HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA

Transkript

1 HISTORISKARKEOLOGISK TIDSKRIFT HMETA 2017

2 META Historiskarkeologisk tidskrift Redaktion/styrelse Johan Anund Lena Beronius Jörpeland Mathias Bäck (vice ordförande, huvudredaktör) Lars Ersgård Ann-Mari Hållans Stenholm Joakim Kjellberg (ordförande, ansvarig utgivare) Linda Qviström (webredaktör) Anders Wikström Johan Runer Kristina Jonsson Claes Pettersson Tidskriften ges ut av Historiskarkeologisk förening och utkommer med ett nummer per år. Bli medlem i föreningen genom att skicka namn, postadress och e-postadress till adressen medlem@histark.se, samt betala medlemsavgiften kr - på Plusgiro Uppge ditt namn vid inbetalningen. Som medlem ansvarar du själv för att dina adressuppgifter är aktuella. Det går inte att teckna en separat prenumeration av tidskriften. Institutioner/organisationer är också välkomna att teckna ett medlemskap enligt samma principer som ovan. En organisation/institution erhåller dock ingen rösträtt i föreningen. På hittar du mer information om föreningen samt vår debattsida. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. Samtliga artiklar har lästs och granskats av redaktionen. Kph Trycksaksbolaget, Uppsala ISSN

3 Innehåll Niklas Eriksson Svärdet ( ) - ett regalskepp byggt på holländskt manér 27 Frank Postma, Christiaan They re big, they re great, they are Schrickx & Michiel H. from Sweden.. - swedish copper Bartels coins found in Golden Age West- Frisia ( ), The Netherlands. 37 Georg Haggrén Etnicitetsbärande glasringar i tidigmedeltida Sverige? - om tolkningar av exklusiva smycken och små skräpstycken 49 Rune Edberg Isbjörnar och hermeneutik - Andréeexpeditionens öde och några iakttagelser om källmaterial och förklaringsförsök 63 Madeleine Bonow and Urban Ponds for Breeding Medicinal Ingvar Svanberg Leeches (Hirudo medicinalis LINNAEUS, 1758) in Sweden 73 Martin Hansson Småstäder och andra orter i senmedeltidens Småland 87 Stefan Larsson Kalmar: Små schakt - stora frågor 99 Christina Rosén Hundra år i Nya Lödöse - synen på staden då och nu 114 Recension Mats Burström. Skärvor av ett 1900-tal. Arkeologiska essäer. 3

4 META 2017 Redaktionellt Den finns en klyscha inom musikbranschen som handlar om utgivningen av det svåra tredje albumet. Utifrån en sådan metafor är det glädjande att här presentera det tredje numret av nya META och det är ett lödigt nummer som omfattar 10 artiklar på sammanlagt över 140 sidor. Årets artiklar har en stor bredd, såväl kronologiskt som innehållsmässigt. De representerar en resa i tid och rum från tidig medeltid i svenska städer till 1900-tal i Arktis från svenska mynt i Frisland till blodiglar i USA. Det måste betraktas som illustrativt för hur historisk arkeologi idag omfamnar ett brett perspektiv av samhället och gör arkeologin delaktig i en större historieskrivning och inte bara som en metod eller hjälpvetenskap. Hälften av artiklarna i årets nummer behandlar stadsarkeologiskt material ur olika aspekter och perioder. Därtill kommer två artiklar som rör sig i stormaktstiden Sverige och med uttalad koppling till Holland. De två övriga artiklarna utgör helt separata kategorier då de behandlar blodigelodlingen i Sverige under tidigmodern tid respektive tolkningsprocessen och diskussionen kring Andrée-expeditionens öde i ishavet. Numret avslutas med en recension av en essäsamling om samtidsarkeologi. Niklas Eriksson diskuterar stormaktstidens teknologi i form av skeppsbyggeri. Utgångspunkten är det spektakulära fyndet av regalskeppet Svärdet som gick under i ett sjöslag 1676 utanför Öland. Fokus ligger på den svenska flottans förhållande till holländskt skeppsbyggeri och Svärdet som ett av de sista konstruerade enligt holländsk modell. Den följande artikeln av Frank Postma, Christiaan Schrickx och Michiel Bartels diskuterar också relationen mellan Sverige och Holland (Frisland) under stormaktstiden. Artikeln redogör för fynd av svenska mynt på landsbygden i västra Frisland. Myntfynden ligger till grund för teorier om hur den främmande valutan kom till användning av lokala handelsmän och berättar historier om hur vardagliga relationer mellan människor fortgick trots den oroliga perioden och politisk spänning mellan länderna. Georg Haggréns artikel rör sig också i en interregional sfär av samhället men i denna gång i ett tidigmedeltida sammanhang. Haggrén diskuterar implikationerna av de relativt ovanlig fynden av glasringar (smycken) som är vanligt förekommande inom slaviskt bosättningsområde. Dimensionerna på delar av materialet indikerar närvaro av barn (med slavisk härkomst?) i de svenska städerna. Diskussionen om dessa fynd öppnar för intressanta jämförelser med förekomst av t.ex. östersjökeramik i samma städer. 4

5 I en artikel om Andrées olycksaliga expedition till Arktis granskar Rune Edberg de tolkningar som under åren framförts kring vad som egentligen hände och hur expeditonsmedlemmarna tills slut dog. Edberg lyfter fram betydelsen av att aktivera den materiella kulturens spår för att rekonstruera det faktiska händelseförloppet. Madeleine Bonow och Ingvar Svanberg diskuterar den sällan uppmärksammade hanteringen av blodiglar i medicinalt bruk från tidigmodern och under 18- och 1900-talet. Författarna lyfter fram vikten av att i arkeologiska projekt identifiera och undersöka hur igeldammarna var konstruerade. Detta är ett segment av det tidigmoderna samhället där arkeologin skulle kunna bidra med mycket ny kunskap som inte bara relaterar till medicinalhistoria utan också till den samtida mentalitets- och föreställningsvärlden. De följande tre artiklarna har det gemensamt att de utgår från föredrag presenterade vid ett seminarium på arkeologiska institutionen i Lund. Seminariet var en hyllning tillägnad Hans Andersson på hans 80-årsdag. Det känns extra bra att kunna presentera dessa artiklar i META då arkeologiska institutionen i Lund är medeltidsarkeologiska föreningens ursprung och METAs förra hemvist. Martin Hansson lyfter i sin artikel den viktiga frågan om definitionen av städer. Utgångspunkten är skillnader och framförallt likheter mellan städer som erhöll stadsprivilegier och sådana som inte fick det i det senmedeltida Småland. Hansson diskuterar hur regionala skillnader inom landskapet påverka platsernas identitet och hur stadslandskapet uppfattas olika beroende på var man befinner sig i regionen mer än om den enskilda platsen erhållit stadsprivilegier eller inte. Stefan Larsson reflekterar över ett intressant interdisciplinärt projekt i anslutning till samtida stadsplanering i centrala Kalmar. Larsson diskuterar arkeologins och kulturmiljövårdens roll i den moderna urbaniseringen och var i planprocessen en arkeologisk undersökning kan komma in i processkedjan. I det goda exemplet från Kalmar redogörs för konsekvenserna av arkeologins inträde i planprocessen i ett mycket tidigare skede än vad som är praxis idag. Med utgångspunkt i undersökningarna i Nya Lödöse under de senaste åren diskuterar Christina Rosén implikationer för tolkningsmöjligheterna och förståelsen av en plats där så omfattande ytor som i Nya Lödöse har kunnat undersökas inom ramen för ett arkeologiskt projekt. I det mycket stora materialet framträder stadens sammanhang i en västlig och sydlig kulturell sfär tydligt. Numret avslutas med en recension av Rune Edberg, där han kritiskt diskuterar samtidsarkeologins utifrån ett arkeologiskt perspektiv. 5

6 Ambitionen är att Historisk arkeologisk förenings medlemmar tillsammans ska utgöra ett aktivt forum för historisk arkeologi där tidskriften bara är en sida av föreningens verksamhet. META:s hemsida ( och Facebooksida är igång, och förhoppningen är att de ska bli än mer levande under Styrelsen har aktivt arbetat under året för att de gamla META numren ska bli tillgängliga via vår hemsida. Vi är nu mycket glada at kunna meddela att så har blivit fallet! Gå in där på upptäcksfärd och läs för att ta del av den stora kunskapsbank och ämneshistoria som META förvaltar från 1979 fram till idag. Vem vet om du också kanske blir inspirerad att skriva nåt till nästa nummer? I så fall får du göra det i god tid före vårt nya manusstopp som kommer att vara den 1a februari. Tanken är att vi fortsättningsvis kommer att släppa det nya numret lite senare på året i tid för hängmattan och sommarläsning. Avslutningsvis presenterar artiklarna i 2017 års META en mångfald ämnen, med författare från en rad olika organisationer, myndigheter och universitet. Vi kan därmed med tillfredsställelse konstatera att även denna årgång med råge lever upp till syftet med META: att fungera som en plattform för alla som arbetar med historisk arkeologi inom såväl universitet, museer, myndigheter som inom exploateringsarkeologi. 6

7 Svärdet ( ) - ett regalskepp byggt på holländskt manér Niklas Eriksson Svärdet ( ) - a ship built in the Dutch manner. During the first half of the Seventeenth century the Swedish navy relied on Dutch master shipwrights who built ships in what was dubbed as the Dutch manner Det holländska manéret. By the midcentury, the relations between the countries deteriorated to war. In this situation the Swedish Admirality sought for shipbuilding competence in England, which resulted in the introduction of the English manner Det engelska manéret. In 2011 the remains of the ship Svärdet was discovered outside Öland. The ship was built 1660 to 1663 and sank during a battle in This paper presents the results from the initial survey of the wreck. Together with written sources and some preserved images of the ship it has been possible to get an impression of what the ship looked like. Focus of the paper is to present Svärdet as an example of one of the last ships built by the Dutch master shipwrights. Slaget vid Ölands södra udde, den 1 juni 1676, inleddes med att svenska flottans största skepp Kronan kantrade och exploderade. Kort därefter omringades skeppet Svärdet av fientliga danska och holländska fartyg (fig. 1). Efter en och en halv timmes våldsam strid antändes Svärdet av en så kallad brännare ett skepp som fyllts med eldfängt material och som efter antändning hakat fast på fienden för att sprida elden. När branden nådde krutförrådet flög även Svärdet i luften. Ett femtiotal av de 650 personer som fanns ombord överlevde katastrofen och fördes till fångenskap i Danmark. Svärdet har fått en framskjuten roll i storvulet nationalromantisk historieskrivning genom att skeppets befälhavare. Amiral Clas Uggla, som hellre såg sitt skepp gå upp i rök än falla i fiendens händer, har erhållit hjältestatus (för en kritisk diskussion om hjältekulten kring Uggla och dess ideologiska bakgrund, se Eriksson 2017a). 7

8 META 2017 Figur 1. Tio år efter slaget hugfäste den danske målaren Claus Møincichen minnet av den dansk-holländska segrarna genom en pampig svit målningar på Fredriksborgs slott. Skeppen har ganska naiva proportioner men detaljrikedomen är slående. I målningens vänstra hörn återfinns det kantrande skeppet Kronan och åt högerkanten avbildas viceamiralskeppet Svärdet, inklämt mellan danska skepp (Det Nationalhistoriske Museum, Hillerød). Dykargrupper sökt efter vraket sedan åtminstone 1920-talet (Randall 2013, s. 26ff), men det var först 2011 som vraket påträffades av Deep Sea Productions under ledning av Carl Douglas. Sedan dess har några mindre dokumentationsinsatser genomförts, dels av upphittarna och dels av marinen i samarbete med Sjöhistoriska museet (Eriksson & Rönnby 2012; Hansson 2016). Tillsammans med bevarad skriftlig korrespondens i samband med byggandet, litteratur samt de fåtal bilder som anses visa skeppet, har det gått att bilda en uppfattning om hur Svärdet såg ut. Syftet med föreliggande artikel är att sammanfatta några slutsatser kring skeppsbyggnadstraditioner, stilinfluenser och skeppets arkitektoniska särdrag. Det omfattande handelssamarbetet mellan Sverige och Neder- länderna under 1600-talet innebar att ett stort antal handelshus och industrier etablerades av familjer som inflyttat från republiken. Nederländsk konst och arkitektur blev följaktligen högsta mode (se t.ex. Bedoire 2015; Noldus 2002; 2005). Förhållandet var likartat när det gällde skeppsbyggeriet den marina eller nautiska arkitekturen. Kompetenta skeppsbyggmästare som värvats från varven runt Amsterdam. I Sverige sa man att dessa skeppsbyggmästare byggde på holländskt manér (Glete 2010, s ; Rålamb 1692; Svensson 1963, s ). Vid mitten av 1600-talet förändrades situationen, relationerna blev allt frostigare och blossade vid flera tillfällen ut i krig. Skeppsbyggnadskompetens kom därför att rekryteras från England och tre engelska skeppsbyggmästare anställdes såle- 8

9 NIKLAS ERIKSSON des vid svenska flottans varv år 1659 (Anderson 1957; Askgaard 1974; Glete 2010, s ; Lundgren 1997; 2000; Nilsson 1987; Soop 2007, s ). Två av de tidiga skeppen som byggdes på engelskt manér i Sverige har varit föremål för ingående arkeologiska studier, nämligen regalskeppet Kronan (Einarsson 2016) och Riksäpplet (Eriksson 2017a även 2015; 2017 b). Tillsammans ger de en förhållandevis god bild av den engelskinfluerade skeppsarkitektur som introducerades under 1650-talet. Frågan som osökt smyger sig på är hur svenska flottans skepp såg ut innan de engelska mästarna gjorde entré. Hur holländska var egentligen svenska skepp byggda på holländskt manér? Avbildningar som i detalj beskriver arkitektoniska särdrag, såsom skrovformer, rumsindelningar och skulpturer på svenska skepp är ovanliga före slutet av 1600-talet. Förhållandet hänger delvis samman med att skeppen byggdes utan egentliga ritningar eller projekteringsmodeller. Sådana hjälpmedel hör snarare det engelska manéret till. Utöver regalskeppet Vasa har det likaså varit tunnsått med arkeologiska fynd som upplyser om skulpturer och andra arkitektoniska särdrag med någotsånär detalj. Fyndet av Svärdet var sålunda särskilt välkommet, i synnerhet som skeppet byggdes på holländskt manér samtidigt som de nyrekryterade engelsmännen timrade upp sina första skepp i landet. Svärdet byggs Svärdets köl sträcktes på östra sidan av Skeppsholmen i Stockholm år Den 4 september 1662 var skrovet så färdigt att det kunde sjösättas. Bygget var ett led i ett upprustningsprogram som initierats efter Karl X Gustavs krig mot Danmark där man satsade på riktigt stora skepp (Glete 2010, s. 418). Vid sjösättningen fick fartyget sådan fart att det drev tvärs över strömmen och slog i vraket efter gamla Draken som tydligen ligger sjunket på Djurgårdssidan (Zettersten 1903, s. 159). Arbetet leddes av skeppsbyggmästaren Jacob De Voss som rekryterats från ett varv i Amsterdam. Hans lön skulle löpa från det att fockseglet på det skepp, varmed han avseglar, fälles neder där för staden Amsterdam (citat i Börjesson 1942, s. 273). Kontakten med De Voss förmedlades genom Harald Appelboom som var svenska regeringens korrespondent i Nederländerna som utöver sina renodlat politiska uppdrag fungerade som agent för att inhandla böcker, tavlor och möbler, samt att förmedla ritningar och kontakter med nederländska arkitekter och svenska byggherrar. En storkonsument av Nederändsk konst och arkitektur och som flitigt anlitade Appelboom var riksamiralen Carl Gustav Wrangel, ett förhållande vi får anledning att återkomma till nedan (jfr. Noldus 2010). I Sverige var De Voss således en i raden av nederländare som rekryterats till ledande position på skepps- 9

10 META 2017 gårdarna (jfr. Glete 2010, s. 339). Flera svenskfödda skeppsbyggmästare var förvisso verksamma på Kronans varv under 1600-talet men hade uteslutande underordnade befattningar (se bl.a. Wendt 1950, s. 220). På Skeppsholmen ersatte De Voss den framlidne skeppsbyggmästaren Jakob Florisson även han en holländare och kom att verka där fram till sin död 1665 (Wendt 1950, s. 219). Inte mycket är känt om hans utbildning eller skeppsbyggnadsverksamhet innan han kom till Sverige, men eventuellt hade han tidigare byggt skepp för den franska flottan (Glete 2010, s. 339, not 66). Svärdet färdigställdes under 1663 och låg därefter under en tid uppankrad för allmän beskådan nedanför slottet Tre Kronor, tillsammans med det i Göteborg byggda skeppet Riksäpplet. Att de två skeppen hade byggts av mästare från olika länder och olika manér noterades av en besökande fransk kammartjänare (Oscarsson 2013, s. 169f; även Eriksson 2015, s ; 2017a; 2017b), Tabell 1. Svenska flottans fyra största skepp vid skånska krigets utbrott. även om denne fått deras nationaliteter om bakfoten och menar att den ena var italienare och den andre tysk. Svärdet var ett så kallat real- eller regalskepp vilket betyder att det var ett av flottans största skepp. Beteckningen syftar alltså inte, som man kanske skulle kunna tro, på att skeppet uppkallats efter en riksregalie (jfr. Glete 2010, s. 328f). Vid skånska krigets utbrott 1675 hade dock flottans fyra största skepp namn efter just dessa. Utöver de nämnda Riksäpplet, Svärdet och Kronan, fanns även ett skepp kallat Nyckeln. De fyra skeppens tjänstehistoria är någotsånär likartad och finns beskriven i olika översiktsverk (se t.ex. Johansson 1985; Lundgren 1997; Lybeck 1942; Tornqvist 1788; Zettersten 1903). Att de fyra var någotsånär lika i storlek framgår av tabell 1. När kriget bröt ut ingick Svärdet i en otursförföljd expedition som aldrig kom längre än till Karlsöarna vid Gotland, där de överraskades av stormar och sjukdomar. Många Skepp Sjösatt Mästare/manér Längd över stäv (fot/meter 1 ) Riksäpplet 1661 Francis Sheldon, engelskt manér Svärdet 1662 Jacob De Voss, holländskt manér Nyckeln 1664 Thomas Day, engelskt manér Kronan 1668 Francis Sheldon, engelskt manér 158/46,9 37,5/11,13 159/47,2 42,5/12,6 154/45,7 37,5/11,1 178,5/53 43/12,8 1 Omräknat utifrån det äldre svenska fotmåttet, där en fot = 0,2969 meter. Bredd (fot/meter) 10

11 NIKLAS ERIKSSON skepp skadades, flera förliste och ett stort antal människor dog. Förlusterna blev omfattande trots att man inte ens siktat fienden. Svärdet grundstötte två gånger redan i Stockholms skärgård och läckte kraftigt (se t.ex. Lundgren 1997, s ; Tornqvist 1788; Zettersten 1903, s ). I samband med en inventering efter expeditionen menades att Svärdet är nu en så stor klenod, som bör dragas nödvändig omsorg så att det säkert kan bringas i sjön igen (citat i Lundgren 2000, s. 59). I samband med grundstötningarna hade skeppet tagit in 22 tum vatten, varför det behövde kölhalas. Kölhalning innebar att skeppet lades utmed en för ändamålet utformad kaj och tvingades omkull mot densamma med hjälp av kraftiga rep som fästs i masterna. Då kunde man undersöka och reparera halva skeppsbotten åt gången. Arbetet beräknades ta ett år. Under rådande krigstillstånd tycks man dock ha tvingats nöja sig med en temporär reparation eftersom Svärdet ingick i flottan även följande år, då det gick under (Ibid.). Hur omfattande reparationer som genomfördes inför kommande säsongen är inte känt. Träprover från vraket har genom dendrokronologi dateras till efter 1672 (Lindersson 2011), något som alltså kunde indikera att delar av skrovet bytts ut sedan det färdigställts. På botten mellan Öland och Gotland När Svärdets krutförråd exploderade utplånades större delen av akterskeppet. Den förliga delen dök snabbt mot sjöbottnen, mer än nittio meter under vattenytan. Dy- Figur 2. Skiss i plan och profil av Svärdets skamfilade skrov. Akterskeppet är helt bortsprängt och galjonen ligger nedfallen på botten. A: portar på övre batteridäck, B: portar på undre batteridäck, C: plats för gretingar, D: balkvägare från övre däck, E: kabyssen, F: länspump, G: kranbalk för att lyfta ankare, I: skulpturer som visas i figur 4, J: galjonsfris (se fig. 5) (Niklas Eriksson). 11

12 META 2017 Tabell 2. Fördelningen av kanoner på respektive däcksnivå (efter Lybeck 1942, s. 504). Första laget Andra laget Tredje laget eller back- och skansdäck Summa Svärdet Riksäpplet Nyckeln karna som påträffade vraket filmade skrovet systematiskt. Med stöd av filmerna har artikelförfattaren upprättat preliminära ritningar till underlag för diskussioner kring skeppets utseende och bevarandegrad (fig. 2). Nere på botten tycks tiden ha passerat anmärkningsvärt långsamt och Slaget vid Öland känns på flera sätt närvarande. Kanoner pekar ut genom portarna och de förkolnade skrovsidorna är på flera håll genomborrade av fientliga skott. De rikligt ornerade bronskanonerna har delvis smält till följd av den våldsamma branden. Flatbottnade och relativt grundgående skrov är ett kännetecken för skepp byggda på holländskt manér. Sannolikt har formen bidragit till att förpartiet ställt sig tillrätta utan synbar slagsida på botten. En skillnad mellan de största holländska och engelska skeppen, var hur kanonerna fördelades i skrovet. För att visa på hur Svärdet särskilde sig från de skepp som samtidit byggdes av engelska mästare, finns således anledning att dröja lite vid kanonernas fördelning i skrovet. De största engelska skeppen hade ofta tre däcksnivåer med kanoner placerade utmed hela skeppets längd. Sådana skepp kallas tredäckare, även om det ofta fanns ytterligare några pjäser på högre nivåer i för och akter. Vikten av de högt placerade kanonerna kompenserades genom större djupgående. Att nederländska mästare inte byggde på höjden och därmed också på djupet i samma utsträckning som i England, bottnar i den naturliga geografin med den nederländska kusten, vilken inte medgav djupgående skepp. Det saknas källor som uttryckli- Figur 3. Skeppet Dolfijn var ett av den holländska flottans största skepp. Med 84 kanoner på två fullständiga batteridäck var skeppet ungefär lika stort som Svärdet (efter Bender 2014, s. 251). 12

13 NIKLAS ERIKSSON gen berättar hur många fullständiga batteridäck Svärdet hade och hur många kanoner som fanns ombord vid förlisningen. Däremot finns en bestyckningsplan som avslöjar den planerade bestyckningen för året innan (jfr. Glete 2002, s. 5). Uppgifterna om antalet kanoner ger en fingervisning om Svärdets däcksarrangemang. Som framgår av tabell 2 var det totala antalet kanoner ungefär likartat på tre av flottans fyra största skepp (Kronan lämnas utanför jämförelsen eftersom skeppet var så mycket större att jämförelser blir missvisande). Jämför man hur kanonerna fördelats ombord på de olika skeppen så framskymtar vissa skillnader. Såväl Riksäpplet som Nyckeln, som byggts på engelskt manér, har större antal kanoner på de övre däcken, medan förhållandet är motsatt på Svärdet. Såväl Nyckeln som Riksäpplet hade tre genomgående batteridäck (Zettersten 1903, s. 578; Eriksson 2017a; 2017b). Fördelningen av kanoner talar således för att Svärdet hade två genomgående batteridäck. Det förekom dock att tvådäckarna ändå hade en fullständig däcksnivå ovanför det övre batteridäcket. Arrangemanget benämns ibland som kvasitredäckare eller tvådäckare med överbyggd midja (Höglund 2013, s. 155; Lavery 1983, s. 13, 61). En lös så kallad balkvägare, en kraftig planka som varit infäst på skrovets insida och vilken däckets balkar vilat på, indikerar att Svärdet hade ett sådant däcksarrangemang. Balkvägaren har påträffats i sådant läge att den kunnat bära upp en däcksnivå midskepps. Liknande däcksarrangemang känns igen på de skisser av de nederländska skeppen Dolphijn eller Gouden Leeuw som gjorts av den marinmålaren Willem van de Velde den yngre ( ) (NMM Inv PAJ2426, Bender 2014, s ) (fig. 3). Det tre decennier äldre skeppet Vasa visar att arrangemanget förkommit på svenska skepp. Kabyss Där skeppet brutits av kan man kika in på trossdäcket, däcksnivån under batteridäcken, som användes till förvaring av materiel i form av rep, segel, ved och liknande. Den förligaste delen av Svärdets trossdäck är outforskad, men förmodligen upptas den förliga delen av detta utrymme av de skrymmande ankarkablarna. De lägsta befälen bodde på trossdäck, medan merparten av de 650 ombordvarande sov bland kanonerna på batteridäcken (för diskussion om boutrymmen se Eriksson 2014, s ; 2017a; Höglund 2015). Skeppets akter var reserverat åt de högre befälen kajutfolket. Under trossdäcket återfinns hålskeppet som också var ett förrådsutrymme. I anslutning till där Svärdet brutits av återfinns kabyssen, skeppets kök. Den är uppmurad av tegel med blockförband inom en kraftig trälåda och sträcker sig från under nivån för trossdäcket upp till nivån för undre batteridäck. Vasas kabyss 13

14 META 2017 har en liknande placering. Medan Vasas kabyss består av en botten och två sidor, åt för och akter, så har Svärdets kabyss uppmurade sidor åt styrbord och babord (jfr. Cederlund & Hocker 2006, s ). En liknande kabyss har även dokumenterats ombord på vraket efter Riksäpplet (Eriksson 2017a; 2017b). De svenska skeppen hade således, i likhet med den nederländska, kabyssen placerad nere i hålskeppet, medan engelska flottan placerade kabyssen i fören uppe på batteridäcken under andra halvan av 1600 (Eriksson 2016; 2017a; 2017b; Hoving 2012, s. 157f; Lavery 1987, s.195f; Witsen 1671, s. 58, Planch XLII). Fördelen med den låga placeringen var att tyngdpunkten hamnade lågt samt att den inte riskerade att skjutas sönder i samma utsträckning. Samtidigt innebar placeringen att värmen kunde orsaka läckor i fartyget, att matförråden blev skämda, samt inte minst att rök och värme måste leta sig ut via batteridäcken. För att underlätta luftcirkulationen var däcksnivåerna genombrutna av trallar så kallade gretingar utmed skeppets mittlinje, som släppte igenom såväl krutrök som de dunster, fukt och värme som utsöndrades när hundratals människor levde och rörde sig ombord. Själva gretingarna saknas på vraket men den bevarade däcksstrukturen visar var de suttit. Skulpturer Under tolv år ingick Svärdet i flottan. Kanske lämnade inte skeppet Skeppsholmen under mer än några veckor totalt. Svärdet och de andra örlogsfartygen utgjorde således ett mer eller mindre permanenta inslag i stadsbilden. De stora krigsfartygen liknas ibland vid flytande palats (jfr. t.ex. Soop 2007, Eriksson 2014, s ; 2015; 2017a, Einarsson 2016, s ). Ett antal stora och rikligt dekorerade krigsfartyg var något som påtagligt kunde dominera den omgivande miljön och skeppens utseende var följaktligen någonting som diskuterades flitigt inom amiralitetet (se t.ex. Jakobsson 1999,2000). Konst och arkitekturstilar har en tendens att utvecklas i regionala särdrag och olika länders skeppsdekor utgör inget undantag (se översikter hos Laughton 1925; Peters 2013; Soop 2007). När det engelska skeppsbyggeriet introducerades i Sverige handlade innebar det även ett delvis nytt skulpturalt uttryck och en annan motivrepertoar och det diskuterades huruvida man även borde rekrytera en bildhuggarmästare från England (jfr. Stackell 1929, s. 14). Skulpturerna från Riksäpplet visar också en tydlig engelsk influens (Eriksson 2015; 2017a; 2017b). Bygget och utsmyckningen av Svärdet tycks däremot ha tilldragit begränsad uppmärksamhet. Kanske bottnar det i att amiralitetskollegium sammanträdde bara några hundra meter från byggarbetsplatsen och att eventuella synpunkter kunde dryftas muntligen. Men det kan lika gärna ha sin grund i att Svärdet byggdes i en sedan länge ac- 14

