Äntligen Vi har legat i Cambridge! Solen flödar

Transkript

1 Svalorna gjorde sina låga störtdykningar för att fånga mat till sina små telningar, höjde vi blicken så fastnade den på de snöhöljda bergen i bakgrunden. Nya Zeeland är ett fantastiskt land, och vi hade förmånen att få bila runt bland alla sevärdheterna Loggbok nr 115 Äntligen Har vi nu med oss allt? Bilen var i alla fall fylld med många saker som skulle bli nödvändiga för den planerade trippen ner till den södra av Nya Zeelands två stora öar. Hade vi turen med oss för ett bra väder? Att tälta i 5-gradigt ösregn, är ju ingen önskedröm för två pensionärer. Vi hade varit på den ena inköpsrundan efter den andra. Ränna i affärer är både tröttsamt och kostsamt. I en affär var tältens pris nersatta, i en annan sovsäckarna. Skulle vi köpa ett litet campingkök? Kanske det var nödvändigt, om vi inte alltid kom till en organiserad plats för tält. Med bilen fulltankad, solglasögonen påsatta och den nyinköpta kartboken i knäet, bar det av söderut. Vägen ner mot Auckland hade vi kört några gånger, så snart var vi uppe i samma våldsamma farter som de övriga. Här körs det nämligen ganska fort och farten är nog mer uppskruvad här än hemma. Vi har legat i Cambridge! Visserligen bara för en natt. Många platser har namn som invandrarna tog med sig. Vi hade inte tänkt stanna där först, men vi fick ändra oss. Margareta, en kusin nere i Åhus, hade ett par cyklande kompisar här nere. Vi hade fått telefonnumret till dem och tyckte att vi borde kolla vad de är någonstans. Vi fick kontakt med varandra och de var just utanför Cambridge och satt på en parksoffa för att invänta lite svalare väder, innan de cyklade den sista biten in till stan. Vi kommer och möter, bestämdes. Vi tillbringade en trevlig kväll tillsammans och vi fick resa vårt tält för första gången. Tälten är ju lite annorlunda nu, än på den tiden vi var scouter, men pinnarna var lika svåra att få ner som då. De som planerar tältplatser och lägger grov singel bara några centimetrar under gräsmattan, (om den nu finns) har nog aldrig tältat. Tack och lov så hade vi med en liten hammare. Ju äldre bil man har, desto mer verktyg fordras, därför hade vi hammaren med oss. Vi hade årsmodellen före den man behöver en rulle ståltråd! Varje campingplats har kök med allt som behövs förutom kastruller. Vi hade ju allt med oss, så vi behövde inte utnyttja möjligheten att hyra dessa. Anslag fanns att: på grund av att köksutrustningen försvann, fann man sig nödsakad att inte utrusta sina kök komplett! Solen flödar En sak är i alla fall bra med de nya tälten. De går snabbt att riva och packa ihop. Vi hade fått tipset att köpa en pressening att ha under tältet. Så alla grässtrån och liknande fastnade på den i stället för tältet. Tältet består av ett yttertält, som stoppar för regn och ett innertält som är luftigt, men stoppar för mygg och andra fridstörare. Hela konstruktionen hänger i ett par delbara långa stänger. När allt är färdigt, så är likheten med en igloo påfallande, men temperaturen i Gun-Britts vintersovsäck är i överkant, ja, till och med så mycket, att det obligatoriska nattlinnet åkte av.

2 Vi hade bestämt oss för att åka runt en halvö, som vi hört hade vacker natur. Man skulle följa den vackra vägen SH35 runt halvön och komma ut till Nya Zeelands östligaste udde, innan man tog av i nästan sydlig kurs och kommer till Gisborne. Vi kom ut till kusten från Cambridge i strålande sol och det var mycket varmt, så lusten att bada infann sig. Men det var bara att känna på vattentemperaturen, för att utan problem avhålla sig för dylika utsvävningar. Dessutom såg vi utåt halvön att molnen började tona upp sig. Vi kom i alla fall fram till Raukokore evangeliska kyrka, som majestätiskt reser sig mot skyn och med havet som granne. Faktiskt har pingviner varit uppe och häckat vid kyrkan. Då kom regnet! Vi hade regn nästan hela vägen runt denna vackra halvö, och missade därmed många fina upplevelser. Bland annat så är det här som man först odlade potatis, om det nu är något att titta på. På vägen ner mot Gisborne vid Talanga bay, har vi Nya Zeelands längsta pir. Den sträcker sig 660 meter ut i havet och är en lagom bensträckare, efter den kurviga vägen ner mot Gisborne. Gisborne Bara ett 20 tal meter från havet satte vi upp vårt tält och pumpade upp vår tvåbäddars gummimadrass. Faktiskt mycket bekväm och man sover bra på den efter den kraftansträngning det är att få i luften. Den är som en stor dubbelsäng och täcker hela golvet i vårt tält, dessutom ca 2 decimeter