såsom de benämner och hyllar Sonen, så är även Fadern nämnd och ärad. Det hjälper dem inte, att de brukar många sköna ord och härligt för fram Guds namn, ty det heter: "Du ska inte missbruka Guds namn". Likaså hjälpte det inte deras förfäder något, att de på den tiden hade Guds namn på Israels konungar och dock kallade honom Baal. Det fjärde kristliga rådet För det fjärde: Att förbjuda judarna att öppet nämna Guds namn. Ty vi kan inte höra eller tåla det med gott samvete, då ju deras hädiska, förbannade mun och hjärta kallar Guds son för hävstången Borik och måste därmed också kalla hans Fader så, som inte kan eller vill förstå det på annat sätt än vi kristna också uppfattar det. Därför ska judarna hos oss kristna inte anses värdiga att nämna Guds namn offentligt utan den som hör det av judarna, ska anmäla det för överheten eller kasta svinträck på juden, om han ser honom och jaga honom från sig. Och här kan ingen vara barmhärtig eller vänlig, ty det gäller Guds ära och allas vår salighet, även judarnas.

14 Judarna vill inte veta av eller erkänna sin okunnighet. Vi kristna måste känna till den! Och om judar eller någon för deras skull, påstår, att de inte menade så illa, så skulle de ej heller veta, att de med sådan smädelse och förbannelse smädar och förbannar Gud Fadern. Ty fastän de smädar Jesus och oss kristna, så lovar och ärar de dock Gud på det högsta och skönaste sätt. Därom har ovan sagts, som du hört: vill judarna inte veta av eller erkänna sin okunnighet, så måste vi kristna känna till den. Därför kan vi kristna, som känner till den, inte uthärda deras övermodiga, eviga okunnighet och smädelser hos oss eller därmed belasta vårt samvete. Judarna bör dra bort till sitt land och där ovetande smäda, så länge de kan, och ej låta oss belastas av deras avskyvärda synder. Så ska vi kristna behandla judarna Ja, hur ska vi nu handla? Om vi genast bränner judarnas synagogor och förbjuder dem att offentligt lova, bedja till, undervisa om Gud, att nämna hans namn osv, så ska de ej heller hemligen tillåtas det. Och då vi vet, att de hemligen gör det, så är det på samma sätt som om de gjorde det offentligt. Ty det kallas inte för hemligt, om man vet, att något sker hemligt och tolereras och vårt samvete likväl besväras av det inför Gud. Välan, då måste vi se upp! Enligt mitt förmenande är dock meningen därmed, att vi ska förbli fria från judarnas smädelse och inte vara delaktiga däri. Därför måste vi vara skilda från dem och de ska fördrivas från vårt land. De måste minnas sitt fädernesland: Sedan kan de inte mer skräna och ljuga inför Gud över oss, att vi håller dem fångna. Ej heller vi kan klaga, att de besvärar oss med sina smädelser och ocker. Detta är det första och bästa råd, som ger säkerhet åt båda parter i detta fall. Men här kommer judarna, då de ju ogärna utrymmer länder, att trösta sig med allt och att förneka allt, dessutom även erbjuda tillräckligt med pengar åt regeringen, så att de får stanna kvar. Men ve dem, som tar emot sådana pengar, och förbannade vare sådana pengar, som de har stulit från oss på fördömt sätt genom ocker. Ty de förnekar ju i hög grad, hur de ljuger och var de hemligen förbannar och förgiftar oss kristna eller kan göra oss skada, varöver de inte gör sig något samvete. Men blir de därför gripna eller eljest anklagade, så vågar de lugnt förneka det även in i döden, eftersom de anser oss inte värdiga att bekänna sanningen för och då de heliga gudsbarnen säkert avser att fira en stor gudstjänst med det, som de kan förbanna oss och göra oss illa. Ja, om de kan göra oss detta, som vi kan göra dem, skulle ingen av oss vara tvungen att leva en enda timme. Men emedan de inte förmår göra det