15 NIKLAS ERIKSSON cepterad stil och inte gav upphov till tyckande i samma utsträckning som de nya engelska mästarnas skepp. Galjonen Medan vraket lämnar föga upplysning om akterpartiets utseende, där merparten av skulpturerna var placerade, är det desto mer informativt rörande de förliga delarna. Där återfinns de dels på det förliga skottet den främre väggen förut dels på galjonen, som är den svagt uppåtböjda plattform som skjuter ut framför förstäven. I Åke Rålambs encyklopedi för Adelig öfning som berör skeppsbyggeriet påtalar han ett böjt skott mot galjonen efter det Ängelska maneret (Rålamb 1692, s. 32), medan de holländska skotten gjordes mer eller mindre plana. Vraken efter Svärdet respektive det på engelskt manér byggda skeppet Riksäpplet bekräftar Rålambs påstående (jfr. Eriksson 2017a). Även om galjonernas olika beståndsdelar i princip var desamma under större delen av 1600-talet, så ändrades formen och de gjordes de kortare och mer uppböjda ju närmare sekelskiftet 1700 man kommer. Riksamiralen Carl Gustav Wrangel tycks dock ha föredragit den äldre, lite längre varianten. I ett brev från Amiralitetskollegium till Wrangel föreslås att Svärdet skulle förses med en lite kortare galjon med en längd av fot (ca 8-8,3 meter), vilket förmodligen låg i linje med tidens trend. Wrangel förordade dock en längre galjon med fots (8,6 8,9 meters) längd (Kra, Am koll registratur vol 30, samt , även Jakobsson 1999, s. 241). Faktum är att han uttryckte liknande synpunkter några år tidigare i samband med bygget av Riksäpplet (KrA Am koll protokoll ; Eriksson 2017a; 2017b). Svärdets och Vasas skrov var ganska precis lika långa mellan stävarna men Svärdet var en hel meter bredare. Även om Svärdets galjon gjordes lite längre för att tillmötesgå Wrangels synpunkter så avslöjar vraket att galjonen var kortare än Vasas drygt 9,5 meter långa konstruktion. Delarna av Svärdets galjon har inte kunnat mätas i detalj men förefaller vara drygt 8 meter. De tidiga 1600-talsgaljonerna var klädda med brädor men från seklets mitt gjordes de genombrutna med längsgående böjda galjonsreglar som korsades av vertikala spant eller knän. Ett stegrande lejon det utan tvekan vanligaste galjonsmotivet på skepp byggda i såväl England som Sverige och Nederländerna under hela 1600-talet. Under senare perioder kopplar galjonsfigurerna till skeppens namn men så var inte nödvändigtvis fallet under 1600-talet, då den skulpterade framställningen av namnet i stället återfanns på akterspegeln (Eriksson 2014, s ). De svenska regalskeppen utgör i det här sammanhanget intressanta undantag. I korrespondensen omkring det nya skeppet Svärdet föreslås att skeppets galjon ska prydas av ett lejon med ett 15

16 META 2017 Figur 4. Skulpturerna som suttit utmed galjonens sidor är alla individuellt utformade. Dessa tre är de aktersta på styrbordssidan. A ser ut att ha horn men det är i själva verket en plymförsedd hjälm. Även skulpturen C förefaller bära hjälm. Skissen är gjord utifrån video varför skalan är ungefärlig (Niklas Eriksson). svärd i högra framramen (KrA, Am koll, registratur jan 1663). Motsvarande figur på skeppet Nyckeln höll en nyckel (Jacobsson 1999, s. 241). Förhållandet känns igen på Vasa, där galjonslejonet håller en sköld med en skulpterad kärve, vasaättens vapen (Soop 1992, s ). Svärdets galjonslejon ligger nedfallet med nosen och tassarna nerkörda i dyn. Kanske kan svärdet påträffas någonstans därnere i sedimenten? Utmed galjonens sidor har skulpturer i form av små mansfigurer varit placerade (fig. 4). Vid axlarna, i armarnas ställe, återfinns i stället voluter, så att figurerna behåller sin vertikala pilasterverkan när de betraktas framifrån. Skulpturerna ligger kvar på botten, delvis är dolda under sediment och nedfallna skeppstimmer och har inte kunnat undersökas i detalj. Det kan dock fastställas att de är individuellt utformade och har säkerligen givit uttryck för något uttänkt budskap (jfr. diskussion hos Edman 2014). Skulpturerna utmed sidorna känns igen på Vasa, där återfinns 20 romerska kejsare uppradade utmed galjonens sidor. Konsthistorikern Hans Soop har genom omfattande studier av Vasas skulpturer visat hur skulpturmotiv från såväl klassisk som biblisk mytologi fyllt ett moraliserande syfte samtidigt som de manifesterat och förhärligat kungamakten (Soop 1978; 1997; 2007). Kejsarna på Vasas galjon skall betraktas i ljuset av Gustav II Adolf maktambitioner, där han själv gärna sågs som Augustus (Soop 1978, s ). Skulpturerna på Svärdets galjon bär rustningar och klädedräkt som påminner om motsvarande figurer 16

17 NIKLAS ERIKSSON på Vasa. De ymnigt plymförsedda hjälmarna är närapå identiska med dem som snidats för detta skepp drygt trettio år tidigare (jfr. Soop 1978, s , ; 2007, s. 80ff). En av skulpturerna från Svärdets galjon har en rustning med ett lite udda midjeband och en säregen knäppning över bröstet (fig. 4, A). Attributen känns igen på den skulptur som antas avbilda kejsare Marcus Aurelius på Vasas galjon (jfr. Soop 1978, S. 126, fig. 150; 1992, s. 174f, fig. 264). Huruvida skulpturerna utmed sidorna på Svärdets galjon avbildat romerska kejsare, på samma sätt som dem på Vasa, kan dessvärre inte avgöras utifrån tillgängligt dokumentationsmaterial. Förhoppningsvis kan framtida dokumentationsinsatser bringa ytterligare klarhet. Under själva galjonskorgen, mellan förstäven och galjonslejonets baktassar har det suttit en genombruten fris. Den ligger löst nedfallen på botten. Motivet i frisen är inte helt lätt att urskilja utifrån video- och stillbildsmaterialet. Efter att ha skissat upp krusidullerna utifrån video kunde dock en fågel, eventuellt en fisk samt ett människoliknande ansikte i profil urskiljas, bland alla de mer abstrakta ornamenten (fig. 5). En liknande fris, med såväl havsdjur, fåglar, huvuden och även ormar, återfinns på Vasas galjon. Soop har härlett motivet till de så kallade metamorfoserna, däribland den grekiska sagan om Peleus frieri till havsguden Thetis. Havsgudinnan försökte undslippa Peleus frieri genom att förvandla sig till olika djur såsom ormar, fåglar och fiskar. Även figurerna på Svärdets skulpturfris stämmer in på berättelsen, i synnerhet som de avbildats i en nära på upplöst form, som om de vore stadda i förvandling (jfr. Soop 1978, s ; 1999, s ; 2007, s ). Under 1660-talet var Jost Schutze amiralitetbildhuggare i Stockholm och det förefaller därmed troligt att han haft inflytande över Svärdets skulpturala utsmyckning. Hans Figur 5. Svärdets galjonsfris. Bland ornamenten kan en fågel, en fisk en mänsklig varelse i profil samt eventuellt en slingrande orm urskiljas. Förmodligen återger frisen scener ur myten om Peleus och Thetis. Skissen är gjord utifrån video varför skalan är ungefärlig (Niklas Eriksson). 17

18 META 2017 namn förekommer dock i räkenskaper redan Han har således tagit vid och lärt sig av de tidigare bildhuggarmästarna på Skeppsholmen (jfr. Lundmark 1931; Soop 2007, s. 136). Som framgått ovan hade riksamiralen Carl Gustav Wrangel bestämda synpunkter om Svärdets galjon, men faktum är att han lade sig i utseendet på de flesta skepp som byggdes under hans tid (se genomgång hos Jakobsson 1999; Eriksson 2017a och 2017b). Wrangel var genom sina många egna byggnadsprojekt en av de viktigaste mecenaterna under Karl XI:s förmyndarregering. Han var mycket engagerad i och skickade synpunkter brevledes till sina olika byggnadsprojekt i Stralsund, Skokloster, Stockholm och andra platser (Bedoire 2003; 2015; Noldus 2005; 2010). Den detaljstyrning som framskymtar i korrespondensen kring hans egna byggprojekt känns igen i hur han engagerade sig i skeppens utseende (jfr. Eimer 1961). Akterskeppet Merparten av Svärdets skulpturer var dock placerade på själva akterspegeln och på de så kallade låringsgallerierna. Dessa kan liknas vid balkonger eller burspråk placerade på vardera sidan av aktern och som kunde nås från befälsutrymmena. I samband med explosionen spreds akterns beståndsdelar över ett stort område. Mer än tvåhundra meter sydväst om förpartiet ligger rester som av allt att döma är delar av akterns bottenskrov. Det finns dock några bilder som ger en fingervisning om hur Svärdets akterskepp såg ut. Den som i sammanhanget ska tillmätas högst källvärde, men som dessvärre är väldigt enkel, är en skiss gjord av Erik Dahlbergh. Den 16 augusti 1664 erhöll han skriftligt tillstånd att gå ut på Skeppsholmen och göra skisser inför planschverket, Suecia Antiqua et Hodierna det forna och nutida Sverige (Magnusson och Nordin 2015, s ). En av skisserna visar ett antal krigsfartyg som ligger på svaj för ankar eller med landförtöjning mot Skeppsholmen (fig. 6). Skeppet till vänster kan genom motivet uppe på akterspegeln identifieras som Draken, som byggdes av den holländskfödde mästaren Gerdt Croon och som sjösattes 1655 (jfr. Glete 2010, s. 339, för en skriftlig beskrivning av Drakens akterspegel utifrån samtida dokument, se Börjesson 1942, s. 268). I bildens mitt ligger ett ofullbordat skepp. Förmodligen är det skeppet Wrangel, som i likhet med Svärdet byggdes under ledning av Jacob De Voss (Wendt 1950, s. 218) och som sjösattes samma år som skissen gjordes (Glete 2010, s. 420; Magnusson & Nordin 2015, s ). Skeppet som ligger med aktern till, nere till höger kan genom den spänstigt antydda dekorationen på akterspegeln identifieras som just Svärdet. Akterskeppet pryddes nämligen av två lejon som mellan sig höll ett svärd. Längst ut på galjonen kan vi skönja hur Dahlbergh anty- 18

19 NIKLAS ERIKSSON Figur 6. År 1664 fick Erik Dahlbergh skriftligt tillstånd att besöka Skeppsholmen och teckna av skeppen och flottbasen inför Sueciaverket. Flera av skeppen går att identifiera genom motiven på akterspegeln. Nere till vänster ligger skeppet Draken och till höger återfinns Svärdet. Det ofullbordade skeppet i mitten är sannolikt skeppet Wrangel (Kungliga biblioteket, KoB Dahlb. Handt. 1:17v, beskuren). der silhuetten av lejonet. Trots det begränsade antalet streck så förmedlar Dahlbergh en hel del information om Svärdets arkitektur. En av de kanske mest iögonfallande skillnaderna mellan holländskt och engelskt skeppsbyggeri vid denna tidpunkt var utformningen av den nedre delen av skeppets akter. I England byggdes skeppens akter med så kallad round-tuck, vilket innebar att akterspegeln och skrovets sida förenades genom en mjuk rundning. När teckningen gjordes låg förmodligen det på engelskt manér byggda skeppet Riksäpplet förtöjt i närheten med sin engelskt rundade akter (jfr. Eriksson 2015; 2017a; 2017b). Skissen visar att De Voss byggde Svärdets akter enligt de hävdvunna holländska principerna med en plan så kallad vattenspegel, längst ner på aktern. Skeppet som eventuellt är Wrangel har byggts enligt samma fason. Båda skeppen har fyra kanonportar pekande akterut, vilket förekom på stora skepp vid denna tid. Till den engelska stilen som introducerades vid 1660-talets början hörde även låringsgallerier som sträckte sig vertikalt över flera däcksnivåer. Dahlberghs skiss avslöjar att Svärdet, till skillnad från Kronan (jfr. Einarsson 2016, s. 182f) och förmodligen även Riksäpplet (Eriksson 2017a) var försedd med den typ av låringsgallerier som var vanliga på Nederländska skepp och som löpte längre fram på skrovsidan och som inte var försedda med fönster i samma utsträckning. Även på Claus Møinichens berömda målning av slaget vid Öland är visas Svärdet med sådana låringsgallerier. Tavlan anses ha ganska stort källvärde avseende Kronan då det har föreslagits att målaren fått hjälp av byggmästaren Francis Sheldon för att återge skeppet så korrekt 19

20 META 2017 Figur 7. Anders Hommans Epitafium i Kalmar domkyrka (Patrik Höglund). som möjligt. Återgivningen av Kronans i sammanhanget ganska särpräglade engelska byggnadsstil, är nämligen förvånansvärt detaljerad (se diskussion hos Nilsson 1987, s. 102, Einarsson 2016, s ). Hur det förhåll sig med förlagor för att måla Svärdets akter är det däremot svårare att säga något om. Kanske målade Møinichen helt enkelt ett stort skepp byggt enligt holländskt manér och placerade ett svärd hållet av två lejon på akterspegeln. Mot bakgrund av det holländska manérets uniformitet torde en sådan framställning inte ha landat alltför långt ifrån verkligheten. En skillnad jämfört med Dahlberghs skiss är att Møinichen endast målat dit två kanonportar på Svärdets 20

21 NIKLAS ERIKSSON vattenspegel, vilket förefaller vara i minsta laget. En av de som överlevde katastrofen var majoren Anders Homman. På hans epitafium som återfinns i Kalmar domkyrka, avbildas det avmastade och brinnande Svärdet. I bakgrunden skymtar även den holländska brännaren D hoen hönan (fig. 7.). Homman dog först 1685, nio år efter händelsen. Trots att Homman var en erfaren sjömilitär som deltog i ett stort antal sammandrabbningar var det just med Svärdets undergång som han skulle stoltsera inför Gud och kyrkobesökarna. Epitafier över särskilda personer kunde i vissa fall hängas upp redan under deras levnad. Då sparades ett litet fält där man senare kunde fylla i uppgifter om dödsdatum och liknande (se diskussion hos Gillgren 1995, s. 70). Oavsett när målningen framställdes så innehåller den vissa konstigheter. Som påtalats av Patrik Höglund så stämmer det totala antalet kanoner väldigt väl överens med vad bestyckningslistorna anger (2013, s. 155f). Däremot torde arrangemanget med tre fullständiga batteridäck, enligt vad som ovan sagts om däcksarrangemanget, vara felaktigt. De dubbla raderna stora fönster på akterspegeln samt låringsgallerier som sträcker sig vertikalt över två däcksnivåer påminner mer om de skepp som byggdes under 1600-talets sista decennier för att ersätta skånska krigets förluster. Kalmar domkyrka invigdes först 1682, vilket skulle tala för att epitafiet snarare framställdes i samband med Hommans död än i samband med den återgivna händelsen. Konklusion De arkivvolymer som kan tänkas innehålla upplysningar om Svärdets arkitektur är mycket omfattande. Endast ett fåtal stickprov har gjorts och redovisas i artikeln. Det finns sannolikt fler upplysningar om Svärdet i detta material om det studerades mer ingående. Utöver detta så skulle förnyade undersökningar av vrakplatsen kan sannolikt ge mer information om skulpturmotiv och byggnadsdetaljer. Jag vågar dock ändå påstå att Jacob De Voss byggde Svärdet på ett sätt som i stora drag motsvarade de största skeppen i Nederländerna även om detaljer justerades på inrådan av amiralitetet. Skulpturfynden indikerar eventuellt att symbolinnehållet på såväl Vasas som Svärdets galjoner varit någotsånär likartade och alltså reproducerats under de drygt trettio år, men ytterligare studier krävs för att bekräfta en sådan kontinuitet. Det är dock tydligt att framställningarna gestaltats i enlighet med 1660-talets skulpturala och arkitektoniska uttryck. Journalisten Kurt Lundgren menar att den engelske mästerknekten Robert Turner haft ansvar för Svärdets byggande (1997, s. 45). Var han funnit stöd för ett sådant påstående framgår dessvärre inte. Turner kom till Sverige tillsammans med Francis Sheldon. De arbetade tillsammans i 21

22 META 2017 Göteborg fram till 1664 då Turner flyttade till Skeppsholmen i Stockholm. Genom de stickprov som artikelförfattaren gjort bland amiralitetskollegiums protokoll har ingenting som styrker Lundgrens tes framkommit. Tvärtom har det visat sig att Turner befann sig ute i ekskogarna i Marks härad i Västergötland för att hugga virke till ett projekterat 170 fotsskepp medan De Voss fullbordade skeppet Svärdet i Stockholm (RA, Skoklostersamlingen Strussflycht till riksamiralen , även KrA, Am koll Inkommande handlingar ). Svärdet var således färdigbyggt när Turner flyttade till Stockholm. Tyvärr har villfarelsen att Svärdet byggdes under ledning av den engelske skeppsbyggmästaren reproducerats också i internationella sammanhang (se t.ex. Peters 2013, s. 179). Det är känt att Francis Sheldon, när även han anlände till Stockholm för att ersätta De Voss efter dennes frånfälle, hade synpunkter på Svärdets akterskepp och menade att skeppet byggts för brett och borde förlängas sex fot för att bättre lyda rodret (Lundgren 1997, s. 34). Även om såväl skriftliga utlåtanden om Svärdets kondition från 1670-talet (jfr. Lundgren 2000, s. 59) samt att dendrokronologiska analyser indikerar att delar av skrovet har bytts ut, så saknas uppgifter om att någon ombyggnad och förlängning av Svärdet kommit till stånd. Analysen av de traditioner som legat till grund för regalskeppet Svärdets arkitektur, tillsammans med nyligen genomförda studier av de engelska skeppen som byggdes parallellt (se Eriksson 2015, 2017a och 2017b) visar att den svenska flottan under det skånska krigets utbrott, bestod av skepp med vissa arkitektoniska skillnader. De olika stilarna reflekterar stormaktens skiftande militära allianser från holländskt till engelskt. Under de följande decennierna trädde nästa generation skeppsbyggmästare i tjänst med Francis Sheldons söner i spetsen. Men även om flottans skeppsbyggeri nu leddes av mästare födda inom landet, så kom de skulpturala influenserna ändå att sökas utomlands. I enlighet med principen att skepp materialiserar politiska influenser, så dekorerades 1680-och 90-talens skepp enligt franska förebilder. Men det är som det heter en annan historia! Niklas Eriksson är postdoktor i arkeologi på CEMAS Centrum för maritima studier, som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Statens maritima museer. E-post: niklas.eriksson@ark.su.se 22

23 NIKLAS ERIKSSON Tack till Författaren vill tacka Carl Douglas och DeepSea Productions, Joakim Holmlund på Marin mätteknik samt Johan Rönnby på MARIS Marinarkeologiska forskningsinstitutet på Södertörns högskola, för gott samarbete i samband med att Svärdet påträffades. Jim Hansson på Sjöhistoriska museet har generöst delat med sig av dokumentations- material som legat till grund för artikeln. De inledande undersökningarna av Svärdet är del av projektet Ships at War - An Archaeological and Historical Study of Early Modern Maritime Battlefields in the Baltic på Södertörns högskola och som finansierats av Östersjöstiftelsen. Referenser Arkiv KB, Kungliga biblioteket. Erik Dahlberghs handteckningar. Tillgängliga på: kb.se KrA, Krigsarkivet. Amiralitetskollegiums protokoll (Am prot), Amiralitetskollegium, Inkommande handlingar (Am koll, Ink handl), Amiralitetskollegium, Registratur (Am koll, reg) NMM, National Maritime Museum, Greenwich RA, Riksarkivet, Skoklostersamlingen, Strussflycht till Wrangel Litteratur Anderson, R. C. (1957). Francis Sheldon and his family, Mariners Mirror, Vol 43.2: Askgaard, F. (1974). Kampen om Östersjön på Carl X Gustafs tid, Carl X Gustaf-studier 6, Køpenhavn: Militärhistoriska förlaget Bedoire, F. (2001). Guldålder: slott och politik i 1600-talets Sverige. Stockholm: Bonnier. Bedoire, F. (2015). Den svenska arkitekturens historia , Stockholm: Nordstedts. Bender, J. (2014). Dutch warships in the age of sail, : design, construction, careers and fates. Bergman, E. (1954). Gamla varvet i Göteborg : historik och beskrivning, Göteborg: Nautics förlag. Börjesson, H. (1942). Sjökrigsmateriel och skeppsbyggnad åren , I. Lybeck, O. (red.) Svenska flottans historia, Bd 1, Malmö: Allhem, s

24 META 2017 Cederlund, C. O. & Hocker, F. M. (2006). Vasa 1: the archaeology of a Swedish warship of Stockholm: SMM. Edman, C. (2013). En furste och hans folk: En ikonografisk studie av skeppet Vasas krönskulptur, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Eimer, G. (1961). Carl Gustaf Wrangel som byggherre i Pommern och Sverige: ett bidrag till stormaktstidens konsthistoria. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Einarsson, L. (2016). Regalskeppet Kronan: Historia och arkeologi ur djupet, Lund: Historiska media. Eriksson, N. (2014). Urbanism under Sail: an archaeology of fluit ships in early modern everyday life, Diss, Södertörns högskola. Eriksson, N. (2015). Fragment av stormaktens försvarspolitik. skulpturerna från regalskeppet Riksäpplet, sjösatt 1661, Finskt museum , s Eriksson, N. (2016). The architecture of a great 16th century warship: results from the initial surveys of Mars (1564). Proceedings from IKUWA VI, Cartagena Eriksson, N. (In Print 2017a). Regalskeppet som inte upptäcktes: med Riksäpplet från sjökrigshistoria till byggnadsarkeologi, Lund: Nordic Academic Press. Eriksson, N. (In Print 2017b). The ship Riksäpplet and the introduction of English naval architecture in Sweden in the 17th century, Post-Medieval Archaeology, Eriksson, N. & Rönnby, J. (2012). Svärdet marin slagfältsarkeologi, Marinarkeologisk tidskrift, nr 1, s Glete, J.(2002). Kronans artilleri. Kort genomgång av arkivmaterial och data om bärgade kanoner, Opublicerat arbetspapper , Stockholms universitet. Glete, J. (2010). Swedish Naval Administration , Resource Flows and Organisational Capabilities. Lieden & Boston: BRILL. Gillgren, P. (1995). Gåva och själ: Epitafiemåleriet under stormaktstiden, Diss. Uppsala universitet: Almqvist & Wiksell. Hansson, J. (In prep 2016). Vård- och skyddsplan för Svärdet, Rapport Statens maritima museer Hoving, A. (2012). Nicolaes Witsen and Shipbuilding in the Dutch Golden Age. College Station: Texas A & M University Press. Höglund, P. (2013). Regalskeppet Svärdet och Anders Hommans epitafium, Forum navale, Nr 69, s Höglund, P. (2015). Örlogsskeppet Vasa och ståndssamhällets rum, I. von Arbin, S., Nymoen, P., Hedlund, F A., Sylvester, M., Gutehall, A., Skanse, P., (red.) Tjop tjop!: Vänbok till Christer Westerdahl med anledning av hans 70-årsdag den 13 november 2015, Skärhamn: Båtdokgruppen, s Jakobsson, H. (1999). Tekniska influenser och central normer i svenskt skeppsbyggeri Lübeck , Forum Navale, Vol. 55, s Jakobsson, H. (2000). The warship in Swedish seventeenth society a cultural construc- 24

25 tion? Scandinavian journal of history, Vol. 24, s Johansson, B., (red.) (1985). Regalskeppet Kronan. Höganäs: Bra böcker. NIKLAS ERIKSSON Laughton, L. G. C. (1925). Old ship figure-heads & sterns: with which are associated galleries, hancing-pieces, catheads and ad divers other matters that concern the grace and counterance of old sailing-ships. Mineola, New York: Dover Publications. Lavery, B. (1983). The Ship of the Line. Volume I: The development of the battle fleet London:Conway maritime press. Lindersson, H. (2011). Dendrokronologisk analys av en fartygslämning (FO896) mellan Gotland och Öland, Nationella Laboratoriet för Vedanatomi och Dendrokronologi, rapport nr 2011:39. Lundgren, K. (1997). Stora Cronan: byggandet, slaget, plundringen av Öland : en genomgång av historiens källmaterial. Färjestaden: Lenstad bok & bild Lundgren, K. (2000). Sheldon, Day, Turner: tre engelska skeppsbyggmästare i Sverige under stormaktstiden. Färjestaden: Lingstad bok & bild. Lundmark, K. (1931). Jost Schutze, En bild- och vapensnidare i Stockholm på 1600-talet, Personhistorisk tidskrift, 1-2, s Lybeck, O. (red.) (1942). Svenska flottans historia, Bd 1, Malmö: Allhem. Magalotti, L. (1912). Sverige under år 1674, från italienskan med 23 samtida bilder, utgifven av Stenbock, C. M. Stockholm: Nordstedts. Magnusson, B. & Nordin, J. (2015). Drömmen om stormakten: Erik Dahlberghs Sverige. Stockholm: Medströms. Nilsson, A. (1987). Om Francis Sheldon, sir Anthony Deane och skeppet KRONAN: Ett rekonstruktionsförsök, I. Forsberg Warringer, G. (Red.) Kalmar län 1987: Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård, Kalmar läns museum, s Noldus, B. (2002). Palats och herrgårdar: nederländsk arkitektur i Sverige = Stadspaleizen en Buitenplaatsen: Nederlandse bouwkunst in Zweden. Stockholm: Ambassade van het Koninkrijk der Nederlanden. Noldus, B. (2005). Trade in Good Taste: Relations in Architecture and Culture between the Dutch Republic and the Baltic World in the seventeenth Century. Turnhout: Brepols (Architectura Moderna 1). Noldus, B. (2010). Dealing in politis and art, Scandinavian Journal of History, 28:3-4, s Oscarsson, I. (red.) (2013). Den franske kammartjänarens resa: minnen från länderna i norr på 1660-talet. Stockholm: Atlantis. Peters, A. (2013). Ship Decoration , South Yorkshire: Seaforth Publlishing Randall, L. (2013). Bärgningar Regalskepp Vasa: Olschanskis öden, Lorelei Randall. Rålamb, Å. C. (1691). Skepsbyggerij eller Adelig öfvings tionde Tom. Stockholm: Sjöhistoriska museet. 25

26 META 2017 Soop, H. (1978). Regalskeppet Vasa, Skulpturer. Stockholm: Liber. Soop, H. (1992) (1986). The power and the glory: the sculptures of the warship Wasa. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad. Soop, H. (2007). Flytande palats: utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg. Stockholm: Signum. Stackell, L. (1929). Ur regalskeppet Äpplets historia: efter dokument i Riksarkivet och Flottans arkiv, stencil: Sjohistoriska museet: Stockholm. Svensson, S.(1963). Skeppsbyggeriet, I Halldin, G. (Red. Svenskt skeppsbyggeri: en övversikt av utvecklingen genom tiderna, Malmö: Allhems förlag s Tornqvist, C. G.(1788). Utkast till swenska flottans sjö-tåg. Stockholm: C. G. Tornqvist. Unger, G. (1942) Svenska flottans sjötåg , I. Lybeck, O. (red.) Svenska flottans historia, Bd 1, Malmö: Allhem, s Wendt, E. (red.) (1950). Amiralitetskollegiets historia. 1, Stockholm: Allhem Witsen, N. (1671) (1979). Aeoloude en scheeps-bouw en bestier. Alphen aan den Rijn: Canaletto. Zettersten, A. (1903). Svenska flottans historia: åren Norrtelje: Norrtelje tidnings boktr. 26

27 They re big, they re great, they are from Sweden.. - swedish copper coins found in Golden Age West-Frisia ( ), The Netherlands. Frank Postma, Christiaan Schrickx & Michiel H. Bartels In the soil of West-Frisia (Province of North Holland, Netherlands) archaeologists frequently find large Swedish copper coins dating from the period The coins are routinely found in towns but are most often found in villages. It seems that Westfrisian seafarers received small change in local currency after purchasing goods, drinks or food in the Kingdom of Sweden. Many sailors carefully kept the coins for their next voyage or cherished the items as souvenirs. At home in West-Frisia the coins had no value, as copper coins were not accepted as legal tender in the Dutch Republic. Collecting coins and other objects from overseas was most likely a favourite pastime. In some cases coins were adapted to be worn as brooches or pierced to hang on a necklace. These Swedish coins are the only archaeologically tangible objects that keep the memory of a once great trade between the Netherlands and the Kingdom of Sweden, Finland, Livonia and the Baltic Sea. Preface Swedish copper coins of substantial size dating from the 17th-18th centuries are eye-catching archaeological finds in West-Frisia. The coins are being found in larger numbers in West- Frisia than in any part of The Netherlands. West-Frisia is situated within a 126 km long ring dike which protects it from the Zuiderzee (South Sea). In the Dutch Golden Age ( ) West-Frisia, approximately 40 km north of Amsterdam, was bordered on almost all sides by open sea (fig. 1). Nowadays it is protected from floods and seawater by two major dams. In the 17th and 18th century the towns of Hoorn, Enkhuizen and Medemblik were important harbours and home to large fishing-, naval- and merchant fleets. In recent years Archeologie West-Friesland has undertaken many excavations in these towns 27