tjock. När vi pumpat hundra slag med luftpumpen har man fått sånt flås, att det skulle gå fortare att sätta munnen till madrassen och andas upp den. Fastän denna kraftansträngning, sov vi mycket dåligt denna natt. Vi låg och funderade på detta med tsunamisvågor. Vågorna dundrade mot stranden hela natten och det var faktiskt skönt när morgonljuset kom och vi kunde gå till köket och koka vår havregrynsgröt. Det är nog bara en morgon vi inte fått gröt och mjölk till frukost. Nya Zeeland har mycket fint torrmjölkspulver, så vi blandar till så mycket mjölk, att det precis räcker till gröten. Vi hade köpt en liten, liten 12 volts batteridriven kylbox, storlek ca 5 liter, men lagom för några korvar och en ostbit. Tog i alla fall tre ampere från uttaget i bilen. Gisborne har nästan 35 tusen innevånare och är lite bekant för oss med kortvågsradio. Här bor nämligen en av de sändaramatörer som vi använder för att sända våra mail över kortvågsradion. För övrigt är stan Nya Zeelands östligaste stad och den närmaste staden till Datumlinjen i världen. Det är den stad som först ser dagen också i hela världen. Jag vet inte om de som bosatte sig för mer än 1000 år sedan visste om detta. Men det var med två stora havsgående seglande kanoter som maorierna först kom hit och de döpte platsen till Turanganui a Kiwa. Även Cook hade sin första landning i Nya Zeeland här Gisborne med omgivningar är mycket bördig och det odlas mycket tropiska frukter. Området har också många vingårdar. Napier Vi hade bestämt med våra seglande vänner Karen och Alf, att vi skulle hälsa på dem nere i Napier. De hade seglat dit ner sedan vi kom till Nya Zeeland. Alf höll på med att restaurera en stor fiskebåt och jobbade nästan dag och natt. Det var ett skönt avbrott, konstaterade han, att vi kom vägen förbi, så kunde han få ett avbrott i jobbet. Alf har ju inte kommit upp i mogen ålder än och måste skrapa ihop pengar för fortsatt seglande. Vi hade ett par trevliga dagar tillsammans. Karen har sin far boende här och kunde staden både utan och innan. Det är ju inte varje dag man får en så insatt ciceron. Men vi måste ju vidare, hur trevligt det än är. Vi siktade på att komma ner till Wellington, för att ta färjan över till Picton och Sydön.

3 På vägen dit ner är det en mycket lång och brant backe och det var lite för mycket för vår gamla Mazda. Nästan uppe på krönet så pekade temperaturmätaren på H och det var bara att köra in till den fina utsiktsplats som finns uppe på krönet. Det bubblade lite obehagligt i kylaren och det var bara att ytterligare studera utsikten på båda sidor om krönet innan det slutade bubbla. Man ser ner i dalarna och det är faktiskt tjusiga vyer. Wellington Jag har ju skrivit om denna stad tidigare, så vi hoppar över allt utom detta med biljettköp till färjan. Vi åkte till biljettkontoret och det konstaterades snabbt att dagen efter var det fullt, vi kunde möjligen komma med i övermorgon, men då med den färja som gick sent på eftermiddagen. Vi skulle då komma fram till Picton just innan mörkret lade på locket och vi skulle få ha pannlampor för att resa tältet. Vi ringde faktiskt över till Picton och fick tag på en cabin. På dessa tältplatser som vi använder, finns det olika inkvarteringsmöjligheter. Bland annat finns det standardkabiner, som består av en eller flera sängar, ibland med ett kylskåp, en brödrost samt en vattenvärmare. Denna är det enklaste om man vill ha fast tak över huvudet. Sedan finns det i ökande grad mer lyx, fast det kostar en hel del. Denna standardkabin kostar mellan 50 och 100 kronor mer, än att slå upp sitt tält. Jaha, vi får väl ta den färjan då, bestämde vi tillsammans. Det blir 325 dollar (x5 för sek) för bil och två personer. Det var bara att släppa det krampaktiga taget om kreditkortet och betala. Nu efteråt vet vi att om vi talat om att vi var över 60 hade vi fått 100 dollars rabatt. Dålig stil av kassören att inte upplysa oss detta. Vi ser ju inte så unga ut, tror vi i alla fall. Hade vi gått till en informationsdisk, hade de bokat färjan för oss och då hade vi kommit ner till 190 dollar, vilket vi betalade på tillbakaresan. Marlborough sound Man krossar Cooks Strait (sundet mellan nord-sydön), vilket kan vara ganska gungigt. Vi hade tur och kunde äta en bit mat under den 3,5 timmar långa båtresan. För det mesta stod vi ute på däck och tittade på sjön som betedde sig mycket konstigt. På många ställen fanns vad man kallar races. Sjön är helt oregelbunden och kommer från alla håll och bryter våldsamt. Men vi kom snart in på lugnare vatten. Nästan