offentligt, förblir de likväl i våra hjärtan dagliga mördare och blodtörstiga fiender. Detta bevisar deras böner och förbannelser och så många berättelser, där de har torterat barn och utövat allsköns laster och därför ofta blivit brända och förjagade. Därför tror jag nog, att judarna talar och handlar mycket ondare än berättelser och andra skriver om dem, emedan de förlitar sig på förnekandet och sina pengar. Men om de än kan förneka allt, så kan de inte förneka, att de förbannar oss kristna offentligt - inte för vårt dåliga livs skull, utan därför att vi håller Jesus för Messias och att de måste vara fångna hos oss, medan de dock väl vet, att de ljuger och att de tvärtom håller oss fångna i vårt land genom sitt ocker, men att var och en av dem gärna

15 vore fria. Men emedan de förbannar oss, förbannar de också vår Herre (Kristus). Förbannar de vår Herre, så förbannar de också Gud Fader, skaparen av himmel och jord. Följaktligen kan inte deras lögner hjälpa dem längre. De är överbevisade endast genom förbannelsen. Man måste nog tro allt ont, som skrivs om dem. De gör det säkert mer och handlar farligare än vi vet och får reda på. Ty Kristus ljuger ej och bedrar ej, han dömer dem som ormar och djävulsbarn, dvs hans och alla hans mördare och fiender, där de har makt. Enligt judarna tillber de kristna mer än en gud, judarna däremot endast en gud Om jag hade makt över judarna, som våra furstar och städer har, så skulle jag tala allvar med dessa lögnhalsar. De har en lögn, varmed de gör stor skada på sina barn och gemene man samt skändligt förolämpar vår tro. De ger nämligen oss skulden för och förtalar oss hos de sina, att vi kristna tillber mer än en enda gud. Det finns ingen måtta på berömmet och stoltheten, som de håller sitt folk fånget med, hur de allenast är det folk, vilket före alla hedningar inte tillber mer än en Gud. O, hur säkra är de inte i denna del av sin sak! Om judarna nu nog vet, att de häri gör oss orätt och ljuger som förtvivlade, övermodiga kanaljer, om de även nu nog har hört det 1500 år från alla kristna och ännu hör, att vi säger nej därtill, stoppar de likväl igen sina öron liksom ormarna och vill medvetet inte höra på oss utan såsom de ljuger och spyr på oss, så måste det vara rätt hos deras folk. Även om de läser i våra skrifter, att vi, såsom Moses säger i 5 Mos 6:4: "Hör Israel, vår Gud är en enda Gud", bekänner offentligt och hemligt, med hjärtan, tungor, skrifter, liv och strävan, att inte mer än en enda Gud finns. Om judarna, säger jag, väl känner till, hör, läser sådant om oss, nu i 1500 år, så måste dock deras lögner vara riktiga och vi kristna skändas av dem, att vi ber till många gudar. Om jag därför hade makt över dem, skulle jag samla deras lärde och mest framstående män och ålägga dem med förlust av hela tungan, att de inom åtta dagar måste överbevisa oss kristna och sålunda göra dessa hädiska lögner sanna mot oss kristna, att vi tillber flera än den ende sanne guden. Kunde de göra detta, så skulle vi bli judar alla dagar och omskära oss. Om ej, så skulle de avvakta sin välförtjänta lön för sådan skändlig, övermodig, skadlig, giftig lögn. Ty vi är gudskelov alldeles inte ankor, klotsar eller stenar, såsom de högförståndiga rabbinerna (galna narrar) värderar oss, att vi inte skulle veta, att en Gud och många gudar inte sannolikt på samma gång kunde bli föremål för tro. Men vi tror på den enda, eviga gudomen såsom varande tre personer. Därför kan ännu ej på länge varken jude eller djävul bevisa, att vi tror på fler än en enda Gud. Om judarna ville påstå, att de inte kunde förstå, hur tre personer vore en enda Gud, varför förnekar, fördömer, förbannar då deras hädiska, förbannade lögnare det som den