28 META 2017 Figure 1. View at Hoorn and the Westfrisian Ringdike by Gaspar van Wittel, Much Scandinavian wood was used in windmills, houses and revetments. and outlying villages. Metal detectors have been routinely employed to search for artefacts and excavated soils have been meticulously detected, producing an abundance of coins (fig. 2). A large number of the coins that have been recovered originated in Sweden (fig. 3). Indeed, because of their sheer size, they can hardly be missed. Apart from finds of from systematic excavations, this article also discusses coins from private collections and others held by the West Frisia finds depot. The Swedish coins Figure 2. Metal detecting at the site of Gedempt Achterom 45 next to the former Synagogue in the town of Medemblik, The oldest Swedish copper coins found in West-Frisia date from the reign of King Gustav II Adolf ( ) of the house Vasa. These square or rectangular coins are called klippe or in Swedish klippingar. The images on the coin were hammered or rolled in thick strips of copper after which they were clipped into squares or rectangles (fig. 4, 5, 6). All of the other coins are round. Seven 1 öre coins with a diameter of 40 till 42 mm and a weight of gr have been discovered from the latter part of Gustav II Adolf s reign between 1627 and The 28

29 FRANK POSTMA, CHRISTIAAN SCHRICKX & MICHIEL H. BARTELS Figure 3. A just found öre from a farm site in Schellinkhout. coat of arms of the Kingdom of Sweden, recognizable by a cross quartering the shield may be seen on the obverse side (verso) of the coins. Three crowns can be seen in the first and third quarter of the shield. In the second and fourth quarter a crowned lion is depicted over three sinister wavy bendlets. In the centre the Arms of the House Vasa is shown by stalks of wheat. The edge lettering reads GVST(AVUS) ADOLPH D.G. SVEC.GOTH.VAN. (REX) M.P.F. On the reverse (recto) of the coins minted in the town of Säter, the crossed arrows of the arms of the Province of Dalarna can be seen. Between 1 and ÖR, MONETA NOVA CVPREA DALARENSIS is inscribed on the edge, along with the year that the coins were minted, in Roman numerals (fig. 7). On the reverse of the 1 öre coins that were struck in the harbour town of Nyköping in 1628 or 1629 the arms of the Province of Södermanland, a griffon with upright wings is shown. The value 1 ÖR is also shown on the reverse with the edge inscription MONETA NOVA CVPRE NICOPENSIS and the year of that the coins were minted in Roman numerals. Figure 4. A fyrk coin (klippe) of ¼ öre dating 1624 minted in Säter, found in Schellinkhout. On the verso the Vasa sheaf between the letters G A R (Gustav Adolf Rex); on the recto three crowns between 1 and F with above the year 1624 (18 x 20 mm, 6,91 gr). Figure 5. A coin (klippe) of ½ öre dating 1626 minted in Säter or Nyköping, found in Aartswoud. On the verso Vasa sheaf between G A R.; on the recto crowned crossed arrows between 1/Z and ÖR (23x25 mm, 12,58 gr). Figure 6. A 1 öre coin (klippe) dating 1626 minted in Säter or Nyköping, found in Wijdenes. On the verso three crowns between G A R and above 16Z6; on the recto crowned crossed arrows between 1 and ÖR (31 x 31 mm, 34,60 gr). 29

30 META 2017 Figure 7. A 1 öre coin dating 1628 of King Gustav II Adolf minted in Säter, found in Venhuizen (40 mm, 26,9 gr). Figure 8. A ¼ öre coin with a central hole dating 1636 of Queen Christina minted in Säter or Nyköping, found inn Zwaag (30 mm, 8,38 gr). Figure 9. A 1 öre coin dating 1646 of Queen Christina minted in Avesta, found in Schellinkhout (48 mm, 52,38 gr). Figure 10. A 1 öre coin dating 1676 of King Karl XI minted in Avesta, found in Schellinkhout (45 mm, 42,20 gr). Figure 11. A 1 öre coin dating 1725 of King Fredrik I minted in Stockholm, found in Zuidermeer (23 mm, 3,89 gr). This is the youngest Swedish coins found in West-Frisia. Five ¼ öre coins with a diameter of mm and a weight 8-13 gr have been excavated from the reign of Queen Christina ( ), the daughter of king Gustav II Adolf. The three crowns of the Swedish coat of arms can be seen on the obverse side of the ¼ öre coins. Between the letters C R S (C(HRISTINA) R(EGINA) S(VECIAE) and the reverse side stands the crowned coat of arms of the Vasa family between ¼ and ÖR. This coin has a secondary drilled central hole (fig. 8). Ten 1 öre coins with a diameter of mm and a weight of gr were also found. The Swedish arms are shown on the obverse of the 1 öre coins. The edge inscription reads CRISTINA DG SVE GO WAN REGINA ET PRI HAE. Crossed arrows are shown on the reverse of the 1 ÖR. The edge inscription reads MONETA NOVA CVPREA DALARENSIS with the year 1646 in Roman numerals (fig. 9). No copper coins of 1 öre were minted during the reign of King Karl Gustav X ( ). Gustav X did however issue 1 million 30

31 FRANK POSTMA, CHRISTIAAN SCHRICKX & MICHIEL H. BARTELS silver öre coins. These higher value silver coins have yet to be found in West-Frisia. Four coins have been recovered from the reign of King Karl XI ( ), A 1/6 öre piece with three crowns on the obverse between C R S (CAROLUS REX SVE- CIAE) and above that the year. On the reverse the coin shows a crowned lion with left 1/6 and a S and rights ÖR and M. Crossed arrows between 1 ÖR and SM and above that a star are shown on the reverse (fig. 10). Eight eighteenth century Swedish coins have been excavated. These include two coins of Queen Ulrika Eleonora ( ). They were minted in 1719 and possibly Three crowns and the letters VERS (VLRIKA ELEONORA RE- GINA SVECIAE) can be seen on the obverse side. A crowned shield with crossed arrows with left 1 and K and right ÖR and M appears on the reverse. At least three coins were minted during the reign of King Fredrik I ( ), two in 1724 and one in 1725 (fig. 11). On the obverse side of these coins stand three crowns and the letters FRS (FRIDERICUS REX SVECIAE). On the reverse stands a crowned shield with crossed arrows with left 1 and K and right ÖR and M. The earliest of these coins was minted in 1725 and was found in the hamlet of Zuidermeer. Another of these coins was found by metal detecting in the village of Venhuizen and has a pin attached to it, indicating that it had been modified for use as a brooch. Find spots in and outside West-Frisia Of the 37 coins mentioned above nine were found in Westfrisian Figure 12. Map of West-Frisia with locations of finds of Swedish copper coins plotted on the map of The dotted line is the late medieval ring dike. 31

32 META 2017 King/Queen Reign Denomination and amount ⅙ öre ¼ öre ½ öre 1 öre Gustav II Adolf , 1624 (klippe) 1, 1626 (klippe) 1, 1626 (klippe) Gustav II Adolf ( ) Christina Karl XI Ulrika Eleanora Frederik I Table 1. Swedish copper coins from the 17th and 18th century found in West-Frisia, NL. towns: five in Enkhuizen, three in Medemblik and one in Hoorn. The other 28 coins were found in in Westfrisian villages Schellinkhout (5), Venhuizen (5), De Weere (2), Aartswoud (2), Wijdenes (2), Zwaagdijk (2), Bovenkarspel, Hauwert, Lambertschaag, Oosterleek, Scharwoude, Westerblokker, Westwoud, Wognum, Zuidermeer and Zwaag (fig. 12). This indicates that proportionally many more Swedish coins have been excavated in the villages that lay on or behind the West-Frisian Ring Dike, close to the Zuiderzee (tab. 1). It is not possible at this point in time to provide a comprehensive overview of finds of Swedish coins from elsewhere in The Netherlands. A quick scan through the coins found in the province of North-Holland suggests that Swedish copper coins are known from Amsterdam, Alkmaar, Callantsoog, Heemskerk and the Isle of Texel. The amount of coins found on this island is relatively high, with 12 examples so far. One Figure 13. Painting by Paulus Potter of the Westfrisian countryside with a so called Stolp farm in The inhabitants were both farmers, skippers and invested in cargoes. 32

33 FRANK POSTMA, CHRISTIAAN SCHRICKX & MICHIEL H. BARTELS Figure 14. Painting by C. J. Rietschoof of ships at the sound of Hoorn around So called katships were designed to carry loads of timber from Norway and the Baltics to the Netherlands. example is striking: a 1 öre coin of King Karl XI were colourful pieces of class were mounted into the coin and a clip was adhered to make it a brooch (Collection Daalder, determined by Enno van Gelder , KPK letter 1135). Coins are rarely found outside the province. Most of the coins from West-Frisia are unstratified finds, recovered from the top soil of farm sites, pasture fields or dumps of town waste (fig. 13). It is impossible to know if such finds were intentionally discarded, or lost. Aside from these unstratified finds, two coins have been recovered from the cool store of a dike house at Schellinkhout. This small brick cellar was backfilled around 1680 and the inhabitant of the house was active in maritime transport (fig. 14). (Gerritsen, 2016, ). 33 Trade in the Baltic The trade of the Hollanders and West-Frisians in the Baltic was a major activity which far exceeded the intercontinental Dutch trade in the East- and West Indies. Dutch towns specialised in the transport of bulk goods. In the 16th century skippers carried large amounts of wheat, rye, and timber to the Low Countries (Lesger, 1990, 42). Other products included pitch, tar, hides, fur, gunpowder, raw iron, charcoal, copper and arms. A substantial proportion of these products came from mainland Sweden or the Swedish territories of Finland and Livonia, modern day Estonia and northern Latvia. In the 17th century the contacts between the Dutch and the Swedish became even more intense (fig. 15). A Dutch architect designed the

34 META 2017 Figure 15. Map of Europe showing the Kingdom of Sweden around 1675 and West Frisia. Red dots are places of mint. town plan of the town of Göteborg founded by King Gustav II Adolf in Jakob van Dijck and Abraham Cabeljau (Cabilau) even became lord-majors of this major town in western Sweden (NN, 1931). It is known that King Gustav II Adolf purchased firearms and ordnance from the Dutch gun founder and arms trader Lodewijk de Geer in 1618 (NN, 1907). After that De Geer built a substantial iron- and copper mining and melting industry in and around Finspång in the Province of Östergötland and was given the monopoly of the ironand copper trade by King Gustav II Adolf (Romein & Romein-Verschoor, 1977). A study of the Westfrisian Baltic trade has pointed to the fact that between 1681 and 1720 many participating skippers and sailors originated from the villages of Venhuizen and Schellinkhout. A smaller number of crewmembers came from Aartswoud, Hem, Oosterleek, Wijdenes and other villages (Boon,1996, 243). This would seem to explain why Swedish coins were found in these villages. The early stages of the Nine Years War in 1688 and the outbreak of the Nordic War in 1700 caused a sharp reduction in the Dutch Baltic trade, even when the merchant fleet was heavily protected with Westfrisian and other war ships. The frigate Huis te Warmelo from the town of Medemblik sank in 1715 south of Porvoo, Finland (Swart,2016). After 1720 the Westfrisian share of the Baltic trade was minimal (Boon,1988, 94). This can be deduced from the archaeological record: Swedish coins are absent after

35 FRANK POSTMA, CHRISTIAAN SCHRICKX & MICHIEL H. BARTELS Figure öre coin dating 1627 of Gustav II Adolf minted in Säter, found in De Weere. On the verso a crowned shield with GVSTA- VUS ADOLPH (D.G. SVEC.) GOTH.VAN REX MPF on the recto crossed arrows between 1 and ÖR MONE(TA NOVA CVPREA DALA- RENSIS) MDCXXVII (40 mm, 21,1 gr). Conclusion It is clear that Westfrisian skippers and sailors went out and about in Swedish, Finnish and Livonian harbours buying goods for home, and visiting inns. The beer and spirits that they drank was paid for with Dutch and other coins. The small change that they received could only be spent in Sweden. Our evidence suggests that pennywise sailors brought the loose change home to spend on their next journey, or else retained the coins as souvenirs. At home in West-Frisia the Swedish copper coins had no financial value in contrast to other foreign coins in the United Republic of the Seven Provinces. Collecting coins and other exotic items from overseas would seem to have been a popular pastime in the 17th and early 18th century Dutch Republic. Some Swedish coins may have been pierced to hang on a cord around the neck as a pendant (fig. 16) another coin had a pin attached and was worn as a brooch Swedish coins are the only archaeologically tangible objects that keep the memory of a once great trade on the Kingdom of Sweden and the Baltic Sea. Acknowledgement The authors would like to thank the team of Archeologie West-Friesland, the metal detectorists of West-Friesland, Rob van Eerden for the Swedish translation and Prof. Dr. James Symonds for his comment and English corrections. The three authors work at Archeologie West-Friesland (Hoorn, NL), the archaeological association of seven Westfrisian municipalities; Frank Postma conducts the numismatic research; Dr. Christiaan Schrickx is archaeological project leader and historian, Dr. Michiel Bartels is county archaeologist. E-post: m.bartels@hoorn.nl 35

36 META 2017 Referenser Boon, Piet (1988). West-Friesland and the Sound ( ): Sound toll registers, Sound toll tables and the facts in West-Friesland. Castricum. Boon, Piet (1996). Bouwers van de zee: zeevarenden van het Westfriese platteland, ca The Hague. Gerritsen, Sander (2016). Een vondstrijk complex uit een dijkhuis in Schellinkhout, in: Bartels, Michiel, Dwars door de dijk, archeologie en geschiedenis van de Westfriese Omringdijk tussen Hoorn en Enkhuizen. Hoorn Lesger, Clé (1990). Hoorn als stedelijk knooppunt, stedensystemen tijdens de late middeleeuwen en vroegmoderne tijd. Hilversum. NN, Svensk uppslagsbok. Malmö. NN, Louis de Geer. Nordisk familjebok 6. Runeberg, Stockholm. Romein, Jan. & Romein-Verschoor, Annie (1977). "Louis de Geer". Erflaters van onze beschaving: Nederlandse gestalten uit zes eeuwen. Amsterdam. Swart, Klaas Peter (2016). Yes, we have found your ship! Over de ontdekking en de geschiedenis van een Medemblikker oorlogsschip in Finse wateren. About the discovery and history of a Medemblik man-of-war in Finnish waters. (= Archeologie in West-Friesland 21, Michiel Bartels red.). 36

37 Etnicitetsbärande glasringar i tidigmedeltida Sverige? - om tolkningar av exklusiva smycken och små skräpstycken Georg Haggrén Finds of glass rings showing ethnicity in Early Medieval Sweden? - Interpretations of exclusive personal items and pieces of scrap. Medieval glass finger rings are rare finds in Sweden. These rings have been found in contexts dating to the 12th and 13th centuries in several Scandinavian towns such as Lund, Ribe and Sigltuna. This article is based on finds from Lödöse, Nyköping and Uppsala. Some of the rings are humble ones made of wood-ashglass while the rest are carefully made and exclusive looking lead glass rings. The latter are always carefully finished and in sizes made for adults while the wood-ash-glass rings are always so small that they could only have been used by children. Both kinds of glass rings have been popular in areas settled by Slavonic peoples but especially this is the case with the wood-ash-glass rings. It seems that also in Scandinavian towns these small rings indicate presence of Slavonic children. These rings are likely to belong to those humble items we can use as indicators of the ethnicity of some of the people living on the site in the past. This is possibly also the case with a couple of finds of glass bracelets of a kind popular in Medieval Russia. De arkeologiska utgrävningar som Arkeologerna (UV) och Sörmlands museum utförde i kvarteret Åkroken, Nyköping under början av 2010-talet blev nästan epokgörande vad gäller våra kunskaper om urbaniseringen i Nyköping och hela Mellansverige. Staden visade sig vara avsevärt äldre och viktigare än man hade trott. Nu vet man att det senast under tidigt 1100-tal fanns en välplanerad tomtstruktur här. Lämningar efter två stora båthus, nauster, speglar platsens spännande historia som centralort ända fr.o.m. 600-talet. Även fyndmaterialet har visat oerhört hög forsk- 37

38 META 2017 ningspotential, inte minst tack vare dagens kontextuella utgrävningsmetoder (Bäck 2014; Norberg (red.) 2014; Nordström & Lindeblad (red.) 2016: Westberg 2015). Utgrävningarna 2010 och 2011 i kvarteret Åkroken producerade ett ovanligt stort och mångfacetterat glasfyndmaterial från tiden cirka (Haggrén 2016). Vid sidan av flera dussin fragment från olika glasbägare hittades också sex små glasfingerringar eller snarare fragment av sådana. Tidiga stadsbor eller främmande besökare har under senare delen av 1100-talet eller under tidigt 1200-tal (mellan ) tappat dem på blöta gator eller dammiga golv. Här verkar det vara frågan om sköra ting som har gått sönder och sedan kastats bort. Glaspärlor är vanliga fynd från vikingatid och en del var i bruk också under medeltiden (Callmer 1977; Salminen 1996). Fingerringar i glas är däremot en mycket mindre känd fyndgrupp. Att hitta glasfingerringar vid undersökningar av tidiga kulturlager i svenska medeltidsstäder hör inte till vanligheten men är inte heller helt unikt. Redan 1942 publicerade Holger Arbman ett antal glasfingerringar som arkeologerna hade grävt fram i Sigtuna (Arbman 1942). Arbman sökte ringarnas ursprung från Västeuropa och kopplade dem till Frisergillets handel (Arbman 1942, s. 89). Sedan dess har Lars Henricson presenterat glasfingerringar hittade vid senare stora utgrävningar i Sigtuna (Henricson 1990b; idem 2006, s. 46). Lund är en annan svensk stad dock på den danska sidan av den medeltida riksgränsen där man har hittat ett antal tidiga glasfingerringar. Enligt Leif Stenholm är dessa ringar, som tillvaratagits från och 1200-talslager, förmodligen ursprungligen importerade från slaviskt kulturområde (Stenholm 1976, s ). Även Mats Roslund påstår att tillverkningsområdet för glasfingerringar hittade från Lund och Sigtuna bör sökas från öster, dvs. främst från dagens Ryssland (Roslund 1992, s. 149). Det är värt att notera att fynd av glasfingerringar från andra orter än dessa riktigt tidiga förvaltnings- och handelscentra, dvs. Lund och Sigtuna, är nästan okända. Därför är det värt att något närmare analysera dessa nya fynd från Nyköping samt tidigare fynd från andra platser, framför allt från två tidiga mellansvenska städer, nämligen Lödöse och Uppsala. Fingerringar från Lödöse, Nyköping och Uppsala De glasringar som hittats i Sigtuna och som Arbman diskuterar är färggranna och välbevarade. De flesta av dem är gula, medan en är grön och en violett. Han uppmärksammade också att glaset i ringarna hade en hög blyhalt (Arbman 1942, s. 89). Dessa färgrika, oftast gula och gröna ringar är av så kallat blyglas. Djupgul och klargrön färg är typiska för det högmedeltida blyglaset även om t.ex. violett och lackrött blyglas också är känt (Bezborodov 1975, 38

39 GEORG HAGGRÉN Figur 1. Fyra fingerringsfragment från Åkroken 3 i Nyköping (SHMM Åkroken 3: F1009, 1252, 7871, 7872). SHMM. Foto G. Haggrén. s ; Wedepohl et al 1995; Wedepohl 2003, s ). Från Åkroken i Nyköping finns det fragment av tre mörkgröna blyglasringar medan tre andra fynd är av helt annorlunda material. Idag är de senare av mycket skör, ogenomskinlig beige massa men ursprungligen har de troligen varit av ljusgrönt glas om än av avsevärt sämre kvalitet än blyglasringarna. Här är det frågan om vedaskglas som under århundraden har deformerats totalt. Det är först och främst alkalierna, kalium- och natriumoxid som har lösts ut. Sigtunaringarna är inte vidare analyserade i denna artikel men däremot berörs fragment av tre glasfingerringar vardera från Lödöse och Uppsala. I båda fallen är det frågan om ett par enkla fingerringar gjorda av vedaskglas samt en i blyglas. (Tab. 1). Antalet glasfingerringar från Nyköping, Lödöse och Uppsala är inte stort, bara tolv stycken har hittats. Fem av dem är av blyglas och resten av vedaskglas. Inga ringar är kompletta utan det handlar om fragment. Vad gäller blyglasringarna är alla tre av nyköpingsfynden liksom den från Lödöse av mörkgrönt glas Figur 2. En gul blyglasring från kvarteret Rådhuset i Uppsala (SHMM 34525: 10408). SHMM. Foto G. Haggrén. Figur 3. Ett fingerringfragment av kraftigt vittrat blyglas från Lödöse. (LM NI 64). Lödöse Museum. Foto G. Haggrén. medan fingerringen från kvarteret Rådhuset i Uppsala är av gult glas. I Sigtuna är det tvärtom, majoriteten av ringarna är gula. Dessa blyglasringar är omsorgsfullt tillverkade även om de är framställda av en enkel glastråd. Ringarnas genomskärning är närmast D-formig och ytan jämn och minutiöst bearbetad. En grön åkrokenring är dekorerad med droppar i gult glas medan den från Uppsala är av gult glas och dekorerad med gröna droppar. Den 39

40 META 2017 Tabell 1. Utgrävning Fyndnr Sakord Typ Färg Genomskärning Nyköping Åkroken 3 F1009 Fingerring Blyglas Grön D-formig Dekor Yttre diameter Inre diameter Kontextdatering Opakgula droppar Nyköping Åkroken 3 F1252 Fingerring Blyglas Grön D-formig Nyköping Åkroken 3 F2893 Fingerring Blyglas Grön D-formig Nyköping Åkroken 3 F7871 Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund fattas Nyköping Åkroken 3 F7872 Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund Nyköping Åkroken 4 F1855 Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund Lödöse CA 123 Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund?? Lödöse NB 68 Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund Lödöse NI 64 Fingerring Blyglas Grön D-formig Facetterad utkant Uppsala Rådhuset 6& Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund Uppsala Rådhuset 6& Fingerring Vedaskglas Ser beige ut Rund Uppsala Rådhuset 6& Fingerring Blyglas Gul D-formig Klargröna droppar Uppsala Rådhuset 6& Armband Blyglas Mörkolivgrön Rund Twisted

41 GEORG HAGGRÉN kraftigt vittrade blyglasringen från Lödöse har däremot varit dekorerad med en facetterad kant eller också har den haft pålagda droppar som sedan har försvunnit. Från Sigtuna och Lund känner man också till dekorerade blyglasringar samt t.o.m. klackringar i blyglas (Arbman 1942; Henricson 1990b; Stenholm 1976, s. 302). Resten av fingerringsfragmenten från dessa tre städer utgörs av skärvor från sju enkla ringar av vedaskglas med en rund genomskärning. Jämfört med blyglasringarna är dessa vedglasringar mindre omsorgsfullt bearbetade och även ojämna vad gäller ringarnas tjocklek. Även storleken är annorlunda. Vedaskglasringarnas yttre diameter har varierat mellan 12 och 20 mm medan deras inre diameter endast har varit mellan 8 och 14 mm. Blyglasringarna har varit avsevärt större med en inre diameter om mellan 18 och 24 resp. en yttre om mellan 23 och 32 mm. Dessa två typer av fingerringar är samtida men en närmare analys visar ett de är mycket olika varandra. Skillnaden i storlek medför att man också borde fundera på eventuella skillnader i ringarnas Figur 4. Två fragment av ojämna fingerringar i vedaskglas tillvaratagna från kvarteret Rådhuset i Uppsala. (SHMM 35252: 1660, 1901). SHMM. Foto G. Haggrén. funktion. Innan dess är det värt att lyfta blicken utanför både medeltida och dagens Sverige. Glasfingerringarna är nämligen typiska fynd från ett större område på kontinenten. Glasfingerringarnas internationella kontext Fingerringar tillverkade i blyglas blev under 900-talet mycket populära i Östeuropa, inte minst i områden kring Kiev och Novgorod. Från 900-talet till 1200-talet användes de också i delar av Polen, norra Tyskland och i södra Skandinavien (bl.a. i Schleswig). Dessutom synes blyglasringar redan under 800- och 900-talen ha tillverkats i England och någonstans i västra Tyskland (Bayley 1990, s , tabell XV; Bezborodov 1975, s , ; Steppuhn 2002, s ; Ulrich 1989; Щапова 1963; idem 1972). Blyglasringar har därmed varit kända både bland vikingar och hos deras grannar i öst och i väst. Särskilt populära har de varit bland slaver, både inom östslaviska områden i Ryssland och bland västslaviska folkgrupper som bodde i dagens Polen och östra Tyskland (Ulrich 1989, s. 69). Vad gäller blyglasringar hittade i 1200-talskontexter i mellansvenska städer är det utan isotopanalyser svårt att bedöma deras ursprung i detalj. Vid sidan av ryska produktionscentra kan man dock lyfta fram en hytta med en omfattande 1200-talsproduktion av ringar och pärlor i blyglas som nyligen har hit- 41

42 META 2017 tats i Erfurt, i östra Tyskland (Mecking 2013). Erfurt är troligen bara en av flera tillverkningsplatser av blyglasringar i Mellan- och Östeuropa. Det bör också understrykas att munken Theophilus Presbyter kände till och även beskrev metoden att framställa fingerringar i blyglas (jfr. Arbman 1942: Kurzmann 2004, s ). Enkla vedaskringar synes däremot ha tillverkats inom ett mer begränsat område. Dessa fingerringar av dåligt bevarad glasmassa är förmodligen importerade från skogsrika bergsområden i Nordvästtyskland (Hessen, Niedersachsen, Westfalen), där man under talet av lokala råämnen tillverkade fingerringar vid sidan av annan glasproduktion. Arkeologer har t.ex. hittat flera hundra enkla fingerringar från tiden ca vid lämningarna efter en glashytta vid Steimke im Bramwald nära Göttingen och även ett stort antal ringar från en annan hyttplats vid Hils. Majoriteten av denna produktion på tyskt område synes ha tillverkats för export till västslaviska marknader (Stephan, Wedepohl & Hartmann 1992, s , , ). Detlef G. Ulrich har visat att under och 1200-talen var glasfingerringar populära framförallt på västslaviska områden mellan Östersjön och de stora floderna Main och Weser, dvs. i dagens Polen och Nordtyskland (Bruckschen 2004, s ; Ullrich 1989, s ). Fingerringar i blyglas tycks vara av avsevärt bättre kvalitet än ringar tillverkade i vedaskglas åtminstone är glasmassan mycket bättre bevarad. Blyglasringar är ofta noggrant formade, medan vedaskringarna kan vara ojämna och till och med slarvigt tillverkade. Intressant är att dessa två olika glasmassor representerar helt olika storlekar av ringar, vilket syns redan i det knappa materialet från tre mellansvenska städer. Det har framförallt tyska forskare noterat redan tidigare. Enkla ringar eller, som de också har kallats, ringpärlor tillverkade i vedaskglas har en förhållandevis liten diameter (en inre diameter mellan 7 och 14 mm), vilket tyder på att det var frågan om smycken tillverkade för extremt sirliga kvinnor eller snarare för barn (Stephan, Wedepohl & Hartmann 1992, s , , ; König, Stephan & Wedepohl 2002, s ). Även om ringarna i vedaskglas och blyglas liknar varandra verkar det vara frågan om olika ting använda av olika slags människor, förmodligen barn respektive vuxna. Lyckligtvis finns det ett nyckelfynd som ger möjligheten att begripa och tolka de små vedaskglasringarnas funktion. Detta nyckelfynd är en barngrav från andra hälften av 1100-talet hittad i Burgvallen i Spandau nära Berlin i Tyskland. I denna grav som ovanligt sent har blivit utrustad med ett antal gravgods påträffades skelettet av ett barn i ca. sexårsåldern. Barnet hade inte bara burit ett par enkla glasringar på sina smala fingrar utan också ett tiotal i ett halsband. Fyndet visar där- 42