sista timmen går man inne i Marlborough sound som är smalt och vindlande, om man åker med en stor färja. I Picton var det bara att åka på land och sedan söka upp vårt rum för natten. Skulle nästan tro att det var containers som var iordninggjorda med upptagen dörr och några fönster. Man får traska ganska långt upp i lyx, om det skall finnas toalett. Det finns ju ingen toalett i tältet heller. Som nödlösning så köper man en plastspann med tätslutande lock och använder den när det rinner till. När man tältar så kan det ju vara ganska nära till nästa tält och ljusisoleringen dålig, så det kan vara lite pinsamt att låta sitt vatten mitt i natten. Men man har lärt sig genom träning. Alternativet var ju att klä på sig och vandra en lång väg till den ordinarie toan. Dagen efter så skulle vi träna lite alpkörning. Vi hade ju detta med bilens känslighet för temperatur i färskt minne. Vi körde ner till Blenheim och vidare mot Nelson. Där finns det en liten underbar väg mellan Havelock och tillbaka till Picton som heter Queen Charlotte Drive. Den hade vi utsett till teststräcka. I Wellington hade jag köpt kylarrengöring och vi hade spolat kylaren efter alla konstens regler. Nu skulle vi testköra. Det fungerade gaska bra men inte till 100%. Vi fortsatte sedan ner mot Kaikoura och reste vårt tält. Mitt emot campingen fanns en Caltexmack med en duktig mekaniker. Vi misstänkte nämligen att topplockspackningen hade gått sönder, men lite konstigt var det dock, för kylaren tappade inte något vatten. De gjorde en grundlig undersökning och kunde i alla fall konstatera att topplockspackningen var

4 hel. De spolade kylaren de också, och provkörde flera mil. Nu är det säkert bra, konstaterade de. Dagen efter så var allt klart och vi körde ut på udden vid Kaikoura och kunde fröjda oss åt att se både säl och massor av delfiner. I Kaikoura finns många turistfällor. Här valskådar man, tittar på säl, delfinskådning mm. Det mest fascinerande var nog helikopterfärderna. Det fanns två helikoptrar som man kunde ta en 10 minutersfärd med ut till sälarna, valarna eller delfinerna. På tal om helikoptrar, vi mötte två damer, som vi kom i samspråk med. En Nya Zeeländska med tre söner och hon hade sin kusin från England på besök. Varför nu detta? Jo, hon omtalade att alla tre sönerna var helikopterpiloter och en av dem, som normalt flyger ute till havs för att spåra stora fiskstim åt fiskare, hade landat på ryggen på en val. Alla tyckte det var fantastiskt, men jag undrar hur valen kände sig? Varmt om fötterna Det var mer än bilen som gick varm. Nästa anhalt var Hamner springs, vilket lockade med varma bad mm. Nya Zeeland är ju mycket rik på heta källor mm, eftersom en av de tektoniska plattorna (eller kanske två) är just här, vilket orsakar vulkanutbrott med mera. Vi passade på att riktigt fira att bilen förhöll sig normal. Det resulterade i en god middag för två, med utsikt över folk som hoppade från pol till pol med olika temperaturer. Den varmaste polen tror jag höll över 40 grader, värmd av energi från jordens inre. Så var det då dags att passera det första passet. Hur skulle det gå på vägar som var både kurviga, branta och med stup på sidorna? Vi försökte läsa i Lonely Planet vad som väntade oss, men mycket om höga pass stod det lite om. Vi körde på i alla fall och beundrade den växlande typografin som omgav oss. Vi stannade ofta då det stod en brun skylt som omtalade, att här fanns det sevärdheter. Det kunde vara vattenfall, några konstiga stenar, historiska platser mm. Det var ju allt detta, som vi kommit hit för. Rätt som det var hittade vi en sten som visade att här var högsta punkten på Lewis pass. Det var verkligen ett antiklimax, vi som berett oss på det värsta. Bilens temperatur var t o m något under det normala. Nu gick det utför och vi siktade snart Westport, som är den nordligaste staden på västkusten. Ni måste se på kolmuseet, fick vi veta hos damen på campingplatsen. Vi var i ganska god tid så det passade bra. Nya Zeeland är rik på kol och det finns både gamla nedlagda gruvor som nya, där man hämtar kol idag. Som vanligt är det lite högröstade miljöknuttar som ondgör sig över koleldade kraftverk. Kärnkraft är ett så fult ord här att man inte ens får säga en förkortning, så återstår då termisk kraft, vattenkraft och sedan vindsnurror. Mer om termisk kraft senare. På kolmuseet träffade vi en intressant guide som genast föreslog oss att åka upp till Denniston, vilken en gång i tiden var Nya Zeelands största kolproducent. På kolmuseet kunde vi se en video om hur