Förkortningar Inledning Bakgrunden till de nya frågeställningarna Barnen Catton (Kammarrätten i Göteborg, dom )...

Transkript

1 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Problematik Syfte Metod och material Avgränsning Disposition Bakgrunden till de nya frågeställningarna Paradigmskifte Vårdnadsbegreppets innebörd Barnen Catton (Kammarrätten i Göteborg, dom ) Våld i hemmet som grund till bortförandet Allmänt Hur barn påverkas av våld Behovet av empirisk forskning och ökad medvetenhet Barnet mitt i konflikten Olika länders reaktioner och lösningar Undertakings ett sätt att komma till rätta med problemet? Innebörden av undertakings Kritik riktad mot undertakings Skyddsåtgärder inom Europa Barnet Salem (Stockholms Tingsrätt, dom ) Presentation av ett nytt schweiziskt förslag

2 3.3 Diskrepansen mellan EU och vissa länder utanför Europa Reunites studie: hur påverkas barn av ett bortförande? Presentation av Reunite Bakgrund och syfte Undersökningsgruppen Omständigheterna vid bortförandet Barnens vistelse i det nya landet Barnets återförande till hemvistlandet Hur påverkas barn känslomässigt? Barnens relation med föräldrarna Effekter av återförandet Vilken lärdom kan föräldrar ta av studien? Vilka slutsatser kan dras av studien? Avslutande kommentar...54 Källförteckning

3 Förkortningar Bryssel II-förordningen Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 Ds Statens departementsserie EU Europeiska unionen FN:s barnkonvention Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (antagen av FN:s generalförsamling den 20 november 1989) 1980 års Haagkonvention Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn Prop. Proposition SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning UD Utrikesdepartementet Handledning till Bryssel II-förordningen Utarbetad handledning av kommissionen i samråd med det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område för tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen, uppdaterad version 1 juni

4 4

5 1 Inledning 1.1 Problematik För närmare 30 år sedan började världssamfundet inse behovet av ett samarbete länder emellan för att finna lösningar till att förebygga samt lösa fall där barn olovligen förts bort till andra länder. Den 25 oktober 1980 trädde Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn i kraft (nedan 1980 års Haagkonvention). När Sverige anslöt sig till 1980 års Haagkonvention år 1989 var elva andra stater anslutna. Det tog ett tag innan konventionen fick ett mer universellt genomslag och idag är 78 stater anslutna till konventionen. 1 Konventionen grundar sig på övertygelsen om att barnets bästa är viktigt i frågor rörande vårdnaden om barn, samt önskan att kunna ge barn ett skydd på internationell nivå mot de skadliga effekterna som ett olovligt bortförande eller kvarhållande orsakar dem. Konventionen syftar till att fastställa förfaranden för att säkerställa ett snabbt återförande av barnet till den stat i vilken barnet hade sitt hemvist innan bortförandet ägde rum. Syftet är att skydda mot de skadliga effekterna det har på ett barn att bli uppryckt ur sin invanda miljö. Konventionen går således ut på att återställa det faktiska läget som det var innan det olovliga bortförandet ägde rum. Konventionen grundar sig nämligen på tanken att det är domstolen i barnets hemvistland som är mest lämpad att bedöma frågor gällande vårdnaden om barnet års Haagkonvention förmodas även ha en effekt som ett preventivt verkande instrument som avskräcker från olovligt bortförande eller kvarhållande. 2 Principen om att barnets bästa alltid skall beaktas i frågor som gäller barn är starkt förankrad i FN:s barnkonvention från Denna konvention är ett av de viktigaste dokumenten för att tillvarata barns rättigheter. I konventionens artikel 11 föreskrivs att medlemsländerna skall bekämpa att barn olovligen förs bort eller hålls kvar i ett annat land än hemlandet. Detta åskådliggör ytterligare att man på en internationell nivå uppmärksammat att åtgärder måste vidtas mot olovligt barnbortförande. Såsom framgår 1 För en lista på anslutna stater till 1980 års Haagkonvention se Haagkonferensen för internationell privaträtts hemsida, ( ). 2 Jänterä-Jareborg, M, Olovliga bortföranden av barn: Dags att ställa Sverige vid skampålen?, SvJT 2000, s FN:s konvention om barnets rättigheter eller Barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november

6 av artikel 11 skall konventionsstaterna till FN:s barnkonvention främja bland annat multilaterala överenskommelser års Haagkonvention hade redan trätt i kraft när Barnkonventionen antogs, varför behovet av multilaterala överenskommelser beträffande barnbortförande hade insetts redan innan Barnkonventionen kom till års Haagkonvention har visat sig vara ett effektivt instrument och i de flesta av fallen återförs ett bortfört barn till hemvistlandet i enlighet med konventionens mål. Trots denna framgång har det från olika håll på senare år börjat uppmärksammas vilka negativa effekter ett återförande kan ha dels på barnet, dels på föräldern som bortfört barnet. När 1980 års Haagkonvention kom till förutsattes majoriteten av alla barnbortförandeärenden vara fall där föräldrarna till barnet separerat och att den förälder som inte haft huvudansvaret för barnets omvårdnad, vanligen fadern, bortför barnet i ren frustration och håller barnet undan. I en sådan situation fungerar Haagkonventionen ofta på ett tillfredställande sätt och ett snabbt återförande är i regel den lämpligaste lösningen. Efter många års praktisk tillämpning av konventionen har det kunnat konstateras att i majoriteten av alla Haagkonventionsärenden sker inte bortförandet under ovan angivna förutsättningar. 72 % av alla Haagkonventionsärenden berör nämligen fall där barnet har blivit bortfört eller kvarhållet av dess primära vårdnadshavare som enligt statistiska undersökningar vanligtvis är modern till barnet. 4 Detta bortförande har skett utan tillstånd från den andra föräldern och mot den kvarlämnade förälderns legala rättigheter att ha vård om barnet. Det har även framkommit att det blivit allt vanligare att bortförandet grundat sig på att det förekommit våld i hemmet och att modern flytt från detta för att dels skydda sig själv dels skydda barnet ifråga. 5 I dessa fall kan det finnas anledning att ifrågasätta om ett snabbt återförande är den bästa lösningen. Trots att det grundläggande ändamålet med Haagkonventionen är att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen förts till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat så uppställer konventionen vissa undantagsregler där ett återförande kan vägras. Konventionen uppställer inte just våld i hemmet som ett specifikt undantag för att inte återföra, men artikel 13 1(b) yrkas ofta som grund för att ett återförande inte skall äga 4 Gillen, J, The Hague Convention and Domestic Violence- Friend or Foe? A Common Law Perspective of Interpretations of Article 13 1(b) of the Hague Convention in the Context of Domestic Violence, The Judges Newsletter 2006, volume 11, s För en diskussion kring detta se Bruch, C.S., The Unmet Needs of Domestic Violence Victims and Their Children in Hague Child Abduction Convention Cases, Family Law Quarterly 2004, s