43 GEORG HAGGRÉN Figur 5. En typisk vedaskfingerring från Lödöse (LM CA 123). Lödöse Museum. Foto Sonia Jeffery. med att en del av de mindre ringarna också använts som ringpärlor i halsband. Fyndet bekräftar antagandet att enkla vedaskglasringar synes vara tillverkade framförallt för barn (Gehrke 1989, s. 143, 159, 171, 291; Herrman 1989, s. 181; Ullrich 1989, s. 71, 85). Glasfingerringar etnicitetsbärande indikatorer på slavisk närvaro i skandinaviska städer under och 1200-talen? I Sverige har glasfingerringar hittats från 1000-, och 1200-talets kulturlager i t.ex. Lund, Lödöse och Sigtuna (se t.ex. Henricson 1990a, s. 77; idem 1990b; Roslund 1992, s. 149; Stenholm 1976, s. 302, 304). Ett större antal har hittats i en annan tidigmedeltida stad i Danmark, nämligen Ribe (Morten Søvsø, muntligen Ang. ett enstaka fynd från Viborg i Danmark se Näsman 1998, s. 293). Några fynd finns också från Kaupang vid Oslofjord (Ullrich 1989, s. Figur 6. En klackring i gult blyglas från Sigtuna (SHMM 17844). SHMM. Foto Christer Åhlin. 69). I den medeltida Skandinavien synes glasfingerringarna ha hört till urbana miljöer. Det finns dock undantag. En enstaka blyglasring har hittats vid Korsbetningen utanför Visby och ett par från borgen i Skanör, men även här är det frågan om platser bredvid en tidig stad eller handelsplats med omfattande internationella kontakter (Arbman 1942; Rydbeck 1935, fig. 106; SHM ). I Skandinavien har man huvudsakligen hittat glasfingerringar i tidiga städer, som varit livliga mötesplatser där folk från olika håll har träffats. En del av ringarna har kanske prytt lokala stadsbors fingrar men en del har troligen använts av främmande folk, förmodligen slaver som verkar ha varit speciellt förtjusta i glasringar. Blyglasringar har hört till de vuxnas smycken medan enkla vedaskglasringar indikerar att besökare med en västslavisk bakgrund förmodligen även har haft barn med sig. Vad gäller det omfattande arkeologiska fyndmaterialet från staden Lund har Mats Roslund poängterat att det är enkla ting såsom fingerringar för barn som är de säkraste tecken på närvaron av 43

44 META 2017 främmande folk i staden (Roslund 2013, s. 301). Glasfingerringar, framförallt de enkla vedaskglasringarna, verkar med andra ord höra till de sällsynta, etnicitetsbärande fynd man kan hitta från den tidiga medeltiden. Denna tolkning stöds av ett par andra glasfynd både från Åkroken i Nyköping och från kvarteret Rådhuset i Uppsala. Bland 1100-talets fyndmaterial från Åkroken finns det vid sidan om fingerringarna också polykroma glaspärlor av en viss typ som varit populär i de västslaviska områdena (Bäck 2016, ). I kvarteret Rådhuset i Uppsala har man vidare hittat ett fragment av ett nästan svart glasarmband av en typ som har varit populär framför allt i Västryssland. Det finns veterligen tre andra fynd av glasarmband från Sverige: ett från Birka och två från 1100-talskontexter i Sigtuna (Henricsson 1990b; idem 1993; idem 2006, s. 40, 43). Ytterligare ett fragment av ett spiralarmband i glas kommer från Vanhalinna fornborg utanför Åbo (Luoto 1984, s. 99, 217). Alla dessa fynd är från platser kända för sina täta kontakter österut. Tre av de fem fynden är fragment från spiralarmband: uppsalafyndet, det ena sigtunafyndet och det utanför Åbo. I städerna i nordöstra Ryssland från Kiev till Staraja Ladoga var glasarmband mycket populära från mitten av 1200-talet till mitten av 1300-talet. De var stadsbornas sköra smycken som folk på landsbygden sällan hade på sina handleder. Figur 7. Fragment av ett glasarmband från kvarteret Rådhuset i Uppsala (SHMM 34525: 1664). SHMM. Foto G. Haggrén. I Novgorod har man påträffat dem framför allt i kontexter som är dendrokronologiskt daterade till och 1270-talet och endast undantagsvis från senare lager. Här är det frågan om samma tidshorisont som i Uppsala. Däremot något mer österut, i Tver var de populäraste under perioden Glasarmband tillverkades i Kiev-området men troligen också på andra ställen i dagens Ryssland och Ukraina. (Aleksandr Saksa muntligen & ; Luoto 1984, s. 99; Щапова 1963, s ; idem 1972; Лапшин 2009.) Fynd av glasringar från Lödöse, Nyköping och Uppsala visar att och 1200-talets urbana kontexter innehåller etnicitetsbärande fynd som berättar en historia om närvaron av främmande folk, både vuxna och barn, som har samlats i dessa tidiga mellansvenska städer. Det är inget under liksom de vikingatida handelsplatserna var de tidiga städerna mötesplatser för folk med olika ursprung. En del främlingar var tillfälliga gäster, en del var immigranter som bosatte sig permanent. 44

45 GEORG HAGGRÉN Tack till Mathias Bäck (Arkeologerna), Hanna Dahlström (Københavns Bymiuseum & Århus Universitet), Frida Ehrnsten (Museiverket), Kirstine Haase (Odense Bys Museer & Århus Universitet), Sonia Jeffery (Lödöse Museum), Joakim Kjellberg (Uppsala Universitet), Annika Nordström (Arkeologerna), Elisabet Regnér (Statens historiska museer), Helena Rosengren (Statens historiska museer), Mats Roslund (Lund Universitet), Aleksandr Saksa (Russian Academy of Sciences), Morten Søvsø (Roskilde Museum). Georg Haggrén PhD, docent in historical archaeology. Archaeology, University of Helsinki. Fotnot 1 Statens Historiska Museers fynddatabas sök i samlingarna ger inga flera träffar ( mis.historiska.se/mis/sok/start.asp) 27/

46 META 2017 References Arbman, Holger Fingerringar av glas. Situne Dei 1942, Sigtuna, Bayley, Justine Glass rings and the manufacture of high-lead glass. Martin Biddle (Ed.): Object and Economy in Medieval Winchester. Winchester Studies 7:i. Oxford, s Bezborodov, M. A Chemie und Technologie der antiken und mittelalterlichen Gläser. Verlag Philipp von Zabern. Mainz. Bruckschen, Martina Glasfunde des Mittelalters und der frühen Neuzeit aus Braunschweig. Bedeutung, Verwendung und Technologie von Hohlglas in Norddeutschland. Materialhefte zur Ur- und Frühgeschichte Niedersachsens Band 33. Rahden/Westfalen. Bäck, Mathias: Nyköping och den tidiga urbaniseringen i östra Skandinavien. Situne Dei s Bäck, Mathias Pärlor. Båthus, stadsgårdar och stadsliv i Nyköping Rapport 2016:77. Nordström, Annika & Karin Lindeblad (red.). Arkeologerna/Statens historiska museer s Callmer, Johan Trade Beads and Bead Trade in Scandinavia ca Acta Archaeologica Lundensia Nr 11. Bonn/Lund. Gehrke, Wolfgang Das schlawische Gräberfeldt am Spandauer Burgwall. A. von Müller & K. von Müller (hrsgb): Ausgrabungen, Funde und naturwissenschaftlichen Untersuchungen auf dem Burgwall in Berlin-Spandau. Berliner Beiträge zur vor- und frühgeschichte. Neue Folge Band 6. s Haggrén, Georg Båthus, stadsgårdar och stadsliv i Nyköping Rapport 2016:77. Nordström, Annika & Karin Lindeblad (red.). Arkeologerna/Statens historiska museer s Henricson, Lars G 1990a. Glas i svensk forntid. Gamleby. Henricson, Lars G 1990b. Glas och glasbägare i Sigtunas medeltid. I Sten Tesch (red.): Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtuna Museer, Henricson, Lars G Late Viking Age and Early Medieval glass and glass beakers of an oriental origin, from recent excavations in Uppland, Eastern central Sweden. Sources and Rescources. Studies in Honour of Birgit Arrhenius. Red. Greta Arwidsson m.fl. PACT 38. Stockholm, s Henricson, Lars G Hålglas i Sigtuna 300-tal till 1900-tal. Situne Dei Sigtuna, Herrman, Bernd Anthropologische Untersuchungen am Skeletmaterial der Burgwallbefölkerung. A. von Müller & K. von Müller (hrsgb): Ausgrabungen, Funde und naturwissenschaftlichen Untersuchungen auf dem Burgwall in Berlin-Spandau. Berliner Beiträge zur vor- und frühgeschichte. Neue Folge Band 6. s Kurzmann, Peter Mittelalterliche Glastechnologie. Peter Lang. Frankfurt am Main. 46

47 GEORG HAGGRÉN König, Andreas, Hans-Georg Stephan & Karl Hans Wedepohl Mittelalterliche Gläser aus Höxter (ca. 800 bis 1530). Archäologie, Chemie und Geschichte. Neue Ausgrabungen und Forschungen in Niedersachsen 23. s В. А. Лапшин Тверь в XIII XV вв. (по материалам раскопок гг.).2 Санкт-Петербург. s Luoto, Jukka Liedon Vanhanlinnan mäkilinna. Finska fornminnesföreningens tidskrift 87. Helsinki. Mecking, O Medieval Lead Glass in Central Europe. Archaeometry 55, , Norberg, Lars (red.) 2014: Ett aros blir en köping arkeologi i Åkroken och Nyköping. Sörmlands Museum. Nyköping. Nordström, Annika & Karin Lindeblad (red.) Båthus, stadsgårdar och stadsliv i Nyköping Rapport 2016:77. Arkeologerna/Statens historiska museer. Näsman, Ulf Glas. Viborg Søndersø Byarkæologiske undersøgelser 1981 og Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXXIV. Aarhus, Roslund, Mats The strife for power. International contacts and trade in Sigtuna ca AD. Exchange and Trade. Medieval Europe Pre-printed papers. Vol. 5. s Roslund, Mats Främlingar I Lund Eadrinc, Heydenric och de namnlösa slaverna. Lunds historia staden och omlandet 1. Medeltiden. Peter Carelli (red.) Lund 2013, Rydbeck, Otto Den medeltida borgen i Skanör. Lund. Salminen, Lars Att tappa tråden. Om medeltida pärlor och kulturella mönster. Arkeologiska rapporter från Lund nr 13. Lunds universitet. Щапова Ю.Л Стеклянные изделия древнего Новгорода. Труды Новгородкой археологической экспедиции. М. Т. III. (МИА, 117), s Щапова Ю.Л Стекло Киевской Руси. М., Stenholm, Leifh Dräkttillbehör och smycken. Uppgrävt förflutet för PKbanken i Lund. Archaeologica lundensia VII. Malmö, s Stephan, Hans-Georg, Wedepohl, Karl Hans & Hartmann, Gerald: Die Gläser der hochmittelalterlichen Waldglashütte Steimcke. Teil 2. Chemische und formenkundliche Analysen der Gläser. Zeitschrift für Archäologie des Mittelalters 20. Rheinland Verlag GmbH. Köln, s Steppuhn, Peter Glasfunde des 11. bis 17. Jahrhunderts aus Schleswig. Ausgrabungen in Schleswig. Berichte und Studien 16. Wachholtz Verlag, Neumünster. Ullrich, Detlef G Halbedelsteine und Glasfunde. A. von Müller & K. von Müller (hrsgb): Ausgrabungen, Funde und naturwissenschaftlichen Untersuchungen auf dem Burgwall in Berlin-Spandau. Berliner Beiträge zur vor- und frühgeschichte. Neue Folge Band 6, s

48 META 2017 Wedepohl, Karl Hans, Ingeborg Krueger & Gerald Hartmann Medieval Lead Glass From Northwestern Europe. Journal of Glass Studies 37. Corning Museum 1995, Wedepohl, Karl Hans Glas in Antike und Mittelalter. Geschichte eines Werkstoffes. Stuttgart. Westberg, Tomas Naust The boathouses of Nyköping and the echoes of power. META 2015, s Muntliga uppgifter: Aleksandr Saksa (Russian Academy of Sciences) & Morten Søvsø (Roskilde Museum)

49 Isbjörnar och hermeneutik - Andrée-expeditionens öde och några iakttagelser om källmaterial och förklaringsförsök Rune Edberg Icebears and hermeneutics - the fate of the Andrée-expedition and some observations on source material and explanation attempts. In 1897, the Swedish engineer S. A. Andrée and two companions tried to reach the North Pole by baloon. The Expedition disappeared without trace but the men s bodies and well-preserved last camp was however discovered in Their cause of death was unclear and has since been much disputed, various medical reasons being the most frequent suggestions. However, a few years ago, new research showed evidence that a polar bear had killed one, probably two of the men, the last man standing being left alone to face the long polar winter, an impossible task. Even though professional archaeologists have over the years played only marginal roles in the Andrée research, its history is nevertheless of great interest for scholars working within the field of Archaeology of the Recent Past. It should be pointed out that the scientific and medical research approaches attempted were quite unsuccessful. Instead a combination of hermeneutics and close attention to and examination of the remains of the Expedition s material culture proved to be successful in finally and convincingly solving the 80 years old mystery. Vätgasballongen Örnen lyfte 11 juli 1897 från Virgohamna på Danskön på nordvästra Svalbard. Ombord fanns August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel. Målet för färden var nordpolen. Att de tre männen omkommit stod snart klart även om deras sista läger påträffades på den ensliga Vitön först långt senare, i augusti Sedan dess, över 80 år, har ett mycket stort skriftligt och materiellt källmaterial funnits fullt tillgängligt, men ändå kom det att dröja till häromåret innan orsakerna till männens död fick en tillfredsställande förklaring. En forskare lyckades då påvisa att en isbjörnsattack med största sannolikhet låg bakom expeditionens sorgliga slut. I Andréeforskningens historia har naturvetenskapliga och medicinska förklaringsförsök följts av försök till förståelse i den humanistiskt-hermeneutiska traditionen. Slutligen var 49

50 META 2017 det i den materiella kulturen som det avgörande belägget kunde återfinnas. Även om forskningen om Andrée endast marginellt bedrivits av arkeologer, finns det mycket av samtidshistoriskt och -arkeologiskt intresse i forskningshistoriken. Två problemområden Diskussionen om Andrée-expeditionen har genom åren rört två olika problemområden. Det första, som tog sin början redan när Andrée på 1890-talet presenterade sina planer om en ballongfärd till nordpolen, handlade om möjligheten att över huvud taget lyckas med ett sådant företag. Det fanns många tvivlare. Invändningarna gällde dels svårigheterna att få ballongen helt gastät för en sådan lång resa, dels förhållandet att en ballong inte kan styras utan flyger dit vinden blåser. Men Andrée insisterade på att han löst båda problemen. Tidsandan var positiv för djärva män som ville utforska okända delar av världen och några av storfinansens toppar och den svensk-norske unionskungen Oscar II lättade på plånboken. Att styrningen av Örnen inte fungerat riktigt som Andrée räknat ut förstod omvärlden redan från början. Ballongen tappade nämligen inom synhåll från startplatsen en del av de linor, som skulle släpa i isen, stabilisera färdriktningen och sänka farten för att därmed skapa vind i ballongens segel. Den friska sydliga bris som blåste vid starten, och som skulle ha kunnat föra ballongen över nordpolen, mojnade också efter något dygn. Men det uppstod ett ännu värre problem som tvingade fram en nödlandning. För medan Andrée hade räknat med att det över Arktis skulle härska ständigt solsken tyngde istället fukt och dimma ner ballongen. Efter två och ett halvt dygn och ca 480 km färd var man tvungen att landa och försöka rädda sig tillbaka på isen (fig. 1). Figur 1. Ballongen Örnen har landat på isen efter två och ett halvt dygns färd och man låter vätgasen pysa ut. Det är den dittills längsta flygfärd som någonsin gjorts. Nu gäller det att till fots nå civilisationen. Foto från Tekniska museet (CC-PDM) 50

51 RUNE EDBERG Figur 2. De tre männens slädvandring över den upptornade och sönderbrutna packisen blev krävande. Målet kom heller inte närmare eftersom isen drev åt motsatt håll. Foto från Tekniska museet (CC-PDM) Var då färden utsiktslös? Sedan expeditionen försvunnit fick de som varit skeptiska vatten på sin kvarn. Ballongernas epok var också snart förbi, de följdes som färdmedel av styrbara luftskepp och flygplan. Men drygt 100 år efter Andrée lyckades britten David Hempleman-Adams verkligen med bedriften att nå nordpolen med ballong. Hans farkost var fylld med helium och han höll sig också högt ovan molnen och slapp därmed de fuktproblem som Örnen råkade ut för. Hempleman-Adams styrde genom att reglera sin position i höjdled efter var de gynnsammaste vindarna fanns. Han fick löpande instruktioner per radio och satellittelefon från väderexpertis. Marginalen mellan framgång och misslyckande är hårfin. Andrée skull mycket väl ha kunnat lyckas om han bara haft en bråkdel av den meteorologiska information som jag hade tillgång till kommenterade Hempleman- Adams frikostigt (2002: 242). Inga avskedsbrev Att Andrées expedition inte förmådde nå nordpolen var givetvis ett stort misslyckande. Men Örnens flykt var ändå den längsta flygfärd som någon människa dittills gjort, både i tid och distans, har polarforskaren Urban Wråkberg betonat. Han har också påpekat att de tre männen faktiskt haft rätt goda möjligheter att rädda sig tillbaka till civilisationen om de inte råkat ut för slumpmässiga och mindre förutsebara svårigheter (Wråkberg 1998, 1999). (Fig. 2.) Vilka var då dessa svårigheter? Varför hade Andrée, Strindberg och Frænkel dukat under? Det var det andra problemområdet som kom i förgrunden sedan deras sista lägerplats av en tillfällighet påträffats 51

52 META , efter 33 års ovisshet. Bevaringsförhållandena i Arktis är goda och männens kvarlevor och expeditionens utrustning återfanns i ganska gott skick. Anteckningar kunde tydas och foton framkallas. Intresset för den spektakulära upptäckten var enormt och endast några månader efter det att fynden gjorts gavs boken Med Örnen mot polen ut mer eller mindre samtidigt på tolv språk. De tre ballongseglarna var angivna som författare i och med att delar av dagböckerna offentliggjordes. Men det var andra, främst akademiska forskare, som skrivit den löpande texten. Att de tre dött så kort efter att de inlett sin övervintring var förbryllande. Vad hade hänt? Inget i de återfunna anteckningarna tydde på att expeditionen hamnat i någon akut kris och inte heller fanns det några avskedsbrev. De kan inte gärna ha svultit ihjäl för de hade gott om mat och utrustning med sig mycket var inte ens uppackat. De hade varsitt gevär och det fanns gott om ammunition kvar. Under isfärden hade de enligt dagböckerna skjutit isbjörn, säl och fågel (fig. 3). De hade fotogen och hade börjat samla ihop drivved. Någon definitiv lösning på dödsfallen gavs inte i Med Örnen mot polen. Men det framhölls ändå starkt att bristen på varma kläder varit expeditionens svagaste punkt. Att männen frusit ihjäl var den troligaste förklaringen, hette det. (Andrée m.fl. 1930, s. 238ff.) Förklaringen var klar och lättbegriplig men framstod ändå som föga övertygande. Någon sträng vinterkyla hade ännu inte satt in vid tidpunkten, början av oktober. Många tidigare polarfarare hade överlevt nödtvungna övervintringar vid betydligt lägre temperaturer och mycket sämre utrustade. Figur 3. Knut Frænkel och Nils Strindberg poserar vid en skjuten isbjörn. Andrée kallade isbjörnar för vandrande köttbodar och underskattade antagligen riskerna med att ständigt ha djuren i närheten. Foto från Tekniska museet (CC-PDM) 52

53 RUNE EDBERG Trikiner och bly Andra förslag på dödsorsak kom därefter att lanseras. De var främst av medicinsk karaktär. Däribland skörbjugg, överdos av morfin, kolos-, eller någon annan form av förgiftning. Störst genomslag fick förklaringen att det handlat om trikinos. En dansk läkare, Ernst Tryde, hade hittat trikininfekterat kött i några bevarade rester från lägret. Männen hade under isvandringens nära tre månader ofta ätit rå eller dåligt anrättad isbjörn. (Tryde 1952, s ). Denna förklaring spreds åter genom P. O. Sundmans 1960-talsböcker (mer om dessa nedan). Och ännu till 100-årsminnet av expeditionen, 1997, angav Andrée-museets dåvarande chef trikinos som den troligaste förklaringen till att de tre dött (Lundström 1997, s. 115) Trikiner är vanliga parasiter hos djuren i Arktis, något som numera är välkänt. Men förr åts isbjörnskött regelbundet av polarfarare, till och med i åratal i följd, utan att de insjuknade. På 1740-talet tvingades t.ex. fyra ryska fångstmän leva i sex år på Edgeön i Svalbard. De åt isbjörn och annat vilt hela tiden. En av dem dog av skörbjugg eftersom han inte ville äta skörbjuggsört, som växte på platsen, eller dricka renblod som också innehåller C-vitamin. Men hans tre olyckskamrater var friska när de sent omsider räddades (Kjellström 2009, s ). Enligt modern medicinsk forskning är dödligheten i trikinos hos människor mycket låg, 0,2 procent är en siffra som nämns i en citerad studie (Personne 2000 m.ref.). Även om de tre på Vitön i och för sig kan ha blivit infekterade är det otänkbart att de alla skulle ha dött av denna sjukdom mer eller mindre samtidigt. Trydes hypotes var ohållbar. Efter begravningen i Sverige 1930 kremerades kropparna utan att man behöll några vävnadsprover. Men vid textilkonservering på 1970-talet hittades tre naglar i en av Andrées vantar, något som gav hopp om att finna en analytisk lösning på dödsgåtan. Det fanns spår av bly i naglarna, men Andrée hade burit patroner i fickan och det fanns också andra källkritiska problem. Det gick inte att säga något om blyförgiftning som eventuell dödsorsak. Apatiska? Tanken från 1930 att Andréemännen frusit ihjäl lades åter fram i samband med 100-årsminnet. De tre hade troligen dött av hypotermi på grund av att de fått för lite vätska i sig vilket lett till blodförtunning. De hade därför inte orkat ordna för sig ordentligt inför en övervintring, utan blivit apatiska och dött. Det var främst etnologen Rolf Kjellström som argumenterade längs dessa linjer (Kjellström 1998, 1999, 2009, s ; också Granberg & Kjellström 2001). Ett uppenbart problem med resonemanget är att tiden på Vitön måste ha varit betydligt mindre slitsam än vandringen på packisen. Andrées sista anteckning, efter en dag då det varit snö- 53

54 META 2017 storm och man hållit sig stilla inne i tältet, handlade om att man skulle ut och röra på sig litet tycks också tala ett annat språk. Att Andréemännen inte bara dött snabbt efter ankomsten till ön utan att detta tydligen också skett mer eller mindre samtidigt var, alla förklaringsförsök till trots, fortfarande ett mysterium. Det föranledde ytterligare ett medicinskt förslag. En läkare och giftspecialist, Mark Personne, argumenterade för att det kunde ha varit frågan om botulinförgiftning. Botulinbakterier finns i Arktis, kan under vissa omständigheter växa till i livsmedel och är dödligt giftiga även i mikroskopiska mängder. De tre männen hade rimligen ätit samma mat och kan därför ha slagits ut snabbt, mer eller mindre samtidigt. (Personne 2000, 2001.) Arkeologiskt projekt Skulle arkeologin kunna ge ett svar? Att Andrée-expeditionens lägerplats skulle vara ett möjligt undersökningsobjekt verkade klart. Men ett besvärligare och dyrare forskningsprojekt kunde man ju knappast tänka sig. Noel Broadbent, då professor i Umeå, fick emellertid chansen. Han ledde 1998 och 2000 en undersökning av Vitölägret, på det ställe som numera heter Andréenäset. Det uttalade syftena var dels att undersöka platsens arkeologiska potential, dels att försöka få svar på gåtan om varför och hur de tre männen dött. Vid första tillfället, i augusti 1998, kunde Broadbent och medarbetare genomföra en dags, sex timmars, fältarbete på platsen, som Figur 4. Expeditionens lägerplats på Vitön, sedd mot söder. Foto från augusti 1998 då platsen var snö- och isfri. Det fanns fullt med fragment av bambu, tyg och metall på marken. Foto Noel Broadbent 54

55 RUNE EDBERG då var barmark (fig. 4). En partiell kartering hanns med liksom en besiktning av spåren i och kring lägret och platsen för Nils Strindbergs grav. En metalldetektorsökning gav lovande utslag. Vid andra tillfället, i augusti 2000, hade Umeågruppen otur. Tjock is och snö täckte området och gjorde att den planerade utgrävningen av platsen där tältet stått inte kunde bli av. Där hade man hoppats att bland annat kunnat finna spår efter eventuella gifter eller andra konkreta ledtrådar till dödsorsaken. En kartering med totalstation av området kunde emellertid genomföras, värdefull för fortsatt forskning. Ett stort antal jordprover borrades också fram för markkemisk analys. Hemma i Umeå visade dessa dock inte på inga några anmärkningsvärda fosfat- eller andra värden. Att ballongfararna endast varit vid liv en kort tid på Vitön verkade därför klart, men det var ju samtidigt något som vi ju redan kände till, tack vare de bevarade dagböckerna. Något underlag till några nya slutsatser om varför Andréemännen dött fick därmed inte Broadbent. Han stannade vid uppfattningen om att de kunde ha drabbats av botulinförgiftning, den teori som då var den färskaste. (Broadbent 2000, 2009; Broadbent & Olofsson 2002.) Hermeneutisk metod Ytterligare ett sätt att analysera frågan om Andrée-expeditionens undergång stod pedagogikforskaren Per-Johan Ödman för. Han tog händelserna på Vitön som ett åskådningsexempel på hur man kan närma sig historiska frågor med hermeneutisk metod. Han underströk att humanvetenskaper inte söker kausalsamband på samma sätt som naturvetenskaper. I stället gäller det att rekonstruera ett skeende, så att det blir begripligt. Han försökte framför allt tränga in i hur männen på Vitön tänkt och upplevt sin situation de ödesdigra oktoberdagarna Vilka handlingsalternativ hade de sett framför sig? Han kom fram till att de känt hopplöshet särskilt efter det att Strindberg, av för oss okänd anledning, dött och begravts av de andra. Det var troligt att Andrée och Frænkel sedan begått självmord genom att ta opium för sedan aldrig vakna. (Ödman 1979, s. 67, ) Kläder med rivskador En avvikande uppfattning om dödsorsaken hade tidigt framförts. Den härrörde inte från någon forskare utan från en privatperson, Nils Strindbergs bror, bildhuggaren Tore Strindberg. Denne hade varit på plats när de tre kropparna och fynden från Vitön anlände till Tromsö 1930 och då identifierat sin bror. Han hade då lagt märke till att dennes kläder hade rivskador. Vidare hade Tore Strindberg, för att kunna göra teckningar till boken Med Örnen mot polen, förhört sig om var i lägret som kvarlevorna och föremålen påträffats. Utifrån detta 55

56 META 2017 hade han tänkt sig att en björn överraskat och slagit ihjäl Nils, som varit försvarslös eftersom hans gevär låg i båten. Efter kamratens plötsliga död hade Andrée och Frænkel drabbats av en sådan chock att de i princip gett slaget förlorat. På några få timmar var Andrée-expeditionens öde beseglat, förmodade Tore Strindberg i en kort artikel i samband med tioårsminnet av upptäckterna på Vitön (Strindberg 1940). Andrée-expeditionen fick ny aktualitet på 1960-talet genom två böcker av författaren P. O. Sundman: romanen Ingenjör Andrées luftfärd och collaget Ingen fruktan, intet hopp. (Sundman 1967, 1968.) Sundman såg Andrée som en självbedragare som innerst inne visste att ballongfärden aldrig skulle komma att lyckas (jfr. Wråkberg 1999). Böckerna var utgångspunkten för Jan Troells spelfilm Ingenjör Andrées luftfärd från Bilden av expeditionen som ett förutbestämt fiasko cementerades ytterligare genom filmen. Men där förekommer intressant nog en isbjörnsattack som inte finns i Sundmans roman. Kanske är den tillagd för dramaturgins skull? (Troell gjorde senare också en dokumentär, En frusen dröm, 1997.) Vänliga isbjörnar Isbjörnar lever främst på säl, har utmärkt luktsinne och att de lockas av det sälkött som kan förvaras i människors läger är inte underligt. Att isbjörnar kan döda människor var, allmänt sett, känt också på Andrées tid. Men i praktiken var man inte särskilt försiktig. Så här antecknar Andrée den 18 augusti 1897 t.ex. i dagboken: Medan vi sutto inne i tältet och Strindberg och Frænkel lagade till kvällsvarden och jag lagade mina kalsonger hörde jag ett buller utanför tältet och när jag så tittade i springan vid luckan fick jag se en björn alldeles invid näsan. Jag upphörde ej att sy utan sade blott: Se där ha ni en björn igen varpå Frænkel fick tag i ett av gevären (som händelsevis voro intagna i tältet för rengöring) och kröp ut. Björnen stod då några steg ifrån honom och tog sats för att anfalla men möttes av en kula, som fick honom att stupa död, sedan han tagit några steg. Vi fortsatte våra arbeten och vår supé, innan vi ens sågo åt kadavret, men när vi sedan betraktade djuret, funno vi att det var en stor hanbjörn, otvivelaktigt den vackraste av alla vi skjutit. Vi tog ut hjärna, njurar, tunga och några bitar i ryggen, inalles c:a 10 kilo, för att komplettera vår förråd av färskt kött. (Andrée m.fl. 1930, s. 187) Kan de tre männens brist på respekt för djuren tillskrivas ovana? Endast Andrée själv hade viss tidigare, om än begränsad, erfarenhet av Arktis. Men isvandring där man endast var hänvisad till sig själv var en ny erfarenhet för alla. Under de närmare tre månaderna på isen sköt de enligt egna noteringar tio eller elva isbjörnar. I dagboken kallade Andrée is- 56