man bröt kolet och fraktade det ner till havsnivå på en otroligt brant järnväg (ibland 1:1). Vagnen som gick nerför drog den tomma kolvagnen uppför men det fanns även bromsare så det inte gick för fort. Några skelett av gamla vagnar ligger fortfarande kvar i de djupa skrevorna jämte järnvägen. Oj, vad folk fick slita och utsätta sig för faror. Man förstår att livslängden blir längre, då sådana jobb försvinner. Guldvaskning Stora områden av Sydön är rik på mineraler, bland annat guld. Runt 1860 upptäcktes det att det fanns guld i många områden och Nya Zeeland invaderades av guldletare. I många floder och i gamla sjöbäddar fanns lättåtkomligt guld. Vi provade på att vaska guld och vi har faktiskt ett litet rör med små guldflagor med oss hem. Det var spännande att först försöka med

5 en riktig vaskpanna för att upptäcka att det var lättare med en vanlig spade. Det guld vi fick fram är inga stora klumpar, som ligger kvar på botten efter det all sand och annat avlägsnat. Var man för häftig försvann även den blänkande metallen. När man bara hade lite sand kvar, fick man ta till handen och fylla den med vatten och droppa vattnet ner på spaden, för att långsamt låta sanden rinna bort, och se, där låg det åtråvärda guldet. Det var faktiskt spännande och jag förstår att de lycksökare som kom hit, hade guldfeber. Vi kände lite av febern, för vi blev sugna att vaska mer på andra ställen. Jade eller grönsten Två stora glaciärer var nästa mål nedåt vägen. Innan vi kom fram till Franz Josefs glaciär, så passerade vi ett märkligt naturfenomen. Det kallas för pannkaksklipporna. Det måste vi besöka. Tänk ett helt berg med pannkakor! Man skall absolut stanna där, dessutom var det gratis, om man inte ville donera en slant. Mycket fin anläggning så till och med en rullstolsburen person kunde komma ut till klipporna på en del ställen. Dessutom fanns det ett blåshål, något kraftigare än när vi pumpar gummimadrassen. Det är ju när havets dyning har ätit ut klipporna i vattenytan och det blivit ett genombrott uppåt. När stora dyningar rullar in, så pressas luften upp genom detta hål med stor hastighet, samtidigt som ett ljudfenomen bildas. Ingenstans i den södra hemisfären har glaciärer vandrat så nära havet som Franz Josef glaciär och Fox glaciär. Dessa glaciärer är också unika för sin hastighet. Ett flygplan kraschade 1943 på Frans Josefs glaciär, 3,5 kilometer från nedersta kanten, eller vad som det kallas Therminal face. Det tog 6,5 år för planet att passera ner genom glaciären och komma ut. Det blir ca 1.5 meter/dag. Ibland kan glaciären faktiskt röra sig med upp till 5 meter/dag. Vi var framme vid iskanten och kunde se en del små isblock komma nerrasande, samtidigt som en del glaciärfolk gick uppe bland isblocken. De måste ha iskalla nerver? Som vanligt är ju nederdelen av glaciären ganska smutsig, eftersom den är äldst. Men höjer man blicken något, så ser man blåisen. Om solen skiner på denna gamla is får man uppleva något alldeles speciellt. Vi förstår de som, men isyxa, dubbade skor och rep klänger bland dessa mastodontistappar. Fox glaciär är något liknande. Där hände något otroligt. Jag skulle bort och ta en bild en bra bit från stigen och skulle passera en liten bäck. En sten låg lägligt för att ge avstamp för hoppet. Precis när jag hoppade såg jag att det var en greenstone, jade eller nephrite eller vad det nu kallas. Stor som ett mindre kålhuvud, var den. Jag tar den när jag går tillbaka, tänkte jag. Inte hittade jag tillbaka till den stenen, vilket grämer mig än. Queenstown Nästa pass hette Haast pass vilket vi hastade igenom för att komma ner till Wanaka. Vi hade tänkt ligga där, men vi var så tidiga på dagen, att vi beslöt att ta en stor glass. Vi satt i solskenet och tittade på folk. Rätt som det var så kom en tjej och gled in på fiket. Hon var så lik Helen på Smilla att vi började prata om att alla människor sägs ha en dubbelgångare och här passerade Helen s. Några minuter efter så kom Tomas och då förstod vi att det otroliga hade inträffat. Två seglande familjer från Sverige träffades på ett fik i mitten av södra Nya Zeeland. Som alla säger; Världen är allt bra liten. Familjen har sin båt kvar på Fiji och var nere på en resa, liksom vi. Vi tog vägen över Cardrona som slingrar sig ner mot Queenstown. Inte visste vi då att vi skulle passera det högsta passet i Nya Zeeland (1076 möh) som har belagd vägbana. Vi märkte som vanligt inte något förrän vi kom fram till nedförsbacken. Vi fick en jättefin utsikt över Arrowtown och dalen där Queenstown ligger.