7 rum i ett sådant fall. Av denna artikel framgår att ett återlämnande kan vägras om det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta barnet i en situation som inte är godtagbar. Denna vägransgrund skall och har använts restriktivt, vilket får konsekvensen att barn blir återlämnade i majoriteten av fallen. På senare tid har lämpligheten i barnets återlämnande börjat ifrågasättas i situationer där fysiskt eller sexuellt våld förekommit inom familjen. USA, Kanada och Australien är några länder där domstolar funnit att tillämpningen av Haagkonventionen blivit allt för sträng i strävan att uppfylla konventionens förpliktelser. Fall har uppdagats där barn återförts till förhållanden där våld av olika slag förekommit. Det finns därför idag vägledande rättsfall från dessa länder, där överflyttning vägrats i sådana här fall, under åberopande av artikel 13 1(b). 6 Visst motstånd har dock mötts vad gäller en mer flexibel tillämpning av artikel 13 1(b) och Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) vidmakthåller en restriktiv tillämpning av vägransgrunden. 7 Nödvändigheten av en strikt tillämpning av undantaget i artikel 13 1(b) säger sig självt. En konvention som bygger på en summarisk återförandemekanism skulle nämligen inte fungera ändamålsenligt om domstolen i varje enskilt fall skulle behöva göra en detaljerad bedömning av vad som kan tänkas vara bäst för barnets välbefinnande. Denna restriktiva tillämpning har dock börjat ifrågasättas dels på grund av att den praktiska tillämpningen av konventionen tagit sikte på andra fall än vad som avsågs vid konventionens ikraftträdande, dels på grund av att våld i hemmet påståtts vara en allt mer vanligt förekommande anledning till barnbortförande. Detta grundar sig förstås på tanken att det är barnets bästa som skall ligga till grund för bedömningen. 6 För en diskussion kring några av dessa rättsfall se Chamberland, J, Article 13 1(b) and Domestic Violence: The Canadian Situation, The Judges News Letter, volume 5, Spring 2003, s Se även Bruch ovan not 5 a.a. s Se nedan avsnitt

8 1.2 Syfte Vägransgrunden i artikel 13 1(b) har tillkommit av hänsyn till barnets bästa. I denna uppsats ämnar jag att analysera huruvida 1980 års Haagkonvention lever upp till principen om barnets bästa. Detta kommer att göras utifrån de uppmärksammanden som gjorts att våld inom familjen blivit en allt vanligare anledning till att barn bortförs. Såsom inledningsvis konstaterats syftar 1980 års Haagkonvention till att ett återförande snabbt kommer till stånd, då detta presumeras vara bäst för barnet. Haagkonventionsprocessen är inte en vårdnadsprocess. Domstolar skall därför konventionsenligt förhålla sig återhållsamma vad gäller en mer grundläggande bedömning av lämpligheten av föräldrarna som vårdnadshavare, eftersom Haagprocessen enbart avser en bedömning av återförandefrågan. Det kan argumenteras att intresset av att vidmakthålla en summarisk process utan en direkt prövning i sak avseende föräldrarnas lämplighet, kan eftersätta intresset av att ta tillvara vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. Då den typiska bortförandeföräldern idag inte motsvarar den stereotyp som man hade i åtanke vid utarbetandet av 1980 års Haagkonvention, är det relevant att utreda lämpligheten av att behandla alla Haagärenden med samma utgångspunkt, dvs. att barnet alltid skall återlämnas, oavsett vem som fört bort barnet och utan beaktande av anledningen till bortförandet. Trots den restriktiva tillämpning vägransgrunderna haft har, som ovan konstaterats, vissa länder på senare tid uppmärksammat vikten av en mer flexibel tillämpning. Jag kommer att redogöra för innebörden av vissa länders mer liberala syn på tillämpningen av vägransgrunden i artikel 13 1(b) i fall där det förekommit våld i hemmet. Vad som är att betrakta som barnets bästa är ett omdiskuterat ämne, och olika uppfattningar gällande begreppet är vanligt förekommande. Föräldrarna är i de allra flesta Haagärenden av olika uppfattningar om vad som är bäst för deras barn. Beslut från domstolar i de olika medlemsstaterna visar även att någon universell uppfattning inte föreligger om vad som är att anse som barnets bästa. Principen om barnets bästa har därmed tillämpats på ett inte alltid konsekvent sätt och domarens fria skön har kommit att bli avgörande för bedömningen av vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. 8 Problematiken kring principen om barnets bästa samt om det finns ett behov av en 8 Leto, M, Whose Best Interest? International Child Abduction Under the Hague Convention, Chicago Journal of International Law 2002, volume 3, s