57 RUNE EDBERG björnar för vandrande köttbodar och polarforskarens bäste vän. (Andrée m.fl. 1930, s. 196, 221.) Litteraturvetaren Per Rydén, som författat ett stort arbete om vad han kallar berättelserna kring Andrée, drar slutsatsen att Andrée uppfattade isbjörnarna som vänligt sinnade. Man behövde inte ens jaga dem, eftersom de själva sökte sig till lägret, och var så stora måltavlor att man inte gärna kunde missa när man sköt. (Rydén 2003, s ) Då lägret upptäcktes och undersöktes 1930 vimlade det av björn där. Flera gav sig inte iväg trots skrämskott utan måste skjutas innan man vågade gå iland. Vid moderna expeditioner till Arktis sätter man upp larmstaket runt lägerplatsen, har hundar med, och beväpnad post dygnet om. När Umeåarkeologerna arbetade på Vitön fanns det gott om färska björnspår och också deras expedition var beväpnad. Bea Uusma Det visade sig så småningom att Tore Strindbergs tanke om en isbjörnsattack i kombination med det hermeneutiska arbetssättet à la Per- Johan Ödman, genom Bea Uusma (2013), ledde till gåtans lösning. Uusma arbetade dels genom inlevelse, som hon skaffade sig genom att intressera sig för de tre männen i expeditionen och de många människorna kring dem. Hon försökte arbeta sig själv in i expeditionen. Hon läste in allt, besökte alla deras platser och träffade deras sentida släktingar. Hon kompletterade också det centrala skriftliga källmaterialet genom att låta dechiffrera Nils Strindbergs stenograferade dagsboksbrev till fästmön, författade under isvandringen. Dessa har tidigare varit tillgängliga endast i utdrag eftersom de ansetts för privata för att publiceras. Hennes metod skaffade henne en förförståelse och riktning i sökandet. Uusma studerade sedan dokumentationen av Vitölägret i minsta detalj. Hon gjorde en ny karta med fyndens utbredning med hjälp av en plan från undersökningarna 1930, foton från samma år och Umeåarkeologernas kartering från Hon upptäckte en del viktiga fel i tidigare beskrivningar. Andrée och Frænkel sägs i Med Örnen mot polen, och de böcker som bygger på uppgifterna där, ha dött inne i tältet. Männen har insomnat vid varandras sida och efter allt att döma har detta inträffat samtidigt (Andrée m.fl. 1930, s. 250). Det visade sig inte stämma. Endast Frænkel dog inne tältet. Hans kängor var avtagna och han hade inga vantar på sig. Han hade heller inte sitt gevär i närheten utan det låg, liksom Strindbergs, i båten en bra bit från tältet. Denna var i sin tur surrad på Frænkels ouppackade släde. Andrée hade kängor, mössa och vantar på sig och dog beväpnad med sitt gevär, sittande utanför tältet, lutad mot en klippa. Utifrån denna kritiska granskning experimenterade Uusma med olika möjliga scenarier och händelseförlopp. 57

58 META 2017 Bevarade föremål Inlevelse hade fört Uusma till denna punkt i forskningen. Själv medicinare hade hon dessutom inga problem med att själv bedöma och hitta referenser i modern forskning till den rad av sådana förklaringar som tidigare lanserats. Också den bäst underbyggda medicinska hypotesen, den om botulinförgiftning från kött, kunde hon avskriva eftersom det varit för kallt på Vitön under dagarna då expeditionen vistades där för att sådana bakterier ska kunna växa till. Nu vidgade hon perspektivet, till de bevarade föremålen från Vitön. Dessa hade först presenterades översiktligt i Med Örnen mot polen De ställdes sedan ut för allmänheten i januari 1931 i Liljevalchs konsthall i Stockholm. Enligt katalogen var det 552 nummer (Fynden från Vitön 1931). Numera finns merparten i museet i Gränna, där en del är utställt. Ett stort antal vardagliga fynd, däribland kläder och männens personliga persedlar, hade tillvaratagits utan att bli föremål för något egentligt forskningsintresse. En del av kläderna omkonserverades på 1970-talet (det var då Andrées naglar upptäcktes). Uusma gick igenom rapporter, foton före och efter konservering och intervjuade också konservatorn som gjort jobbet. Det visade sig att Strindbergs blå ytterkavaj hade haft stora skador med ojämna kanter, som då lagats. Nytt tyg hade sytts in. Kavajen var Strindbergs enda ytterplagg och att han haft den på sig när han dog verkar helt säkert. Någon hade tagit av honom den innan han begravdes, och den hittades hoprullad och ombunden med en rem. I en låda på museet i Gränna hittade Uusma också männens underkläder. De som Strindberg begravts i hade fram till 1930 legat skyddade från djur under en stenpackning. Det vänstra benen på hans dubbla par långkalsonger (katalognummer 536 och 537 i museets samlingar) visade sig saknas. Kvar fanns en taggig kant med fem djupa inskärningar. Betydligt större än som efter en människohand. Som efter stora klor (fig. 5). Fyndet var avgörande. Scenen för dramat Med fyndet av de sönderrivna kläderna fick Uusma alla pusselbitar på plats. Hon var nu säker på att ha funnit gåtans lösning, men hade ännu inte själv varit i Andrées läger. Hon har försökt resa till Vitön tre gånger, privat som turist och med olika vetenskapliga expeditioner. Varje gång hade packis gjort det omöjligt att komma i land. Nu gjorde hon ett fjärde försök, som lyckades och kunde nu på själva scenen för dramat pröva sin bild av Andréemännens ödesstund. Hon tänker sig att Strindberg och Frænkel håller på att samla drivved och lagt ifrån sig gevären för att ha händerna fria. Plötsligt dyker en björn upp och slår Strindberg till marken. Frænkel rusar till men får 58

59 RUNE EDBERG Figur 5. Bea Uusma fann Nils Strindbergs kalsonger i en låda i Andréemuseets magasin. De bar spår av blod och hade tydliga rivmärken efter stora klor och blev det avgörande belägget för att hypotesen om en isbjörnsattack var riktig. Ur Expeditionen. Min kärlekshistoria. också han ett slag. Andrée skjuter och lyckas skrämma iväg djuret. Sedan begraver han Strindberg i en skreva. Också Frænkel dör snart. Andrée har sitt gevär, men ensam kan han inte hålla vakt hela vintern. Björnen kommer att komma tillbaka, liksom andra björnar. Inte heller skulle han, nästa sommar, ensam orka dra släden med tält och proviant. Det är oändligt långt till räddningen och ingen vet var han är. Han inser att han är dödens. Material och frågor När man tar del av Uusmas på inlevelse och materiella belägg baserade argumentation verkar slutsatsen isbjörnsattack nästan självklar. Svaret fanns i materialet och metoden var tydliga frågor till detta och sträng källkritik. Ingen hade tidigare gått igenom fyndmaterialet i magasinen ordentligt och inte heller använt obduktionsrapporten, där det visade sig också finns viktiga uppgifter om kläderna som de döda bar. Var knappar knäppta eller inte? Uppgifterna kunde Uusma utnyttja för att rekonstruera händelserna i lägret. Publicerade källor, även auktoritativa sådana, har brister. Med Örnen mot polen gavs t.ex. ut av Svenska sällskapet för antropologi och geografi men i allra största hast efter det att fynden gjorts. Att den innehåller en del fel är inte underligt. En vetenskaplig publikation planerades men kom aldrig till stånd. Vissa fel har fortplantat sig till senare litteratur. Uusma upptäckte detta och gick till primärkällorna. Quick fix De olika medicinare som gjort förklaringsförsök har haft förkärlek för att lansera sina speciella diagnoser. Det är som de velat ha ett quick fix till gåtan. Trots att de inte haft några patologiska preparat att laborera 59

60 META 2017 med, utan spekulerat utifrån hypoteser, kan den auktoritet som deras yrke innehar ha stått i vägen för andra idéer. Uusma hade kompetens att värdera uppgifterna. Ingen hade före Uusma vänt sig till källorna i syfte att rekonstruera en händelsekedja. Vilka spår är samtidiga? I vilken ordning har händelserna utvecklats? Arkeologen Broadbents frågeställning när han kom till Vitön var en annan. Han skulle försöka se om det i lägret, och främst genom att ta naturvetenskapliga prover, gick att få fram något om orsaken till Andréemännens död. Uusma löste å sin sida problemet innan hon kom till själva platsen. Besöket blev ett sätt att bekräfta inlevelsen. Var och en som vistas i Ishavet omges av isbjörn. Isbjörnar dödar människor. Uusma drog slutsatsen att Andrée faktiskt inte riktigt insåg hur farliga dessa djur kan vara. (Och det gjorde kanske heller inte vissa av de forskare som spekulerat i orsakerna till expeditionens undergång.) Kulturvarelse Rent allmänt kan man utifrån Vitöforskningens historia hävda att naturvetenskaplig och medicinsk sakkunskap inte ensamma kan leda till allsidig kunskap om människor och mänsklig verksamhet i det förflutna. Människan är en kulturvarelse och humanistisk ansats krävs. Men inte heller en sådan leder till målet om inte källmaterialet utnyttjas fullt ut och kritiskt. Detta förbisåg Ödman i praktiken. Han stödde sig enbart på dokumentationen i Med Örnen mot polen, uppgifter i Sundmans böcker och inte helt pålitliga andrahandskällor. Han hävdade att informationsmängden om expeditionens öde var starkt begränsad (Ödman 1979, s ). Därmed bortsåg han dels från att det kunde finnas opublicerat skriftligt material, dels att det fanns hundratals bevarade föremål som ingen undersökt. I en fotnot avvisade han dessutom också tanken på att männen blivit offer för isbjörn genom att hävda att ingen av kropparna bar spår av yttre våld (Ödman 1979, s. 116). Detta var inte alls riktigt eftersom t.ex. Strindbergs kranium i själva verket var losslitet från kroppen och att skelettdelar från alla tre vid obduktionen visade sig saknas. Ödmans analys blev därmed inte det skolexempel på hermeneutisk ansats, som han avsett. Det blev däremot Uusmas arbete. Sträng källkritik och förståelse för den materiella kulturens betydelse ledde henne till de sönderrivna kläderna i museimagasinet. Vad som inte gått att förklara på 80 år visade sig nu kunna gå att förstå. Gåtan var löst. Tack till Noel Broadbent, Washington, som ställt foton från Vitön till mitt förfogande. Rune Edberg är fil. dr och författare till den samtidsarkeologiska studien Vikingaskeppet Ormen Friskes undergång. E-post: rune.edberg@comhem.se 60

61 RUNE EDBERG Referenser Andrée, S. A., Strindberg, N. & Frænkel, K Med Örnen mot polen. Stockholm. Broadbent, N Expedition Vitön i Andrées spår. Populär arkeologi 4/2000. s Broadbent, N. D From balooning in the Arctic to 10,000-foot runways in Antarctica: Lessons from Historic Archaeology. Smithsonian at the Poles. Contributions to International Polar Year Science. Ed. I. Krupnik et al. Washington, D.C. s Broadbent, N. D. & Olofsson, J Archaeological investigations of the S. A. Andrée site, White Island, Svalbard 1998 and Umark 23, Arkeologisk rapport. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. Granberg, P.-O. & Kjellström, R Hypotermi troligaste orsaken till Andrée-männens död. Läkartidningen vol. 98 nr 5. s Fynden på Vitön Minnesutställning över S.A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel anordnad i Liljevalchs konsthall januari Liljevalchs konsthall katalog 90. Stockholm. Hempleman-Adams, D I vindarnas våld. Med sikte mot Nordpolen. En modern äventyrare i Andrée-expeditionens spår. Stockholm. Kjellström, R Några orsaker till Andrée-expeditionens undergång. Andrée och Arktis. Ett hundraårigt perspektiv. Ymer vol s Kjellström, R Andrée-expeditionen och dess undergång tolkning nu och då. The Centennial of S.A. Andrée s North Pole Expedition (red. U. Wråkberg). Stockholm. s Kjellström, R Polarliv. Stockholm. Lundström, S Vår position är ej synnerligen god Andrée-expeditionen i svart och vitt. Stockholm. Personne, M Andrée-expeditionens män dog troligen av botulism. Ny hypotes förklarar de mystiska dödsfallen. Läkartidningen vol. 97 nr 12. s Personne, M Hypotermihypotesen kallnar vid granskning. Läkartidningen vol. 98 nr 5. s Rydén, P Den svenske Ikaros. Berättelserna om Andrée. Stockholm. Strindberg, T Teori om Andrée-expeditionens undergång. Ymer vol. 60. s Sundman, P. O Ingenjör Andrées luftfärd. Stockholm. Sundman, P. O Ingen fruktan, intet hopp. Ett collage kring S. A. Andrée, hans följeslagare och hans polarexpedition. Stockholm. Tryde, E. A De döda på Vitön. Sanningen om Andrée. Stockholm. Uusma, B Expeditionen. Min kärlekshistoria. (Illustrerad utgåva.) Stockholm. Wråkberg, U Hundra år av historieskrivning kring S.A. Andrée och hans polarexpedition. Andrée och Arktis. Ett hundraårigt perspektiv. Ymer vol s

62 META 2017 Wråkberg, U Andrée s folly time for reapprisal? The Centennial of S.A. Andrées North Pole Expedition (red. U. Wråkberg). Stockholm. s Ödman, P.-J [Första uppl., tredje tr ] Tolkning förståelse vetande. Hermenutik i teori och praktik. Stockholm. 62

63 Urban Ponds for Breeding Medicinal Leeches (Hirudo medicinalis LINNAEUS, 1758) in Sweden Madeleine Bonow and Ingvar Svanberg Leeches and their medicinal applications are well-studied in history. In Scandinavia the use of medicinal leeches for therapy is mentioned already by Olaus Magnus in his Historia de gentibus septentrionalibus (1555). Carl Linnaeus named the species Hirudo medicinalis. In the 1760s leeches became widely accepted as a medicament and the demand increased, not only in Sweden but all over Europe. By the 1830s around 50 million leeches were employed in hospitals every year causing a shortage of leeches all over Europe. However, the species is rare in Scandinavia. In Sweden medicinal leeches have been harvested in the southern part of the country. The local occurrence did not cover the large demand and imported leeches had to be used. In the nineteenth century, over-exploitation reduced many local populations and breeding medicinal leeches in ponds became a concern for authorities in many countries. Several farms for breeding leeches in ponds were also founded in rural and urban settings. We know very little about them, but toponyms serve to remind us of such ponds. This article aims to shed some light on the forgotten practice of breeding medicinal leeches in urban ponds in Sweden. Introduction Aquatic resources have always been utilized by human beings (Garchia- Quijano & Pitchon 2010). Fresh water fish and fisheries have for instance been of immense importance for the economy of rural population along rivers and lakes, including in Sweden. Trade in marine fish from coastal areas has also a long history. Bone assemblages in urban sites show that fish has been a common food also for urban dwellers since medieval times (Vretemark 1982; Jonsson 1986; Mannermaa 2015). In order to have access to fresh fish, people in the towns could actu- 63

64 META 2017 Figure. 1. Street sign for the Leech-pond Street in Stockholm (Photo Pia Axell) ally keep fish caught in nearby rivers in store-ponds. Another alternative was to produce the fish themselves in breeding ponds. Although fishponds for storing and breeding fish, mostly cyprinids, were common in Swedish urban areas in the seventeenth and eighteenth centuries, traces of those are rare (Bonow & Svanberg 2016a, s. 104). A few urban ponds remain though such as the Svandammen ( The Swanpond ) in the centre of Uppsala (founded as a fishpond in 1570). Archaeological remains of former ponds are rare and very few of them have been scientifically investigated (Bonow & Svanberg 2016b). Some toponyms recall now lost ponds, like Zinkensdamm and Ruddammen in Stockholm, Ruddammsgatan in Gävle and the urban block Rudan in Uppsala. There are many other examples (Bonow & Svanberg 2012, s ). However, there was another kind of pond which also has left few traces. These were the ponds that were created for the purpose of breeding medicinal leeches (Hirudo medicinalis LINNAEUS, 1758). The street name Igeldammsgatan ( Leech-pond Street ) on Kungsholmen in central Stockholm is a reminder of such production ponds (fig. 1). According to the zoologist August Wilhelm Malm (1863, s. 175) there were several instances of ponds for breeding medicinal leeches in Sweden. In this essay we aim to give a brief background and overview of the domestic production of medicinal leeches in ponds in Sweden. The attempts of developing a Swedish hirudoculture are probably an even more exciting story than the urban fishponds. Background Medicinal leeches are well-studied species when it comes to their medicinal applications in history (Linnaeus 1764, s. 5; Whitaker, Rao, Izado & Butler 2004). Leech therapy has been known since anti- 64

65 MADELEINE BONOW AND INGVAR SVANBERG Figure. 2. Leech jar from Uddevalla Apotek. Medicinal leeches were usually stored in this kind of jars in the pharmacies (Photo Bohusläns Museum). quity. They were depicted in ancient Egypt 3,000 years ago, and they are mentioned in sources in different languages from the time the nativity of Jesus. In the Nordic countries the use of medicinal leeches for therapy is mentioned by Olaus Magnus in his Historia de gentibus septentrionalibus (1555 book 22, s. 5). It was also mentioned in a Swedish medicinal handbook from the seventeenth century (Lindh 1675, s. 25). However, it was not until the eighteenth century that leeches became more widely used in medicine in Sweden. The wild species is rare in Scandinavia. In the mid-eighteenth century the medicinal leeches used in Sweden were therefore commonly imported from England, according to Linnaeus (Lönnberg 1913, s. 296). Linnaeus named the species Hirudo medicinalis and he was probably describing adult, 10 cm long specimens obtained from a local pharmacy in Uppsala (Elliot & Kutschera 2011). In the 1760s, bath attendants Ernst Diedrik Salomon in Stockholm, inspired by physician Nils Rosén von Rosenstein, published his research on the use of medicinal leeches for therapeutical purposes (Salomon 1760, 1764). He seems to have been quite a pioneer. He writes that leeches have not been used very long against diseases in Stockholm, but was a rather recent innovation. Using them became widely accepted as a medicament (fig. 2). With that of course the demand increased, not only in Sweden but all over Europe (Vallejo & Gonzáles 2015). Leech therapy reached its peak in Europe between 1825 and 1850 (when the supply was almost exhausted). According to Whitaker et al. (2004) most European hospitals bought in enormous quantities of medicinal leeches during the nineteenth century. Millions of leeches were employed all over Europe. For instance, in the 1830 yearly average of leeches use mounted to 5 to 6 million at the hospitals and Hôtel Dieu in Paris, and 7 million in London (Croserio 1837, s. 17). The annual consumption in Russia reached about 30 million (Whitaker et al. 2004). We also have figures from Scandinavia: 800,000 in Sweden and 200,000 in Finland in 1850 (Bonow & Svanberg 2016a). According to Ludvig Löfwenskiöld (1861, s. 48), about 680,000 leeches were used in Sweden in the mid-nineteenth century. 65

66 META 2017 Harvesting wild leeches Four taxa of medicinal leeches are known from Eurasia. Hirudo medicinalis LINNAEUS, 1758, is distributed over northern Europe, Great Britain and southern Norway (probably a non-native species) in the west to the southern Ural in the east, occupying the deciduous arboreal zone (fig. 3). Its range includes Austria, Belarus, Croatia, Czech Republic, France, Germany, Great Britain, Hungary, Latvia, Lithuania, Netherlands, Norway, Poland, Russia, Slovenia, Switzerland and Ukraine (Utevsky et al. 2010). The medicinal leech is a rare species in Sweden, known from ditches and ponds in southern Sweden north to the river Dalälven and on the Baltic Sea island Gotland. It seems to be generally agreed that many of Figure. 3. Medicinal leech, Hirudo medicinalis (fig. 1 6 ) and horse-leech, Haemopis sanguisuga (fig. 7). Illustration by Johan Palmstruch (From: Svensk zoologi, 1806). these occurrences are a result of intentional releasing in ponds. Some even regard it as a feral species introduced already during medieval times (Forselius 1952; cf. Dolmen et al. 1994). This is hardly the case though (fig. 4). Traditionally medicinal leeches have been harvested in the provinces Skåne, Blekinge, Västergötland, Dalsland, Östergötland, Södermanland, Uppland and Västmanland (Löfwenskiöld 1861, s ). Although leeches from Gotland were very much sought after by the pharmacies, the local occurrence did not cover the large demand (Modig 1986). Most leeches were therefore imported. We know very little about the capture and trade of leeches in Europe. France was for instance long dependent on imports of leeches from Hungary and Poland, but a family of fishermen in the Gironde worked out the intensive cultivation of leeches, and thus made France self-supporting in respect of leeches (Anonymous 1862, s. 261). Leech harvesting became a popular way of earning money in many places in Europe. Germany shipped almost 30 million leeches to the United States annually in the mid- nineteenth century. In Hungary there was a small marsh-dwelling ethnic group, known as Pákász that specialized in capturing aquatic organisms, including leeches, for the European trade (Gunda 1949, s. 370). The leech-gatherers, nadályos, used their bare legs as bait. By wading in the waters people attracted 66

67 leeches which then could be removed and sold to buyers and pharmacies (Magyar 2009, s. 1). Hungarian (and Galician) leeches also arrived to Sweden in the mid-nineteenth century (Swederus 1869, s. 45). There is reason to believe that the closely related Hirudo verbana CA- RENA, 1820, from Central Europe, was probably also imported to the Swedish pharmacies as a medicinal leech. The two taxa were actually long confused and seen as one species (Siddall, Trontelj, Utevsky, Nkamany & Macdonald 2007). Artificial leech-ponds MADELEINE BONOW AND INGVAR SVANBERG The wild-captured leeches, native or imported, were expensive (Modig 1986). In the nineteenth century, over-exploitation reduced many local populations from ponds where they were gathered by the collectors (Elliot & Kutschera 2011). Already in 1831, some lobbyists in Sweden were asking the authorities to impose an embargo on the export of leeches in order to protect native supplies of them. This was supported by the Pharmaceutical Society (Apotekarsocieteten) of Sweden, but the request was turned down by the authorities. There was even piracy, with Norwegian leech-collectors raiding across Sweden s border in their search for leeches. The land reclamation that lowered the level of many leech-producing lakes in the nineteenth century was also disastrous for the native populations (Modig 1986). Figure. 4 Distribution map of the wild Hirudo medicinalis populations in Sweden. Map based on information from GBIF-Sweden (Madeleine Bonow). To satisfy the high demand there were attempts to farm the leeches in ponds. Breeding medicinal leeches became a concern for authorities in many countries (Kirk & Pemberton 2013, s ). In the United States these leech farms were usually without success. However, in France and Germany they became common. Handbooks in practical 67

68 META 2017 leech farming was published in several languages, such as the French Guide pratique des éleveurs de sangsues, by Louis Vayson (1852), German Die Blutegelzucht, oder die Anlegung Künstlicher Blutegelsümpfe, by Christian Heinrich Schmidt (1859), and the final chapter of Swedish Medicinska Blodigeln i zoologisk, merkantilt och ekonomiskt hänseende, by Ludvig Löfwensskiöld (1861). A short-lived leech farm existed south of Viborg in Denmark in (Jensen 1959, s. 130). As late as 1890, a farm near Hildesheim in Germany was producing between three and four million leeches per year (Kutschera & Elliot 2014). Several farms for breeding leeches in ponds were founded in Sweden. We know very little about them, but toponyms, for instance Igeldammsvägen ( Leech-pond Road ) in Falkenberg, serve to remind us of such ponds. Swedish hirudoculture The best known ponds are those constructed in central Stockholm. As already mentioned, the street name Igeldammsgatan on Kungsholmen (fig. 1) still reminds us of former leech-ponds that were constructed in the vicinity (Bonow & Svanberg 2015). In the 1830s, the Pharmaceutical Society appointed a committee that proposed that the local pharmacy owners should establish a committee in order to breed leeches (Modig 1986). Five ponds were constructed in Stadshagen, located on the northwest part of Kungsholmen. According to one document around 25,000 leeches were released in the ponds, but after four years they had only harvested 2,000 specimens (Ahlberg 1908, s. 541). The project was judged a failure, perhaps prematurely, since it was not known at the time that leeches do not attain their sexual maturity for seven to eight years (Modig 1986). The zoologist August Wilhelm Malm (1863) gives a quite detailed description of the leech-ponds that were built at the estate Gibraltar in Gothenburg by a Dr. Sven Johan Stille in A few thousands leeches were released in the ponds, together with a few crucian carps, Carassius carassius (LIN- NAEUS, 1758), intended as fodder. The leeches were also feed with blood from slaughtered cattle. The leeches seem to have thrived. In 1840, around a thousand specimens were captured and sold to an importer in New York. Next year another two thousand leeches were captured for export. Due to the death of Dr. Stille in 1839, who was almost bankrupt when he passed away, the leech farm did not last more than a few years (Post- och Inrikes Tidningar 4 September 1838). The next owner of Gibraltar was not sufficiently interested in farming for leeches. At about the same time a pharmacist Hans Jacob Cavallin constructed a leech-pond in the early 1850s in the Garden Society of Gothenburg (Göteborgs Trädgårdsförening). 68

69 MADELEINE BONOW AND INGVAR SVANBERG This pond was merely for storing the leeches rather than for breeding them (Malm 1863). Conclusions More detailed information on the efforts to breed medicinal leeches in ponds is still lacking. The topic definitely requires further research by scholars interested in urban culture and aquatic ethnobiology. To date, very few ponds have been archaeological investigated. Urban manmade ponds in the past have had a variety of uses, the most common of which were for the breeding of fish, and also the storage of fish for later consumption. The species kept in them can be identified by studying zooarchaeological remains. Leeches, on the other hand, due to the absence of hard tissues, do not leave any trace at the pond sites. However, we know very little about the construction of both leech-ponds and fishponds. Old maps give very scanty information, although the locations of the pond sites are easily identified. The technology of pond construction is sometimes described in old foreign handbooks, but how they were actually made in Swedish cities is still an unexplored area (cf. Keller 2015). A study by archaeologists of how production ponds in the old days were constructed is urgently needed. Acknowledgement The authors would like to thank Stanisław Cios (Warsaw) and Nicholas Redman (Teddington) for their valuable comments which helped to improve the manuscript. Madeleine Bonow, senior lecturer, School of Natural Science, Technology and Environmental Studies, Södertörn University, SE Huddinge, Sweden; madeleine.bonow@sh.se Ingvar Svanberg, senior scholar, Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies, Uppsala University, Box 514, SE Uppsala, Sweden; ingvar.svanberg@ucrs.uu.se (Corresponding author) 69