6 Vi måste ju nämna detta med bungy jumping, när vi är i Nya Zeeland. Det var faktiskt här utanför Queenstown som man startade den första kommersiella hoppstället och det från den historiska bron Kawarau Bridge från Nu är det byggt ett 8 miljoner NZ$ center med multimedia, café mm. Avståndet ner till vattnet är 43 meter och hopparen skall doppa huvudet om allt är rätt inställt. Smala vägar Dagen efter passerade vi ett olycksställe där ett militärfordon hade, vid möte, kommit för nära räcket och klättrade upp och över räcket och ner i floden som rann kanske 50 meter nedanför. En av de tre föll tydligen ur fordonet och hittades död, men de andra två följde med ner i floden. Vattnet var så strömt att det inte gick att dyka där och det var 20 meter djupt. Det hela var mycket tragiskt, då det var unga pojkar som övningskörde. Det fanns till och med planer på att dämma upp floden i Queenstown, för att minska strömmen. Några dagar senare hittades en av killarna tre kilometer nedströms, så tilltygad att man måste ta till tandkort för identifikation. Trots detta så kör en del Kiwis ganska våldsamt med sina bilar, även på dessa vägar. Man får titta mer i backspegeln än framåt och köra in på alla upptänkliga ställen för att släppa förbi. Nog av gnäll. Staden hade en del att erbjuda. Bland annat kunde man åka gondol upp till toppen på ett intilliggande berg. Strålande utsikt därifrån. Några meter uppåt, så startade dessa paraglidare med en passagerare. Måste ha varit en fantastisk upplevelse att sväva så långt över hustaken och den spegelblanka sjön. Vi har också varit i paradiset. Det var bara att köra utmed sjön Wakatipu (dessa namn!!), som med sina 310 meters djup är en ordentlig sötvattensreservoar. Uppe vid Glenorchy tar en liten grusväg vid och på den når man paradiset. Te Anau Så var de då dags att åka till de ställena som alla pratar om, Milford Sound och Doubful Sound. Vad är nu detta för något? Jo, nere i sydvästra hörnet går bergskedjorna ända ut till havet och avslutas med långa vikar med höga berg på alla sidor. Som i Norge, man kallar området för Fjordland. Milford Sound är den mest omtalade och besökta. Från Te Anau, som var vår bas för några dagar, är det lite dryga 8 mil till botten på viken där alla kryssningsbåtar lägger till. Klockan var halv fem på morgonen när det började röra sig i sovsäckarna. Vi hade bestämt att försöka komma med den första turen ut i Milford Sound. Det var svart ute när vi trevade oss fram till bilen, som stod parkerad bra några meter från vårt tält. Det var en hel del tält på platsen och det var nog många som undrade vad det var för konstiga människor som körde iväg klockan 5 på morgonen. Hur som helst, vi fick en fin resa och såg ljuset återkomma. Vi undvek ett par kollisioner med possumdjuren. Otroligt vad många det finns. De flesta människor försöker köra över dem, men rent reflexmässigt så både bromsar vi och styr undan när de kommer skuttande. Vägen var i alla fall rolig att köra. Man skall över ett pass här också. Det var en man som hette Harry Homer som upptäckte denna väg 1889 för att ta sig över berget. Som nödhjälpsarbete under depressionen 1935 byggdes en 1,2 km lång tunnel genom berget, vilket förenklar vägen ganska mycket. När vi passerat tunneln fick vi en fin utsikt över Milford Sound. Vi kom fram i god tid och kunde köpa biljetter till den första turistiska båten. Allt bygger på turism här och det är många företag som kör turistturer. Det är till och med lite prisberoende vilken tid man kommer dit. Mitt på dagen, då alla bussar kommit fram, är det dyrast, medan de tidigare är billigare. Allra dyrast är de båtar som man övernattar på.

7 Milford Sound är mycket lika de Norska fjordarna, med branta fjällsidor som stupar rakt ner i havet. Båten vi åkte med kunde färdas bara några meter från bergssidan, och vi funderade på hur de som var ute med kajaker kunde komma iland. Vattenfall kastade sig utmed bergssidorna och det ena fotoobjektet avlöste det andra. Snart stördes friden av surrandet av helikoptrar och andra flygplan. Från många städer och platser runt området, finns många som tar turisterna med på en Senic Flight, och som flyger utmed bergssidorna. Ljudet från helikoptrar studsar mellan bergssidorna, men det måste vara en fantastisk upplevelse att se det hela från fågelperspektivet. Vi såg faktiskt en pingvin, men med det fågelperspektivet som den fågeln fick, förstår jag att den dök och visade sig inte igen. Hela båten lutade över när kaptenen sa att på höger sida har vi en pingvin. Tänk när minst 100 kameralinser riktas mot den, och en del fotoblixtar går av, stackaren ser ju inga mänskliga ansikten längre. Delfiner kom och lekte runt båten, men de var tydligen mer vana vid turister. Sälarna som låg på en del klippor tittade inte ens, när den ena turistbåten efter den andra kom nära. Då var det faktiskt lite annorlunda i Doubful Sound. Det var i alla fall ett par nöjda och lite trötta resenärer som kom tillbaka till Te Anau. Dagen efter for vi ner till Manapouri, för att se om det gick att boka en biljett till Doubful Sound. Det fanns en plats dagen efter, och eftersom vi är två fick vi slå dank en extra dag i Te Anau. Doubful Sound Efter att ha betalt 452 dollar fick vi våra biljetter och kunde efter en stund klättra ombord på den första turistbåten. Den tog oss över Manapourisjön till en kraftstation på andra sidan. Denna kraftstation är en sevärdhet, för den tekniskt intresserade. Med en stor buss åker vi ner genom en tunnel (2 km) i berget och ner till en stor maskinhall. Med den fallhöjd som är från intaget och ner till turbinerna (200 m) blir det många kilowatt ut i ledningarna. För att frakta de riktigt stora maskindelarna till denna kraftstation, så byggdes det en väg över Wilmot pass som öppnades Det möjliggjorde att vi turister kunde komma över och fram till Doubful Sound. Det finns inga privata bilar där. Det går nämligen ingen väg ut till kraftstationen, så de 6 bussar som finns där är transporterade dit på pråmar från Manapouri. Därför är det inte alls så mycket folk här som i Milford Sound. Denna fjord andades frid och omgivningarna stördes inte så mycket av en massa oljud. Vildheten kom nog lite närmare oss på denna plats och vi tyckte faktiskt det var en fin upplevelse, dock något för dyr. Men som vi sa till oss själva, vi är ju här bara en gång. I slutet av den tre timmar långa båtresan avslutade vi inne i en vik med mäktiga bergssidor och med en liten landtunga nedanför. Detta var en helig plats för Maorierna, varför kaptenen stängde av motorerna och påkallade en tyst minut, för att visa vördnad. Den handlingen gjorde djupt intryck. Att ha tid att göra en sådan handling i denna jäktade värld, där tid är pengar, är beundransvärd. Otago halvön Vi fortsatte vår resa söderut ner mot Bluff, som är Sydöns näst sydligaste punkt (Slope Point är sydligare). Staden Invercargill har ett museum som inte fick missas, vilket vi inte gjorde, men att berätta om allt som fanns där går bara inte. Skulle bli en bok bara om det! Vägen mot Dunedin var mycket mindre kuperad än vi varit vana vid. På vissa ställen fick vi en känsla av att vi var i Skåne. Men för det mesta var det böljande gulfärgade kullar, som rullade förbi bilfönstret. Det har tydligen saknats nederbörd, eller har alla fåren rensat rent. Det var annorlunda i fjordland. Där får man ca 6000 mm regn årligen.