9 enhetlig internationell standard för denna princip kommer därför att diskuteras i denna uppsats. I maj 2006 utkom den första studie som gjorts där barn som varit med om ett bortförande intervjuats i frånvaro av deras föräldrar. 9 Den engelska juristen Marilyn Freeman skrev denna rapport i samarbete med organisationen Reunite, som är en engelsk stiftelse specialiserad i frågor rörande internationella vårdnadstvister. 10 Syftet med studien var att få en uppfattning om hur barnen själva såg på det bortförande de upplevt. I andra delen av denna uppsats kommer jag att redogöra för denna studie. Målet är att ge en mer levande bild av hur barn kan uppfatta ett bortförande och hur barn både på kort och lång sikt påverkas av det inträffade. Av studien går det inte att dra några generella slutsatser hur eventuellt våld i hemmet påverkat de intervjuade barnen. Studien bidrar dock till ett mycket intressant barnperspektiv, som är av relevans för att kunna tillämpa konventionen på ett barnvänligt sätt. De frågeställningar jag utgår ifrån och avser att besvara är: Vilken förändring har skett vad gäller den presumerade stereotypa barnbortföraren år 1980 respektive år 2007? Vad får denna förändring för konsekvens vid tillämpningen av vägransgrunden i artikel 13 1(b)? Har våld inom familjen kommit att bli en allt vanligare orsak till att barn förs bort? Vilka fördelar respektive nackdelar finns det med en mer flexibel tillämpning av artikel 13 1(b)? Hur påverkas barn av ett bortförande och kan några generella konstateranden göras av Reunites studie? Krävs en förändring av dagens tillämpning av 1980 års Haagkonvention för att upprätthålla principen om barnets bästa? 1.3 Metod och material Behovet av en utredning vad gäller upprätthållandet av principen om barnets bästa i Haagärenden, framstod som påtagligt efter en praktikperiod under hösten 2006 vid Konsulära och civilrättsliga enheten på Utrikesdepartementet (UD). Denna praktikperiod gav mig god insikt om de ofta mycket komplicerade familjesituationer som olovliga bortföranden av barn grundar sig på. Trots att många ärenden löste sig konventionsenligt, kvarstod ofta frågan: Var detta bäst för barnet? Det kunde 9 Freeman, M, for The Reunite Research Unit, International Child Abduction The Effects, May 2006 (nedan Reunites studie från 2006) Finns tillgänglig på ( ). 10 Se för mer information om Reunite ( ). En presentation av Reunite görs även under avsnitt 4.1 nedan. 9

10 konstateras att i flertalet av Haagärendena åberopade den bortförande föräldern, med hänvisning till artikel 13 1(b), allvarlig risk för barnets psykiska eller fysiska hälsa som skäl för att vägra överflyttning. I majoriteten av fallen vann detta yrkande ingen framgång och således efterlevdes Haagkonventionens primära syfte att återföra olovligt bortförda barn. 11 I november 2006 deltog jag vid det femte specialkommissionsmötet vid Haagkonferensen för internationell privaträtt rörande tillämpningen av 1980 års Haagkonvention (nedan specialkommissionsmötet). Vid detta möte var alla medlemsstater samlade för att diskutera Haagkonventionens betydelse och fortsatta tillämpning i de olika länderna. En omdiskuterad fråga vid denna konferens avsåg lämpligheten av en mer flexibel tillämpning av vägransgrunden i artikel 13 1(b). Särskilt den schweiziska delegationen var framträdande med förslag till förändring. Frågeställningarna i denna uppsats grundar sig i stor utsträckning på sådana intressanta reflektioner som detta möte gav upphov till. Mycket av det material som legat till grund för denna uppsats är hämtat från specialkommissionsmötet. Den metod jag har använt mig av för att besvara ovan nämnda frågeställningar är att först på ett mer allmänt plan ge bakgrundsinformation till varför 1980 års Haagkonvention och dess tillämpning på senare tid kommit att kritiseras. Efter detta kommer det konkreta förslag på förändring rörande tillämpningen av artikel 13 1(b), som Schweiz lade fram vid specialkommissionsmötet att redogöras för och bemötas. Även andra länders synpunkter kring tillämpningen av 1980 års Haagkonvention kommer att redogöras för. Principen om barnets bästa kommer att vara vägledande genom hela uppsatsen, och kommer att vägas mot andra relevanta intressen. Redogörelsen för Reunites studie syftar till att på ett mer levande sätt åskådliggöra ett barnperspektiv, på ett i övrigt konkret juridiskt problem. Bakgrunden till problematiken i denna uppsats har uppmärksammats i relativt begränsad utsträckning i den svenska doktrinen, varför största delen av materialet är hämtat från utländsk litteratur. Stora delar av informationen är även hämtade från 11 Det finns dock exempel på fall där svensk domstol beslutat att inte återföra barn med stöd av artikel 13 1(b). Däribland kan nämnas ett fall där barnen förts från Belgien till Sverige, (Kammarätten i Jönköping, dom ) Mål nr och ett annat fall där barnen bortförts från Israel till Sverige (Kammarrätten i Göteborg, dom ) Mål nr Jänterä-Jareborg analyserar dessa rättsfall i Jänterä-Jareborg ovan not 2 a.a. s

11 Haagkonferensens egen hemsida 12. I olika artiklar i tidningen The Judges Newsletter har det från olika länders håll efterfrågats en mer flexibel tillämpning av Haagkonventionen, i fall där våld förekommit i hemmet. Från svenskt håll har problemet uppmärksammats av professor Maarit Jänterä-Jareborg. 13 Artiklar från Jänterä-Jareborg har även studerats gällande den svenska utvecklingen inom familjerätten. Studier av Carol S. Bruch, Merle H. Weiner, Miranda Kaye och Anastacia M. Greene ligger till grund för den rättsligt inriktade diskussionen angående förekomsten av våld i hemmet. Information angående tillämpningen av vägransgrunden i artikel 13 1(b) samt information angående förekomsten av våld i hemmet har även hämtats från studier av Nigel Lowe, Mark Everall QC och Michael Nicholls samt Paul R. Beaumont och Peter E. McEleavy. Information angående Reunite är hämtad från deras hemsida 14, där Marilyn Freemans studie om hur barn påverkas av ett bortförande från 2006 även går att ladda ner. Sociologerna Greifs och Hegars studie från 1993 som även berörs, beaktar andra aspekter än juridik. 15 Trots att denna studie är relativt gammal har jag valt att ta med denna i uppsatsen för att belysa att våld i hemmet som anledning till bortförande började uppmärksammas relativt tidigt. Informationen angående barns påverkan av våld har vidare hämtats från Departementspromemorian Barnen i brottets Skugga. 16 Professor Elisa Pérez-Veras förklarande rapport till 1980 års Haagkonvention 17 (nedan Pérez-Veras rapport) kommer naturligtvis också att ligga till grund vid diskussioner om tolkningen av artikel 13 1(b). EU-kommissionens handledning för tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen kommer även att beröras i den mån artikel 11(4) i Bryssel II-förordningen behandlas. 18 Två relativt nyligen avgjorda svenska rättsfall kommer att diskuteras mer ingående. Detta görs för att visa hur utfallet i det enskilda fallet kan bli med nuvarande tillämpning av 1980 års Haagkonvention. 12 Se Haagkonferensen för internationell privaträtts hemsida, ( ). 13 Jänterä-Jareborg, M, Harmonisering, samordning och ömsesidigt förtroende inom Europeiska Unionen Utvecklingen inom familjerätt, SvJT 2005, s Se Reunites hemsida ovan not Greif, G & Hegar, R, When Parents Kidnap, Free Press, Justitiedepartementet, Barnen i Brottets skugga, Departementsserien Ds 2004:56, 22 december Pérez-Vera, E, Explanatory Report on the 1980 Hague Child Abduction Convention, 1982 s Professor Pérez- Vera fungerade som rapportör vid konventionens utarbetande. Avsikten med rapporten är att ange bakgrunden till de antagna bestämmelserna samt att ge anvisningar om hur bestämmelserna är avsedda att bli tolkade och tillämpade. Rapporten anges allmänt vara av mycket hög kvalitet och har också spelat en mycket viktig roll vid konventionens tillämpning i många konventionsstater. Denna rapport finns tillgänglig på =publications.details&pid=2779 ( ). 18 Se den utarbetade handledningen av kommissionen i samråd med det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område för tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen, som finns tillgänglig på hemsidan parental_resp/parental_resp_ec_vdm_sv.pdf ( ). 11