70 META 2017 Referenser Ahlberg, K. (1908). Den svenska farmaciens historia. Stockholm: Wilhelm Billes. Anonymous (1862). Curiosities of leech culture. Once a Week vol. 6 (March 1), pp Bonow, M., & Svanberg, I. (2012). Uppländska ruddammar: ett bidrag till akvakulturens historia. Uppland: Årsbok, 2012, pp Bonow, M., & Svanberg, I. (2015). Urbana fiskdammar i och 1700-talets Sverige: strödda notiser om akvakultur i stadsmiljö. Rig, 97(4), pp Bonow, M., & Svanberg, I. (2016a). Historical Pond-Breeding of Cyprinids in Sweden and Finland. In: Bonow, M., Olsén, H., & Svanberg, I. (eds). Historical Aquaculture in Northern Europe. Huddinge: Södertörn University, pp Bonow, M., & Svanberg, I. (2016b). Monastiska fiskdammar i senmedeltida Sverige. In: Gröntoft, M. et al. (eds). Biskop Brasks måltider: svensk mat mellan medeltid och renässans. Stockholm: Atlantis, pp Croserio, C. (1837). On Homoeopathic Medicine Illustrating its Superiority over the Other Medical Doctrines. Philadelphia: Kiderlen & Stollmeyer. Dolmen, D., Økland, K. A., Økland, J., Syvertsen, K., & Rabben, J. (1994). Blodiglas utbredelse og levevis i Norge. Fauna 47, pp Elliot, J. M., & Kutschera, U. (2011). Medicinal leeches: historical use, ecology, genetics and conservation. Freshwater Reviews 4(1), pp Forselius S. (1952). Blodigeln (Hirudo medicinalis) i Norden. Svensk Faunistisk Revy, 14, pp Garchia-Quijano, C., & Pitchon, A. (2010). Aquatic ethnobiology. In: Stepp, J. R. (ed.), Ethnobiology. Oxford: UNESCO. Gunda, B. (1949). Plant gathering in the economic life of Eurasia. Southwestern Journal of Anthropology, 5(4), pp Jensen, B. (1959). Blodigleparken ved Viborg. Fra Viborg Amt 1959, pp Jonsson, L. (1986). Finska gäddor och bergenfisk ett försök att belysa Uppsalas fiskimport under medeltid och yngre Vasatid. In: Cnattungius, N. & Nevéus, T. (eds.), Från östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala. Uppsala: Almqvist & Wiksell Tryckeri, pp Keller, C. (2015). Beobachtungen zum mittelalterlichen und früneuzetlichen Staudammbau. Bonner Jahrbücher 214, pp Kirk, R.W.G., & Pemberton, N. (2013). Leech. London: Reaktion Book. Kutschera, U., & Elliot, J. M. (2014). The European medicinal leech Hirudo medicinalis L.: morphology and occurrence of an endangered species. Zoosystematics and Evolution, 90(2): Lindh, C. (1675). Huusz-apoteek och läkie-book, hwar uthi allehanda hälsosamma rådh 70

71 MADELEINE BONOW AND INGVAR SVANBERG och på många meniskior offta proberade läkedommar, såsom och een uthförlig underrättelse, huru eller hwar aff mångahanda slagz siukdommar sitt vthsprång hafwa, och hwad teckn man them känna skal, och på hwad sätt de kunna botas. Wijsingzborg: Johann Kankel. Linnaeus, C. (1764). Dissertatio medico-chirurgica de hirudine, quam... sub præsidio Linnaeus publice ventilandam exhibet. Upsaliae. Löfwenskiöld, L. (1861). Medicinska blodigeln i zoologiskt, merkantilt och ekonomiskt hänseende.mariestad: Abr. A. Berg. Lönnberg, E. (1913). Linnés föreläsningar öfver djurriket. Uppsala: Akademiska Bokhandeln. Magyar, L. A. (2009). Leech-business and Hungary. ichp2099/vortraege Malm, A. W. (1863). Svenska iglar, Disciferae, afbildade efter lefvande exemplar.kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-samhället i Göteborgs Handlingar, 8, pp Mannermaa, K. (2015). Fish bones from the Old Town of Helsinki (Finland) sixteenth seventeenth century. Environmental Archaeology, 21, pp Modig, M. (1986). The strange lore of leeches. Pharmacy in History, 28, pp Olaus Magnus (1555). Historia de gentibus septentrionalibus. Roma. Post- och Inrikes Tidningar 4 September Salomon, E. D. (1760). Anmärkningar Om Iglars bruk. Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar, 21, pp Salomon, E. D. (1764). Ytterligare rön om iglars bruk. Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar, 24, pp Siddall, M.E., Trontelj, P., Utevsky, S.Y., Nkamany, M., & Macdonald, K.S. (2007). Diverse molecular data demonstrate that commercially available medicinal leeches are not Hirudo medicinalis. Proceedings of the Royal Society B. Biological Sciences, 274, pp Schmidt, C.H. (1859). Die Blutegelzucht, oder die Anlegung Künstlicher Blutegelsümpfe und die äusserst gewinnbringende Vermehrung dieser Thiere in denselben nach den neuesten in Frankreich gemachten Erfahrungen. Weimar: B. F. Voigt. Swederus, G. (1869). Handlexikon för Swenska Landthushållare. Stockholm: Palmqvists förlag. Utevsky, S., Zagmajster, M, Aemasov, A., Zinenko, O, Uevska, O., Utevsky, A., & Trontelj, P. (2010). Distribution and status of medicinal leeches (genus Hirudo) in the Western Palaearctic: anthropogenic, ecological, or historical effects. Aquatic Conservation: Marine and Freshwater Ecosystems, 20(2), pp Vallejo, J. R., & Gonzales, J. A. (2015). The medical use of leeches in contemporary Spain: between science and tradition. Acta medico-historica Adriatica, 13(1), pp Vayson, L. (1852) Guide pratique des éleveurs de sangsues. Bordeaux: T. Lafargue. Vretemark, M. (1982). Kött från husdjur, och vilt, fågel och fisk. In: Dahlbäck, G. (ed.), 71

72 META 2017 Helgeansholmen, 1000 år i Stockholms ström. Stockholm: Stockholms kommun, pp Whitaker I. S., Rao J., Izadi D., & Butler P.E. (2004). Hirudo medicinalis: ancient origins of, and trends in the use of medicinal leeches throughout history. British Journal of Oral and Maxillofacial Surgery, 42, pp

73 Småstäder och andra orter i senmedeltidens Småland Martin Hansson Small towns and other places in late medieval Småland. Late medieval towns have often been neglected within the urban archaeological paradigm. This article tries to discuss the medieval urbanization from the perspective of small late medieval towns in relation to other types of central places by using a regional perspective. The towns of Vimmerby and Eksjö, and the central places of Värnamo and Vetlanda in Småland are used as examples. In this region, the functional similarities between places that became formal towns, and places that never got formal town privileges, are very evident. Markets, judicial and religious functions were present regardless of whether the place was a formal town or not. It is also evident that formal towns lacked the expected presence of densely built up areas. Inledning Stadsarkeologisk forskning har länge fokuserat på de äldsta städerna. Det är också resultaten från undersökningar i de äldsta städerna som utgjort grunden för det stadsarkeologiska paradigmet. I Lund, Sigtuna och Lödöse hittas metertjocka kulturlager med massvis med fynd vilket fått prägla den arkeologiska bilden av hur en medeltida stad ska se ut under markytan. Problemet är dock att den här bilden krockar med verkligheten när man som arkeolog hamnar i en senmedeltida stad som Växjö, Eksjö eller Vimmerby. Majoriteten av medeltida städer i Norden ser inte ut som Lund eller Lödöse under mark. I den här artikeln är utgångspunkten de små senmedeltida städer som sällan lämnar ifrån sig några medeltida fynd och där man ibland har svårt att rent arkeologiskt hitta några urbana lämningar överhuvudtaget. Hur ska den medeltida urbaniseringen förstås utifrån den här typen av platser? Varför blev just de här platserna städer och vilken typ av urban verksamhet/miljö representerar en plats där man inte hittar några medeltida fynd? Ofta kan man även hitta platser som verkar minst lika urbana som de som var formella städer, men som 73

74 META 2017 Figur 1. De orter i Småland som berörs i artikeln. saknar stadsprivilegier. Nedan ligger fokus på en jämförelse mellan städerna Vimmerby och Eksjö, vilka räknas som urbaniserade i mitten av 1300-talet respektive början av 1400-talet, samt orterna Vetlanda och Värnamo som uppvisar stora funktionella likheter med Vimmerby och Eksjö, men som aldrig blev städer 1. Bland arkeologer har frågan om skillnaden mellan stad och landsbygd och det reella innehållet i begrepp som urbant och ruralt kommit att diskuteras allt mer under senare år. Det har vuxit fram en insikt om att urbana funktioner har funnits även på platser som i formell mening inte betecknades som städer (Andersson 2002, Lindeblad 2008, s ). Även utanför Skandinavien har urbaniseringens diversifierade karaktär med mängder av olika typer av platser med specifika funktioner, ofta i avsaknad av formella stadskriterier, uppmärksammats (Astill 2009, s. 256). I Småland framträder ett antal platser av erkänt urban karaktär under medeltiden, men här finns också orter som saknade formella stadsrättigheter men som ändå delvis förefaller urbana till sin karaktär. I den här artikeln lyfts Värnamo och Vetlanda fram, men även orter som Berga, Pata och Vrigstad hade kunnat diskuteras i detta sammanhang. Den äldsta och mesta betydelsefulla staden i Småland var Kalmar som etablerades i slutet av 1100-talet invid en borg. Kalmar blev en stad av kontinentalt snitt omgiven av en stadsmur, med en tät bebyggelse med ett stort antal stenhus. I staden fanns flera tiggarmunkskonvent och staden fungerade som 74

75 MARTIN HANSSON nationell och internationell mötesplats (Stibéus 2015, s ). Jönköping växte fram som stad under 1200-talets andra hälft. Staden hade ett kommunikativt och strategiskt läge vid Vätterns södra strand. År 1284 utfärdade Magnus Ladulås stadsprivilegier för Jönköping (Areslätt 1984, s. 8 11; Kallerskog & Röjder 2014, s. 13). Västervik växte upp som centralort i Tjust längst in i Gamlebyviken i slutet av 1200-talet. Senast 1433 flyttades Västervik till sitt nuvarande läge lite längre ut i Gamlebyviken (Sandell 1984). I mitten av 1300-talet träder Växjö fram som formell stad efter att ha fungerat som kyrklig centralort och stiftscentrum sedan slutet av 1100-talet (Hansson 2017a in press). De två återstående städerna Vimmerby och Eksjö ska ägnas lite mera utrymme. Vimmerby Vimmerby framträder i det skriftliga källmaterialet som stad i mitten av 1300-talet. Vimmerby var centralort i Sevede och nämns som tingsplats Några år tidigare, 1350, omtalas stadens sigill, vilket antyder att Vimmerby vid den här tiden räknades som stad nämns att här fanns tre proconsules (borgmästare). I Gästgivarehagen, ungefär 600 meter sydost om kyrkan, finns två vikingatida gravfält med sammanlagt över 300 gravar. Antalet gravar och de förhållandevis fyndrika gravar som undersökts, visar att Vimmerby var en betydande plats redan under vikingatid. Orten låg också i en knutpunkt för olika landsvägar (Åhman 1984). Det skriftliga källmaterialet som nämner medeltida förhållanden i staden är dock långt ifrån rikhaltigt. Även i det arkeologiska materialet är Vimmerby ytterst undflyende. De arkeologiska undersökningar som gjorts har inte påvisat några mer omfattande kulturlager eller andra lämningar. Faktiskt har inga säkert medeltida fynd har gjorts, bortsett från ett lösfynd av ett mynt från 1000-talet präglat av den danske kungen Knut den Store. Snarare har frånvaron av fynd lett till en diskussion om den medeltida staden verkligen låg på samma plats som 1600-talets stad. Stadens litenhet syns också genom att Gustav Vasa 1532 drog in stadsprivilegierna, innan Vimmerby 1604 återigen blev köpstad (Åhman 1984; jfr. Palm 2007). Två 1600-talskartor, från 1648 (fig. 2) och 1658, visar Vimmerbys äldsta kända stadsplan och stadens kringliggande ägor. Stadsplanen var på 1600-talet närmast rätlinjig med ett kvadratiskt torg. Centralt genom staden, från kyrkan i öster, över torget och västerut löpte Storgatan, den öst-västliga genomfartsleden genom staden (Åhman 1984). Stadsområdet var utifrån kartorna att döma ungefär sjutton hektar stort, men det är synnerligen oklart hur väl bebyggt detta område var under medeltiden. Stadskyrkan som omnämns indirekt 1253, revs redan på 1600-talet. 75

76 META 2017 Figur 2. Geometrisk delineation över Vimmerby 1648, som visar stadsplanen med kyrkan i öster och torget i centralt placerat i staden. Lantmäteristyrelsens arkiv G105-1:1. Den ska då ha varit av timmer och ha legat strax väster om nuvarande kyrka. Några andra medeltida institutioner bortsett från kyrkan fanns troligen inte i staden (Åhman 1984, s. 13). Hade inte det skriftliga källmaterialet om Vimmerbys medeltid varit bevarat hade orten utifrån de materiella lämningarna aldrig kunnat påvisas som stad. Visserligen konstateras det ofta i de undersökningar som gjorts i Vimmerby att äldre kulturlager varit sönderschaktade, men hade det funnits en omfattande tät medeltida bebyggelse på platsen borde man i alla fall ha hittat några fler lösfynd av medeltida karaktär. Eksjö Eksjö framträder som stad lite senare än Vimmerby, kring år 1400, 76 och verkar också vara en naturligt framvuxen stadsbildning ur en äldre centralort. Eksjö socken nämns första gången 1328 och orten förefaller ha varit tingsplats för Vedbo under och 1400-talen omtalas Eksjö som stad för första gången och från 1400-talet finns flera skriftliga omnämnanden som visar att Eksjö var köpstad omtalas fyra borgare i staden och året efter bekräftade Karl Knutsson stadens privilegier, vilka tidigare utfärdats av kung Erik (Varenius 1984). Även Eksjö låg där vägar möttes. En nordlig-sydlig väg från Kalmar fortsatte genom Holaveden till Skänninge i Östergötland. En öst-västlig väg förband Eksjö med kusten och med Jönköping. Eksjö var en mycket liten stad och under 1500-talet var dess stadsprivilegier på väg att dras in ett flertal gånger.

77 MARTIN HANSSON En mantalslängd från 1554 upptar endast åtta personer som gårdsägare (Varenius 1984, s. 10). Den äldsta kartan över Eksjö upprättad visar stadens gator, kvarter och tomtindelning. Kartan visar stadens utbredning på den plats dit den flyttades 1569 sedan den bränts under nordiska sjuårskriget året innan (Varenius 1984, s.44). Stadsområdet omgavs nu på tre sidor av Eksjöån och dess östra förgrening. Vid de arkeologiska un- dersökningar som skett inom Eksjös nuvarande centrum öster om Eksjöån har inte några medeltida lämningar påträffats. Här låg dock även stadens kyrka vilken omtalas Den medeltida kyrkan byggdes om och till ett flertal gånger innan den slutligen revs 1887 och ersattes av nuvarande stadskyrka, belägen vid 1600-talets torg (Varenius 1984, s. 13). Spår efter senmedeltida bebyggelse har framkommit på den väs- Figur 3. Karta över det medeltida Eksjös utbredning enligt arkivstudier och påträffade medeltida indikationer. Ur Kallerskog & Röjder 2014, fig 7. Jönköpings läns museum. 77 META 2017-inlaga.indd 77 6/5/2017 8:32:14 AM

78 META 2017 tra sidan om ån, en bit sydväst om det område som 1600-talskartorna pekar ut som dåtidens stadsområde. I de här delarna av staden har också tunna kulturlager med en del medeltida keramik framkommit. Bebyggelsespår i form av en kallmurad källare med trolig datering till 1500-talets början har hittats, tillsammans med rester efter metallhantverk som daterats till 1300-tal (Haltiner Nordström 1997; Kallerskog & Röjder 2014, s.18 20). Det område där medeltida fynd påträffats ligger ungefär 500 meter sydväst om platsen där den medeltida kyrkan låg. Troligen låg kyrkan utanför staden, vilket är ovanligt även om sådana exempel är kända från andra håll (jfr. Horsens i Danmark, Nyborg 2004, s. 140). Alternativt har stadsområdet varit betydligt större än vad man tidigare antagit, men detta förefaller mindre sannolikt. Redan storleken på det rekonstruerade medeltida stadsområdet (fig. 3), som inte inkluderar kyrkans läge, är 45 hektar, varför det inte förefaller särskilt troligt att stadsområdet varit ännu större. Speciellt inte mot bakgrund av att Eksjö var en mycket liten stad under 1500-talet. Istället får man intrycket av att Eksjö kännetecknades av en mycket gles bebyggelse av lantlig karaktär. Kanske saknade Eksjö helt den täta bebyggelse som vanligen kännetecknade en medeltida stad. Med undantag av Kalmar, Jönköping och kanske Växjö med sin domkyrka, framstår inte de småländska medeltidsstäderna som särskilt imponerande. Inte minst Vimmerby och Eksjö framstår som små och obetydliga. Att de idag räknas som medeltida städer beror på att skriftliga dokument bevarats. Men andra småland hade liknande centralorter som dock aldrig fick stadsprivilegier. Värnamo Värnamo ligger där den nord sydligt gående Lagastigen korsas av en väst östlig väg, som från Njudung i öster passerar Värnamo på sin väg västerut. Vid Värnamo finns både ett stort antal höggravfält samt två runstenar (Sm 63, 64) som visar att bebyggelse fanns här under yngre järnålder (Hansson 2001, s. 365). Orten framträder i det skriftliga källmaterialet som mötesplats för Östbo härad och här hölls häradsting Marknad i Värnamo omnämns första gången 1473 och ännu under 1500-talet deltog Jönköpingsborgarna på en liten marknad i Värnamo (Härenstam 1946, s. 158). Den äldsta kartan över Värnamo, en situationsplan från 1789, visar hur marknadsplatsen låg på den västra sidan av Lagan, medan kyrkan låg på den östra sidan av ån. Det var också på den västra sidan som köpingen Värnamo kom att regleras i mitten av 1800-talet. Värnamo framstår som en traditionell centralort, säte både för tinget och för prosten i Östbo härad i Finnveden, där det troligen redan under medeltiden fanns en marknad. Biskopen i Linköping ägde egen- 78

79 MARTIN HANSSON dom i Värnamo socken redan i slutet av 1100-talet. Under 1200-talet ökades godsmassan genom donationer och köp till biskopsbordet men i början av 1500-talet hade biskopen gjort sig av med allt sitt gods kring Värnamo (Härenstam 1946, s ; Hansson 2001, s , 315). Tillsammans med kyrkorna i Rydaholm och Berga var Värnamo den rikaste kyrkan i Finnveden om man ser till vad dessa gav för inkomster till stiftet. Rydaholm och Värnamo gav exempelvis mest i biskopstionde (Härenstam 1946, s ; Schück 1959, s ). Dessvärre är inte mycket känt om den medeltida kyrkan i Värnamo, den revs redan 1776, men en ritning från 1775 ger dock viss information. Kyrkan hade långhus, smalare kor och absid samt ett förhållandevis brett västtorn. Två kolonnfragment av sandsten, som sannolikt ursprungligen suttit i den medeltida kyrkans långhusportal, visar att kyrkan varit en av relativt få arkitektoniskt utsmyckade kyrkor i Smålands inland. Detta tillsammans med förekomsten av västtorn samt att en runsten påträffats på kyrkogården (Sm 63), indikerar att dess uppförande kanske ska kopplas till en lokal/regional elit av något slag (Hansson 2001, s , 346). Det finns inga formella dokument eller fynd som pekar ut Värnamo som medeltida stad, men på ett funktionellt plan finns stora likheter mellan en ort som Värnamo och exempelvis Vimmerby. Vetlanda Vetlanda ligger i anslutning till Emån i Östra Härad i Njudung. I området finns ett flertal gravfält från yngre järnålder som tillsammans med ett stort antal runstenar visar att området var förhållandevis tätt bebyggt under sen vikingatid. En av dessa runstenar, Sm 110, stod enligt rannsakningarna 1667 vid marknadsplatsen Torget strax söder om kyrkbyn Vetlanda (Kinander , s ). Precis som andra centralorter låg Vetlanda i ett gynnsamt kommunikativt läge, där den öst västliga vägen genom Njudung och vidare mot kusten mötte en nord sydlig led som förde mot Eksjö i norr och Växjö och Kalmar i söder. Vetlanda nämns första gången i ett odaterat biskopsbrev författat någon gång mellan 1233 och Under medeltiden var Vetlanda tingsplats för Östra härad i Njudung. Ett brev från 1364 omtalar att ting hölls på torget i Vetlanda, vilket visar att här även fanns en marknadsplats och strax söder om Vetlanda låg gården Torget. Från 1345 och cirka 100 år framåt finns ett tiotal brev bevarade som är utfärdade vid eller i anslutning till ting i Vetlanda (Larsson 1995, s ). Vetlandas betydelse som tings- och marknadsplats förstärktes under och 1600-talen. En karta från 1645 över gården Torget visar att här fanns både tingsstuga och marknadsbodar. I slutet av 1600-talet flyttades tingsplatsen till Vet- 79

80 META 2017 Figur 4. Utsnitt ur Geometrisk ägoavmätning över gården Torget 1645 som visar marknadsbodar (v) och tingsstuga (4). Johan Larsson Grot, Lantmäteristyrelsens arkiv E123-50:e4: landa kyrkby där ett nytt tingshus byggdes. På 1560-talet fick Vetlanda också en gästgivaregård och år 1586 anges marknaden i Vetlanda vara en enskild marknad för Eksjös borgare (Larsson 1995, s. 57). Själva byn Vetlanda hade på 1540-talet åtta gårdar vid sidan om gården Torg (Larsson 1995, s. 15). Senast på 1240-talet har dock biskopen i Linköping ägt en gård i Vetlanda by, samt även införskaffat en kvarn här. Gården i Vetlanda framstår som en av hans huvudgårdar. I ett brev från 1337 nämns huvudgården i Vetlanda med fyra mindre underlydande gårdar (Larsson 1995, s. 26). Den medeltida kyrkan i Vetlanda är med undantag av tornet dessvärre riven, den revs redan i slutet av 1700-talet, men hade ursprungligen långhus, smalare kor, absid och ett västtorn. Västtornet, som var sekundärt i relation till långhuset, är uppfört av vald gråsten med hörnkedjor av huggen kvader (Englén 1976; Hansson 2001, s. 351). Med tanke på att det är yngre än långhuset bör kanske en datering till 1200-talet vara rimlig, kanske ett resultat av att biskopen då etablerade en huvudgård i byn. Några skriftliga dokument som 80

81 MARTIN HANSSON visar att Vetlanda varit stad finns inte krävde dock Gustav Vasa extraskatt av landets kyrkor och städer och olika bergslager. Till de städer i Småland som då skulle betala denna skatt räknas även Vetlanda. Kalmar och Jönköping skulle leverera vardera 100 oxhudar i skatt, Växjö och Västervik 20 oxhudar medan Vimmerby, Eksjö och Vetlanda skulle leverera 10 vardera. I det här sammanhanget sågs Vetlanda som en stad. I kronans jordebok för Östra Härad från 1539 är Vetlanda införd som köpstad med 20 öres årlig skatt jämte 14 oxapenningar. I jordeboken 1540 saknas beteckningen köpstad, istället redovisas en rubrik Hwetlanda torgh, med sex åbor som tillsammans betalade 20 öre i skatt skattar dessa åbor för åtta bebodda och två öde tomter. Denna typ av redovisning fortsätter i skatteböckerna fram till 1554, då det åter bara talas om tre bönder under Torget. Samtliga har nu blivit kronobönder (Larsson 1995:52 53). Av de växlande noteringarna att döma verkar det nästan som om inte ens kronan riktigt visste hur den här typen av platser skulle hanteras, var det stad eller landsbygd? Några stadsprivilegier finns som sagt inte bevarade för Vetlanda. Däremot finns en skadad sigillstamp med något oklar proveniens på Statens Historiska Museum (SHM 9387) med inskriften S. CIVITA- TIS: HWETELANDH. Sigillet har en tresidig snedrutad sköld med snedbjälke från höger, där man nedtill ser en fågel och överst ett möjligt veteax. Enligt uppgift ska stampen ha hittats i närheten av Vetlanda. Stampens äkthet som medeltida har dock ifrågasatts på heraldiska grunder. Lars-Olof Larsson menar å sin sida dock att stampen skulle kunna vara en kvarleva från Vetlandas korta tid som stad i början av 1500-talet (Larsson 1995, s. 53). Oavsett vilket så förefaller Vetlanda ur funktionell synvinkel närmast ha varit en de facto -stad under medeltiden trots avsaknad av formella stadsprivilegier. Alla viktiga funktioner som förknippas med urbana platser fanns här, undantaget en tät bebyggelse. Men det senare saknades antagligen även i Vimmerby och Eksjö. Sammanfattande diskussion I Småland fanns således centralorter som var städer och centralorter som inte var städer. De två största och viktigaste städerna, Kalmar och Jönköping, var båda nära kopplade till kungamakten. Samtidigt var det här två orter som inte av tradition var centrala i respektive bygd. Hamnläget i Kalmar har sannolikt alltid varit av betydelse, men tyngdpunkten i Möre fanns på annat håll under yngre järnålder (Anglert 2001). Inte heller Jönköping framstår som en naturligt framvuxen plats utan skapad som en utbrytning ur Ljungarums socken (Areslätt 1984, s ). Även för Gamleby/Västervik framstår kungamakten som den viktigaste aktören, men till skill- 81

82 META 2017 nad från Kalmar och Jönköping låg Gamleby centralt i en yngre järnåldersbygd och framstår snarare som en organiskt framväxt plats fast förankrad i den lokala bygden (Sandell 1984, s. 8). De här exemplen visar att kungamakten kunde använda skilda strategier i valet av plats för urbaniseringen, antingen utgå från äldre bygdecentra eller skapa nya platser i landskapet. Kanske berodde detta på om och hur lokala aktörer samspelade med kungamakten. Med undantag av Kalmar och Jönköping kan alla övriga orter karaktäriseras som äldre centralorter i kommunikativa lägen i respektive bygd. Runstenar och gravfält visar platsernas vikingatida centralitet. Växjö, Vimmerby, Eksjö men även Värnamo och Vetlanda hade alla samma typ av centralitet. Förutom att vara centralorter i bygden var flera av dem tingsplatser och platser med starkt kyrkligt inflytande. Biskopssätet i Växjö framstår här naturligtvis som mest betydelsefullt, men även i Värnamo och Vetlanda fanns huvudgårdar tillhöriga biskopen i Linköping. Alla dessa mindre orter fungerade dessutom antagligen som marknadsplatser, åtminstone under senmedeltid. Ur strukturell och funktionell synvinkel fanns således stora likheter mellan flera orter i Smålands inland. Religiösa, administrativa och merkantila funktioner skilde dessa platser från vanliga byar, men den lokala och regionala förankringen var samtidigt tydlig. Tre av dessa orter, Eksjö, Vimmerby och Växjö, blev städer, övriga två, Vetlanda och Värnamo, blev inte städer. Frågan om dessa platser ur bebyggelsemässig synvinkel var tätorter eller inte är i dagsläget svår att svara på. I fallen med Eksjö och Vimmerby så förefaller det högst osannolikt att dessa orter att döma av dagens kunskapsläge var tätorter under medeltiden. Hade här funnits en mer omfattande medeltida bebyggelse borde åtminstone antalet lösfynd ha varit fler. Det är rätt svårt att förklara varför exempelvis Vimmerby blev stad och inte Vetlanda. Båda platserna var väldigt lika, hade samma bakgrund, struktur och funktion, men bara den ena blev stad. Kanske är svaret så enkelt som att de lokala aktörerna i Vimmerby hade bättre kontakter med kungamakten och därigenom lyckades få stöd för planerna på att etablera sin ort som stad, jämfört med de i Vetlanda. Kanske var Vetlandas mäktige man, biskopen i Linköping, inte tillräckligt intresserad av att driva frågan om en stadsbildning i Vetlanda, han hade ju redan Linköping som sin stad. Eller var status som stad något som inte alltid var eftersträvansvärt ur ett lokalt perspektiv? Att förläna en ort stadsprivilegier var ett kungligt regale, det var kungen som ytterst avgjorde frågan, men betydelsen av pådrivande lokala aktörer, antingen de nu var kyrkliga eller värdsliga, kan nog inte överskattas. Möjligen ska frånvaron av stadsprivilegier i Vetlanda ses som ett utslag av biskopligt ointresse. 82