inte förstår? Tvåfaldigt skulle man straffa en sådan käft, en käft, som bekänner, att han inte förstår det, men likväl smädar andra, för det han inte förstår. Varför frågar de inte först? Ja, varför har de hört det i 1500 år och inte vill lära eller förstå det? Därför kan ett sådant oförstånd inte hjälpa eller ursäkta dem, ej heller oss kristna, om vi ytterligare tillåter dem det, utan vi måste tvinga dem, som sagts, att de bekänner sådana hädiska lögner om oss eller lider sitt straff därför. Den som förtalar och smädar oss ogudaktigt i detta stycke, han förtalar och smädar

16 Kristus, dvs Gud själv, som en avgud, om vilken vi lärt och mottagit detta liksom hans eviga ord och sanning hittills inemot 1500 år, vilka bekräftas, blev kända och lärda med tecken och kraft. Ack, det har aldrig fötts en människa och kommer även aldrig att födas någon, som kan förstå och begripa, hur löv kommer ur grenen eller trädet, och gräs ur stenen eller jorden eller hur någon levande varelse skapats. Och dessa snuskiga, blinda, förstockade lögnare vill döma och veta, hur det görs, handlas utom och över den levande varelsen i det förborgade, obegripliga, outforskade och eviga Guds väsende. Medan vi dock med t o m tyngre möda och svag tro begriper det, som därav är uppenbart för oss trots svårbegripliga ord, faller judarna däröver in i en sådan förskräcklig hädelse, att de kallar och smädar vår tro för ogudaktig. Ty vi är säkra på vår tro och lära och de är själva skyldiga att veta, eftersom de nu i 1500 år har hört det, att denna lära genom Jesus Kristus är från Gud och av Gud. Om de brutala människorna hade farit fram en smula försiktigare och hade sagt: De kristna tillber en Gud och inte många gudar. Vi ljuger och gör dem orätt, när vi säger, att de tillber fler än en Gud, om de också tror på tre personer i en gudom, vilket vi inte förstår, måste de låta styra sina sinnen etc så, att det sägs med förnuft. Men nu låter de i djävulens namn lura sig såsom den snuskiga suggan i hon att smäda och skända det, som de inte vet eller vill förstå: Seså, vi judar förstår det inte och vill inte förstå det. Därför måste det vara orätt och ogudaktigt. Men det är folket, för vilket alltid Gud inte har måst vara Gud utan en lögnare, hur mycket Gud genom alla profeter och apostlar lät predika för dem. Därför gick det åter för dem så, att de inte fick vara hans folk, hur mycket de än undervisar, ropar och ber. De hör honom inte, därför hör han inte dem i sin tur, som den 18. Psaltarpsalmen säger: "Mot den vrånge visar du dig avog" (Ps 18:27). Guds vrede har kommit över dem. Därför tänker jag inte gärna på, hur även denna bok inte varit mig angenäm att skriva, så att jag än med vrede, än med hån måste slita ur mina ögon judarnas förskräckliga anblick. Och det gör mig ont, att jag har måst nämna deras förskräckliga smädeord om vår Herre och hans kära moder, vilka vi kristna t o m ogärna hör. På det sättet förstår jag väl, vad sankt Paulus menar i Rom 9:2, att hans hjärta känner smärta, när han tänker på dem, vilket enligt min mening också händer varje kristen, som med allvar tänker därpå inte för den jordiska olyckans och eländets skull, varöver de, judarna, klagar, utan emedan de är hängivna att smäda, att förbanna, att bespotta Gud själv och allt vad Gud är, till sin egen fördömelse, och dock inte vill höra eller veta sådant utan handla som av en Guds nitälskan. Ack Gud, himmelske Fader, vänd dig till dem och låt din vrede över dem ha varit tillräcklig och få ett slut för din käre Sons skull. Amen. Må våra härskare öva en sträng barmhärtighet mot judarna! Våra härskare, som har judar under sig, önskar jag och ber, att de ville öva en sträng barmhärtighet mot