12 1.4 Avgränsning Fokus i denna uppsats kommer att vara kring de nya tankar som väckts angående en mer flexibel tillämpning av artikel 13 1(b) och då framförallt i situationer där våld i familjen påståtts förekomma. Utgångspunkten i denna uppsats kommer vara barnets bästa och då i relation till övriga relevanta intressen. Omfattande studier har gjorts angående hur föräldrar påverkas vid ett bortförande. 19 Dessa studier ger vid handen att ett bortförande är en mycket traumatisk upplevelse även för inblandade föräldrar, men eftersom denna uppsats har barnet i fokus omfattar den inte föräldraperspektivet. Det har gjorts olika studier angående hur familjemedlemmar påverkas vid ett bortförande. Anledningen till att jag i denna uppsats valt att fokusera på Reunites, av Marilyn Freeman genomförda, studie från 2006 grundar sig på det nyhetsvärde studien har. Studien är även intressant då den är den första i Europa innehållande intervjuer med barn i frånvaro av föräldrarna. Den bidrar således med ett mycket intressant barnperspektiv. De grunder som ger rätt att vägra överflyttning regleras i artiklarna 12, 13 och 20 i 1980 års Haagkonvention. Som ovan nämnts finns ingen specifik vägransgrund för fall där våld förekommit i hemmet. Artikel 13 1(b) yrkas dock i allmänhet som grund för att ett återförande inte skall äga rum i ett sådant fall, dvs. i fall då barnet skulle utsättas för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försättas i en situation som inte är godtagbar. Denna uppsats kommer att fokusera på just detta första stycke i artikel 13 1(b). Anledningen till att endast vägransgrunden i artikel 13 1(b) skall behandlas är dels på grund av det stora antalet fall där denna grund yrkas, dels att den ofta leder till mer komplicerade bedömningar, till skillnad från de mer faktabaserade bedömningarna som görs på grundval av artikel 12 och artikel 13 1(b) 2 st. Sistnämnda artikel tar sikte på fall där barnet motsätter sig ett återlämnande och barnet har uppnått sådan ålder och mognad att dennes åsikt skall tas i beaktande. Denna artikel kan leda till olika gränsdragningsproblem angående barnets mognad. Det föreligger även olika syn medlemsstaterna emellan angående hur stor vikt som skall läggas vid ett 19 Se bland andra Reunite Research Unit, The Outcomes for Children Returned Following an Abduction 31 (Sept. 2003) (skriven av Marilyn Freeman), tillgänglig på ( ) (nedan Reunites studie från 2003) och Greif & Hegars studie, ovan not

13 barns åsikt i Haagärendena. Dessutom kan nämnas att eftersom de allra flesta barn som bortförs (kvarhålls) är mycket unga och då ofta under en ålder då man brukar beakta barnets vilja, har artikel 13 1(b) 2 st. haft begränsad effekt vid Haagkonventionens tillämpning. 20 Denna vägransgrund är dock tämligen meningslös i situationer där våld förekommit, om barnet inte uppnått den ålder och mognad som artikel 13 1(b) 2 st. kräver. Samma problem föreligger vad gäller användningen av artikel 12 i fall där våld förekommit, eftersom ettårsperioden skall vara uppfylld för att ett återförande skall kunna vägras. För ett barn som upplevt våld i hemmet är denna vägransgrund inte av någon hjälp om kravet på att det skall ha gått ett år från bortförandet inte är uppfyllt. Därför kommer inte heller artikel 12 att beröras i denna uppsats. Artikel 13 1(a) i 1980 års Haagkonvention går ut på att återförandet kan vägras om det föreligger ett samtycke från den kvarlämnade föräldern att låta barnet och den andra föräldern åka iväg. Detta samtycke är ofta mycket svårt att bevisa om det inte skett skriftligen. Dessutom är det rimligt att anta att om våld verkligen förekommit och den ena föräldern flytt på grund av detta, så har något samtycke av den kvarlämnade föräldern inte getts. Av denna anledning är inte heller artikel 13 1(a) till någon större hjälp för personer som upplevt våld i hemmet. I fall där ett återlämnande skulle strida mot det grundläggande skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna i den anmodade staten uppställer artikel 20 ytterligare en vägransgrund. Mig veterligen har denna artikel mycket sällan tillämpats. Enligt Pérez- Veras rapport skall artikel 20 tillämpas enbart i mycket speciella undantagsfall. 21 Således kommer endast artikel 13 1(b) 1 st. att belysas i denna uppsats, eftersom denna artikel på ett mer direkt sätt än de övriga kan avse situationer där våld utövats. Denna avgränsning grundar sig även på att det schweiziska förslaget förespråkar en mer flexibel tillämpning av just artikel 13 1(b) och då framförallt angående vad som avses med en icke godtagbar situation. 20 Betydelsen av denna artikel har dock ansets klart ha ökat sedan staternas tillträde till FN:s barnkonvention. Se Beaumont, P, & McEleavy, P, The Hague Convention on International Child Abduction, Oxford University Press 1999, s Pérez-Vera ovan not 17 a.a. s