83 MARTIN HANSSON De funktioner som ur biskopens synvinkel behövdes på platsen fanns redan här, så behovet av en formell stadsbildning saknades. Frånvaron av stadsprivilegier för orter som Vetlanda ska då kanske snarare ses som ett utslag av att man inte ansåg att det fanns ett reellt behov av att formalisera något som redan fungerade. Frågan om dessa platser var tätorter eller inte är intressant. Mycket talar för att så inte var fallet. Som jämförelse kan man lyfta fram byn Kalvsvik i Värend, belägen sydväst om Växjö. Att döma av 1540-talets jordeböcker var detta den största byn i Värend med sjutton gårdar (jfr. Larsson 1979 s ). Ska man döma av den äldsta lantmäterikartan över Kalvsvik, från 1781, låg dessa sjutton gårdar utspridda inom en cirka 100 hektar stor yta, vilket ger en genomsnittlig yta på 5,8 hektar/gård. Gör vi samma beräkning för Eksjö framträder en liknande bild. År 1554 bodde åtta borgare i Eksjö utspridda på en yta av 45 hektar vilket ger en genomsnittlig yta per gård på 5,6 hektar, nästan densamma som för Kalvsvik. De här mindre städerna kan således ha haft samma typ av spridda bebyggelsebild som byarna. Det var kanske främst den allmänna uppfattningen av att Vimmerby var en stad som utgjorde grunden för platsens urbanitet, snarare än förekomsten av en avvikande materiell kultur jämfört med omgivande landsbygd, eller det faktum att det var en tätort. Vimmerby framstår som en plats som var urban eftersom den stämplats som urban, trots att platsens materiella kultur inte skilde sig från omgivningens. I Vimmerby skedde trots allt sådant som inte skedde i vanliga byar och det var detta som avgjorde att platsen sågs i ett urbant perspektiv. Till viss del framstår de småländska inlandsstäderna nästan som urbana konstruktioner, platser som i samtidens regionala kollektiva medvetande sågs som städer eftersom det var viktigt att ha en sådan plats i regionen, men som på många sätt sakande reellt urbant materiellt innehåll. Frågan är om inte urbaniteten i de här fallen, precis som Christina Rosén menar, snarast ska ses som en mental inställning till en plats (Rosén 2013). Genom att det på de här platserna skedde saker som inte inträffade överallt, det hölls exempelvis marknad och ting, kanske större kyrkofester, var det platser dit människor i regionen ofta återvände. Genom att de alla låg i kommunikativa lägen var de sina bygders naturliga mötesplatser. Som sådana fick platserna i sig en speciell betydelse som kopplades ihop med städer och urbanitet. En specifik urban livsstil fanns knappast, utan livet i staden var i de här fallen närmast en mental och ideologisk inställning till en plats, utan att denna inställning var materialiserad. Vimmerby och Eksjö, Vetlanda och Värnamo förefaller ha fungerat på precis liknande sätt, men i de senare fallen saknades aktörer som kunde eller ville utverka 83

84 META 2017 stadsprivilegier. Kanske var det inte heller så viktigt. Med en sådan tolkning framstår den småländska inlandsurbaniteten som regional och lokal. Den urbanitet som framträdde och accepterades här fungerade inte på andra håll. I östra Småland var det livet i Kalmar och dess sammanhängande materiella villkor som bestämde vad som var urbant och ruralt. I inlandet kanske det räckte med att bo på en viss plats i landskapet för att ses som stadsbo. Martin Hansson, docent historisk Arkeologi, Institutionen för Arkeologi och Antikens Historia, Lunds universitet, E-post: martin.hansson@ark.lu.se Fotnot 1 Den här artikeln är en förkortad version av Hansson 2017b och presenterades som ett föredrag vid det seminarium som hölls i Lund den 25 november 2016 på temat Städer och stadsarkeologi - tillägnat Hans Andersson, professor emeritus i medeltidsarkeologi, på hans 80-årsdag. 84

85 MARTIN HANSSON References Andersson Hans, Urbanization, not just a matter of towns. Urban Diversity. Archaeology in the Swedish Province of Östergötland. Rikard Hedvall (red). Stockholm, Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter 45, s Anglert, Mats, Kalmar före Kalmar - landskap och centralitet. Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. Anders Andrén, Lars Ersgård & Jes Wienberg (red.). Lund Studies in Medieval Archaeology 29. Stockholm, Almqvist och Wiksell International, s Areslätt Tomas, Jönköping. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Medeltidsstaden Rapport 58, Stockholm. Astill Grenville, Medieval Towns and Urbanization. Reflections: 50 years of Medieval Archaeology, Roberta Gilchrist & Andrew Reynolds (red.). Society for Medieval Archaeology Monograph 30. Leeds, Maney, s Englén Josef, Gammalt och nytt i Vetlanda kyrka. Renoveringen Vetlanda, Vetlanda församling. Haltiner Nordström Susanne, Anteckningar från en källare i Eksjö. Det nära förflutna om arkeologi i Jönköpings län. Småländska Kulturbilder. Mikael Nordström & Linnea Varenius (red) Jönköping, Jönköpings läns museum, s Hansson Martin, Huvudgårdar och herravälden. En studie av småländsk medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 25. Stockholm, Almqvist & Wiksell International. Hansson Martin, 2017a. Medeltidens Växjö en arkeologisk berättelse om ursprung och utveckling (in press) Hansson Martin, 2017b. Senmedeltida städer en diskussion kring orsaker, aktörer och regional urbanitet med utgångspunkt i Småland. (in press) Härenstam Curt, Finnveden under medeltiden. Lund, Gleerup. Kallerskog Linnea, & Röjder Ivar, StadsGIS Jönköping och Eksjö. Utvecklingsprojektet Arkeologiskt GIS för Jönköping och Eksjö. RAÄ Jönköping 50:1 och RAÄ Eksjö 134:1, Jönköpings och Eksjö kommuner, Jönköpings län. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport 2014:09. Kinander, Ragnar Sveriges runinskrifter. Bd 4, Smålands runinskrifter, granskade och tolkade av Ragnar Kinander. 1. Text, 2. Katalog. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. Larsson Lars-Olof, Småländsk bebyggelsehistoria. I. Från vikingatid till Vasatid. 1:1 Kinnevalds härad. Acta Wexionensia. Serie 1. History & Geography 1:1. Högskolan i Växjö. Larsson Lars-Olof, Tusen år i Vetlanda. Från vikingatid till 1800-talets mitt. Tusen år i Vetlanda. Från vikingatid mot år Arne Jacobsson (red), Stockholm, Sober, s Lindeblad Karin, Landskap och urbanisering. Östergötland ur ett centralortsperspektiv. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter 74/ Lund Studies in 85

86 META 2017 Historical Archaeology 10. Lund. Nyborg Ebbe Kirke og sogn i højmiddelalderens by. Middelalderbyen. Danske Bystudier 1. Søren Bitsch Christensen (red), Aarhus, Aarhus Universitetsforlag, s Palm Veronica, Schaktning i kv Ärlan RAÄ 313, Kv Ärlan 2, Vimmerby stad och kommun, Småland, Arkeologisk förundersökning Rapport November Kalmar läns museum & Stift. Västerviks Museum Stads-GIS Vimmerby stad. Rosén Christina, Småstäders urbanitet. Materiell kultur och urban identitet i västsvenska småstäder ca 1640 ca Visioner och verklighet. Arkeologiska texter om den tidigmoderna staden. Lars Ersgård (red), GOTARC Series C. Arkeologiska Skrifter No. 76. The Early Modern Town No. 1. Göteborg, s Sandell Johan, Gamleby/Västervik. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Projekt Medeltidsstaden Rapport 68. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Schück Herman, Ecclesia Lincopensis. Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa. Acta Universitatis Stockholmensis. Stockholm Studies in History 4. Stockholm. Stibéus Magnus, Kalmar slott bebyggelse och fynd från talen. Småland, Kalmar kommun och stad, Kalmar slott, RAÄ 53. Dnr och (RAÄ). Med bidrag av Adam Bolander, Torbjörn Brorsson, Georg Haggrén, Jens Heimdahl, Bo Knarrström, Stefan Larsson, Ola Magnell, Johan Stenvall, Ulrika Söderström och Håkan Thorén. Arkeologiska uppdragsverksamheten, Statens Historiska Museer, Rapport 2015:54. Särskild arkeologisk undersökning och förundersökning 2013 och Linköping. Varenius Linnea, Eksjö. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Medeltidsstaden Rapport 65. Stockholm. Åhman Eva, Vimmerby. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Medeltidsstaden Rapport 55. Stockholm. 86

87 Kalmar: Små schakt - stora frågor - med anledning av Hans Anderssons 80-årsdag Stefan Larsson Kalmar: Small trenches and big questions. In order to develop and design an area of the old town called Valnötsträdet, the municipality of Kalmar formed an interdisciplinary group consisting of planners, architects, landscape architects, archaeologists and an artist in order to develop methods for an increased interdisciplinary cooperation in relation to urban planning. In contrast to established practice, archaeological investigations were conducted very early in the process in order to produce a knowledge base for the planning, design and future use of the area. The excavations have also produced a wide range of knowledge with the potential to discuss aspects concerning the constitution of urbanism in a north European context as a study of performative material and spatial practices for translation and reproduction of semiotic communities/networks constituting urban habitus. This article focus on some of the experiences made, pointing out shortcomings and obstacles within the present organization of urban development and cultural heritage management. Arkeologer är, bland mycket annat, sysselsatta med dateringar och tidräkning. Som ett slags tidens vaktmästare försöker vi begripliggöra stratigrafi som tidens utgjutelse materialiserad som serier och rytmik. Vi tycker oss kunna ge tiden konkret form genom relationsscheman, listor, tabeller och fasindelningar, vilket känns tryggt och bra. Mera sällan har vi möjlighet att reflektera över själva tidens gång. Bemärkelsedagar, som Hans Anderssons 80-årsdag, ger dock anledning till en stunds eftertanke för att sortera i den icke-materialiserade tid vi kallar minnen. Jag kände mig hedrad av att bli ombedd att hålla ett inlägg vid det seminarium som tillägnades Hasse. Anledningarna var flera. För det första är han alltid en ständig inspirationskälla och bollplank. För det andra slog det mig att han helt enkelt kommit att prägla en stor del av mitt liv som nu, under mer än trettio års tid ägnats åt att grubbla över städer och Den 87

88 META 2017 tidiga urbaniseringsprocessens konsekvenser för nutida planering (vilket kanske inte är helt sunt). Arkeologi och planering Att det funnits möjlighet att fördjupa sig i städer beror på att de är klassificerade som fornlämningar (eller, i ärlighetens namn tycks det inte vara städerna som enligt Riksantikvarieämbetets lämningstypslista är fornlämningar utan något som kallas stadslager ), vilket vi nog också kan tacka Hasse och Projekt Medeltidsstaden för. Att projektet fungerade som en isbrytare har stått klart för oss som då var för unga att vara med på den tiden. Det innebar en legitimering, institutionalisering och professionalisering av stadsarkeologin. Och även om det fortsatt finns stora regionala variationer är arkeologin en sällan ifrågasatt del av den kommunala planprocessen. Detta är inte alltid en dans på rosor, för att uttrycka sig milt. I all synnerhet som det hårda trycket på bostäder ställer oss inför en nygammal situation. Förtätningar av tomter, eller hela kvarter, ska nu göras i allt raskare takt. Min erfarenhet är att det på många håll funnits en dålig beredskap för, och kunskap om, vad moderna undersökningar i städer kräver i form av tid och resurser. Det innevarande uppdragsarkeologiska systemet, med dess upphandlingsliknande förfarande, gör det också svårt att föra en tidig dialog med olika exploatörer om t.ex. kunskapsbehov, placering och omfattning av nybyggnation utifrån antikvariska hänsyn o s v. Planeringen präglas fortfarande av bristande kommunikation och ett slags seriellt organiserat stuprörstänkande. Arkeologin kommer fortsatt ofta in som en form av instrumentellt servituthävande i ett mycket sent skede av planarbetet, upphandling görs som regel när alla beslut är tagna och fastslagna. Värdet med den arkeologiska kunskapsproduktionen blir i dessa fall aldrig formulerat eller integrerat i stadsrummets gestaltning och användning. Städernas tidsdjup som levda miljöer osynliggörs (Cornell m.fl. 2015). Detta glapp och att vi inte kommer in tidigt i planprocessen upprätthålls genom det som kallas för det uppdragsarkeologiska systemet: det går egentligen inte att göra uppdaterade, grundläggande kunskapssammanställningar och synteser i form av arkeologisk utredning i städerna, eftersom de redan är kända fornlämningar. I den mån vi kan samla kunskaperna görs det i samband med avrapporteringen av den eventuella slutundersökningen, färdigställd långt efter det att den nya bebyggelsen är på plats. Det känns som om vi alltid kommer in med rumpan först (för att tala skånska). Allt är dock, som tur är, inte dystert. Det finns kommuner och länsstyrelser som uppmärksammat, åtminstone delar av, problematiken och skapat utrymme för andra arbets- och samverkansformer. Under senare år har jag haft privilegiet att arbeta med ett sådant projekt. 88

89 STEFAN LARSSON Det gäller kvarteret Valnötsträdet i Kalmar gamla stad, där kommunen beställde ett arkeologiska kunskapsunderlag inför och i samband med detaljplanearbetet. Valnötsträdet i Kalmar Kvarteret Valnötsträdet ligger mitt emot Kalmar slott och hyste fram till stadsflytten i mitten av 1600-talet stadens kyrka, torg, rådhus och ett antal välbyggda stenhus. Årligen har slottet tiotusentals besökare men till följd av att staden flyttades till Kvarnholmen finns idag inga synliga spår efter den medeltida stad som en gång utgjorde en välmående ekonomisk och politisk knutpunkt, vilket utgjort något av ett pedagogiskt problem. Kvarteret består idag av uppvuxen park, i norr Biblioteksparken och i väster Gamla kyrkogården. Bebyggelsen i den södra delen av området uppfördes mellan 1877 och sent 1920-tal som länslasarett. Efter ombyggnader användes lokalerna från 1950 i huvudsak som skola sålde Kalmar kommun området till ett av stadens bygg- och fastighetsbolag som renoverat och gjort om de gamla lasaretts- och skolbyggnaderna till bostäder (fig. 1). I samband med försäljningen påbörjades arbetet med att upprätta nya detaljplaner. En fråga var hur områdets kulturhistoriska värden kunde bibehållas och utvecklas. Ett gestaltningsprogram, Riktlinjer för konst och gestaltning av utemiljön i kv. Valnötsträdet, låg färdigt Målet var att genom en modern tolkning av området, lyfta fram den gamla staden och skapa en helhet av den historiska miljön runt Gamla kyrkogården, Stadsparken och Kalmar slott. Då delar av de kulturhistoriska värdena befinner sig under mark inbjöds arkeologer att tillsammans med arkitekter, landskapsarkitekter och en konstnär medverka i arbetet. Plan- och gestaltningsarbetet i kvarteret Valnötsträdet utvecklades till ett interdisciplinärt utvecklingsprojekt, som förhoppningsvis kan vara av vidare värde för kulturarvsarbetet som en kraft för en socialt hållbar stadsutveckling (Orrje m.fl. red. 2013; Englund, Frank & Larsson 2014; Cornell m.fl. 2015). Som en del av projektet har vi mellan 2011 och 2016 gjort en serie av begränsade, men riktade, förundersökningar (Larsson & Menander 2011a, 2011b; Larsson m.fl. 2012; Larsson 2014; Larsson & Stibéus 2017). Utöver att dessa inneburit den största samlade nyproduktionen av arkeologisk kunskap om Kalmar gamla stad sedan och 30-talet, har förundersökningarna gjorts utifrån arbetsgruppens gemensamt formulerade problemoch frågeställningar, det vill säga själva efterfrågan på arkeologisk kunskap har tagits fram genom diskussion mellan beställare, (kommunen), beslutsfattare, (Länsstyrelsen) och utförare, i form av arkeologer, landskapskapsarkitekter och en konstnär. Inom branschen talas det mycket om att vi arkeologer ska skapa ny 89

90 META 2017 Figur 1. Kvarteret Valnötsträdet markerat på ett utsnitt ur Fastighetskartan över Kalmar, det gamla stadsområdet. och efterfrågad kunskap, något som förutsätter att exploatörerna vet vad de vill ha ut av en undersökning. Ofta vet de emellertid inte ens om att de skulle kunna ha någon 90 form av önskemål eftersom de är insocialiserade i att betrakta arkeologin som en ekonomisk Svarte Petter, snarare än som en potentiell kulturell resurs. Än mindre vet de att man

91 STEFAN LARSSON genom diskussion med arkeologerna skulle kunna formulera vad det kulturhistoriska värdet kan tänkas bestå av och hur detta kan realiseras. Eller rättare sagt, kunde ha. Som regel är kommunikationen indirekt och går via länsstyrelserna. Rör det sig om större undersökningar, där det ska lekas affär och göras upphandlingsliknande förfarande, är det helt enkelt inte tillåtet. I exemplet med kvarteret Valnötsträdet har två aspekter varit av avgörande betydelse. För det första har Länsstyrelsen varit en aktiv diskussionspart, för det andra har man från kommunens sida låtit processen ha sin gång, med allt vad det inneburit av reflektioner och omprövningar, och ur arkeologisk synvinkel, större möjligheter till fördjupning. Kommunens har även i andra sammanhang initierat arkeologiska kunskapssammanställningar, som då inte alltid har behövt beslut enligt KML. De förundersökningar som gjorts i Valnötsträdet har dock gjorts efter villkorade beslut av Länsstyrelsen. Med undantag för några inledande begränsade provschakt 2011 har undersökningarna kunnat genomföras genom att avlägsna sentida bärlager och efterdokumentation i äldre schakt. Påträffade lämningar har lämnats in situ. Trots de berättigade och gemensamt diskuterade begränsningar som gällt förundersökningarna har vi vunnit insikter som inte bara berör Kalmar utan även gett viktiga bidrag till forskningen kring den förindustriella urbaniseringen i Östersjöområdet. En medeltida köpstad under gräsmattorna Kalmars politiska och ekonomiska betydelse har genererat omfattande historisk forskning, nu senast av Dick Harrison (2017). Däremot får arkeologin, trots ganska omfattande grävningsverksamhet på och 1930-talet, sägas ha varit något underkommunicerad, åtminstone inomvetenskapligt. Såväl kvantitet som kvalitet på det som framkommit vid förundersökningarna har ständigt överraskat oss. Utöver delar av bevarade gator och stenlagda ytor har lämningarna efter 18 stenhus exponerats i de olika schakten i kvarteret Valnötsträdet och ytterligare fyra vid Fjärrvärmedragning i Kungsgatan som avgränsar kvarteret söderut. I Olle Ferm, Sigurd Rahmqvist och Lars Thors sammanställning (1987) av skriftligt källmaterial lokaliserade de, exklusive bodarna i hamnen, 228 fastigheter. Av dem har 40 (17,5 %) explicita omnämnanden av stenhus, källare eller loft som kan tolkas som murade hus. I samband med fördjupningsarbetet gjordes en sökning på källare, golv, grund/husgrund respektive mur i Länsstyrelsens undersökningsregister, vilket gav vid handen att ett minimum av 61 observationer har gjorts under åren. Talet är moderat räknat eftersom det inte alltid framgår ur avrapporteringen om det i de 91

92 META 2017 fall som det påträffats två eller tre murar rört sig om flera huskroppar. Sammanlagt har alltså ett minimum av 84 olika stenhus konstaterats vid undersökningar i Kalmar gamla stad (Larsson, manus). Det visar att stenhus har funnits över i stort sett hela stadsområdet. Uppfattningen om att staden skulle ha präglats av trähus kommer sannolikt från Johan III:s gnäll om bebyggelsen som låg upp emot stadsmuren, dvs. ekonomibyggnader långt in på tomterna (jfr. Olsson 1961, s. 349) Lämningsbilden är relaterad till att staden flyttades till Kvarnholmen under andra halvan av 1600-talet. Allt användbart byggnadsmaterial från den gamla staden togs till den nya (och dess befästningar). Källare, grunder och en hel del stenläggningar har däremot lämnats kvar det har som bekant aldrig varit brist på sten i Småland. Även fyndmaterialet är av hög kvalitet och understryker att Kalmarborna varit synnerligen väl integrerade i en nordvästeuropeisk urban kultur. Av det som framkommit vid undersökningarna kan vi sluta oss till att bebyggelse och gatunät varit stabilt, uppfört på ett sådant sätt att det tyder på en ursprunglig planläggning och möjligen någon form av byggnadsstadga. Detta är på sätt och vis något av ett problem. Det vi har av indirekta dateringar (vi har som sagt inte grävt bort något) pekar på att detta tar sin början runt 1200, eller kanske något tidigare. Det är dels väldigt tidigt (för en planerad stenstad), dels verkade konstigt att man utan någon föregående bebyggelse på platsen börjar uppföra en stenstad från grunden. Och en stadsmur. Och en borg. Nyare undersökningar på Slottet och Slottsholmen visar på att en första bebyggelse legat här (Stibéus 2015). Denna går ner i tidigt tal. I det obearbetade fyndmaterialet från Slottsfjärden finns en del äldre keramik som skulle kunna tas som indikation att verksamheterna på Slottsholmen har ännu större tidsdjup. Vad som sker är alltså en överflyttning och omskrivning. Denna inleds runt 1200 och bör vara klar mellan och 1280-talet, då borgen på Slottholmen börjar uppföras. Intressant är att det finns en överenskommelse mellan Linköpingsbiskopen och Ciuibus calmarnie om justering av delar av kyrkogården till förmån för bebyggelse, som tyder på att det redan 1293 funnits någon form av platsbrist och förtätningsbehov (Riksarkivet, SDHK-nr 1593, Erlandsson 2010, s. 36). Den tidiga dateringen gör frågan om aktörskap, intentionalitet och sanktionering komplex. Hårdraget kan man säga att det knappt fanns någon svensk kungamakt som kunnat peka med hela handen vid den här tiden. Lokala potentater och kyrkan är svåra att bortse från, men frågan är om inte Kalmar i huvudsak kan betraktas som en tidig form av artikulering och materialisering av den merkantila klassen. Vi vet för lite om den plats som ligger under 92

93 STEFAN LARSSON Kalmar slott, men det är tänkbart att det rört sig om en merkantil knutpunkt av en viss dignitet och att den artikulationsprocess, som Anders Andrén kallat den kommunala övergången påbörjats här (Andrén 1985). Det intressanta är att den rumsliga representation (planerad stenhusbebyggelse) som framträder i Kalmar gamla stad kan förstås som ett, från kyrkliga monument och stödjepunkter översatt, och vid tiden färdigformulerat symboliskt kapital. Att därifrån anta att det utvecklats rumsliga praktiker, som, i Pierre Bourdieus mening, varit distinktiva i relation till såväl äldre som samtida platser, och som konstituerat habitus vi kan börja diskutera som urbanism, är steget inte långt (Larsson, manus). Kalmar gamla stad tycks alltmer framträda som en nyckellokal för diskussionen kring urbaniseringen och den sociala konstruktionen av de medeltida städerna. Torget som metaforiskt rum I syfte att diskutera aspekter av staden som social konstruktion har i fördjupningsarbetet utgångspunkter från handlings-, nätverks- och urbanteoretiska traditioner prövats (Larsson, manus). Som exempel kan anföras den medeltida stadens torg. Om det medeltida Kalmar kan beskrivas som en knutpunkt i dåtidens ekonomiska och politiska nätverk kan kvarteret Valnötsträdet betraktas som denna knutpunkts ideologiska centrum. Vad vi vid förundersökningarna hittat kan sammanfattas som en ovanligt konsekvent genomförd monumental rumslig representation och en iscensättning av en urban kultur. Området runt torget har utgjort ett sammanhållet rum med starkt symbolvärde och visuell verkan. Torgets oregelbundna form kan förklaras med att såväl stadens rådhus, några av de förnämsta borgarnas residens och kyrkan gavs en maximal visuell exponering utan att de olika elementen sinsemellan konkurrerade. Den visuella verkan har förstärkts av att torget haft en stigning om 6,3 upp till kyrkogårdens ingång och en stiglucka, som vi kan anta ha haft en överbyggnad eller portal. Genom denna monumentala rumsliga representation har borgerskapet exponerat ekonomiskt välstånd, samverkan med kyrkan, och framförallt rådhuset, kommunalitetens palats, symbolen för stadens självstyre. Monumentala rum fungerar som knutpunkter i nätverk och erbjuder på ett känslomässigt plan en känsla av tillhörighet. De fungerar som identitetsplatser och utgör en isotopi, en gemensam bild att referera till. Dess igenkänningsfaktor är väsentlig för upprätthållandet av semiotiska gemenskaper (Lefebvre 1991, s. 220ff). Gestaltningen av torget var ett slags identitetsskapande metonymi för att man ingick i en större kulturell, urban, gemenskap. Det vill säga att torget i Kalmar har i hög grad varit en slags metafor för köpstädernas roll eller 93

94 META 2017 anspråk på i det medeltida samhället (Larsson, manus). Sannolikt har torget (dess västra och sydvästra delar) färdigställts efter 1293, året då biskopen i Linköping och stadens borgare enas om att justera kyrkogårdens gräns och uppföra bebyggelse. Denna bebyggelse har bildat ett smalt kvarter längs en stensatt gränd. Kyrkogårdens gräns mot torget flyttas ännu en gång, med 1,5 2 m, under 1430-talet för att rymma stadskyrkans utbyggnad efter Erik av Pommerns donation, en justering av det monumentala rummet snarare än en förändring (fig. 2). Flera frågor Undersökningarna i kvarteret Valnötsträdet kan inte bara kasta nytt ljus på nygamla frågor kring urbaniseringens kronologi, dess materialiseringar, om repertoarer för idéspridning samt dess ganska stora variationer i tid och rum. De har visat att även begränsade men tydligt frågeställningsdrivna fältundersökningar kan ge vidare resultat. Dessutom har de också rest frågor kring vår antikvariska procedur- och arbetsordning, behovet av närmare samverkan med kommunernas och byggarnas planerare och arkitekter, Figur 2. Det medeltida torget i Kalmar har utgjort en sammanhållen rumslig representation ägnat att exponera stadens rådhus, några av de förnämsta invånarnas hus och kyrkan. Siktlinjerna har på bilden markerats med en tjockare linje. Bilden t v visar torget och siktlinjerna efter kyrkans utbyggnad på 1430-talet. Efter Larsson & Stibéus

95 STEFAN LARSSON och i förlängningen kring arkeologins nytta och värde. Kalmar, Kalmarsundsområdet och Öland har ett rikt och mångfacetterat kulturhistorisk arv. I kommunens översiktsplan från 2013 framhålls detta också som en av flera attraktionsfaktorer. Regionens många besöksmål har varje år stora mängder turister och de senaste årens undersökningar på Sandbyborg på Öland, Kvarnholmen, Kalmar gamla stad och på slottet har också understrukit och ökat det stora intresse som allmänheten hyser för historia i olika form. Utöver den pågående verksamheten vid till exempel länsmuseet, Kalmar slott, Borgholm och Eketorp pågår diskussioner kring hur detta kapital kan förvaltas och utvecklas. I framtida satsningar kan arkeologin säkerligen spela en väsentlig roll men en vidare utveckling förutsätter nya samverkansformer, där interdisciplinärt framarbetade långtidsperspektiv kan öppna för möjligheter att se det förflutna och dess olika materialiseringar som en resurs på en lång rad sätt. Att som arkeologer kunna möta samtidens utmaningar och problemställningar ger oss dessutom anledning att reflektera över vad det är vi producerar, reproducerar och förväntar oss, och om den kunskap vi levererar alltid är vad som efterfrågas. Det står också klart att behovet av kunskapssammanställningar och synteser är större än vad som ryms inom det nuvarande uppdragsarkeologiska systemet. Frågan är vem som tar ansvar för detta det kan väl ändå inte ligga på kommunerna? Stefan Larsson, arkeolog Arkeologerna, Statens historiska museum, Lund stefan.larsson@arkeologerna.com 95

96 META 2017 References Andrén, Anders (1985). Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark. CWK Gleerup/Rudolf Habelt Verlag, Malmö/Bonn Cornell, Per, Englund, Pia, Ernkvist, Päivi, Frank, Anna & Larsson, Stefan (2015). Utvecklingskraft för hållbar stadsutveckling. Värdeskapande samverkan i Kulturmiljöer. Kv Valnötsträdet, Kalmar. Konst landskap stadsarkeologi. Slutrapport Arkus AAR 2014_ Englund, Pia, Frank, Anna & Larsson, Stefan (2014) Archaeology as a generator for urban development the Case of Valnötsträdet, Kalmar, Sweden. A preliminary report from a work in progress. I: Verdiani, Giorgio & Cornell, Per (red.) Architecture, Archaeology and Contemporary City Planning. Proceedings of the Workshop, sid Dipartimento di Archittetura Iniversità deglio studio di Firenze, Florens. Erlandsson, Karl-Oskar (2011). När, hur och varför uppstod Kalmar? En genomgång av skriftliga och arkeologiska belägg. I: Kenneth Alexandersson, Michael Dahlin, Veronica Palm, Ludvig Papmehl-Dufay & Roger Wikell (red.) Forntid längs ostkusten 2. Blankholmsseminariet år 2010, s Västerviks museum/tjustbygdens kulturhistoriska förening/studiefrämjandeet/samhällsföreningen Blankaholm-Solstadström, Visby Ferm, Olle, Rahmqvist, Sigurd & Thor, Lars (1987). Det medeltida Sverige. Band 4 Småland: 1 Möre: Norra och Södra Möre, Kalmar stad. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Harrison, Dick (2017). Kalmars historia den begravda staden. Historiska media, Lund. Larsson, Stefan (2014). Arkeologisk förundersökning Valnötsträdet 8, Kalmar gamla stad. Arkeologi och gestaltning. Småland, Kalmar län, Kalmar kommun, Kalmar socken, Valnötsträdet 8, fornlämning Kalmar 94. (med bidrag av Adam Bolander, Torbjörn Brorsson, Hanna Menander, Johan Stenvall, Magnus Stibéus och Henrik Pihl). UV Rapport 2014:51. Larsson, Stefan, manus. Staden som idé. I: Mats Anglert & Stefan Larsson (red.) Växjö, Kalmar och Smålands tidigaste urbanisering. Larsson, Stefan & Menander, Hanna (2011a). Förundersökning Valnötsträdet 8, Kalmar gamla stad. Småland, Kalmar kommun, Kalmar socken, Valnötsträdet 8, RAÄ 94. UV Rapport 2011:82. Larsson, Stefan & Menander, Hanna (2011b). Kalmar Gamla stad. Vetenskaplig och pedagogisk potential och åtgärdsförslag. UV Rapport 2011:112. Larsson, Stefan, Menander, Hanna, Stibéus, Magnus & Pihl, Henrik (2012). Arkeologisk förundersökning Valnötsträdet 8, Kalmar gamla stad. Småland, Kalmar kommun, Kalmar socken, Valnötsträdet 8, fornlämning 94. UV Rapport 2012:165. Larsson, Stefan & Stibéus, Magnus (2017). Valnötsträdet 8, Kalmar gamla stad, Arkeologiska förundersökningar 2014, 2015 & 2016, (Med bidrag av Caroline Ahlström Arcini, Adam Bolander, Torbjörn Brorsson, Jens Heimdahl, Jane Jansen, Hanna Menander, Kennet Stark, Johan Stenvall och Håkan Thorén). Arkeologerna, Statens historiska museer, Rapport 2017:2. 96