8 En plats som inte fick missas var Nugget point. Vi letade oss ut och fick se gulögda pingviner, sälar, elefantsälar samt en spännande promenad ut till fyren (byggd 1869). Vi filmade en del pingviner men ville inte störa dem. De är otroligt skygga och kommer inte upp på land om de ser en människa. För att få lite bättre vinkel klättrade jag uppför en slänt, minst 50 meter upp från stranden och startade filmkameran. I ögonvrån såg jag något som rörde sig vid mina fötter. Där låg en liten pingvinunge som jag nästan trampade på. Det var bara att sakta dra sig tillbaka. Jag vet inte om den förstod det svenska ordet ursäkta. Varför det heter Nugget Point vet man. Det är därför att klipporna som står ute i vattnet liknar guldnuggets. Men guldnuggets har ingen bestämd form, så alla undrar intressant varför udden heter så. Dagens mål var Dunedin och Aarons camping. Vi hittade dit och kunde resa vårt tält utan bekymmer. Laga vår middag samt sedan titta lite på vädret i TV. På varje camping har man en eller flera tv-apparater för de som inte hyr rum med tv. Vi måste ju kolla vädret varje dag! Det räcker ju inte att bara dra upp dragkedjan i tältet och konstatera att det ser ut att bli en bra dag i dag också. Utanför Dunedin finns en halvö, som namnats Otago. Har namn om sig att vara Sydöns mest lättillgängliga plats med vilda djur. Här finns pingviner, albatrosser, sälar mm, samt ett slott, det enda på Nya Zeeland, enligt någon. Det byggdes 1871 av en William Larnach på halvöns högsta punkt bara för att imponera på sin franska överklassfru. Kostade på den tiden pund vilket i dag motsvarar minst 150 svenska miljoner. Han var tydligen inte så lycklig i alla fall, för han begick självmord senare och valde platsen inne i Parlamentet. Efter den historien till livs, så fortsatte vi mot Royal Albatross Center och Fort Taiaroa. Tyvärr var det helt vindstilla så albatrosserna hade flygförbud. Men däremot var vägen öppen upp till Natures Wonders. Där hade vi hört att de använder 8-hjuliga amfibiefordon och tar oss turister ut på deras marker. 35 dollar/person kostar det, upplyste damen i souvenirshopen. Finns det någon plats? Ja, om en minut kan ni få åka med. Vi hann knappast springa på toa innan vi sex personer bänkade oss i fordonet. Vi fick en mycket duktig guide som körde detta vilddjur, som kunde ta sig fram på de mest konstiga ställen. Gun-Britt och jag fick till och med sitta framme i förarsätet. På många ställen hade det byggts fina gömmen för att vi skulle kunna komma riktigt nära de vilda djuren. Små luckor kunde öppnas och där bakom fanns den sällsynta gulögda pingvinen, både vuxna och ungar. Det var verkligen värt de pengar det kostade. Av guiden fick vi lära oss mycket om både sälar och de gulögda pingvinerna. Dessa pingviner är mycket sällsynta och de riskerar att försvinna. Han berättade också att, eftersom de är så långsamma på stranden, plockar folk upp dem i famnen. Det kan ju vara gulligt att ha en pingvin i famnen för fotografering. Men pingvinen blir så rädd, att hjärtverksamheten går upp på mer än högvarv. Detta medför att de inom ett par dagar helt enkelt får en hjärtinfarkt och dör. Boulders På väg upp mot Omaru så passade vi på att se Moeraki boulders. Som vanligt har Maorierna en sägen som säger, att dessa runda stenar som ligger i vattenbrynet, har varit deras förfäders ankarstenar. Det måste ha varit några stora båtar, för de märkligt runda stenarna är ca 1 meter i diameter. Hur det än är med historien är det mer spännande att tänka sig förfäders ankarstenar, än den vetenskapliga förklaringen. Vetenskapare tror inte att stenarna har sköljts upp på stranden, utan har eroderats ut ur strandbrinken. Denna teori är nog den riktiga, för det

9 finns stenar inne i strandbrinken som inte har rullat ut. Platsen ligger ca 30 km söder om Omaru. Efter besök vid dessa stenar, körde vi vägen om Omaru och tog av in mot landet igen. Varför skulle vi iväg mitt in i landet igen? Anledningen var att det är så tråkig bilkörning på den stora SH1. Dessutom så hade vi tänkt åka till Mount Cook, som är Nya Zeelands högsta berg. Vi stannade till i Kurow för en lätt lunch. På en mjölkbar kom vi i kontakt med en gammal man från trakten, som var ute och skjutsade två gamla damer. Han föreslog att vi skulle åka över en damm och fortsätta på andra sidan sjön Aviemore, på en mycket fin väg som kom ut på stora vägen igen vid Otematata. (jag sitter med kartan framför mig!!) Mount Cook Vägen dit var mycket vacker. Vi hade kanonväder, med