14 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med bakgrundsinformation om problematiken. En redogörelse för vad det är som bidragit till diskussionen kring behovet av en mer flexibel tillämpning av artikel 13 1(b) är adekvat för förståelsen av uppsatsens övriga delar. Förekomsten av våld i hemmet och konsekvenserna av detta kommer sedan att redogöras för. Denna diskussion åtföljs av ett resonemang kring principen om barnets bästa och innebörden av detta allmänt vedertagna begrepp. Denna diskussion är av vikt då Haagkonventionen grundar sig på övertygelsen om att barnets bästa är av intresse i frågor rörande vårdnaden om barn. Härefter kommer det förslag som Schweiz lade fram vid specialkommissionsmötet att redogöras för. En diskussion kommer att föras kring huruvida detta förslag på ett bättre sätt skulle kunna tillvarata barnets intresse. Hur andra länder tacklat problematiken kring våld i hemmet kommer även att redogöras för. Den andra delen av uppsatsen kommer att bestå av en beskrivning av Reunites studie från 2006 angående hur barn påverkas av ett bortförande. Denna del i uppsatsen syftar till att ge viss klarhet i hur barn uppfattar ett bortförande och ett återförande. Detta är av stor vikt vid tillämpningen av en konvention som syftar till att tillvarata just barnets intressen. I uppsatsens avslutande del kommer några kommentarer att göras om vikten av att klargöra förhållandet mellan principen att återföra ett barn och intresset att tillvarata barnets bästa. 2 Bakgrunden till de nya frågeställningarna 2.1 Paradigmskifte Då 1980 års Haagkonvention trädde i kraft var syftet att konventionen skulle fungera som ett slags nödinstrument, vilket snabbt och effektivt skulle lösa den kris som uppstått då ett barn olovligen rycks upp ur sin invanda miljö och förs till ett annat land. I en sådan situation, ansågs det, kräver barnets trygghet att det faktiska läget snarast möjligt återställs till förhållandena såsom de var innan bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. Vid konventionens utarbetande utgick man från premissen att den typiska bortföraren normalt skulle vara en far som inte var delaktig i vårdnaden eller som 14

15 befarade att förlora vårdnaden vid en förestående separation eller skilsmässa. Konventionens summariska förfarande skulle säkra att barnet utan dröjsmål kunde återförenas med modern, som varit den person som stått för barnets faktiska vård. I nyare utländska studier har det dock kunnat påvisas att verkligheten idag inte ser ut såsom konventionens skapare hade föreställt sig. 22 Varken 1980 års Haagkonvention eller Pérez-Veras rapport 23 syftade till situationer där den bortförande föräldern var en moder som under barnets hela uppväxt varit barnets primära vårdnadshavare och haft hand om barnets faktiska vård. Inte heller togs i beaktande att denna primära vårdnadshavare möjligen flytt från hemvistlandet och fadern för att undkomma existerande våld inom familjen. Idag bortförs eller kvarhålls barn emellertid i det stora flertalet fall av barnets moder som under hela barnets uppväxttid fungerat som primär vårdnadshavare. Bortförandet sker normalt till denna förälders ursprungliga hemland. Till detta land har barnet ofta nära band genom släkt och tidigare besök och barnet är ofta medborgare där. 24 Flera svenska rättsfall bekräftar detta. 25 Enligt statistiska undersökningar är ungefär 72 % av alla Haagkonventionsärenden fall där barnet har blivit bortfört eller kvarhållet av dess primära vårdnadshavare som vanligtvis är modern till barnet. 26 Då ett sådant paradigmskifte skett vad gäller den typiska bortföraren finns det anledning att fundera över om denna utveckling ger anledning till att ompröva Haagkonventionens summariska överflyttningsmekanism. Kanske borde det finnas ett större utrymme att vägra överflyttning när barnet bortförts av den primära vårdnadshavaren än när barnet bortförts av en förälder som inte har stått för den dagliga vårdnaden om barnet? Det finns anledning att fråga sig om det är relevant vilka omständigheter som föranlett bortförandet och vilka konsekvenser en fortsatt oförändrad tillämpning av Haagkonventionen kan få trots paradigmskiftet 22 Jänterä-Jareborg ovan not 2 a.a. s Pérez-Vera, ovan not 17 a.a. 24 Se Jänterä-Jareborg ovan not 2 a.a. s Jänterä-Jareborg har analyserat några svenska rättsfall där modern varit föräldern som bortfört barnet, se ovan not 2 a.a. s Gillen, J, ovan not 4 a.a. Vad gäller Sverige så kan det nämnas att denna trend även stämmer här i landet. Statistik från UD, , visar att av 34 aktiva Haagärenden rörande bortförande eller kvarhållande så är modern i 31 av fallen den bortförande förälder, medan fadern fört bort barnet i 3 av fallen. Det är intressant att notera att statistiken är annorlunda i icke Haagkonventionsärenden. Vad gäller ärendena där bortförandet (kvarhållandet) skett till ett land som inte tillträtt 1980 års Haagkonvention är det av totalt 32 bortföranden (kvarhållanden), fadern i 26 av fallen som fört bort (kvarhållit) barnet, medan modern varit den bortförande (kvarhållande) föräldern i endast 6 av dessa fall. 15