dessa eländiga människor, om det dock skulle hjälpa något, ehuru det väl är ovisst, såsom de trogna läkarna gör: När den heliga glöden överväldigat dem, far de obarmhärtigt fram och lurar, skär, bränner bort kött, ådror, ben och märg. Så gör man också här. Bränner upp judarnas synagogor, förbjuder allt, som jag ovan berättat, tvingar dem till arbete och utsätter dem för all slags obarmhärtighet, som Moses gjorde i öknen, där han slog ihjäl tretusen så att inte hela hopen skulle gå under. De visste sannerligen inte, vad de gjorde, och ville dessutom i likhet med underkuvade folk icke

17 veta, höra eller lära något därom. Därför kan man här inte öva någon barmhärtighet för att stärka dem i deras tillvaro. Ska det inte hjälpa, så måste vi jaga ut dem som galna hundar, så att vi inte blir i delaktiga i deras hädelser och allehanda laster och förtjänar tillsammans med dem Guds vrede och blir fördömda. Jag har gjort mitt val. Var och en inser, hur han bör göra sitt. Jag är ursäktad. Ska judarna vara herrar och äga all världens guld, gods, glädje och fröjd? Jag ska till försvar för mig säga följande: Om Gud inte vill ge mig någon annan Messias än som judarna begär och hoppas, så ville jag mycket hellre vara en sugga än en människa. Om detta vill jag anföra för dig ett rimligt skäl. Judarna begär inte mer av sin Messias än att han skulle vara en Kochab eller världslig konung, som skulle slå ihjäl oss kristna, lägga världen under judarna och göra dem till herrar och slutligen dö som andra kungar. Hans barn likaså. Ty så säger en rabbin: Du ska inte tänka, att det på Messias' tid ska gå annorlunda till än det, som skapats i världens begynnelse, dvs det blir dagar, nätter, år, månader, sommar, vinter, sådd, skörd, barnsbörd och dödsfall, ätande, drickande, sovande, växande, smältande och uppkastningar och allt går som det nu går, utom det att judarna ska vara herrar och äga all världens guld, gods, glädje och fröjd, men vi kristna måste vara deras drängar, alldeles som Mahomet också lärt, vilken dödar oss kristna, som judarna gärna gör, och erövrar land, gods, glädje och fröjd. Och om han vore en jude, inte en ismaelit, så hade judarna för länge sedan accepterat honom som Messias eller gjort honom till en Kochab. Om jag nu genast hade allt sådant eller nu kunde bli turkisk kejsare eller den Messias, såsom judarna förväntar sig honom, så skulle jag ändock hellre bli en sugga. Ty vartill gagnade mig allt detta, om jag icke en enda timme kunde vara säker på allt detta? Det bleve likväl en avskyvärd last och plåga för alla människor, döden för mig, inför vilken jag inte vore säker och ständigt måste rädas, darra och bäva inför helvetet och Guds vrede, och skulle inte känna något slut på allt detta, utan evigt förvänta, såsom tyrannen Dionysius visade en person, som prisade honom salig: han satte honom vid ett härligt anrättat bord, hängde ett blottat svärd i en sidentråd över honom och en brinnande glöd därunder och sade: "Ät, var glad osv". På samma sätt är också glädjen över denne Messias. Och jag vet, att den, som någonsin har känt dödens skräck och börda, han skulle hellre vilja vara en sugga, än att allt framgent vilja belastas skräck inför döden. Ty en sugga ligger i sin plommonbladsbädd, i gränden eller i gödselhögen, vilar tryggt, snarkar stilla, sover sött, fruktar varken kung eller herre, varken död eller helvete, varken djävul eller Guds vrede. Lever så helt utan sorg, att hon inte ens tänker på, vad gyttja är. Och om den turkiske kejsaren med all makt och vrede drog fram, skulle hon nog vara så stolt, att hon inte reste ett borst för hans skull. Drev man på henne, skulle hon väl grymta och, om hon kunde tala, säga: Se, hur