97 Lefebvre, Henri (1991) [1974]. The Production of Space. Blackwell, Oxford. STEFAN LARSSON Orrje, Henrik, Lindholm, Anna, Olsson, Krister, Pluntke, Susanne, Zimm, Malin, Håkansson Maria (red.) (2013). Konsten att gestalta offentliga miljöer. Samverkan i tanke och handling. Statens konstråd/riksantikvarieämbetet/boverket/statens centrum för arkitektur och design, Stockholm. Stibéus, Magnus (2015). Arkeologisk undersökning och förundersökning, 2013 och Kalmar slott bebyggelse och fynd från talen, Småland, Kalmar kommun och stad, Kalmar slott, RAÄ 53. Arkeologiska uppdragsverksamheten Rapport 2015:54 97

98 META

99 Hundra år i Nya Lödöse - synen på staden då och nu Christina Rosén A hundred years in New Lödöse - the Town in perspective of now and then. The large and still ongoing (2017) archaeological excavations in Nya Lödöse ( ), today part of Gothenburg, has allowed us to challenge some assumptions about the town, formed by earlier excavations and research. A new, and more nuanced, picture of the town is emerging, focusing on its role in the West Scandinavian area, and its networks of people and things stretching in several directions, mostly to the West and Southwest and less so eastwards, into the Swedish kingdom. Inledning Nya Lödöses historia erbjuder inga långa perspektiv av lokal utveckling och rotfast liv. Den ger utpostsamhällets svåra och opålitliga existens, en handelsutveckling på osäker grund, den tillfälliga folkblandningens vanskligheter, ett samhälle på fly mark, där varje generation bär på minnet och skräcken från sin tids krigiska katastrofer (Strömbom 1924, s. 11). För en historisk arkeolog i Västsverige hade namnet Nya Lödöse länge en säregen klang. Platsen var välkänd; Gamlestaden, ett ganska slitet område med en ruffig spårvagnshållplats dit en sällan gjorde sig ärende, utöver att besöka konservatorerna på SVK. Det enda som minde om den nedlagda staden var en minnessten invid en hundrastgård. Föga kunde jag ana att här så småningom skulle komma att genomföras en av de största stadsundersökningarna i landet och att jag skulle bli i högsta grad inblandad i dem. Platsen för Nya Lödöse ligger några kilometer nordost om dagens centrum i Göteborg. Staden låg här mellan 1473 och 1624, men med periodvisa flyttningar och delvis ödeläggelse i samband med krigen. Den fick sitt namn från den betydligt äldre staden (Gamla) Lödöse, cirka 4 mil uppströms Göta älv. Behovet 99

100 META 2017 Figur 1. Platsen för Nya Lödöse i ett sydskandinaviskt sammanhang. av en hamn och en kontrollpunkt närmare havet, liksom en önskan om att slippa betala tull vid Bohus fästning, har framförts som några av orsakerna till att staden grundades här De komplicerade maktrelationerna i området under Kalmarunionen och de oklara gränsdragningarna mellan de svenska, norska och danska rikena har sannolikt också varit betydelsefulla faktorer (Harlitz 2010). Stadsgrundaren var riksföreståndaren Sten Sture d.ä. Platsen som valdes ut ligger där Göta Älv och Säveån möts, således längs flera transportleder i olika väderstreck: mot det inre av Västergötland, norrut mot Värmland och kontaktnätet via Vänern, och västerut mot Atlanten och de europeiska handelsrutterna. Via Öresund nåddes de nordtyska och baltiska områdena. Kontakterna österut, mot de centrala delarna av Sverige, verkar ha varit mindre omfattande. Stadsbornas kontakter inom Sverige har främst handlat om de övriga städerna i (dagens) Västsverige och den omgivande landsbygden. Staden placerades i ett område med redan befintlig agrar bebyggelse, dock inte inom själva stadsområdet. Arkeobotaniska fynd visar dock på agrarbebyggelse nära stadsområdet redan före 1400-talets slut, då staden grundades. Två byar, Kviberg och Härlanda, lades till staden under dess första tid och det finns spår av agrara aktiviteter redan från den allra första stadstiden. Själva stadsområdet, kringgärdat med en jordvall och en grund vallgrav, har förmodligen placerats inom byarnas brukade mark och det är inte omöjligt att en del av landborna blev invånare i den nya staden. De arkeobotaniska analyserna visar att marken har använts till ängsslåtter och delvis till bete (Heimdahl in press). Relationen mellan staden och den omgivande bebyggelsen är en svårutredd, men intressant, fråga som får behandlas vidare i ett annat sammanhang. Nya Lödöse hade inget egentligt försvarsverk, bara en vallgrav och en jordvall. Under en orolig period från 1547 och fram till Nordiska sjuårskrigets slut 1570 var staden formellt flyttad till Älvsborgs fästning, där ett litet stadssamhälle etablerades. Det gamla stadsområdet övergavs inte helt, men vi kan se en övergivandefas på flera av 100

101 CHRISTINA ROSÉN Figur 2. Gamlestaden var fortfarande ett mycket lantligt område i början av 1900-talet. Fotot är taget av Sixten Strömbom 1918 och visar kyrkogårdsschaktet. I bakgrunden ser vi Marieholm och Slakthuset. Foto i GSM:s arkiv. tomterna (Öbrink & Rosén in press). Några borgare tycks ha stannat kvar för att bevaka sina intressen och sina förråd. Under Kalmarkriget blev själva staden tidvis ett slagfält och mer än hälften av borgarna flydde eller flyttade. Först 1619, då den andra Älvsborgs lösen hade erlagts och staden åter kom under svensk överhöghet, flyttade folk på allvar tillbaka till staden. Men under tiden hade Gustav II Adolf börjat smida planer på en ny stad, en stark fästning för den militära stormakten och samtidigt en plats dit främmande köpmän kunde lockas att etablera sig. Särskilt holländska handelsmän, med sina omfattande kontaktnät i hela den kända värden, var önskvärda. Från Nederländerna lockades också experter på dränering och stadsetablering, samt bönder som förväntades föra med sig nya jordbruksmetoder (Almquist 1929, s. 178ff). När Göteborg grundlades kring 1620 beslöt Gustav II Adolf att Nya Lödöse skulle läggas ned och stadsborna flytta till Göteborg. År 1624 drogs stadens privilegier in. Många av stadsborna avvaktade in i det sista med att flytta till Göteborg, inte minst då de tomter som avsatts för dem var belägna på de sämre dränerade delarna av staden och krävde omfattande arbeten med utfyllnad för att bli möjliga att bygga på. Men det gamla stadsområdet tömdes trots allt på folk, även om en del byggnader verkar ha funnits kvar en tid. Stadens jordar och de forna tomterna arrenderades ut som od- 101

102 META 2017 lingslotter till den nya stadens försörjning. Inledningsvis brukades de främst av holländska bönder, men över tid blev de ståndsmässiga lantställen för stadens mer förmögna borgare som här byggde herrgårdsliknande anläggningar, landerier. Flera välkända områden i Göteborg bär idag namn från landerierna, där Liseberg kanske är det mest kända. Det gamla stadsområdet, som snart kom att kallas just Gamlestaden, blir senare föremål för industrialisering. Redan 1729 grundas det Sahlgrenska sockerbruket, vars byggnad ännu står kvar. Senare tillkommer SKF och textiltillverkningen i Gamlestans fabriker. Ännu en bit in i 1900-talet används delar av det gamla stadsområdet till odling med kolonilotter och torp. Arkeologi i Nya Lödöse År 1923 firade Göteborgs stad sitt trehundraårsjubileum, bland annat med en stor jubileumsutställning. Omfattande resurser lades också på forskning kring stadens historia, inklusive Nya och Gamla Lödöse, vilka uppfattades som föregångare till dagens Göteborg. Bland det som genomfördes var flera säsonger med arkeologiska undersökningar i Gamlestaden. Undersökningarna leddes av den blivande professorn i konsthistoria, Sixten Strömbom. Han var bara 27 år när grävningarna inleddes 1915 och skriver senare: Hade jag den gången förutsett omfånget och arten av den uppgift, som skulle läggas i mina arkeologiskt oerfarna händer, är det sannolikt att jag ryggat tillbaka och avsagt mig det hela såsom något, vilket helt översteg min förmåga (Strömbom 1924, s. 3). Detta till trots, så gjordes undersökningarna på ett sådant sätt att resultaten kan användas i våra diskussioner idag, hundra år senare. Strömboms undersökningar ( ) genomfördes till större delen genom att långa, smala schakt grävdes för hand över undersökningsytan och här och var vidgades till större ytor. Mestadels tycks arbetet ha stannat på den övre delen av stadslämningarna, så att stenläggningar och andra konstruktioner lämnades relativt orörda. I några fall grävde man ned till botten. Undersökningarna omfattade ungefär samma område som dagens undersökningar och vi kan alltså idag återvända till Strömboms schakt. Man undersökte dels stadsbebyggelse och gator, dels delar av kyrkan och kyrkogården, med syftet att klarlägga topografi och byggnader. Mindre tonvikt lades på fyndmaterialet, som verkar ha samlats in ganska selektivt (Strömbom 1924, Carlsson, in press). År 1965 undersöktes kyrkoruinen igen. Syftet denna gång var att dokumentera och ta bort lämningarna av kyrkan och kyrkogården, vilket dock inte genomfördes fullt ut, vilket vi fick erfara vid undersökningen 2013, då det snabbt stod klart att antalet gravlagda individer som fanns kvar på den delvis undersökta kyrkogården var mycket större 102

103 CHRISTINA ROSÉN än vi räknat med. År 1969 grävde Hans Andersson och Monica Ockborn ett område på Gamlestadstorget norr om kyrkoruinen inför en stor ombyggnad av den befintliga trafikplatsen under 1970-talets början (vilken ironiskt nog aldrig fullföljdes). Några av schakten grävdes i anslutning till ett av de större schakt som Strömbom undersökt. Då liksom nu var syftet med att gräva ett område intill det gamla schaktet att underlätta en gemensam tolkning av både gamla och nya arkeologiska resultat (Andersson & Ockborn 1969). Därefter har en rad mindre arkeologiska insatser i området gjorts av Göteborgs stadsmuseum och Rio kulturkooperativ (nu: Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ) innan de stora arbetena inleddes med en större förundersökning hösten 2012 (Rosén 2014). Anna Järpe sammanfattade det arkeologiska läget i Gamlestaden i sin rapport inom projektet Medeltidsstaden på följande sätt: Det område där Nya Lödöse låg är idag [1983] hårt exploaterat och eventuella rester av stadsbebyggelsen är till mycket stor del förstörda genom markingrepp som gjorts under de senaste hundra åren. Tämligen omfattande arkeologiska undersökningar har utförts, särskilt inom det norra stadsområdet, men många frågor kring stadens utveckling och bebyggelse återstår att besvara. Nya arkeologiska material kan på grund av schaktningssituationen inte förväntas för större delen av stadsområdet. Inom några begränsade området kan man dock förmoda att tämligen orörda kulturlager finns kvar, även mycket små undersökningar kan ge material som ökar förståelsen av det hittills befintliga arkeologiska materialet (Järpe 1986). Järpe ger alltså en tämligen dyster bild av den arkeologiska situationen i Nya Lödöse. Schaktningsövervakningar och förundersökningar under 2000-talet visade dock att det fanns betydligt större områden av bevarade kulturlager inom stadsområdet än man tidigare trott. Stora orörda ytor fanns både mellan och under 1900-talets industribyggnader. I februari 2013 påbörjades omfattande undersökningar i staden och i skrivande stund (2017) pågår de fortfarande. Det är framför allt den nordvästra delen av staden som undersökts, även om en del mindre insatser gjorts i andra delar. Kyrkan, kyrkogården, stadsvallen och vallgraven, gator samt flera stadsgårdar har dokumenterats. Undersökningarna har gjorts som ett samarbete mellan flera institutioner, med SHMM Arkeologerna, Bohusläns museum och Rio Göteborg Naturoch Kulturkooperativ som ansvariga, och med deltagare från flera länder. I korthet kan resultaten hittills sammanfattas enligt följande. Vid etableringen 1473 stakades tomter om 15 x 15 meter ut och avgränsades med enkla staket. De första åren användes tomterna framför allt till boskapshållning och en del enkla skjul uppfördes. Runt

104 META 2017 började stadsgårdarna byggas upp efter ett relativt enhetligt mönster, med en bostadsdel och en fädel på ömse sidor om en stenlagd gårdsplan. Agrara aktiviteter har noterats på de allra flesta gårdar och på några också hantverk. Samtliga hus, kyrkan undantaget, har varit byggda av trä, med några enstaka exempel på korsvirke. Den nordvästligaste delen av staden verkar ha dominerats av hantverk och här var tomterna något mindre. Efter återetableringen 1570 slogs en del av tomterna samman två och två, men den grundläggande strukturen bestod. I det skriftliga källmaterialet från 1500-talets senare del omtalas hela och halva gårdar och det verkar som att de sammanslagna gårdarna på 15 x 30 meter nu betraktades som helgårdar (Grauers 1923, s 36; Öbrink 2016). De skriftliga källorna är ytterst sporadiska före 1580-talet. Från perioden finns stadens tänkeböcker bevarade (Grauers 1923) och från 1599 och spridda år framåt finns taxeringslängder och hjonelagslängder. Dessa har bearbetats i samband med undersökningarna. Dessutom finns det ett ganska stort material med räkenskaper från staden, som ännu inte är bearbetat (Riksarkivet, Landskapshandlingar, Västergötlands handlingar). Till skillnad från det arkeologiska materialet, som åtminstone på en generell nivå ger intryck av ganska stora likheter mellan stadsgårdarna, visar taxeringslängderna att det var mycket stora ekonomiska skillnader mellan borgarna. Bland de mest förmögna i staden fanns flera inflyttade borgare från tyska och holländska områden, men också en del svenska Figur 3. En av stadsgårdarna under utgrävning sommaren Foto: Markus Andersson. 104

105 CHRISTINA ROSÉN borgare. Intressant nog tycks ingen av dessa ha valt att bygga hus i sten eller tegel, i alla fall har inga sådana påträffats ännu. Undantaget är en stenkällare som undersöktes av Strömbom och vars funktion inte är helt klarlagd (Larsson & Rosén, manus; Öbrink & Rosén, in press; Öbrink & Rosén under arbete). Tre envisa berättelser om Nya Lödöse Parallellt med att de arkeologiska undersökningarna förändrar och fördjupar vår bild av Nya Lödöse, så förändras berättelserna om staden. I historieskrivningen kring staden finns några väletablerade berättelser, några huvudspår som återkommer gång efter annan. Här har jag valt att beskriva dem som tre teman: Den vandrande staden, Handelsstaden och Porten mot väster. De beskriver alla viktiga aspekter på platsens historia, men de har fått en sådan genomslagskraft att de lätt skymmer andra berättelser. De är också starkt knutna till föreställningen om Nya Lödöse som en specifikt svensk stad, vilket måste ses som en förenkling av en betydligt mer komplicerad historia. Den vandrande staden Sixten Strömbom formulerar sig såhär i sin monografi över staden Nya Lödöse bildar andra etappen i utvecklingen av den svenska hamnstaden vid Västerhavet. Det äldre Lödöse hade allt sedan vår historias morgon varit svenskarnas enda köpstad med fri utsegling till Atlanten (Strömbom 1924, s. 11). I projekt Medeltidsstadens rapport över Nya Lödöse formulerar sig Anna Järpe på ett liknande sätt: Men staden var en gång en av landets mest betydelsefulla Den efterträdde Gamla Lödöse och föregick Göteborg (Järpe 1986). Den här tanken på Gamla Lödöse Nya Lödöse Göteborg såsom varande på något sätt en och samma stad som vandrar ned längs Göta Älv, för att kulminera i dagens stad, är en mycket seglivad sådan, som än idag reproduceras återkommande i såväl vetenskapliga som populära framställningar. Vi kan ana en parallell med diskussionerna om de olika bebyggelserna vid Mälaren; Birka Sigtuna Uppsala respektive Stockholm, där den svenska huvudstaden och ärkebiskopsstaden ges rötter ned i äldsta medeltid. I viljan att förankra Göteborg bakåt i tiden till Gamla Lödöse anar vi en önskan att ge staden en historia och betydelse av samma dignitet som huvudstaden. Idén tycks ha uppstått i samband med jubileumsutställningen 1923 och därefter slagit rot. Rent kronologiskt är det svårt att betrakta Nya Lödöse som en efterföljare till Gamla Lödöse. Den äldre staden förlorade visserligen sina stadsprivilegier när Nya Lödöse grundades och delar av befolkningen flyttade dit, men återfick dem senare. Gamla Lödöse förlorade sina stadsprivilegier slutgiltigt år 1646, då Nya Lödöse redan var nedlagt. Däremot förändras funktionerna 105

106 META 2017 hos Gamla Lödöse då den nya staden anläggs och den blir främst en knutpunkt för det lokala omlandet, medan de utrikes kontakterna förläggs till Nya Lödöse och senare Göteborg (Harlitz 2010). På samma sätt är det svårt att se Göteborg som en efterföljare till Nya Lödöse. Städerna avlöser visserligen varandra kronologiskt, med en överlappning på några få år, och en del (okänt hur stor) av Nylöseborna flyttar in till Göteborg under 1620-talets första år. Men Göteborg är något nytt, det är den svenska militärstatens och begynnande stormaktens ambition att bygga en stark befästning vid Göta älv, som samtidigt är en modern rutnätsstad med en hamn. De här olika städerna förstås bäst om de ses i sina egna kontexter och i relation till andra, samtida städer i det här gränsområdet. Handelsstaden Redan Wilhelm Berg menade i Samlingar till Göteborgs stads historia (1882) att Främmande köpmän, hvilka i talrik mängd inställde sig, funno det ofta enligt med sin fördel att nedsätta sig här (s. 40). Nyare studier visar dock att handel visserligen var en betydelsefull sysselsättning i staden, men ändå inte av den omfattning som tidigare, delvis kanske omedvetet, antagits. Vad vi kan säga idag är att en relativt stor del av borgarna i Nya Lödöse ägnade sig åt handel, men oftast inte i någon större skala. Skepp som ankom till staden förde inte sällan med sig last som tillhörde flera olika borgare, både i Nya Lödöse och i andra västsvenska städer (Venstraa 2012). Som exempel kan anföras en lista över ankommande varor till staden Mellan 3 maj och 8 oktober förtecknas 67 poster, alltifrån skepp från tyska städer med upp emot 4 5 olika laster från olika personer, till småposter med salt och matvaror från närområdet (fig. 4). Från den senare delen av 1500-talet och det tidiga 1600-talet finns ett mer omfattande källmaterial som belyser handeln till och från Nya Lödöse, framför allt den som gick till och från holländska hamnar, främst då Amsterdam. Dessa visar en liknande bild, med en rad handlare som köpte och sålde småposter med varor, både i Nya Lödöse och till och från andra västsvenska städer Karlstad, Mariestad, Hjo, Lidköping, Bogesund och som ett undantag två handlare från Nyköping. Därutöver gick kronans handel med koppar via Nya Lödöse, men denna gick så att säga förbi borgarna och koppar handlades mellan kronans representanter och holländska uppköpare. Undantaget var en handfull av de mest förmögna i staden, de flesta med holländska rötter, som agerade som skeppare och mellanhänder (Venstraa 2012). I detta sammanhang bör också den kortlivade stadsbildningen Karl IX:s Göteborg ( ) nämnas. Den låg på Hisingen, mitt emot Älvsborgs fästning, och var anlagd med det uttalade syftet att vara en hamn- och handelsplats för holländska köpmän, som fick omfat- 106

107 CHRISTINA ROSÉN Figur 4. Kartan visar de orter som nämns i Nya Lödöses tullängd 1541 och antalet ankomster från respektive ort. Källa: Riksarkivet, Landskapshandlingar, Västergötlands handlingar, Nya Lödöse tande privilegier här. En del av handeln mellan den svenska kronan och de holländska köpmännen gick denna väg, även om mycket fortfarande också fördes via Nya Lödöse. Karl IX:s Göteborg brändes under Kalmarkriget och återuppbyggdes aldrig (Scander 1975). En lång rad hantverk finns dokumenterade från de sista decennierna i stadens existens. De arkeologiska 107 resultaten visar också på agrar verksamhet på de allra flesta stadsgårdar i form av djurhållning, höslåtter, odling av köksväxter och antagligen en del sädesodling. Utan att kunna fastslå några exakta proportioner mellan olika slags sysselsättning, så kan vi anta att de flesta av borgarna och andra i staden livnärde sig på en blandning av småskalig handel, jordbruk, hantverk och diverse till-

108 META 2017 fälliga sysslor. Några få borgare, med en ekonomisk ställning långt över genomsnittet, har ägnat sig åt handelsverksamhet i större skala. Av dessa hade majoriteten ett ursprung i holländska och tyska områden och en del fungerade som agenter till köpmän i till exempel Amsterdam. Enstaka borgare med förmodat svenskt ursprung hör också hemma i den här gruppen. Handelsstaden ska kanske snarast definieras som mångsysslarstaden, ett synsätt som för övrigt ligger helt i linje med aktuell forskning kring arbete och arbetsorganisation (Lindström et al 2017; Larsson & Rosén, manus). Porten mot väster Nya Lödöse har ofta uppfattats som Sveriges port mot väster, vilket ju är helt riktigt om vi med det menar att staden (och senare Göteborg) var den enda utskeppningshamnen mot väster före 1600-talets mitt (med undantag för Brätte under den danska perioden ). Men frågan är hur porten såg ut åt andra hållet, alltså om vi ser på inflödet av varor och vart de tog vägen. Utflödet av varor omfattade, som vi såg ovan, stora laster av koppar och järn, liksom timmer. Timret kom från norska områden och ibland från Dalsland och Värmland. Utskeppning av svenskt ektimmer var dock mestadels förbjuden. Animaliska produkter, framför allt från nötboskap, skeppades också ut via Nya Lödöse i stor skala. Inflödet var mer varierat, men huvuddelen av posterna utgjordes av tyger, matvaror (däribland mycket fisk) och drycker, främst öl. Det finns flera tullängder från Nya Lödöse bevarade, från 1500-talets mitt och framåt, med en tyngdpunkt på stadens sista decennier. De är delvis excerperade, men det återstår mycket arbete med dem innan vi kan få en tydligare bild av varuflödet (Strömbom 1924, bilaga 2). Vi vet inte heller i vilken utsträckning varor re-exporterades från Nya Lödöse och vart. De samtida städerna i omlandet är arkeologiskt undersökta i varierande grad, men generellt sett i mindre utsträckning. Borgare från bland annat Kungälv, Falköping och Bogesund handlade via Nya Lödöse, men vi har inte tillräckligt med arkeologiskt källmaterial från dessa städer för att kunna diskutera förekomsten av varor som kan ha kommit via Nya Lödöse. Därtill kommer sådant som fraktades till Nya Lödöse men som endast är summariskt dokumenterat i arkivmaterialet. Keramiken är en sådan företeelse. År 1542 antecknas en pottemakare från Varberg som betalade ½ mark i tull för ett okänt antal lerkärl (Rosén 2015). I det sena 1500-talets tullängder förekommer poster med lerpottor och lerfat, men källmaterialet är ännu inte tillräckligt bearbetat för att vi ska kunna avgöra varifrån de fraktats. Lerkärlen redovisas i skock, där en skock är lika med 60 stycken. Under 1500-talets senare del verkar mellan 6 och 30 skock ha införts årligen till staden (Strömbom 1924, bilaga 2). 108

109 CHRISTINA ROSÉN Det arkeologiska materialet visar några intressanta företeelser vad gäller keramiken. Materialet är fortfarande under arbete, men redan nu kan vi se att många olika typer av keramiskt gods nådde staden från en rad olika platser. Möjligen förekom det också en lokal tillverkning av rödgods, kanske främst under den äldre stadstiden. ICP-analyser antyder en sådan tillverkning, men ingen verkstad eller pottemakare har kunnat identifieras i det arkeologiska eller det skriftliga materialet. Vi har olika typer av svartgods, dels jydepotter från kända tillverkningsorter, dels andra typer av reducerat bränt gods som vi ännu inte har kunnat fastställa proveniensen för, men som möjligen härrör från andra danska och nordtyska områden. Relativt få kärl av denna typ är identifierade från andra delar av det dåtida Sverige, även om exempel finns från Stockholm. Det generella intrycket från de studier som hittills gjorts av keramiken i Nya Lödöse är att det samlade kärlinventaret visar likheter med andra, samtida, västsvenska städer. Dock är andelen lergodskärl från tyska områden och från Nordsjökusten ovanligt stor. Likheterna med öst- och mellansvenska städer är inte lika påtaglig. Intrycket är också att keramiken i huvudsak stannade i staden. Keramikinventaret på den omgivande landsbygden och de västsvenska småstäderna består nästan uteslutande av rödgods (Carlsson & Rosén 2002; Carlsson et al 2017). En annan bild av kontaktytorna mot inlandet får vi genom att se vart Nylöseborna flydde och flyttade under krigsperioderna (fig. 5). Vi har källmaterial från 1570 (Älvsborgs lösen), men framför allt från tiden för Kalmarkriget ( ) och åren fram till avflyttningen till Göteborg. Här framgår det tydligt att borgarna rörde sig inom dagens Västsverige. Kring 1570 fanns det Nylöseborgare i Partille och i Lidköping med omnejd, i samband med Kalmarkriget och den åtföljande danska tiden (fram till 1619) finner vi grupper av Nylöseborgare i Alingsås (då alldeles nygrundat), Brätte, Lidköping, Mariestad och Falköping och dessutom enstaka Nylöseborgare i Skara, Bogesund, Karlstad, Skövde och Örebro (Larsson & Rosén, manus). Här får vi intrycket att de människor som bodde i Nya Lödöse hade sina kontaktnät till allra största delen i Västergötland. Det sydsvenska höglandet innanför ådalarna liksom Tiveden utgjorde tydliga barriärer mot de centrala och östra delarna av Sverige. Samtidigt hade staden omfattande kontakter mot Jylland, Fyn, Skottland och en rad tyska och holländska städer. Porten var öppen mot väster, men vägen vidare österut var inte särskilt befolkad. Slutord Tydliga skillnader mellan de östra och västra delarna av Sverige har uppmärksammats i flera sammanhang tidigare och de är synliga än i dag på flera sätt. De resultat som undersökningarna i Nya Lödöse 109

110 META 2017 Figur 5. Nylöseborgare i andra städer De flesta av dem verkar ha återvänt till staden efter Källa: Älvsborgs lösen Riksarkivet. hittills givit visar en liknande bild. Staden hade helt uppenbarligen stora kontaktytor mot väst och sydväst, medan kontakterna mot de centrala delarna av det dåtida Sverige var mindre omfattande. Repre- sentanter för staden reste då och då till Kalmar, Vadstena, eller var nu kungen för tillfället uppehöll sig, för att överlämna skatten, men de dagliga kontakterna gick åt andra håll. De omfattade inte bara de mer 110 META 2017-inlaga.indd 110 6/5/2017 8:32:24 AM