16 2.2 Vårdnadsbegreppets innebörd Först finns det här anledning att diskutera vem som är att anses som primär vårdnadshavare till ett barn. Det skall erinras om att det inte finns någon universell accepterad definition av detta begrepp. I Reunites studie från 2003 framgår dock att det finns vissa generellt accepterade faktorer som skall innefattas för att en förälder skall bedömas vara en primär vårdnadshavare. Förälderns kön, framgår det, är irrelevant vi denna bedömning. 27 Många rättssystem gör i sin familjerättsliga lagstiftning skillnad på en förälders legala rättigheter och en förälders faktiska ställning (difference between legal rights and practical status). Även i en situation där föräldrarna är tillsammans och delar på ansvaret för barnet, går det ofta att urskilja vem av föräldrarna som är den faktiska vårdnadshavaren. 28 Om exempelvis ena föräldern arbetar och reser mycket, medan den andra föräldern är hemma med barnet, så är den sistnämnda föräldern den som har det primära praktiska ansvaret för barnet och således är dess primära vårdnadshavare. Även om det finns fall där det kan vara svårt att bestämma vem av föräldrarna som är barnets primära vårdnadshavare så kan generellt sägas att den primära vårdnadshavaren är den som primärt stått för den dagliga vården av och omsorgen för barnet. Vilken konkret innebörd får då det faktum att det är denna primära vårdnadshavare, som ofta är modern, som för bort barnet? I 1980 års Haagkonvention görs ingen åtskillnad rörande vilken förälder som fört bort barnet. Gemensam vårdnad är allt vanligare i Europa även när föräldrarna är skilda. Detta är också huvudregel i svensk rätt. När 1980 års Haagkonvention utformades var det i många länder helt främmande att föräldrar skulle ha gemensam vårdnad om barnet efter en separation eller äktenskapsskillnad. 29 När barnet bara hade en rättslig vårdnadshavare, som var den som svarade för den dagliga vården om barnet, var den andre förälderns samtycke ofta inte någon 27 Se Reunites studie från 2003 ovan not 19 a.a. s Reunites studie från 2003 ovan not 19 s. 16, visar att det allra vanligaste i studien var att barn blir bortförda från en situation där de båda föräldrarna lever tillsammans: This statistic further broke down into 2 cases where the children where living with the abductor alone before the abduction, 7 cases where the children were living with the left-behind parent alone before the abduction, and 13 cases where the children were living with both parents before the abduction. In most cases, therefore, children were abducted from a situation where they had been living with both parents, emphasising the acknowledged change from the classic early abduction where the non-custodial parent abducted the child from the care, and home, of the custodial parent, often during a period of access, but sometimes through snatching the child. 29 Se Dyer, A, The Hague Convention on the Civil Aspects of International Child Abduction Towards Global Cooperation, The International Journal of Children's Rights 1993, s

17 förutsättning för att flytta barnet till utlandet. 30 Det finns anledning att notera denna allmänna utveckling som skett, mot gemensam vårdnad efter skilsmässa, eftersom denna lösning var mindre vanlig när konventionen utformades. Det skall dock erinras om att även om gemensam vårdnad inte var vanligt förekommande vid konventionens utarbetande så var detta inte något dess upphovsmän bortsåg ifrån. Dyer konstaterar att om det varit så att konventionen bortsett från förekomsten av gemensam vårdnad så skulle den ha missat ett stort antal fall. 31 Vid antagandet av 1980 års Haagkonvention var det dock främmande för många länder att en domstol kunde besluta om gemensam vårdnad efter en skilsmässa. Detta tankesätt bottnade i att det ansågs som en praktiskt sett ogenomförbar lösning att ha delad vårdnad efter skilsmässa. En trend har kunnat urskiljas efter detta, innebärande att allt fler länder erkänner gemensam vårdnad efter skilsmässa. 32 Då gemensam vårdnad nu är det vanliga följer det med automatik av konventionens definition på olovligt bortförande (kvarhållande) att antalet olovliga bortföranden och kvarhållanden riskerar att bli allt vanligare i internationella familjebindningar. 33 Jänterä-Jareborg uppmärksammar att det är svårt att ange hållbara grunder till varför ett bortförande av den faktiska (primära) vårdnadshavaren inte skulle bedömas lika som ett bortförande av den andre föräldern, om nu gemensam vårdnad som regel anses vara förenligt med barnets bästa även i de situationer där föräldrarna inte bor ihop. 34 Rättfärdigandet i att skilja ett barn från sin primära vårdnadshavare kan diskuteras, men så länge som gemensam vårdnad bedömts vara bäst för barnet och ingen åtskillnad gjorts i nationell lagstiftning om de legala rättigheterna för en primär och en icke primär vårdnadshavare, är det svårt att inte instämma med Jänterä-Jareborgs resonemang. Juridiskt sett är det svårt att motivera att det skall finnas ett större utrymme att vägra överflyttning när barnet bortförts av den primära vårdnadshavaren än när barnet bortförts av en förälder som inte har stått för den dagliga vårdnaden om barnet. Det kan dock poängteras att om det visas att barnet har en så extremt stark knytning till den förälder som bortfört barnet att en överflyttning allvarligt skulle skada barnet i enlighet med artikel 13 1(b), så finns denna vägransgrund till förfogande för domstolen. I övrigt 30 Jänterä-Jareborg ovan not 2 a.a. s Dyer ovan not 29 a.a. s Se Dyer a.a. s. 281, som uppmärksammar att både engelsk och fransk lagstiftning erkänner gemensam vårdnad om barnet efter skilsmässa. 33 Jänterä-Jareborg ovan not 2 a.a. s A.a. s