vilket menas, en helt klar himmel så de höga bergen med vit snö på topparna speglade sig i sjön Pukaki. Vägen gick utmed sjöns västra sida, kanske 5 mil av de 10 från Twizel. Vi kom närmare och närmare och stannade vid nästan varje utkik, så det blev många bilder på Mount Cook nationalpark där Mount Cook är den högsta toppen med sina 3754 meter. Av Nya Zeelands 27 berg som är över 3050 meter finns 22 i denna park. Det var på en av dessa utsiktposter vi såg de flygande svalorna och den höjda blicken fångade det snöklädda bergsmassivet vid horisonten. Mount Cook s topp bestegs första gången 1884 på juldagen av ett Nya Zeelandteam och det efter att flera försöks hade gjorts av utländska klättrare. Ryktet gick dock, att två välkända europeiska alpinister skulle komma till Mount Cook, detta fick Nya Zeelandsteamet att lägga på ett kol. Det var en mäktig upplevelse att i strålande sol stå nere vid foten av detta massiv och höra ljudet från små laviner. Från campingplatsen gick många leder både på låg och hög höjd. Berget är ett eldorado för klättrare och vi fick se en del ge sig iväg på lite längre turer. Christchurch Vi hade bara en sak i sikte och anledning att åka till Sydöns största stad. Vi hade läst om detta tåg som går mellan Christchurch och Greymouth. Den upplevelsen skall vara ett måste och tillhör de 5 järnvägsupplevelser man skall göra. Vi studerade väderrapporterna och fann att vi inte var i takt med vädret. Det skulle bli regn och dåligt väder och då ville vi inte kosta på oss denna resa. Vi stannar några dagar, bestämde vi. Tog bilen och åkte ut till Akaroa, som ligger ute på Banks halvö. Mycket tjusig väg som gick över ett berg. När vi kom på toppen hade vi en jättefin utsikt över den långa vik som skär in i halvön och där staden ligger längst in. Vi kom ner till en ganska turistisk stad, fint belägen vid stranden. Efter några vändor på stan hamnade vi inne på museet. Museet var inte så stort, men med mycket intressanta grejor från tidiga bosättningar. Det som vi kommer ihåg mest var den video som sammanställt av gamla bilder mm, och som gick kontinuerligt. Det var faktiskt fransmännen som försökte slå sig ner här, och gjorde så också. Men när engelsmännen såg detta snabbade de sig på och placerade Union Jack på platsen. Men det finns faktiskt franska släktingar kvar i området och nere på stadens knutpunkt vajade den franska trikoloren. Tag den vackra alternativa vägen till Christchurch stod det på en skylt. Oj, vad lång och brant vägen var. För första gången steg temperaturmätaren igen och nästan uppe stannade vi vid ett hus för att värmen skulle gå ner igen. Det var tydligen vanligt att bilar kokte, för ute på staketet som omgav huset fanns en 5 liters plastdunk med vatten och en skylt Help yourself. Allt gick bra och bilen kokte inte. Resten av vägen gick mer eller mindre uppe på en bergskam och med utsikt på båda sidor om vägen. Lite otäckt, för det blåste kraftigt och vi

10 funderade på om bilen kunde blåsa av vägen. Men framför oss så åkte en hög husbil och det stärkte vårt mod. Vädret såg ut att bli fint varför vi bokade två nätter till på campingplatsen. Vi tog bussen ner till staden och skulle beställa tågbiljetter. Fulltecknat för i morgon, fick vi till svar. Det var två personer som såg ut som utropstecken som lämnade informationsbyrån och åkte tillbaka till campingen. Kan vi ångra oss och bara stanna över natt, frågade vi. Det gick bra och vi fick våra pengar tillbaka. Vad gör vi nu då, undrade Gun-Britt? Vi kanske skall ta bilen över istället. Tåget och vägen över Arthur s pass går ungefär på samma ställe. Det är bara att tåget går på lite fler viadukter och broar, samt går genom en 8,5 km lång tunnel vid Otira. Solen sken dagen efter och vi tankade bilen och körde iväg mot bergen igen. Innan man når bergskedjan är det slättland. Det är bara att gasa och styra och titta i backspegeln. Ganska enformigt. Det enformiga tog slut och vi fick ägna oss åt bilkörning. Hela tiden gick vägen upp och ibland ner allt medan molnen började komma krypande bakom bergen. Vi har kanske inte sagt, att om det är fint väder på ostsidan, så regnar det i regel på västsidan. Alltså kunde vi vänta oss regn. Vilken tur att det var fullt på tåget. Vi hade det lika fint och kunde snart ta 11-kaffe på Arthur s högsta punkt 924 meter över, där vi annars normal brukar färdas. Denna väg användes av maorierna, för att frakta de eftertraktade gröna stenar, som fanns på västsidan av bergen. européerna upptäckte vägen 1864 och det var guldruschen som skapade ett enormt tryck på att finna en väg över bergen från Christchurch. På andra sidan var det verkligen en alpväg. Vägbyggarna hade fått bygga ut ett tjockt tak över vägen, för att leda bort nedfallande klippblock. 