du rasar, Narr. Du har inte tiondelen så gott som jag och lever inte en timme så säkert, stilla och lugnt som jag allt framgent lever, om du än vore tio gånger så stor och rik. Kort sagt, hon tänker inte på att dö, det är blott ett säkert och lugnt liv hos henne. Får slaktaren suggan i sitt våld, så tror hon kanske, att ett träd eller en sten gör henne illa. Att dö var hon inte beredd på ända in idödsögonblicket. Hon har varken på förhand eller härefter känt döden utan bara idelt och evigt liv. Sådant ska för henne ingen konung eller judarnas Messias göra efter, ej heller

18 någon människa hur klok, hög, rik, helig och mäktig hon än är. Hon har icke ätit av äpplet som lärde oss eländiga människor i paradiset skillnaden mellan det goda och det onda. Bättre att vara ett levande svin än en evigt döende människa Vad skulle nu judarnas Messias göra mig, om han inte kunde hjälpa mig, arma människa mot dessa stora, avskyvärda förseelser och avbräck och inte kunde göra mitt liv en tiondedel så bra som ett svin har? Jag vill säga: "Käre Herre Gud, behåll din Messias själv eller giv honom åt den som vill ha honom, men gör mig i stället till ett svin"! Ty det är bättre att vara ett levande svin än en evigt döende människa. Ja, som Kristus säger:" Det vore bättre för människan att hon aldrig hade fötts" (Mt 26:24) Men hade jag en sådan Messias, som kunde hela mina skador, att jag inte behövde att frukta döden och att jag alltid och evigt vore säker på livet, kunde slå ned djävulen och helvetet och inte mer måste bäva inför Guds vrede, då skulle mitt hjärta hoppa av glädje och dränkas av idel fröjd, då skulle en kärlekslåga till Gud tändas samt lov och tacksägelse aldrig upphöra. Gåve han mig sedan inte guld, silver och annan rikedom, så vore ändock för mig hela världen ett idelt paradis, om jag också skulle leva i fängelse. En sådan Messias har vi kristna och tackar Gud, all barmhärtighets fader, med vårt hjärtas helt översvinnliga glädje, glömmer glatt och gärna allt ont och all skada, som djävulen har tillfogat oss i paradiset, ty han är genom denne Messias rikligt straffad och återgäldad. Tack vare sådan glädje har apostlarna i fängelse och under alla svårigheter sjungit och lovat, även unga flickor såsom Agata, Lucia osv. Däremot försmäktar och fördärvas de eländiga judarna, som inte har denne Messias sedan den tiden, i sina hjärtan av fruktan, sorg, rädsla, vrede, otålighet, ondska, förtal, förbannelse såsom Jesaja säger (65:14-15): "Se, mina tjänare ska jubla av gott mod, men ni ska skrika av hjärtesorg och tjuta av jämmer, och ni ska under ed avstå edra namn åt mina utvalda, och Herren ska döda dig och kalla sina tjänare med ett annat namn". Likaså: "Jag söks av dem, som inte frågar efter mig, jag blir funnen av dem, som ej sökte mig. Och till hedningarna, som inte åkallar mitt namn (dvs inte tillhörde mitt folk), säger jag: Här är jag, ty jag har hela dagen uträckt min hand till folket, som inte vill höra etc" (Jes 65:1). Ja, en sådan Messias har vi, som alltså talar till oss, Jh 11:25: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror mig, han ska leva, om han ock dör. Och den som lever och tror på mig, han ska aldrig mer dö". Och Jh 8:51: "Sannerligen, sannerligen säger jag er den som håller mina ord, han ska aldrig skåda döden". Efter en dylik Messias frågar inte judarna och turkarna. Ty vad ska han göra dem? De måste ha en Messias från schlaraffenland, lättjans land, som mättar deras stinkande bukar och dör med dem som en ko eller hund. Ej heller behöver de sin Messias mot döden. Ty de är med sin botgöring och fromhet själva tillräckligt heliga att träda inför Gud och för att nå allt sådant. Endast de kristna är sådana narrar och modfällda skurkar, som är rädda för Gud i sådan grad, att de så noga aktar på sina synder och hans vrede, att de inför hans gudomliga majestäts ögon inte tilltror att visa sig utan en medlare eller Messias, som