18 är det svårt att motivera en särbehandling av den ena föräldern i konventionens mening, framförallt då FN:s barnkonvention även föreskriver vikten av att barnet har en direkt kontakt med båda föräldrarna i situationer där föräldrarna lever frånskilda. 35 Trenden att föräldrar generellt erhåller gemensam vårdnad får således till följd att fler bortföranden kommer att bedömas som olovliga. Den får också till följd att många barn kommer att skiljas från sin primära vårdnadshavare, som ofta är modern. Huruvida detta är till barnets bästa kan diskuteras. En förändring av vårdnadsbegreppet, med hänsyn till barnets bästa skulle dock kunna motivera att en åtskillnad görs i 1980 års Haagkonvention mellan vilken förälder som för bort barnet. Problematiken kring att barn skiljs från sin primära vårdnadshavare grundar sig således på en nationell bedömning av vilken vårdnadsform som ansetts vara bäst för barnet. Den bedömningen får konsekvenser i ett senare Haagärende. Att komma till rätta med problematiken kring att ett barn separeras från sin primära vårdnadshavare, är således en fråga som möjligen skall bedömas på ett tidigare plan, dvs. redan vid en nationell vårdnadstvist. I ett sådant beslut kan rätten ta ställning till vilken vårdnadsform som är att anse som bäst för barnet ifråga. Kanske är trenden att besluta om gemensam vårdnad något som domstolarna i de olika länderna måste se över för att principen om barnets bästa skall beaktas på lämpligaste sätt. Det är även intressant att diskutera om det skulle vara möjligt att ha en gemensam innebörd av vårdnadsbegreppet på ett internationellt plan. Det finns anledning att anta att denna lösning inte är realistisk, då det troligen skulle inkräkta för mycket på nationell lagstiftning. Dessutom skulle det förmodligen vara svårt att nå konsensus länderna emellan på grund av den mängd olika familjerättslagstiftningar, ofta grundade på ländernas kultur, som skulle tvingas bli sammanfogade. Det skall poängteras att vårdnadsbegreppet, dvs. vem som skall anses ha vårdnaden om barnet, ofta tolkas mycket liberalt i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention. Catton-fallet illustrerar hur relativt begränsade vårdnadsrättigheter hos den kvarlämnade föräldern kan medföra att bortförandet ses som olovligt och överflyttning därmed blir aktuellt, trots att det förefaller som troligt att den kvarlämnade föräldern är olämplig som vårdnadshavare. Fallet och problematiken skall redogöras för i det följande. 35 Se artikel 9.3 i FN:s barnkonvention. 18

19 2.3 Barnen Catton (Kammarrätten i Göteborg, dom ) 36 Alla i familjen var nyzeeländska medborgare. Makarna som gift sig år 1983 och separerat år 2003, hade fyra gemensamma barn, varav de två yngsta (en flicka född år 1994 och en pojke född år 2000) var föremål för en ansökan om överflyttning av fadern. Barnen hade tagits från Nya Zeeland till Sverige av modern. Innan detta hade vårdnadsprocesser förts på Nya Zeeland. Enligt nyzeeländsk lag, tillämplig vid tidpunkten för bortförandet, var föräldrarnas vårdnad om barnen uppdelade i en förmynderskapsrätt (guardianship) och en vårdnadsrätt (custody) gentemot de båda barnen. Förmynderskap innefattade rätten att bli tillfrågad om viktiga beslut, som t.ex. beslut om ett barns vistelseort. Vårdnad omfattade rätten till omsorg om och uppfostran av ett barn. Fadern hade vid tidpunkten för bortförandet förmynderskap för, men inte vårdnaden om barnen. Enligt en nyzeeländsk dom hade fadern även besöksförbud (protection order) gentemot modern, hennes föräldrar, de två yngsta barnen (dvs. de barn som var föremål för ansökan om överflyttning) och en äldre son. Fadern hade således inte rätt att träffa barnen men var likväl delaktig i förmynderskapet. Modern hävdade att det inte var frågan om något olovligt bortförande då fadern vid tiden för bortförandet var förhindrad att utöva någon form av vårdnad på grund av besöksförbudet. Enbart det förhållandet att fadern haft medbestämmanderätt i var barnen skulle vara bosatta kunde, enligt modern, inte anses utgöra ett faktiskt utövande av vårdnaden. Modern yrkade även hinder mot överflyttning enligt 13 1(b) i Haagkonventionen, på grund av att en överflyttning skulle skada barnens kroppsliga och själsliga hälsa eller försätta barnen i en icke godtagbar situation. Dessutom, menade modern, motsatte sig den 12 åriga flickan en överflyttning. Det gällande besöksförbudet skulle innebära att barnen vid ett återlämnande skulle omhändertas av sociala myndigheter, eftersom fadern hade besöksförbud. Om enbart pojken överflyttades skulle syskonen behöva skiljas, vilket också, enligt modern, skulle försätta pojken i en icke godtagbar situation. 36 Mål nr

20 Den första fråga som kammarrätten kom att bedöma var om fadern hade rätt att ta vård om barnen samt om han utövade denna rätt vid tidpunkten då barnen fördes från Nya Zeeland. 37 Kammarrätten hänvisade till Pérez-Veras rapport 38 och konstaterade att det inte ställs några krav på ett aktivt utövande av vårdnaden och att det räcker med att den från vilken barnet undanhålls har en vårdnadsrätt som inte fråntagits honom eller henne genom myndighetsbeslut. Med stöd av den i länsrätten inhämtade s.k. artikel 15- förklaringen, där nyzeeländsk domstol utfärdat beslut om att det rörde sig om ett olovligt bortförande samt den omständigheten att fadern enligt nyzeeländsk lagstiftning hade rätt att påverka sådana viktiga beslut, såsom var barnen skulle vistas konstaterade domstolen att villkoren i artikel 3 i Haagkonventionen var uppfyllda. Det var således fråga om ett olovligt bortförande. Vad gäller moderns yrkande om att överflyttning skulle vägras med stöd av artikel 13 1(b) i Haagkonventionen, så anfördes att fadern var våldsbenägen och att det därför fanns en allvarlig risk för att en överflyttning till Nya Zeeland skulle skada barnen. Kammarrätten framhöll att det i målet inte framkommit några omständigheter som visat att barnen skulle utsättas för skada om de överflyttades till Nya Zeeland. Kammarrätten anförde att man fick förutsätta att det vid ankomsten till Nya Zeeland fanns myndigheter eller andra organ som vid behov kunde ge barnen skydd. Kammarrätten konstaterade vidare att barnen efter separationen mellan föräldrarna bott med sin mor och att barnen således stod henne mycket nära. Dessutom menade Kammarrätten att vistelsen i Sverige ytterligare måste ha stärkt banden mellan modern och barnen samt att barnen var helt beroende av sin moders omsorg. 37 Det finns här anledning att redogöra för vad länsrätten kom fram till. Den första frågan kom att omfatta huruvida fadern utövade sin vårdnadsrätt vid tiden för bortförandet. Av den nyzeeländska domstolens avgörande enligt artikel 15 i Haagkonventionen framgick bland annat att förmynderskap innebär vårdnad om ett barn och rätten att styra över ett barns uppfostran. Nyzeeländsk domstol tydliggjorde att begreppet bl.a. innefattar rätten att bli tillfrågad om viktiga besluta, som t.ex. beslut om barnets vistelseort. Länsrätten konstaterade att då det i nyzeeländsk rättspraxis fastslagits att förmynderskap omfattar rätten att besluta över barnets vistelseort och då Haagkonventionen otvetydigt anger att rätten till vårdnad innefattar rätten att bestämma var barnet skall bo, hade fadern sådan rätt till vårdnad som anges i artikel 3 (a) i Haagkonventionen. Länsrätten ansåg också att faderns agerande sammantaget skulle ge stöd för att han även utövade denna vårdnadsrätt. Den andra fråga som länsrätten kom att bedöma var huruvida det förelåg hinder för överflyttning enligt artikel 13 1(b) i Haagkonventionen. Även om länsrätten konstaterade att det var ostridigt att fadern utövat visst våld mot modern och en äldre son, så beslutades att de omständigheter som framkommit beträffande fadern inte var av sådan karaktär och vikt att de kunde anses utgöra hinder för överflyttning. Länsrätten ansåg heller inte att den tolvåriga flickans viljeyttring skulle tas i beaktande. Länsrätten biföll således ansökan och beslutade att båda barnen skulle överflyttas till Nya Zeeland. Länsrätten i Skåne län, dom , Mål nr Pérez-Vera ovan not 17 a.a. 20