16 graders lutning nedför, och en skylt påminde om, att det var olämpligt att bogsera eller dra husvagn här. Vad är det för en siren, frågade jag Gun-Britt? Är det något som vi inte vet och betyder det att vi skall ge oss iväg. Men signalen blev starkare och starkare, varför nyfikenheten tog överhand att stanna kvar. Vi trodde inte våra ögon eller öron. Ner kommer en fullastad lastbil med släp, sakta, sakta och det var bromsarna som skrek som en siren hela tiden. I Greymouth regnade det varför det var trevligt att ta in på en Cabin i stället. När vi skrivit in oss, tog vi en tur ner till stan och gick in på ett informationscenter. Där hjälpte de till med att boka färjan över till Nordön. Vi var i slutet på vår resa nu och tyckte att minnet hade blivit ganska fullt, både våra och digitalkamerornas. Vilken tur vi hade Strax efter det vi lämnat Greymouth såg vi på kvällens TV, att en tromb hade dragit fram över staden med många hus söderblåsta och en del bara kaffeved av. Att bara tre personer skadats, anses som ett rent under. Det var strax efter 9 på morgonen som det hände. Då var det skönt att man var morgonpigg. Vi startar ungefär vid 8-tiden på morgonen, efter packning och frukost. Allteftersom vi närmade oss Richmond och Nelson så blev vädret fint igen, men sol och varm bil. Vi passade på att ta en tur ut mot Abel Tasman nationalpark. 14 km uppförsbacke med en slingrande väg. Lönen blev i alla fall en fin utsikt. Allt gick bra till Picton och färjeläget och som vanligt var vi i god tid. Det smakade bra att sitta där i solen och få en god kopp kaffe och en nybakad muffins. Vi hade tur, vi fick åka med katamaranfärjan och den gör säkert 30 knop ute på öppet vatten. Genom detta Marlborough Sound får den ha samma fart som de andra färjorna och det är tur det, för färden går igenom mycket tjusiga områden.

11 Nordön Vi har skrivit mycket om denna ö, varför vi inskränker det hela att berätta lite om ett fenomen som turligt nog inte hände när vi passerade. På ett ställe vid Tongariro nationalpark fick vi se en skylt med informationen; Stanna vid rött blinkande sken. Strax efteråt så fanns det ett par grindar som såg ut att kunna stängas av automatiskt. Vad är detta? Vi fortsatte över en bro, men någonstans i huvudet fanns en historia om ett tåg och julafton. Vi vände, och åkte ner till en minnesplats. Där fanns information om en av Nya Zeelands värsta naturkatastrofer. Berget Mount Ruapehu har en kratersjö där utbrott hade blockerade utflödet. På julaftons kväll brast en av kraterväggarna och en 6 meter hög jättevåg av lera och gyttja (kallad Lahar) svepte ner och järnvägsbron, just där vi stod, sveptes iväg. Några minuter efteråt kom ett expresståg från Wellington. Loket tog ett luftsprång med en av vagnarna hängande efter sig och ner i floden. En vagn stannade ett litet tag i 45 graders lutning, innan det också försvann i gyttjan. 151 personer miste sina liv den natten. Kratersjön fylls igen och man räknar med att ett nytt genombrott skall ske och det inom en snar framtid, om ytan stiger så som den gör idag. Det är därför man byggt upp alla dessa varningssystem. Termiskt kraftverk Vi färdades förbi Rotorua och på den förra resan hade vi sett massor av blänkande rör inne i skogen. Kartan talade om att detta var ett geotermiskt kraftverk. Detta måste vi stanna vid denna gång. Vi hittade det och trodde att vi kunde få besöka stället, men det var omöjligt. Vi åkte runt området och såg alla rör som går ner i underjorden och hämtar upp ånga. Överallt i området pös det av ånga som läckte upp genom jordskorpan. Det är denna ånga man tar han om för att göra om det till elenergi. Det finns två stora geotermiska kraftverk i Nya Zeeland. Huvuddelen av all energi alstras dock med vattenkraft. Vi kom tillbaka till vår båt efter 5 intensiva veckor. Vi kunde båda konstatera att det är ganska lugnt att segla och navigeringen är betydligt enklare, eftersom man har lite tid på sig att välja väg. Vi har just nu varit och beställt våra biljetter hem. Vi åker till Sverige den 25 april och kommer till Arlanda tidigt på morgonen den 26;e. Nu får ni faktiskt ordna en fin sommar och höst därhemma. Vi ser fram emot att komma hem. Sverige är nog det vackraste land som finns. Gun-Britt och Ingmar