19 företräder dem och överlämnar sig för dem. Men judarna är heliga och djärva hjältar och riddare, de vågar själva utan medlare och Messias att träda fram inför Gud och att bedja om allt och att vinna det som de begär, så att i sanning änglar och Gud själv måste bli glada, när en jude förödmjukar sig så djupt, att han vill be. Då måste änglarna förstå bönen och Gud sätta liksom en krona på judens gudomliga huvud, såsom vi ser, att det har skett under dessa 1500 år. T o m högt håller Gud det ädla blodet och de omskurna heliga, då de ju kan kalla hans Son "hävstången Borik". Vidare: eftersom vi vansinniga, försagda kristna och förbannade hedningar värderar vår Messias nödvändigtvis så högt, att han måste frälsa oss genom sig själv utan vår helighet, så råkar vi eländiga människor långt in i en sådan stor och förskräcklig blindhet, att vi tror, att han icke måste använda något svärd eller världslig makt häremot. Ty vi kan inte begripa, hur Guds vrede, synderna, död och helvete skulle kunna förjagas med svärdet. Tillika inser vi, att från världens begynnelse ända tills i dag döden inte brytt sig om svädet, men alla kejsare, konungar och var och en som har fört svärdet, likväl har fråssat av det såsom det mest eländiga barn i vaggan. Här gör oss de stora förförarna Jesajas, Jeremias och de stora profeterna betydande skada. De förtrollar oss galna hedningar (Gojim) med sin falska lära, då de säger, att Messias' rike inte skulle föra något svärd. O, att här de heliga rabbinerna och judarnas ridderliga och djärva hjältar skulle komma oss till hjälp och befria oss från dessa avskyvärda villfarelser, eftersom Jesajas (2: 2-4) profeterar om Messias, hur hedningarna ska gå till Herrens hus och berg och låta undervisa sig (utan tvivel vill de inte låta sig mördas med svärd, annars skulle de ju inte gå dit utan utebli), och säger: "Han (Messias) ska skipa rätt bland hedningarna och straffa många folk. Då ska de göra sina svärd till plogbillar och sina spjut till liar. Ty inget folk ska lyfta ett svärd mot ett annat och folken ska hädanefter inte mera föra krig". Att lära känna Messias sker genom predikan Liknande trollkonster bedrivs med oss stackars hedningar (Gojim), jämför även Jesajas 11:9: "Man ska inte skada eller förgöra någon på mitt heliga berg, ty landet är fullt av Herrens kunskap". Detta tolkar vi stackars blinda hedningar så: Herrens kunskap är inget svärd utan läran, varigenom man lär känna Gud, såsom härovan i Jesajas 2:3 också sägs om den undervisning, vilken hedningarna följer. Ty att lära känna kan man inte genom svärdet, utan genom undervisning och hörsamhet, som vi galna hedningar tänker. Jesajas 53:11: "Genom sin kunskap ska han göra många rättfärdiga", dvs genom undervisning, åhörande och tro på honom. Vad kan annars "kunskap" betyda? Kort sagt: att lära känna Messias måste ske genom predikan. Dessutom se blott på fakta: Apostlarna har inte brukat något svärd eller spjut, utan allenast tungan. Och sådant har skett i hela världen nu i 1500 år genom alla biskopar, kyrkoherdar och predikanter och fortgår ännu alltjämt. Se då efter, om kyrkoherden för svärdet eller spjutet, när han går in i kyrkan, predikar, döper, förmedlar sakrament, binder och löser synder, styr de onda, tröstar de fromma och undervisar, matar och förbättrar var och ens själ. Gör han inte allt detta endast med tungan eller ordet? Likaså lämnar ej folket varken något svärd eller spjut till ett sådant ämbete, utan allenast öronen.