21 Beträffande yrkandet om att vägra överflyttning på grund av att barnet självt motsätter sig en överflyttning, bifölls detta för den 12-åriga flickan då det ansågs att hon uppnått sådan ålder och mognad som krävs för att hennes vilja skulle tas i beaktande. Pojken, däremot, ansågs vara alldeles för ung för att hans vilja skulle kunna tas i beaktande på motsvarande sätt. Slutsatsen i målet blev således att enbart den sexåriga pojken överflyttades till Nya Zeeland. Catton-ärendet är ett fall som ger upphov till många intressanta frågeställningar inom ramen för denna uppsats. Vad gäller vårdnadsbegreppet så visar Catton-ärendet hur pass bred tillämpning vårdnadsbegreppet har i Haagkonventionsärendena. Kammarrättens dom visar att det inte krävs något aktivt utövande av vårdnadsrätten och att ett besöksförbud i förhållande till barnen inte heller kan inskränka vårdnadsrätten. Det bör påpekas att en nyzeeländsk Protection Order inte kan jämställas med ett svenskt besöksförbud. Det bör även framhållas att länsrättens inhämtande av en artikel 15- förklaring från den nyzeeländska domstolen var förnuftigt i en situation som denna då det måste antas att nyzeeländsk domstol är bättre lämpad att bedöma nyzeeländsk familjerättslagstiftning än svensk domstol. Det finns anledning att diskutera lämpligheten i att en fader som inte har rätt att träffa sina barn, vid tillämpningen av Haagkonventionen, skall anses ha vårdnaden om dem. Nyzeeländsk lagstiftning ger dock fadern rättigheter att bestämma i frågor rörande barnen trots att fadern själv inte har rätt till kontakt med barnen. Från svenskt håll framstår denna medbestämmanderätt som främmande. Detta är förstås inget som Haagkonventionen rår över, utan det är snarare en konsekvens av att nationella regler tillämpas i en internationell situation. Detta aktualiserar återigen frågan om det vore lämpligt att ha ett enhetligt internationellt vårdnadsbegrepp. Som ovan nämnts finns det dock anledning att anta att detta skulle inskränka nationell vårdnadslagstiftning i allt för stor utsträckning. Kan det hävdas att överflyttningen av pojken i Catton-ärendet var i enlighet med principen om barnets bästa? Det är intressant att notera i kammarrättens dom att det konstateras att barnen var helt beroende av moderns omsorg och att de stod henne 21

22 mycket nära. 39 Ändå reflekterade inte rätten över den aspekten att den sexårige pojken skulle kunna ta skada av att ensam överflyttas till ett barnhem på Nya Zeeland där han inte skulle kunna ha möjlighet att träffa sin mor. Av detta framgår att rätten uppmärksammat den anknytning som barnen hade till sin primära vårdnadshavare, men utan någon vidare motivering beslutar rätten ändock att pojken skall överflyttas. Det kan anföras att kammarrätten gjorde en konventionsenlig tolkning av artikel 13 1(b), då denna vägransgrund är avsedd att tolkas restriktivt. Domen visar också konventionsenligt att någon särbehandling inte skall göras för att det är den primära vårdnadshavaren som bortfört barnen och att barnen kommer att separeras från denna vid en överflyttning. Kammarrättens bedömning var strikt juridisk och det är intressant att notera att principen om barnets bästa på inget ställe omnämns i domen. Även om tolkningen av undantaget i artikel 13 1(b) skall vara restriktiv, kan det argumenteras att det finns ett behov av att domstolar tydligare klargör förhållandet mellan överflyttning och principen om barnets bästa. Catton-ärendet är ett exempel på fall där rättens bedömning, enligt min mening, brast i denna del. 40 Omständigheter som att syskonen skildes åt, att pojken skildes från sin primära vårdnadshavare samt att pojken inte ens blev överflyttad till sin fader utan placerad i fosterhem gör att man inte kan undgå att ifrågasätta om rättens beslut att återföra pojken ensam till Nya Zeeland var i enlighet med barnets bästa. Om konsekvensen alltid måste bli överflyttning, eftersätter inte konventionen då kravet på barnets bästa? 2.4 Våld i hemmet som grund till bortförandet Allmänt Frågan om domstolen i sin bedömning bör ta hänsyn till att barnet vid ett återförande kan komma att skiljas från den förälder som haft ansvar för den dagliga omsorgen är, som ovan framgått, inte okomplicerad. Blir denna bedömning enklare om en annan omständighet spelar in, dvs. om föräldern bortfört barnet i syfte att skydda dels sig själv, dels barnet från familjeförhållanden där våld förekommit? Blir undantaget i 39 Även om barnen kan ha blivit mer beroende av modern under vistelsen i Sverige, så hade fadern redan innan bortförandet besöksförbud beträffande både modern och barnen, vilket talar för att modern redan före bortförandet fungerat som primär vårdnadshavare för barnen. 40 En fortsatt diskussion om Catton-ärendet förs även i avsnitt 2.5 nedan. 22