20 Tungan ensam har utan svärd renat hela världen från avguderi Betrakta då undren! Det romerska riket och hela världen var en gång full med avgudar, vilka hedningarna höll fast vid. Djävulen var då mäktig och värjde sig förtröstansfullt. Likväl har tungan ensam utan svärd renat hela världen mot alla dessa svärd av olika slags avguderi, utdrivit otaliga djävlar, uppväckt döda, botat alla slags sjuka och låtit underverk komma ned och regnat från skyarna. Därefter har hon, tungan, sopat ut allt kätteri och all villfarelse, som hon dagligen gör inför våra ögon. Och det som ännu är det allra största, hon förlåter och borttar alla synder, gör glada, fridsamma, tålmodiga hjärtan, uppslukar döden, tillsluter helvetet, öppnar himmelen och ger evigt liv. Och vem kan berätta om allt det goda, som Guds ord åstadkommer? Kort sagt: Guds barn och himmelrikets arvingar blir alla de, som hör och tror detta. Ja förvisso, ett trösterikt konungarike och sann hemort för alla hedningar. Och ska jag för ett sådant konungarike begära eller acceptera en blodtörstig Kochab med judarna? Ju förr och dess hellre vill jag, som sagt, vara en sugga än en människa. Med denna uppfattning rimmar nu mycket bra alla profeternas skrifter, att folken, som Jakob säger i 1 Mos 49:10, ska tillfalla Silo, såväl av judar som av hedningar, sedan Septern av Juda borttagits, likaså att Daniels 70 veckor avslutats, Haggais tempel förstörts och Davids hus och tron stått kvar tills idag och måste så evigt förbli. Däremot kan efter motvilligt förnekande, lögner och förbannelser av de av Gud förkastade judarna ingenting förstås, mycket mindre vara förverkligat. För att först tala om Jakobs utsaga har vi ovan hört, vilken dålig, orimlig galenskap judarna däröver uppdiktat och ändock inte påträffat någonting säkert. Men när vi tror på vår Herre Jesus och låter honom vara Silo eller Messias, så fogar sig, ger sig, överensstämmer, händer allt på allra finaste och allra mest glädjande sätt. Ty på Herodes' tid, då Septern av Juda togs bort, var han straxt där, började sitt fredsregemente utan svärd (som Jesajas och Sakarja profeterade om) och alla folk, såväl judar som hedningar, tillföll honom, så att på en dag i Jerusalem tretusen själar blev troende och många av prästerskapet även av folkens furstar kom dit, som sankt Lukas skriver i Apostlagärningarnas 3 och 4 kap. Och från den tiden, då Jesus uppstått, dvs från kejsar Tiberius' 18. år som regent ända tills kejsar Hadrianus' 18. regeringsår, begick Hadrianus det andra och sista blodbadet mot judarna, slog ned Kochab och fördrev judarna helt och hållet ur deras land. Över hundra år har alltjämt biskopar funnits i Jerusalem från Israels barns stamm. Alla femton räknar vår Eusebios (av Cesarea) upp i sin Kyrkans historia med början från aposteln sankt Jakob. Alla dessa predikade evangelium med stor flit, gjorde under och levde heligt, så att de omvände ganska många tusen judar och Israels barn till deras utlovade och uppenbarade Messias, Jesus från Nasaret förutom de som redan omvänts av sankt Paulus, andra apostlar och deras lärjungar utom landet (Palestina) bland hedningarna kringspridda judar tillika med hedningar. Om också oavlåtligen och oupphörligen den andra delen, de blinda, förstockade fäderna av dessa nuvarande judar rasade däremot, utgjöts mycket blod av deras egen stam i och utom landet bland hedningarna, som ovan också sagts av Kochab.